Antiken

Få människor har blivit lika ryktbara i så många länder som Alexander den store, världserövraren från Makedonien. Detta är den mest berömda bilden av krigarkungen, en detalj i en golvmosaik (”Alexandermosaiken”) från ca 100 f.Kr. som påträffats i Pompeji och som troligen föreställer slaget vid Issos. Idag förvaras mosaiken i Nationalarkeologiska museet i Neapel.

Var Alexander den store grek?

Att Alexander den store kom från kungariket Makedonien är allmänt känt, men vilka var makedonierna? Idag är frågan om regionens och folkets etniska och språkliga historia politiskt infekterad, med diametralt motsatta officiella uppfattningar i Grekland, Bulgarien och republiken Makedonien. Utan att gå in på detaljer handlar mycket av denna diskussion om vilket folk som assimilerade vilket under medeltiden, låt vara att vissa debattörer också har sökt spåra dagens icke-grekiska folk ända tillbaka till antiken.

Frågan om Alexanders etniska hemvist är inte helt lätt att besvara, eftersom etnicitet fungerade annorlunda under antiken än den gör idag. Numera lever vi med nationella kategorier, vilka vi skyltar med genom folkdräkter, flaggor, nationella myter och historier, språk, med mera. Vi föds eller socialiseras in i etniska grupper, som vi ofta upplever som fasta och självklara. Detta är dock ett modernt synsätt, i mångt och mycket en produkt av 1800- och 1900-talens nationalistiska uppvaknande. Under antiken och medeltiden var etnicitet ett betydligt mer subjektivt begrepp, något man inte sällan anammade efter politiska och dynastiska överväganden. Vi har gott om exempel på kungar, stormän och krigare som har bytt etnicitet, eller haft flera kompletterande etniska benämningar samtidigt.

När det gäller Alexander kompliceras frågan av att han erövrade ett gigantiskt område och anpassade sin etnicitet allt efter krigslyckan. När han härskade i Egypten, Babylon och i det gamla perserriket framträdde han med andra ambitioner och med en annan framtoning än han hade haft i Europa.

Om vi emellertid begränsar oss till Alexanders ursprungliga språkliga och etniska hemvist finner vi att han tillhörde det antika makedoniska folket, vars språk idag är utdött. Det konkurrerades ut av grekiskan redan under antiken, men tillräckligt mycket har överlevt i gamla källor för att vi skall kunna identifiera det som indoeuropeiskt, närbesläktat med grekiskan. Huruvida makedonierna ursprungligen, det vill säga långt före Alexanders tid, stammade från flera olika folk (thraker, illyrer, greker, etcetera) är omöjligt att fastställa. Lägg därtill att Alexander växte upp i en kulturell miljö som tagit starka intryck av den grekiska kulturen, med Aristoteles som personlig lärare. Ingenting tyder på att han identifierade sig med de icke-grekiska folken norr, väster och öster om kungariket Makedonien.

Som en kuriös parentes kan nämnas operakompositören Richard Wagners konstaterande, när han diskuterade Gustav II Adolf med sin hustru Cosima. Cosima, som trots sitt ungerska påbrå (hon var dotter till Franz Liszt) var stolt över sin tyskhet, beklagade sig över att denne hjältekonung inte hade varit tysk utan svensk. Maken Richard kontrade med att Gustav II Adolf visst hade varit tysk – på samma sätt som Alexander den store var grek. Samtalet återfinns i Cosimas dagböcker, som har översatts till svenska.

Vad skämtade man om under antiken?

Går det att forska om vad de gamla grekerna och romarna hade roligt åt? Vad vet vi om antik humor?

Förvånansvärt mycket, är svaret. Såväl de antika komedierna som den stora mängden övrig litteratur (brev, satirer, svartmålningar i tal och epigram, med mera) dignar under information om vad man tyckte var roligt. Inte sällan känner vi igen poängerna. Missförståndshumor, slapstick, med mera, har uppenbarligen existerat i alla kulturer, så även i antikens Rom och Athen.

Enligt forskarna kan man emellertid spåra en intressant utveckling i den officiella synen på humor i Grekland på 300-talet f.Kr. Från att ha varit socialt accepterat sjönk det burleska skrattets anseende betydligt i Platons och Aristoteles värld. Grova skämt portförbjöds från finare samkväm och kultiverade samtal. Man skulle vara svalt ironisk snarare än utåtriktat rolig. Den påföljande epoken, hellenismens era, kom därför att bli den förfinade kvickhetens era, en tid då eliten nyttjade humorn som klassmärke, som ett sätt att markera skillnad mellan bildad elit och vulgär pöbel.

Överskiktet i det romerska samhället anammade den hellenistiska humorsynen, vilket är lätt avläsbart i satirer och komedier. Marcus Tullius Cicero, för att ta ett prominent exempel, framhöll gärna hur kvick han var. Eftersom kvickhet var en kännarsak uppstod det givetvis debatt om saken. Cato d.y. tyckte att Cicero var en fjant. Andra kallade honom scurra (”clown”). När vi idag läser Ciceros anekdoter är det uppenbart att vi befinner oss fjärran från rännstenen. Syftet var snarare att briljera genom en underfundig poäng än att framkalla skrattsalvor. Se på detta exempel från Ciceros De oratore (”Om talaren”, 2.273):

Den store Metellus begav sig en dag till gamle Ennius, den framstående skalden, som levde i ett avsides beläget hus på Aventinen. Tjänarinnan förklarade att Ennius inte var hemma. Metellus, som kände Ennius väl, anade att tjänarinnan ljög [vilket romerska tjänarinnor var ökända för att göra]. Några dagar senare kom Ennius till Metellus hus och frågade efter honom. Metellus skrek då: ”Jag är inte hemma!” Ennius blev givetvis uppbragt. Metellus förklarade emellertid snabbt: ”Häromdagen trodde minsann jag på din tjänarinna! Varför tror då inte du på mig?”

Det underliggande budskapet är behovet av jämlikhet inom överklassen: Ennius och Metellus står på samma sociala nivå, varför respekten dem emellan måste vara ömsesidig.

Eratosthenes och jordens omkrets

Stämmer det att man räknade ut jordens omkrets vid ekvatorn redan under antiken? Hur gick man till väga?

Det är helt korrekt. Mannen bakom bedriften var Eratosthenes av Kyrene, som levde i det ptolemaiska riket i Egypten på 200-talet f.Kr. Han beräknade jordens omkrets genom att mäta skuggor.

Eratosthenes utgick från Alexandria, där han levde och verkade, och den sydegyptiska staden Syene (dagens Assuan). Vid middagstid om sommaren, då solen står i zenit över Syene/Assuan, kastar den ingen skugga från lodräta käppar på orten. I Alexandria, däremot, kastar den vid samma tid korta skuggor från käppar och obelisker, något som Eratosthenes nogsamt noterade. Skillnaden kunde lätt förklaras med att jorden, såsom de hellenistiska lärde redan var övertygade om, var klotformad. Men Eratosthenes gick längre än så och började mäta skuggorna. Han räknade först ut vinkeln mellan solstrålen och käppen och sedan avståndet mellan Alexandria och Syene. Med hjälp av mätningarna kom han fram till att avståndet mellan städerna måste vara 1/50 av jordens omkrets, som borde uppgå till en sträcka av 39 690 kilometer. Idag vet vi att det korrekta kilometerantalet är 40 000.

Kom cimbrerna från Simrishamn?

Förr stavades Simrishamn Cimbrishamn. Vittnar detta om att cimbrerna härstammade från Österlen?

Cimbrerna var ett vandrande folk, eller en krigargruppering, som anlände till Centraleuropa på 110-talet f.Kr. och orsakade romarna stora bekymmer innan de besegrades av Marius år 101 f.Kr. i slaget vid Vercellae (dagens Vercelli). Deras etniska härkomst är omdiskuterad, eftersom romarna vid denna tid ännu inte hade börjat skilja mellan germansk- och keltiskspråkiga folk. En vanlig åsikt bland forskare är att det rörde sig om en konfederation med inslag från flera områden och stammar. Romarna visste själva inte varifrån cimbrerna kom, men en vanlig hypotes gör gällande att åtminstone kärntrupperna kom från Jylland. Orsaken till gissningen är att antika geografer hänvisade till en ”cimbrisk halvö” (Chersonesus cimbrica) i Nordeuropa. Och visst, det skulle mycket väl kunna vara Jylland (personligen finner jag det troligt), men det kan lika gärna vara en annan halvö.

Varför inte Skåne? På 1500- och 1600-talen började många européer, även skandinaver, i patriotiskt nit söka efter rester av antika folk i de egna bygderna. Man jämförde ortnamn med gamla folknamn och drog djärva slutsatser om varifrån folken härstammat. På Österlen antog man, på grund av namnlikheten, att cimbrerna varit fornskåningar som utvandrat från Simrishamn. I konsekvensens namn ändrade man stavningen, så att Simrishamn blev Cimbrishamn och grannbyn Simris blev Cimbris.

Dessvärre, för dåtida lokalpatrioter, var de etymologiska spekulationerna förfelade. Simris och Simrishamns namn minner om en helt annan historia. I slutet av 1000-talet utvecklades staden Tumathorp på den plats där byn Östra Tommarp ligger idag. Vid samma tid uppstod ett bysamhälle vid kusten, stavat Simbrosa och belagt på 1140-talet, idag känt som Simris. Namnet kom från ån Svimr (idag Tommarpsån) och efterledet -os, som betyder mynning. Både Tumathorp och Simris behövde en god hamn, vilken är dokumenterad redan 1161: Symbirshafn, ”byn Simris hamnplats”. Senast i mitten av 1300-talet, troligen tidigare, hade hamnen blivit stad – Simrishamn.

Ända in på 1900-talet var formen Cimbrishamn vanligt förekommande i olika sammanhang, trots att forskarna sedan länge påvisat det betänkliga i stavningsbytet.

Idus Martii

Världshistoriens mest berömda mord ägde rum den 15 mars (på latin Idus Martii) år 44 f.Kr. i Rom. Dådet har ofta filmatiserats. Men vad hände egentligen?

Enligt vad skribenter senare visste att berätta varnades Gaius Julius Caesar, Roms diktator, som vid denna tid stod på höjden av sin maktställning, av en spåman att något hemskt skulle inträffa just på Idus Martii. På väg till ett möte med senaten, som hölls i Pompejus teater, skall Caesar ha mött spåmannen och konstaterat att dagen kommit utan att något förfärligt inträffat. Spåmannen lär ha svarat att dagen visserligen var här men att den inte var över. Sedan gick det som det gick.

De sammansvurna var beväpnade med dolkar eller svärd innanför togorna. Allt tyder på att Caesar var helt oförberedd på ett attentat, i synnerhet som några av mördarna stod i tacksamhetsskuld till honom. Detta gällde i synnerhet Marcus Junius Brutus, som icke desto mindre deltog i komplotten och angreppet. Enligt en vida spridd uppfattning skall Caesar ha konfronterat mördaren med de latinska orden Et tu, Brute (”Även du, Brutus”), men såvitt vi vet är denna fras en engelsk 1500-talsuppfinning, bland annat använd av William Shakespeare i dennes tragedi om mordoffret. Antika rykten angav att Caesar istället valde att tala grekiska till Brutus: kay sy, teknon (”även du, mitt barn”), medan dåtida historieskrivare menade att han i själva verket inte sade något alls under dödskampen. Den grekiske historieskrivaren Plutarkos avslutar mordskildringen med att konstatera att diktatorn föll ned vid sin forne fiende Pompejus staty, översköljd med blod, och dog efter att ha tillfogats 23 sår.

Anno Domini

Vad betyder A.D., e.v.t., BC, med flera förkortningar och begrepp? Och vad är innebörden i termerna ”Herrens år” och ”nådens år”?

Alla dessa termer syftar ytterst på vårt behov att relatera oss till den tidslinje som under medeltiden drogs upp vid det år som man (på kronologiskt felaktiga grunder, vilket man tidigt insåg utan att göra något åt det) antog att Jesus föddes: år 1. (År 0 har aldrig funnits i vår tideräkning. Man räknar från år 1 före Kristi födelse till år 1 efter Kristi födelse.) Det i särklass vanligaste sättet att visa på denna före-efter-relation är att nyttja förkortningarna f.Kr. och e.Kr. (före respektive efter Kristi födelse). De som gör en poäng av att markera distans till det kristna arvet i dessa begrepp använder istället f.v.t. eller e.v.t., vilket brukar uttydas som före respektive efter vår tideräknings början. I uppslagsverk och på Internet kan man även hitta alternativa förklaringar, där v.t. bland annat uppges står för ”västerländsk tideräkning”. På engelska motsvaras de senare termerna av BCE och CE (Before the Common Era) respektive Common Era), medan de traditionella förkortningarna är BC (Before Christ) och AD (latinets Anno Domini).

Engelskan har alltså bevarat den medeltida latinska formen för tiden från och med år 1 e.Kr.: Anno Domini, ”i Herrens år”. ”Herren” i begreppet är Jesus. Termen syftar på att en ny tidsålder inleddes i och med Jesu födelse. När vi, betydligt mer sällan, använder termen ”nådens år” är det i regel som synonym till ”Herrens år”, enligt logiken att Jesus i och med sin födelse förde nåd och frälsning till alla. Termen återfinns i Lukasevangeliet. Men det är mer komplicerat än så, eftersom ”nåd” i svensk tradition även syftar på många andra företeelser, inte minst det världsliga herravälde som förknippas med kung, regering och riksdag. Uttryck som ”nådigt avsked” och ”nådiga luntan” (budgetpropositionen) vittnar om detta. Termen är suggestiv och har en biton av ödestro och historia, vilket gör att den idag vanligtvis används i arkaiserande sammanhang.

Värnlösa barns dag

Den 28 december är det Värnlösa barns dag – eller ”Menlösa (oskyldiga) barns dag”, som det hette till år 2000. Uttrycket syftar på en av de mest kända massakrerna i Bibeln, det barnamord som kung Herodes lär ha anstiftat i Betlehem sedan han, enligt Matteusevangeliet, fått höra av stjärntydare att en blivande judakung hade fötts. Herodes syfte skall ha varit rädsla för att barnet skulle detronisera hans egen dynasti. För säkerhets skull dödade han alla gossebarn upp till två års ålder i och kring Betlehem.

Har detta verkligen hänt? Eller rör det sig om svartmålning av en oskyldig främreorientalisk monark?

En sak är helt säker: kung Herodes den store, som avled år 4 f.Kr., var en kompetent makthavare och byggherre vars politiska briljans och kulturella intressen dessvärre förmörkades av ett samvete som var tillräckligt rymligt för att göra barnmassakrer möjliga. Vi har belägg för mängder av våldshandlingar från Herodes sida, den ena värre än den andra. Han var inte ens främmande för att döda sina egna barn, allt för att stärka sin personliga politiska ställning. Ett annat offer för Herodes vrede och misstänksamhet var hustrun Mariamne, som han lät avrätta år 29 f.Kr. – en tragedi som för övrigt utgör bakgrund till en lysande roman av Pär Lagerkvist (Mariamne, 1967).

Men lät han massakrera barnen i Betlehem också? Härom tiger de icke-bibliska källorna. Det är fullt möjligt att evangelisten Matteus, eller någon av de traditionsbärare som ligger bakom texten, har valt att förknippa verkliga minnen av Herodes paranoida våldsutövning med Jesu födelse, som tycks ha ägt rum mellan 8 och 4 f.Kr. Herodes avrättning av sönerna Alexander och Aristobulus ägde rum år 7, en händelse som lätt kan ha uppförstorats och litterärt länkats till en förmodad (men kanske fiktiv) reaktion även mot Jesusbarnet och andra gossebarn i Betlehem. En annan son till Herodes, Antipater, avrättades år 4, samma år som även Herodes dog.

Källkritiskt är följaktligen uppgiften om barnamorden i Betlehem svag. Men i vår kultur har händelsen spelat stor roll. De mördade barnen började i slutet av 300-talet firas den 28 december, och i det kristnade Sverige hade Menlösa barns dag status av helgdag ända till 1772.

De tre vise männen

Trettondagen brukar i vissa länder även kallas ”tre konungars dag” och förknippas med de tre vise männens hyllning till Jesusbarnet. I Spanien sammanfaller detta med att julklappsutdelningen äger rum. De tre vise männen skall ju ha gett gåvor till Jesusbarnet. Men vilka var de tre vise männen?

Om de överhuvudtaget har existerat – vilket är högst osäkert, eftersom de endast nämns i ett evangelium, Matteusevangeliet, skrivet cirka 70 år (eller mer) efter händelsen – var de stjärntydare, det vill säga astrologer, och stammade från Österlandet. Om vi skall våga peka ut sannolika hemländer blir svaret Babylonien, det vill säga i dagens Irak, eftersom astrologi hade djupa rötter där, eller Iran, eftersom stjärntydarna kallas mager (grek. magoi), ett ord som förknippas med detta land och med den zoroastriska religionen. Väl att märka står det inte i Bibeln att de var tre. Att man långt senare har tolkat dem som tre beror på att de enligt Matteusevangeliet lämnade över de tre gåvorna guld, rökelse och myrra. I de äldsta kristna traditionerna, bland annat bevarade i målningar, varierar antalet.

Med utgångspunkt i de få raderna i Matteusevangeliet utvecklades under medeltiden en allt brokigare historia. I Västeuropa förvandlades de tre astrologerna till kungar och fick namn: Caspar, Melchior och Balthasar. I andra delar av kristenheten förekommer helt andra namn: hos syrierna fick de heta Larvandad, Gushnasaph och Hormisdas, hos etiopierna Hor, Karsudan och Basanater, etcetera. De fick så småningom representera var sin världsdel: en blev europé, en asiat och en afrikan, vilket är skälet till att en av de tre vise männen i regel avbildas med svart hudfärg. Inte sällan har de även skildrats som representanter för olika åldrar: en ung man, en vuxen man och en gammal man.

Enligt medeltida västeuropeisk tradition förvaras de tre vise männens reliker i Kölns domkyrka, men andra traditioner hävdar andra begravningsplatser. Under medeltiden fanns det således en stark persisk tradition, omvittnad av Marco Polo, som gjorde gällande att de vilade i Saveh i dagens Iran.

För svenskt vidkommande bör det noteras att vårt lilla riksvapen – de tre kronorna – kanske syftar på de tre vise männen. Att Magnus Eriksson uppskattade symbolen och använde den offentligt berodde antagligen på att han var kung av tre riken (Sverige, Norge och Skåne), men då hade symbolen sedan länge cirkulerat i Europa som symbol för ”heliga tre konungar”, vilket kan ha gjort det lätt för den svenska kungamakten att ta till sig idén.

Galna kejsare?

I den brittiska tv-serien Jag, Claudius, liksom i Robert Graves roman med samma namn och i dess källor, framställs kejsarna Tiberius och Caligula som blodtörstiga tyranner. I synnerhet Caligula framstår som galen. Stämmer detta med verkligheten eller är skildringen överdriven?

Huruvida Caligula var galen eller inte kan man debattera i det oändliga. Många menar att han verkligen led av sinnessjukdom, åtminstone under en del av sin regeringstid. Men generellt sett är forskningens uppfattning att kejsarnas grymhet och galenskap har kraftigt och medvetet överdrivits i de antika källorna. Bakgrunden var den ständigt återkommande konflikten mellan kejsarna och senaten, som ville återta så mycket av det faktiska inflytandet över imperiet som möjligt. Kejsare som gjorde sin vilja gällande över senatorernas huvuden och regerade alltför självsvåldigt ådrog sig senatsoppositionens kritik, och det är denna som avspeglas i de antika källorna – hos Tacitus, Suetonius, med flera. De kejsare som samarbetade väl med senaten och var smidiga nog att inte gå in i konflikter fick betydligt bättre eftermälen. Till denna kategori hörde Augustus, Vespasianus, Titus och Nerva.

Inte sällan lyser konflikten mellan kejsare och senat igenom i just de skildringar som allra mest har ansetts illustrera kejsargalenskap, som när Caligula planerade att utnämna hästen Incitatus till konsul. Historien kan förvisso vara påhittad, men om den är sann kan den lika gärna visa på kejsarens vilja att offentligt förödmjuka senaten som på galenskap i egentlig mening.

Vad föreställer Rembrandts tavla?

På Nationalmuseum i Stockholm hänger ett mästerverk av Rembrandt, Batavernas trohetsed från 1662. Dessvärre är verket kraftigt beskuret av mästaren själv, sedan han fått det i retur från stadshuset i Amsterdam. Men vad föreställer tavlan egentligen?

Scenen är hämtad från en ryktbar händelse i äldre nederländsk historia, som man gärna återknöt till på 1600-talet, då heroiska exempel på nationellt agerande under antiken stod högt i kurs. Gaius Julius Civilis, som i konsthistoriska sammanhang brukar få det felaktiga namnet Claudius Civilis, var en enögd (så även på tavlan) storman som ledde bataverna, ett germanfolk vid nedre Rhen, i ett länge framgångsrikt uppror mot romarna. Framgångarna berodde på att det romerska imperiet år 69 sönderslets av inbördeskrig, och det dröjde tills Vespasianus blivit allmänt erkänd kejsare innan Civilis tvingades retirera och erkänna sig besegrad. På 1600-talet uppfattades bataverna som holländarnas anfäder, och deras uppror liknades vid det långa och till slut segerrika kriget mot de spanska habsburgarna.

Den episod som Rembrandt målade av är hämtad från den romerske historieskrivaren Tacitus Historiae, IV:14–15. Här skildras hur Civilis kallade samman batavernas stormän och djärvaste krigare till en helig lund. När de blivit uppeldade av stämningen höll han ett flammande tal om deras ära och berömmelse. Civilis räknade upp de oförrätter som de led av under romerskt styre. ”Han åhördes med stor entusiasm och avkrävde dem samtliga ed med barbariska riter och nedärvda förbannelser” (Bertil Cavallins översättning). Det är denna edsavläggelse som skildras på tavlan.

Hade romarna människoätande muränor?

Det finns uppgifter om att romarna födde upp muränor genom att utfodra dem med slavar. Stämmer det, eller rör det sig om illasinnat förtal eller en missuppfattning?

Uppgiften kan spåras till antiken och brukar dyka upp i historier om den elake Vedius Pollio, bland annat i filosofen Seneca den yngres moraliska essä De ira (”Om vrede”, 3:40). Här berättar Seneca om hur Vedius Pollio en gång bjöd kejsar Augustus på middag, varvid en av värdens slavar av misstag slog sönder en glasbägare. Vedius befallde genast att slaven skulle avrättas genom att slängas i husets fiskdamm för att bli mat åt de nejonögon eller muränor som Vedius Pollio födde upp. Slavpojken kastade sig inför kejsarens fötter och bad om nåd. Han accepterade dödsdomen som sådan, men han ville inte sluta sina dagar som mat till fiskar. Augustus var själv förskräckt över Vedius Pollios tilltag. Han lät frige slaven och påbjöd att alla glasbägare i huset skulle krossas. Sedan fylldes fiskdammen med jord.

Även Plinius den äldre och andra författare, som levde långt senare, har berättat om Vedius Pollio och hans förfärliga fiskdamm. Men det betyder inte att händelsen har inträffat. Historien kan mycket väl vara resultatet av en eller flera romares morbida fantasier. Helt orealistisk kan den knappast ha varit, annars skulle den moraliska poängen i Senecas berättelse ha gått förlorad. Men muränor...?

Hittade man en skattkarta i Qumran?

Ett av de mest omskrivna skriftfynden från antiken går under benämningen Dödahavsrullarna, eller Qumranbiblioteket. I flertalet översikter och diskussioner om dessa texter finner man spekulationer om upphovsmännens religiösa identitet – huruvida de var esséer, om de hade kopplingar till Johannes Döparen, etcetera. Men hur är det, innehöll inte fyndet även en skattkarta, en vägledning till dolda rikedomar i öknen?

Den text frågan syftar på är den så kallade Kopparrullen, även känd under beteckningen 3Q15, som hittades i den tredje grottan i Qumran den 14 mars 1952. Till skillnad från övriga texter är den inte skriven på papyrus eller pergament utan på metall, närmare bestämt koppar, som har blandats med en mycket liten del tenn. Texten skildrar 64 platser i Palestina där man har gömt skatter, huvudsakligen bestående av guld och silver.

En av de huvudansvariga för fyndet och forskningen om rullen, John Allegro, sökte 1962 nyttja anvisningarna som en konkret skattkarta men hittade inget. En given möjlighet är att skatterna sedan länge har påträffats av romarna eller av andra skattsökare. Vi vet att romarna satte i system att leta upp skatter när de kuvade uppror och erövrade länder. En annan, mer spännande, möjlighet är att forskarna inte har lyckats räkna ut exakt vilka platser Kopparrullen syftar på och att skatterna ännu väntar på att lokaliseras. Idén har också framförts att det rör sig om en medveten bluff, men detta är osannolikt. Forskarmajoriteten tror att det verkligen är en äkta skattkarta, bland annat eftersom uppgifterna har mödosamt bevarats i koppar och gömts på ett så säkert ställe att det dröjde två millennier innan de upptäcktes.

Kopparrullens hebreiska skiljer sig från språket i flertalet övriga rullar i samlingen. Därtill kommer att texten tycks vara skriven betydligt senare än många andra texter. Flertalet forskare brukar gissa på tiden mellan 50 och 100 e.Kr., men ingen enighet har uppnåtts. Vissa har hävdat att Kopparrullens skatter tillhörde det judiska templet i Jerusalem, vilka måste ha gömts under upproret mot romarna på 60-talet e.Kr., troligen omkring år 67. Mot detta talar att romarna bevisligen fick med sig en hel del värdeföremål vid plundringen av Jerusalem och dess tempel. En annan hypotes är att skatterna har tillhört den andliga sekt som levde i Qumran och skapade Dödahavsrullarnas bibliotek.

Kopparrullen förvaras inte tillsammans med de andra Dödahavsrullarna. Den kan beskådas i Arkeologiska museet i Jordaniens huvudstad Amman.

Pytheas, Plinius och svenskarna

När förekom termer som kan syfta på svenskar – Suehans, Suiones, med flera – för första gången? Stämmer det att romaren Tacitus berättelse om svioner år 98 e.Kr., i skriften Germania, är allra första omnämnande? Hur är det med Pytheas, som lär ha seglat norrut redan på 300-talet f.Kr.?

Pytheas, en grekisk sjöfarare från Massalia (dagens Marseille), levde mycket riktigt under 300-talets andra hälft och skrev en ryktbar bok om en resa norrut. Tyvärr har skriften, kallad Om Oceanen, gått förlorad. Att vi känner till delar av innehållet beror på att senare skribenter redogör för den. Dessvärre berättar ingen varför Pytheas överhuvudtaget reste iväg, om det var för att bedriva handel, göra upptäckter eller av annat skäl.

Vi kan delvis rekonstruera resrutten längs Västeuropas kust till södra England och antingen till Rhen- eller Elbemynningen. Längre än så reste Pytheas knappast, men han har likväl en del att säga om de områden han bara hörde talas om men aldrig besökte. Förutom identifierbara länder, som Irland, nämner han det fjärran belägna Thule. Enligt Pytheas var Thule den nordligaste ön i Britannien. Den ligger, påstår han, sex dagsseglatser norrut. Det torde motsvara mellan i 000 och 1 200 kilometer, men eftersom vi inte vet vilken punkt Pytheas utgick från är uppgiften av begränsat värde. Om han räknade från Bretagne hamnar vi på Jylland eller Shetlandsöarna, men enligt andra beräkningar kan han ha syftat på södra Norge. Om han rentav utgick från Berrice, en oidentifierad ö som skall ha utgjort sista anhalten före seglatsen till Thule, är allt möjligt. Thule kan syfta på Sverige, Färöarna eller till och med Island.

I vilket fall som helst är det omöjligt att bevisa att Pytheas kände till folk i nuvarande Sverige. Förste kände potentielle uppgiftslämnare är istället Plinius den äldre, en romersk författare som skrev om allt mellan himmel och jord i sin väldiga Naturhistoria, innan han mötte döden i samma vulkanutbrott som lade Pompeji i aska år 79 e.Kr. Plinius nämner ett nordligt folk vid namn hillevioner, som skall ha levt på en ö, Scatinavia, i den nordliga oceanen. Det enda han visste om hillevionerna var att de ansåg sig bebo en ”annan värld”. Åtskilliga menar att hillevionerna är identiska med de Suiones (svioner) som Tacitus nämner några decennier senare, vilket gör Plinius text till första skriftliga redogörelse för folk i dagens Sverige. Men helt säkra är vi inte. Både hos Plinius och hos Tacitus är de geografiska uppgifterna så vaga att det är omöjligt att en gång för alla slå fast vilken del av Nordeuropa de uttalar sig om.

Evangelium enligt Maria

Det har skrivits åtskilligt om Sankta Maria Magdalena, men det mesta är att betrakta som medeltida fantasier och rena påhitt. Den allra största bluffen är belagd redan i slutet av 500-talet, då kyrkans ledning började utforma bilden av Maria Magdalena – som dessförinnan gett intryck av att vara en synnerligen dygdig kvinna – som en ung botgörerska med digert syndasamvete, något som under medeltiden vidareutvecklades till uppfattningen att hon skulle haft en bakgrund som prostituerad.

Men vilken betydelse hade Maria Magdalena dessförinnan? Stämmer det att hon i ett tidigare skede av historien rentav hade ett eget evangelium?

Javisst. ”Marias evangelium” skrevs på 100-talet e.Kr. och finns idag i tre fragmentariska avskrifter. Den äldsta nedtecknades på grekiska omkring år 200 och påträffades i Oxyrhynchus i Egypten år 1917. Den andra avskriften, även den på grekiska, stammar från 200-talet, medan en utförlig koptisk avskrift är daterad till början av 400-talet.

I evangeliet sänder Jesus ut lärjungarna i världen att predika för folket, men apostlarna är förvirrade. De gråter och frågar: ”Hur skall vi kunna gå till hedningarna och predika Människosonens rikes evangelium? Om de inte skonade honom, varför skulle de då skona oss?” Då träder Maria Magdalena fram och förmanar bröderna att inte frukta, ty hans nåd kommer att vara med dem. ”Låt oss istället lovprisa hans storhet”, säger hon, ”ty han har förberett oss väl”. Därefter övergår de till att diskutera Jesu egentliga budskap, om vilket det uppenbarligen råder delade meningar.

Petrus vänder sig direkt till Maria. ”Syster, vi vet att frälsaren älskade dig mer än alla andra kvinnor. Berätta för oss om de av frälsarens ord som du minns – de ord som du känner till men som inte vi känner till, och som vi inte har hört.” Maria berättar. Hon redogör för hur hon mött Jesus i en vision och hur denne har berättat om själens resa i krafternas rymd, mellan okunskapen och vreden, som själen kan och bör frigöra sig från.

När hon tystnar griper Andreas ordet. Han tvivlar på att Jesus verkligen sagt detta. Petrus håller med. ”Talade han verkligen med en kvinna utan vår kännedom istället för att tala öppet? Skall vi verkligen vända oss om och alla lyssna till henne? Föredrog han henne framför oss?”

Maria replikerar: ”Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag tänkte ut allt detta i mitt hjärta, eller att jag ljuger om frälsaren?” Levi stöder henne: ”Petrus, du har alltid haft ett häftigt humör. Nu ser jag att du strider mot kvinnan som fienderna. Men om frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att förkasta henne? Frälsaren känner henne säkerligen mycket väl. Därför älskade han henne mer än oss.” Levi uppmanar apostlarna att först skämmas och sedan dra ut och predika evangelium. Apostlarna lyder.

Att detta evangelium inte platsade i den slutliga versionen av Nya testamentet beror inte bara på att kvinnliga auktoritetsfigurer och kvinnliga präster blev farliga för den organiserade kyrkan på 300- och 400-talen. Det beror också på det konkreta trosinnehållet. Marias evangelium skapades av allt att döma av en gnostisk sekt som av den kristna kyrkan stämplades som irrlärig. Enligt evangeliet har ju Maria fått unik vishet, gnosis, som Jesus inte valt att förmedla till vanligt folk. Hon berättar om hur själen kan befrias från materians kraft och lyftas till allt högre nivåer med hjälp av kunskap. Denna typ av lära, som var vanlig inom gnostiska grupperingar, fördömdes av den officiella kyrkan, när den väl fått makt att trumfa igenom sin version av kristendomen.

Om kyrkofäderna fått bestämma hade vi knappast haft kvar fragmenten av Mariaevangeliet. Men gnostikerna gömde sina skrifter i den egyptiska öknen, och i takt med lyckosamma fynd och utgrävningar har vi under 1800- och 1900-talen lärt oss åtskilligt om deras innehåll. Evangelium enligt Maria utgör därför ett titthål in i en antik trosvärld som skänker oss ett intressant perspektiv på nutidens debattklimat. I det evangelium som bär hennes namn triumferar den kvinnliga ärkeaposteln Maria över patriarkatets företrädare, med ärkepatriarken Petrus i spetsen.

En forskare, Esther De Boer, har tonat ned evangeliets gnostiska drag och istället gissat att texten minner om en verklig Maria Magdalena, som skall ha haft egna lärjungar och en egen andlig tradition, som inspirerade till skrivandet av texten (se Esther De Boer, Mary Magdalene – Beyond the Myth, 1997). Hennes åsikt har dock inte vunnit allmän uppslutning. Till saken hör att Maria Magdalena förekommer i mängder av andra gnostiska texter, till exempel Pistis Sophia, Frälsarens dialog, Thomasevangeliet och Filippusevangeliet. Även här hamnar hon inte sällan i motsatsställning till Petrus.

I synnerhet i Filippusevangeliet har Maria Magdalena en framskjuten position och framstår som mycket närstående Jesus. Relationen är formulerad i så dunkla ordalag att textstället har gett upphov till en omfattande diskussion om huruvida relationen mellan Jesus och Maria Magdalena skall ha kännetecknats av andlig vänskap, eller om författaren har syftat på erotik. Men det är en annan historia.

De äldsta Jesusbilderna

Har Jesus alltid avbildats som vi är vana vid idag, det vill säga som en skäggig man med långt hår? Vilken är den äldsta avbildningen av Jesus?

Frågan har varit föremål för mycken forskning. En sak är säker: avbildningen av Jesus som skäggig man kan inte beläggas tidigare än sent 300-tal, och först på 500-talet blev detta ett vanligt sätt att skildra honom. Det normala hade dessförinnan varit att han framställdes som en skägglös yngling. Hårlängden varierade.

De flesta verkligt gamla Jesusavbildningar finns i Roms katakomber, till exempel i de av många turister besökta Calixtuskatakomberna. Här är han i regel framställd som ”den gode herden”: en ung man utan skägg som bär på ett lamm. Motivet var av allt att döma ett direkt lån från annan antik konst, till exempel från motivet med den lammbärande Hermes. De äldsta av dessa Jesusbilder stammar från mitten av 200-talet. Ungefär lika gamla är de äldsta avbildningarna av Jesusbarnet och de tre vise männen.

I diskussionen om vilken bild som är den allra äldsta brukar dock två andra konkurrera: en från Syrien och en från Rom. Den syriska bilden, som kan dateras till cirka år 235, har påträffats i staden Dura Europos och visar ett av Jesu mest kända mirakler, botandet av den lame mannen (”tag din säng och gå”). Jesus är avbildad som en ung filosof, kortklippt och skägglös. Den romerska bilden, som tillhör kategorin klotter, kan ha tillkommit när som helst på 100-talet eller 200-talet. Den visar en människa med åsnehuvud som blivit korsfäst och en man som uppenbarligen tillber åsnan. Texten bredvid bilden lyder i översättning: ”Alexamenos tillber gud”, vilket torde uttolkas som att han tillber ”sin gud”. Man har gissat att det är en nidbild av en kristen vid namn Alexamenos.

Science fiction under antiken?

Min generation har vuxit upp med science fiction. Jag glömmer aldrig när tv introducerade Månbas Alpha och besättningen på Enterprise, eller när jag såg den första Star Wars-filmen på bio någon gång på 1970-talet. Men hur länge har folk gillat sådant? Är det ett rent modernt fenomen, knutet till industrialismens expansion och Jules Vernegenerationens litterära smak? Eller finns det ännu tidigare sf-trender?

Den som kan sin grekiska mytologi vet att mästeruppfinnaren Daidalos enligt en ryktbar historia skall ha tillverkat vingar åt sig och sonen Ikaros, så att de kunde fly från kung Minos på Kreta. Ikaros flög för nära solen, störtade i havet och dog. Antikens människor har alltså bevisligen spekulerat om de rent tekniska svårigheterna med att flyga och dessutom skapat berättelser om folk som försökt.

Inte fullt lika många vet att den syriske skribenten Lukianos av Samosata omkring 160 e.Kr. författade en grekisk skrift med namnet ”Sann historia”, som trots titeln endast innehåller lögner. En av dessa går ut på att det är fullt möjligt att resa till månen, en resa som också skildras. Månen ligger i krig med solen, en konflikt som sistnämnda himlakropp till slut vinner. Lukianos var långt ifrån ensam om att fantisera om månfärder. Andra antika berättelser om dylikt har existerat men gått förlorade.

Under de många sekler som skiljer antiken från 1800-talet producerades mängder av fantasifulla redogörelser för månfärder, måninvånare och äventyr på månen. I synnerhet 1600-talets produktion har tilldragit sig stort vetenskapligt intresse i nutiden. Francis Godwin skrev The Man in the Moone i början av seklet och fritänkaren Cyrano de Bergeracs samhällskritiska L’Histoire comique des états et empires de la lune publicerades postumt 1656. Intresset avmattades inte under 1700-talet. Daniel Defoes politiska allegori The Consolidator (1705) utspelar sig på månen och i Münchhausens många fiktiva resor ingår en färd ut i rymden. Under ett besök på månen skall ljugarbaronen ha mött människor från stjärnan Sirius, lätta att känna igen på grund av sina bulldoggsansikten.

Fanns det en underrättelsetjänst i det antika Rom?

Visst fanns det spioner redan i forntiden. Ända sedan den första uppfinningen eller det första kriget i någon av de gamla civilisationerna har det funnits folk som sökt stjäla idéer och försvarshemligheter. Men därifrån till att organisera en regelrätt underrättelsetjänst är vägen lång. Hur såg det ut i det antika Rom? Hade romarna motsvarigheter till CIA, MI6 och GRU?

Ja. Men det var aldrig frågan om veritabla spionorganisationer, snarare olika typer av spionage- och underrättelsepraktiker som stegvis formades under kejsartiden, särskilt från och med mitten av 100-talet e.Kr. Ju större hoten blev mot imperiets gränser, desto mer ansträngde sig både kejsarmakten och provinsguvernörerna att räkna ut de närmaste fiendernas manövrar i förväg. I synnerhet myndigheterna i gränsprovinserna började använda framskjutna fort och befästningar, dugliga spejare, lat. exploratores, och spioner, lat. speculatores. På 300-talet var det romerska spionaget mot i synnerhet de sasanidiska perserna väl utvecklat. Historieskrivaren Ammianus Marcellinus var själv tidvis verksam som spion i öster och har berättat om sina erfarenheter i verket Res Gestae.

Men det mest imponerande spionaget fokuserade inte på germaner, perser och pikter utan på imperiets inre fiender. Mäktiga och misstänkta män bevakades med viss regelbundenhet av kejserliga polisspioner som gick under beteckningen frumentarii. I samband med kejsar Diocletianus stora omorganisering i slutet av 200-talet övergick man till att kalla dem agentes, agenter, en benämning som ju fortfarande används. Dessvärre har vi belägg för att både frumentarii och agentes lätt korrumperades och missbrukade sin maktställning gentemot oskyldiga personer.

Till de mest förvånande aspekterna av den romerska militära säkerhetstjänstens historia hör att den förefaller ha försvunnit tämligen fort, trots att imperiet fortlevde i olika former ända till 1400-talet. Redan på 500-talet, under den stora justinianska expansionen, var östromarnas okunskap om fienderna i Italien och Nordafrika hisnande, såsom framgår av Prokopios redogörelser för Belisarius krig. Inga exploratores och speculatores tycks ha informerat arméledningen om den gotiska kavalleritaktiken, vilket måste uppfattas som en rejäl blunder, om vi inte räknar med att spionerna vid denna tid hade upphört att vara verksamma.

Den som önskar veta mer om romarnas säkerhetstjänst, särskilt under senantiken, rekommenderas varmt N.J.E. Austins och N.B. Rankovs bok Exploratio: Military and Political Intelligence in the Roman World from the Second Punic War to the Battle of Adrianople (1995). Austin och Rankov har använt sig av inskrifter, papyrusfragment, itinerarier och allehanda andra texter som tidigare forskning ofta har förbisett. Men de har inget vettigt svar på frågan om hur spionsystemet avvecklades.

Tjänade ölänningar i romerska armén?

Det cirkulerar historier om att krigare från Öland skall ha tagit värvning i romerska armén och till och med tjänat som livvakter åt Julius Caesar. Ligger det någon sanning i dessa påståenden, eller är det föga mer än skrönor?

I den mån påståendena är konkreta, med specifika angivelser av Caesar och andra potentiella arbetsgivare, kan vi lägga dem till handlingarna som föga mer än skrönor och missförstånd. Men det finns faktiskt ett känt indicium på att ölänningar verkligen tjänade i romerska armén. Indiciet är en liten bronsstatyett (daterad till tiden mellan 200-talet och 500-talet e.Kr.) som i början av 1900-talet påträffades vid plöjning i Haglunda i Alböke socken och som idag är utställd till allmänt beskådande i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Det lilla konstföremålet, en bystbild av en man, påminner om begravningsmonument i romarriket och kan mycket väl vara en miniatyr som tillverkats efter sådan förlaga. Mannen har skägg och polisonger, vilket rimmar väl med hur många romerska män avbildades från och med 100-talet e.Kr. Streckdekoren på överkroppen har tolkats som en stiliserad ringbrynja, och de två ansiktsmasker som är fästa på bröstkorgen är troligen phalerae, medaljer som romerska soldater bar under parader.

”Albökemannen” kan alltså hypotetiskt tolkas som en ölänning som tjänat i romerska armén och som efter hemkomsten låtit göra denna avbildning av sig själv. Till saken hör att vi har mängder av andra belägg för att kontakterna mellan Öland och stormakten i söder var goda. Man har funnit omkring 350 solidi (romerska guldmynt) på ön, samt importerat glas och små skulpturer som röjer en direkt kulturell påverkan från Rom. Det mest berömda fyndet av detta slag är en öländsk avbildning av Herkules.

Dryckeshorn av glas

Om nu kontakterna mellan våra förfäder och romarriket var så omfattande som historiker och arkeologer gärna vill göra gällande, särskilt under senantiken, borde inte detta ha påverkat utbudet av varor? Mer konkret: fanns det romerska hantverkare som specialiserade sig på den nordiska marknaden?

Jodå, är svaret. Romerska varor hade hög status i Norden, och för arkeologerna är det ingen hemlighet att vissa exportörer i söder gjorde vad de kunde för att anpassa sina produkter efter nordlig smak i syfte att maximera vinsten. Ett känt exempel är romarnas lyckade försök att efterlikna de nordiska dryckeshornen (i regel kohorn), genom att tillverka utsmyckade kopior av dem i glas. Ett antal exempel på sådana horn har bevarats, och ett ovanligt högkvalitativt glashorn påträffades 1890 i Sverige. Det låg i en mansgrav i Östra Varv strax sydöst om Motala, där man även hittade svärd, lansspetsar och sköldbucklor. Glashornet (forskare gissar att det tillverkades i Främre Orienten, kanske i Syrien, alternativt i trakten av Köln), är svagt gulfärgat och omspunnet av påsmälta vita och blå trådar. Mynningsranden är prydd med en bård med vinrankemotiv.

Här rör det sig om en mycket riktad export från romerska producenter till en specifik grupp kunder. Endast verkligt förmögna nordbor, herremän med hallar, hade råd att införskaffa den här typen av föremål. Exportörerna har vänt sig till vad vi skulle kalla överklassen, och man har siktat in sig på en typ av föremål som förknippades med hög status och ritualer. Dryckeshornen användes sällan till vardags utan hörde ihop med fester och ceremonier, eftersom de skulle tömmas i ett drag och inte (som i fallen med vanliga krus) läppjas på ett flertal gånger innan det var dags för påfyllning.

Numera finns glashornet från Östra Varv utställt på Historiska museet i Stockholm.

Möttes Rom och Kina?

Fanns det kontakter mellan romerska riket och Kina? Möttes någonsin den romerska örnen och den kinesiska draken?

En sak är säker: folk i Medelhavsvärlden hade god kännedom om Indiska oceanen. I antik geografisk litteratur är Malackahalvön bättre beskriven än Östersjöns kuster. Dessutom hade handelsutbytet gjort romare och greker uppmärksamma på att det fanns sidenproducerande människor, på latin kallade Sinae eller Seres, på grekiska Thinai, i öster. Handeln kan även spåras genom fynd. Man har hittat romerska lämningar ända borta i södra Vietnam, bland annat en guldmedalj från 152 e.Kr. Allt man kunde berätta om östasiaternas liv och kultur låg dock på saga- och sägennivå.

Okunskapen var ömsesidig. I Kina kände man till att det fanns en högkultur i väster, men inte mer än så, åtminstone inte att döma av de skriftliga källorna. Kinesernas namn på det fjärran Västerlandet var Da Qin (ungefär ”Stora Qin”). Där fanns, trodde kineserna, cypresser, odlingar, tigrar och lejon. Invånarna såg ut ungefär som kineserna, använde guld- och silvermynt, hade för vana att klippa håret och bar broderade kläder. Man trodde också att de for omkring i små vagnar täckta av vita baldakiner. När de gick in och ut ur sina hem slog de på trummor, hissade flaggor och vimplar. Kinesiska lärde trodde att Da Qin hade över 400 städer med stenmurar och att rikets vägar var försedda med poststationer och milstenar. Huvudstaden hade fem palats med kristallpelare. Här residerade en avsättningsbar härskare med 36 ämbetsmän.

Enligt kinesiska skrifter från 400-talet e.Kr. önskade härskarna av Da Qin kontakt med Kina, men de hindrades av partherna i Iran, som ville kontrollera transithandeln med siden. Detta var beklagligt även för Kina, eftersom Da Qin hade gott om ädelmetall, ädelstenar, koraller, asbestkläder, dyrbara mattor och annat värdefullt. Dessutom visste man att berätta att Da Qin förfogade över skickliga jonglörer som ibland for på turné i Central- och Sydasien och även visade upp sig i Kina. Sådant ville man ha mer av, men Iran låg, som nämnts, i vägen.

Enligt kinesiska källor förekom det ambassadutbyte, eller åtminstone försök därtill. År 97 sändes kinesen Gan Ying som ambassadör till Da Qin. Han nådde av allt att döma Persiska viken och ämnade fortsätta sjövägen, men sjömännen avrådde honom genom att överdriva farorna, vilket fick Gan Ying att återvända hem. År 166 kom emellertid en ambassad från härskaren av Da Qin, en man som de kinesiska källorna kallar Andun (och som teoretiskt sett kan vara identisk med Marcus Aurelius Antoninus, kejsaren i Rom), fram till Kina via Sydöstasien. Ambassadörerna skänkte kejsaren elfenben, noshörningshorn och sköldpaddsskal. På 200-talet nådde minst två beskickningar från Da Qin till Kina, år 226 och på 280-talet. Den första av dessa expeditioner hade viss framgång. Mannen från Da Qin återvände västerut med en kinesisk officer och tjugo svarta dvärgar. Kinesen avled tyvärr på vägen, och expeditionens vidare öden är okända.

Det bör påpekas att ingen av dessa beskickningar är nämnda i romerska eller grekiska källor. Det kan mycket väl ha rört sig om köpmän som låtsades vara officiella romerska representanter för att få favörer.

Vem var Sankt Valentin?

Den 14 februari firar vi alla hjärtans dag genom att ge presenter eller blommor till någon vi älskar. Valentindagen är en av de informella festdagar som i modern tid har importerats från omvärlden. Skälen till kulturlånet var allt annat än romantiska – det handlade om ren och skär kommersialism. Svenska varuhus och blomsterhandlare ville tjäna pengar. I England är det annorlunda. Här har Sankt Valentins dag i hundratals år förknippats med kärlek och romantik. Men vem var Valentin?

Rätt svar är att vi inte har en aning, vilket är skälet till att katolska kyrkan inte längre påbjuder att Sankt Valentin skall firas offentligt. Det anses inte ens säkert att han har existerat. Samtliga Valentintraditioner är alldeles för sent utformade för att vara källkritiskt godtagbara. Eftersom helgonet enligt legenderna skall ha lidit martyrdöden under fornkyrkans dagar borde han, eller hans kult, ha nämnts senast på 300-talet e.Kr., men så är inte fallet. Först på 490-talet möter vi hänvisningar till kyrkligt Valentinfirande, och inte ens då får vi uppgifter om vem Valentin var och varför han bör vördas som helig.

Det blir inte lättare av att medeltida traditioner berättar om helt olika helgon som alla uppges heta Valentin. Hit hör en präst i Rom, en biskop i Interamna (den nuvarande italienska staden Terni) och en martyr i Nordafrika, med flera. Ingen av dessa personer tycks ha haft någonting att göra med det romantiska Valentinfirandet, som uppstod i England i ett ännu senare skede av historien.

Dylika glädjedödande fakta bör dock inte hindra oss från att köpa blommor och presenter den 14 februari. Valentinfiguren blir inte mindre intressant av att vi har konstruerat hans legender, och kanske även honom själv, på egen hand.

Bacauderna

I västromerska rikets slutfas, på 400-talet e.Kr., drabbades imperiet inte bara av inbördeskrig och invasioner utan även av folkliga resningar, vilka på latin förknippas med termen Bacaudae (”bacauder” eller ”bagauder”). Vad låg bakom dessa? Var det slavuppror eller regelrätta bondeuppror mot en förtryckande överhet?

Bacauderna har varit föremål för åtskilliga lärda spekulationer på 1800- och 1900-talen. Många helt motstridiga tolkningar har presenterats. Inom äldre marxistisk historieskrivning har bacaudernas anhängare skildrats som militanta bönder och lantarbetare som reste sig i blodig klasskamp, allt inom ramen för övergången från antikt slavsamhälle till medeltida feodalism. Denna uppfattning är dock inte särskilt vanlig idag.

I de senaste försöken att tolka bacauderna framstår de snarare som grupper med medlemmar från många olika samhällsskikt, vilka kämpade för sin livsstil i de regioner, särskilt i Gallien, i vilka den romerska centralmakten hade mist kontrollen och sökte återta initiativet. När energiska romerska ledare ville återföra folk till ordningen, det vill säga tvinga dem att betala skatt, uppstod problem. I många byar och på många gods gjorde man väpnat motstånd. I detta läge använde sig romarna inte sällan av folkvandringstidens demografiska nytillskott i syfte att pacificera undersåtarna. Så var fallet när en bacaudrevolt flammade upp norr om Loire på 430-talet under ledning av en viss Tibatto. Fältherren Aëtius, Västroms starke man, sände ut en armé av alaner under härföraren Goar, vilka krossade revolten. När alanerna därefter tilldelades land av romarna i Gallia Ulterior (norr om Loire) är det lätt att misstänka att dessa jordområden inte enbart var avsedda som belöning för väl utfört arbete utan också som baser för centralmakten i den bråkiga landsändan. (Alanernas hårda regim ledde för övrigt till ännu ett uppror, anfört av läkaren Eudoxius.) Även goterna i Akvitanien, söder om Loire, var villiga att hjälpa romarna att få bukt med provinsiell oro, bland annat genom att ingripa mot bacauder på Pyreneiska halvön år 454.

Dessa exempel åskådliggör vad romarna hade att vinna på att upplåta land åt ”barbarerna”. I ett läge där de romerska legionerna var för få och för otillgängliga, inte sällan omplacerade till viktigare försvarsområden i öster, för att kunna erbjuda skydd mot yttre hot och hålla den uppstudsiga provinsbefolkningen i schack erbjöd alaner, goter och andra nykomlingar ett militärt alternativ. De militärt kompetenta immigranterna ville i regel inlemmas i imperiets försvarsstruktur, och de var ofta lojala mot den romerska ledningen efter det att de tilldelats land. Till slut blev dock systemet ohållbart och den politiska splittringen var ett faktum.

Vad hände med hunnerna?

Alla har hört talas om hunnerkungen Attila, ”Guds gissel”, som satte skräck i Europa på 400-talet. Men vad hände med hunnerna? Vart tog de vägen efteråt?

Hunnerna var ett asiatiskt ryttarfolk som trädde in i europeisk historia under andra hälften av 300-talet e.Kr., då de lade under sig stäppområdet i nuvarande södra Ukraina och fortsatte expansionen till Centraleuropa, där nuvarande Ungern blev deras kärnland. Under första hälften av 400-talet dominerade de mängder av folk öster om Rhen och norr om Donau. Romarna bemödade sig om att skapa allianser med andra krigargrupperingar (goter, burgunder, alaner, med flera) i syfte att skapa en motvikt mot hunnerna. Ibland var förhållandet det motsatta: romarna lierade sig med hunnerna, på det att inget buffertrike skulle växa sig för farligt. Den mest kända drabbningen i detta komplicerade maktspel var slaget på Katalauniska fälten (i nuvarande Frankrike) år 451, där den romerske fältherren Aëtius och hans gotiska förbundna lyckades hejda hunnernas framryckning.

451 års fältslag, ett av de största i epokens historia, skedde mot bakgrund av att hunnerna hade blivit mäktigare än någonsin tidigare under sin kung Attila. Han hade ärvt herraväldet över hunnerna år 434. Till en början samregerade han med brodern Bleda, som dock röjdes ur vägen omkring 445. Under de år som följde utvidgade Attila hunnernas maktområde genom årliga plundringståg, i synnerhet på Balkan. De romerska kejsarna betalade stora summor i tribut för att Attila skulle dra bort. Nöjd med vad han åstadkommit i Sydösteuropa vände sig Attila sedan mot Västeuropa. Det var i detta skede som Aëtius lyckades hejda hunnerna på Katalauniska fälten.

Men bara för en tid. Redan år 452 angrep Attila Italien, uppenbarligen med målet att plundra Rom. Ingen har lyckats förklara varför fälttåget plötsligt ställdes in och hunnerna drog hem med oförrättat ärende. Enligt en vida spridd historia skall påven Leo I ha förmått Attila att låta Rom förbli oplundrat. Händelsen kan beskådas på en berömd fresk av Rafael i Vatikanen.

Ett år senare avled Attila. Enligt källorna skall han ha dött på sin egen bröllopsnatt, efter att ha äktat den burgundiska kungadottern Ildiko. Hunnerväldet överlevde honom inte länge. Redan år 454 krossades det av en koalition av tidigare underkuvade folk i slaget vid Nedao, en icke identifierad flod i Centraleuropa. Förvisso fanns det länge hunniska härskare i området, men ingen av dem lyckades bygga upp ett större rike, och ett sekel senare var Attilas folk ett minne blott.

Detta minne har dock varit synnerligen långlivat. I högtysk medeltidslitteratur blev Attila Etzel, i fornnordisk eddadiktning Atli eller Atle. Många senare folk har felaktigt refererats till som hunner. Under medeltiden kom folknamnet att användas som standardbegrepp för farliga östliga krigarfolk överhuvudtaget, inklusive ungrare och turkar. Det senaste exemplet på hunnernamnets popularitet stammar från första världskriget, då britterna döpte sina tyska fiender till the Huns.

Judiska kristendomsförföljelser?

Har det någonsin förekommit judiska förföljelser av kristna? Eller har det alltid varit tvärtom?

Eftersom de kristna i regel har styrt stater och judar utgjort minoriteter i dem har kristna judendomsförföljelser självfallet varit mycket vanligare än det motsatta förhållandet. Men det finns faktiskt belägg för att judiska härskare har förföljt kristna. Det mest kända exemplet kommer från Jemen.

Den jemenitiska judendomens ursprung är höljt i dunkel, men vi vet att det fanns gott om judiska trosbekännare i landet senast i början av 200-talet e.Kr. I trakten av Haifa har man påträffat gravar från denna tid efter så kallade himyarijudar, vilka sökt sig till Palestina från riket Himyar i Jemen. På 400-talet växte dessa judars makt i hemlandet betydligt, i hård konkurrens med de kristnas inflytande. Det slutade med att himyarernas kung och hans dynasti anammade den mosaiska läran. Judendomen fick närmast ställning som statsreligion.

I och med detta fick de kristna i Jemen problem. Kungafamiljen blev öppet fientlig mot dem. Man sökte förbjuda kristna att bosätta sig i landet, och under kung Yosef Dhû Nuwâs angreps kristna familjer i själva riket. Hans mest beryktade kristendomsförföljelse ägde rum i den bördiga oasen Najrân i norra Jemen, idag alldeles norr om gränsen till Saudiarabien.

Kristendomsförföljelsen gav den östromerske kejsaren av Konstantinopel en välkommen anledning att intervenera i Jemen och stärka sitt inflytande över Arabien via ett kristet ombud – Etiopien. Etiopierna korsade Röda havet, formellt för att skydda de kristna från judiskt övervåld. De segrade och erövrade år 525 det gamla himyarriket. Under de följande decennierna regerades Jemen av en kristen etiopisk guvernör. Nu vände vinden fullständigt. Etiopierna sökte tvinga judarna att anamma kristendomen och assimileras med de jemenitiska kristna.

Slutligen fick judarna nog av förtrycket. En av Yosef Dhû Nuwâs ättlingar, Sayf ibn Dhû Yazan, appellerade år 573 till Konstantinopel och bad om hjälp, men kejsaren vägrade att hörsamma bönen eftersom Sayf var jude. Sayf vände sig då till det sasanidiska Iran, östromarnas ärkefiende, som hade zoroastrismen som statsreligion. Shah Khusrov Anushirvan lyssnade med glädje till förslaget, eftersom det gav honom en chans att med Sayf som mellanhand lägga under sig nya territorier. Under förhandlingarna hann förvisso Sayf avlida, men hans son Ma’adi Karab fullföljde planerna. Shah Khusrov sände en armé till Jemen under ledning av fältherren Vahrîz.

Än en gång vände vinden. Perserna steg i land vid Aden, krossade det etiopiska motståndet och insatte Ma’adi Karab som vasallfurste. Etiopierna svarade med ytterligare en invasion och återtog landet. År 595 anlände Vahrîz med ännu fler persiska trupper, besegrade etiopierna och underlade sig Jemen för egen räkning. Han avled omkring år 606 och följdes av persiska vicekungar – inte av judiska. År 628 valde vicekungen Badhan att gå över till islam, som allt sedan dess har varit landets dominerande religion.

Hur gammal är antisemitismen?

Svaret är beroende av definitionen. Om man med antisemitism menar själva användandet av termen hamnar vi på 1800-talet, närmare bestämt år 1879, då tysken Wilhelm Marr myntade begreppet. Detta var vid en tidpunkt då många mer eller mindre grumliga idémässiga strömningar gavs sken av vetenskaplighet för att legitimeras, och det var så Gobineau, Chamberlain med flera kom att föra de antisemitiska rastankarna vidare in på 1900-talet. Det nya med 1800-talets antisemitism var alltså det uttryckligen rasbiologiska elementet. Men de övriga idéer som Marr sammanfattade under termen antisemitism var betydligt äldre än så.

Om vi studerar de stereotypiska uppfattningar av juden som karaktär och judarna som folkgrupp, som ofta hamnar i fokus för antisemitismen, finner vi att de har successivt byggts upp under minst två millennier av antijudiska skriftställares verksamhet. Vissa uppfattningar kan beläggas redan under antiken. Romerska författare som Tacitus och Juvenalis kritiserade judiska sedvanor och religiösa bruk, exempelvis förbudet mot svinkött, och det förekom att man anklagade judarna för att vara ett farligt folk som hatade alla andra. Det senare har varit en antisemitisk standardanklagelse, med mängder av konspirationsteoretiska variationer, ända in i modern tid (se bara på Sions vises protokoll och andra förfalskade skrifter som har anspelat på judiska försök att ta över världen – de var legio även på 1300-talet). Det är fullt möjligt att vissa antisemitiska inslag fanns långt före Kristi födelse, till exempel hos de seleukidiska härskare som bekämpade mackabéerna, men källläget är osäkert.

Om vi blickar mot utvecklingen efter antiken står det helt klart att de antisemitiska argumenten har ökat i kraft och omfång ju starkare och mer organiserade de övriga religionerna har blivit. Efter det att romarriket antagit kristendomen som statsreligion ökade diskrimineringen mot judarna betydligt (förbud mot att inneha statliga ämbeten, attacker mot synagogor, etcetera). Liknande strömningar är belagda i de tidigmedeltida kungarikena i Västeuropa. Allra värst var situationen i det visigotiska Spanien under 600-talet och början av 700-talet. Under kung Reccesvint (649–672) frångick den visigotiska centralmakten sin tidigare taktik att enbart avskärma och försvaga judarna. Firandet av den judiska påskhögtiden förbjöds, liksom judiska bröllopsceremonier, omskärelse och specifika judiska regler rörande livsmedel. Judar miste rätten att inleda juridiska processer mot kristna. Det nionde toledanska kyrkomötet år 654 ålade judar som blivit döpta att tillbringa samtliga kristna helgdagar samt de judiska helgdagar de firat före sin omvändelse tillsammans med sin lokala biskop. Man litade inte på att de verkligen blivit kristna i själ och hjärta. Från att ha angripit judarna enbart i deras egenskap av religiösa avvikare började lagarna nu motiveras av fruktan mot judar såsom medlemmar av en främmande, fientlig ras. Under kung Ervig (680–687) förbjöds alla judiska ritualer överhuvudtaget, även sabbaten. Judar på resa ålades att registrera sig hos biskopen i trakten. Under Egica (687–702) gick visigoterna ännu längre. I november år 694 stiftade kungen och biskoparna en lag om att alla judar utom de som hade turen att leva i Septimanien (den militärt utsatta gränsprovinsen norr om Pyrenéerna) skulle försättas i slaveri. Förutom standardanklagelser om judarnas allmänna skurkaktighet förekom idén att det fanns en judisk världssammansvärjning mot de kristna.

Generellt sett har judarna behandlats bättre i muslimska länder, men även där är det lätt att finna länkar mellan religiösa och ideologiska renlärighetsoffensiver och förföljelser av judar. Det almohadiska Spanien under 1100-talets andra hälft är ett dystert exempel.

Den specifika västerländska antisemitism som 1800-talets rasbiologer kunde knyta an till utvecklades successivt mellan 1000-talet och 1500-talet. Den fick näring av korstågen, som ofta hade en antisemitisk slagsida (judar i Europa angreps samtidigt som andra krigare for till Heliga landet), och av jakten på syndabockar under digerdödens era. Åren 1349 och 1350 organiserades veritabla utrotningskampanjer mot judar i nuvarande Schweiz och västra Tyskland, med tortyr, inspärrningar i nyuppförda lägerbyggnader, masskremeringar och propagandaskrifter som leder tankarna till Tredje riket (se s. 157–159.). Dessa tankar nådde även till Gotland, men i brist på verkliga judar (det bodde inga på ön) brände man istället kristna, i synnerhet stockholmare, som man misstänkte hade mutats av judarna att sprida pesten, och som erkände efter tortyr. I Spanien uppkom på 1400-talet idén att judarna inte hade rent blod utan tillhörde en lägre grupp människor. Denna tanke på ”det rena blodet ” (sp. limpieza de sangre) skulle utgöra en av hörnstenarna i utvecklingen av antisemitism som en raslära.