24 juli 1976. Vi bor på pensionatet i Vadstena. Huset ligger ganska högt med utsikt över Vättern. Hårt arbete hela veckan och idag frågade Ullman om jag ville göra en utflykt till den berömda »Vaggan« som ligger här i närheten. På sextiotalet gjordes sensationella arkeologiska fynd här och man grävde med tiden fram en uråldrig germansk kultplats. Vaggan och regalskeppet Vasa var de två mest uppmärksammade utgrävningarna på den tiden, det pågick rentav en liten fejd bland arkeologerna om tillgången till de ekonomiska medlen som tydligen var lite för knappt tilltagna.
I Vätternlandskapen var folk som rasrenast, påstod vetenskapen och tog kultplatsen som bevis. Det märktes att folk i trakten var stolta. Det användes i reklamfraser, på allehanda papper på turistbyrån, det ropades ut på bilarnas bakrutor i form av klistermärken. Man kunde köpa en tröja med tryck på bröstet och plötsligt var man en superarier.
Våra förfäder trodde att världsträdet Yggdrasil, eller Irminsil, en gång slagit rot och vuxit just här. Denna plats som jag besökte som skolflicka och som då gjorde ett starkt intryck på mig. Det var ju det mytiska trädet där Oden hade hängt i nio dagar. På den tiden fanns det en noggrann kopia av en forntidsby i närheten. Där var det liv och rörelse.
Ullman körde ganska ryckigt och ovant, lade fumligt i fel växel, bromsade hårt och onödigt. Vi parkerade bland hundratals andra bilar på ett stort fält. Mängder av turistbussar med skyltar från hela Riket stod uppradade. Här fanns förstås allt som turisterna krävde, hotell, restauranger, affärer för livsmedel och souvenirer, förströelse, medeltida marknader med uppträdanden, gycklarsällskap som drog omkring och skränade, gotiska lekplatser och till och med ett litet ambulerande tivoli för barnen. En dockteater för de minsta spelade upp gamla nordiska gudasagor.
Ullman hade aldrig sett Vaggan förut och var skeptisk till teorin om rasrenheten. Han mumlade något om att platsen i sig var vacker, men nu vämjelig och måttlös, förstörd av turister.
Vi köpte biljetter och samlades ihop av en guide till ett större sällskap. Sedan fick vi gå en ganska lång och vältrampad stig som sluttade svagt ner mot Vätterns strand. Jag kände mig märkligt glad i denna samling av storögda turister och tog Ullmans hand. Jag tror det fick honom att må bättre, trots allt. Jag visste ju vad han tyckte om det här.
Själva monumentet var en välbevakad plats. Uniformerade vakter med pistolhölster och brusande kommunikationsradior. Jag hade ett vagt minne av att någon lyckats med att kasta färg på fornlämningarna. Alla lyssnade andäktigt på guiden, en lång slank flicka med rena ansiktsdrag som talade om resterna av en arisk-germansk högkultur. Detta var Vaggan, alla germaners urhem. Några märkliga stenar resta på högkant, det var allt som var kvar. Flickan berättade att de uråldriga skrivtecknen vi kunde se inristade i stenen var tusentals år äldre än runskriften, till och med äldre än den egyptiska skriften. Det gick ett sus genom åhörarna. »Nordiska hieroglyfer, världens intellektuella surdeg«, läste jag på en skylt. Det hela verkade förstås mycket ynkligare än det som jag hade upplevt som flicka. Men trädet tyckte jag om, den uråldriga eken som stått där så länge att den såg alldeles hjälplös ut. Det sägs – enligt legenden – att när den gamla eken blommade så var en ny Führer född. Den hade mycket riktigt blommat 1905 och före det 1889, Speers och Hitlers födelseår. Någon frågade när trädet senast hade stått i blom. 1923 löd svaret. Rikets nästa Führer var alltså född 1923, idag var han 53 år gammal, konstaterade flickan skämtsamt och gav oss något att fundera på.
På vägen tillbaka satt han tyst i tankar. Jag slumrade lite. Strax före samhället väjde han i sista stund undan för ett rådjur som låg mitt på körbanan. Jag hann skymta en svart blodpöl under djuret och jag såg benen rycka och skaka i dödskamp. Längre fram lyste de röda bromsljusen från en bil som hade stannat vid sidan av vägen, förmodligen den bilist som kört på det stackars djuret. Han lättade på gasen men åkte bara vidare, sa ingenting. Jag var med ens klarvaken och uppskakad.