15 juli 1976. Nytt bombdåd berättas det om i radion. Någon ska ha sparkat sönder en ruta på en restaurang i Fruängen och kastat in en bomb. Eftersom det var mycket tidigt på morgonen och sprängladdningen svag skadades ingen, förutom en städare som låg och sov i lokalen. Han sårades lätt. När polisen förhörde honom visade det sig vara en förrymd jude utan papper. Judiska terrorister härjar här och i alla större städer på kontinenten. Min bror påstod att de var frihetskämpar som inte hade en gnutta judiskt blod i sig. Men statsmakten kallar dem judiska terrorister för att injaga skräck i folk.
16 juli 1976. Vi kallade honom för »den sovande i berget«.
Först som gymnasist förstod jag att det anspelade på en gammal sägen om kejsar Karl som sov djupt i berget Untersberg, inte långt från Hitlers villa Berghof. I Riket kom myten att ge bränsle åt Adolf Hitlers storhet. Den dag vi alla stod inför undergången skulle Führern och hans tappra soldater vakna upp och än en gång rädda oss från slaverna. Hitler skulle ge germanerna sin storhet tillbaka.
Jag minns första gången jag hörde om Führerhjärnan. Det var en händelse av sådan tyngd att alla människor mindes var de befunnit sig när de fick veta nyheten. Jag var en liten flicka, jag satt i baksätet tillsammans med min bror, det var sommar, mitt i julisemestern som nu. Jag tror vi var på väg ner till Skåne, till farmor. På bilradion gick man in med en extrasändning, pappa tystade oss och skruvade upp volymen. Folk började blinka med strålkastarna mitt på dagen och tuta oprovocerat. Jag förstod att det var något ovanligt som hade skett. Urführern hade somnat in 1953 men hans hjärna hade aldrig slocknat. Den levde och liknades vid en sovande vulkan. Jag tror jag var nio år.
Jag och Peter växte upp med Operation Freundschaft, den dramatiska räddningen och kartläggningen av Urführerns hjärna. Från skolan minns jag en film som med skräckfilmsmusik visade Stalins organ. Den ryske bolsjevikdiktatorns hjärna var en ömklig syn, förkrympt som en glömd frukt och hjärnbarken dystert lergrå som en dagsgammal kroppkaka. Barkens vindlingar var infallna av en mansålder av sjuklig illvilja och misstänksamhet, medan Urführerns hjärna … det var något annat, den rödbrunskimrande hjärnhinnan svällde av snabbtänkthet och oanade korsbefruktningar mellan hemisfärerna. Jag tyckte mest att den liknande en dallrande, fetglänsande aladåb, en sådan som pappa ville äta varje jul.
Urführern sov sin lugna »issömn« eller »bergssömn«, som det hette i tidningarna. Hans kropp hade gått hädan, den låg i ett gravmonument i Germania. Hjärnan var urtagen och vetenskapsmännen hade gjort århundradets bragd: de höll den vid liv, de höll hans ande vid liv. Vi häpnade, minst lika mycket som när vi för första gången förstod via en nyhetssändning att en människa, en tysk människa, hade färdats i en rymdfarkost ett varv runt jorden.
Vi barn tyckte det var konstigt. Vad för slags liv levde en ensam hjärna? Vi undrade om han hade några vänner. Vad åt han? Jag tänker ibland på hur det påverkade oss. Varenda unge i Riket visste att tyska neurofysiologer och tyska hjärnkirurger var skickligast i världen. På biologilektionerna i skolan var det ett stort ögonblick när läraren tog fram modellen av Führerhjärnan ur det speciella skåpet; den mänskliga idealhjärnan. Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna. Den kraftiga ringloben och den underligt skapta hippocampus, sjöhästen. Den såg mer ut som en loj räka. Vi lärde oss var Brocas och Wernickes områden låg. Vi lärde oss känna igen de ariska strukturerna i prefrontala cortex. Min favorit var ändå slutstrimman – stria terminalis. Vilket vackert namn.
Jag tror att många människor uppfattade Urführerhjärnan som Rikets symboliska hjärta. Han var den störste man som världshistorien frambragt, det inpräntades i oss i skolan. Vi var arier och oövervinneliga så länge hans ande vakade över oss. Det var ett underverk allting. Bara nationalsocialister kunde åstadkomma något sådant. Vi trodde dem. Varför skulle vi inte göra det? Inte sällan kunde vi läsa målade slagord på en husvägg eller en klippa utefter någon motorväg i höga vita bokstäver: Hitler är död! Vakna! Eller: Aset stinker! Kasta ut ockupanten! Sådana uppmaningar betraktade vi med överseende.
Jag var tretton när Kellerskalan uppfanns 1963, årtalet som blev det stora genombrottet för germansk rasforskning och identifieringsteknik. Tyska Siemens byggde den första prototypen till en skiktröntgenmaskin, som utvecklades för enorma summor. Den fotograferade aldrig så tunna skikt av hjärnan utan att skära den i tusentals fysiska snitt. Det var ett dramatiskt framsteg: nu kunde den nationalsocialistiska staten tillförlitligt fastställa varje individs rastyp och klassificera rasegenskaper. Kellers forskning visade att den mänskliga hjärnan var skapad i en gudomligt given hierarki. Låg arisk kvalitet kunde inte längre gömma sig bakom ett snyggt yttre och för första gången var det möjligt att tillförlitligt identifiera juden. Hitlers och Himmlers gamla huvudbry var löst.
När jag var arton gick jag igenom min första undersökning. Alla i min klass var jättenervösa. Jag gjorde ett toppresultat, högre än Peters. Jag var väldigt stolt över det.
18 juli 1976. Det kom ett telefonsamtal. Han blev stram och talade med den gälla rösten han fick när han talade med någon högre upp i hierarkin. I vanliga fall pratade han inte högt. Han satt tyst och lyssnade långa stunder. Var det ettan? Robladh?
Han tackade artigt för samtalet och lade på, därefter gick han ut på toaletten. Jag hörde honom spola kranarna därinne, han kände sig smutsig och måste tvätta händerna. Jag smet in i hans arbetsrum. Det låg en utbrunnen cigarett i askkoppen. Askan var intakt, lång som ett lillfinger. Han hade inte ens vågat röka. Lukten av hans svett dröjde sig kvar, som gammal mat.
I skrivbordslådan fann jag hans privata lilla almanacka. Jag bläddrade i den blå tingesten, på jakt efter en notering. Jag misstänkte att samtalet gällde hans kommande möte med Führern. Löjligt nog hörde jag honom inte förrän han hostade till alldeles utanför dörren. I panik slängde jag kalendern på bordet och tog ett steg bakåt, mer hann jag inte. Han såg förvånat på mig. Jag ansträngde mig för att inte le. Bekymrat stammade jag fram att jag tyckte att det fattades en sida i hans senaste bunt anteckningar, och att jag trodde att … ja … att jag skulle återfinna den på skrivbordet.
En usel lögn, jag var verkligen en amatör. Jag sa det snabbt, som om jag kastat det ifrån mig. Mitt vänsterben ville inte sluta skaka. Jag bytte ställning för att få tyngden på andra benet. Han höjde på ögonbrynen, tittade tankspritt på bordet och började irriterat lyfta på böcker och papper. »Så här kan vi inte ha det«, snäste han åt mig. Han verkade tappa humöret. Jag lade min hand på hans arm, han ryckte till och såg förvirrat på mig. Han hade druckit. Vi löste problemet till slut, jag vet inte om han märkte att fickalmanackan låg på bordet igen. Jag är en dilettant. Nu regnar det. Det öser ner.
19 juli 1976. Idag köpte jag en bukett blommor som jag ställde i en vas på bordet i hans arbetsrum. Han frågade förvånat varför jag hade gjort det. Då vet du att jag är här, sa jag.