De viktigaste namnen när det gäller förment vetenskapliga anspråk hos ID är cellbiologen Michael Behe och filosofen och matematikern William Dembski. Den största spridningen har Behe fått med titeln Darwin’s Black Box: The Biochemical Challenge to Evolution, publicerad 1996. I det här kapitlet kommer jag att diskutera Behes tankegångar och hur de har bemötts. I nästa kapitel kommer jag att ta mig an några av William Dembskis idéer. Jag kommer också att visa på de debattmetoder som de båda använder och som gör att vetenskapsmän har slutat att ta dem på allvar.
Det är viktigt att poängtera att det inte spelar någon som helst roll vilken tro eller vilka motiv Behe, Dembski eller någon annan ID-förespråkare har, när vi skall bedöma deras vetenskapliga arbete. Inom vetenskapen bedöms inte ditt arbete som forskare efter din personlighet, din moral eller din livsåskådning. Det enda som betyder något är att du verkligen kan bevisa vad du påstår och att du också publicerar dina resultat så att andra kan ta del av dem. Det generella problemet med ID-rörelsens förespråkare är att de inte, med något enstaka undantag, har publicerat sig vetenskapligt. Ibland hävdar de att anledningen är att det vetenskapliga samfundet diskriminerar dem på grund av deras tro. De hävdar också att ingen vetenskapsman verkligen har bemött dem i sak. Båda påståendena är felaktiga.
Det är svårt för alla forskare att få sina rön publicerade. Artiklar som skickas in till vetenskapliga tidskrifter går igenom en strikt kvalitetskontroll, och håller de inte måttet kommer de inte i tryck. Detta gäller för alla, ateister, buddhister, taoister, maoister och skapelsetroende på samma sätt. Skälet till att IDförespråkare inte har fått publicera sig är att deras vetenskapliga arbeten är för dåliga, för ogenomtänkta eller inte tillför något som inte redan tidigare har bemötts. Jag hoppas att den korta genomgång jag gör här kommer att visa detta. I slutet av boken finns en lista över rekommenderade böcker och hemsidor om man vill läsa mer hur ID har bemötts inom den vetenskapliga världen.
I sin bok Darwin’s Black Box argumenterar Michael Behe för att det finns något som han kallar »oreducerbar komplexitet«. Det skulle finnas komplexa strukturer i celler som är så uppbyggda att helheten, funktionen, är beroende av att alla delar finns på plats från början, och att man därför inte kan tänka sig att de har skapats genom gradvis evolution. Som exempel på oreducerbart komplexa strukturer nämner Behe bland annat citronsyracykeln, immunförsvaret och bakterieflagellen. Citronsyracykeln är en oerhört viktig biokemisk syntesväg, som omvandlar energin i sockermolekyler till för cellen mer användbara energibärande molekyler, vilka i sin tur används för att driva muskler eller ge energi till enzymers syntes av ämnen. Immunförsvaret är, som de flesta vet, det komplexa system av celler och molekyler som gör att vi kan avvärja infektioner. Bakterieflagellerna är piskliknande strukturer hos bakterier som gör att de kan förflytta sig.
Det är ingen tvekan om att alla de här biokemiska systemen är oerhört komplicerade och att de är beroende av att många olika delar finns närvarande och fungerar tillsammans för att de verkligen skall ha den funktion de nu har. Men frågan är om de är oreducerbart komplexa. Behe menar nämligen att det inte finns någon möjlighet att tänka sig hur de har utvecklats från mindre komplexa föregångare och att de därför är oemotsägliga bevis för att en övernaturlig intelligens konstruerat dem. Hans resonemang är naturligtvis inget annat än en moderniserad variant av Paleys »naturliga teologi«, fast nu applicerad på biokemiska strukturer i stället för på ögon, tvestjärtar och fågelfjädrar.
För att illustrera vad han menar med oreducerbar komplexitet liknar Behe de ovan nämnda biokemiska strukturerna vid en vanlig musfälla av slagfälletyp. En sådan musfälla kan inte fungera utan att alla dess delar finns på plats samtidigt och fällan kan därför inte utvecklas steg för steg, menar han.
Bild 9. En musfälla, vilket enligt Michael Behe är en oreducerbart komplex struktur.
Att använda sig av liknelser för att beskriva komplexa sammanhang är alltid vanskligt och blir lätt missledande. Thomas Hobbes lär ha sagt: »Metaforer och mångtydiga ord är som ignes fatui, irrbloss, och att resonera utifrån dem är att vandra bland oräkneliga absurditeter.« Men eftersom Behe själv har använt sig av musfällan och andra liknelser är det intressant och relevant att diskutera dem. På nätet finns många exempel på hur man vridit och vänt på Behes resonemang. Bland annat finns hela serier av bilder med enklare musfällor än den modell Behe beskriver, reducerade musfällor med färre delar som också fungerar samt hur musfällor kan användas till andra saker än att fånga möss, som motor till små leksaksbilar till exempel. Det här är gjort av olika forskare som med humor försöker bevisa att Behes liknelse inte fungerar. De små bilarna illustrerar ett troligen ganska vanligt evolutionärt fenomen, nämligen att delarna har en funktion innan de råkar sättas ihop och då får en ny funktion.
En aspekt som verkar ha undgått Behe är att musfällan faktiskt inte har uppstått endast en enda gång i den mänskliga historien och att den heller inte har bara en designer. Av en rolig slump, som ser ut som en tanke, finns det faktiskt en utställning i restaurangen på Evolutionsbiologiska centret i Uppsala av just musfällor. De är samlade av professor emeritus Karl Fredga och kommer från alla delar av världen. Det är fascinerande att se alla de olika idéer och mekanismer som har använts, alla de olika typerna av slagfällor, fallfällor, strypfällor och andra typer av fällor, att se all den uppfinningslusta som har frigjorts i kampen mot de små gnagarna. När det gäller mer systematisk utveckling av musfällor finns bara i USA mer än 4 000 patent på olika fällor. Man kan alltså tydligt se att musfällor har evolverat fram med hjälp av många intelligenta designer. Men ännu viktigare är att de har utvecklats från olika stadier fram till hur de ser ut idag. Det är faktiskt så att den musfälla som Behe visar upp patenterades av John Mast i USA 1890. För denna musfälledesign hade uppfinnaren studerat och lånat från fem till sex andra patent.
Den riktigt stora bristen i musfälleanalogin är naturligtvis skillnaden mellan hur musfällor byggs och utvecklas, och hur organismer reproducerar sig och utvecklas. Musfällor förökar inte sig själva och inte heller kan deras ritningar slumpmässigt förändras, vilket är fallet hos levande, självreproducerande organismer. Musfällor får inga barn med eget DNA, som kan skapa nya musfällor och som kan mutera mellan varje generation. Man kan leka med tanken på hur musfällor skulle se ut om de kunde kopiera sig själva till nästa generation och att bara de som fångade tillräckligt många möss skulle överleva för att föra sina ritningar, »gener« vidare, och dessa i sin tur kunde förändras, mutera lite mellan varje generation. Vad skulle bli resultatet? Gräsfärgade fällor i ängsområden, stora fällor på platser där råttor förekommer oftare än möss, vita snöfällor med medar i norr, fällor med taggar på som kunde fånga fisk och ormar, simmande fiskfångande fällor … Kort sagt, en värld full av olika musfällor (precis som den verkliga evolutionen frambringat en värld full av olika organismer).
Om vi skall vara mer seriösa så finns ett generellt problem med Behes definition av oreducerbar komplexitet. Om man beskriver det som Behe gör, blir en bro uppbyggd av stenar en oreducerbart komplex struktur. När man bygger en valvbro av stenar behöver man förvisso ett stöd för konstruktionen under byggtiden. När valvet är klart och slutstenen fixerad kan stödet tas bort och bron står ändå kvar. Till skillnad från vad Behe påstår är det inte alls svårt att föreställa sig hur sådana strukturer kan uppstå stegvis. Från början finns stödet där och när det inte behövs längre, efter att valvet bildats, försvinner det. Sådana strukturer uppstår helt slumpmässigt i naturen och en påhittad sådan syns på Bild 10.
Ett annat av Behes exempel på ett oreducerbart komplext system är som nämnt bakteriers framdrivningsorgan, deras flageller. Bakterieflageller är mycket komplicerade proteinkomplex som fungerar som en liten roterande motor på vilken en lång proteintråd är fäst. När den lilla rotorn roterar i sitt molekylära »proteinlager«, skapar det en framåtdrivande kraft som gör att bakterien kan förflytta sig. Komplexet består av ett antal olika proteiner som bildar rotorn och ytterligare andra som ger upphov till lagret som rotorn snurrar i och hela anordningen sträcker sig igenom bakteriernas cellmembran och cellvägg.
Behe påstår alltså att ett sådant komplex inte kan utvecklas på evolutionärt vis, eftersom ett gradvis steg fram mot ett sådant komplex inte skulle ha någon funktion. Därför måste flagellerna vara designade av en intelligent varelse. Förutom den filosofiska invändningen att avsaknad av en evolutionär förklaring på nuvarande kunskapsnivå inte kan användas som bevis för en övernaturlig intelligens och att argumentet bara är en omskrivning av naturlig teologi, lider Behes exempel och slutsats av en rad andra felaktigheter. För det första är hans presentation av bakterieflageller felaktig. Han presenterar fenomenet som bakterieflagellen, i bestämd form, singularis, medan det faktiskt är frågan om en mängd olika flageller i olika typer av bakterier. Det är inte fråga om en enskild, perfekt konstruktion som Behe försöker ge sken av att det är. En annan sak som han inte nämner för sina läsare är att det finns en mängd proteiner i bakteriers cellväggar som har en liknande uppbyggnad, men som har andra funktioner. Det tredje, som han lika nogsamt undviker att berätta, är att det finns föreslagna evolutionära mekanismer för hur flageller skulle kunna uppstå ur olika proteinkomplex, som har andra funktioner i bakteriers celler. (En noggrann genomgång av en modell för hur flageller kan ha utvecklats finns på hemsidan: http://www.talkdesign.org/faqs/flagellum.html.)
Bild 10. Författarens vision av en naturlig valvbro som uppfyller Behes krav på en oreducerbart komplex struktur och därmed skulle vara ett bevis på en intelligent designer, men som i verkligheten uppstår helt av en slump.
Lägger man till de saker som Behe inte berättat blir bilden en helt annan. Då är det inte fråga om en unik flagellkonstruktion utan om många olika flagelltyper samt andra liknande strukturer. Med kännedom om de liknande komplexen är flagellerna inte längre oreducerbart komplexa, mekanismerna som har låtit dem evolvera fram är inte okända, eller i varje fall inte otänkbara. Bakterieceller innehåller i själva verket alla byggstenar som behövs för att flageller skall kunna utvecklas. Slutsatsen blir att bakterieflagellerna kanske snarare är ett paradexempel på hur evolution faktiskt kan ske. Forskare har dessutom publicerat möjliga evolutionära vägar, där man har utgått från byggstenar som redan finns i bakterieceller. Även om man inte hade hittat dessa byggstenar i nu levande bakterieceller, finns det inte några skäl att anta att de inte en gång skulle ha funnits där.
När Behe har blivit konfronterad med artiklar som innehåller denna information, har han, i den mån han överhuvudtaget svarat, hävdat att det är en annan del i processen vid bildandet av bakterieflageller som är oreducerbart komplex. Han skjuter problemet framför sig med ad hoc-lösningar, på pseudovetenskapligt manér. Historien är densamma för C-vitamincykeln, som är ett annat av Behes exempel på oreducerbar komplexitet. I sin bok har han bland sin referenslitteratur angett artiklar som pekar ut möjliga evolutionära vägar för komplexet. Ändå påstår han både i boken och senare att några sådana mekanismer inte är kända och inte är beskrivna.
I sin senaste bok, The Edge of Evolution, har Behe mer eller mindre lämnat bakterieflagellerna och proteinerna. Han försöker nu i stället leda i bevis att det är fel på själva evolutionsteorin. Han säger sig visserligen vara övertygad om att det naturliga urvalet är en kraftfull mekanism, men menar att de slumpmässiga mutationerna som ligger till grund för variationen mellan individerna i en art inte räcker till för att förklara all den variation vi ser omkring oss. Hans tes är att mutationerna inte ger det naturliga urvalet tillräckligt mycket råmaterial att arbeta med och att detta är »evolutionens gräns«. Evolutionen, skriver han, kan förklara en viss del av livets utveckling, men att bortom en viss bestämd gräns måste det vara fråga om designade mutationer, styrda av en intelligens. Han skriver:
Den absolut känsligaste delen av Darwins mångfacetterade teori är den roll som de slumpmässiga mutationerna spelar. Nästan allt av det som är nytt och viktigt i det darwinistiska tänkandet är koncentrerat i detta tredje koncept (mutationerna).1
I ljuset av modern evolutionsbiologisk kunskap framstår Behes argumentation som märklig, och han har också fått oerhört kritiska recensioner från evolutionsbiologer för resonemanget i sin bok, vilket jag återkommer till. Men låt oss titta närmare på en av de liknelser som Behe använder sig av för att förklara varför evolutionen inte är möjlig.
Han menar, helt riktigt, att för att en process baserad på en slumpmässig variation och en urvalsmekanism skall kunna leda till en anpassning, måste varje steg innebära en förbättring av organismen och ett högre överlevnadsvärde. Man skulle kunna likna detta vid ett bergigt landskap, där varje topp representerar bra anpassningar och dalarna sämre. Eftersom en evolutionär process med slumpmässiga mutationer och ett naturligt urval är en »dum« process kan den inte fatta långsiktiga beslut, som att gå neråt tills den hittar en väg till en högre topp. I stället klättrar den bara uppåt på närmsta höjd tills den når toppen och fastnar. Behe skriver:
Frågan om vägen är lika viktig i evolution som i det vardagliga livet. Om du i det vardagliga livet skulle bli tvungen att gå med förbundna ögon från punkt A till B, skulle det betyda väldigt mycket var A och B var belägna och vad som låg emellan dem. Anta att du skulle gå från A till B med förbundna ögon (och för att göra exemplet mer likt darwinistisk evolution, stupfull) för att vid B få någon typ av belöning, låt oss säga en kruka med guld. Låt oss också anta att den enda tanke du kan hålla kvar i ditt blinda och berusade tillstånd är att du skall klättra högre närhelst du får chansen till det (det här härmar det naturliga urvalet som hela tiden driver en art mot högre grad av anpassning). Om det vore så att du bara behövde klättra från den nedre ändan av en spiraltrappa till den övre för att få krukan med guld, då skulle det inte vara något problem. Men om du, i stället, skulle behöva gå från ena änden av en okänd stad till toppen på en skyskrapa i en annan stad – förbi gator fyllda med trafik, förbi andra olika hinder, genom dörrar, då skulle du få enorma problem med att nå ditt mål. Vad som antagligen skulle ske är att du skulle famla omkring mållöst, klättra uppför farstutrappor, lyktstolpar, biltak och så vidare och du skulle fastna på tusentals höga punkter, utan möjlighet att komma vidare, ovillig som du är till att klättra neråt. Och om du, bara genom att klättra högre när du kan, skulle behöva ta dig från slätterna vid Lubock, Texas, till toppen av Sears Tower i Chicago – genom att snubbla fram slumpmässigt över slätter, genom skogar, runt raviner, över floder – då skulle varken du eller någon annan desorienterad person med förbundna ögon som försöker sig på en sådan sak, göra det med någon framgång …
Det här är den viktiga poängen: Om det inte finns en jämn, gradvis stigande, lätt funnen evolutionär väg som leder till ett biologiskt system inom en rimlig tid, så fungerar inte darwinistiska processer.2
Precis som i fallet med musfällan och den oreducerbara komplexiteten förenklar Behe diskussionen alldeles för mycket och använder en liknelse som har dålig likhet med den verklighet han försöker modellera. Behe verkar se evolutionen som målstyrd. Det kan vara hans religiösa utgångspunkt som påverkar honom till det. Guldkrukan i liknelsen är den enda guldkruka som vandraren kan erövra, annars får han ingenting. Från en religiös utgångspunkt kan man lätt tolka evolutionen på det viset, som om det fanns någon mening med att just en speciell struktur eller art bildas. Men evolution som vi förstår den idag är en slumpmässig process utan givet mål. Ingen evolutionsbiolog anser att den evolutionära processen kan liknas vid att en ensam, full person med förbundna ögon skulle leta efter en enda guldkruka genom att försöka ta sig från Texas till Chicago och klättra uppför allting i sin väg. Vore så fallet skulle evolutionsteorin vara förkastad för länge sedan. Skall man beskriva evolution måste man göra det med en lite mer realistisk modell.
Evolutionens enda mål är att överleva, bara det som överlever för sina gener vidare. Själva betydelsen i liknelsen av att något ligger högt är att det ger en överlevnadsfördel. En mer realistisk modell är därför att det finns en liten guldkruka på varje hög punkt i landskapet. Dessutom är det inte en ensam full person som letar efter dessa guldkrukor, utan en hel befolkning. Om vi föreställer oss att alla människor i USA skulle gå omkring och leta efter guldkrukor som finns på varje hög plats skulle de, hur blinda och fulla de än var, hitta väldigt många guldkrukor. Några skulle hitta krukor på riktigt höga berg och det är inte osannolikt att någon person skulle hitta trappan upp till Sears Tower.
Ett annat fel är att Behe utgår från att det evolutionära »landskapet« är statiskt, men så är inte fallet. Det består av relationer till bytesdjur, konkurrenter, partner, predatorer, föda, klimat, det vill säga faktorer som hela tiden förändras. Landskapet är med andra ord starkt föränderligt i både tid och rum. Om t.ex. klimatet förändras kraftigt under en längre period, kan mycket väl det som tidigare var en topp helt plötsligt bli en dal. Därför kommer våra blinda vandrare att ständigt hitta nya toppar och nya guldkrukor. Detta är en dynamisk dimension i den evolutionära processen som Behe missar.
På ett sätt har Behe rätt, men det understöder ändå inte hans resonemang. I den verkliga evolutionen når de flesta organismer inte särskilt höga toppar, utan fastnar på en lokal liten höjd. 99 procent av alla organismer har dött ut under livets historia. Många av dem har troligen varit fast på sin evolutionära topp och gått under när landskapet förändrats. Att de flesta djurarter som har funnits har dött ut, tyder ur ett IDperspektiv närmast på en dålig designer, en som prövar sig fram hela tiden och oftast misslyckas, knappast en allvetande och allsmäktig gud.
Det är också uppenbart att evolutionen inte alltid resulterar i ett optimalt slutresultat, dvs. att den fastnar på toppar som den inte kommer loss ifrån, trots att man teoretiskt kan tänka sig bättre lösningar. Ett exempel, som jag beskrev i föregående kapitel, är att bläckfiskar har bättre »designade« ögon än vi.
Men Behe har alltså rätt när han säger att det måste finnas en jämn väg uppåt för evolutionen att vandra på. Men det är inte något kontroversiellt uttalande. Det ingår i en grundläggande förståelse av evolutionsteori att så är fallet. För att en förändring skall ske som t.ex. ökad eller minskad näbbtjocklek på Galapagosfinkarna, som man vet förändras på ett par decennier beroende på födotillgång, finns det säkert en jämn evolutionär väg fram emot den förändringen. Och nästan all evolution har antagligen skett just så. Så har hästdjuren förlorat de flesta av sina tår, så omvandlades ett landdäggdjur långsamt till en val och så vidare.
Men det utesluter inte att större hopp ibland skulle kunna ske. Det här är en strategi man har idag när man skriver dataprogram vars uppgift är att optimera funktioner. Man skriver koden så att sökalgoritmen i programmet ibland skall hoppa en bit, just för att se om den på det viset kan ta sig från en lokal topp i »möjlighetslandskapet« till en högre topp. I en realistisk modell av evolutionen skulle dessa större förändringar, de som kräver större hopp i »möjlighetslandskapet«, av sannolikhetsskäl vara få och mer sällsynta. Resultatet skulle bli just det vi ser i organismvärlden idag. De stora stegen har varit färre, av skäl som har med sannolikhetslära att göra, men när de har skett kan de dramatiskt skapa om sammansättningen i organismvärlden.
Sammantaget ger den liknelse Behe försöker använda som ett argument mot evolutionsteorin faktiskt, om man gör modellen mer realistisk, en ganska bra beskrivning av hur evolutionen fungerar och varför organismerna omkring oss ser ut som de gör.
Behe kritiserar i The Edge of Evolution den brittiske biologen Richard Dawkins beskrivning av hur antiloper och geparder evolverar på grund av deras geners kamp mot varandra. Dawkins använder dessa djur som ett exempel på hur evolutionens mekanismer gör att generna som kämpar för sin överlevnad verkar vara själviska. Om antilopen utvecklar sin snabbhet kommer de geparder som inte hinner ifatt dem att dö. Det blir en stark selektion av både snabbare geparder och antiloper och så fortsätter det. Detta är en mycket okontroversiell beskrivning av en av huvudingredienserna i evolutionen: det naturliga urvalet. Men Behe håller inte med. Han menar att den här typen av tävling borde resultera i ett kaos på grund av alla möjligheter och därför inte kan leda någonstans. Han skriver:
Avkomlingarna till de här, aningen snabbare, antiloperna skulle sedan kunna utveckla lite bättre kamouflage eller lite annorlunda födosökningsstrategier eller en liten förändring av ett oräkneligt annat antal egenskaper som eliminerar nödvändigheten av den högre hastigheten. Om så var fallet skulle inte antiloper fortsätta bli snabbare. De skulle förändras över tid, på en myriad, osammanhängande, kaotiska sätt. Det finns ingen anledning att förvänta sig någon sammanhängande utveckling av en enskild egenskap i en darwinistisk tävling mellan anlag.3
Men vad skulle verkligen bli resultatet av en sådan kamp som Behe skisserar, om det finns flera olika anlag som kan optimeras genom naturligt urval? Slutresultatet skulle i så fall bli ett djur som är snabbt, väl kamouflerat, med god hörsel och god syn och ett beteende som gör att det snabbt blir varse en annalkande fara. Det är en ganska god beskrivning av hur antiloper ser ut och beter sig. Alldeles självklart kan det naturliga urvalet optimera många egenskaper på en gång i en population. Det är en av de saker som är fascinerande med det naturliga urvalet och den evolutionära processen.
Boken innehåller också en del konstiga fel som till exempel när Behe skriver »Darwins tänkta mekanism bakom evolutionen; slumpmässiga mutationer«. Han borde inte vara omedveten om att Darwin inte hade en aning om mutationer. När Darwin skrev Om arternas uppkomst, kände man inte till ärftlighetens lagar eller ens kromosomernas existens, än mindre förekomsten av mutationer. Darwin använder visserligen ordet mutation några gånger i sina texter men då bara i betydelsen av förändringar i stort, till exempel av en art. Det här är grodor av en typ som skulle ha sorterats bort om Behe hade lämnat över texten till granskning av någon insatt evolutionsbiolog. Boken har också fått ett antal mycket kritiska recensioner. I Science skriver professor Sean Carroll från University of Wisconsin, bland annat detta:
Behe har nu uttryckt en ny uppsättning av anspråk på var gränsen för darwinistisk evolution går, anspråk som är så dåliga och så lätta att bemöta att han omedvetet har gjort sina kritiker en stor tjänst genom att formulera dem.
… Behes största fel … är att han minimerar förmågan för naturligt urval att verka kumulativt när egenskaper eller molekyler evolverar stegvis från ett tillstånd till ett annat via mellanformer.
… Felet visar sig både i Behes resonemang … och i hans negligerande av relevanta vetenskapliga fakta … Är det möjligt att Behe inte känner till dessa data? Eller väljer han helt enkelt att ignorera dem?
… De fortsatta meningslösa attackerna från evolutionens fiender påminner mig om en annan legendarisk konfrontation, den mellan Arthur och den svarte riddaren, i filmen Monty Python och den heliga graalen. Den svarte riddaren, likt många av evolutionens utmanare, fortsätter att strida fastän hans lemmar hackas av, en efter en. ID:s riddare kan fortsätta säga att dessa skador bara är en skråma, eller ett köttsår, men designargumentet har inget vetenskapligt ben kvar att stå på.4
Professor Jerry Coyne vid University of Chicago, skriver att Behes arbete avslöjar »en djup, nästan avsiktlig okunnighet om den evolutionära processen« och avslutar med:
Behes nya teori är samma gamla blandning av död vetenskap och tunt maskerad teologi. Det finns inga bevis för hans viktigaste anspråk på icke slumpmässig evolution och forskare har många bevis mot det. Hans argument mot en darwinistisk evolution av komplexa organismer är snedvriden och missledande. Och det finns inte ett spår av bevis som stödjer hans anspråk på att målet för evolutionen är intelligent liv.5
En annan recensent, Kenneth Miller, skriver i Nature:
Det är svårt att tänka sig ett större missbruk av statistisk genetik …
Utan tvekan kommer skapelsetroende som letar efter en vetenskaplig ledare att ha överseende med de delar av den här dåliga och vinklade boken som skulle kunna störa dem, som Behes erkännande av att det gemensamma ursprunget är sant och att vi har en gemensam stamfader med schimpansen. I stället kommer de att ta fasta på Behes felaktiga beräkningar och förkunna att detta är slutet för evolutionen. Vad den här boken verkligen visar är emellertid den intellektuella desperationen hos ID-rörelsen när den nu försöker överleva utan ett uns av bevis som stödjer den.6
Den mest dräpande recensionen skrevs i New York Times av Richard Dawkins. Den är talande nog också för den som inte är evolutionsbiolog och förstår sig på alla turerna i Behes argument:
Men låt oss följa Behe ner längs hans ensamma trädgårdsstig och se vart hans resonemang leder honom. Han tror inte att det finns tillräckligt med mutationer för att möjliggöra den spännvidd av evolution som vi observerar omkring oss. Det finns en gräns, bortom vilken Gud måste stiga in och hjälpa till … enligt Behe kommer evolution av stora komplexa djur att misslyckas, eftersom det inte finns tillräckligt mycket mutationer som råmaterial.
Om det verkligen var så att det var mutationerna, inte urvalet, som begränsade den evolutionära processen skulle detta vara lika sant för artificiellt urval som för naturligt. Husdjursavel bygger på precis samma mängd av mutationsvariation som det naturliga urvalet. Om man verkligen ville göra ett experimentellt test av Behes teori, hur skulle man då göra? Man skulle ta en vild art, varför inte en varg som jagar vildrenar genom att förfölja dem under lång tid, och så skulle man experimentellt göra ett urval bland dem för att se om man till exempel kunde få fram en lite mindre varg, som kan jaga kaniner under jorden, varför inte kalla den en Jack Russell-terrier? Eller varför inte avla fram en liten leksaksvarg, som vi skulle kunna kalla pekingeser? Eller kanske en tjockpälsad stor hund som kan bära omkring på en liten tunna med konjak, som trivs i alppass och som vi skulle kunna namnge efter ett av dem, S:t Bernard? Behe skulle förutsäga att även om man väntade tills helvetet frös till, skulle man fortfarande få vänta på att de nödvändiga mutationerna skedde. Vargarna skulle förbli oförändrade. Hundar är en matematisk omöjlighet [för Behe, min anm.].7
De här exemplen, och inte minst Dawkins recension, kan väl räcka för att visa att Behe inte ger särskilt bärkraftiga argument för det som är hans tro: Att en intelligent designer måste till för att förklara variationen i det levande.
Om vi i stället vänder blicken mot Behes vetenskapliga skrivande och hans förhållande till vetenskap i allmänhet kommer vi att se saker som är än mer oroande.
Behe delar, som tidigare nämnts, med alla sina kolleger inom ID den egenskapen att han sällan tar hänsyn till den kritik han får och, med undantag för en artikel som vi skall titta på längre fram, inte publicerar sig i tidskrifter där artiklarna kontrolleras av erfarna kolleger. Det han publicerar är nästan enbart vad som snarast kan kallas uppbyggelselitteratur. Faktum är att han inte ens har lyckats övertyga sin närmaste vetenskapliga omgivning. Detta framgår av Lehigh Universitys hemsida där Behe har en text som lyder:
Mina idéer om oreducerbar komplexitet och Intelligent design är helt och hållet mina egna. De stöds inte på något sätt vare sig av Lehigh University i allmänhet eller institutionen för de biologiska vetenskaperna i synnerhet. Tvärtom, så är de flesta av mina kollegor på institutionen starkt emot dem.
Det jag arbetar med just nu är: 1) undervisa olika grupper för att övervinna felaktiga idéer om exakt vad Intelligent design är, så att de kan göra väl avvägda bedömningar om huruvida de anser att det är en plausibel hypotes; och 2) försöker etablera en rimlig väg att bestämma en grov gränslinje mellan design och icke-design i biokemiska system.8
Men det är inte bara Behe som markerar hur ensam han är i kollegiet på Lehigh. Hans institution har också en friskrivningstext om honom, vilket torde vara ganska unikt i forskningsvärlden. Så här skriver man:
Kollegiets position när det gäller evolution och
»Intelligent Design«
Kollegiet på Institutionen för de biologiska vetenskaperna håller fast vid den högsta graden av vetenskaplig integritet och akademisk verksamhet. Detta åtagande innebär ett oruckbart stöd för den akademiska friheten och det fria utbytet av idéer. Det för också med sig högsta respekt för den vetenskapliga metoden, för integritet i hur forskning bedrivs och ett erkännande av att värdet i en vetenskaplig modell bara uppstår som en följd av rationell hypotesprövning, sunda experimentella metoder och resultat som kan reproduceras av andra.
Därför är fakulteten tveklös i sitt stöd för den evolutionsteori som har sina rötter i Charles Darwins banbrytande verk och har stöd av resultat som har ackumulerats i över 140 år. Den enda som avviker från denna uppfattning, Prof. Michael Behe, är en välkänd företrädare för »Intelligent design«. Medan vi respekterar Prof. Behes rätt att uttrycka sina åsikter, är de bara hans egna och stöds inte på något sätt av institutionen. Det är vår kollektiva uppfattning att Intelligent design inte har någon grund i vetenskap, inte har blivit experimentellt testad och därför inte bör betraktas som vetenskaplig.9
Behe har publicerat en enda artikel som stödjer ID, eller rättare, som försöker visa på brister i gängse evolutionsteori, i en seriös vetenskaplig tidskrift: Simulating evolution by gene duplication of protein features i tidskriften Protein Science. I artikeln försöker han och hans medförfattare visa att evolutionen av vissa proteinkomplex är väldigt osannolika om de skall ske genom en mutationsprocess. De fick snabbt svar av forskare som visade att deras antaganden var alldeles för pessimistiska och att Behes modell faktiskt visade på motsatsen. I en uppföljande artikel visade en annan forskare, Lynch, att en mer realistisk modell än Behes visar att proteinerna teoretiskt sett skulle utvecklas snabbt. Problemet var att Behe och hans medförfattare använde en modell där de olika stegen i den evolutionära processen inte var utsatta för naturligt urval, vilket de naturligtvis måste vara i en realistisk modell. Bristerna i Behes vetenskapliga skrivande liknar alltså det man ser i hans populärvetenskap. Men det finns allvarligare brister än så.
I förhållande till annan forskning i de fält han skriver om verkar han som en rent pseudovetenskaplig skribent. Han har till exempel anklagat vetenskapen, i stort, för att inte ha några bevis för att komplexa system kan evolvera och säger att det inte finns några vetenskapliga artiklar om detta. Vad värre är att han framhärdar i sådana påståenden även efter att ha fått sig påvisat hundratals sådana artiklar. Det hade kanske varit förlåtligt om han hade sagt så på grund av okunskap, men när han gör det efter att ha fått reda på dessa artiklars existens, då passerar han gränser som gör att det vetenskapliga samfundet inte längre varken vill eller kan ta honom på allvar.
Ett exempel på Behes debatteknik finns i Darwin’s Black Box där han skriver:
Det har aldrig förekommit ett möte eller en bok eller en artikel om detaljerna i evolutionen av komplexa biokemiska system …
… Detta betyder att teorin om darwinistisk molekylär evolution inte har blivit publicerad och därför borde försvinna (perish).10
Behe travesterar här det talesätt som brukas inom forskning, »publish or perish«. Om du inte publicerar dig så har du ingen framtid som forskare; du får inga tjänster och inga forskningsanslag. Men trots att Behe har fått listor med hundratals publikationer som visar på evolution av komplexa system, fortsätter han att hävda samma ståndpunkt. Behe korsförhördes under Doverrättegången och förevisades då 58 vetenskapliga publikationer, nio böcker och flera lärobokskapitel, som alla gav exempel på evolution av immunsystemet (ett annat exempel på vad Behe har kallat oreducerbart komplext). Han svarade bara att det »inte var tillräckligt« utan att vidare förklara sig.
Michael Behe har alltså offentligt och väl medveten om att han ljuger påstått att det inte finns några publicerade artiklar om evolution av molekylära mekanismer. Med ett litet uns av ärlighet och en gnutta ödmjukhet skulle han inse att han kastar stora stenar i sitt eget glashus. Det finns oerhörda mängder av publikationer som stöder den gängse vetenskapliga evolutionsteorin. Själv har han publicerat en enda och starkt kritiserad artikel som inte innehåller något experimentellt stöd för teorin om Intelligent design, utan bara är kritik av en liten del av den gängse evolutionsteorin.
Det är helt uppenbart vilken teori som inte håller måttet och som med Behes egna ord borde »försvinna«.
