Låt oss lämna Behe och i stället titta på ID-rörelsens andra affischnamn, matematikern och filosofen William Dembski, professor i filosofi vid Southwestern Baptist Theological Seminary i Fort Worth, Texas. Han var tidigare professor på det likaledes av baptister drivna Baylor University i Texas, men fick sparken därifrån på grund av sin hybris och sina okollegiala uttalanden. William Dembski har av ID-förespråkare kallats för »Informationsteknikens Isaac Newton« och »Guds matematiker« och menar själv att han har upptäckt en fjärde termodynamisk lag. Detta är stora ord från någon som inte har publicerat mer än få vetenskapliga artiklar och ingen alls som stödjer hans teori. En sak är i alla fall säker och det är att han har en mycket stark kristen tro, vilket följande citat från hans hemsida kan illustrera:
Men en kristens behandling av teodicéproblemet behöver gå längre. Den behöver också tillfredsställa tre anspråk:
(1) Gud skapade världen genom sin visdom.
(2) Gud utövar speciell omsorg i världen (böner och profetior).
(3) All ondska i världen har sin orsak i mänsklig synd.
Gängse teologi menar att den första av dessa teser är möjlig, den andra problematisk och den tredje rent av löjeväckande. Jag kommer att argumentera för att alla tre är sanna och att de kan behållas inom en sammanhängande kristen behandling av teodicéproblemet.1
Han delar också The Wedges målsättning med ID:
Vad som följer av Intelligent design är radikalt i den verkliga betydelsen av detta mycket överutnyttjade ord. Frågan som ställs av Intelligent design är inte hur vi skall skapa vetenskap och teologi i ljuset av segern för upplysningens förnuftstro och vetenskapliga naturalism. Frågan är snarare hur vi skall skapa vetenskap och teologi i ljuset av den nära förestående kollapsen för upplysningens förnuftstro och vetenskapliga naturalism. De här ideologierna är på väg ut.2
Och vidare,
Intelligent design är tre saker: ett vetenskapligt forskningsprogram som undersöker intelligenta orsakers effekter; en intellektuell rörelse som utmanar darwinismen och dess naturalistiska arv; och ett sätt att förstå det gudomliga handlandet.3
Dembski är också väldigt tydlig med vad han anser vara ID:s roll:
… Därför bör Intelligent designs förhållande till kristenheten ses som en militär operation för att rensa bort det intellektuella skräp som i generationer har gjort kristendomen till ett alternativ som ingen tagit på allvar.4
Han har skrivit flera böcker om Intelligent design och är nog ganska ensam bland ID-rörelsens frontfigurer om att ha fått en bok publicerad på ett vanligt vetenskapligt förlag, Oxford University Press. Hans böcker är ofta fulla av matematiska formler och ser därför mycket avancerade ut. Principerna bakom de teser han presenterar är däremot ganska enkla. En av hans mest kända idéer är det så kallade »designfiltret«, som han själv beskriver så här:
Det viktigaste steget när man skall formulera Intelligent design som en vetenskaplig teori är att avgränsa en metod som kan upptäcka design. En sådan metod finns redan, och vi använder den faktiskt implicit hela tiden. Den består av ett designfilter i tre steg. Om vi har något som vi tror skulle kunna vara designat så utsätter vi det för filtret. Om fenomenet ifråga passerar igenom alla tre stegen i filtret, kan vi med goda skäl anta att det är designat. Enkelt uttryckt ställer filtret tre frågor i följande ordning: (1) Kan en lag förklara det? (2) Kan slumpen förklara det? (3) Kan design förklara det? … Jag menar att designfiltret är ett pålitligt instrument för att upptäcka design. Alternativt att filtret undviker falska positiva fel. När filtret pekar mot design så gör det det på ett korrekt sätt.5
Användandet av detta »designfilter« är enligt Dembski en empirisk metod för att skilja design orsakad av ett intelligent väsen från sådant som är ett resultat av naturliga lagar eller slumpen. Man skulle kanske kunna kalla det en gudsdetektor. Men en läsare av Dembski måste vara mycket uppmärksam. För Dembski definierar design lite annorlunda än vad man gör annars. Design betyder ju formgivning och används normalt som beteckning på saker som är utformade av en formgivare. Design implicerar alltså en designer. Men det är inte så Dembski definierar ordet. När han pratar om design är det helt enkelt alla fenomen som inte kan förklaras med slumpen eller med en naturlag.
Men redan Darwin observerade att allt som ser ut som medveten design i naturen skapas av variation tillsammans med en urvalsmekanism. Till och med sådana komplicerade och skenbart intelligent designade strukturer som spindelnät och getingbon har visat sig vara styrda av enkla, visuellt utlösta mekaniska rörelsemönster. Likaså vet vi att förhållandevis enkla fysikaliska och kemiska mekanismer kan åstadkomma komplexa strukturer som snöflingor, kemiska klockor eller dubbelmembran av fettsyror.
Problemen med filtret är, tvärtemot Dembskis försäkringar, oöverstigliga. Det finns många aspekter som kan ifrågasättas. Hur kommer det sig till exempel att Dembski bestämt sig för att frågorna skall ställas i den ordningen? Vad händer om man vänder på ordningen?
Det finns naturligtvis en anledning till att Dembski har designat filtret som han har gjort. Filtret kommer då, för varje händelse som vi ännu inte känner någon lag för och som inte kan förklaras med slump, ge resultatet att det är designat, vilket ju är precis vad Dembski vill att vi skall komma fram till. Det är ungefär som en skytt som målar ringar runt de skott han redan skjutit för att bevisa hur duktig skytt han är (vilket ironiskt nog är en bild som Dembski själv använt när han kritiserar evolutionsteori). Dembskis komplexa matematik är egentligen bara ett komplicerat sätt att utrycka »naturlig teologi« på. Om vi inte förstår hur något har utvecklats måste det vara en intelligens som har skapat det.
Men det är faktiskt inte design som filtret upptäcker. Det är bara Dembski som påstår det. Filtret innebär inget som helst positivt bevis för Intelligent design och tar inte hänsyn till sådana processer som evolution, där slump och en urvalsmekanism skapar vad som ser ut som design.
Om vi ändå försöker använda Dembskis designfilter kommer vi redan vid första steget att stöta på problem. Han skriver:
Vid det första steget avgör filtret om en lag kan förklara fenomenet ifråga. Lagar beror av upprepbarhet, vilket alltid ger samma resultat när samma grundförutsättningar råder. Helt klart är att om något kan förklaras genom en lag kan det inte anses vara designat. Fenomen som förklaras av lagar fastnar alltså i det första steget i designfiltret.6
För det första: Vilka lagar menar Dembski? Menar han de lagar vi nu känner? I så fall är filtret bara ett nytt sätt att uttrycka så kallad mellanrumsteologi på. Det vi inte känner lagarna för tillskriver vi en designer. Men om han avser också de lagar vi ännu inte känner till, då har vi ett mycket svårlöst problem. Det finns ingen möjlighet att i filtret stoppa in en okänd storhet och få ut något vettigt svar.
Ännu allvarligare är att filtret alltid kommer att resultera i att biologisk evolution tolkas som design. Slumpmässiga variationer leder nämligen till att samma resultat inte uppnås vid samma grundförutsättningar. Evolution är kombination av lag (urvalsmekanismen) och slump (som skapar variationen), vilket är just den egenskap som gör att evolutionära processer kan skapa vad som ser ut som design.
Också det andra steget, det om slumpen, lider av liknande problem. Vem bestämmer gränserna för slumpen i filtret? Vem bestämmer vilka siffror som skall stoppas in? I slutändan blir användandet av filtret godtyckligt. Kritiker har pekat på att med Dembskis metod kommer självorganiserande kemiska system att tolkas som designade. Det vill säga, filtret ger precis det resultat som Dembski lovar att det inte skall ge: nämligen felaktigt ge positiva bevis för design.
Egentligen är designfiltret bara ett av Dembski skrivet flödesschema som leder fram till det Dembski vill bevisa.
En fjärde termodynamisk lag
Dembski menar sig ha upptäckt en fjärde termodynamisk lag: lagen om bevarandet av information. Den går i korthet ut på att varken lagar eller slumpmässiga processer kan ge upphov till komplex information. Dembski själv menar att den »har en enorm betydelse för vetenskapen«, men aktiva forskare inom fältet beskriver den som humbug och att man rent matematiskt kan visa att det inte stämmer (se Young 2004 för en mer teknisk genomgång av detta).
Nu behöver man inte förstå djupa matematiska sammanhang eller hur sannolikhetslära används för att modellera och efterlikna evolution, för att inse att Dembski har fel. Dembskis resonemang är lätt att motbevisa. Till exempel kommer varje organism som skapas genom symbios mellan två olika organismer att innebära en mycket större grad av komplexitet. På samma sätt ger en genduplikation, med efterföljande nya egenskaper för det protein som kan uppstå vid frikopplad evolution av den ena av kopiorna, också ny komplex information. Den ena kopian kan ju utvecklas fritt eftersom det finns en fungerande kopia.
Dembski påstår att det finns en högsta gräns för hur mycket information slumpen kan ge upphov till. Var han menar att denna gräns skulle gå är väldigt osäkert, eftersom han anger olika, godtyckligt valda, nivåer i flera olika publikationer.
Om två organismer, båda med två tredjedelar av Dembskis maxgräns, slås ihop, passerar vi hans gräns, var han än drar den. Den här typen av komplexitetsökningar är ganska vanliga i naturen och finns väldokumenterade många gånger. Mitokondrierna, energifabrikerna, inne i våra celler är antagligen resultatet av en sådan sammanslagning mellan en bakterie och en cell i början av livets uppkomst. Samma sak gäller för kloroplasterna i växter.
ID-rörelsens standardinvändning är att en duplikation eller sammanslagning bara ökar kvantiteten av information, inte kvaliteten. När det gäller en enkel kromosomdubblering så håller det resonemanget, men absolut inte vid en sammanslagning av två genom eller vid en genduplikation. Det senare innebär att den ena kopian kan evolvera fritt eftersom det hela tiden finns en fungerande kopia av genen.
Forskare har förlorat respekten även för Dembski eftersom han använder samma debattstil som skapelsetroende alltid har gjort, som går ut på att ta enstaka citat ur sitt sammanhang och på så sätt förvanska bilden av vad den citerade författaren står för. Ett talande exempel är en evolutionskritisk essä med titeln: Five Questions Evolutionists Would Rather Dodge och undertiteln: Evolutionists are masters at covering the flaws and weaknesses of their theory. Here’s how you can clean house. I artikeln skriver Dembski:
Utmaningen som här möter evolutionen är inte en isolerad företeelse utan dyker upp överallt och mest av allt i det som har kallats den kambriska explosionen. Under ett väldigt kort fönster av tid under den geologiska tidsålder som heter kambrium dyker i princip alla de basala djurtyperna upp, utan något spår av evolutionära förfäder. Den kambriska explosionen exploderar så i ansiktet på evolutionen att paleontologen Peter Ward skrev:
»Om det någonsin fanns ett bevis som pekade mot en gudomlig skapelse, så borde det vara övergången mellan prekambrium och kambrium, känd från många olika platser jorden runt, vara det.« Observera att Ward inte är skapelsetroende.7
Det är ingen tvekan om att en läsare får intrycket att Ward ser den kambriska så kallade explosionen som ett problem för evolutionsteorin.
Men vad Ward egentligen säger är något helt annat. Citatet återfinns i en bok av Ward som heter On Methuselah’s Trail. Dembski citerar ur en inledning som talar om hur det vetenskapliga läget såg ut innan man hittade de fynd som idag finns från prekambrium. Ward skriver så här på sidan 35:
Nästan ända fram till 1950 fortsatte avsaknaden av metazooiska fossil äldre än Kambrium att förundra både evolutionister och geologer. Förutom spåren av encelliga organismer och mattor av stromatoliter såg det ut som om de större djuren hade uppstått med en snabbhet som drev med Darwins evolutionsteori. Den här gåtan löstes genom upptäckten av de så kallade Ediaca- och Vendiumfaunorna från sen prekambrisk tidsålder.8
Och så här på sidan 36:
Intensivt letande i lager precis under de väl kända tidiga kambriska avlagringarna under åren 1950 till 1980 visade att de större skalförsedda fossilen (som trilobiter och brachiopoder), som hade antagits uppstått snabbt, i verkligheten hade haft föregångare som var så små att de hade missats av tidigare geologer.9
För att vara riktigt säker på att ingen skall kunna missförstå vad det är han vill säga avslutar Ward avsnittet om prekambrium och kambrium med:
Den sedan länge accepterade teorin om ett snabbt uppdykande av skalförsedda metazoer under tidig kambrium visade sig vara inkorrekt: Tidig kambrium innebar i stället det första uppdykandet av relativt stora skalförsedda former, som brachiopoder och trilobiter, än det första uppdykandet av skalförsedda flercelliga djur överhuvudtaget. Darwin skulle ha blivit nöjd. De fossila avlagringarna visade sig uppfylla hans förväntningar på att triloboter och brachiopoder uppkom efter en lång evolution av anfäder.10
Det är ingen tvekan om att Dembski använder citatet från Ward för att missleda läsaren och han är mycket medveten om vad han gör. Flera debattörer har påpekat för Dembski hur han felaktigt citerat Ward, men han fortsätter att använda citatet igen, utan att ändra på någonting. Han är helt enkelt en bedragare. När ID-anhängare beklagar sig över att ingen vill debattera med dem bör de kanske beakta att seriösa debattörer drar sig för att delta i diskussioner där sådana debattmetoder som Dembskis används.
Jag låter Young et al. avsluta kapitlen om ID-rörelsens vetenskapliga anspråk med följande sammanfattning:
Vi vet hur darwinistiska mekanismer kan generera information. Vi vet hur evolutionsbiologi passar ihop med vår moderna kunskap om termodynamik. Vi vet att datorvetenskap och informationsteori inte ger skapelsetroende någon tröst. I slutändan så förkastar vetenskapsmän ID:s anspråk på grund av dessas vetenskapliga brister, inte för att ID är en speciell form av filosofi.11