Olivia Judson beskriver i sin bok Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen på ett oerhört roligt sätt en del av den mångfald som evolutionen har skapat på det sexuella området i djurvärlden. Boken är ovanlig såtillvida att den innehåller korrekt vetenskap i kombination med verkligt humoristisk läsning och kan varmt rekommenderas. Ett av hennes kapitel börjar så här:
Kära dr Tatiana. Det har hänt något förfärligt. Jag vilade mig i godan ro på mitt favoritställe på havsbottnen när det började klia i näsan. Eftersom jag är en grön stjärnmask, en Bonellia viridis, har jag inga armar att klia mig med. Så i stället drog jag in ordentligt genom näsan. Och det ville sig inte bättre än att jag sög i mig min kära make. Hur jag än försökt att snyta ut honom igen har han inte synts till. Hur ska jag kunna få honom tillbaka?
Nysnuten och snopen, vid kusten av Malta.
Därefter börjar doktor Tatiana berätta för den gröna stjärnmasken varför hennes make numera bor inne i hennes näsa istället för att sällskapa med henne på havsbottnen utanför. Att han har en speciell kammare där och kan befrukta henne i godan ro. Boken ger på det här viset exempel på exempel på hur evolutionen har skapat de mest konstiga sexuella system. Hur penisar har fått taggar för att fiska ut en rivals spermier, hur spermier har fått krokar för att klättra på andra spermier, varför hundpenisar fastnar i tikars slida, hur det kan komma sig att syskongifte inte är farligt för vissa insekter osv. Poängen är att alla de för oss udda anpassningar som Olivia Judson beskriver, och alla beteenden och former och färger vi ser runtom oss i naturen, förklaras väldigt väl med evolutionära mekanismer. (Det spektrum av sexuella beteenden som finns i naturen skulle väl i och för sig ställa en del intressanta frågor om en intelligent designers fantasi.)
Vi vet, till exempel, varför vissa blommor är röda och luktlösa och varför andra är vita och doftar mycket. Det beror på att de är anpassade till olika pollinatörer. Vi vet varför katter har framåtriktade ögon, stora pupiller och morrhår. Vi vet varför harar har stora yttre öron och valar inga alls. Vi har lärt oss varför påfågelhannar har så färggranna stjärtar, varför gräsätare har trubbiga tänder och rovdjur spetsiga, varför en del fiskar är platta och randiga och andra är spolformade. Vi känner till mycket om valars, hästars, människors och fåglars ursprung och utveckling genom tiderna och det mönster vi ser i deras och andra organismers variation förklaras oerhört bra av evolutionsteorin. Varför skulle vi inom biologin ens överväga att överge en teori med så hög förklaringsgrad och välja en obevisad tro om Intelligent design som inte förklarar något och inte förutsäger någonting?
Hur mycket mer fascinerande är inte verkligheten än de förenklingar som diverse övernaturliga förklaringar kan ge, från en farbror i skägg som skapar allt, till Intelligent designrörelsens försåtligt maskerade gud. Är inte på samma sätt den moderna fysikens världsbild med Einsteins relativitetsteori och tidsdilation mer fantasieggande än medeltidens geocentriska världsbild? Den vetenskapliga metoden har visat oss vårt ursprung, hur våra celler och vårt DNA fungerar och lärt oss att tiden är relativ. Varför skulle vi ge upp den resa till förståelse av den naturliga värld som omger oss och som vi påbörjade på 1600-talet och som har gett oss så fantastiska insikter i både den biologiska världen, mikrokosmos och universum?
Skall vi göra det för en »teori« som är skapad i syfte att göra om hela samhället till en teistisk teokratisk inrättning? Det är viktigt att inse att ID:s syfte är just detta – att kullkasta upplysningstidens inflytande på våra moderna samhällen. Vilket, i sin tur, skulle hota den individens frihet, den forskningens frihet och den neutralitet visavi individens religion som är en viktig del av demokratins framväxt. ID är inte en ofarlig, inåtvänd, religiös verksamhet utan är teoribildning som vill hota det moderna samhället. Neill Shanks skriver:
Till sist är det den moraliska delen av Intelligent designrörelsen och inte dess instrumentella manipulation av vetenskapen och skolundervisningen som vi alla, kollektivt, bör vara bekymrade över … När förnuftet, grundat i bevis, överges, då har vi mycket att frukta, speciellt från dem som då utger sig för att vara de övernaturligt begåvade auktoriteterna för en likaså övernaturlig varelse, vars själva existens är förnuftsmässigt osäker. Det råder lite tvekan om att Herrens självutnämnda, världsliga auktoriteter kommer att frodas alltför väl i gemenskaper och samhällen där medborgarna inte kommer att tillåtas ifrågasätta deras »visdom« och där de, likt sina medeltida föregångare innan upplysningen, saknar intellektuella verktyg och andra redskap att göra det med.1
Jag skulle vilja säga att trots att Intelligent design mest lockar dem som tillhör muslimsk och kristen fundamentalism … så representerar det ett allvarligt hot mot de värden som upplysningen gett till både undervisning, vetenskap och filosofi och som har medverkat till att skapa den moderna vetenskapen och våra moderna demokratiska institutioner.2
Christer Sturmark, ledare för organisationen Humanisterna, skriver så här på sin hemsida 2007:
Det är därför ID-rörelsen i USA, som nu börjar smitta av sig till Sverige, är en fara för demokratin … Darwin eller kreationism är ingen åsiktsfråga. Som vetenskapsman eller politiker kan man inte tro på det som är bekvämast för stunden. Därför är det drama som nu pågår i världen, kampen mellan vetenskapligt förnuft och religiös dogmatik, den viktigaste kampen i vår tid.3
En del av diskussionen handlar naturligtvis om vetenskapens ställning i samhället och människors inställning till denna. Hur kan det komma sig att unga människor i våra rika länder är allt mindre intresserade av att läsa naturvetenskap medan det för ungdomar i Malawi och andra utvecklingsländer är deras högsta mål? Hur presenterar vi vetenskap för våra barn och ungdomar egentligen? Hur kan det komma sig att det i folksjälen finns en sådan misstro mot medicinsk vetenskap trots de fantastiska landvinningar som denna har gjort de sista hundra åren tack vare den vetenskapliga metoden? En del av svaret ligger nog i ett missförstånd av vad vetenskap är. Att det faktiskt bara är en metod, och att vi ofta inte är bra på att förklara hur metoden fungerar. Ibland presenterar vi vetenskap som en tjock bok med att-satser: Vi säger att så här är det… och så här – utan att förklara att bakom varje att-sats finns ett praktiskt experiment som har bevisat att det är sant. Ibland kanske systemet för forskningsfinansiering ligger bakom människors skepsis. Forskare försöker överbjuda varandra om vilken nytta just deras projekt skall leda till för att få de så eftersträvade anslagen. Det blir lite för mycket rop på vargen.
Men i botten till varför ID och andra sådana idéer så lätt får spridning, ligger nog helt enkelt en framevolverad egenskap hos oss. Vi söker mönster och vi är inte så lätta att övertyga om vi tycker att vi har rätt. Vi har en förkärlek för de lösningar som vi upplever är rimliga och som våra auktoriteter har gett oss under vår uppväxt. Det är svårt för oss människor att byta inställning till saker som vi redan har fått en uppfattning om. Men det är just där den vetenskapliga metoden är så märklig, i all sin enkelhet. Den fungerar som en hävstång utanför våra intellekt, våra egna erfarenheter, förutbestämda uppfattningar och fördomar. Med sina krav på bevis och tester tvingar den oss att acceptera verkligheten hur märklig den än visar sig vara. Det finns inte någon människa på vår jord för vilken det är självklart att tiden går långsammare ju fortare man rör sig. Om någon skulle ha påstått det utan bevis, skulle ingen ha brytt sig. Det hade bara varit ett stycke science fiction, en saga, en tro. Men nu var det inte så. Einstein byggde på andras arbete när han räknade ut det och experiment har bevisat att han har rätt. Våra GPS-navigatorer skulle inte fungera om vi inte tog hänsyn till tidsdilationen, att tiden går långsammare för GPS-satelliterna än för oss. Vill vi skapa mer respekt för vetenskapen behöver vi skapa förståelse för hur den vetenskapliga metoden fungerar och vad som skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap.
Jag hoppas att den här boken har klarlagt att ID inte fyller de krav som ställs på vetenskap utan är ett fall av pseudovetenskap och också vad som är de egentliga drivkrafterna bakom rörelsen. Vetenskapligt sett är ID en helt marginell rörelse, som inte förtjänar någon som helst plats i våra skolors biologiundervisning. Frågan återstår: hur bemöter vi ID på universiteten, på högskolorna, i grund- och ungdomsskolan? Politiker, lärare på våra skolor och universitet och mediemänniskor kommer nämligen att utsättas för ID-rörelsen och dess påtryckningar.
Universitet och högskola
Hur skall man på högskolor och universitet hantera ID-rörelsen? Skall man debattera med dem? Frågan liknar den debatt som förts kring extremhögern i Sverige. Skall man tillåta dem att träda in i det offentliga rummet? Är de värda den uppmärksamheten? Frågan är berättigad. Debatter och uppmärksamhet är vad de vill ha och vad de har planerat för, så varför skall vi ge dem det? De kommer att söka legitimitet genom att förlägga debatter och föredrag just till våra högskolor och universitet. Skall vi verkligen ge dem de möjligheterna? Skall biologer debattera med skapelsetroende överhuvudtaget? Världens kanske mest kände biolog, Richard Dawkins, har stött och blött den här frågan, eftersom han gång på gång blivit inbjuden till debatter av skapelsetroende. I början ställde han upp men efter ett tag tröttnade han. Han säger själv att det inte spelade någon roll hur bra bevis han lade fram. Själva syftet med debatterna var inte ett sanningssökande. Han diskuterade detta med en annan världsberömd biolog, Stephen Jay Gould. Dawkins har återgett en brevväxling mellan dem i sin bok A Devil’s Chaplain, Selected Essays. Meningen var att de tillsammans skulle förklara varför de inte ställde upp på sådana debatter. Gould hann dö innan uttalandet blev publicerat, men Dawkins återger ordalydelsen i sin bok:
Vi blir ständigt inbjudna att delta i offentliga debatter med skapelsetroende, också dessa de sista dagarnas skapelsetroende, de som maskerar sig under eufemismen Intelligent design. Vi tackar alltid nej på grund av ett viktigt skäl. Om vi får tillfälle att uttrycka detta offentligt, hoppas vi att det kan vara till hjälp för andra evolutionsbiologer som plågas av samma typ av inbjudningar.
Det är inte frågan om vem som skulle vinna en sådan debatt. Att vinna är nämligen inte vad de skapelsetroende är ute efter. Den kupp de vill utföra är, för det första att de vill dela talarstol med en riktig vetenskapsman. Det skulle för en oskyldig betraktare ge sken av att det här verkligen fanns något att debattera, något som står på samma nivå …
… Om det osannolika skulle hända, att det inom skapelsetro/Intelligent design skulle framkomma ett argument som är värt att diskutera, då skall vi gärna göra det. Men till dess kommer vi i stället att sköta om våra evolutionära trädgårdar, och ibland debattera med varandra vilket är mycket mer fruktbart. Vad vi inte tänker göra är att gå de skapelsetroendes ärenden, när de söker fri publicitet och oförtjänt akademisk respekt.4
Kontentan av Dawkins (och Goulds) uttalande är att vill IDrörelsen vara med och diskutera, så får de först bevisa att deras teori är vetenskaplig. De måste ge sig ut på den vetenskapliga spelplanen och där förtjäna den respekt som de söker fuska till sig genom att haussa upp sin så kallade teori genom smarta prkampanjer. ID förtjänar inte den respekt som en debatt med en vetenskapsman innebär. Varför skulle vi diskutera om en evolution skett på jorden? Diskuterar vi existensen av tyngdlagen eller att jorden är en sfär, diskuterar vi om atomer finns?
Skall man ha en debatt är det inte evolution som skall debatteras utan just fenomenet Intelligent design. Lenny Flank Jr skriver så här i sitt slutord efter att ha gått igenom hur skapelsetrodebatten sett ut i USA:
Många människor har behandlat evolutions/skapelsedebatten som om det vore en vetenskaplig debatt – som om de två infallsvinklarna bara var olika sätt att tolka vetenskapliga data på (vilket är det sätt som ID/skapelsetroende vill att det skall presenteras som). Speciellt vetenskapsmän har tenderat att svara på ID/skapelsetrorörelsen genom att först ignorera den, i hopp om att den skulle försvinna av sig själv och därefter med långa tekniska förklaringar om varför ID/skapelsetroargumeten inte har något stöd, är ofullständiga eller helt enkelt felaktiga. Alla vetenskapliga bemötanden av ID/skapelsetro har emellertid inte minskat konflikten, utan snarare stegrat den. Anledningen till det är enkel; ID/skapelsetro är inte vetenskap och har inte vetenskapliga mål. Därför kan den heller inte besegras genom vetenskap eller vetenskapliga argument – sådana argument är egentligen irrelevanta för ID/skapelsetrorörelsen.5
Nu kan man kanske inte följa Flank fullt ut i alla situationer. Många gånger är de som förespråkar ID ovetande om hur rörelsen i stort fungerar. Det kan vara unga, övertygade människor, som är ovetande om att de argument de bygger sin övertygelse på är dåliga och redan har blivit bemötta och motbevisade. Men poängen Flank har är viktig. Det är anledningen till att jag lagt upp den här boken som jag har gjort, först en genomgång av ID-rörelsens mål och sedan en förklaring till varför ID inte är vetenskap, innan jag presenterade deras påstådda vetenskapliga upptäckter. På samma sätt tror jag att ID bemöts bäst också i andra situationer. Men för det krävs kunskap om hur den här typen av rörelser fungerar och att man är insatt i deras argument och argumentationsteknik. Kanske kunde det vara på sin plats att undervisa om skillnaden mellan vetenskap och pseudovetenskap och då framförallt ID och annan skapelsetro, på våra högskolor och universitet? Definitivt måste en del av utbildningen på våra lärarhögskolor vara en genomgång av varför ID och skapelsetro inte är vetenskapliga alternativ och hur det skall hanteras! Högskolor och universitet bör också vara medvetna om att aktivister kan komma att söka sig till utbildningar och forskning eftersom de menar sig ha ett uppdrag från Gud att utföra där. En situation liknande den på Lehigh university kan då snabbt uppstå.
Ett viktigt problem är den underminering av vetenskapens ställning i samhället som en utbredd ID-rörelse kan orsaka. Forrester & Gross skriver:
Erfarenheterna från Amerika borde lära vetenskapsmän och intresserade lekmän utomlands något. I det korta perspektivet hotar skapelsetro en redan svag allmän förståelse av grundläggande vetenskap och är därmed ett hot mot verklig vetenskaplig undervisning. I det långa loppet, när väl den allmänna förståelsen av vetenskap har sjunkit tillräckligt lågt, så kan det allmänna stödet för forskning också minska … Eftersom det finns en direkt koppling mellan den allmänna nivån på vetenskapligt kunnande i en befolkning och stödet för forskning så kan alltså själva utövandet av vetenskap hotas om detta stöd försvinner.6
Det vetenskapliga samhället borde inte ta lätt på att stora grupper i olika länder inte förstår vad evolutionsteorin innebär. Till grund för vetenskapssamhället och för medel till forskning med mera, ligger ett stöd hos allmänheten för att bedriva sådan verksamhet. Vetenskapsmännen kan inte sitta i sina elfenbenstorn, i sina akademier och på sina universitet och förfärat titta ned på den obildade massan, eftersom det är dessa människor som betalar deras forskning.
Grundskola och ungdomsskola
Vad skall man göra om man jobbar i en skola och har elever (eller kolleger) som förfäktar Intelligent design eller någon annan form av skapelsetro? Grundläggande är naturligtvis att alla människor, inte minst elever, måste bemötas med respekt. Här har säkert en och annan lärare gått över gränsen ibland på grund av bristande förståelse för drivkrafterna bakom en elevs skapelsetro. Att påskina att en elev är mindre intelligent på grund av hans eller hennes tro är inte ett acceptabelt uppträdande och inte heller sant. Det är viktigt att komma ihåg när man har med kreationistiska elever att göra, att den tro och den övertygelse de förfäktar är något de slåss för, inte nödvändigtvis på grund av en dålig förståelse av vetenskap eller för att de är obegåvade. Det är religiösa skäl som driver dem. Det handlar inte om fakta utan om religionspsykologi, om djupt kända övertygelser, och om en livsåskådning som är viktig för dem och som de upplever är hotad av vetenskapen.
Elever är skapelsetroende därför att de tror att det är vad deras Gud vill att de skall vara. Tvivel på Bibelns skapelseberättelse kan för sådana elever vara detsamma som tvivel på Gud eller tvivel på deras egen frälsning: inget mindre än en fara för deras eviga väl och ve! Bibeln innehåller för många av dessa elever inte Guds ord, den är Guds Ord. Deras uppfattning är att evolutionsteorin dessutom kommer att göra så att deras kamrater inte heller kommer till himmelen. Det senare är ett väldigt starkt incitament för dem att sprida sin tro på skapelse och Intelligent design. Den lärare som inte inser den religionspsykologiska bakgrunden till skapelsetro kan knappast förstå varför det är så svårt att övertyga en skapelsetroende elev om den vetenskapliga synen på evolutionen. Det handlar alltså inte om, vilket många lärare tror, att de inte har sett bevis för den ännu. Det är mycket möjligt att de inte vill se dem och att de kan komma att kämpa väldigt hårt för att slippa göra det.
Med detta sagt, är det mycket viktigt att framhålla att en biologilärares uppgift är att ge en korrekt bild av den naturvetenskapliga världsbilden och därmed det för biologin grundläggande konceptet – evolutionen. Att elever protesterar är ingen anledning att inte undervisa om den, snarare tvärtom. För sådana elever är den kunskapen kanske viktigare än för många av de andra. Alla elever har rätt till information som gör att de kan fatta rationella beslut om och i sina liv. Det är skolans uppgift att utmana invanda föreställningar och mönster. Om man har många skapelsetroende i en klass, vilket är vanligt i vissa områden i Sverige, kan det tänkas att man behöver ta hänsyn till det och planera in mer tid för evolutionsavsnitten och kanske ännu tydligare peka ut evolutionsteorins fundamentala betydelse för förståelse av en hel mängd begrepp inom biologin.
Men hur gör man med de mer stridbara elever, som inte bara tycker att det är »jobbigt« med evolutionsteori utan också kräver att ID eller skapelsetro skall presenteras på skolan, med elever som vill anordna en debatt om evolution och skapelsetro? Jag anser att man skall ha en mycket avvisande inställning till det, helt i linje med högskolorna och universiteten. Det är viktigt att från skolans sida markera att ID inte är ett vetenskapligt alternativ. Man kan hänvisa till att det hör hemma inom religionskunskapen och inte inom biologin och till Skolverkets eller vetenskapsakademiernas uttalande om Intelligent design och skapelsetro. (Dessa uttalanden finns med som bilagor.)
Ett argument som dyker upp i sådana situationer är att det inte är rättvist eller demokratiskt att inte den andra sidan får höras. Men en avvisande hållning är faktiskt en adekvat reaktion på den typen av anspråk från en pseudovetenskaplig rörelse som vill indoktrinera skolbarn på det sätt som ID gör. Eftersom det demokratiska samhället och vetenskapssamfundet har slagit fast att ID inte är vetenskap har man inte någon skyldighet att ge det tid i skolan. Det kan tvärtom vara en styrka och en hjälp för dessa elever att man så tydligt visar att det etablerade samhället vet vad Intelligent design är och har förkastat det på goda grunder.
Hur situationen kan vara illustreras av följande inlägg på Forskning och framtids hemsida den 4:e april 2006, där en lärare från Västsverige skrev:
Här i Västsverige är bl.a. Göran Schmidt, Genesis mycket aktiv och samarbetar med de högkyrkliga prästerna och utvalda frireligiösa samfund.
Göran Schmidt är vältalig, hans yttre tilltalar de unga flickorna och han är retoriskt slipad. Han presenterar sig som civilingenjör och biologilärare, men har hittills inte fokuserat på att han representerar Genesis och vad det står för. Han bjuds regelbundet in till skolan av kristna skolgruppen och det är inte så lätt för oss vanliga mer eller mindre gråa vardagsnaturvetare att ta upp den konkurrensen. Vi gör så gott vi kan men det är många elever även här på Naturvetareprogrammet som lämnar skolan »fasta i tron« och det blir bara fler och fler!
Vi lärare behöver allt stöd vi kan få och sänder ett stort TACK för senaste numret av FoF.
En fråga – det finns inte resurser för att vetenskapssamhället skulle kunna skicka ut egna »evolutionsapostlar« till skolorna?
Vi skulle ta emot med varm hand!7
Citatet illustrerar tydligt hur svårt det kan vara för en enskild lärare eller ett kollegium när de pressas av evangeliserande elever och att inbjudna skapelsetrodebattörer inte är helt lätta att bemöta. De är ju specialister på sin sak. Om man ändå bestämmer sig för att hålla en debatt är det flera saker man bör tänka på. De inbjudna kommer att vara duktiga talare och man måste vara kunnig i hur pseudovetenskapliga företrädares polemik ser ut. Man bör absolut överväga att bjuda in en specialist så att motståndarna blir jämlika i det avseendet. Gör man allt på rätt sätt kan det ändå i slutändan komma något gott ut av det hela, men man löper alltid risken att man ger oförtjänt stöd till en pseudovetenskaplig trosföreställning.
Vi behöver definitivt också stärka undervisningen i skolan om den naturvetenskapliga metoden och skillnaden mellan naturvetenskaplig och annan kunskap. Idag har elever ofta en väldigt relativistisk syn på kunskap: all kunskap är lika mycket värd, tro som vetenskap, allt är bara åsikter. Det är faktiskt helt fel.
Jag brukar själv visa mina elever på skillnaden mellan tro och vetenskap genom att i en låda ha gömt en sak och sedan be dem gissa vad som finns där. Naturligtvis får jag en mängd olika gissningar = trosuppfattningar.
Sedan gör vi en serie experiment och observationer av vad som kan finnas i lådan. Då uppnås att de flesta blir eniga om vad som sannolikt finns där. När vi sedan direkt observerar blir alla helt eniga om vad det är – nu vet de ju och tror inte längre. Så stor är skillnaden mellan tro och vetenskap och därför är ju också vetenskapssamhället i stort sett enigt i sin beskrivning av världen, medan världens religioner har väldigt olika beskrivningar av den. Tidskriften Folkvett hade en ledare i sitt andra nummer 2007 som är tänkvärd:
Somliga anser att vetenskapen skulle stärka sina aktier i samhället om den framträdde så ödmjukt som möjligt och så fort tillfälle gavs framhöll att den inte når absoluta sanningar, endast preliminära. Även om det är sant, är det en riskabel taktik. Särskilt unga människor, som inte har någon kunskap om vad vetenskap är eller vad den syftar till, kan få för sig att vetenskapens resultat inte är mer pålitliga än vilken information som helst, och att en åsikt är lika god som en annan.
Bättre än så kan faktiskt vetenskapen. Att vetenskapliga resultat är de säkraste man kan få, även om de inte är ofelbara, följer av själva arbetssättet. Därför bör undervisning om vetenskap i grundskola och gymnasium först inriktas på hur vetenskap går till och varför. I undervisningen bör vetenskapen komma före vetenskapsteorin.8
När det gäller de skapelsetroende eleverna finns det en del vägar in i kunskapen om evolution som kan underlätta för dem att se på saker på ett vetenskapligt sätt. Till exempel kan det vara viktigt för dem att inse, att även om evolutionsteori är en teori i den meningen att den är en teoretisk förklaring, är den också ett historiskt faktum. Andra saker som kan vara bra att visa på är att en dålig förståelse av sannolikhetsteori kan leda till missförstånd, vilket jag givit exempel på i evolutionskapitlet i den här boken. Rent generellt tror jag att vi skulle behöva forskning om hur man undervisar i evolutionsteori på bästa sätt.
Statens ansvar
Staten har naturligtvis inget ansvar för människors tro och åsikter och skall, lika självklart, heller inte lägga sig i enskilda personers ställningstaganden i religiösa frågor. Men det gäller inte det som staten finansierar, som sjukvård eller skolan. Där är det mycket viktigt att rationella skäl och överväganden får bestämma vad som skall finansieras med offentliga medel. Det finns lagstiftning som klart uttrycker rågången mellan pseudovetenskap och tro på ena sidan och rationalitet och vetenskap å den andra, både för sjukvård och för undervisning på alla nivåer. Så har till exempel skett när det gäller undervisning i biologi i och med Skolverkets uttalande (bilaga 4) i samband med den mediebevakade inspektionen av Andreasskolan i Stockholm.
En annan del av statens ansvar är värnandet om alla dess medborgares fri- och rättigheter. Jag skulle vilja hävda att man inte tar detta ansvar när man inte bara tillåter utan också finansierar konfessionella friskolor. Det minsta barn kan begära av samhället är att staten skyddar dem från bigotta föräldrars isolering och hjärntvätt av dem. Inte minst från en pluralistisk synvinkel är det oerhört viktigt att all undervisning i samhället är ickekonfessionell. Hur skall vi annars få ett samhälle där alla medlemmar kan delta och känna respekt för varandra? Situationen är faktiskt sådan idag att, vi i samma stad, kan ha en religiös skola där man lär ut att en viss landremsa vid Medelhavets östra kust är given av en gud till människor av en tro och samtidigt finns det en annan skola där eleverna får lära sig att samma landremsa är given av en annan gud till ett annat folk. Detta är, vill jag hävda, en mycket negativ form av multikulturalism och förstärker skillnaderna mellan människor och upprätthåller konflikter mellan folkgrupper. De barn som växer upp och har sin skolgång förlagd till starkt konfessionella bokstavstroende miljöer kommer knappast någonsin att möta en alternativ verklighet.
I den mån skolor drivna av fundamentalistiska sekter undervisar i evolutionsteori kommer de att göra det motvilligt och bristfälligt och med en parallell presentation av skapelsetro som ett godtagbart alternativ. Dessa barn sviks av det upplysta samhället i så måtto att de inte får en likvärdig utbildning och inte samma information som andra barn. Staten har ett ansvar för att skolan inte gör våld på dessa barns demokratiska rättigheter och det är bra att skolministern har markerat emot detta. Låt oss hoppas att det också innebär att Skolverket får det uppdrag och de legala muskler det behöver för att i verkligheten både kunna kontrollera och i värsta fall stänga dessa skolor.
En tredje viktig del av statens ansvar är naturligtvis läroplaner för skolan och utformningen av lärarutbildningar med mera. Det är alldeles självklart att befolkningen i ett modernt samhälle med all den teknik och alla de frukter av vetenskapliga upptäckter som vi har runt oss måste ha en förståelse av grundläggande vetenskap. Att då göra, som man tänkte vid den nu skrotade Gymnasium 2007-reformen, ta bort naturkunskap för de flesta av de studieförberedande samhällsvetenskapliga gymnasielinjerna verkar både huvudlöst och ogenomtänkt. Tvärtom behöver naturvetenskapens betydelse markeras och dess ställning i skolväsendet stärkas (och undervisningen göras roligare).
Det är viktigt att inse att präster och pastorer har ett ansvar för de ungdomar som är under deras påverkan. De pastorer och ledare i (fri)kyrkliga sammanhang som tillåter och uppmuntrar till att pseudovetenskap och felaktiga föråldrade kunskaper sprids bland sina ungdomar gör dessa en stor otjänst. Gymnasie- och andra lärare i Sverige har många gånger fått frågan om inte skolan kan bjuda in en skapelsetroende, men det borde egentligen vara tvärtom. Jag tycker att kyrkorna skulle börja bjuda in evolutionsbiologer. Men initiativet till detta måste komma från kyrkorna. Evolutionsbiologer är sällan särskilt evangeliserande och kommer inte att komma till kyrkorna och kräva »lika tid«. Ett sådant initiativ från kyrkornas sida skulle kanske skapa respekt i båda miljöerna. Respekt i kyrkorna och bland kyrkornas ungdomar för vad vetenskapen kommit fram till och hur, och kanske också respekt från vetenskapens sida i förhållande till kyrkorna: att dessa inte är bigotta, separatistiska, förnuftets ljus undflyende medeltida institutioner, utan att de vill, med sin tro, vara en del av ett modernt samhälle. Det är nog i längden bättre än att skicka ut ungdomarna i en Don Quijote-liknande fåfäng kamp mot en inbillat fientlig överman.
Om religiöst uppfostrade ungdomar känner sig alienerade från omvärlden, om de verkar aparta i sina klasskamraters ögon under biologilektionerna är det kyrkornas fel – inte samhällets, vetenskapens eller biologilärarens. De kyrkor som uppmanar sina ungdomar att påverka sina skolor eller lärare borde betänka vilket ansvar de har för den alienering som dessa ungdomar kommer att känna gentemot det omgivande samhället. För sekter betyder det här resonemanget ingenting, eftersom de vill skapa denna åtskillnad mellan oss och dem, men för normala kyrkor finns här ett ansvar som jag tycker att få pastorer och präster idag tar.
Personligen kan jag undra varför många troende tycker sig behöva den krycka som de olika varianterna av skapelsetro utgör. Paulus sade enligt Nya testamentet »Var barn i förhållande till ondskan men vuxna till förståndet« och Jesus lär ha sagt »Saliga är de som tro utan att se«. Jag kan väl tycka att allt detta hjälpande av Gud är lite fåfängt. Om nu det finns en gud så klarar väl han av att uppenbara sig själv utan hjälp av sådana som Johnson, Behe, Dembski, Renard och Gärdeborn? Ja, han kanske till och med skulle klara det bättre?
Theodosius Dobzhansky skrev en artikel med titeln »Nothing in biology makes sense except in the light of evolution« (Om man inte förstår evolutionen så blir ingenting inom biologin begripligt). Vad han menar är att evolutionsteorin är den centrala förklaringen inom all biologi. Utan evolutionsteori som förklaring är biologi bara en telefonkatalog av olika fakta och företeelser, ungefär som en frimärkssamling. Med evolutionsteorin blev biologin en fantastisk och dynamisk vetenskap där nya upptäckter hela tiden väntar bakom nästa krön. Det är märkligt att Darwin kunde komma så långt med sin teori trots att han inte visste det vi vet idag om kromosomer, DNA och arvets mekanismer. Men nu har vi en värld att upptäcka med hjälp av alla de nya kunskaper vi har. Det är märkligt att vi 150 år efter att Darwin publicerade Om arternas uppkomst, måste fortsätta diskutera sådant som sedan dess varit en självklarhet inom biologin. Vi låter professor Torbjörn Fagerström dra strecket i den här boken med ett citat ur en understreckare i Svenska Dagbladet som publicerades den 13 januari 2007:
… ID är bara nytt vin i gamla läglar. Det är gammal hederlig kreationism förklädd till modern vetenskap. Ingen som har gjort sig besväret att på djupet sätta sig in i den moderna evolutionsteorin kommer att uppleva något behov av att åkalla en intelligent formgivare. Det finns ingenting inom biologin, hur ofattbart komplicerat, ändamålsenligt eller vackert det än må synas vara, vars uppkomst inte i princip kan förklaras som ett resultat av naturligt urval som under lång tid verkat på slumpvis uppkommen variation.9