THOMAS

Iakttagelsers SPORTREDAKTION LÅG högst upp i ett nybyggt flervåningshus i gamla anrika tidningskvarter. Jag arbetade i ett smalt rum på fjärde våningen som åtminstone förskönades med viss utsikt. Tvärs över gatan fanns ett minnesmärkt bostadshus som bar spår efter de hårda gatustriderna på fyrtiotalet. Det hade skotthål i fasaden och trevliga gardiner i fönstren. Uppe vid Hötorget kunde jag se hur den färdigbyggda Hessskrapans alggröna glasfasad smälte som en gigantisk isglass i morgonsolen. Flera höghus var under uppbyggnad och skulle döpas i patriotisk och fosterlandsälskande anda efter nationalsocialismens pionjärer från kampåren, Goebbels, Ley och Esser. Höghusen skulle gå i svart, rött, vitt och grönt, Rikets färger under Speer.

Rainer satt bakom sitt skrivbord och ögnade igenom en tidning när jag knackade och steg in. Hans vita skjorta var uppknäppt i halsen och slipsen låg lös på en bunt papper. Det fanns en nedsutten soffa i brun manchester och ett malplacerat bord fyllt med travar av vecko- och sporttidningar. Tomma kartonger stod staplade i ett hörn. Det gjorde ett provisoriskt intryck, som om han var på väg att flytta eller precis hade flyttat in. Han gav mig en snabb blick.

»Sätt dig. Vill du ha te?«

Bakom honom på de annars kala väggarna satt ett inramat fotografi av det avgörande ögonblicket när Dick »Ismannen« Bengtsson slog sin avgrundsdjupa – och avgörande – uppercut på kosack-amerikanen Ivanov i VM-tungviktsmatchen i Tokyo 1962.

Rainer lade tidningen åt sidan.

»Varsågod«, han sköt fram en kopp te som han hällt upp ur sin termos. Jag läppjade på den beska heta vätskan och betraktade ett färgfoto av en ungersk kvinnlig skidskytt som jag tyckte särskilt mycket om. Esther Darvasi poserade med sitt gevär, endast iförd baddräkt och en löst sittande scarf runt halsen. Hon satt med ryggen emot, tittade glatt bakåt mot fotografen, hennes breda stjärt föll genast i blickfånget.

Efter en stund mumlade Rainer någonting och ändrade ställning. Jag fiskade upp fotot på Mariedal ur bröstfickan och lade det framför honom på bordet. Han gav det en intresserad blick. Utan att ta ögonen från det letade han efter koppen med vänsterhanden, tankfull och omsluten av tystnad.

Han mumlade: »Jag stötte på Ragnar nere på gatan. Han hälsar förresten … «

»Ragge? Lever han?«

»I högsta välmåga. Det är kvavt härinne, tycker du inte det? Ska vi ta oss en nypa frisk luft?«

Jag följde honom upp genom spiraltrappan till takterrassen. Under ett takutsprång stod ett rangligt campingbord och på det tomflaskor, en kikare i fodral och en liten transistorradio. Väggarna var smutsvita, helt utan utsmyckningar.

Nu skruvade han upp radion på lagom volym. Vi hängde ut över räcket och glodde ner på en gatstump som kantades av några affärer. Han bjöd på hallonbåtar som vi tuggade till radioskvalet som skulle dränka vårt lågmälda samtal. I gathörnet stod en korvgubbe i vit skärmmössa och förkläde. En man kom ut från en frisersalong och speglade sig i fönstret.

Rainers försiktighet var rent ut sagt lite överdriven. Det var en av många egenheter som gjorde honom till den han var. »Ragnar« var kodordet för känslig information. Då gick vi upp på takterrassen.

Han gav mig en forskande blick.

»Du verkar inte riktigt kry. Äter du dåligt? Du borde äta mera frukt. Här, ta ett äpple.«

Jag tog emot det skrynkliga äpplet men stoppade det i jackfickan. Han höll fotot i nypan, vände det.

»Unga damer. Våren 1949.«

»Hittade det i en skokartong på en loppmarknad.«

»Det verkar vara taget ute på landet.«

»Kanske det. Kan du säga vad det ska föreställa?«

Jag bemödade mig om att låta fullständigt neutral på rösten. Rainer satte på sig läsglasögonen och granskade fotografiet igen.

Förr i tiden, han låtsades blåsa bort damm från fotot, fanns det kvinnor som spelade fotboll. Han hade en gång sett ett fantastiskt skarpt originalfoto av ett lag daterat så tidigt som 1919, då med tidens mått mätt mycket lättklädda damer turnerade runt i landet och spelade underhållningsmatcher mot åldriga gubblag.

»Det var för muntration, som det hette på den tiden. Det handlade mer om erotiskt färgad komik än om fotboll. Men det här är något annat.«

En lång tystnad följde.

»Så vad tror du?«

»Det har inte mycket med muntration att göra.«

Jag sköt fram huvudet för att höra vad han sa.

»Snarare politik. Den store skitstöveln krossade arbetarnas idrottsföreningar i Tyskland redan på trettiotalet, det vet du. Efter annekteringen fyrtiosex var det vår tur. De krossades här också, en efter en. Allt som kunde påminna om bolsjevismens världsbild skulle bort. Idrotten skulle omorganiseras, helst uppifrån.« Han fnös hånfullt. »Tror du att någon av våra kulturparasiter har skrivit en enda rad om hur nassarna tog död på jobbarklubbarna?«

Det kände jag till. Den semitbolsjevistiska synen på världsutvecklingen som en ekonomisk konkurrens mellan »klasser« upphävdes i lag i Tredje riket redan på trettiotalet, det kom sedan att införas i de annekterade länderna. Beteckningen AIF stämplades som »antigermansk« och förbjöds, idag var lagparagrafen helt bortglömd, ingen skulle ens komma på tanken att bryta mot den.

»Men det här«, fortsatte Rainer sitt resonemang, »det här är något annat. Jag har hört talas om att det efter ST:s razzior växte fram nya legala idrottsföreningar, som verkligen var, till skillnad från de stackars knegarklubbarna, ett kamouflage för det underjordiska motståndet mot den nya regimen.«

»Hur menar du?«

»Det var ett säkert sätt att träffas i grupp utan att dra till sig misstankar. Det här kan mycket väl vara en antifascistisk kampgrupp.«

Han letade tankspritt i kavajfickan och hittade en gammal halväten chokladkaka i cellofan som han lustfyllt bet av. Han nickade och tuggade välvilligt.

»Hela laget? Kan det inte vara vanliga kvinnor i någon avkrok som tycker det är kul att spela fotboll, oavsett vem som styr landet?«

»Titta på deras minspel. Se på henne där. Nej, det här är en medveten motståndshandling, en politisk provokation. Titta på målvaktens sätt att greppa bollen … « Han skrattade dämpat. »Vilken ironisk och sexuellt tvetydig blick! Va? Jag tror det här är bolsjevikbrudar, men det fina i kråksången … «

Han gjorde en liten paus. »Det fina är att varken Gestapo eller vårt stolta ST hade en aning om det. De här tjejerna skrattar nassarna rakt upp i det ariska trynet, och de vet inte ens om det.«

Han viftade med fotot.

»Idrotten ljuger inte«, sa Rainer rainerskt. »En jävligt bra bild. Var fick du tag i den sa du?«

Jag måste erkänna att jag inte såg de skämtsamma eller erotiska anspelningarna men jag ville inte bråka om det.

Jag sa: »Och ST kände inte till det?«

»De fick korn på det till slut. Men det tog sin tid.«

»Kan man vara säker på dateringen?«

»Frisyrerna är fyrtiotal. Och tigerränder på tröjan och tvärrandiga strumpor var populärt då.«

»Vad gör lillgrabben där, tror du?«

Han blev tvungen att ta en närmare titt, som om han först nu upptäckte barnet som satt i gräset framför kvinnorna.

»Hans morsa spelar väl i laget. Vad flinar du åt?«

»Jag tror att det är manipulerat.«

»Jaså?«

»Varför ett barn? Är det också en politisk provokation? Tycker du att det stämmer? Det är ju idiotiskt. Ett barn.«

Rainer betraktade mig småleende.

»Varför det?«

»Det känns bara så overkligt.«

»Titta på dem! Så levande! Titta på deras livslust, något sådant ser du aldrig idag. Se dig omkring på gatorna. Skuggor.«

»Hur kommer det sig att jag aldrig hört talas om dessa … förlåt, föreningar?«

Jag kunde inte hjälpa det, jag fick en tupp i halsen.

»Det underjordiska motståndet var svagt och isolerat. De hade inte en sportslig chans. De blev förintade. Men det fanns.«

»Förintade?«

»Skitstövelns favoritord nummer ett. Brudarna här och många andra«, han viftade med fotot, »försvann för att aldrig mer höras av. Vårt vildsinta ST gjorde slut på dem med ’nödvändig brutalitet’ i våra egna källare och fångläger. För att tala klarspråk, Thomas. Du är ung. Du har mycket att lära. De här flickorna levde i en skymningsvärld.« Han gjorde ett uppehåll. »Att våga gå emot hela skiten som de gjorde. Det kallar jag mod. Det här är det enda som finns kvar av dem.«

»Du är säker?«

Han tittade på mig som om det slog honom att jag kanske bar på en dold mikrofon.

»Jag är gammal sportjournalist. Vem skulle annars veta något?«

Jag väntade på en indignerad harang om den korrumperade journalistkåren och om sportjournalistens plikt att lägga örat mot marken och lyssna efter »seismiska rörelser« från »folkdjupen«, men det kom inte.

Jag hade en fråga kvar som skavt länge i huvudet. Nu försökte jag formulera den för mig själv så skonsamt som jag kunde.

»Kanske att någon överlevde? Som kan berätta?«

Han skakade på huvudet, sträckte ut handen, gav mig en lätt klapp på kinden.

»Vad är det med dig?« höjde han rösten. »Först vill du göra ett jävla skillingtryck av slavlägren i öst och nu vill du rota i den här soppan?«

»Jag tänker inte skriva«, mumlade jag. »Det är inte det. Jag vill bara veta mer.«

»Det är farligt att veta, till och med för dig. Det är ingen lek.«

Han gav till ett litet skratt och såg rörd på fotot.

»Fan Thomas – jag känner med de här brudarna ska du veta. En dag ska vi ge dem upprättelse. Tamejfan om vi inte ska det.«

I det ögonblicket kände jag en stark lust att anförtro mig till honom.

Han stängde av radion. Vi gick trappan ner till arbetsrummet. Ur karaffen på skrivbordet slog jag upp lite vatten i ett av glasen. Vattnet smakade precis som förväntat, damm.

Pappa ringde på kvällen. Han förhörde sig om vad jag arbetade med för tillfället. Jag berättade att jag skrev notiser. I en av de lokala tidningarna från öst hade jag hittat en historia om en fotbollsmatch som urartat. Domaren hade visat ut en brutal spelare för ruff, men spelaren vägrade lämna planen och överföll domaren. Denne drog upp en pistol som han hade på sig och sköt spelaren till döds. Nu var han verkligen utvisad. I tumultet rusade några åskådare in på planen. En av dem plockade upp pistolen och satte en kula i domaren. Bogdano (så hette han) avled omedelbart. »Inga fler dödsfall rapporteras från matchen«, löd slutklämmen.

»Det går hett till i territorierna«, var pappas kommentar.

Sedan frågade han om stämningen på tidningen var god. Jag klickade på en kulspetspenna och besvarade fåordigt hans frågor. Tänkte de någonsin berätta det för mig? Eller hade mamma och han bestämt sig för livslång tystnad av ren omtänksamhet? Skulle jag få veta det när de var döda? En enda mening låg och dallrade i mitt inre: Pappa, jag vet. Men det kändes som en övermänsklig ansträngning att få de orden över läpparna. Jag hade hoppats att hans röst skulle låta som en främlings men det gjorde den inte. Det kanske var meningslöst alltihop. Jag var en fri människa. Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier. Jag kunde göra ett rationellt val. Jag borde verkligen försöka glömma allt det här och fortsätta med mitt liv.

»Du låter trött«, sa han.

»Det har varit en lång vecka.«

»Då har jag en nyhet som kanske kan pigga upp dig. Vad säger du om att få träffa Führern?«

Jag rätade på mig.

»Va?«

»Jag har just talat med honom.« Jag hörde hur stolt han var. »Din mor och jag tänker oss en familjär bjudning. Inget stelt och formellt, du vet hur han är, det ska vara lättsamt och otvunget.«

Jag kunde inte förmå mig till att säga någonting. Pappa skrattade.

»Kommer du ihåg när du träffade honom sist.«

»Det är klart jag gör.«

»Han blir mycket besviken om han inte får träffa dig. Han har livliga minnen av dig ska du veta.«

Han väntade på mitt svar.

»Thomas?«

»Sa han det? Livliga minnen?«

En svag men tydlig sarkasm som jag inte kunde undertrycka.

Hans ton var skarpare. »Ta dig samman nu och ta med dig Karin. Din syster kommer också att närvara.«

Det var naturligtvis en stor ära som jag inte kunde avvisa. En fullblodsarier tvekade inte när Führern kallade. Hade inte Karin sagt att hon drömde om att en gång få trycka Führerns hand. Var det inte så hon hade uttryckt sig?

»Naturligtvis kommer vi. Karin kommer att bli jätteglad.« »Finfint«, sa han. »Jag återkommer om plats och tidpunkt.

Du vet ju hur Führern är«, tillade han.