EN KALL BLÅST tryckte mig mjukt i ryggen och föste iväg skräp och damm över gatan. Luften luktade ingenting och kändes kyligt motsträvig i näsborrarna. Jag försökte gå långsamt och värdigt, vek in under träden på Odengatan. Jag drog kappan om mig och huttrade till. Mörkfläckig farande himmel. Fortfarande ingen snö.
Vi hade stämt möte i Thomas lägenhet. Jag sköt upp den robusta men fiäderlätta porten till 47:an. För att samla mig väntade jag in hissen som knakade däruppe i schaktet, trots att trapporna var snabbare. Snart fick jag sällskap av en äldre kvinna som höll en liten pojke i handen. Hennes hår var luftigt och tunt, doften påminde om hö, inte alls obehagligt. Pojken berättade omständligt om sina leksaker. Hon svarade enstavigt, frånvarande.
Jag tryckte på ringklockan. Två dystra signaler, sedan hördes ett svagt rop inifrån lägenheten, från kvinna eller man var svårt att säga. Ljudet av skor närmade sig. Det sögs upp av en matta och kom tillbaka alldeles vid dörren. En kvinnas steg och klackar, tänkte jag.
Hej Karin, sa hon i dörrspringan.
Hej, viskade jag.
Ingrid Robladh i en svart silkepolotröja, tunn kofta och enkel kjol. Hon var ung och blåögd med små välformade öron, ljushyllt och oskuldsfullt söt. Hon log, såg mig prövande i ögonen.
Ska du bara stå där? Kom in.
Hon gav ifrån sig ett kort avspänt skratt, tog min hand som vore vi gamla väninnor.
Dina händer är iskalla.
Hon drog in mig i den ganska smala hallen, tog min kappa och hängde den på en galge. Lyset stod på både i köket och i det enda rummet.
Te?
Tack gärna.
Det långsmala köket, det runda bordet, nötta pinnstolar, den glänsande diskbänken, skenet från taklampan, ändå gjorde det ett annorlunda intryck utan Thomas.
På bordet hade hon lagt en gul duk och ställt en vas med rosor. På innergården satt en kvinna på en bänk under den stora almen. En vit katt kom fram och strök sig mot hennes ben.
Jag har tinat några bullar. Vet inte hur gamla de är.
Hon vände ryggen till och tände gasen under en sotig kastrull, pysslade med teet. Ingrid hade runda kraftiga vader och små fötter. Hon hade bytt om till bekväma inneskor. Det fanns en reservnyckel hos en grannfru som vattnade hans blomkrukor, sa hon halvt bortvänd. Thomas hade bett henne ta hand om blommorna innan han for.
Hon satte fram koppar.
Hur står det till med dig?
Det är bra med mig.
Jag är glad att du kom. Pluggar du mycket?
Jag har blivit avstängd. Men jag läser ändå.
Det var tråkigt att höra.
De ska göra en utredning. Den kanske hävs.
Hon satte sig och sökte min hand igen, kramade den. Hon sa: Jag blev så upprörd när jag fick höra om det som hände. Det måste ha varit kusligt för dig.
De behandlade mig ganska väl, medgav jag stelt. Oroa dig inte.
Vi får vara tacksamma att Führern lever, sa hon.
Jag ryckte fånigt på axlarna. Sedan sa jag: Det är väl ett gott tecken, antar jag. Att han bryr sig om krukväxterna?
Hon nickade instämmande.
Hon var tjugosex, ett par år yngre än Thomas och var mycket fäst vid honom. Från första början var hon också vänligt inställd till mig, men vi hade inte lärt känna varandra närmare. Hon såg på mig.
Hur är det? Därute?
Svårt att säga. Spänt.
Nyhetssändningarna var som vanligt och berörde inte hans hälsotillstånd men viskande rykten talade om att Speer var allvarligt sjuk och att slutet var nära. En granne som jag brukade småprata med i trappuppgången, en rödbrusig sympatisk karl, hade berättat att stridsvagnar med vippande kanonrör ställts upp vid gatorna runt Führerpalatset i Germania, man fruktade ett kuppförsök. Han var gammal nog att minnas vårt eget anschluss då tyska SS-soldater satt uppflugna på Leopardstridsvagnar som rasslade fram på Kungsgatan. Sedan, efter en liten tystnad, sa han något som hade varit omöjligt att säga bara för en månad sedan: Han måste bort, viskade han, annars ingen förändring.
Hur tror du att det kommer att bli? Om han dör?
Jag vet inte, sa jag. Du menar när han dör.
Jag är rädd. Det är som en mardröm.
Hur mår dina föräldrar?
Hon ryckte upp sig lite, suckade.
Mamma vill åka till Germania för att leta. Pappa försöker stötta henne, men han är emot det. Jag har aldrig sett pappa så nedslagen. Han har blivit gammal, stackars lilla pappa.
Teet, det smakade verkligen gott. Hon fyllde åter min kopp och frågade efter vykortet som Thomas hade skickat till mig. Jag hämtade det ur kappfickan och hon läste det flera gånger, höll i det länge. Det var poststämplat i Nya Linz för ungefär åtta veckor sedan. Hon skrattade till, strök med pekfingret under ena ögat där jag anade tårar. Det var ingenting särskilt han skrev, sådant man skriver på vykort. Han hade tagit in på hotell, naturen var vacker, han sände sina dagliga artiklar från ett simmästerskap.
Hon vände på kortet. Också bilden var ganska intetsägande. Sibirien om våren, solsken, en livligt porlande bäck. Gröna skogar och i bakgrunden de delvis snötäckta Uralbergen, det var en mäktig syn mot en alldeles för blå himmel.
Hörde han verkligen inte av sig?
Nej. Vi hade ingen kontakt.
Och boken?
Som jag sa på telefon. Jag fick den samma dag som han reste. Jag tror att han ville att jag skulle ha den. Till mina studier. Det är en ganska så sällsynt roman.
Tror du han lever?
Ja, det tror jag. Snälla Ingrid.
Hon nickade, stirrade tomt framför sig. Hon nämnde att tysk polis hade gjort efterspaningar. Thomas hade bokat om sin returbiljett och tagit ut två veckors semester. Sedan hade han gått ombord på Lufthansas Fokker i Nya Linz den 1 oktober, med destination Tempelhof, Germania. Därifrån skulle han flyga vidare till Stockholm, men det hade han inte gjort. I rikshuvudstaden slutade biljettspåret.
Telefonen skrällde till. Vi ryckte till och tittade storögt på varandra. Thomas? Hon lyfte på luren och sa med mycket bestämd röst vem hon var.
»Nej, han är bortrest. Tack, det ska jag hälsa honom.«
Hon lade på med en stingslig gest. Hon sa inget och jag frågade inte.
Hon sa: Vet du, jag och Thomas brukar alltid ringa varandra på födelsedagar. Jag väntade hela dagen vid telefonen. Jag hoppades att han kanske skulle höra av sig, fast det var han som fyllde år.
Hon ville visa mig något och jag följde henne ut i det enda rummet som rymde en säng, den orangea Duxsoffan, ett klädskåp, en bekväm läsfåtölj och ett litet skrivbord under det enda fönstret ut mot gården. Det verkade städat och undanplockat, för rent.
Hans svarta anteckningsböcker stod prydligt uppställda på skrivbordet. Hade hon läst i dem? Längs med ena väggen stod höga bokhyllor på rad, fullproppade med böcker, pärmar, tidskrifter. Thomas var en hängiven sportjournalist och samlare, det mesta handlade om idrott. På en hylla stod ett bortglömt vinglas med en svart bottensats kvar. På väggarna hängde affischer och inramade fotografier. Idrottsmän och sportögonblick, säkert berömda.
Han har en snygg ulster som han älskar, sa hon, men den är inte här. Varför det? Om han bara tänkte åka bort några veckor i september? Jag är inte säker men jag tror att han tagit med sig sina varmaste vinterkängor.
Det är väl kallt i östområdena. Även på hösten.
På fönsterbrädet brukar det stå en bild på Thomas och mig tillsammans när vi var små. Minns du det? Jag har letat överallt. Den är borta.
Det hade hon faktiskt rätt i. Ingrid slog ut med händerna och sa klentroget: På en arbetsresa?
Hon sneddade över parkettgolvet och öppnade en garderobsdörr. Skulle hon börja rota bland hans kläder? Jag kom att tänka på att mitt nattlinne fanns kvar här någonstans. Min tandborste stod i en egen mugg i badrummet. En hög spegel täckte det mesta av dörrskivans insida. Ingrid gav mig en konstig blick, så lyfte hon snabbt av spegeln från dörren, som om handgreppet blivit en vana.
Jag dammtorkade och råkade hitta det här. Kände du till det?
Bakom spegeln satt fotografier, vykort, papperslappar, urklipp, allt huller om buller på dörren. Tydligen ville han gömma det. Ingrid såg på mig, nästan med förakt, som om det var mitt fel och hon ville skratta hånfullt åt alltsammans.
Han samlade ju på allt sånt där, sa jag.
Hon sjönk ner på den låga sängkanten. Hon böjde sig framåt och gned handflatorna över låren. Hakan darrade. Jag gick ut i köket och rev av lite hushållspapper, satte mig bredvid henne, tog tag i hennes smala snövita handled. Hon grät en stund, snöt sig.
Förlåt.
Det gör inget.
Du har inte en cigarett?
Ingen av oss rökte.
Vi drack konjak. Vi satt tysta på sängen och läppjade på de små glasen. Flaskan stod på golvet.
Han var kär. Jag vet att han var väldigt nere i dig.
Jag satt tyst. Vad skulle jag säga?
Det är så absurt. Varför kommer han inte hem? Jag är så rädd att det har hänt något förfärligt.
Jag tror, sa jag svävande, att han kanske vill vara där han är.
Tror? Du vet något?
Nej.
Hon stirrade länge på bokryggarna, reste sig och stängde om sig i badrummet. Hon vred på vattenkranarna.
Jag gled ner på knä framför garderobsdörren. Det var ett brokigt kompilat, fäst med små remsor av ljus tejp. Vykort i färg på floden Volga och dess stränder, på pråliga byggnader i en gammal rysk stad: Sverdlovsk. Ett manipulerat Hitlervykort där en naken Urführer förlöjligades. Flera bilder på idrottslag från förr. Urblekta livsmedelskuponger från krigsåren. En gammal bioannons för filmen Citizen Kane.
Bilden på en ung man poserande på skridskor i dräkt med huva på en islagd sjö, Thomas hade skrivit ett namn på en lapp i fet blyerts: Stig Dagerman 1945. Det var alltså så han såg ut. Som en skygg skolpojke med skrattgropar, huvan hade en spets i pannan. Jag vet inte varför men jag snappade åt mig sportfotot av den unge författaren. Kanske för att han såg så vanlig och oskuldsfull ut.
I ögonhöjd satt ett ihoptejpat kartblad över östområdena, Ural och Sibiriens vidder. Det märkligaste var några knöliga fotostatkopierade artiklar daterade till fyrtiotalet, med otydliga fotografier på regimmotståndare som antingen gripits eller dödats. Namn på människor som sades vara »hätska antinazister«, »judiska upprorsmän« eller medlemmar i »smutsiga bolsjevikceller«. Det var omöjligt att få någon uppfattning om hur dessa olyckliga såg ut, bilderna var alltför suddiga, förutom att några ansikten uppenbart var kvinnor.
Jag hajade till inför det svartvita fotografiet på Helen Meyer i sin vita tävlingsdräkt och skyddsmasken under armen, »blonda He« som hon kallades, den judiska florettfäkterskan som fick vara med i det tyska laget och tog en bronsmedalj åt Tyskland under OS 1936 i Berlin. Thomas hade visat mig det fotot, han var stolt över att han ägde det.
Hon var vacker, en sällsynt arisk skönhet. Och skönhet – det hade Urführern förkunnat – germansk skönhet var det nya Europas ledstjärna. Men till och med henne hade de tvångsförvisat till öst, berättade Thomas sorgset en kväll när vi satt uppkrupna i hans soffa. Till och med blonda He.
Jag knackade lätt på badrumsdörren. Vattenkranarna brusade oförminskat därinne.
Ingrid! Hur är det?
Hon reagerade inte. Jag lade örat emot dörren. Förebrådde hon mig något? Förstod hon att jag ljög eller höll undan någonting? Men hur skulle jag kunna vara uppriktig mot henne?
Jag måste ge mig iväg, ropade jag. Jag har ett möte att passa.
När jag kom ut på gatan var det mörkt. Folk hastade förbi med beslutsamma steg. Bilarna ryckte otåligt fram mellan trafikljusen med tända strålkastare. Fyra ridande poliser kom lunkande i par mellan körfälten, klappret genljöd mot husväggarna. Jag stannade utanför en trång bar som alltid hade många gäster men nu var den nästan tom. Det schackrutiga golvet glänste. Det hängde pappersgirlanger i taket som efter en fest.