THOMAS

JAG MINNS EN annan händelse som gjorde stort intryck på mig som pojke. En tid efter vulkanboken bad Lars-Johan att jag skulle följa med honom upp på vinden i deras villa. Han ville visa mig något. Han gillade att skryta, särskilt över sin pappa som var en hög militär och sällan hemma. Han verkade väldigt stolt över att familjen hade en hemlighet.

Vi banade oss fram genom bråten på vinden under tunga omålade takbjälkar. Efter att vi grundligt massakrerat några övergivna getingbon med varsin skidstav slet han undan några lådor. Bakom ett dammigt skynke stod en smutsgrå staty, nästan lika hög som oss, den föreställde en gubbe i skägg med prålig halsduk och en gammal rock från förr.

Lars-Johan såg min besvikelse och berättade upphetsat att det var en förbjuden »judegubbe«, och jag måste svära att inte säga ett knyst. Hans pappa hade tagit hem den efter ett besök bakom Ural. Bysten var i gips och föreställde en gammal judisk härförare som Lars-Johan påstod hade stupat i slaget vid Treblinka, någonstans i Polens djupa skogar, där många judar hade mött sin skapare.

Lars-Johan och jag glömde snart gipsgubben men i våra lekar fortsatte vi att väva legender om gamla slagfält där stora judeuppror hade slagits ned av Rikets pansardivisioner. Vi utkämpade slagen i sandlådan, byggde försvarsanläggningar och kommenderade över arméer av små Wehrmachtsoldater i plastellin. Vi uppfann egna ord för dessa drabbningar. Verbet »moskoventera« betydde »jämna med marken« och kom ur själva platsen för denna historiska händelse. Slaget vid Treblinka gav upphov till ordet »treblinkera« som betydde »tillintetgöra«, i synnerhet judar. En gång – minns jag nu – hittade Lars-Johan på att det hitlerskt klingande »storrengöring« betydde samma sak som att onanera, men då uttalat som »storren-göring«.

Jag hade lovat att inte skvallra men en dag råkade jag berätta för Ingrid om »gipsjuden« så att mamma hörde det. Hon reagerade ovanligt skarpt, som om jag hade svurit. Jag föll till föga direkt och berättade om gubben på Lars-Johans vind. Jag trodde hon var arg för att jag inte hade gått raka vägen till pappa och skvallrat.

»Jag lovar att tala om allt för pappa«, sa jag ångerfullt.

Då blev hon mildare till sinnet, hon skakade på huvudet och log.

»Jag önskar jag hade en sådan gubbe själv, pysen.«

Vad jag älskade henne i det ögonblicket! Mamma och jag hade en hemlighet ihop. Mammas värld med glada och axelbreda simmarflickor tycktes mig ett sant paradis i jämförelse med pappas: full av intriger, gräl, korrektioner och nödvändiga plikter. För pappa kretsade nästan allt kring människors fel och svagheter och att hålla såren öppna för att tillskansa sig övertalningsförmåga och kontroll.

Kanske var det då jag såg det klart: det fanns något annat än den framtid som låg utstakad för mig. Tack vare min mors lättsinniga inställning till gamla gipsjudar började jag föreställa mig hennes idrottsvärld som ett stort reservat där människor kunde ströva utan rädsla för varandras tankar, där goda idrottsmän gjorde goda resultat och alla blev glada och generösa kamrater. Den föreställningen, som jag nu inser var både naiv och barnsligt uppskruvad, men inte helt felaktig, blev min hemliga vägvisare i livet.

Till sist ledde den mig hit.

Det var en ljusbrun palatsliknande stenbyggnad från sekelskiftet. Vakten kände igen mig och släppte in mig. En tjock grönaktig matta ålade sig över några trappsteg och bort till en hiss. Från väggen kastade lampetter ut ett luxuöst skimmer. Ljudlöst steg hissen till fjärde våningen där jag klev ut direkt i väntrummet. Någon påhittig författare hade döpt detta förmak till »Skärselden« och själva Kulturministeriet till »Festung Robladh«, det var ett skämt som pappa förstod att uppskatta.

Längs de höga fönstren mot Riddarfjärden stod grupper med mörkröda engelska skinnfåtöljer och små teakbord, från den avsevärda takhöjden hängde två mäktiga ljuskronor. Där satt Sjöfödd (»Fettnacke«), den korta tjocka Spjut (»Lilla Zorn«) och Wisell (»Hördudu«). Jag kände igen den bullrige Fagermo (»Formfranskan«), alltid i ljusbrun manchesterkostym. Där satt Gustaf Ericsson, den sliskige skandalskrivaren som påstod sig vara Europas mest läste författare, i sällskap med den amerikanske dissidenten och bråkmakaren »Okay« MacAlister, författare till en lika känd som ökänd pornografisk antiamerikansk roman, Svin i smoking.

De betraktade mig utan intresse och en bit bort satt von Grönblad och nickade sömnigt. Sedan jag en gång läst Dickens föreställde jag mig att stämningen i en engelsk herrklubb i något avlägset kolonialt artonhundratal tedde sig ungefär så här. Alla satt de och väntade på sin tur, spelade kort, läste, drack, rökte och från gipsstuckaturen i taket stirrade grinande smådjävlar och demoners förvridna anletsdrag ned på dessa konstens tjänare.

Pappas ämbetsrum låg bakom höga dubbeldörrar. En assistent kom emot mig med höjda ögonbryn: pappa var upptagen i möten. Jag svarade att jag gärna väntade. En timme gick. Kanske två. Jag såg von Grönblad komma ut. Han var så upprymd att han tog några märkliga danssteg ut på golvet. När assistenten viftade med handen gick jag igenom salen fram till dubbeldörren och steg in.

Han satt ensam och skrev för hand vid skrivbordet. Ena väggen var täckt av bokryggar från golv till tak men ljuset var dunkelt och föga inbjudande. Hans skjorta var oklanderligt vit och slät. Bakom honom fanns rader av pärmar, på skrivbordet flera lampor, telefoner, böcker, tidningar, högar med papper.

Han fick ett telefonsamtal som han tog medan han viftade fram mig. Jag hade aldrig sett min pappa, insåg jag. Han var tung och lösfet, ansiktet härjat av sömnbrist. Han såg inte frisk ut, rödkantade ögon, glåmig hy. Det låg en halväten smörgås och en klase vindruvor på en assiett. Pappa lade på luren, reste sig inte, han nickade åt fåtöljen. Jag slog mig ned i den ena. För första gången i mitt liv kände jag mig överlägsen honom.

Han tog motvilligt av sig läsglasögonen.

»Ville du något särskilt?«

»Jag vill tala med dig.«

»Behöver du pengar?«

»Vad har hänt med Sundberg?«

»Det sköts internt. Bry dig inte om Sundberg.«

»Du varnade mig för honom.«

»Jag kan se på en man om han är villig att samarbeta. Jag vet inte vad det är, det finns något i hans blick, hans sätt, som gör att jag aldrig tar miste.«

»Har han erkänt?«

»Han har erkänt sig skyldig. Du får inte anklaga dig själv. Du kunde ju inget veta. Är du hungrig? Ska jag ringa efter en smörgås.«

»Det behövs inte.«

Jag frågade honom om han kunde minnas vad jag kallade mig själv som liten pojke. Han kunde inte svara på det.

»Varför frågar du det?«

»Nonna«, sa jag. »Minns du inte det? Nonna? Minns du när jag var åtta och du kom på mig under skrivbordet i arbetsrummet hemma? Jag har alltid undrat varför du inte straffade mig.«

»Thomas, jag har massor att göra. Det här skiten med Sundberg och Ullman har ställt allt på ända.«

»Du kom ju på mig, med den här.«

Jag lade fram De seismiska vågorna på hans bord. Han satte sig upp. Han frågade om jag hade läst den.

Det var en konstig roman. Ingvor beskrev en annan värld där det nationalsocialistiska Tyskland hade förlorat befrielsekriget. Europa var ett sönderbombat ruinlandskap på grund av Hitler och segerherrarna hade styckat upp bytet i zoner som med tiden fått märkliga namn: brända zonen, hoppets zon, fläskzonen, de blindas zon, de små hundarnas zon. På ett ställe i romanen talar hon om »grymhetens zon, där himlen är askgrå och svavelgul och städerna heter Auschwitz och Treblinka och Sobibor. Men när man kommer närmare så ser man att dessa samhällen inte är städer, utan taggtrådsinramade judebyar som endast består av stinkande uthus och lador. De höga rykande skorstenarna mitt i byn skvallrar om någon sorts industri där de mest avundsvärda byborna arbetar.«

Några centrala rader anspelar på bokens fruktansvärda titel och det hade skakat om mig i mitt inre: »De döda«, skriver Ingvor, »de rånmördade judarna, de halvdöda, de ännu levande, där ligger de travade på varandra i tusental, skjutna i lager efter lager ner till massgravens botten. Snart börjar jorden rista och gunga och bölja som seismiska vågor under de levandes fötter, jorden blöder under de levandes fötter, de oskyldiga kropparna ruttnar och sväller och jäser och lyfter marken, de döda slungar ut förbannelser mot mördarna. Och mot deras avkomma. Och deras avkommas avkomma. De seismiska zonerna räknas i tusental, överallt där det finns människor.«

Boken målade upp Tredje rikets sammanbrott och hur folkhopar drog omkring i dessa zoner och försökte överleva, allt som kunnat hjälpa dem var förintat och sönderslaget på Führerns order. Amerikaner, ryssar och engelsmän hade fångat in de tyska ledarna och ställde dem till svars i en krigsdomstol i det väldiga Nürnbergkomplexet!

I denna mastodontprocess som bevittnas och avlyssnas av hundratusentals tvångskommenderade tyskar berättas om otänkbara illdåd, organiserade massmord med dödlig gas, miljontals människor oskyldigt dödsdömda och rånmördade.

De seismiska vågorna blir mot slutet en torr rättegångsskildring där sanningen om massdöden och utrotningslägren blir för mycket för både domare och åhörare.

Nazistledarna förnekar all skuld, utom Albert Speer som erkänner sig medskyldig till folkmord. Han döms till döden för »brott mot mänskligheten« och hängs. Den i Egypten infångade Adolf Hitler är märkt av sjukdom, hans bleka kropp tycks förvriden, hoptryckt och skakar oupphörligt, »hans ohyggligt fula näsa påminde om ett ådrigt juver«, skriver Ingvor. Hitler halshuggs offentligt med handbila i sin hemstad Linz. Hedervärda och beundrade krigshjältar från det judiska kriget som Eichman, Heydrich, Stangl och Höss påstås i De seismiska vågorna ha organiserat mordet på miljoner och åter miljoner försvarslösa judiska och slaviska män, kvinnor och barn. De stora paradområdena och de så kallade Hitlerkyrkorna sprängs i luften och stora delar av tyska folket måste genomgå en hårdhänt avnazifiering. Det visar sig att de allra flesta varit skennazister och inte känt till lägren. I slutet ger Ingvor röst åt den unga kvinnliga berättarens oro för att nationalsocialismen trots allt inte är besegrad, att den kommer tillbaka. »Vi måste vara på vår vakt mot drömmen om övermänniskan«, skriver hon ödesmättat, »annars kommer arierna en dag att vakna ur sin nordpolssömn och börja marschera igen.«

Det var verkligen ett fruktansvärt scenario, jag förstod om pappa och partiet hade ogillat det. Han rörde inte boken.

»Pappa, jag vet«, sa jag.

»Hur sa?«

»Jag vet var jag kommer ifrån. Jag vet att min mor hette Nina Hellström. Jag vet vem hon var. Ni har ljugit för mig.«

Han vred sig bort och upp mot de höga fönstren som speglade sig mot himlen. På avstånd kunde man se parlamentsbyggnaden och Slottet. Jag fixerade det berömda fotot där jag som tioåring i vargungeuniform blickade upp i Führerns ansikte med onaturligt uppspärrade ögon. Han gick några steg till fönstret, kom tillbaka. Ansiktet var allvarligt, nästan vemodigt. Jag slog ner blicken på hans svarta skospetsar. Pappa satte sig igen. Skrivbordsstolen gnällde.

»Du vet att du inte är … vår.«

»Sundberg talade om det för mig. Jag fick veta det för några veckor sedan.«

»Och du lyssnar på en lögnare och en landsförrädare. En lönnmördare.«

»Jag vet att det är sant. Försök inte påstå något annat.«

»Har du talat med mamma?«

»Nej. Jag vill att du tittar på det här.«

Jag lade fram fotografiet på Nina som jag funnit i hans dokumentskåp.

»Vad är det du vill ha av mig, Thomas«, frågade han till sist.

»Att du är uppriktig. Det är allt jag begär.«

Han sköt fram hakan.

»Jag måste få veta vad som hände med min mor. Det är väldigt viktigt för mig.«

»Jag antar att du har rätt att få veta.«

Med tonlös röst började han berätta om den tiden då han var nygift med mamma. Ingrid var nyfödd och han tjänade Riket och Führern, arbetade för ST. Han hade länge infiltrerat de underjordiska »röda cellerna«, som han sa. Han gjorde det med framgång. När det gällde Ninas gripande, en aktion som han ledde, så var det ingenting ovanligt. Det var ren rutin.

»Vi lockade fram henne och plockade upp henne på gatan. Jag lät en kollega hämta dig från en lägenhet i Aspudden. Du passades av en grannfru. I förhör så lovade jag din mor att du skulle få leva om hon gav upp de andra. Det gjorde hon. Vi tog alla i hennes cell på en vecka.«

»Inte alla.«

Han tittade på mig.

»Jag har talat med Ing-Mari Nordlund.«

»Hon litade på mig. Det borde hon inte ha gjort, men det gjorde hon. Jag skickade iväg henne utomlands.«

»Du skonade henne?«

»Ja.«

»Så Ing-Mari förrådde sina kamrater?«

»Som jag sa. De förrådde varandra allihop när de väl kommit i våra händer. Men det stämmer, utan Ing-Mari hade det blivit svårt för mig att få kontakt och nästla mig in i cellen … vi hade en liten romans.« Han ryckte på axlarna. »Vad spelar det för roll? Vi hade tagit dem förr eller senare ändå.«

»Min mor. Är hon död?«

Han sa att ST hade avrättat henne.

»Hon satt internerad i ett kvinnoläger på Ekerö i någon månad. Men det finns inte längre.«

Hans röst var lugn och sansad.

»Var du med? När hon dog.«

»Det var inte min sak.«

»Var ligger hon? Var begravde de henne?«

»Det kan jag inte svara på. Jag är ledsen. Troligen kremerad i en massgrav.«

»Du har inte brytt dig om att ta reda på var hon ligger?«

Han svarade inte.

»Var hon väldigt rädd?«

»Hon verkade förberedd. Hon föraktade oss från första stund.«

»Finns hon i något register?«

»Det kanske finns en dödsattest någonstans. På den står det förmodligen Skjuten under flyktförsök.«

»Protokoll från polisförhör?«

Det ryckte i hans mungipor.

»Vad hände med hennes väninna, Ingvor?«

»Ingvor?«

»Ingvor C. Det var hon som skrev De seismiska vågorna. Visste ni inte det? Ing-Mari tror att hon blev deporterad till Sibirien. Till judarnas Ural.«

»Det vet jag inget om.«

»Hon kanske lever därborta? Är det möjligt?«

»Möjligt är det väl.«

Det blev tyst. Plötsligt frågade pappa vad jag tänkte göra med allt det här, nu när jag visste. Jag hade ingen lust att svara. Jag frågade honom varför de hade tagit mig? Det måste ha funnits många föräldralösa barn vid den tiden. Varför valde de ut mig?

»Jag gav din mor ett löfte och jag håller mina löften. Jag kunde inte göra något för henne. Men jag kunde rädda dig. Jag tog med dig hem den första natten. Både din mamma och jag blev förtjusta i dig, vi diskuterade saken och kom fram till att vi ville ta hand om dig.«

Pappa sa att han och mamma hade kommit överens om att adoptera mig. Han hade låtit skriva ut falska intyg som raderat mina släktrötter.

»Nina Hellström hade några droppar judiskt blod. Inte mycket men tillräckligt. Du kanske förstår att du fick ett mycket bättre liv hos oss. Du fick växa upp i ett gott hem. Dina Kellerresultat höll inte måttet men jag ordnade det. Jag har skyddat dig under hela ditt liv. Är inte det värt någonting? Spottar du på det?«

Han tittade på mig med en uppfordrande blick. »Jag gjorde vad jag trodde var bäst för dig, Thomas.«

»Så jag har judiskt påbrå?«

»Obetydligt. Försumbart.«

»Men jag är inte fullvärdig?«

»Nej.«

»Jag växte upp med fotografier. Jag menar det gröna fotoalbumet. Från mina första år. Är det förfalskningar?« »Dessa foton tillhörde din mor.« »Du borde ha skickat mig till Uralbergen.« »Vi älskade dig ändå. Du var en älskansvärd pojke.« »Därför att du dödade min mor?«

»Din mamma var dödsdömd från 1933. Jag gjorde det som var nödvändigt. Jag gjorde min plikt. En nationalsocialist måste ha en tro. Historiens mål, det är vi, annars går det inte att leva. Det ligger ju i sakens natur. Man måste ha en stark tro på det man gör. Saknar man det, är man rökt.«

Jag skakade på huvudet.

»Jag kände inte din mor, om det är det du misstänker. Både boken och fotot fanns i en liten väska som vi beslagtog, där hon hade dina kläder och någon leksak. Jag tror att hon hade packat ner dem åt dig. Hon ville att du skulle ha något efter henne. Jag hade inte hjärta att straffa dig för det.«

»Skulle ni någonsin ha berättat?«

»När du inte klarade inträdesproven till Motala«, han menade partiets elitskola, »ville mamma och jag inte lägga sten på börda.« Han gjorde en paus. »Jag vet att du inte kan tro mig, Thomas, men jag sparade dessa – minnen – för din skull, för att jag trodde att den här dagen skulle komma.«

»Varför var De seismiska vågorna farlig?«

»Därför att den spred illvilliga rykten.«

»Om judarnas öde?«

Han kunde inte låta bli att småle. »Nej, inte alls. Det var föreställningen att den ofrånkomliga nationalsocialismen kunde besegras. Vi ansåg att den tanken var lika farlig som smittan från ett dödligt virus.«

»Jag har alltid trott att Auschwitz var ett slagfält i det judiska kriget. Men det är det inte, eller?«

»Nej.«

»Vad är det?«

Pappa fuktade läpparna på vattenglaset. Han såg mycket trött ut. Hans hy tycktes dyfärgad.

»Vad ska du göra nu? Din mamma vill säkert tala med dig, när hon får veta det här. Varför åker du inte hem till henne? Jag kan ordna en bil. Vi ska reda ut det här, Thomas. Du är arg och besviken, det förstår jag, men vänd dig inte bort från oss. Vi är din familj, det kommer vi alltid att vara.«

»Jag är ju inte jag. Jag är inte han som borde ha varit er son. Förstår du inte det?«

Det fanns ett skikt i mig som var alldeles klart och stilla.

»Ta dig samman. Du är vår son. Du är en arier.«

»I helvete jag är! Såg du det på min mor? Såg du på henne att hon var villig att samarbeta?«

»Vi har gett dig allt vi har kunnat«, sa pappa. »Vi har älskat dig som vår egen, ja, vi har älskat dig mer. Ingrid har inte fått den kärlek du har fått.«

För sista gången såg jag på det berömda fotot på Urführern en tidig morgon i Paris, flankerad av sin favoritarkitekt Albert Speer och favoritskulptören Arno Breker. I blänkande stövlar och långa skinnkappor promenerar de paradgatan fram genom den besegrade staden.

»Jag ska gå nu. Om mamma undrar någon gång så säg att jag älskar henne.«

Han skakade på huvudet, hans ögon fylldes av tårar, en droppe rullade precis ut över ögonkanten och gjorde en tunn rand på hans kind. I det ögonblicket önskade jag att jag hade kunnat förmå mig att säga något tröstande eller åtminstone erbjuda honom en ren näsduk. För första gången hade jag sett min pappa gråta.

Hösten är vacker i östområdena. Jag har varit här i två månader nu. I morgon är det min födelsedag. Jag fyller tjugonio år den sista oktober. Den första veckan ringde jag punktligt in mina artiklar till telemottagningen i Stockholm. Jag var utsänd för att bevaka Riksmästerskap Öst i simning. Jag bodde i en bekväm svit på det finaste hotellet i Nya Linz, en nystad placerad på Rikets östra gräns. Jag hade en hänförande utsikt. Uralbergen tycktes kasta ut ett blåviolett ljus och den vita glaciärsnön på bergssidorna lyste svagt igenom i diset. I luften svävade nya dofter som jag roade mig med att försöka identifiera.

Vi var inte särskilt många journalister som bevakade tävlingarna. Det var det första riksmästerskapet där slaviska flickor tilläts delta. En av dem var en söt fjärilsimmerska från Minsk. Hon hette Masja och jag gjorde ett reportage om henne. Jag visade henne Eberhardts fina klassiker Simmarflickor i öst som jag hade tagit med mig. När hon upptäckte de gamla bilderna från sin forna hemstad blev hon så tagen att jag skänkte henne boken.

Neues Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn. Staden sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol. Som av en händelse pågår en utställning med Karl Rottmans målningar, Urführerns favoritkonstnär vid sidan av Arno Breker, vars klassiska skulpturer man också ser lite här och var. Viktiga officiella byggnader, större vägar och skolor, till och med idrottsfält bär ofta namn efter de ariska erövrarna. I detta vackra ödsliga land har sedan fyrtiotalet miljontals germaner bosatt sig. Ändå ser jag mest ryssar här. De sköter allt. Många av dem talar god tyska, om än med lustig brytning. De har en vana att slita av sig mössan så fort man tilltalar dem.

Jag tvekade länge men till sist skrev jag ner några hastiga rader till Karin på ett vykort: »Nya Linz är en vacker men lite ödslig stad med några hundratusen invånare. Jag bor på nittonde våningen på hotell Kaiserhof och tittar varje kväll på bergen när solen går ner. Färgerna är magiska. Tävlingarna är snart slut men jag stannar nog ett tag till. Jag tänker ofta på dig med värme och tillgivenhet.«

Innan jag flög hit skickade jag De seismiska vågorna till henne per post, kanske kunde hon få användning av romanen i sin forskning. Kanske har hon kommit igång med sin avhandling igen, det är i alla fall vad jag hoppas.

En av de första dagarna bad jag en taxichaufför ta mig ut på slätten. Vägarna blev mycket dåliga utanför staden och efter hand kom obemannade avspärrningar med taggtrådshinder och betongblock och varningar för minerade fält. Några vakter eller soldater syntes inte till men förstod jag chauffören rätt så skulle de snart komma. Jag försökte muta honom men han vägrade åka längre. Jag hade gärna velat se själva gränsen men dit var omöjligt att nå med bil. Han sa att Ural var gränsen, en rasbarriär mot asiaterna. Jag steg ut en stund, bjöd honom på en cigarett. Här i öst röker alla, även jag. Det blåste milda vindar, lövträden sprakade gula i den täta barrskogen. Bergen tornade upp sig i fjärran, dovt rosa i solskenet. En konvoj med tunga timmerbilar drog förbi. Vi vände.

En annan kväll i hotellbaren kom jag i kontakt med en inflyttad norrman. Han var djärvt klädd i en märklig glänsande blå kosackskjorta med väst och pösiga ärmar. När han fick höra att jag var sportjournalist samtalade vi i över två timmar, bytte gamla idrottsminnen. Det visade sig att han tillhörde den styrande eliten här i Nya Linz. Mitt efternamn gjorde intryck och när han fick veta vem som var min far blev han mycket ivrig att vara till lags. Vid ett tillfälle kom vi in på judarna. Jag frågade om han hade sett de judiska kolonierna bakom Ural. Hade han kanske varit på besök i någon av deras nybyggarstäder? Han gav mig en konstig blick.

»Vi har ju som du säkert förstår våra judeproblem«, sa han.

Vad menade han?

»De försöker ta sig över bergen och in i Riket.«

»Vad gör ni åt det?«

Han knyckte på nacken, mycket ryskt.

»Allt vi kan göra är att hålla populationen måttlig så att de inte förökar sig för fort och börjar sprida sig okontrollerat. Händer det något så lägger vi ut en bombmatta, då blir det lugnt igen. Det är Führerns vilja, han är lite vek när det gäller judarna.«

Så särskilt många fanns nog inte kvar därborta, trodde han. Och några städer hade han aldrig sett. Inte för att han brydde sig så mycket, man fick ju se det med tanke på vad de hade gjort, varför skulle vi känna medömkan med dem? Bortsett från detta var de ju inte riktigt mänskliga. Han erkände utan omsvep att han var rädd för dem.

»Är inte du lite rädd för dem«, frågade han.

Han hade druckit en del. Jag tvekade.

»Nej«, sa jag, »jag har aldrig träffat någon.«

Då skrattade han gott.

Sedan jag ringt in min sista artikel bytte jag till ett enklare hotell och tog ut mina sista semesterdagar. Jag lade ut förfrågningar men inget hände och det tycktes hopplöst. Jag tog långa promenader och gick ofta vilse, funderade mycket på vem som kunde ha skickat damlagsfotot till Jan Sundberg, kanske var det Ingvor. Jag grubblade och var ganska overksam, tills jag började skriva. Jag har fyllt flera ryska anteckningsböcker med tunna grå blad som jag köpt i en pappershandel här i närheten. Efter många om och men kom jag i kontakt med en rysk »guide«, han var beredd att smuggla mig över gränsen för en relativt blygsam summa pengar. Han ville ha dollar och jag hade lyckligtvis skaffat mig dollar. Norrmannen hade köpt min flygbiljett till Tempelhof.

Häromnatten trodde jag att vi äntligen skulle komma iväg. Jag hämtades upp av den vita skåpbilen, där satt redan ett tiotal tysta människor. Vi släpptes av i en iskall flyghangar och folk fick sitta på sina resväskor. Stämningen var spänd, det var mörkt, vi talade knappt med varandra. Vi väntade alla på ett flygplan som skulle ta oss med och omedelbart starta igen.

Vi väntade i timmar. Jag såg mig omkring, folk hade lagt sig ned på stengolvet på filtar och somnat bland sitt bagage. Men de flesta av oss vakade, drack te ur termosflaskor och lyssnade efter brummande flygplansmotorer. Jag drack vatten ur en gammal rysk fältflaska som jag köpt i en souveniraffär. Men den gången väntade vi förgäves. Vi fick ingen förklaring.

Nu sitter vi här igen. Det blåser kallt därute, vinternatten är klar och månen lyser vit. Jag fryser om fingrarna och skriver nog ganska otydligt. Jag reser med lätt bagage, i väskan ligger några byten kläder, några personliga foton och den enda bok jag valt att ta med mig, Den dödsdömde. Jag antar att jag kan få användning för den. Jag dricker av det ångande heta teet som guiden har hällt upp i plastmuggar och bjudit oss på. Det värmer fingrarna. Några av oss har blivit vana vid varandra och nickar igenkännande, vi byter några ord. Jag har förstått att dessa människor är här av samma skäl som jag. I natt tror jag att vi äntligen kommer iväg, jag vet inte varför, jag har bara den känslan. Jag betraktar mina medpassagerare som tycks vara vid gott mod. Vi är alla glada och spända på vad vi kommer att få se därborta bakom bergen.