29 juli 1976. Tisdag. Midsommar har kommit och gått. Han går igenom mina utskrifter. Jag knattrar på skrivmaskinen, arbetar som en besatt, tyder hans kråkfötter, skriver rent, blad efter blad. Vi är glada och på gott humör, arbetet är klart, bara småsaker återstår.
På kvällarna samlas vi med de andra gästerna och tar en drink vid den öppna spisen i baren. Middag serveras i den trånga matsalen. Anhopningen av möbler är verkligen enastående men det är trevligt och mycket gemütlichkeit. Han pratar ofta om mina studier, han är orolig för att jag missköter dem. En kväll tittade han på mig och sa: En sak förbryllar mig. Varför skriver du om elittanken i mina romaner? Herrefolket! Det förvånar mig mycket. Jag trodde du var för skärpt för det.
Jag blev arg på honom, vad trodde han? Att jag hade valt ämnet frivilligt? Ibland är han häpnadsväckande. Jag skulle kunna ha sagt: Av samma skäl som du har skrivit ett ryggkrökarode till Ledarens ära. Men det sa jag inte.
Ett mjukt knackande på dörren så gott som varje kväll, vi har skilda rum. Jag släpper in honom. Han klär av sig snabbt, oftast är han naken under en morgonrock, och kryper ner i min säng. Jag klär av mig framför honom, som om jag varit ensam. Jag tror han skäms för sin kropp, med viss rätt, han är ganska nergången, rentav anglosaxiskt ful. Han begriper förstås att jag inte älskar med honom för hans kropps skull. Hans namn, hans berömmelse och klara intellekt kanske. Hans bekantskap med Führern. Eller så förstår han vad jag är ute efter när jag sätter mig på honom som han tycker om. Han är närmast tafatt och lycklig. Han skrattar, jag tycker att han ska skratta oftare, han är fin när han skrattar. Jag har honom verkligen på kroken. Jag håller mig mycket kall inombords. Jag använder ett pessar jag lånat av Anette.
Efteråt: han rökte en cigarett. Han berättade något generad att han hade haft problem av sexuell natur. Han var tacksam mot mig för att dessa problem var över. Han talade om romanen med samma uttröttade lycka. Han sa att det var av yttersta vikt att den inte passerade Robladhs händer och maldes till intet i Kulturministeriets kvarnar. Det hade han sagt många gånger, men det oroade honom, att inte få tillfälle att överlämna boken direkt till Führern.
Jag ställer frågan med jämna mellanrum: Har han fått svar på sin förfrågan om att få träffa Führern? Nej, herr Böll hade ännu inte hört av sig. Herr Böll obstruerade. Herr Böll var en skitstövel. Tid och plats fick man alltid veta i sista stund, sa han. Speer hade med åren blivit alltmer paranoid. Det berodde på att han hade en före detta litteraturkritiker som säkerhetschef. Det var inget skämt även om det var roligt. De där underrättelsetyperna som kom från litteraturen och konsten hade bara alltför livlig fantasi. Troligen skulle mötet bli av när Speer talade i Stockholm i samband med öppnandet av parlamentet i början på augusti. Han berättade om första gången han träffade Speer i Stockholm och de blev fotograferade tillsammans. De hade haft ett givande samtal om kulturpolitiken, det var ett minne som han vårdade ömt. Var det i samband med att han skrev den där motbjudande hyllningsdikten 1957?
Han tappade cigaretten i sängen. Vi skrek och for upp och skrattade, glöden gick av och brände hål på lakanet, vi drog det av sängen och kastade ut det genom fönstret. Vi somnade tillsammans.
Mitt i natten vaknade jag. Det var för varmt under de gamla vaddtäckena. Jag tvättade mig noga, sköljde av ansiktet med kallt vatten. Jag satt länge och tittade ut på dagen som grydde. Det var en vacker morgon. Träden stod tysta och värdiga. Fåglarna skrek därute i trädgården. För första gången formulerade jag det klart för mig själv. Jag var en del i en plan att störta nationalsocialismen. Jag konspirerade för att döda Rikets Führer. Varje dag var en dag då de kunde komma och ta livet ifrån mig.
Jag betraktade Stefans sovande ansikte. Det verkade förkrympt, inte olikt den gamla bortglömda gummibollen jag såg ligga nedanför fönstret i gräset. Han snarkade inte men varje andetag pep och lät tungt och olycksbådande. Plötsligt vred han på huvudet och såg på mig.
Vad tänker du på? viskade han. Kom och lägg dig.
Varför gjorde du det, Stefan? Varför skrev du ett sådant fjäskigt hyllningsode till Albert Speer? Hur kunde du göra det?
Jag behövde inte precisera mig, han tycktes veta vad jag menade. Han sa inget på en stund. Jag trodde att han somnat när jag hörde honom igen.
Det vet du väl redan, eller hur?
Författare som biter den hand som föder en blir inte långvariga i yrket?
Han reste sig upp på armbågen.
Vem vet varför jag gjorde så. Jag trodde på honom och på den nya nationalsocialismen, sa han. Jag var stolt över hans uppmärksamhet, den fick mig att känna mig levande. På den tiden var han räddningen, vårt enda hopp. Speer stod för något nytt efter den dystra, krigiska Hitler-eran. Han ville fred, förnuft och välstånd, genom annat än död och erövringskrig, menar jag då. Hitler tänkte aldrig längre än till militära segrar. Speer stod för en förnuftig långsiktig nationalsocialism, han var den enda som kunde förverkliga partiets välfärdsidéer till gagn för de germanska folken. Sedan kom Keller och hans nya rasmätnings-metoder. Du vet vad jag menar, sa han. Hitler var tillbaka.
Ullman tände en cigarett och förklarade för mig att han några år in på Speers regim bestämt sig för att se långsiktigt på tillvaron. Om jag förstod honom rätt var den där fjäskiga dikten priset för att Führern skulle läsa den bok han just hade färdigställt.
Det är viktigt för en romanförfattare att någon gång få kasta av sig masken och skriva om sitt sanna liv, sa han.
Lovar du att ta mig med? Till mötet med Führern?
Bli inte arg nu, sa han. Jag kan inte lova.
Du kommer att bli landsförvisad. Han kommer inte att gilla den. Varför gör du det, Stefan?
Han iakttog mig.
Det är förbannat dumt. Rena självmordet. Jag vet att mina förhoppningar är orimliga. Lägg dig här bredvid mig nu. Kom.