1 augusti 1976. På kvällen träffades vi på Vinterpalatset vid Norra Bantorget och såg en påkostad kostymfilm om den engelske premiärministerns avgörande misstag under kriget, Churchills natt. Vi valde mellan den och en katastroffilm om zeppelinaren Hindenburgs förlisning i New York 1937. Vi var alla uppriktigt glada över att träffas igen, det var länge sedan gänget var samlat. Orvar och Gunilla var med, Anette såg lycklig ut med sin nye som hette Sivert, en »arisk hingst«, enligt henne. Thomas gav mig på olika sätt små bevis för sin tillgivenhet. Men redan när han smekte mina fingrar och senare i biofåtöljen kände jag att något inte stämde.
Vi stannade till på ett ställe och drack ett glas efter filmen, ingen var upplagd för något mer, filmen hade gjort oss missmodiga, vi skiljdes åt och jag bjöd hem Thomas på kvällste. Han satt vid köksbordet, jag kände hans blick på mig. Han var frånvarande och distanserad, blek. Jag trodde faktiskt det handlade om Ullman.
Har du sett?
Han sträckte fram något med en slapp gest, nästan vårdslöst slängde han det på bordsduken som ett spelkort.
Fotot föreställde unga kvinnor. Varför poserade de i idrottskläder, några bar grova kängor? Jag tänkte på manhaftiga kvinnosakskvinnor från förr, kanske trettiotalet eller fyrtiotalet. De såg ut att ha det trivsamt och roligt, ändå rös jag till.
I gräset framför dem satt ett litet barn som Thomas gjorde mig uppmärksam på. Han suckade som om han undertryckte sina känslor, strök med pekfingret över fotografiet, pekade ut en tilldragande mörkblond ung kvinna. Hon hette Nina och var hans mor, påstod han. Barnet var han själv, två eller tre år gammal.
Snart är jag alldeles ensam i världen, sa han och såg liksom vädjande på mig. Utan henne skulle jag inte sitta här. Är det inte konstigt?
Han granskade mitt ansikte.
Jag förstår inte. Vad menar du?
Han sa: Jag har själv så svårt att tro på det.
Vi drack te, satt tysta och tittade på fotot, lyssnade till ljudet av våra andetag. Jag tog hans hand.
Lever hon då?
Vad jag vet gör hon inte det.
Jan Sundberg hade berättat det för honom. Fotot kom från honom. Nina hade gripits och avrättats runt 1950. Jag rös igen. Tittade på bilden.
Finns det något bevis?
Det här. Jag har inga minnen av henne. Sundberg påstår att han kände henne när hon var gravid med mig. Han är i alla fall säker på sin sak.
Du är inte övertygad?
Varför skulle han ljuga? Jag har kollat upp en del. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte kan fortsätta så här. Det gör mig galen.
Vad tänker du göra, undrade jag.
Vad kan jag göra?
Du kan fråga dem. Dina föräldrar.
Skulle du göra det?
Jag vet inte.
Han kunde inte. Han ville inte såra dem.
Du kan göra en blodtest, föreslog jag. Då ser du om dina arvsanlag stämmer med dina föräldrars.
Men då måste jag väl ha deras samtycke?
Det var sant.
Det är inte klokt, sa jag.
Det kom som en blixt från klar himmel.
Vill du ha något att dricka?
Ja.
Jag hällde upp vodka i ett glas, han drack först i två resoluta klunkar, sedan drack jag ur samma glas. Jag satte på en skiva som legat länge på skivtallriken, det gamla örhänget Ich soll dich nie verlassen. Vi satt tysta intill varandra och lyssnade på Mireille Mathieus olyckliga vibrato.
Han sa att jag var den enda människa han hade berättat det för. Sedan började axlarna skaka, han snyftade. Jag lade armen om honom, lät honom gråta, sa ingenting. När han hämtat sig något, torkade han tårarna på en kudde och bad om ursäkt. Han var tacksam, det var skönt att få berätta. Han kände sig lättad. Han log.
Führern, viskade han. Du ville ju träffa honom. Vill du fortfarande göra det?
Javisst. Jag skulle vilja trycka hans hand. Tycker du det är fånigt?
Pappa ordnar en privat fest för Führern. Vi är inbjudna. Om du vill så får du träffa honom.
Ska du verkligen gå?
Han tittade bort.
Varför inte? Jag har inget val.
Vi lade oss på sängen och kramades lite tafatt till klassisk musik. Han lekte som vanligt med mina fingrar och mitt hår. Han sa att han inte ville veta mer, att han hade bestämt sig för att lämna Sundbergs historia bakom sig. Jag frågade hur han menade.
Hur jag menar?
Innerst inne visste han – kände han – att det var sant. Det förklarade åtminstone hans sportintresse, skämtade han. Men han var en arier, han hade fått en god uppfostran. Han sa att han inte kunde ändra på det som redan hade hänt. Han ville åka till Rom med mig i september. Han älskade Idrottsminnen och ville fortsätta vara sportjournalist. Han talade om oss och framtiden.
Han sa: Jag vet inte om jag står ut, men jag tänker försöka.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Han gav mig en mjuk kyss. Jag tyckte mycket om honom då, på något vis hade vi kommit varandra närmare. Det var på riktigt. Det var som om vi hade något gemensamt, något att bygga på. Här låg vi.
Jag hade svårt att somna. Jag tänkte att jag måste få iväg ett meddelande till Josef Kontakten.
Under den tidiga morgonen väcktes jag ur en slags sömnlös dvala av en bultande huvudvärk och det stigande oväsendet från gatan. Han sov tungt. Det var redan ljust och jag satt en stund och tittade på det märkliga fotot. Jag tyckte mig känna igen Thomas i den lilla pojkens trumpna ansikte. Han tänkte sätta sig över sanningen. Typiskt nazister, skulle min bror säga, de tror att viljan kan kuva samvetet. Jag lade mig och somnade faktiskt, men vaknade när han stökade i köket, gjorde frukost, starkt kaffe, stekta ägg och rostat skivat bröd i ugnen. När han »väckte« mig var han på gott humör. Fotot på bordet var undanstoppat. Vi talade inte om det. Frånsett en gång.
Det där igår, sa han. Visst, sa jag. Jag förstår.
Jag sitter på mitt favoritkafé och skriver detta för hand. Jag ska möta Führern.