DET VAR PAPPA som berättade för mig och det var en stor lättnad. Dagen därpå fick jag honom i luren: Säkerhetstjänsten hade släppt Karin under förmiddagen. De hade förhört henne under natten. Pappa trodde att hon var trött men oskadd. När jag frågade om Ullman sa han bara att »fallet« låg under sekretess. Och Sundberg? Jag vågade inte ens nämna hans namn. Jag tänkte att han till sist hade begått det brott han en gång blivit oskyldigt dömd för, precis som sin tragiska romanhjälte.
Jag kilade upp till Karins lägenhet på Roslagsgatan men hon var inte hemma. Över telefon sa hennes mamma att Karin efter omständigheterna mådde bra. Hon låg och sov i sitt gamla flickrum. Mamman var vänlig men ganska kort i tonen. Hon lovade att be Karin ringa mig.
Det dramatiska gripandet av den tidigare straffade »judeagenten« fyllde förstås dagstidningarna. Det var svårt att tro att Jan Sundberg, den folkkära naturlyrikern, nu kallad »bolsjevikskalden« var en kallhamrad terrorist »i Yankeejudendomens sold« som både planerat och sånär utfört ett attentat mot Führerns liv. Hur han och hans medhjälpare lyckats föra in och gömma ett vapen och hur man fått information om Führerns närvaro på Operan var inte klarlagt ännu. Speer höll sitt planerade tv-tal inför de 444 i parlamentet, fast ett dussin platser i de golvfasta bänkraderna gapade tomma. På den följande banketten och installationsfestligheterna som alltid direktsändes kunde en viss förstämning märkas. Sundberg var folkkär, hade man inte rentav hört burop och visslingar under framträdandet inför folket på Führerbalkongen?
Kanske berodde missnöjet på att parlamentet skulle straffas med minskade anslag. Samtliga ledamöter måste genomgå moralisk tvagning, ett reningsbad. Jag undvek att läsa om hetsjakten men kunde inte undgå att se pressens ofördelaktiga bilder på ledamöter som påstods ha deltagit i komplotten, bilder liksom framplockade just för detta ändamål. Man publicerade svartvita porträtt på förstasidor och löpsedlar och eternyheterna fylldes med smattrande röster om att fler intellektuella hade dragits in. Den »judiska hydran« hade trängt in i Rikets moraliska hjärta, parlamentet. Men nu skulle den utrotas.
Den natten drömde jag om henne och i min dröm ligger jag naken på golvet med händerna bakbundna. Bredvid mig står en robust pinnstol. Runt halsen har jag en grov löpsnara som i andra ändan är bunden till stolsryggen. Jag krånglar mig upp och måste dra stolen med mig. Jag måste släpa den över golvet, men försiktigt så att inte snaran dras åt för hårt och kväver mig.
I en mörk korridor ser jag vita ljusspalter som kastas ut från de olika rummen. Stolen hasar efter mig, snaran runt halsen smärtar, jag stannar och kippar efter luft. Jag ser henne. Hon står vid fönstret och väntar på mig i ett av rummen. Hon kommer till mig, kramar mig hårt och gråter av glädje. Jag är bakbunden och kan bara trycka mig emot henne. Jag känner min mors andedräkt mot mitt ansikte, upprymd av en djup och självklar kärlek.
Hur ska jag beskriva hennes doft? Omöjligt, den är bara hennes egen. Jag känner igen den bland tusen andra. Hon är blek och vacker som en fattig fransk baskerflicka. Hon ler mot mig och jag vet att hon älskar mig. Vi talar med varandra och hon berättar att hon är död. Det gör mig inget.
Jag vaknade på rygg med ansiktet randat av tårar. När jag hämtat mig fanns Ninas kärlek kvar i mig från drömmen. Hon hade kallat på mig och hon hade funnits för mig. Till slut hade hon förlorat mig, hur hårt hon än försökte hålla mig fast. Det måste ha varit svårt för henne att veta. Hon var alltid beredd att fly. Jag trodde säkert att det var någon sorts lek vi lekte när vi hastigt och utan att prata måste ge oss iväg mitt i natten.
Jag tog fram anteckningsboken och skrev ner drömmen så gott jag mindes den, utan att kunna göra den rättvisa. Jag lade en kudde bakom huvudet och skrev sedan ner allt som jag visste. Jag hade inget val. Jag måste följa mitt minne i spåren, precis som jag brukade göra med andras. Vem kunde ge mig upplysningar om Nina Hellström, motståndare till nationalsocialismen under de mörka åren? Eller varför inte säga som det var: blodsväldet, blodsåren då tusentals och åter tusentals människor försvann spårlöst eller tynade bort i namnlösa fångläger. Sundberg hade haft rätt, slog det mig. Vad var idrotten annat än ett förskönande filter? Detta uppslukande intresse som paradoxalt nog både hade visat vägen och skyddat mig från de obehagligheter och grymheter som vi alla gömde och trängde undan bakom den hemlighetsfullt glittrande frasen »de mörka åren«.
Var greps hon, var hölls hon i fångenskap? Var dog hon? Var låg hon begravd? Fanns det någon därute som fortfarande mindes de unga kvinnorna i Mariedal och vad som hade hänt med dem?