3 augusti 1976. Sedan i förrgår morse har jag slutat äta. Började nu på kvällen igen. Jag rörde ihop lite pulvermos. Lade en klick smör på toppen. Underbart.
augusti 1976. Jag minns när Peter sa att alla människor bar på ett oerhört självförakt. Kan jag ha varit sexton år? Sjutton?
Det fungerade inåt som självcensur och förvandlades utåt till ett starkt hat som drabbade den som vågade brottas med det förflutnas dimridåer. Han grälade på mig. Vi var ute och gick med hunden i Humlegården. Våren hade kommit. Min bror som alltid var lättsam, slarvig och levnadsglad. Jag vet inte när det vände, eller varför. Om jag bara vågade vrida lite på huvudet och tillåta mig att se, sa Peter. Han påstod att den folkförflyttning till områdena i öst som Riket besörjt under femtiotalet var ett spel för galleriet. Han började tala upphetsat om utrotningsläger under kriget i före detta Polen och Ukraina där man skjutit ihjäl och till och med gasat ihjäl män, kvinnor och barn … Det var ingen tvekan om att han var övertygad om att det han sa var sant. Jag minns att jag blev alldeles kall när han sa det där. Jag vände på klacken och gick, jag blev så arg och rädd.
I tankarna bemötte jag honom med att det var ett välkänt faktum att vissa förband under SS hade masslikviderat judar och slaver under kriget i öst, och det på Urführerns direkta order, det var historiska fakta. Men krig är krig och ingen kan säga att judarna inte gjort sig förtjänta av behandlingen och det var nödvändigt för att vinna kriget. Judarna nöjde sig inte med att arbeta för Tredje riket, de gjorde uppror, som i Warszawa och Auschwitz eller Babij Jar i Ukraina.
Han hade just blivit övergiven av Emelie så han var både ledsen och lynnig. Jag tyckte det han sa var groteskt, jag hade också hört skräckhistorier om det där med massakrer under det judiska kriget, men i skolan fick vi lära oss att det var lögnpropaganda och myter som spreds om oss i utlandet. Det förvandlades till vandringshistorier som folk spred vidare, ju blodigare och makabrare desto bättre. Det hade inget med historiska fakta att göra. Jag var så naiv.
5 augusti 1976. En bit upp i backen såg jag skylten ALVARDS KEMTVÄTT. I det låga fönstret satt en mindre skylt: Alvards Boklån. Trappan ledde ner till en liten disk och rader av klädesplagg. Det luktade rent. Det fanns inga andra kunder. Ingen visade sig. Jag tittade på låneböckerna, några ynka hyllmeter i en enkel bokhylla. På en pall låg en liten anteckningsbok och en blyertspenna i ett snöre. Jag läste av bokryggarna, väntade utan att röra mig. Efter en stund hörde jag någon hosta. En sminkad kvinna med blonderat hår dök upp. Hon vaggade nonchalant med sin bastanta kropp. Hon såg fullkomligt ointresserad ut när hon fick syn på mig. Jag hälsade, tog upp handskarna och lade dem på disken. Hon tittade på dem med van blick, skrev ut ett kvitto utan att yttra ett ord.
Kom med.
Hon hade högklackade skor. På »kontoret« bjöd hon på kaffe och kex och bad mig sitta ner och vänta. Det var bara en skrubb med ett litet frostat fönster. Jag drack mitt kaffe och när koppen var tom kom han. Det kändes lite spöklikt, plötsligt öppnades en bakdörr jag inte hade märkt. Josef K var en liten spenslig man, mycket äldre än jag föreställt mig, säkert över sjuttio. Han sträckte fram handen och hälsade, drog fram en stol, han bar beige höstjacka, ljus skjorta, keps och några dagars vit skäggstubb. Det skelande vänsterögat visade sig stämma. Han lutade sig fram över en bensintändare och knäppte med tummen några gånger tills han fick en låga. Han drog njutningsfullt glöd i en tjock cigarett, klickade ihop tändaren och släppte den i jackfickan.
Hur är det med dig? Dina rapporter, sa han. De har varit värdefulla för oss.
De visste att talman Robladh hade bjudit in mig till sitt hem i Mälarhöjden. De visste att Führern skulle komma som oväntad gäst. De kände till när, mellan tummen och pekfingret.
Jag känner igen din röst. Det var dig jag talade med i skåpbilen.
Du behöver inte gå på den där bjudningen om du inte vill. Det bästa vore att du lämnade ett sent återbud. Är du med på det?
Jag vill träffa honom. Jag vill se honom i ögonen. Kan du förstå det?
Det kan jag.
Pratar du med många på det här viset?
På det här viset?
På tu man hand.
Ibland.
Ni ska lönnmörda honom? Är det inte vad ni tänker göra?
Han tryckte fast cigaretten i skåran i askfatet. Han hällde upp kaffe i en mugg från en termos.
Han sa: Det finns ett handeldvapen på plats.
Och om han inte kommer? Kanske det misslyckas? Något går fel?
Då avbryter vi. Det vore inte första gången. Mer kaffe?
Han hällde upp åt mig, skruvade på termoslocket, lutade sig tillbaka med muggen.
Kan jag göra något för dig?
Vad hände med Peter? frågade jag.
Han såg på mig, blåste ut rök.
Din bror var inte den ende som dog den natten. Det var en välplanerad och samordnad aktion av ST. De använde ett sömnmedel som snabbt försvinner ur kroppen. Han somnade vid ratten.
Tack. Berätta om vapnet.
Du måste skjuta honom på nära håll med två skott i huvudet, sedan vända pistolen mot dig själv. Sätta pipan i munnen och trycka av. Det måste du göra utan att tveka. Ansikte mot ansikte med honom. Är du beredd att göra det?
Jag bryr mig inte om mitt eget liv.
Han sa att hans ena öga hade slutat fungera när han var åtta år. Nu höll han på att förlora synen på sitt andra öga. Han skulle snart vara blind. Ändå klängde han sig fast vid livet, vid varje ny dag, trots att han var över sjuttio, det skulle han göra så länge han kunde andas. Han älskade att leva.
Jag vet att jag klarar det, sa jag.
Efteråt kände jag mig lätt illamående. Men det gick över så fort jag kom ut på gatan, ut bland folk.
6 augusti 1976. Rut lånade mig den sista boken ur Dagermankvartetten, det är dags att jag lämnar tillbaka den. Främmande makt kom ut på senhösten 1946. I romanens tid är det förvintern 1942. Världskriget rasar med full kraft. Den tyska framryckningen i öst har tillfälligt hejdats i Moskvas förorter och vid en avlägsen stad vid Volgas strand med namnet Stalingrad. Ryssen håller stånd vid Stalingrad, men hur länge? Berättaren är bara tjugo år gammal och glödande antifascist. Han vet förstås inte att Bolsjevikprocesserna ska hållas i denna stad inom några år, den välregisserade föreställning då de sovjetiska krigsförbrytarna får sina domar och hängs. Hitler lät den totalförstörda staden behålla sitt namn, han beundrade trots allt den sovjetiske diktatorn. Men den skulle aldrig byggas upp igen.
Den unge mannen – han kallas Scriver – har just blivit diktare över en natt, kritikerna har tänt hans namn i eldskrift. Han har bokat bord på en berömd konstnärsrestaurang för att fira sin framgång. Han kommer med sin fästmö men blir inte insläppt. Vaktmästaren, känd för sina hårda nypor, nekar honom tillträde. Ingen kan tro att han är författare, han har en pojkes ansikte med ängsliga stora ögon, skrattgropar och finnar på kinderna. Han skäms inför fästmön.
Samma dag har han hört »den Onde« själv tala i radion från Sportpalatset i Berlin. Den tyske rikskanslern var övertygad om att krigsmakten bara tillfälligt hade hejdats av den fanatiskt kämpande judiska bolsjevismen. Ett nytt år av stora segrar väntade. Berättaren tänker på detta radiotal medan han och fästmön, en ung tysk judinna, står och fryser på gatan och tittar in genom fönstret till restaurang Den Gyldene Freden. Han är djupt besviken på diktarna och konstnärerna som sitter därinne i värmen.
Jag ville bli författare, skriver Scriver, men en ny sorts författare. »Mina ord skulle skrivas om natten och tändas i gryningen.« Men efter denna motgång drabbar honom insikten att nazismen ska segra, att Hitler och fascismen kommer att segra. Därinne i värmen satt landets intelligentia och väntade. De gjorde sina ord och sin konst i ordning för den nye kejsarens intåg. »En värld var förbi.«
Scriver lovar sig själv att aldrig sätta sin fot därinne i värmen bland de andra intellektuella. Den fascistiska smittan har redan trängt in. Hans känselspröt är extremt känsliga i det avseendet. Det står klart för honom att litteraturen och konsten inte räcker till för att bekämpa den människotyp som nationalsocialismen skapar och förhärligar. Det var inte i första hand en övermänniskolära om det fullständigt organiserade och rasbiologiskt styrda samhället – en nazist var i grunden en liten människa som verkade helt ofarlig, som trodde det själv, men som var ett vilddjur. Den unge författaren vandrar hem med sin fästmö i den kyliga vinternatten. Morgonen därpå snöar det. Han och fästmön går med i det underjordiska motståndet.
Jag föreställer mig att du kan se mig och att du vakar över mig. Det dämpar min skräck och min oro. Jag sitter på T-banan söderut, på väg ut till Rut när jag skriver detta. Jag har inte haft hjärta att bränna mina papper. Jag tänker lämna dem hos henne. Jag gillar tanken på att Rut gömmer dem i källarbiblioteket och att jag får dela hylla med riktiga författare. Jag antar att detta blir det sista jag skriver på länge.