HEIL SPEER

HERRGÅRDEN, ARBETSRUMMET, EFTER lunch. Det lilla dedicerade reseporträttet står framför honom på skrivbordet. Han fick det av den Gamle i present på sin 40-årsdag. Urführern i sin krafts dagar. Den uttrycksfulla näsan, den raka blicken. Det något sårade draget över munnen. Ibland slår honom tanken att han bara är en ställföreträdare. Den osynliga kraft som styr Riket är den Gamle, tänker Speer med viss tillfredsställelse. Han blickar mot jordgloben. Jag är fortfarande trollbunden av honom. Det jag gör, gör jag för honom.

Böll väntar tyst i en fåtölj, hans kropp sjuder, hans kinder glöder efter bastun. Fru Krause knackar på och stiger in med en liten dokumentväska under armen.

»Godmiddag, min Führer. Herr Böll.«

»Fru Krause, välkommen. Vi har väntat på er.«

»Ursäkta. Det förstår jag inte. Jag fick ett meddelande som flyttade fram mötet en kvart.«

Speer tittar på Böll som skakar på huvudet.

»Var det något slags skämt?«

Fru Krause ler lika självsäkert som vanligt. Speer börjar bli irriterad på det där leendet.

»Men nu är ni äntligen här«, säger han barskt. »Varsågod och sitt.«

Böll harklar sig: »Min Führer. Det viktigaste först. Säkerhetstjänsten har tillförlitliga underrättelser om ett förestående mordförsök. Mina män arbetar hårt för att bekräfta och kontrollera den information vi har i nuläget. Vi har kartlagt en handfull fientliga element i Stockholm som vi håller under uppsikt dygnet runt.«

»Ska de ta livet av mig i Stockholm? Inte i parlamentet, hoppas jag.«

»Vi vet ännu inte när och var.«

»Ni känner inte våra författargossar, ingen av dem skulle våga, inte ens i en roman.«

Han tillåter sig ett lågt skratt. Böll byter en hård blick med fru Krause som skjuter fram den magnifika bysten och ber Speer att överväga att ställa in veckoslutets tal inför parlamentsförsamlingen. Eller åtminstone skicka herr Speer, dubbletten. Den högste kliar sig på födelsemärket på vänstra tinningen.

»Jag kan inte utebli. Jag kommer att tala i parlamentet. Samtidigt ska jag tillkännage att planerna på att expediera mig har tillintetgjorts och att terroristerna gripits. Judiska agenter, utan tvivel. Jag visar att jag har kommandot, att de inte kan skrämma Rikets Führer.«

»Med all respekt, min Füh ….«

»Moderlandet sviker inte svenska folket«, avbryter Speer. »Svenskarna upplever mig som en plikttrogen och tillgänglig ledare, eller hur? Duglighet och beslutsamhet. Mitt beslut står fast. Vi går vidare. Ni har båda fördjupat er i neurogrammet, den nya informationen om Far. Varsågod, herr Böll, ni får börja.«

Han rynkar sin trötta panna, gör en omständlig tolkning av neurogrammet som leder honom bakåt till en dekadent epok av litteraturhistorien – över tyska dadaister som Hans Arp och Hugo Ball och rumänen Tristan Tzara och mellankrigstidens nonsenspoesi, till ett stänk av italiensk futurism, fransk surrealism, tysk expressionism – fram till plumpheter och grovheter som verkar ha sitt ursprung i de nationalsocialistiska kampårens braukeller och bäras av en stark ömsom österrikisk, ömsom bayersk dialekt.

»Och om ni skulle nollställa er litteraturkritiska hjärna och tänka nytt, mer i riktning mot ölhallarna.«

»Då skulle jag säga att påfallande många passager påminner om den Gamles sätt att uttrycka sig. Hans upprepningar, omtagningar, hans mustiga ordval, det stämmer med min erfarenhet av honom. Jag tänker särskilt på ord och fraser som verkar lösryckta ur sitt sammanhang. ’Bergfast’, ’klå upp’, ’stå rycken’, ’fysisk härdning’, ’mörbulta sönder’, till exempel.«

Speer nickar.

»Här finns rikligt med anala uttryck som han använde så flitigt och varierat: ’skithög, rakt upp i arslet, judisk skitvetenskap, rövpula.… ’«

Speer höjer handen.

»… och så vidare.«

Böll fortsätter: »Vissa fraser som ’vårt svar ska komma med brutalt våld’, ’personligen sätta en kula i skallen’, ’den expedierar jag’, ’ta kål på’, ’förinta med brutalt våld’, ’avlägsna’, ’iskallt’, ’blixtsnabbt’ samt ’endast två möjligheter’, tyder på att vi har att göra med en maktfullkomlig människa, en något frispråkig och upprörd furste. Min slutsats känner ni till, språket tycks mig levande och rakt på sak, samtidigt enkelt och oskolat. Jag tror att kontakten är äkta.«

»Tack, herr Böll. Fru Krause? Er åsikt?«

Hon måste ha varit bra ful, blänger Speer, trots toppnoteringen på Kellerskalan, trots att hon hade legat under kniven så många gånger lyser den gamla fulheten igenom. Men hon var å andra sidan alltid glad och plikttrogen, mycket vaken och intelligent. Mycket sexig, alltid generös med urringningen, alltid sekreterarsnitt på kjolarna.

»Jag vill uttrycka mig tydligt och klart. Med er tillåtelse, min Führer.«

»Självfallet.«

»Ska detta vara en arisk ande? Jag tvivlar starkt på det. Snuskig jargong och vulgärt gatuspråk. Ska detta föreställa den store Adolf Hitlers tänkande? Senilt pladder skulle jag kalla det.« Hon skakar på huvudet. »Jag vill mana till försiktighet.«

»Vart vill ni komma?«

»Jag har några frågor som våra neurofysiologer måste bringa klarhet i, även för oss lekmän. Var har Keller och hans män uppfångat denna tankeaktivitet, utanför eller inne i hjärnan? Har man lyckats avläsa nervimpulser från talcentrum? Från pannloberna? Var sitter själva tankarna och hur avlyssna dem? Vad vet vi om den vetenskapliga metoden? Är den tillförlitlig, går den att upprepa? Etcetera. Jag vill råda er, min Führer, att låta lingvistiska experter ta del av materialet innan ni går vidare. Här finns ju också avsnitt som tycks vara fragment av minnen, klädda i ett mycket poetiskt språk som jag tror ingen av oss i detta rum förknippar med Urführern. Varifrån härstammar vackra ord som aussnirna och guvatold eller ibbosor och snuffnika? Var kommer denna poetiska skönhet ifrån? Hudaac, Lesben, Dekamnaj? Det klingar storslaget och poetiskt, som namnen på avlägsna exotiska städer.«

»Påstår ni att Keller fört mig bakom ljuset?«

»Nej, min Führer, men«, hon knackar med pekfingret på neurogrammet, »ett större mått av klarhet vore önskvärt. Kan vi vara säkra på att detta är Fars tankevärld? Kan dessa märkliga data verkligen knytas till en person, ett medvetande? Är det ett nytt eller ett gammalt tänkande som man fångat upp? Jag anser att ni måste ha mer på fötterna. Jag ställer mig mycket tveksam till ett alltför hastigt offentliggörande.«

Speer harklar sig och funderar. »Med arisk forskning och modern teknologi har vi hållit Far vid liv i flera decennier. Nu står vi inför ett sannolikt gensvar. Ni anser att vi ska hemlighålla ett sådant – epokgörande – framsteg?«

»Min Führer«, svarar fru Krause, »att offentliggöra neurogrammet vore för närvarande ett stort utrikespolitiskt misstag. Jag vet att ni ogillar att höra det, men omvärldens intresse för Adolf Hitler börjar blekna. Det ligger inte i Rikets intresse att förändra den saken om jag får uttrycka mig rakt på sak. Vi ska inte väcka den björn som sover. Far-forskningen bör på sikt förbli en statshemlighet, tills vi kan utnyttja den till vår fördel. Vi föder deras propagandamaskin med mycket bränsle om vi går ut med det här. Det kommer att värma dem ett bra tag.«

»Herr Böll?«

»Vi har världens ögon riktade mot oss. Våra vetenskapliga upptäckter i denna disciplin väcker ont blod. Som ni, min Führer, mycket väl vet, lär oss historien att det går att segra ihjäl sig. Om inte ni redan på fyrtiotalet hade … «

»Ja, jag vet. Tack Böll.«

Den högste bläddrar i neurogrammet. Han sitter med trumf på hand.

»Låt oss återgå till data, till transkriberingen. Den tre gånger återkommande personliga hälsningen – har ni uppmärksammat den?«

»Ni syftar på ’Heil Speer’?«

»Ja.«

»En hälsning till er, min Führer«, svarar Böll. »Som om han vet att ni i hans frånfälle axlat hans mantel. Och gjort det med bravur.«

»Tror ni verkligen det?«

»Det är min bedömning. Vad tror ni själv?«

Speer rodnar. När han första gången läste dessa smeksamma ord, vilket sällhet! Han omfamnades av en varm kraftig våg av djupa obestridliga känslor som måste vara kärlek. Vad skulle jag inte ge för att kunna visa honom allt detta, tänker Speer. Hur vårt rike som vi planerade tillsammans varje gång tillfälle gavs, hur det blev bergfast verklighet, fast nog ingen av oss riktigt trodde det när vi stod böjda över de nya stadsmodellerna mitt under brinnande krig.

Speer är redan övertygad, han är säker, detta är den gamles oförställda, en aning pöbelgrova samtalston, den han kunde tillåta sig när han var bland gamla vänner och beundrare och inte behövde förställa sig.

»Jag tror ni kan ha rätt, herr Böll.«

Heil Speer, de orden kan inte komma från någon annan hjärna än den Gamles. Det kunde Keller inte förfalska. Heil Speer var den Gamles privata smeksamhet, ja, kärleksfulla svar på Speers vördsamma Heil min Führer, under de lyckliga åren på trettiotalet. Ingen annan har någonsin kallat honom så. Bara den Gamle.

»Tack för era kloka synpunkter. Jag ska tänka på saken. Vad mer?«

»Nixon är svårt sjuk«, rapporterar fru Krause.

Speer ägnar några minuter åt att höra sig för om den gamle storfifflarens hälsa. Dör han?

»Vi tror att han kommer att tillfriskna. Ska jag skicka ett kort?«

Speer ler. »Skicka ett kondoleanskort.«

Den oförtröttlige Böll lägger en trycksak framför honom.

»Nu igen«, suckar Speer. »Hur många?«

»Vi vet inte. Förmodligen tusentals. Amerikanerna.«

»Besvarar vi elden?«

»Vi sänder tillbaka liknande beskyllningar.«

Speer läser högt: »Tre miljoner försvunna europeiska judar? Utvandringen av det judiska folket till Sibirien 1900-talets största bluff! Och så vidare. Och så vidare.«

Antigermansk lögn- och hatpropaganda, grovt vinklad och förfalskad i känd stil. I pamfletten finns svartvita fotografier som kunde vara tagna från vilket krig som helst. Utmagrade och hålögda fångar framför taggtråd, vakttorn och baracker, fast man ser ju att det är judar. Texten är som vanligt ett vittnesmål om utrotningslägrens fasor, likhögar, svält och tortyr, tågtransporter från Europas alla hörn mot en säker död. Givetvis illustrationer på gaskamrar och hur de fungerade. Riksarkitekt Speers egna ritningar på brännugnar i Auschwitz, till råga på allt hans egenhändiga kostnadsberäkningar åt SS, hans egen signatur. Han har sett allt det här förut. Han ryser av obehag.

Han har aldrig haft något emot judar, förutom den instinktiva motvilja som alla människor känner. Han hade ofta under kriget prisat deras märkliga intelligens, de var lätta att lära upp till dugliga fackarbetare, till skillnad från polacker och ryssar som krävde orimligt långa lärotider.

Böll säger: »Folk kan få för sig att vi tagit kål på fler än nödvändigt.«

Han ger Böll en bekräftande nick. De ledande samhällsskikten hade omfamnat den historiska utvecklingen och skakat av sig demokratisjukan, det småborgerliga habegäret och det tunga bagaget av halvsmält kristendom. Mannen på gatan var en svårare nöt att knäcka. Nationalsocialismen hjälper så att säga evolutionen på traven. Varför var det så svårt att ta in den tanken?

När han tog över rodret var det upp till honom att lösa det gigantiska problemet med judarna som den Gamle och hans knähund Himmler försökt dölja bland de tyska och slaviska krigsförlusterna. Först när han, Speer, gripit makten fick han vetskap om de korrekta dödstalen, prydligt sammanfattade i en dossier. Visst strök väl några miljoner med i den stora kraftmätningen under det judiska kriget, men vad var det mot alla de andra miljoner döda? Slaggfolken hade förlorat femtio procent av befolkningen. Polackerna hade nästan utraderats från den demografiska kartan.

Speer fnyser. Han håller pamfletten på avstånd, känner sig personligen förolämpad, besudlad, nedsolkad. Mordet på judarna? De hade ju inte ens fått siffrorna rätt! Och med tanke på vad de hade gjort, hur skulle vi ha kunnat känna medömkan med judar? frågar han sig. Hur många tappra germaner hade inte fallit på grund av de judiska likvideringspatrullernas grymhet och kalla effektivitet?

Om jag hade vågat veta om det i tid, tänker Speer, då skulle jag ha satt stopp för det. Han försökte påverka Himmler under kriget men obstruerades. Det var ju irrationellt. Kapitalförstöring! När man kunde få folk att jobba livet ur sig för några tallrikar vattsoppa per dag och en torr säng. Det störde hans borgerliga ordningssinne. Massdöden äventyrade det primära målet, att vinna kriget och att sprida nationalsocialismen. Men han förmådde inte tala med den Gamle om problemet. Han förmådde ingenting eftersom tiden gjorde det möjligt att inte veta. Om han hade vetat om judarnas kval hade han blivit medskyldig, därför vände han tidigt bort blicken, inte från judarnas öde men från att han var medskyldig. Det tillät han sig inte att känna.

»Har Robladh sett det här?«

»Materialet kommer från honom. Han har indikationer på att skräpet ska masspridas i samband med ert tal i Stockholm. Vi har redan gjort några gripanden. Vi letar som bäst efter tryckeriet. Nätet dras åt.«

Speer släpper ifrån sig en avgrundsdjup suck. Allt som han har åstadkommit efter den Gamles bortgång – men demokratierna i väst var bara intresserade av judarnas öde. Teknisk och social utveckling har ett pris, en högre kultur har ett pris, så har det alltid varit. De borde veta. Amerikanerna hade mördat mångdubbelt fler rödingar, men våra judeförluster kan de inte unna oss. Västs krokodiltårar över judarna, mumlar han. Alla blundade, alla var med på det, för Europas bästa. Alla angav sina judar. Så fort vi befriade dem från deras mycket grunda moraliska skrupler gav de judarna åt oss utan att blinka.

Han sträcker på nacken, masserar med fingrarna runt den huvudvärk som han vet nu kommer som ett brev på posten. Den moraliska skulden för judarna, om han nu rent hypotetiskt skulle tillåta sig en sådan, den ligger gömd bakom den enorma ansträngningen att förverkliga den Gamles vision av Riket, hans envisa och vansinniga … Nej, han vill inte gå den vägen. Han vill inte snärja in sig. Han kastar otåligt pamfletten ifrån sig.

Är det samvetet som tynger honom? Han har trots allt ett samvete. Han drömmer onda drömmar om att den Gamle hela tiden visste vad han, hans enda vän, planerade bakom hans rygg.

»Jag svek hans förtroende. Jag åtnjöt hans gunst och vänskap men var tvungen att svika honom. I slutet.«

Böll säger: »Ni gjorde vad ni gjorde för att säkra Rikets existens. Ni räddade oss från en katastrof, en mental kollaps. Utan er hade det tyska folket gått under. Utan er hade Riket fallit sönder. Judar och kosacker hade slitit oss i stycken.«

»Det smärtar mig fortfarande efter alla dessa år. Vad tror ni? Håller han det emot mig?«

Det blir tyst.

»Uttrycket ’Heil Speer’ skulle väl också kunna tolkas som ett tecken på obruten vänskap och stark tillgivenhet«, säger fru Krause oförmodat.

Speer betraktar porträttet i läderschatullet, han försvinner in i sig själv. Böll och Krause reser sig.

»Fru Krause, ett ögonblick.«

Hon vänder i dörren. Böll lämnar rummet.

»Min Führer?«

»Jag har bestämt mig. Jag tänker skicka er till östområdena. Ert plan går om exakt en vecka från Germania Öst till Nya Bremen. Där får ni nya instruktioner.«

Speer kastar en blick på Krauses uppsyn. Han är nöjd. Hennes svullna läppar darrar och kinderna har blivit röda av upprördhet. Ansiktsmasken hon döljer sig bakom krackelerar, precis som han hoppats.

»Som ni vill, min Führer. Ni är missnöjd med mig?«

»Var inte orolig. Nu lurade jag er allt.«

Hon stirrar storögt på en småleende Speer, sedan kommer ett förvridet klanglöst skratt av lättnad. Speer fnissar i sitt inre, förtjust i sitt skämt.

»Ni skulle se er nu, fru Krause. Ni skulle se ert ansikte, där blev ni ett par decennier äldre på bara några sekunder. Jag uppskattar det ni sa … det ni sa om den Gamles obrutna tillgivenhet. Tack för de orden. De skänker mig stor tröst.«

»Ingen orsak, min Führer.«

»Vad anser ni att jag ska göra?«

»Ni ska glömma honom. Ni har gjort honom större och mäktigare än han någonsin kunde föreställa sig. Låt honom dö i sitt berg. Folket behöver honom inte mer. Inte ni heller. Låt honom gå till historien. Han har förlåtit er.«

Rörd lutar han sig fram och lägger pannan mot hennes axel som en ädel häst. Fru Krause smeker hans kind.

»Hitleristerna runt Hitlerhjärnan, vad väntar de på? Messias ankomst? Ni måste finna styrkan i er att krossa dem. Om hjärnan tillåts sända grumliga budskap till Riket går vi under i sensationsmakeri och våra egna hjärnspöken. Var viss om det.«

Speer lyfter huvudet och ursäktar sig.

»Ni har rätt. Er årliga bonus. Jag ska höja den.«

»Gör inte det. Det behövs inte.«

»Tack för vänligheten. Och er germanska tydlighet.«

Fru Krause har stängt dörren bakom sig och han är ensam med sina tankar. Kanske vore det en god idé att trots allt låta en erfaren språkforskare titta på materialet, samma lingvist som han anlitade 1969 när den Gamles »dagböcker« avslöjades som ett falsarium. Böckerna »hittades« av en antikhandlare i ett gammalt stall i Graz. Det hela var givetvis en operation planlagd av den brittiska underrättelsetjänsten.

Han tänker att den Gamle är förbrukad. Kanske behöver Riket en ny sensation. Ett nytt underverk. En ny kult. Inget fångar själar som framgång, Speer, hör han den Gamles magiska stämma inom sig.

Han böjer sig fram mot karaffen på skrivbordet och slår upp lite vatten i ett av glasen. Huvudvärken exploderar, han sväljer en tablett, dricker och drar djupt efter andan.

Han fäster åter blicken på jordgloben som en gång i tiden stod högt över havet i den Gamles vardagsrum i Berghof, Obersalzberg. Han tittar länge på Hitlers darriga blyertsstreck som han drog genom Uralbergen, redan 1936. Det var förmodligen världshistoriens viktigaste blyertsstreck.