10 juni 1976. Igår satt jag i en gnisslande stol i ett ruggigt tidningsarkiv och bläddrade i gamla nummer av Folkviljan. Min handledare hade tipsat mig om att Stefan Ullman skrivit ett »devot« hyllningspoem till Rikets främste, vilket överraskade mig. Det kände jag inte till. Dikten hade publicerats inför Speers klassiska invigningstal i det nybyggda parlamentet i Stockholm, i september 1957. Det ville jag verkligen se, trots att det säkert inte hade någon betydelse för min avhandling.
Det var då jag råkade få syn på ett bildreportage över flera uppslag. Det var en serie fotografier från firandet på Rikssportfältet. Man ser en ensam pojke gå uppför trapporna till en talartribun. Det är en lintott, klädd i en liten uniform med snoddar och axelklaffar. Mörka kortbyxor, långa ljusa knästrumpor, grova skor, tio år gammal. Det är förmodligen hans första riktiga uniform, han har fått den i julklapp. Den hade legat under granen och han kommer aldrig att glömma hur han längtade efter att få öppna just det paketet. Nu kan han också kalla sig vargunge, precis som hans äldre kamrater. Pojken heter Thomas Robladh.
Rikets Führer ska tala till folkmassorna. Führern är omåttligt populär. Han är barnens vän. Han har genomfört sociala reformer efter Hitlereran och gjort Riket till en modern och – framför allt – fungerande statsmakt. Det råder arbetsfred och industrin pumpar ut varor. Führern har skaffat oss mäk tiga vänner i världen och isolerat USA och Storbritannien. Det rör sig om femtiotusen människor enligt tidningens uppgifter, de allra flesta uppställda i de sedvanliga snörräta kolonnerna. Inte ett moln på himlen. Dekoren är den tidens kraftfulla, en maktfullkomlig anblick.
Thomas har gått längs en gata mellan raderna. En trappa leder upp till tribunen, ja, den är omotiverat lång och ganska brant. Det är säkert alldeles tyst, som när femtiotusen människor håller tyst. Deras samlade tystnad är koncentrerad på pojken som ska möta sin Führer.
Speer måste ha lämnat tribunen och gått honom till mötes några trappsteg ner. Pojken sträcker ut handen till en honnör, säkert andfådd. Speer hukar sig ned och tar emot blombuketten som någon nu lämnat till pojken. Det ser ut som vita nejlikor. De tar i hand och pojken bockar djupt som han har blivit tillsagd.
Fotografen som tagit bilderna står några trappsteg högre upp. Führern och pojken blickar ut mot havet av människor som nu ger utlopp för sin entusiasm. De vinkar. Jag kan nästan höra orkanen när jublet bryter lös, de jättelika standaren som böljar i vinden, flaggorna som smattrar. Den lössläppta glädjen och entusiasmen.
På en närbild har Speer lagt armen om hans små axlar och trycker sin kind mot Thomas, vars leende utstrålar ängslan och olust. Det finns en märklig överensstämmelse med Speers leende som framstår som lika beklämt.
Bakom talartribunen och buketten med mikrofoner sitter flera regeringsmedlemmar, med dåvarande riksprotektorn Berg i centrum, han som bara har någon månad kvar att leva innan han ska likvideras i ett bombattentat i Paris. Där står efterträdaren Blomberg och småler, liksom en skara ministrar. Jag känner igen några av den tidens främsta intellektuella och parlamentets nyutnämnde talman Kurt Robladh, den högreste och starke mannen, den av alla beundrade. Alla småler utom Speers stränga livvakter, hans personliga säkerhetsdetalj.
I talarstolen ser han sympatisk ut med sina svarta ögonbryn i den höga vita pannan. Hans gester har alltid varit små men väl avvägda, han är en sansad man. Han har till och med lärt sig svenska på ett par månader, berättar tidningen.
»Den store byggaren« talar nu med svenskarna på deras eget språk: Vi segrar, utropar Speer. Ett nytt år av stora framgångar har börjat. Någonting nytt och storslaget ska byggas i vårt nationalsocialistiska rike.
Och Stefan Ullmans hyllningsdikt? Jag hittade den till slut. Jag läste igenom den en gång, lät kopiera den. Jag var besviken, hans Ode till Ledarens ära var inte bara devot. Var det verkligen han som hade skrivit detta förfärliga pekoral? Var det början på den långa vänskapen med Speer som han småskryter om?
11 juni 1976. Fredag och nästan hela dagen med Thomas. Vi lagade löksoppa och bakade bröd tillsammans. I vanlig ordning struntade jag i hissen och småsprang de två trapporna upp till hans lägenhet. Det gjorde mig lite andfådd, jag var tvungen att ta igen mig en stund innan jag ringde på dörren.
Doften av brynt lök låg tung i trappan. Han var ett enda stort leende. Vi hade det ganska trevligt, lyssnade på musik (Schuberts forellkvintett) och drack vin, diskuterade vissa författare på modet. Han ansträngde sig verkligen för min skull, han vet att jag inte är det minsta intresserad av sport. På en tallrik låg några dessertostar, kex och klyftade päron. Soppan puttrade på svag värme.
Lägenheten är liten men trivsam, från köksfönstret blickar man ut på en grönskande innergård. Han visade mig några böcker han nyligen köpt, det var en ren njutning att höra honom tala om en trettiotalsårgång av Svensk idrottskalender, eller en utgåva av Nordiskt idrottslif i forntiden. Det är en gåva jag har, jag glömmer inte boktitlar. Han visade mig tjocka album med svartvita gamla bilder på idrottsmän, många olika raser, mulatter, judar, asiater, indianer, amerikanska negrer, också kvinnor. Ansikten, ansikten. De såg lustiga ut i sina gamla kläder och svunna ansiktsuttryck. Det var nästan så jag förstod och kunde leva mig in i hans passion för något så fullkomligt … ointressant. Fast nu när jag skriver påminner han mig mest om en tjurig barnunge som bestämt sig för att bestraffa hela världen genom att stänga den ute från sina hemliga lekar.
Löksoppan smakade härligt, brödet fantastiskt, smöret gult och soligt. Han sa att han hade snokat i min bokhylla och sett att mitt exemplar av Ullmans förstlingsverk Debutanten var i en sjaskig Ving-upplaga. Nu skänkte han mig förstaupplagan, utgiven på Svea 1948, det legendariska bokförlaget från rörelsens kampår.
När jag frågade honom hur det var att möta Führern som tioåring reagerade han oväntat. Hans ansikte förvreds, blev främmande och stelt.
Varför frågar du det?
Jag såg bilderna i Folkviljan.
Han såg nästan chockad ut, han såg på mig med isblå blick. Det gjorde mig lite orolig.
Jag råkade bara se dem. Herregud.
Han försvann ut i köket efter mer bröd.
Var du inte rädd? ropade jag.
Han kom tillbaka.
Jag var rädd att snubbla och ramla omkull. Det var hemskt.
Sa han något? Kan du inte berätta?
Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag var tio år. Jag kommer ihåg att det var soligt och varmt och det var mycket fotografer och filmkameror. Det luktade svett. Jag fick jordgubbsglass. Den godaste glass jag hade ätit i hela mitt liv.
Vad sa han då? Kom igen, det syns på bilderna.
Jag minns faktiskt inte.
Vi satte oss på hans lilla balkong mot innergården. Han lutade sig fram och kysste mig med kalla läppar. Han vill att vi åker till Italien tillsammans. Det är så behagligt därnere och Rom är vackert i augusti. Jag förhalade lite, jag bävar för löften och vem vet, förlovningsringar. Jag har, så långt jag kunnat, besvarat hans kärlek och generositet. Han har en bakvänd syn på sig själv. Han tror att hans svaghet och otillräcklighet ligger honom i fatet och det vill han gärna dölja, men det kan han inte, omedveten om att det är denna brist som är källan till hans charm. Han frågade vad han hade gjort för att förtjäna mig? Ibland blev han mycket starkt medveten om det: att han inte trodde på tur. Jag fick återigen förklara de goda sidor jag ser hos honom. Vid sextiden gick jag hem, jag var tvungen att läsa in en hel bok till seminariet nästa morgon.
12 juni 1976. Jag ligger på sängen och dåsar. Hela kvällen för mig själv. Äter en skål glass. Lite nere, faktiskt. Utanför fönstret faller ett ettrigt sommarregn. Läser tidningar som jag inte hann med under veckan.
»Apman på nytt besök.« En äldre kvinna i södra Dalarna upptäcker att någon står böjd över hennes dödssjuke make som ligger nerbäddad i deras sovrum. Hon påstår att besökaren är klädd »i en overall eller kanske en regnrock«. Hon blir så skrämd att hon svimmar. När hon kommer till sans igen är besökaren borta. Men –
»Lukten i rummet, den var vämjelig … en omänsklig stank.«
Hon tror att hon har sett ett djur. Maken sover tungt på smärtstillande mediciner och det är oklart om han har märkt något. Kvinnan snyftar, tidningsreportern avslutar intervjun med några ödesmättade allvarsord.
Det senaste året har ett dussintal liknande incidenter anmälts till polisen. Pressen har döpt honom till Apmannen. Han tar sig in i människors sovrum. Han gör ingenting, bara finns i rummet. Det kan inte uteslutas att det handlar om flera olika individer.
Vittnesmålen berättar om en »liten mörk skepnad« som lämnar efter sig en »djurisk stank«, en »främmande odör«. Hur många spekulativa teckningar har vi inte matats med efter ögonvittnenas beskrivningar? Ansiktet liknar en människoapas från förhistorisk tid, med grova käkar och vidgade svarta näsborrar. Det kanske är en vilsen yeti, tänker jag, den människoliknande pälsklädda varelsen som våra envisa vetenskapsmän har letat efter i Himalayas berg sedan trettiotalet.
Ett reporterpar på Aftonbladet hävdar nu i en artikelserie fylld av vidlyftiga spekulationer att vi står inför ett allvarligt hot. Vad om Riket »smittas« av en aldrig tidigare skådad rastyp, skapad och framfödd i fiendens laboratorier i syfte att degenerera den nordisk-ariska befolkningen? Hur ska Riket svara upp på en sådan illvillighet från judenheten i väst?
Tidningen frossar i bilder på beväpnade poliser, vägspärrar och blåblinkande polisbilar i duggregn. Det glåmiga mörkret och storskogen som ångar av mötet med det oförklarliga. Rädslan har slagit klorna i en annars bortglömd avkrok, en by utslängd vid en riksväg, någonstans i Sverige.
Misstankarna har fått ett så stort genomslag att en talesman för Partiet gått ut i tv och bestämt avvisat denna »bisarra teori«, men tillade att man allvarligt undersöker alla förklaringar, eftersom fenomenet inte kan förnekas. Våra kriminalpoliser verkar i alla fall irriterade över uppmärksamheten. Inget allvarligt brott har begåtts, mer än hemfridsbrott, inga ariska kvinnor har våldtagits. Besökaren skrämmer upp blivande änkor. Förr eller senare kommer polisen att gripa den ansvarige och avslöja det hela som ett spektakel, »ett plebejiskt spratt«, ett pojkstreck.
Vid sidan av detta sansade röstläge läste jag en mer sannolik, men likväl fantastisk historia i en populärvetenskaplig tidskrift. Artikeln grundade sig på en händelse från 1970 då en grupp på åtta schimpanser faktiskt rymde från en tågtransport på väg till ett bakteriologiskt laboratorium i Norrköping (till en början nio till antalet, en hittades klimatsjuk och döende i godsfinkan).
Denna grupp kan ha överlevt och förökat sig och bildat en liten klan i Bergslagsskogarna. Alla kända konfrontationer rapporteras ju från det området. Man gick grundligt till väga, intervjuade jägare, skogvaktare, bär- och svampplockare påstår sig ha hört främmande djurläten och sett märkliga lämningar i skogen (regnskydd, matrester, avföring).
Överlever schimpanser nordiska vintrar? Vågar de sig in i bostadshus? Kan de på så kort tid ha lärt sig överleva i vår nordiska natur, genom att stjäla kläder och mat? I så fall är »besöken« en zoologisk sensation. Tanken fascinerar mig, förrymda schimpanser som smyger sig in hos dödssjuka (varför?) på jakt efter en överrock och mat. Men denna sakliga teori drunknar förstås i sensationspressens alltmer groteska hotbilder.
Paranoia, konspirationer, hallucinationer, masshysteri. Folk ser apfysionomier i varenda buske och vittnesmålen smittar förstås av sig. Skrämseljournalistiken får stort utrymme och föder »den allmänna meningen«, i sig ett större och vidrigare monster än denna fredliga besökare. Vem tjänar på det?
13 juni 1976. Nationalsocialismens råhet har skapat en slags galenskap, slår det mig. Vi blir hemsökta, vi är förbannade av alla de människor som regimen har mördat. Apmannen och alla de andra märkliga fauner och fantomer som drabbat och drabbar oss, och som kommer att drabba oss, det är priset för att vi låter galningar härska över oss. Allt detta har vi Führern att tacka för, som man sa förr i tiden.