THOMAS

RAINER RULLADE ETT oskalat kokt ägg mellan sina händer över Grevinnans svarta bardisk.

»Tolv bast och har en hästspark till backhand. Han sägs vara bättre än Borg var i den åldern. Blivande världsstjärna.«

Jag var trött på underbarn. Alltid överskattade, särskilt av de dryga föräldrarna som vaktade som hökar över sin rasbiologiska högvinst. De stackars ungarna var alldeles för väldresserade och rädda för att säga någonting intressant.

»Jag behöver din hjälp«, sa jag dröjande, »Mariedals IF, för Idrottsminnen.«

»Det där har inget med idrott att göra, det är inte vårt bord.«

»Om inte vi på Seismologiska gör det, vem kommer då att göra det? Ingen. Det vore som om de aldrig hade funnits.«

Han snurrade vattenglaset på bardisken.

»Har du hittat en vinkel?«

Jag sa: »Vi borde kunna vara bättre medmänniskor, eller hur? Vi borde kunna ta oss större friheter när det gäller detta att vara humana, att vara människa. Vi kan ta sportjournalistiken längre.«

Han såg mig vaksamt i ögonen.

»Jag ger mirakelungen till Håkansson«, mumlade han. »Du kommer till mig först. Glöm inte det.«

Jag reste mig.

»Thomas. Jag hoppas du hittar det«, sa han och granskade mig. »Det du söker.« Pappa brukade säga att jag hade fått idrottsdille. Jag missade sällan en sporthändelse på radio eller tv. Jag tyckte mycket om strapatserna och idrottslekarna i de ungdomskårer jag deltog i som barn, trots att jag aldrig tillhörde de duktiga och försigkomna. Min framåtanda var i det avseendet inte särskilt utvecklad.

Idrotten var i mina ögon en bättre värld än den vanliga, visserligen byggd på konkurrens och naturlagar, men dess innersta kärna var vänskap utan baktankar och ren lycka. Paul Lilja, förstod jag senare, personifierade den tanken.

Jag hade tagit en promenad runt kvarteret, jag ville inte komma för tidigt. Jag steg in i baren och kände genast igen honom. Något annat hade varit tjänstefel. Han satt vid ett sidobord, nästan längst in. Det var en liten smal bar i fransk stil i Vasastan. Hit brukade han gå varje dag vid middagstid och ta sig ett glas calvados. I ett angränsande rum satt några män och spelade kort. Han lyfte på huvudet och strök sig över luggen. Håret var mycket mörkt och anmärkningsvärt tjockt. Paul Lilja var trots allt sextiosex år gammal.

Jag hade vuxit upp med Paul Liljas mjuka, melodiösa stämma från radions sportsändningar. Han var den första sportkommentatorn som blev folkkär och hade ett visst politiskt inflytande. Det sades att när Lilja engagerade sig för någon orättvist behandlad så hände det saker.

Jag sträckte fram handen och sa: »Thomas Robladh. Jag har sett fram emot att få träffa dig. Jag är en stor beundrare.«

Framför mig satt den man som hade framfört det klassiska radioreferatet från de olympiska spelen i Berlin. Han hade kommenterat den första världsolympiaden i Germania trettio år senare, alltid med samma varma träffsäkerhet och mjuka elegans. Som kommentator gjorde han ett starkt intryck av att vara öppen och renhjärtad, jag kände mig upplyst inifrån av Paul Liljas sportreferat. Hans närvarokänsla var oöverträffad.

Han var den förste som hade tagit in en bisittare till kommentatorshytten. Det gav extra krydda och relief åt hans sagolika röst. Det var så enkelt egentligen, men ingen hade kommit på det före honom.

Han var klädd i en mörk sammetskostym som jag tyckte mig känna igen från hans tv-framträdanden under de sista aktiva åren. Han hade blivit tjockare så kostymen var säkert utlagd. Han betraktade mig nyfiket.

»Sätt dig. Får jag bjuda på något?«

Han vinkade på bartendern som genast kom och satte ner ett glas äppelbrännvin framför Lilja och ett litet glas fatöl åt mig. Han såg frågande på mig.

»Hur står det till med din mamma?«

»Hon mår utmärkt, tack.«

»Hon var en så oförvägen simmerska. Jag har gjort många intervjuer med henne. Hon var alltid pratsam och mycket söt. Bröstsimmet var en fröjd att kommentera.«

»Hon kommer säkert ihåg dig.«

»Men du går inte i din pappas fotspår? Du arbetar på Iakttagelser?«

»Jag hade vissa förväntningar på mig som jag inte kunde leva upp till.«

En gång hade jag råkat höra pappa säga till Wickbom att han ansåg att jag ägde en »journalistisk intelligens som saknade djup«. Av någon anledning berättade jag om det omdömet för Lilja som skakade lätt på huvudet och smuttade på glaset.

»Det är du inte ensam om att ha fått höra. Men du har väl högre ambitioner? Det börjar med tidningar och slutar med televisionen?«

»Jag trivs på tidningen.«

»Verkligen?«

»Är du redo? Ska vi börja vårt samtal?«

Jag satte ned bandspelaren mellan oss. Jag hade lite dåligt samvete. Paul Lilja trodde att jag ville ha ett idrottsminne av honom. Det ville jag också, men säkert inte just det som han hade tänkt sig. Jag hade inte vågat fråga honom rätt ut när vi stämde träff för intervjun.

Han hade varit tveksam till mitt förslag. Han var bara vagt bekant med Idrottsminnen. Jag hoppades på att få visa honom fotografiet på kvinnorna i Mariedals IF. Han var en man med stor erfarenhet och spännvidd, det hade Rainer rätt i. Han tillhörde vad Rainer kallade »den gamla stammen«. Kanske skulle han kunna ge mig en avgörande upplysning.

När jag började ställa mina frågor stod det klart att han hade förberett sig noga, jag hade inte väntat mig annat, det var hans stil. Jag satt säkert en halvtimme och lyssnade på hans berättelse.

»Min aktiva idrottskarriär«, det var inledningen, »hann aldrig börja förrän den var slut.«

Jag kände mig genomskinlig. Han hade en underbar stämma, len som honung, som skapade en varm stämning. Jag ställde en och annan fråga, njöt rent fysiskt av hans tonfall och märkliga men till sist ändå självklara ordval. Jag förstod varför svårpratade idrottsmän öppnade sig för honom. Han var självgående. Efter en stund ryckte jag till. Han hade lagt handen på min hand. Jag blinkade till, kände mig lite yr.

»Vad tror du om det?«

»Det är en fantasisk historia, Paul. Hur kan du ha så klara minnesbilder?«

»Det kommer med åldern.«

»Jag har inga fler frågor – är det något du vill tillägga?«

Han talade i tio minuter till. När han var klar stängde jag av bandspelaren. Han beställde ett nytt glas öl åt mig.

»Jag undrar om du vill göra mig en tjänst?«

»Det beror på«, sa han gladlynt. »Vad gäller saken?«

Jag märkte att jag ansträngde mig för att låta obekymrad. Ett »spännande foto« hade av en slump hamnat i mina händer. Nu samlade jag information för en kommande spalt. Ville han ta sig en titt på det och kanske sprida lite ljus över gåtan?

Han tog på sig läsglasögonen. Han såg precis så skarpsinnig ut som jag hade hoppats. Jag berättade att jag tänkte skriva om Mariedals IF, klubben som försvann nästan spårlöst, kanske också i bokstavlig mening under en nybyggd satellitstad. »Damfotboll under betongen«, jag hade redan titeln klar för mig. Damfotboll, det klingade ganska bra.

»Året är 1949. Känner du igen någon?«

Han betraktade fotot.

»Det var lustigt. Varför bär de matchdräkter? Är det något slags skämt? Maskerad?«

»En källa säger att det är en politisk gest«, sa jag.

Jag märkte att han ryggade tillbaka och kastade en blick mot ytterdörren. Han undersökte bilden igen.

»Nej, jag kan inte hjälpa dig.«

»Är du säker? Om du vänder på fotot så hittar du spelarnas förnamn.«

Han vände tålmodigt på fotot.

»Jag tänker på Björklund«, sa han. »Han kanske vet något. Eller Alhbom.«

»Jag har talat med båda två.« Jag skakade på huvudet. »Du är mitt sista hopp.«

»Tyvärr kan jag inte hjälpa dig. Får jag bjuda dig på en öl till? När kan vi vänta oss att vår artikel publiceras?«

Jag släppte honom inte.

»Klubben kan ha varit en täckmantel.«

Innan jag hann utveckla saken trädde en lång karl fram till vårt bord.

»Sätt inte griller i huvudet på honom, Paul.« Han vände sig till mig. »Har han inbillat dig att han aldrig läser Iakttagelser?« Han knyckte på nacken. »Han kastar sig över Idrottsminnen, jag skojar inte. Och varje gång blir han besviken över att han inte är omnämnd. Han har väntat i åratal på det här.«

Paul smålog och blängde på den långe som satte sig ned och trummade otåligt med fingrarna på bordet. Han drog i kragen på sin polotröja och stirrade på mig.

»Det här är Robert Lindström. Du kanske känner till honom?«

»Blodbadet i Dresden?«

»Där ser man«, sa han spydigt. »En bildad karl.«

Robert »Bobby« Lindström, vattenpolospelaren från Skelleftehamn. Jag ägde en sällsynt samlarbild på Bobby som jag hade bytt till mig som pojke. Han stod skyhögt i vattnet och släppte iväg ett maskerat skott mellan täckande armar och utspärrade fingrar. På den gamla färgbilden saknar han badmössa och blöder dramatiskt från ett ögonbryn. Matchen skulle gå till historien som »blodbadet i Dresden«. Det ryktades att vattnet färgades rött i bassängen och spelarna fick uppsöka sjukhus med otäcka rivsår, brutna fingrar och nyckelben, utslagna tänder.

Bobbys vassa tunga hade stängt av honom på livstid från sporten. Efter matchen hade han sagt i direktsänd tysk radio: »Vi kom för att sätta pissnassarna på plats och det gjorde vi, punkt slut«, och dessa ord blev bevingade i vissa kretsar, så bevingade de kunde bli i ett land där orden var vingklippta från födseln. Jag hade till och med skrivit ned hans oförsiktiga ord i min anteckningsbok, vid sidan av uttalandet från en känd cyklist, en flerfaldig Vättern runt-vinnare som oförsiktigt hånat cykelloppets kulturhistoriska vagga som »rena båget«: det faktum att det endast var i landskapen kring Vättern som den nordiska rasen (som var den ädlaste germanska) i alla tider hade varit ren och obefläckad.

Kort därefter gjorde Bobby ny karriär. Iförd ett par minimala badbyxor smorde han in hela kroppen med guldkräm, en blandning av fett och guldpuder, och störtdök från högt belägna platser. »Guldhopparen« gjorde allt djärvare språng från klippor, byggkranar, byggnader och broar. Det samlade stora åskådarskaror på sextiotalet. På den tiden såg han mycket bra ut och var omsvärmad av kvinnor.

Han försökte aldrig framstå som dödsföraktande och tapper, han var inte det minsta arisk i det avseendet. När pressen frågade honom hur det var att stå däruppe och blicka ner i avgrunden så erkände han utan omsvep att han var skräckslagen. Men som han alltid sa: »Någon måste göra skitjobbet.«

Det blev med tiden hans stående uttryck, ett slags adelsmärke, fast ingen riktigt begrep vad han menade.

Jag sa: »En kompis såg dig hoppa från Almöbron på Tjörn. Jag kände inte riktigt igen dig.«

»Jag ser inget ut längre. Jag torskade i Kellerburken.«

Det märktes knappt. Det fanns skickliga kirurger som gjort det till något av en konstart att göra ett ansikte naturligt frånstötande. Han hade en typisk kortskallefysionomi, skulle pappa säga. Ansiktet var på något vis hoptryckt och blicken grumlig. Håret låg fett och glest i testar över hans hjässa. Han påminde lite om Jarl Borssén med de trötta ögonlocken och de pösiga kinderna.

»Är du en lika duktig nasse som din pappa«, frågade han mig rättframt.

»Ta det lugnt nu, Bobby«, manade Paul och lade blidkande sin hand på Lindströms. Han lät den ligga. Det kanske var en vardaglig smeksamhet dem emellan, Bobby såg mig stint i ögonen. Skulle han ge mig stryk? Hans handleder var mycket kraftiga.

»Folk som din pappa ger mig kalla kårar. Fy fan.«

»Han är inte min pappa«, sa jag med ett eftertryck som fick dem att rygga tillbaka.

Lilja såg sig besvärat omkring. Jag skyndade bort till toaletten där jag stängde in mig. Jag svor för mig själv, jag var upprörd. Jag brukade uttrycka mig mer taktiskt, men Bobby väckte ett trots i mig. Jag spolade vatten och sköljde ansiktet, det fanns ingenting att torka sig på. Till slut drog jag av en bit toalettpapper.

När jag kom tillbaka satt de kvar. Bobby vred på huvudet. Jag snodde åt mig fotot.

»Sätt dig, grabben.«

Han hade beställt in en grenadin. Jag drack av det avslagna fatölet och förklarade kortfattat mitt problem. Sedan bad de mig peka ut min mor. Båda två satt nu böjda över fotografiet som två tisslande frimärkssamlare.

»Söta Ing-Mari«, mumlade Bobby. »Visst är det hon?«

»Ing-Mari kände jag igen på en gång«, bekände Paul. Han tittade på Bobby och sedan på mig. »Vi lever i svåra tider. Var och en står sig själv närmast.«

»Ing-Mari? Lever hon?«

Bobby tände en cigarett och gav Paul den. Ing-Mari Nordlund hade ingått i Paul Liljas bekantskapskrets i mitten av sextiotalet. Deras gemensamma intresse för välgörenhetsjippon hade fört dem samman några gånger. Sedan hade han stött på henne av en slump för kanske fem år sedan. Det var på Vasagatan, precis utanför Kafé Vivel. De hade växlat några ord. Jag försökte få fram mer, men det var allt.

»Jag vill gärna komma i kontakt med henne.«

»Det sista jag hörde var att hon jobbade på något slags behandlingshem … Minns du, Bobby? Var det ett alkoholisthem?«

»Det kan det mycket väl ha varit.«

Bobby blinkade åt mig som om han ville säga: Någon måste göra skitjobbet.

Paul lovade att höra sig för och återkomma till mig. När vi kom ut på trottoaren sa han:

»Hur blir det med mitt idrottsminne?«

»Jag gör det redan idag. Det kommer att bli väldigt bra.«

»Du nämner väl inte … att vi … att Bobby och jag? Du förstår säkert vad jag talar om.«

Han blinkade konspiratoriskt och lade en hand på min axel.

»Oroa dig inte för det.«

Det gick några dagar. Karin hörde inte av sig. Jag hade nästan slutat hoppas, när hon ringde, det var Ing-Mari Nordlund, det förstod jag på en gång. Hon gick rakt på sak. Hon ville träffa mig och gav mig namnet på en mötesplats. Kunde jag vara där nästföljande eftermiddag klockan två så skulle hon plocka upp mig.

»Det ska bli roligt att se dig igen, Thomas. Hej med dig.« Hennes ton var varm och vänlig. Den natten hade jag svårt att somna. Jag låg klarvaken och funderade på vad hon hade menat med det lilla ordet »igen«.

Jag väntade vid en tillbommad grillkiosk. Hon kom åkande i en brandgul herrgårdsvagn. Hon var sig lik från fotografiet, de uttrycksfulla ögonen och det vemodiga leendet, det breda, barnsliga ansiktet. Håret var numera grått och kort. Hennes hud var fortfarande mycket blek, vit som elfenben, axlarna mycket slanka. Jag var väldigt nervös.

Hon steg ur och gav mig en kram som jag tafatt besvarade. Landsvägen var smal och kurvig, kantad med skog. En skruvmejsel med grönt skaft rullade fram och tillbaka på den dammiga instrumentbrädan. Det låg en brun läderportfölj i baksätet, sliten men i smakfullt ljust skinn, vackra spännen, säkert dyr och favoriserad.

Vi småpratade och hon smög skickligt in personliga frågor. Jag berättade om mig själv, min familj, min kärlek till sportjournalistiken. Namnet Robladh var säkert bekant men hon visade inga antipatier. När vi stannade i en korsning sa hon:

»Du är lik din mor.«

»Tack«, svarade jag.

»Hon var stolt över dig«, sa hon dröjande. »Hon berättade för mig att folk stannade barnvagnen på trottoaren bara för att titta på dig och påpeka hur vacker du var.«

»Det är inte sant.«

»Jo, det är sant.«

Vi hade färdats längs en stor sjö. Jag skymtade ett par gröna holmar därute. Hon saktade farten och svängde in mellan några röda trähus med vita staket och välklippta gräsmattor. En svag uppförsbacke ledde mot ett praktfullt vitt stenhus med svart plåttak. På en skylt läste jag: Zarah Leanders Minne.

Det stod en underlig stämning kring huset: framsidan och de resliga cypresserna, en air av högdraget befallande myndighet, av en patriciervilla. Och samtidigt en känsla av bortglömd, förgången storhet som växtligheten sökte sig allt snävare vägar kring och som ögat gärna sökte sig förbi. Som ett tempel i en skog. Vi gjorde halt på en asfalterad plan. Hon drog åt handbromsen och satte upp solglasögonen i håret. Hon hade en vackert tecknad amorbåge.

»Dra upp skjortan och visa mig ditt ärr.«

»Va?«

»Du har ett litet ärr, eller hur? Till höger på magen, ungefär vid blindtarmen?«

Det var fem centimeter långt och jag hade alltid haft det. Hon lutade sig fram och strök helt ogenerat över den vita strimman med pekfingret. Jag rös.

»Det har blivit större.«

»Hur visste du det?«

»Du vet ingenting om det?«

»Det var något fel på min mage när jag var riktigt liten. Jag minns ingenting.«

»Du var bara två år när det hände. Nina bakade kanelbullar. Du var väldigt förtjust i rå bulldeg.«

Jag nickade ivrigt.

»Det är jag fortfarande.«

»Du brukade alltid få smaka lite, men den gången åt du för mycket. Du fick ont i magen när degen jäste. Nina tog dig till sjukhus där man var tvungen att operera. Du var väldigt ledsen, men ganska tapper. När de ändå var inne så tog de blindtarmen samtidigt.«

»Så jag har ingen blindtarm?«

Av någon anledning gjorde det mig lätt till sinnes. Hon vände sig bort, strök sig under ögonen. Sedan tog hon fram en näsduk och snöt sig ganska ogenerat.

»Jag är så glad att se dig igen, Thomas.«

»Jag är bara glad att jag sitter här och pratar med dig.« Vi tog kaffet ute i trädgården under en reslig björk. En pigg foxterrier med mörkbrunt huvud och stubbad svart svans följde henne överallt. Han lystrade till namnet Daddy. Jag redogjorde för vad Sundberg hade berättat för mig. Hon kände inte till honom, fotografiet kom inte från henne. Hon hade ett eget. Senare skulle vi jämföra, de visade sig vara i stort sett identiska med den lilla skillnaden att jag saknades på Ing-Maris kopia. Jag hade väl tröttnat. När jag frågade vem som hade stått bakom kameran svarade hon svävande, en fästman till någon av flickorna. Jag bad henne berätta om Mariedal, jag visste ju nästan ingenting.

Det hölls ofta föreläsningar i omklädningsrummet. En gång hade den unge författaren Stig Dagerman kommit dit och läst ur en roman mitt ute på gräset. Han gjorde intryck på alla. Han verkade så skör och hade ett skevt vemodigt leende.

»Jag har ett sportfoto på honom«, sa jag. »Han ska ha varit en duktig skridskolöpare.«

»Nazisterna hängde honom.«

»Jag har hört det.«

»Han var stilig. Vi flörtade med honom allihop. Han var så gosselen och vit i ansiktet som en barnrumpa. Han trodde faktiskt att vi var ett riktigt fotbollslag, det var han mäkta imponerad av. För att göra honom glad sparkade vi lite boll ihop. Med tiden blev vi bitna allihop. Det var därför vi bestämde oss för att ta fotbollsbilden. Som jag minns det var det Ingvors idé. Men vi tyckte alla att det var så roligt.«

»Så ni tränade faktiskt fotboll på ängen?«

Hon fnissade. Vi tog en promenad ner mot sjön. Hon hade inte känt Nina särskilt väl. Jag fick veta några små detaljer, som att hennes kappa på den tiden var provocerande kort. Man kände igen henne på den mörkgröna baskern hon alltid bar. Min mors bästa vän från den tiden var Ingvor, målvakten. Jag fick höra om gator de brukat promenera på, vilka biografer de tyckt om, om filmer och böcker, några bostadsadresser de flyttat emellan.

»Nina och Zingo. De var oskiljaktiga.«

»Zingo?«

»Vi kallade Ingvor för Zingo. Hon gav ut ett par böcker före kriget.«

»Har du dem?«

Hon skakade på huvudet.

»De var sällsynta redan på den tiden.«

Ingvor hade skrivit en enda roman efter annekteringen. Den spreds illegalt och underjordiskt, den skrevs av och kopierades. När ST fick tag i ett exemplar satte man igång en klappjakt efter upphovsmannen och de exemplar som hade tryckts och kopierats.«

»För en roman?«

»Boken bannlystes av regimen. Det var farligt att ha läst De seismiska vågorna.«

Det stack till i hjärttrakten. Titeln, den väckte något i mig.

»De seismiska vågorna?«

»Det finns nog väldigt få exemplar kvar, är jag rädd.«

»Har du läst den?«

»Jag gjorde inte det. Du blev fundersam?«

»Jag vet inte. Det var länge sedan jag tänkte på det. Jag tror att jag kallade den vulkanboken. Pappa hade den. Jag såg den några gånger när jag var liten.«

»Du tänker på omslaget. Det var en eldsprutande vulkan. Det var en konstig roman. Den berättade om judarnas öde under kriget. Men det är bara vad jag hört.«

»Därför var den så farlig? Du menar bosättningarna bakom Uralbergen?«

Hon log, ryckte lite på axlarna bara.

»Vad hände med Ingvor?«

»Zingo var judinna, visade det sig. Det visste jag inte på den tiden. Jag hörde rykten om att hon deporterades.«

»Till Sibirien, till judarnas land?«

»Det är vad jag hört.«

Jag undrade över de andra kvinnornas öde. Ing-Mari sa att gruppen hade upplöst sig själv i början på 1950. Då var det ingen som trodde att det gick att vinna kampen mot den nationalsocialistiska ockupanten.

»Det sista året. Egentligen kämpade vi bara för att överleva till nästa dag.« Hon drog efter andan. »Jag har aldrig träffat någon av dem sedan dess. De flesta åkte fast.«

»Men du klarade dig?«

»Ja, jag överlevde. Det där lustiga fotografiet vi tog, det är det enda jag har kvar. För mig återstod ingenting annat än att börja ett nytt liv. Jag hade väl tur.«

Zarah Leanders Minne var ett slags behandlingshem för ungdomar. Ute på gräsmattan satt de tillsammans i grupper. De pratade, lyssnade på musik ur kassettbandspelare, ett gäng spelade badminton. Några hade gått ner till sjön. Det var fortfarande varmt i vattnet.

Min blick föll på en ung pojke. Vad kunde det vara för fel på honom? Han var brunbränd, mager, ljust lockigt hår, klar blick, ansiktet med ännu ofärdiga drag. Han sprang fram till oss och pratade en stund. Pojken var ovanligt begåvad, påstod Ing-Mari, men jag kunde inte märka något särskilt. När ungdomarna spelade fotboll på gräsmattan såg jag att han var skicklig. Han behandlade bollen på ett förbluffande sätt.

»Barnen här lever skyddade«, sa Ing-Mari. »Vi ser till att de undgår fysisk manipulation och tvångsmetoder. Föräldrarna lämnar dem till oss. Det är mycket tårfyllda avsked eftersom barnen som lever här blir dödförklarade. Därför är de också fria och orörda. Från de ariska röntgenmaskinerna«, tillade hon.

»Hur lyckas du med det?«

»Jag har goda kontakter.«

»Vad händer sedan?«

»När de blir vuxna? Då släpper vi ut dem i samhället igen.«

Efter middagen bjöd hon upp mig på sitt privata rum. Det var litet och anspråkslöst möblerat. Jag räknade till ett dussin filmfotografier av Zarah Leander, sångerskan och skådespelerskan. En erfaren sportjournalist sökte gärna upp den gamla byrån där familjefotografierna stod samlade. Att intressera sig för fotografier var ett bra sätt att bli förtrolig med folk och visa dem respekt, att bryta isen och komma dem inpå livet. Men här fanns bara foton på den forna filmstjärnan som dött så tragiskt på sextiotalet.

»Kände du henne väl?« frågade jag.

»Hon var en genomsnittlig människa på många vis. Hon var som vem som helst, förutom den underbara rösten. Mycket blygsam. Jag tror inte folk vet det. Man tror att hon var en bortskämd diva. Men inte privat.«

På ett bord stod ett fotografi där Ing-Mari och Zarah poserade tillsammans. De skrattade och såg lyckliga ut. Det var personligt signerat. Bredvid låg det par sämskskinnhandskar som Zarah hade burit på sin första bal i Berlin.

»Har du gift dig?« frågade jag.

Hon log snabbt.

»Jag ägnar all tid åt mina barn. Barnen är fröet till en fri och okontrollerad folkstam. Zarah och jag talade ofta om det. Utan hennes generositet skulle detta aldrig ha blivit till.«

Efter ett par glas vin följde hon med mig med en ficklampa, vi tog vägen genom de äldsta barnens sovsal. Hon visade mig gästrummet och sa god natt.

»Jag kom på en sak.« Hon viskade. »Minns du vad du kallade dig själv när du var liten?«

»Ingen aning.«

»Nonna. Du kunde inte säga Thomas, så det blev Nonna.«

»Nonna«, upprepade jag. »Nonna.«

Jag kröp ned i lakanen som doftade rent. Dörren mot sovsalen stod öppen och efter en stund hörde jag barnen skratta och viska till varandra i mörkret.

Jag släckte lampan, blundade och tänkte på Ingvor och De seismiska vågorna. Jag föreställde mig att hon levde ett nytt och lyckligare liv därborta i Urals skogar. Jag plockade fram lagfotot från ängen och tittade på Nina och Ingvor. Ninas hand som vilade på Ingvors skuldra. För första gången på länge kände jag ett litet moln av lycka i bröstet.