Det här kapitlet är till för dig som tycker att dina kunskaper om evolution och evolutionsteori är otillräckliga, och för att ge en bild av den forskning som Intelligent design menar sig vara ett alternativ till. Kapitlet tar också upp några vanliga missuppfattningar kring evolutionen bland skapelsetroende.
Evolutionen, utvecklingen av livet omkring oss under miljarder år, är ett historiskt faktum som inte längre debatteras i vetenskapliga sammanhang. Det finns oenighet bland forskare när det gäller evolutionsteori, dvs. de teoretiska förklaringarna till hur evolutionen har gått till, men det förekommer inga vetenskapliga diskussioner kring huruvida evolution har skett eller inte. Att så är fallet fastslogs bortom allt rimligt tvivel redan på 1800-talet. Startskottet till evolutionsteorin som vi känner den idag är naturligtvis Darwins bok Om arternas uppkomst, som utkom för nästan 150 år sedan. När Darwin skrev boken hade naturhistoriker, som biologer då kallades, i cirka 100 år samlat in oerhörda mängder av olika organismer, både levande och fossil, från alla jordens hörn. Några av de första som gjorde detta var Carl von Linnés lärjungar: Forsskål, Kalm, Löfling, Sparrmann, Thunberg, Osbeck, Solander m.fl. Dessa skickade hem sina fynd till Linné i Uppsala, som där systematiserade och namngav dem. I början av sitt liv trodde Linné att han skulle kunna beskriva och namnge alla arter och slag av djur, växter och mineraler i en enda bok, Systema Naturae. Men det blev nog uppenbart för honom att det fanns många fler arter än vad han hade kunnat tänka sig och att han aldrig skulle lyckas fullborda denna sin livsgärning.
I hans och hans lärjungars tradition fortsatte europeiska naturhistoriker att samla in organismer, ett arbete som ansågs både viktigt, nyttigt och inte minst statusfyllt. I mitten av 1800-talet, 100 år efter Linné, hade alla viktiga städer i Europa stora och påkostade naturhistoriska museer fulla med ormar, musslor, sjöstjärnor, ormbunkar, kängurur, apor, mungor, skorpioner, fiskar, plankton, bläckfiskar, ringmaskar, mossor, igelkottar, hjortar, giraffer, lejon, fräkenväxter, borstmaskar, tusenfotingar, iglar, snäckor, apor, maneter, skalbaggar, blomväxter, spindlar, fjärilar, steklar, rundmaskar – och inte minst fossil från alla världens hörn.
Det blev allt mer uppenbart för dem som arbetade med dessa samlingar att livet hade funnits länge på jorden och att det fanns någon sorts mönster i variationen och i hur de olika djurarterna förhöll sig till varandra. Men man saknade en teoretisk förklaring till hur dessa mönster skulle ha kunnat uppstå ända fram till Charles Darwin.
Det banbrytande med Darwins teori om det naturliga urvalet var att han gav en teoretisk förklaring till evolutionen; en mekanism som kunde förklara hur arter förändras och varför. Vad Darwin upptäckte är egentligen enkelt och självklart. Att det tog så lång tid för oss människor att komma fram till det säger en del om hur intelligenta vi egentligen är. En stor anledning till att det dröjde så länge var naturligtvis att den västerländska vetenskapen inte verkade i ett idéhistoriskt vakuum. Samhället och vetenskapen är alltid en produkt av sin historia och samtid. I Europa var den kristna världsbilden den absolut förhärskande när Darwin påbörjade sitt arbete. Att säga att arter hade utvecklats var oerhört dramatiskt, på gränsen till hädelse och något Linné aldrig vågade göra, även om han kanske misstänkte det. Darwin skriver att han kände det som om han »bekände ett mord« första gången han vågade berätta för en kollega att han trodde att arter kunde utvecklas. Darwin visste att han skulle utmana många instanser i samhället, inte minst kyrkan och medlemmar i sin egen familj.
Darwin dröjde med publiceringen av sin teori i mer än 20 år, troligen därför att han var rädd för konsekvenserna, både för sitt privatliv och för sin sociala ställning. Hans fru var mycket religiös och tyckte även efter hans död illa om det han skrivit. Hon ville till exempel redigera hans efterlämnade brev och ta bort nedsättande kommentarer om religion ur dem. Men Darwin förde också en personlig strid inom sig själv. Han var starkt bibeltroende när han for iväg med skeppet Beagle på den berömda världsomseglingen, som så småningom skulle leda fram till utvecklandet av teorin om det naturliga urvalet. Han har själv beskrivit hur han läste Bibeln för måttligt roade sjömän ombord på fartyget. Darwins rädsla ledde till att hans manuskript inte publicerades förrän en annan yngre forskare, Alfred Russel Wallace, hade gjort delvis samma iakttagelse som han själv. Darwin var angelägen om att bli den förste som publicerade idén och gentlemannamässigt kom de överens om att Darwin, eftersom han hade arbetat så länge, skulle få publicera sin teori kort innan Wallace publicerade sin. 1859 kom den första upplagan av Om arternas uppkomst ut.
Den måste betraktas som en av de viktigaste böckerna i västerlandets idéhistoria. Med boken förändrades vår syn på livets utveckling, på arternas uppkomst, på vår plats bland de andra organismerna och på vårt ursprung. Det är biologins motsvarighet till Kopernikus och Galileis upptäckt att vårt solsystem inte hade jorden utan solen i centrum, med den skillnaden att Darwins upptäckt sände större stötvågor genom det dåtida samhället eftersom den rörde vid ännu mer centrala delar av den religiösa tron – människans unika ställning. Men vad var det då Darwin hävdade?
Hans upptäckt bygger på tre enkla observationer, som ingen någotsånär tänkande person kan förneka, och en slutledning som följer av dessa:
Observation 1: Alla organismer producerar ett överflöd av avkomma.
Observation 2: I denna avkomma finns en variation, det vill säga individerna skiljer sig åt på något sätt.
Observation 3: De flesta ur denna avkomma dör utan att reproducera sig.
Slutledning: Vissa varianter kommer, på grund av sina egenskaper, att få mer avkomma än vissa andra. De förra sägs då vara bättre anpassade än de senare.
Låt oss gå igenom de olika stegen. Observation 1 kan illustreras med följande enkla lilla tankeexperiment: Vad skulle hända om all avkomma av en organism skulle överleva till vuxen ålder och i sin tur få barn som växer upp till vuxen ålder och vars barn i sin tur överlever till vuxen ålder osv. Låt oss använda klumpfiskar som exempel. Klumpfiskar är ett stort, klumpigt (därav namnet!) fiskplankton i de stora världshaven. En hona kan lägga ungefär 300 miljoner ägg och en fullvuxen fisk kan väga upp till ett ton. Anta att en vuxen fisks kroppsvolym är ungefär 1 kubikmeter. Om en klumpfisk skulle reproducera sig i tio generationer och all avkomma uppnå vuxen ålder, skulle den tionde generationens barn som fullvuxna uppta en volym bestående av 5,7 · 1081 kubikmeter, vilket är en kub med sidor som är 790 000 000 000 000 000 000 000 mil långa.
Vi kan också välja ett mindre dramatiskt tankeexperiment. Anta att en katthona får sex ungar samt att en vuxen katt väger ett kilo. Då kommer det efter 15 generationer att fordras en kub med sidorna 470 000 000 mil för att rymma alla katter. Utan tvekan hade Darwin rätt. Det är alldeles uppenbart att det produceras mycket mer avkomma än det finns resurser för. Om inget hände med avkomman skulle hela det nu kända universum plus några till ganska snabbt uppfyllas av allehanda organismer.
Darwins observation nummer två handlar om genetisk variation i avkomman. Den är också lätt att observera. En hundkännare kan utan tvekan skilja valpar i en flock på grund av små egenheter hos individerna och på samma sätt uppvisar alla naturliga populationer genetiska skillnader. Idag kan vi gå direkt in på gennivå och se skillnaden i DNA mellan olika individer, något vi använder inom kriminalteknik för att spåra brottslingar. Så observation nummer två är också korrekt (vilket varje förälder som kan skilja på sina barn vet).
Vi kan utifrån det ovanstående direkt konstatera att observation 3 också tveklöst är riktig. Detta följer av observation 1, eftersom hela det nu kända universum inte är uppfyllt av katter, klumpfiskar eller andra organismer. Det stora flertalet av all avkomma har inte överlevt och kommer heller inte att reproducera sig. Det finns en utslagning, ett urval bland avkomman till alla organismer.
Återstår så bara slutledningen att urvalet skulle kunna orsaka en anpassning av organismen till dess omgivning. Är den för långsökt? Frågan är inte så banal som man kan frestas att tro. Organismer dör av väldigt många olika orsaker. Blixtar slår ner helt slumpmässigt, en flodvåg drabbar helt urskillningslöst med avseende på egenskaper (utom simförmåga) osv. Till en viss del är det slumpmässigt vilken avkomma som överlever till reproduktiv ålder.
Men är det därför långsökt att tro att variationen i genetiska egenskaper skulle spela in? Nej, naturligtvis inte. Låt oss ta ett mycket tydligt exempel: Om du föds som en vit hare i en mörk, inte snötäckt skog, så har du inte stor chans att överleva. Du blir ett enkelt byte för alla rovdjur. Harar med vita anlag sorteras snabbt bort ur populationen. Här kan vi enkelt se att Darwins slutledning har fog för sig. Darwin gjorde sedan extrapolationen att om mekanismerna får fungera under tillräckligt lång tid ger de en tillfredsställande förklaring till varför organismer ser ut som de gör. För att bevisa sin teori gav Darwin mängder av exempel varav många från husdjursavel. Där gör vi människor ett riktat urval för att få fram de egenskaper vi söker. Att det snabbt kan förändra en arts utseende kan vi se på t.ex. de kålsorter vi äter eller de olika hundraserna vi omger oss med.
Charles Darwins bok är fortfarande mycket läsvärd och kan rekommenderas alla som har ett speciellt intresse för evolutionsbiologi. En av de saker som slår en nutida läsare är, förutom det vackra språket, hans ödmjukhet och oerhörda noggrannhet. Han skrev ner de invändningar han kunde tänka sig mot sin egen teori och tillbringade sedan mycket tid med att försöka bemöta de eventuella bristerna. Teorin om det naturliga urvalet fick ett oerhört snabbt genomslag i samhället. Det berodde på att alla fakta redan fanns på plats men även på enkelheten i teorin och Darwins noggranna arbete. Evolutionsteorin är ganska unik som vetenskaplig teori, både genom vilken debatt den skapade i samhället och i dess nästan universella mottagande och accepterande inom naturvetenskapen. I religiösa kretsar startade den en debatt som fortfarande pågår och som den här boken är en del av.
För Darwin innebar den en revolution i hans eget tänkande också, men den minskade inte tillvarons skönhet för honom. Tvärtom skrev han i slutet av Om arternas uppkomst:
Det finns en storhet i denna syn på livet, som med alla dess krafter blivit utandad i en form eller flera; att medan denna planet har fortsatt kretsa i enlighet med tyngdlagen, så har det utvecklats och fortsätter att utvecklas, från den enkla begynnelsen, fram till ändlösa former av den mest förunderliga skönhet.1
När Darwin skrev Om arternas uppkomst var ännu ingenting känt om arvets mekanismer. Munken Gregor Mendel i Brno var visserligen verksam samtidigt som Darwin och han publicerade sina rön 1866, men uppmärksammades först i början av 1900-talet. Idag vet vi oerhört mycket mer om arvets mekanismer än vad Darwin visste. Med alla dessa nya kunskaper har evolutionsteorins ställning som den enande teorin inom biologin hela tiden bara stärkts.
Det finns en naturlig frustration hos biologer när de blir tvungna att debattera med skapelsetroende. Det kan liknas vid hur det skulle vara för en partikelfysiker att bli tvungen att diskutera huruvida jorden är platt eller om materia består av atomer. Något vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin finns inte. Med evolutionsteorin blir de mönster vi ser i organismvärlden, i fossil, i DNA etc. förståeliga. Jag kommer nedan att ge några exempel på hur evolutionsteorin förklarar olika fenomen i naturen. Jag skulle kunna fortsätta på det viset och fylla många böcker men de är redan skrivna. Det jag vill göra här är att med exempel visa på vilken kraftfull teori med hög förklaringsgrad den är. Om biologer skall byta bort den förklaringen mot någon annan krävs det oerhört mycket av en ersättningsteori. En sådan nivå av förklaringsgrad kan man inte ens skymta inom skapelsetron och dess så kallade intelligenta design.
Men det kan vara på sin plats med lite ödmjukhet och peka ut några saker som evolutionsteorin ännu inte löst. Vi vet inte exakt hur livet började. Det finns forskare som menar att det var en molekyl, RNA, som liknar DNA, som startade livet. RNA finns i det genetiska maskineriet i våra celler och har visat sig ha egenskaper som gör att de skulle kunna kopiera sig själva. Vi vet också sedan länge att byggbitarna till våra proteiner, aminosyrorna, kan uppstå spontant och att miceller, membranomslutna blåsor, strukturer som liknar våra cellers utsidor, automatiskt organiseras utifrån så kallade fosfolipider givet rätt omständigheter. Men vi vet inte idag exakt hur de första cellerna bildades. Det är också mycket möjligt att vi aldrig kommer att få veta det. Livets början ligger så långt tillbaka i tiden och eftersom det var en molekylär process kan vi aldrig hitta några fossila spår av den. Tekniskt sett har inte livets ursprung med evolutionsteorin att göra. Evolutionsteorin kommer in i bilden när livet har bildats och en självreproducerande proto-organism finns. Vi kan med säkerhet säga att så fort en sådan finns, kan det naturliga urvalet skapa mer komplexitet och anpassningar till olika livsbetingelser.
De stora förändringarna i organismvärlden vet vi ofta också lite om. Vilka förändringar var det som ledde från encellighet till flercellighet, från ryggradslösa djur till ryggradsdjur eller från reptiler till däggdjur? En del av dessa saker börjar vi få svar på genom modern DNA-teknik, men andra vet vi fortfarande mycket lite om.
Det finns självklart mycket kring hur ärftlighet och gener egentligen fungerar som vi idag inte känner till. Kunskapen om våra geners funktionssätt är bara några decennier gamla. Vi håller som bäst på med att nysta upp den oerhörda mängd information om proteiner och styrningen av arvet som de nya data vi nu har ger oss. Men – och det är ett viktigt men – vetenskapen går sällan fram genom att hela världsbilder ställs på ända. Einsteins fysik är dramatiskt annorlunda jämfört med Newtons, men ställer inte Newtons fysik på ända. Newtons fysik fungerar utmärkt under normala omständigheter, medan relativitetseffekter och kvanteffekter gör sig gällande under extrema förhållanden. Bohrs atommodell är mycket enklare och ger en sämre och mindre detaljerad beskrivning än modernare orbitalteorier och vågfunktioner. De senare förfinar och förklarar mer, men de gör inte att äldre kunskap förkastas. På samma sätt har våra kunskaper i genetik framskridit från mendelsk genetik, över hoppande gener och kunskap om överkorsningar, via upptäckten av DNA och sekvensering av hela genom och bioinformatik till epigenetisk styrning (styrning av arvet genom faktorer utanför arvsmassan) och så vidare. Detta innebär ökande komplexitet, men den ena upptäckten har sällan eller aldrig stjälpt en äldre helt över ända. Vi har stora gap i vår kunskap, men de är gap i en världsbild som blir alltmer fullständig. Efter denna lilla brasklapp kommer nu exempel på hur evolutionsteori kan förklara saker i vår omvärld.
Endemiska arter på oceaniska öar
Ett idéhistoriskt intressant exempel är arter som lever isolerade, eftersom det just var en sådan observation som satte Darwin på spåret till sin teori. Om evolutionsteorin är sann, dvs. om arter verkligen utvecklas efter de förutsättningar som råder i deras omgivningar, kan man anta att arter som länge varit isolerade skall uppvisa förändringar som är påtvingade dem av omgivningarna. Man kan också anta att nya arter uppstår i sådana miljöer, eftersom de där är isolerade från sina ursprungspopulationer under så lång tid att artskiljande karaktärer bör hinna uppstå. Isolerade biotoper kan alltså fungera som en sorts evolutionära experimentstationer.
Anta att vi far ut till olika oceaniska öar och observerar arterna som finns där. Kommer våra observationer då att stämma med hypoteserna som vi ställde upp utifrån evolutionsteorin? Ja – och påfallande så. Det gäller inte bara på Galapagosöarna, där Darwin fick sin idé, utan generellt är så fallet på isolerade öar. På Hawaii är till exempel 80 procent av växtarterna endemiska, det vill säga de finns bara där och ingen annanstans. På närmare håll har vi Teneriffa, där 40 procent av den ursprungliga floran anses vara endemisk. Detta innebär ett starkt empiriskt stöd för evolutionens förmåga att via mutationer och naturligt urval skapa nya anpassningar och därigenom också så småningom nya arter. Det finns hur många som helst bevis av den här typen. Isolerade miljöer finns i alla storlekar och av olika typer, från hela kontinenter till isolerade grottsystem. På alla sådana ställen kan man observera unika arter och unika anpassningar, helt i enlighet med vad evolutionsteorin förutsäger. Intelligent design och liknande trosuttalanden hjälper oss inte att förstå dessa saker överhuvudtaget.
William Paley, teologen som skapade begreppet naturlig teologi, använde våra ögon som exempel på ett gudsbevis i naturen. Han menade att de var så sinnrikt konstruerade att endast en omsorgskännande och designande gud kunde ha åstadkommit dem. Tyvärr för honom är ögat snarare ett bra bevis för hur evolutionen genom det naturliga urvalet kan orsaka vad som skenbart verkar vara designat.
Det är inte svårt att tänka ut en teoretisk och möjlig evolutionär väg för hur ögon kan bildas. För det första måste det vara en stor överlevnadsfördel att överhuvudtaget kunna registrera ljus. Det är självklart en oerhörd konkurrensfördel för en fotosyntetiserande organism om den kan manövrera sig i riktning mot det livgivande ljuset eller fly när en skugga av ett rovdjur kommer emot den. För en sådan enkel ljusregistrering räcker det med en ljuskänslig punktformad fläck i ena änden av organismen.
Det intressanta är att om den punkten övergår till en yta, vilket bara innebär fler ljusinfångande celler eller strukturer, så kan organismen också börja avgöra riktningen på ljuset, speciellt om ytan som cellerna sitter på är buktande. Då kommer det infallande ljuset, eller skuggan, att falla på olika delar av den ytan beroende på vilket håll ljuset kommer ifrån. Om den buktiga ytan dessutom är konvex och bildar en hålighet med ett mindre ljusinsläpp så börjar en bild uppstå på vad man skulle kunna kalla en primitiv näthinna i ett primitivt öga. En primitiv lins kommer att innebära en ännu bättre bild och så vidare. Man kan fortsätta så här och bygga en teoretisk väg från celler som reagerar på ljus till ett fungerande öga som vårt, en teoretisk väg där varje steg framåt innebär en överlevnadsfördel, se bild 3.
Bild 3. En teoretisk modell för hur ögon skulle kunna utvecklas och där varje steg framåt innebär en överlevnadsfördel. Vid 4 bildas ett vätskefyllt hålrum och vid 5 en första lins som i 6 går att kontrollera.
Men det ovanstående är naturligtvis en teoretisk spekulation. Frågan är om resonemanget har något fog för sig. Har evolutionen verkligen gått till så här? Kan evolutionen skapa de här strukturerna? Svaret på den frågan är ja och av vad vi vet idag har komplicerade ögon uppstått mer än en gång under evolutionens gång och utifrån olika startpunkter. Insekters facettögon innebär en helt annan lösning på problemet med riktning och bildskapande än våra ögon. Det visar sig också att den generella lösning som vi har verkar ha uppstått minst två gånger, dels hos oss ryggradsdjur och dels bland blötdjuren, molluskerna. Bland blötdjuren kan man hitta exempel på alla stegen i vår teoretiska modell i nu levande organismer, se bild 4.
Överensstämmelsen är som vi kan se stor mellan vår teoretiska modell och verkligheten. Det intressanta är att blötdjurens ögon verkar ha blivit till i en parallell process till ryggradsdjurens. Ett bevis för detta är att de mest avancerade ögon som finns, som vi hittar hos bläckfiskar, har råkat bli bättre »designade« än våra. Våra ögon fick när de bildades sin blodförsörjning och sitt nervsystem förlagda framför ljusreceptorerna, som därigenom skyms. Bläckfiskens ögon däremot försörjs från baksidan så att blodkärl och nerver inte skymmer de ljuskänsliga cellerna. Det innebär att bläckfiskar till exempel inte har någon blind fläck. Evolutionsteorin förklarar både varför och hur ögon utvecklas och också varför det finns olika lösningar på seendet i djurvärlden. Att få veta hur en som tror på Intelligent design förklarar varför våra ögon är sämre designade än bläckfiskarnas vore utan tvekan intressant, men det har inget med vetenskap att göra.
Bild 4. Olika ögon hos nu levande blötdjur: A. Enkel pigmentfläck med nervanknytningar. B. Inbuktad yta med pigment och nerver. C. Inbuktad, vattenfylld hålighet som möjliggör ett enkelt bildseende. D. Öppningen är sluten vilket ger bättre kontroll av miljön och en del är hårdare och fungerar som en primitiv lins. E. Ett öga så som det ser ut hos bläckfiskar, med fokuserande lins och en iris (Efter Strickberger: Evolution, 3rd ed. Jones and Bartlett Publishers. 2000).
Rött är sött, men för vem?
Hur kan det komma sig att det finns vackert röda bär, som om man stoppar dem i munnen smakar så starkt att man nästan inte kan äta dem? Chilibuskens bär är vackert röda och lockar definitivt till konsumtion. Men om vi smakar på dem är de i princip oätliga (det krävs ganska mycket kulturell träning för att man skall uppskatta dem och då som krydda tillsammans med annan mat).
Finns det någon förklaring till den synbara paradoxen? Poängen med den vackra färgen måste väl ändå vara att de skall synas och därmed också ätas upp? Det är ju så det brukar vara när det gäller frukter; den röda färgen markerar mognad – och lockar oss att äta dem så att de kan spridas. Inför en sådan frågeställning börjar en evolutionsbiolog fundera i de här banorna: Vilka lockas av rött? Röda bär och blommor lockar framförallt till sig fåglar. Rent generellt är de blommor som är fågelpollinerade röda, var än i världen de växer. Rött är en färg som fåglar uppenbarligen ser bra. Finns det kanske någon skillnad i hur fåglar och andra djur upplever smaken på bären?
Vid experiment som publicerades i Nature år 2001 kunde forskarna Tewksbury och Nabhan visa att det var just så det förhöll sig. I chilibuskens naturliga hemtrakt fanns det dels en fågelart, kaktusvävare, dels en liten kaktusmus, som var tänkbara konsumenter av de röda bären. Man kunde mycket riktigt slå fast att den lilla musen undvek bären på grund av smaken medan fåglarna glatt åt dem. Uppenbarligen kände de senare inte den brännande smaken. Det visade sig dessutom att grobarheten på fröna var högre efter det att de passerat fåglarnas tarmkanal medan det var tvärtom när det gällde mössen. Bären var alltså av evolutionen anpassade efter sina spridningsmedhjälpare kaktusvävarna och skyddade mot mössen. Den skenbara paradoxen förklaras alltså av evolutionsteorin. Både den röda färgen och den skarpa smaken gav överlevnadsfördelar för busken. Det är klart att förespråkare för Intelligent design kan förklara den här typen av anpassningar med att den intelligente skaparen har skapat alla miljoner sådana här anpassningar genom enskilda mirakulösa händelser, men det är en förklaring som varken behövs eller egentligen förklarar något.
DNA ger oss mängder av nya bevis för evolutionsteorin
Explosionen av kunskap inom bioinformatikens område, den delen av biologin som håller på med att analysera DNA-data, har gett oss mängder av nya insikter kring evolutionen. Man skulle kunna säga att denna tillgång till ett helt nytt och oerhört stort datamaterial var en sorts empirisk test av evolutionsteorin. Skulle teorin hålla också nu när alla nya data fanns tillgängliga? Skulle de slutsatser man dragit utifrån de fossila bevisen hålla också för de genetiska data man nu hade tillgång till? Och svaret blev ett rungande ja! Den nya gentekniken har vidareutvecklat vår bild av organismvärldens evolution, men inga data har tillkommit som på något sätt motsäger den. Tvärtom har nya metoder gett oss en mängd fascinerande verktyg att studera evolutionen med. Det är nu till exempel möjligt att titta direkt på arvsmassan och genom den avgöra vilka organismer som är släkt med varandra och vilken väg evolutionen har tagit. På precis samma sätt som vi kan använda DNA för att fastställa faderskap, så kan vi också använda DNA-baserade metoder för att återskapa livets träd för att se hur de olika organismerna har utvecklats och är släkt med varandra. Vi kan använda DNA-sekvenser som en omvänd »tidskikare« och lära oss mer om hur organismer evolverat. För ett exempel på detta titta gärna på The Tree of Life Web Project på http://www.tolweb.org/tree/ .
Det är en fascinerande aspekt av vår moderna uppkopplade värld att vi hemma vid våra datorer, i våra kök och vardagsrum, själva med hjälp av offentliga vetenskapliga databaser kan studera vad den moderna genetiken lär oss om evolutionen. Om man surfar ut på Nationellt resurscentrum för biologi och biotekniks hemsida finns där en beskrivning på en laboration som man kan göra hemma. Den innehåller en mängd olika steg där man hämtar sekvenser från databaser och bearbetar dem med hjälp av olika program. I laborationen använder man proteinsekvenser för att studera släktskapen mellan ett antal organismer. Om man låter programmet räkna fram ett s.k. rotat evolutionärt träd, får man som slutresultat ett släktskapsträd som kommer att se ut som det evolutionära trädet A på bild 5. Om man i stället för att ha roten vid människan, lägger den vid den organism som man utifrån fossiler vet är den äldsta av organismerna i analysen, får man träd B.
Man kan tydligt se att detta träd, skapat utifrån genetiska data, stämmer väl med den uppfattning man för mer än 150 år sedan fick från det fossila vittnesbördet. I de fossila lagren dyker först broskfiskar upp, sedan benfiskar, därefter reptiler och fåglar, och slutligen däggdjur. DNA-tekniken har alltså gett oss ännu ett starkt empiriskt bevis på att evolutionsteorin är en mycket bra beskrivning av verkligheten. Gentemot den här typen av empiriska bevis blir all bokstavstroende tolkning av Bibeln intellektuellt omöjlig. Och Intelligent design har inget att tillföra.
Bland de viktiga resultaten från den moderna gentekniken är att den har visat oss precis hur nära släkt vi är med de andra stora aporna och då framförallt med de två schimpansarterna, schimpans och bonobo. När det gäller den allmänna likheten mellan schimpansers och människors DNA finns det olika siffror beroende på hur man räknar. Men över 95 procent av arvsmassan är identisk. Genom att använda genetiska data tillsammans med fossil har man kunnat fastställa att de släktlinjer som sedan blev människa och schimpanser, skildes åt för omkring 5 miljoner år sedan och att vi, den moderna människan, Homo sapiens blev till för några hundratusen år sedan i Afrika.
Bild 5. Evolutionära »träd« från en laboration som finns på Nationellt resurscentrum för biologi och biotekniks hemsida. I A som resultatet blir från programmet, med roten vid människa och i B ritat med roten på »trädet« vid det äldsta organismslaget.
Den här typen av studier bygger på det enkla faktum att DNA slumpmässigt förändras och att ju längre tid som har förflutit sedan två organismer skilde sig från varandra, desto fler förändringar har hunnit anlagras i arvsmassan. Vi skall inte här gå in på teknikaliteter kring hur den här typen av undersökningar går till, men vi skall se på två enkla visuella exempel. Det första visar hur skillnaderna kan se ut när man tittar direkt på enstaka DNA-sekvenser. Bild 6 visar ett antal sekvenser från samma gen, från olika djur. Varje rad är DNA-koden för en del av en gen. Bokstäverna, A, C, G och T står för de fyra kvävebaserna i DNA: adenin, cytosin, guanin och thymin. Man kan här se att människans och schimpansens sekvenser för NADH4-genen är mycket lika varandra. På den här slumpvis utvalda delen av sekvenserna finns det 6 skillnader mellan människan och schimpansen, men 37 skillnader mellan människa och mus. Andra närbesläktade organismer som mus och råtta eller höna och struts uppvisar många fler skillnader mellan dem, 20 respektive 30, än vad som finns mellan människa och schimpans.
Det ovanstående är en illustration av vad man menar när man säger att vi är si och så många procent lika. När man gör den typen av uttalanden i vetenskapliga sammanhang tar man hänsyn till mycket större mängder genetiskt material.
Ett annat sätt att visa hur evolutionen påverkat arvsmassan och hur man kan se spåren av den, är att jämföra var olika gener sitter på våra kromosomer. Då tittar vi på den samlade arvsmassan och på stora strukturella förändringar i denna. Om evolutionsteorin är en bra beskrivning av verkligheten och vi alla har ett gemensamt ursprung borde tiden ha lämnat spår i det genetiska materialet. Detta gäller också för kromosomerna. Kromosomer från schimpanser och människor borde vara mer lika varandra än kromosomer från människa och hund till exempel, eftersom det var för längre sedan som hundarna och aporna hade en gemensam anfader än schimpanser och människor hade det.
Nu när vi har kartlagt många organismers hela arvsmassa kan vi med hjälp av modern teknik illustrera hur de olika generna är fördelade på olika kromosomer. Med hjälp av dataprogram som finns fritt tillgängliga på internet (http://www.ensembl.org/index.html), kan vem som helst jämföra hur olika gener är fördelade på olika kromosomer. Låt oss titta på två exempel: Först, vad händer om vi jämför vår arvsmassa med hundens genom att titta på var generna som hos oss sitter på kromosom 1 finns hos hundar? Vi får då upp den översikt som syns i Bild 7 A. Där kan vi se hur dessa gener, eller snarare hur hela områden av gener, hos hunden är fördelade på åtta olika kromosomer. Samma jämförelse mellan vår kromosom 1 och arvsmassan hos schimpanser kan vi se på Bild 7 B.
Bild 6. Bilden visar en jämförelse mellan ett avsnitt av samma proteinproducerande gen från ett antal olika djur.
Vi ser tydligt att det finns en i princip identisk kromosom också hos schimpansen. Det vill säga schimpansers och människors kromosomer är mer eller mindre identiska. Detta beror på att det har gått för kort tid sedan vi skildes åt som arter, för att några större förändringar skall ha hunnit ske. Den enda större skillnad man kan se är att en av våra kromosomer verkar vara en sammanslagning av två kromosomer som finns hos alla andra människoapor. Vi har alltså ett par kromosomer mindre än de andra stora aporna. Men ordningen på generna på dessa kromosomer är bevarad. Den gängse evolutionsteorin förklarar fantastiskt bra både hur och varför vi kan se detta mönster i våra kromosomer, medan Intelligent design återigen inte har något att tillföra och absolut inte kan förklara varför det är så här.
Våra ökade kunskaper om arvsmassan har också visat att vi har inbyggda fel i våra gener. Förekomsten av dessa defekta gener förklaras helt och hållet av evolutionsteorin men är faktum som skapelsetroende får enorma problem med. Hos både människor och schimpanser är den syntesväg sönder, som hos de flesta djur gör det möjligt att syntetisera C-vitamin. Som alla hussar och mattar vet så behöver inte hundar och katter Cvitamintillskott i sin kost. Men om vi (och schimpanser) inte äter tillräckligt mycket frukt eller annan C-vitaminrik föda, drabbas vi av C-vitaminbrist. Det finns ett annat djur i vår omgivning som också behöver tillförsel av C-vitamin, nämligen marsvin. I alla dessa tre fall beror på att generna för något enzym i syntesvägen för C-vitamin är trasiga. Det intressanta är att våra och schimpansernas gener är trasiga på samma sätt medan marsvinets är det på ett annat.2
Bild 7. En jämförelse över var och på vilka kromosomer samma gener sitter mellan i A., människans kromosom nummer 1 och hundens genom och i B., samma kromosom och schimpansers genom.
Den evolutionära tolkningen av detta är att vår gemensamma förfader med schimpanserna levde så mycket på frukt, att det inte gjorde någon skillnad för dem om generna för syntesvägen av C-vitamin fungerade eller inte. Det ledde i sin tur till att en trasig gen kunde överleva och av någon anledning tog över i våra förfäder och -mödrar. Marsvinets gen har också gått sönder och spritt sig, antagligen av samma skäl, men det har skett på ett annat sätt och vid ett helt annat tillfälle. Schimpans- och människofelet är av samma art och i samma del av genomet, medan felet hos marsvinet är av annat slag och på ett annat ställe. Situationen är helt logisk, förståelig och förklarad med hjälp av ett enkelt evolutionärt scenario. Däremot återstår det för en skapelsetroende att förklara varför designern har skapat dessa fel i våra gener och hur det kan komma sig att vi och schimpanser har samma fel, om det nu är så att vi inte har något gemensamt ursprung.
För den som är intresserad att läsa mer om vad evolutionsteori kan förklara rekommenderar jag några böcker i slutet av den här boken.
Här följer en genomgång av några vanliga argument som dyker upp i diskussioner med skapelsetroende. De kan också tjäna som en förklaring till en del centrala begrepp inom evolutionsteori. För den som vill hitta fylligare argument och fler bemötanden av olika skapelsetromyter finns en utmärkt engelskspråkig hemsida som har adressen www.talkorigins.org.
Evolution och slumpen
Ett av de allra vanligaste missförstånden kring evolutionsteori är det som gäller förhållandet mellan evolution och slump. Det finns inte bara bland skapelsetroende utan ganska många människor bär nog på det. I skapelsetroende sammanhang har man ibland använt en liknelse för att illustrera varför evolutionen är en omöjlighet. Den handlar om en storm i ett skrotupplag och brukar lyda ungefär så här:
Evolutionen bygger på slumpen. Men hur stor är sannolikheten för att en människa skall slumpmässigt uppstå av olika proteiner och annat som vi består av? Den är oerhört liten, ungefär lika stor som sannolikheten för att en storm i ett skrotupplag skall resultera i en hopmonterad jumbojet, tankad och klar att flygas.
Den logiska slutsatsen är naturligtvis att det är omöjligt för slumpen att skapa en människa. Alltså måste människan ha kommit till på något annat sätt, nämligen genom ett gudomligt ingripande.
Det finns flera missförstånd i den här liknelsen. Evolutionsteorin har aldrig någonsin påstått att människan uppstod genom en plötslig slumpartad händelse. Den säger att livet började enkelt. Det tog mer än en miljard år innan det fanns högre former av liv än bakterier. Flercellighet är ett ännu mycket senare fenomen. Ett annat mycket viktigt fel i premisserna till resonemanget är att evolution skulle vara en slumpmässig process. Evolution är, som vi redan har sett, långt ifrån en slumpmässig process. Variationen i avkomman kan visserligen uppstå slumpmässigt, men urvalet, det som avgör vilka som för sina gener vidare, är inte slumpmässigt. Skillnaden mellan en process driven enbart av slumpen och en med slumpmässighet kopplat till en urvalsmekanism kan vi illustrera med hjälp av några enkla exempel: Låt oss börja med en enarmad bandit. Varje gång du drar i armen finns det en viss (låg) sannolikhet för att en speciell kombination skall komma fram på maskinen. Det är naturligtvis själva affärsidén bakom sådana här spelmaskiner. Det är meningen att du skall satsa pengar för att eventuellt vinna, men att göra det är så pass ovanligt att spelföretaget får in mer pengar än vad de betalar ut i vinst.
Vad händer om man har möjligheten, som på en del enarmade banditer, att låsa hjul när de visar vissa symboler? Ja, då blir storvinsten enklare att uppnå (och jackpotten bolaget ger dig likaså lägre, tyvärr). Vad skulle hända om du programmerar en bandit så att den alltid låser en viss symbol som ingår i högvinsten och om du får göra hur många dragningar du vill? Jo, då kommer den vinnande kombinationen alltid till slut att dyka upp och det efter ganska få dragningar. I stället för att vara osannolik och sällsynt blir jackpotten oundviklig och det givna slutresultatet varje gång du spelar. Detta visar vilken enorm kvalitativ skillnad det är mellan en helt och hållet slumpmässig process och en som är kopplad till en urvalsmekanism.
Låt oss ta ett exempel till. Vad är sannolikheten för att en slumpvis dragning av bokstäver ur det engelska alfabetet skall rendera något så komplicerat som Shakespeares kompletta verk? En förutsättning för vårt tankeexperiment är att vi har hela strukturen för texten utlagd framför oss med tomma platser för bokstäver och mellanslag och sedan slumpmässigt drar tecken till varje position i verket. Sannolikheten för att vi skall lyckas med detta vid en enda dragning är naturligtvis så liten att Shakespeares kompletta verk aldrig kommer att uppstå, knappast ens en enda liten del. Låt oss anta att verket innehåller 5 000 000 positioner. Sannolikheten för att hela verket skall uppstå är 1 på 275 000 000, vilket är ett så oerhört litet tal att vi inte ens kan föreställa oss vad det innebär. Det talet kan kalkylatorerna på våra datorer faktiskt inte ens hantera. Det kan tyckas som om det krävs ett mirakel för att Shakespeares kompletta verk skall uppstå eller i alla fall ett ingripande av någon som fifflar med vår maskin.
Men vad händer om vi tillåter oss att låsa de positioner där bokstäverna råkar bli rätt och sedan fortsätter att slumpa på de återstående ännu inte besatta positionerna? (Det här liknar det naturliga urvalet i den evolutionära processen, eftersom en funktion som visar sig vara bra förs över till nästa generation). Vi börjar återigen med alla de tomma positionerna i Shakespeares verk. Första gången vi gör dragningen kommer ungefär vart 27:e tecken att hamna på rätt plats, vilket innebär att ungefär 185 185 (5 000 000/27) bokstäver kommer på rätt plats efter första dragningen. Vid nästa dragning faller ytterligare 178 326 bokstäver på plats. Nu har 363 511 bokstäver hamnat rätt. Efter trettio dragningar är troligen omkring 3,5 miljoner tecken av 5 miljoner på plats. Med den här typen av urvalsmekanism är det oundvikligt att verket uppstår på relativt få dragningar (<100) och långt innan dess är små delar färdiga och ännu större partier helt förståeliga och konstnärligt sköna. Återigen, skillnaden mellan en helt slumpmässig process och en med en urvalsmekanism är så stor att vi rör oss från omöjligheter till oundvikligheter. Detta är anledningen till att slumpargumentet är felaktigt. Oviljan att förstå att det naturliga urvalet fungerar på det här sättet är faktiskt ett av de grundläggande felen bakom ID-förespråkarna Michael Behes och William Dembskis resonemang, vilket vi skall se senare.
OID, design utan designer?
Bakom mycken skapelsetro ligger tanken att det vi tycker ser ut som designat kräver en designer. Det är ganska naturligt att tänka så. Vi är tänkande, formgivande varelser och det mesta vi stöter på i vår mänskliga omgivning är designat, från lakanen vi sover i till pennan vi skriver med. Det är inte konstigt att vi drar slutsatsen att allt som har en funktion därmed också har en designer. Men det speciella med evolutionen är att den skapar vad som ser ut som funktionell design utan att någon medveten formgivare är inblandad. Det är lätt att visa att så är fallet när man har med självreproducerande enheter att göra.
Det finns en skollaboration man kan göra för att illustrera detta. Man simulerar evolutionen med hjälp av en »pappersfågel« som man bygger med hjälp av två pappersringar och ett sugrör (se bild 8). Det första exemplaret får bli urförälder till alla som kommer efter. Man låter denna »reproducera« sig och lägger för varje generation till en viss slumpmässig förändring i avkomman. Det kan vara förändringar i vingarnas storlek, position eller bredd som slumpas fram med hjälp av tärningar och myntkast. Avkomman och föräldern testas sedan med avseende på flygförmåga och den av dem som flyger bäst får stå modell för nästa avkomma, där nya varianter slumpas fram som sedan testas och så vidare. Överlevaren får alltså hela tiden föra sina »gener« vidare till nästa generation.
Bild 8. Den konstgjorda »fågeln« som får evolvera med hjälp av slump och urval.
Efter ett antal »generationer« brukar det bli uppenbart att flygförmågan har förbättrats och att vissa typer av utseenden blir vanligare i avkomman än andra. En bättre »design« har uppkommit, en »design« skapad genom slumpmässiga förändringar och en urvalsmekanism. Vad som verkar vara design behöver alltså inte alls vara det.
I skapelsetroende kretsar cirkulerar ett missförstånd om det som kallas för termodynamik. Det är läran om energiomvandlingar i naturen och är en viktig teoretisk grund inom både fysik och kemi. Termodynamiken som vetenskap växte fram under industrialiseringen och var bland annat viktig vid konstruktionen av ångmaskiner, men kunskaperna därifrån överfördes till andra områden och etablerades som allmänna lagar för energiomvandlingar. Man brukar prata om termodynamikens tre lagar: Den första säger att energin i ett system alltid är konstant och beskriver förhållandet mellan värme och arbete. Den tredje lagen, som vi i likhet med den första inte bryr oss om här, handlar om att det är omöjligt att sänka temperaturen i ett system till absoluta nollpunkten med ett ändligt antal operationer. Den andra, som är den som är intressant i det här sammanhanget, säger att värme aldrig går från en kallare kropp till en varmare. Den leder till att ett slutet system, ett system utan energiutbyte med sin omgivning, alltid går från ordning till oordning. »Allt går mot kaos.«
Denna lag har de skapelsetroende missförstått. De menar att eftersom ett system alltid strävar efter mer oordning så är evolution omöjligt. Evolutionen, och liv överhuvudtaget, innebär ju ökad ordning i ett system. Därmed skulle livet själv vara emot en naturlag och det krävas ett mirakel, ett gudsingripande, för att det skall kunna uppstå och tillväxa och utvecklas. Problemet är att argumentet innebär att allt liv, hela tiden, är omöjligt. Det i sin tur betyder att en gud hela tiden skulle behöva ingripa för att hålla livet igång.
Missförståndet har uppstått genom att man har glömt bort ett viktigt led i termodynamikens andra lag, nämligen ordet »slutet«. Lagen fungerar nämligen bara för stängda system, med vilket man menar system som inte utbyter energi med omvärlden på något sätt. Men planeten vi lever på är långtifrån ett sådant termodynamiskt slutet system. Jorden utbyter tvärtom hela tiden energi med omgivningen. Energi strålar som värme ut från jorden i universum och jorden mottar å sin sida energi i form av strålning från hela universum och framförallt i enorma mängder från vår närmaste stjärna: solen. Jorden är ett mycket öppet system med ett stort inflöde av strålningsenergi. Denna energi kan användas för att skapa ordning utan att den andra lagen på något sätt överträds.
Hur det här fungerar är väldigt enkelt att illustrera med ett experiment som är populärt för att demonstrera grundläggande ekologi. Man tar en flaska, ju större desto bättre. I den stoppar man lite krukväxtjord och en liten växt. Sedan tillsluter man flaskan hermetiskt och ser hur ett litet ekosystem börjar fungera. Plantan kommer att växa till en viss gräns och sedan fluktuera kring denna i en dynamisk jämvikt. Om den blir för stor, kommer delar av den att dö. Växten kommer att producera det syre den själv och andra organismer i flaskan behöver och nedbrytningen i jorden kommer att ge tillbaka koldioxid som växten behöver för att bygga nya kolrika föreningar. Det är helt enkelt ett litet kretsloppssamhälle i miniatyr. Det finns exempel på sådana flaskor, som varit tillslutna i mer än 15 år utan att visa prov på att sluta fungera.
Men detta sker bara om ytterligare en sak finns tillgängligt, nämligen ljus. Sätter du flaskan i ett mörkt rum kommer termodynamikens andra lag obevekligen att göra sig gällande och innehållet kommer att gå mot oordning och kaos. Systemet fungerar alltså bara så länge som det finns ett inflöde av energi. På samma sätt fungerar jorden. Vi snurrar runt i ett mörkt universum inklädda i en bubbla av gas, men vi mottar mängder av energi från solen som driver livet, ordningsskapandet, på jorden helt i enlighet med termodynamikens alla lagar.
Många skapelsetroende säger att de inte alls motsätter sig all evolution utan bara vad de kallar makroevolution. Där måste det till en skapare. Bortsett från att deras sätt att dela in i mikro- och makroevolution inte bygger på någon som helst vetenskaplig grund, är det svårt att veta vad de skapelsetroende menar med dessa begrepp. De använder orden på ett annat sätt än vad som är gängse inom vetenskapliga sammanhang och dessutom har olika skapelsetroende olika definitioner av dem.
Det sistnämnda är ett generellt problem när man diskuterar med skapelsetroende, eftersom i princip varje grupp har sin egen version av hur allt har gått till. Eftersom skapelsetro är just tro och inte kräver bevis och heller inte utsätts för kritik, finns det ingen konsensus kring någon speciell skapelsemodell utan varje troende är fri att skapa sin egen. Det gör att en del tolkar Bibeln så att artbildning inte sker alls, medan andra menar att Gud skapade »slag« (som motsvarar någon högre taxonomisk nivå), kanske släkte, familjer, underordningar eller något liknande. Olika skapelsetroende har argumenterat för olika sådana här nivåer.
Ett av problemen med sådana resonemang är att den typen av gränser inte finns mellan arter eller mellan olika taxonomiska nivåer. De hierarkiska nivåerna inom namngivningssystemet är nämligen godtyckliga mänskliga skapelser, konstruerade av biologer som håller på med systematisering och namngivning av organismer. Det finns inget som säger att det finns något fast förhållande mellan det vi kallar familj i en organismgrupp och det vi kallar familj i en annan. Inte heller är själva artbegreppet okomplicerat. Biologer använder sig av flera olika artbegrepp. Det som vi i vanliga fall använder bygger på organismers utseende eller sexuella beteenden och fruktsamhet och fungerar egentligen bara hos korsbefruktande organismer med sexuell förökning. Redan hos så vanliga organismer som maskrosor (som sprids asexuellt) blir det svårt att göra artavgränsningar, för att inte tala om hur det är bland bakterier.
Det biologer kallar makroevolution är de större, mer ovanliga förändringar som skapar helt nya grupper av organismer, som uppkomsten av ryggradsdjur och däggdjur eller flercellighet. Men det finns inget som tyder på att det är en kvalitativ skillnad mellan det man kallar mikro- och makroevolution. Det enda vi kan säga är att de stora stegen är mer ovanliga, vilket också är vad man kan vänta sig vid en slumpmässig process driven av mutationer och urval. Chansen att en mer omfattande mutation eller omstrukturering av arvsmassan skulle ge positiva överlevnadsfördelar är naturligtvis mindre.
Mellanformer
Ingen som har varit i kontakt med skapelsetroende har undgått att höra att det skulle råda brist på mellanformer. Detta argument möter ingen som helst förståelse hos biologer och paleontologer. Evolutionen har lämnat mängder med spår efter sig. Vi har långa serier av olika häst-, giraff- eller elefantfossil, för att nämna några grupper vars evolutionära historia är ganska väl känd. Man har hittat fossila fyrbenta proto-valar, vilket visar att de genetiska data som pekar på släktskap mellan kor och valar är korrekta. När det gäller fåglars evolution har vi numera inte bara den klassiska mellanformen Archaeopteryx med kräldjurs- och fågelkaraktärer blandade. I Kina har man funnit en hel mängd fossil som gett oss nya insikter i både fåglars och fjädrars evolution. Vi har mellanformer mellan reptiler och däggdjur, mellan fiskar och groddjur etc.
Ibland handlar missförståndet om ren semantik, på en brist på förståelse för hur namngivning inom biologi fungerar. Vissa skapelsetroende menar t.ex. att eftersom Archaeopteryx klassas som fågel av systematiker så är det ingen mellanform. Men namngivnings- och klassificeringssystemet bygger på fixa grupper. En biolog måste därför på grund av namngivningsreglerna hänföra organismen till en viss grupp. Om det utmärkande för gruppen fåglar är fjädrar, så kommer de ödlor som har fjädrar att benämnas fåglar, medan de naturligtvis i verkligheten är mellanformer.
En annan invändning skapelsetroende har är att det som kallas mellanformer kanske inte är en direkt anfader till nutida organismer. När det gäller Archaeopteryx är det till exempel anatomiska skillnader mellan den och nuvarande fåglars framben/vingar. Men vad exemplet visar är att evolutionen har gått från kräldjur mot det vi kallar fåglar. Att tro att vi skall hitta spår efter exakt den väg evolutionen har tagit, det vill säga att precis de individer skall ha fossiliserats som var ledet mellan olika grupper, är egentligen osannolikt. Eftersom vi hittar många fossil hittar vi ibland också dem, men inte alltid. Det kvarstår att bakgrunden till skapelsetroendes ovilja att erkänna mellanformer är att de inte vill tro att sådana finns och acceptera den utmaning de innebär för deras världsbild.
Det senare blir väldigt uppenbart när man studerar hur olika skapelsetroende uppfattar mellanformer mellan apa och människa, det man brukar kalla hominider. Eftersom de är övertygade om att Bibelns skapelseberättelser är sanna måste de bestämma sig för om en visst skelett är en människa eller en apa. En mellanform mellan människa och apa får inte finnas. Gud skapade människan till sin avbild. Punkt. Men eftersom mellanformer är just mellanformer har hominider en blandning av ap- och människokaraktärer och skillnaderna finns på en glidande skala från mer aplika till mer människolika. Det intressanta är att när olika skapelsetroende författare skall bestämma sig för vilka hominider som är Adams ättlingar och vilka som är simpla själlösa djur, har de vitt skilda åsikter. I Tabell 1 kan man se hur olika hominidskallar har betecknats av olika skapelsetroende författare. Lägg märke till att samma skalle för en författare är en apa men en människa för en annan och så vidare.
Tabellen är en god illustration av skillnaden mellan tro och vetenskap och av hur fel det blir när man blandar ihop de två begreppen.
Är evolution bara en teori?
Skapelsetroende, inte minst från företrädare för svenska konfessionella skolor, säger ofta att evolutionen »bara är en teori«. Då har de missuppfattat hur begreppet teori används inom naturvetenskapen.
Tabell 1. Några olika skapelsetroende författares uppfattningar om olika hominidskallar (källa: talkorigins.com).
I dagligt tal betyder teori ungefär detsamma som en gissning. »Min teori är att hon vänsterprasslar« innebär att man tror att en person varit otrogen utan att veta det säkert. Men så används inte alls ordet i naturvetenskapliga sammanhang. Där betecknar det en större teoretisk förklaring av en mängd fenomen. Atomteorin till exempel förklarar hur och varför materia beter sig som den gör, relativitetsteorin förklarar sambanden mellan materia, energi och tid och så vidare. En teori är också en förklaringsmodell som har testats genom upprepade hypotesprövningar och experiment. Hur fel de skapelsetroende använder begreppet blir kanske uppenbart om vi tänker oss att någon skulle säga att atomteorin är »bara en teori«.
Påståenden om att organismer har utvecklats och att vi har ett gemensamt ursprung är inte »bara en teori«. De är historiska faktum. Det är lika rimligt att betvivla att evolution har skett som att tvivla på att Gustav Vasa har funnits eller på att Lunds domkyrka har blivit byggd. Den som inte tror att evolution har skett, trots att det finns en sådan oerhörd mängd bevis, sällar sig till samma intellektuella kategori som den som hävdar att jorden är platt och att månen är en ost.
Efter denna lilla exposé av hur evolution kan förklara olika biologiska fenomen, låt oss titta på de förment vetenskapliga anspråken hos Intelligent design-rörelsens två främsta förespråkare, Michael Behe och William Dembski.
