Högmedeltiden

Kalmars sigill från 1255, det äldsta kända svenska stadsvapnet. Bruket att använda sigill slog igenom i Sverige på 1100- och 1200-talen.

Vilka står staty på torget i Ljungby?

Småländska Ljungby tillhör kanske inte Sveriges mest frekventerade besöksorter, men sommartid avhålls en ryktbar berättarfestival i staden. När vi en gång besökte den dök ett intressant spörsmål upp: vad är det för mansfigurer som står staty på torget mitt i stan? Monumentet föreställer en äldre och en yngre man, men det finns ingen förklarande text och mansfigurerna är svåra att koppla till en allmänt känd saga eller berättelse.

Frågan är berättigad, och det är nog få personer utanför Ljungby med omnejd som kan identifiera männen. Det rör sig om Astrad (eller Åstrad) och Götrad, två verkliga personer som levde på 1000-talet och som omnämns på en av Smålands mest berömda runstenar, Replösastenen, som står strax utanför Ljungby. Inte långt därifrån finns ett gravfält och en skeppssättning.

Texten på runstenen lyder, med normaliserad stavning: ”Götrad gjorde denna vård efter Åstrad sin fader, den ypperste av de fränder och tegnar som i Finnveden fordom levde.” Både Astrad/Åstrad och Götrad är mycket ovanliga namn i runstensmaterialet, och forskarna har gissat att de båda männen kommit från Danmark, där i synnerhet Astrad/Åstrad var ett känt namn under medeltiden. Det är också värt att nämna att Finnveden uttryckligen nämns som de båda männens hemland. Detta gamla bygdenamn – samlingstermen för häradena Sunnerbo, Västbo och Östbo – omtalas redan av Jordanes på 500-talet. En annan intressant observation är att termen tegn förekommer. Forskarna är av olika uppfattning när det gäller ordets betydelse. I 1000-talets England syftade det på en medlem av den kungliga hirden, medan det i Norden enligt mångas uppfattning tycks ha syftat på fria bönder.

Statyn av Åstrad och Götrad på torget i Ljungby stammar från 1952 och gjordes av John Lundqvist.

Kristnandet och kvinnorna

Vilken betydelse fick kristendomens ankomst för kvinnans ställning i Norden? Stämmer det att den senare kraftigt försämrades på grund av prästernas kvinnofientliga inställning?

Denna stora fråga aktualiserades för något decennium sedan genom utställningar och tidskriftsartiklar, i vilka kristendomen målades upp som ett institutionellt kvinnohatande vidunder. Kvinnans underordning i det svenska samhället spårades tillbaka till Ansgar et consortes under vikingatiden. Men är det sant?

De som ställer sig bakom tolkningen brukar hävda att kristendomen inte hade plats för starka kvinnor, medan den förkristna religionen och de förkristna kultbruken hade haft gott om starka kvinnor, inte minst genom völvornas roll i sejden. Den nya religionen var männens religion, prästernas och munkarnas lära. Kvinnan förknippades med svaghet och synd, med Eva i Eden, som bestraffades av Gud för sin tanklöshet. Med kristendomen blev mannen samhällsnorm.

På en punkt är detta argument helt korrekt: kvinnliga präster saknades i den katolicism som kom till Sverige på vikingatiden, medan det bevisligen hade funnits framträdande kvinnor i tidigare kult. Se till exempel Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor (2009) och min egen och Kristina Svenssons bok Vikingaliv (2007). Det är också lätt att finna belägg för att kristna författare under tidig medeltid gav uttryck för sexualfientlighet och misogyni (kvinnohat). Kyrkofädernas och deras efterföljares skrifter har gott om sådana uttalanden. Men att den intellektuella kristna eliten var skeptisk till kvinnor är en sak. Det verkligt intressanta är huruvida detta fick någon större betydelse för samhället, för vanliga bönder och bondhustrur.

Enligt samtliga skriftliga källor från epoken, till exempel Rimberts biografi om Ansgar och det omfattande runstensmaterialet, särskilt från 1000-talets Uppland, tillhörde de förmögna kvinnorna kristendomens första och mest energiska anhängare. Många vikingatida kvinnor lät resa stenar med stolta kristna trosbekännelser. Att dessa medvetet skulle ha medverkat till att trumfa igenom ett system som degraderade dem själva är föga troligt.

Huvudskälet till att vi bör vara försiktiga med att göra kristendomen till skurk är dock källbristen. För att kunna avgöra vad den nya religionens ankomst fick för socio-ekonomiska verkningar måste vi kunna jämföra kvinnans ställning före och efter kristnandet. Och det kan vi inte. De bilder som tecknas av starka kvinnor i de isländska sagorna, till exempel i Njals saga, stammar inte från den förkristna tiden (då sagorna ofta utspelar sig) utan från den epok då berättelserna nedskrevs, det vill säga 1200- och 1300-talen. Attityderna i skrifterna avspeglar författarnas högmedeltida samtid, inte deras förkristna förflutna. Vi har ingen aning om vad Snorre Sturlasson och övriga författare kände till om genusstrukturen på 800- och 900-talen.

Kan arkeologin hjälpa oss? Jovisst. Den ger oss fördjupad kunskap om vilka yrkessfärer som förknippades med respektive kön. Män begravdes gärna med vapen, kvinnor med smycken, saxar, nålar och nycklar. Kvinnorna associerades med andra ord mer med hemmiljön, männen mer med offentligheten. Men detta gäller flertalet kända historiska samhällen, oavsett religion och ideologi.

Lägg därtill att vi saknar belägg för att nordborna på 900-, 1000- och 1100-talen uppfattade kristendomen som kvinnofientlig. Tack vare runstensmaterialet vet vi att Maria fick en framträdande position i det andliga medvetandet, inte som ”Jungfru Maria” utan i den betydligt mer kraftfulla rollen som ”Guds moder”. Maria fick överta åtskilliga av de funktioner som tidigare förknippats med Freja och vanerna, exempelvis ansvar för fruktbarhet, gott fiske och lyckosamma skördar (dock inte ansvar för sexualitet). Istället för att läsa icke-kristna formler om höstarna för att frambringa fred och god årsväxt åkallade nordborna under äldre medeltid Maria.

I avsaknad av bättre källor än så bör vi dra slutsatsen att det i särklass mest troliga är att kristendomens införande fick till följd marginella förändringar, om ens några, för maktförhållandet mellan män och kvinnor på vanliga gårdar. De flesta kvinnor i Norden, liksom de flesta män, hade saknat religiösa och världsliga maktpositioner även före kristendomens införande. Völvor och präster utgjorde minoriteter. Vanligt folk fick förvisso nya gudomligheter att tillbe, men de tillhörde liksom tidigare en lokal religiös gemenskap under ledning av de familjer som förfogade över mest jord i bygden.

De stora vinnarna på kristendomens införande var de släktgrupperingar, till exempel Olof Skötkonungs familj, som allierade sig med prästerna. För dessa människor, både männen och kvinnorna, blev den nya religionen en byggsten i konstruktionen av en ny typ av herravälde, vilket kom att legitimeras genom kopplingen till Gud och manifesteras genom kyrkobyggande.

Vår äldsta byggnad

Vilken är Sveriges äldsta byggnad? Att det torde vara en kyrka är de flesta överens om, men vilken?

Ett antal kyrkor kämpar om äran att vara äldsta svenska träbyggnad, men ingen lär kunna besegra Granhults kyrka i Småland. Om vi vidgar sökandet efter äldsta icke-kyrkliga träbyggnad kommer tiondeboden i Ingatorp först. Båda dessa byggnader stammar emellertid från 1200-talet, vilket gör att de står sig slätt mot alla de stenbyggnader som har överlevt i form av sockenkyrkor från 1100-talet. Särskilt i Skåne, Västergötland och Östergötland finns det gott om dem. Tornet i Husaby kyrka på Kinnekulle, som lär ha anlagts omkring 1100, tillhör definitivt de äldsta ännu upprättstående byggnaderna i Sverige.

Men den kan inte konkurrera med Dalby kyrka, några kilometer öster om Lund. Ortens Heligkorskyrka restes omkring 1060 och dominerar fortfarande landskapsbilden, eftersom den ligger praktfullt ovanför åssluttningen. Till skillnad från många andra 1000-talsbyggnader i sten (till exempel den kyrka som för några år sedan påträffades vid grävningarna i västgötska Varnhem) ligger varken Heligkorskyrkan i ruiner eller under jord. Däremot har den varit betydligt större än den är idag, särskilt under storhetstiden på 1100-talet och 1200-talet; idag saknas det gamla koret, halva långhuset och norra sidoskeppet. En besökare i Dalby kan fortfarande uppleva det romanska stilideal som var förhärskande i Tysk-romerska riket på 1060-talet. Detta är lätt avläsbart i södra delen av kyrkan och i den välbevarade kryptan.

Men varför byggdes en så stor kyrka i lilla Dalby, som inte ens var en stad, redan i mitten av 1000-talet? Svaret är att söka både i den kristna organisationshistorien och i den danska kungamaktens historia. Biskopsdömen grundades och fick baser i form av gamla kungsgårdar och nyanlagda kyrkor i många delar av Danmark, bland annat i Lund. Här dominerade den engelska missionen, vilket retade de tyska missionärerna från ärkestiftet Hamburg-Bremen. Dalby blev därför omkring 1060 säte för en tysk biskop, Egino, som övertog biskopsstolen i Lund omkring 1066. Det är mycket sannolikt att Heligkorskyrkan i Dalby grundades som biskopskyrka för Egino, möjligen även som maktmanifestation för kung Sven Estridsson, som enligt en teori skall ha haft en kungsgård i Dalby. Minst en dansk kung, Svens efterträdare Harald Hen (d. 1080), begravdes i Dalby.

Förlusten av det kortlivade biskopssätet hade ingen större betydelse för själva kyrkan. På 1100-talet blev den huvudbyggnad i ett augustinkloster. Från och med senmedeltiden har den successivt reducerats i storlek, men i modern tid har dess höga ålder dragit till sig forskarnas intresse och utgrävningar har avslöjat åtskilligt av intresse. På 1960-talet hittade arkeologer grundmurar efter en 26 meter lång och 9 meter bred byggnad, som låg strax väster om kyrkan. Möjligen har detta varit en palatsliknande kungsgård, varifrån kungen kunde vandra över till kyrkan.

Vad är en eskilstunakista?

I diverse litteratur, allt från historieböcker till turistpamfletter, återfinns termen eskilstunakistor som benämning på en specifik sorts fornminnen från 1000-talet och 1100-talet. Vad är det för något? Och vad har kistorna med Eskilstuna att göra?

Den sista frågan är lätt att besvara: man hittade en dylik ”kista” i Eskilstuna år 1912, varefter begreppet slog rot. I själva verket är eskilstunakistorna betydligt mer talrika på andra håll i landet, i synnerhet i Östergötland. Historiker och arkeologer har sedan länge försökt mynta termen ”tidigkristna gravmonument” istället, men ”eskilstunakista” har visat sig svårt att rensa bort från skrifter och medvetande.

En eskilstunakista kan enklast beskrivas som en kistliknande konstruktion av sten med höga gavelhällar, vilka ofta har smyckats utvändigt med djurornamentik. Väl att märka rör det sig inte om gravkistor i egentlig bemärkelse. Det ligger inga döda människor i dem, och såvitt vi vet har det aldrig gjort det. Det ihåliga och tomma monumentet stod ovanpå den jordplätt där den döde eller den döda vilade. Syftet har knappast varit att skydda de kroppsliga resterna av den begravda utan snarare att måna om minnet efter vederbörande, på samma sätt som man tidigare hyllade de döda genom runinskrifter.

Första svenska klostret?

Vilket var det första svenska klostret, det vill säga i det medeltida svenska kungariket? Var det småländska Nydala eller östgötska Alvastra? Varnhem i Västergötland kom väl senare?

Svaret är: ingetdera, utan östgötska Vreta, inte långt från Linköping. Antingen i slutet av 1000-talet eller alldeles i början av 1100-talet grundades här ett nunnekloster som ekonomiskt stöddes av kung Inge den äldre, hans hustru Helena och deras familj. Det lydde först under den benediktinska regeln men övergick senare till att bli ett cistercienskloster.

Redan i ett tidigt skede byggdes den klosterkyrka som (i ombyggt skick) ännu står kvar, inte långt från Bergs slussar vid Göta kanal. På 1120-talet skapades en tillbyggnad i form av ett gravkapell med kupolvälvt tak. Konsthistoriker har gissat på inspiration från Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Fem gravar har påträffats under kapellgolvet, men även om det med all säkerhet rör sig om högt uppsatta personer, kanske kungar som Inge den yngre och Filip, är det omöjligt att identifiera dem med namn.

Med tiden fick Vreta två dotterkloster, Askaby öster om Linköping och Solberga vid Visby. Möjligen grundades båda dessa kloster, liksom moderklostret, som benediktinkloster och övergick senare till Cisterciensorden, men oklarhet råder.

Vreta var inte bara Sveriges äldsta kloster utan även en av de katolska institutioner i landet som höll ut längst. Det överlevde reformationen med flera decennier och lades ned först på 1580-talet, då de sista nunnorna avled, några år före fördrivandet av nunnorna från Vadstena.

Vad föreställer Överhogdalsbonaderna?

Den sommarturist som har vägarna förbi Östersund bör under inga omständigheter lämna staden utan att ha sett en av nationens främsta textilskatter, C 14-daterade till 1000-talet eller 1100-talet. Överhogdalsbonaderna hittades i en bod utanför Överhogdals kyrka i Härjedalen 1910 och förvaras idag i ett särskilt rum med suggestiv belysning i Jamtli. Men vad föreställer de?

Svaret är: ingen vet, men historien om forskarnas spekulationer om dessa bonader är lika fascinerande som bonaderna själva. Få föremål har inspirerat till lika många, helt divergerande, åsikter bland såväl akademiker som lekmän.

Enligt en gissning från 1920-talet skildrar textilierna kristnandet i Norrland. De mansfigurer som är avbildade föreställer Sankt Staffan, som rider runt på fjällen och missionerar, möter hornförsedda renar och bygger kyrkor. Men det dröjde inte länge förrän andra tolkningar såg dagens ljus. Enligt en känd sådan har bonaderna inget med kristendomen att göra. De visar i själva verket scener ur Völsungasagan, det vill säga samma historia som berättas i tyska Nibelungenlied och som är avbildad på ett antal runstenar.

Idag finns det likväl inte många forskare som skriver under på detta. Betydligt fler menar att Överhogdalsbonaderna visar en stiliserad version av jordens undergång, Ragnarök. Det stora trädet på en av vävarna torde vara Yggdrasil och de tre ryttare som framträder med resta händer bör vara Oden, Tor och Frej. En häst med åtta ben är säkert Odens häst Sleipner, och ett av de avbildade husen är Valhall. Även regnbågsbron Bifrost kan beskådas.

Men även inom ramen för undergångshypotesen tvistar de lärde. Medan vissa vill se hela kontexten som förkristen, med kampen mellan asagudarna och deras fiender (Fenrisulven, Surt, med flera) har andra menat att bonaderna åskådliggör kampen mellan de förlorande gamla gudomligheterna och de segrande kristna, med Kristus och ärkeängeln Mikael i spetsen.

Erik den historiske och Erik den helige

Jag är ofta i Finland på olika evenemang och föreläsningar. Då dyker ofta frågor om detta land och vår gemensamma historia upp. Ett av de mest återkommande spörsmålen rör Erik den heliges korståg på 1100-talet. Stämmer det att vår helgonkung erövrade Finland med våld och genom någon sorts etnisk rensning beredde vägen för svensk kolonisation? Vad vet vi egentligen om korståget?

Detta är en källkritisk paradfråga i svensk historieforskning. Många som läst ämnet på universitetet och är begåvade med gott minne lär känna igen svaret. Men för övriga kan det vara nog så överraskande.

Om sanningen skall fram vet vi ytterst lite om kung Eriks gärningar. Erik den historiske, som jag här väljer att kalla honom, för att skilja den verklige kungen från det fiktionaliserade helgon han utvecklades till efter sin död, grep makten i delar av Sverige någon gång under andra hälften av 1150-talet och dog omkring 1160. Under sin korta regeringstid dominerade han inte hela landet, eftersom vi har en skriftlig uppgift om att Karl Sverkersson 1158 erkändes som kung av östgötarna. Med säkerhet kan vi endast uttala oss om Erik i hans egenskap av kung i Västergötland, eftersom hans hustru år 1158 råkade in i en dokumenterad tvist med det unga cisterciensklostret i västgötska Varnhem. Om kungens påstådda kvarlevor, som förvaras i Uppsala domkyrka, är de korrekta kvarlevorna vet vi dessutom att Erik dog en våldsam död. Vem som dödade honom är ouppklarat, men personligen ser jag inga skäl att betvivla den högmedeltida tradition som pekar ut den danske prinsen Magnus Henriksson, som bevisligen utövade kunglig makt i stora delar av Sverige omkring år 1160 och 1161, innan Karl Sverkersson röjde honom ur vägen.

Men korståget då? Tyvärr, det är helt okänt i alla 1100-talskällor. Det nämns inte heller i källor från första hälften av 1200-talet. Första gången vi hör talas om kungens krigståg i österled är i Eriks helgonbiografi, som skrevs under andra hälften av 1200-talet. Inte heller här kallas det för korståg. Det länkas varken till korstågspredikan eller till korstågsprivilegier, vilket innebär att inte ens medeltidsmänniskorna trodde att kungens eventuella expeditioner i österled hade åtnjutit påvlig sanktion.

Erik den heliges helgonbiografi är en schablonmättad standardbiografi som inte skiljer sig från flertalet kungliga helgons levnadsteckningar. Författaren har utgått från färdiga och välkända mönster för hur en helig kungs leverne skulle utformas i skrift. Erik skildras som en from kung som byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten, upprätthöll lagen och värnade om kristendomen. Han skall ha späkt kroppen, skänkt allmosor, bett mycket till Gud och drivit bort sina köttsliga lustar genom att bada i kallvatten. Därefter skall han ha övergått till nästa fas på helgonkungarnas fastlagda agenda och vänt sig mot Kristi fiender utomlands. Tillsammans med biskop Henrik (som i övrigt är okänd) for han till Finland och sökte övertyga finnarna om kristendomens välsignelser. När de gjorde motstånd och uppror besegrade han dem i strid, varefter han grät bittert över de förtappade själar som stupade utan att hinna frälsas. När missionsprojektet rotts i hamn återvände Erik till Sverige, där han lömskt dräptes av dansken Magnus. I helgonbiografin anges att överfallet ägde rum i Uppsala, dåvarande Östra Aros. (Historien om hur den omvände finnen Lalli mördade biskop Henrik återfinns inte i denna text utan i Henriks egen helgonlegend, som skrevs på 1290-talet och är lika källkritiskt opålitlig som Sankt Eriks. Vi kan inte ens vara säkra på att Henrik har funnits.)

Om vi applicerar källkritik på Erik den heliges helgonlegend och försöker vaska fram Erik den historiske ur texten blir resultatet frustrerande. Ingenting behöver vara sant, varken berättelserna om kungens fromhet eller berättelserna om hans krig i öster. Till och med notisen om kungens död i Östra Aros kan vara en efterkonstruktion, tillkommen sedan Eriks reliker högtidligen flyttats över till denna nya biskopsstad på 1270-talet. Om han dog vid en uppländsk kyrka är det mer sannolikt att det skedde vid den dåvarande domkyrkan i (Gamla) Uppsala än i Östra Aros.

Eftersom ingen samtida källa omtalar Eriks krig i öster, eftersom det dröjer mer än hundra år innan någon text överhuvudtaget hänvisar till dylika expeditioner, och eftersom helgonbiografin är starkt tendentiös och låter Erik göra allt det helgonkungar förväntades göra, kan vi inte lita på den. Detta är Uppsalakyrklig propaganda från sent 1200-tal, inte historieskrivning. Helgonbiografin är utmärkt som källa till hur man lokalt sökte bygga upp bilden av en idealkung efter kontinentala mönster, men den är värdelös i utforskningen av Erik den historiske. Om inte Eriks son Knut på 1170-talet börjat propagera för faderns helgonstatus, och om inte Uppsalas präster ett sekel senare tagit kungen till sitt hjärta, hade historierna om Eriks fromma bravader i österled knappast existerat.

Att helgonlegenden är omöjlig att använda som underlag för forskningen är inte detsamma som att Erik inte kan ha rest österut. Han kan självfallet ha härjat i Finland, liksom i Baltikum och Ryssland, utan att detta fästs på pränt. Tack vare Novgorodkrönikan vet vi att svenska härskare (dock inte Erik) ibland angrep ryska områden med väpnat folk. Vi vet också att det motsatta gällde: sjörövare från exempelvis Ösel och Karelen var inte främmande för att härja vid svenska östkusten. En expedition av denna art ledde år 1187 till att Sigtuna brändes. Både dansken Saxo Grammaticus och den tysk-baltiske krönikören Henrik av Livland har skänkt oss mängder av redogörelser för dylikt elände.

Dessutom är det ett historiskt faktum att Finland successivt inlemmades i det svenska riket under 1200-talet, en process som förmodligen inleddes under 1100-talets andra hälft. Källorna från epoken omtalar i dunkla ordalag diverse krigståg och försök att utbreda kristendomen, men utan att vi kan sätta fingret på en avgörande händelse och en särskild kung. I början av 1170-talet klagade påven Alexander III över att finnarna lovade att bli kristna om man hotade dem med våld men att de började förfölja präster så fort krigarna försvunnit från scenen. Påven Innocentius III nämner år 1216 att Finland är ett land som svenska kungar har ryckt ”ur hedningarnas händer”. Mer konkret än så blir det inte före det stora tavastiska uppror på 1230-talet som föranledde påvlig uppmaning till korståg – men det är en annan historia.

Tollesmässa och lillejulafton

Vad är egentligen lillejulafton? Skåningar nämner det ofta, men vad är det? En särskild skånsk helgdag den 23 december?

För mig, som är uppväxt i Skåne (Staffanstorp), är lillejulafton en självklarhet. Det är dagen före julafton, en lugn förberedelsedag då det pirrade lite extra i magen när man var liten. En dag utan explicita krav och plikter, då det är okej att inte arbeta med annat än det man själv önskar. De som kan försöker vara lediga på lillejulafton.

Så är det i många kretsar i Skåne, en tradition som kan spåras till 1700-talet. Bruket, liksom benämningen lillejulafton (alternativt lilla julafton och lillejul), är såvitt jag vet föga känt i övriga Sverige. Väl att märka har termerna lillejulafton och lillejul även syftat på helt andra datum, särskilt i delar av Finland, där termen har avsett kvällen före första advent.

Andliga traditioner i egentlig mening är inte förknippade med lillejulafton i Sverige. Däremot finns det, i äldre västnordisk tradition, en kyrklig högtid som sammanfaller med lillejulaftonfirandet: Torlaksmässan, även känd som Sjursmässan och Tollesmässan. Mässan firas till åminnelse av den isländske biskopen Thorlákr Thorhallsson (d. 1193) i Skálholt, som började dyrkas som helgon några år efter sin död. Helgonkulten var populär på Island och på Färöarna samt i västra och norra Norge under medeltiden. Förvisso var helgonförklaringen inte formellt sanktionerad av dåvarande påve, men Johannes Paulus II godkände Thorlákrs helgonstatus 1984 och förklarade honom därmed som Islands officiella skyddshelgon.

Våra äldsta sigill

När blev det kontinentala bruket att använda sigill gångbart i det medeltida Sverige?

Svaret är: senast i mitten av 1100-talet, men på grund av att ett stort antal sigill säkert har försvunnit är det omöjligt att tidfästa anammandet av sedvanan tydligare än så. Termen (egentligen en diminutivform av signum, ”tecken”) syftar på avtryck i vax eller lera, senare även i lack, av en så kallad sigillstamp, vanligen tillverkad av brons, koppar eller mässing. Sigill användes för att bestyrka dokuments giltighet (att ”besegla”) eller för att tillsluta dokument (att ”försegla”). När de medeltida stormännen beseglade hängde de sigillen i trådar under dokumentet, alternativt i en pergamentremsa. Vid försegling trycktes sigillet på dokumentet.

Sigillavtrycken gjordes för det mesta i färgat vax av hög kvalitet, nedsänkt i en kaka av ofärgat vax av sämre kvalitet. Den mest eftertraktade sigillfärgen var rött. Ofta tryckte man ett mindre sigill på baksidan, ett så kallat kontrasigill. För att skydda sigillen sydde man ibland in dem i tyg- eller pergamentspåsar.

De äldsta bevarade svenska sigillen tillhör kung Karl Sverkersson och ärkebiskop Stefan, båda i rött vax. De stammar från mitten av 1160-talet. På 1200-talet var sigillbruket rutin. Stormän, städer, domkyrkor och många privatpersoner skaffade sig egna sigill, i regel i rund form. Ett flertal kyrkliga sigill var dock spetsovala. Det var fullt möjligt att låta sigill gå i arv efter det att hantverkaren genomfört de nödvändiga korrigeringarna på stampen. Birger jarl tycks således ha överlåtit sin egen äldre sigillstamp till sonen Magnus när denne upphöjdes till hertig.

Motiven varierade. För somliga var de fastlåsta i bestämda formler, till exempel jarlens och hertigens sigillmotiv, som alltid måste föreställa en krigare till häst (så även i utlandet). På städernas sigill förekom inte sällan avbildningar av borgar och kyrkobyggnader, och inom frälset blev det vanligt att använda vapenskölden på sigillet. Det äldsta säkra exemplet på ett heraldiskt frälsevapen i Sverige finns på ett privat sigill från 1219 tillhörande Sigtrygg Bengtsson, vars släkt sedermera skulle kallas Boberg. Det äldsta kända svenska stadsvapnet är Kalmars vapen, känt via ett sigillavtryck från 1247. Vårt äldsta bevarade kvinnosigill är från 1253 och tillhör Benedicta, dotter till Sune Folkesson och gift med stormannen Svantepolk Knutsson. På sigillet ser vi en kvinna med falk på handen, stående på ett krenelerat torn, omgivet av tre stjärnor.

Hur mycket är påhittat i Ivanhoe?

Walter Scotts Ivanhoe från 1819 har ofta kallats den första historiska romanen. Otaliga svenskar har sett den på tv i 1982 års version, med Anthony Andrews och Olivia Hussey. Själv präglades jag redan i barndomen av Robert Taylor-versionen från 1952. Som medeltidsberättelse är Ivanhoe storartad, och dess inflytande har varit överväldigande. Men är romanen och filmerna historiskt korrekta?

Nej, nej, nej, absolut inte. Visst finns det spår av sanning i böckerna. Rikard och prins John (Johan utan land) har existerat, och grunddragen i deras historia avviker inte från det verkliga scenariot. De egentliga huvudpersonerna är emellertid påhittade av Walter Scott och hela intrigen är fiktiv. I ett fall hittade Scott till och med på ett nytt namn – Cedric (Ivanhoes far), en felstavning av det fornengelska Cerdic som aldrig brukats före 1819. Romanen dignar under anakronismer: namn på städer, orter, kyrkor, personer, biskopsdömen, sedvanor och juridiska regler som inte existerade förrän långt, långt efter romanens 1190-tal. Walter Scott har helt enkelt gjort dålig research. Ett paradexempel är det befarade brännandet av Rebecca på bål i slutet av romanen. Dylika häxbränningar hörde till renässans- och barockeran, inte högmedeltiden.

Det största felet är dock själva grundtemat i Ivanhoe: hatet mellan etniska grupper. I boken är England ockuperat av förtryckande fransktalande normander. Alla skurkar har franska namn – se bara på adelsnamnet Malvoisin, ”Dålig granne”. Robin Hood (”Locksley”) framställs som en saxisk gerillakämpe och Cedric som en bördsstolt saxare som har svårt att svälja ockupationens realiteter. Inget av detta hör hemma i 1190-talet. Walter Scott inspirerades av dels hans älskade Skottlands 1700-talshistoria, präglad av engelska intressens triumf över skotska (Highland Clearances, slaget vid Culloden, med mera), dels de nyss avslutade Napoleonkrigen, där Storbritannien efter en lång kamp hade besegrat Frankrike. Slaget vid Waterloo stod bara fyra år före publiceringen av Ivanhoe.

De normander som följde med Vilhelm Erövraren 1066 utgjorde ett numerärt litet skikt som visserligen tog över en stor del av makten och egendomarna i England, men som därefter assimilerades med anglo-saxarnas ledande familjer. Dessutom drabbades det engelska (det vill säga normandisk-anglosaxiska) överskiktet av ett nytt hot på 1150-talet, när Henrik II blev kung. Nu följde en stor och kulturellt dominerande invandring av franska adelsfamiljer, inte i första hand normander utan även folk från landskap som Anjou och Poitou. Det var dessa adelsmän och deras ledare – Henrik II själv, men också hans söner Rikard Lejonhjärta och Johan utan land – som gjorde att franska slutgiltigt etablerades som den engelska högadelns och det engelska hovets språk. Men kan vi i källorna spåra någon etniskt baserad fiendskap mellan dessa nykomlingar och ättlingarna till anglosaxarna (eller till 1066 års normander)? Nej. Det närmaste vi kommer är vissa historieromantiska tillbakablickar i lärda skrifter från 1200-talet, men det säger oss inget om hur vanligt folk tyckte och tänkte.

Hur länge har man trott på den Heliga Graal?

Hur gammal är tron på graalen? I populärkulturen vimlar det av hänvisningar till föremålet, exempelvis hos Monty Python och Indiana Jones. Det hävdas i regel att graalen är identisk med det kärl som Jesus använde vid den sista måltiden och att den skall ha innehållit hans blod. Fanns denna idé redan på fornkyrkans tid?

Nej, det gjorde den inte. Hela graalhistorien är ett resultat av högmedeltida västeuropeisk fiktion. Första gången vi möter föremålet är omkring 1180, hos den franske diktaren Chrétien de Troyes, i dennes ofullbordade verk Conte del Graal. Chrétiens hjälte, Perceval le Gallois (Perceval från Wales), besöker i berättelsen den invalidiserade Fiskarkungens sal och ser därvid graalen som en underskön skål eller ett djupt fat, utsmyckat med guld och juveler, vilket bärs av en flicka. En annan flicka bär en tailleoir (också en sorts fat, eventuellt en paten) och en ung man går längst fram med en lans, från vilken det droppar blod.

Enligt en tolkning önskade Chrétien måla upp en rituell procession, i vilken lansen symboliserar den lans som stacks in i Jesus under korsfästelsen och graalen symboliserar en kalk. En annan tolkning, som är vanligt förekommande i forskningslitteraturen, går snarare ut på att Chrétiens graal minner om en förkristen ymnighetssymbol från berättarkulturen i Wales och på Irland. I så fall skulle graalen kunna vara en variant av den märkliga bägare eller skål som i sagorna brukar förläggas till den andra dimensionen, dit hjälten måste åka för att hämta hem den eller för att ta del av dess gåvor.

Men hur uppkom idén att denna sagoskål eller -kärl skulle härstamma från Jesu tid och att den skulle innehålla Jesu blod? Hos Chrétien de Troyes förefaller det vara Kristi kropp, i form av oblat, som vilar i graalen. Först några decennier senare kom Kristi blod att länkas till graallegenden. En hypotes är att det rör sig om en språklig missuppfattning. Ett av de ymnighetsföremål som kan ha tjänat som inspiration till graallegenderna var det så kallade Brâns horn, ett dryckeshorn av en typ som var vanligt förekommande i norra Europa under äldre medeltid. På dåtida franska var substantivet för horn identiskt med substantivet för kropp: cors. Franska poeter, som var föga bekanta med nordeuropeiska dryckeshorn men väl bekanta med föreställningen om Kristi kropp, Corpus Christi, i dess egenskap av mirakelbringande föda, kan ha blandat ihop begreppen. Till en början skrev de kanske cors = horn, men det dröjde inte länge förrän de antog att vad som avsågs var cors = (Kristi) kropp. Därifrån var det inte långt att anta att den förunderliga kraft som emanerade från graalen ytterst härstammade från Jesus.

Barnkorståget

Är det sant att en armé av barn drog ut på korståg under medeltiden? Enligt vad man kan läsa sig till i diverse böcker skall stridslystna barn, ledda av en karismatisk predikant, ha dragit bort mot Jerusalem men lurats på vägen och sålts till ett liv i slaveri.

Detta är delvis sant. Den krigiska folkrörelse som man åsyftar med begreppet ”barnkorståget” har ägt rum, men det rörde sig inte om barn i nutida bemärkelse, snarare om vad man definierade som ”oskyldiga” och ”små” människor, varmed bland annat avsågs tiggare och allmänt fattiga. Deras anförare menade att de genom sin oskuld skulle kunna segra i kampen mot saracenerna, vilket de syndfulla kungarna och adelsmännen misslyckats med. Även om många deltagare troligen var unga var det alltså knappast barn.

Händelsen kan dateras till 1212, då korstågspropagandan i Västeuropa, som syftade till att få de kristna att återta Jerusalem, ledde till två ”barnkorståg”, ett tyskt och ett franskt. Det började i Tyskland på våren 1212 och fortsatte senare samma år i Frankrike. Den förste ledaren hette Nikolas och kom troligen från trakten kring Köln. Nikolas förkunnade att Gud ämnade utföra ett mirakel. Han skulle förmå Medelhavet att dela sig, på det att korstågets medlemmar skulle kunna vandra torrskodda till Jerusalem. Tusentals fanatiska anhängare tågade söderut och nådde Genua i augusti, men där kunde de konstatera att miraklet uteblev. Många återvände hem, medan andra troligen fortsatte söderut genom Italien. Det är fullt möjligt att några av dem såldes till slavhandlare.

Den franske profeten hette Étienne från Cloyes. Han gjorde gällande att han fått ett brev från Jesus, vilket var ställt till kungen av Frankrike. Med sina anhängare färdades Étienne till Saint-Denis utanför Paris, men kungen beordrade dem att återvända hem. Uppenbarligen lydde många. Vad som hände med de övriga är okänt. Inget tyder på att de nådde fram till Medelhavet.

Under de sekler som följde blev historien om ”barnkorståget” omvälvd av skrönor. Nikolas och Étienne blandades ihop med varandra. Motivet med barnen som tågade bort och försvann började dyka upp i en mängd sammanhang. Ett känt exempel är sagan om råttfångaren från Hameln, spelmannen som ledde bort alla barn från staden sedan de snåla borgarna vägrat att betala honom hans rättmätiga ersättning för att ha rensat staden från råttor.

Dannebrogen och Estland

Till det mången historiemedveten dansk ofta drar upp, när nationella symboler kommer på tal, är att Dannebrogen är en ovanligt gammal flagga, kanske rentav jordens äldsta nationsflagga, och att den började användas efter det att danskarna erövrat Estland 1219. Är detta sant?

Först några ord om den krigiska bakgrunden. Valdemar II av Danmark och hans vendiske (västslaviske) vasall Vizlav av Rügen anlände sommaren 1219 till norra Estland med en korsfararflotta. Mellan 1 000 och 3 000 man deltog i invasionen; här fanns även ärkebiskop Anders Sunesen från Lund samt biskoparna av Roskilde, Slesvig och Estland. Danskarna slog läger vid Lyndanise i landskapet Reval och byggde en borg. Esterna förhöll sig till en början fredliga och vänliga, men samlade i hemlighet en stor här. Plötsligt, om kvällen den 15 juni, överföll de korsfararna från fem håll och var nära att krossa dem. Danskarna flydde i panik. Den tyske biskop Theoderich av Estland blev tagen för kung Valdemar (eftersom han hade ett ovanligt pampigt tält) och dödades. Furst Vizlav, vars härläger låg separat från den danska huvudstyrkan, hann emellertid formera sina trupper till strid i god ordning, och när hans motangrepp genomfördes vände krigslyckan. Det estniska anfallet mattades av och danskarna kunde återsamla sig. När även de gick till motangrepp hade esterna ingen chans. Enligt krönikören Henrik av Livland, som var samtida med händelserna, urartade drabbningen till en massaker på ester, varefter Valdemar tackade Gud för segern.

Slaget gav upphov till mer än en legend. Enligt en historia skall en röd fana med vitt kors ha fallit från skyn, samtidigt som en dånande röst förkunnade att danskarna skulle triumfera när fanan restes. Så skedde också, och Dannebrogen var född. Tyvärr för skrönans trovärdighet (om vi bortser från det mirakulösa elementet i sig) grundar den sig endast på ett enda omnämnande, en krönika skriven av franciskanen Petrus Olai (Peder Olsen, d. omkring 1570) från Roskilde, och han uttalar sig inte ens om slaget vid Lyndanise år 1219 utan om en drabbning vid Fellin år 1208. I de medeltida källorna, till exempel de danska annalerna och Henrik av Livlands krönika, står inget om något himmelskt ingripande genom tecken i skyn. Särskilt graverande för skrönan är att vi känner till ett antal förlagor. Legenden finns i flera versioner. Den kändaste utspelar sig i slaget på Pons Milvius år 312 e.Kr., med Konstantin den store i kung Valdemars roll.

Att skrönan är falsk betyder dock inte att Dannebrogen är en sentida konstruktion. Vi har belägg för att den rödvita korsflaggan användes i Danmark redan under medeltiden. I vapenböcker från 1300-talets mitt anges Dannebrogen som en av den danske kungens symboler. Till och med namnet Dannebrog (Denenbroce) kan tidfästas till 1300-talet.

Det finns faktiskt avbildningar av flaggan som är ännu äldre, från 1000- och 1100-talen, både i Nord- och Sydeuropa, men de kan inte knytas till det danska kungariket som sådant. Den flagga som senare skulle bli Danmarks nationsflagga har alltså använts av olika härar och olika härskare innan flaggan blev den danske kungens och i förlängningen det danska rikets symbol. Exakt när de danska kungarna tog till sig Dannebrogen är okänt. Inget hindrar att det faktiskt var Valdemar II, men det kan lika gärna ha skett senare under 1200-talet eller under första hälften av 1300-talet. Väl att märka dröjde det länge innan danskarna fick monopol på symbolen. Även den rika hansestaden Lübeck hade en röd flagga med vitt kors.

Isle of Man

Mitt emellan Storbritannien och Irland ligger Isle of Man. Stämmer det att ön inte ingår i Storbritannien och att dess statsrättsliga status går tillbaka på en tid då ön utgjorde ett eget kungarike?

Ja, det är korrekt. Det rike som avses grundades under vikingatiden, senast i mitten av 1000-talet, och var på 1100-talet en prominent regional maktfaktor som även omfattade Hebriderna. Från 1090-talet erkände kungen av Man den norske kungen som överherre, men i praktiken var Mankungarna helt självstyrande.

På 1230-talet delades riket i två delar i och med att Hebriderna bröts loss. Grannländernas allt starkare militära ställning och stabilare riksstruktur gjorde det till en tidsfråga innan Isle of Man skulle mista sitt oberoende, men det var långt ifrån självklart under vilket rike ön skulle hamna. År 1266 slöt Norge och Skottland ett avtal som innebar att den skotske kungen kunde överta makten över Isle of Man, men det dröjde inte länge förrän engelsmännen lade sig i och hävdade att ön rätteligen borde tillhöra dem. Under påföljande sekler skiftade överhögheten ofta mellan England och Skottland. I allt väsentligt var det, liksom tidigare, de lokala makthavarna som bestämde. År 1405 överlät den engelske kungen Henrik IV Isle of Man till sir John Stanley, vars ättlingar härskade ända till 1700-talet. Formellt upphörde de att kalla sig kungar 1504, men kungatiteln förekom i ceremoniella sammanhang en bra bit in på 1600-talet.

Isle of Mans gamla särställning resulterade i att ön formellt kom att stå utanför Storbritannien, även om denna stats monark har varit, och är, Isle of Mans formella härskare med titeln Lord of Mann. Sedan 1828 räknas ön som en separat besittning under brittiska kronan. Särställningen har ytterligare markerats under de senaste decennierna, eftersom Isle of Man, till skillnad från Storbritannien, står utanför både EU och brittiska Samväldet. I mångt och mycket (dock inte när det gäller utrikespolitik och försvar) är ön självstyrande och har ett parlament med anor från vikingatiden, Tynwald. Ön har dessutom ett eget keltiskt språk, manx, influerat av fornnordiska, som har räddats från utdöende tack vare en satsning inom skolväsendet. Manx är numera, tillsammans med engelska, Isle of Mans officiella språk.

Melkorkas saga

I en saga från medeltiden omtalas en irländsk prinsessa, Melkorka, som skall ha rövats bort från ön, köpts av en isländsk hövding och blivit anmoder till en känd ätt. Hur mycket av detta är sant? För visst stämmer det att dagens islänningar har mycket irländskt blod i ådrorna?

Melkorkahistorien återfinns i Laxdalingarnas saga (Laxdöla Saga), som skrevs omkring 1230. Här skildras hur den isländske stormannen Hoskuld Dala-Kollsson i mitten av 900-talet beger sig till Brännöarna i dagens göteborgska skärgård, där han köper en – som det tycks – stum slavinna av den rike köpmannen Gille den gårdske. Hemma på Island blir Hoskulds fru Jorunn föga förtjust i makens frilla, men hon måste acceptera att den nya kvinnan föder Hoskuld ett till anlete och form ädelt och vackert barn. Pojken döps till Olav. Några år senare upptäcker Hoskuld av en slump att Olav och dennes allt annat än stumma moder sitter och talar med varandra i tron att ingen hör dem. Han tvingar henne att bekänna färg, och hon avslöjar att hon heter Melkorka. Hennes fader, Myrkjartan, är kung på Irland. Hon rövades bort från ön när hon var femton år gammal.

Avslöjandet gör att konflikten mellan Jorunn och Melkorka förbittras ytterligare. Jorunn hävdar att Melkorka ljuger om sin börd. Kvinnorna grälar intensivt och Hoskuld löser problemet genom att ge Melkorka och Olav en egen bostad söder om Laxån vid namn Melkorkustad. Här växer Olav upp till en ståtlig yngling som får tillnamnet ”påfågel”. Melkorka, som i sinom tid gifter sig med en man vid namn Torbjörn, övertalar sonen att ge sig av till Irland och leta upp morfadern, så att ingen skall kunna reta honom för att vara en trälkoneson. Självfallet lyckas Olav utomordentligt: han hittar kung Myrkjartan och erbjuds att efterträda denne på tronen. Islänningen avböjer emellertid och återvänder hem, där han gifter sig med Torgerd, dotter till den store skalden Egil Skallagrimsson. Deras son får namnet Kjartan efter sin iriske farmors far.

Detta enligt sagan, som alltså skrevs ett par sekler senare. Förvisso är det teoretiskt möjligt att en sann historia om Melkorka har bevarats muntligt under 1000- och 1100-talen, men det mest sannolika är att laxdalingarna har bättrat på sina anor genom att inflika en fiktiv prinsessa i familjehistorien. Det vore inte första gången ett släktträd förfalskades.

Det övergripande scenariot är desto intressantare. När Laxdalingarnas saga nedskrevs uppfattades det som trovärdigt att en isländsk storman på 900-talet köpte en irländsk slavinna och tog hem henne till gården. Allt tyder på att detta var vanligt förekommande. Kolonisationen av de obebodda öarna i Nordatlanten leddes huvudsakligen av män, varför Island och Grönland inledningsvis led av ett betydande kvinnounderskott. Nybyggarna var så illa tvungna att ta med sig kvinnor för att bosättningarna skulle överleva in i nästa generation, något som skedde på två sätt: dels genom att kvinnor från Norge följde med på skeppen, dels genom att man rövade ihop eller köpte kvinnor från brittiska öarna, särskilt från Irland. Åtskilliga isländska barn på 900-talet hade iriska mödrar.

Hur uppkom det svenska frälset?

När jag får frågor om den svenska adelns uppkomst brukar jag ofta göra frågeställarna frustrerade genom att konstatera att adel, för svenskt vidkommande, är ett begrepp som importerades från kontinenten under första hälften av 1500-talet. Begreppet fyllde en funktion genom att syfta på person och familj, medan det äldre begreppet frälse i första hand hade syftat på jord och i andra hand på person. Följdfrågan dröjer emellertid sällan: hur uppkom i så fall det svenska frälset, adelns föregångare?

Termen frälse är en sammansättning av orden ”fri” och ”hals”, det vill säga ”med fri hals”. Ursprungligen syftade begreppet sannolikt på bondens frihet i relation till trälens ofrihet, men under äldre medeltid övergick det till att syfta på de fria människor som åtnjöt särskilda förmåner. Hit räknades kyrkans folk (”andligt frälse”) och herremän som från och med andra hälften av 1200-talet bidrog med råd och dåd för att värna landet (”världsligt frälse”). Under senmedeltiden blev även bönder som ägnade sig åt bergsbruk befriade från skatt för sina hemman (”bergsfrälse”).

Historieförfalskning via stamtavlor har varit vanligt i äldre svensk historia. Detta försvårar för en källkritiskt medveten forskares grävande efter frälsesläkters äldsta hävder. En utvärdering av kända ätter som Vasa, Oxenstierna, Trolle, Stenbock, Tott, Banér, Leijonhufvud och Sture visar att vi kan belägga deras anfäder på 1300-talet, inte tidigare. För Bielke, Bonde och Natt och Dag gäller andra hälften av 1200-talet, men längre tillbaka än så kommer vi inte, åtminstone inte med vetenskapligt säkra metoder.

Vissa forskare har hävdat att frälsesläkterna ytterst går tillbaka på de män som tjänade i den kungliga hirden, det vill säga att kungen delade ut privilegier till sina egna följesmän. Andra forskare har gjort gällande att frälset växte fram ur järnålderns bygdeelit, det vill säga från lokala hövdingar. Sanningen är troligen att båda vägarna till frälse förekom sida vid sida, och att dessa skillnader reflekteras i texterna. I de bevarade källorna framgår nämligen att de äldsta kända frälsesläkterna var mycket olika. Redan i Alsnö stadga från omkring 1280 framträder två olika frälsekategorier: riddare och ”svenner av vapen” (väpnare), som hade olika status, och då tycks inte de gamla hövdingarna och de verkliga stormännen ha inkluderats i någondera gruppen. Även senare skulle frälset bestå av olika kategorier människor – av nyadlade uppkomlingar, knapadel, inflyttade utlänningar och stormrika aristokrater.

Att frälset dyker upp i svenska källor under Magnus Ladulås regeringstid (1275–1290) berodde på att kungamakten behövde reglera de plikter och skyldigheter som åvilade krigsfolket. Kungen önskade bygga upp ett slagkraftigt rytteri enligt kontinentalt mönster och samtidigt försäkra sig om att de ryttarföljen som stormännen omgav sig med knöts till kungamaktens system, detta för att minska risken för uppror. Frälsesystemet blev kungens verktyg för att muta in krigarresursen i riket för egen räkning.

Därtill kom ett annat element: frälset utformade successivt en egen kultur. Under 1200- och 1300-talen integrerades det svenska samhället alltmer med kontinentens. Många tyska adelsmän sökte sig dessutom till Sverige och tog med sig sina vanor till det nya landet. Som en följd av utvecklingen började de svenska herremännen utforma en frälsekultur efter västeuropeiskt mönster. Sigill, vapensköldar, heraldiska symboler, herresäten, hövisk litteratur, med mera, bidrog till att ge frälset (eller snarare den förmögna delen av frälset) en särställning. Ju längre fram i historien vi blickar, desto mer måna om sin frälsestatus förefaller familjerna ha blivit. Ett typiskt exempel är de attityder som avspeglas i Erikskrönikan från 1320-talet, vars riddarromantiska scener är kryddade med höviska, allmänt västeuropeiska stereotyper. Under senmedeltiden lät de rikaste familjerna även uppföra stenhus, föregångarna till senare seklers slott, för att markera sin betydelse. En och annan släkt började även nyttja släktnamn, såsom Sture och Trolle, ett bruk som för flertalet frälsefamiljer dock lät vänta på sig till 1500- och 1600-talen.

Ett lilleputtrike på Hjelm

Har den lilla ön Hjelm i Kattegatt, strax utanför den jylländska kusten, utgjort ett eget litet rike under medeltiden? I så fall – när hände detta, och vem styrde riket?

Att kalla Hjelm (en moränö som är cirka 35 hektar stor) för ett eget rike är kanske att gå för långt, men det är helt korrekt att ön har varit skild från det danska kungadömet och regerats av en krigisk utbrytarfraktion. Historien är i detalj skildrad i boken Marsk Stig og de fredløse på Hjelm (red. Pauline Alsingh och Nils Engberg, 2002).

Bakgrunden var att ett antal danska ädlingar tvingades fly landet efter mordet på kung Erik Klipping år 1286. Huruvida de varit inblandade eller inte är okänt (många forskare håller dem för helt oskyldiga), men svallvågorna av kungamordet ledde till att marsk Stig Andersen (d. 1293) och hans allierade dömdes skyldiga, gick i exil och inledde en lång kamp mot den danska kronan. Deras huvudbas blev Hjelm, som marsken och hans folk med benägen norsk hjälp förvandlade till en stark öfästning år 1290. Tre borgar och ett falskmynteri (som storligen irriterade den danska kungamakten) uppfördes inom en radie av 175 meter. Det dröjde ända till 1306 innan kung Erik Menveds trupper stormade ön, brände ned borgarna och reintegrerade Hjelm i Danmark.

Till det mest intressanta i sammanhanget hör att Hjelm åren 1999 och 2000 var föremål för omfattande arkeologiska utgrävningar. Det visade sig att de skriftliga källorna om Hjelm bekräftades av fynden. De tre borgar som nämns i texter grävdes ut och kunde dateras till exakt samma byggnadstid – de hade alltså bevisligen tillkommit vid samma tillfälle och varit avsedda att komplettera varandra militärt. Marsk Stig hade låtit bygga dem av trä, bland annat med timmer från fartyg. Resterna av falskmynteriet var omfattande. Flertalet av de cirka 350 upphittade mynten, gjorda av koppar, stammar från perioden 1290–1295. Utgrävningarna visade även att omkring hundra personer hade bott permanent på den lilla ön mellan 1290 och 1306. De hade hållit sig med boskap, får, svin, höns, gäss och inte minst kaniner, vilka avsatt stora spår i utgrävningsmaterialet. Förutom dessa matdjur finns det arkeologiska belägg för att folket på Hjelm hade haft minst en stor hund och ett par kattungar.

Historisk biodling

Hur länge har man ägnat sig åt biodling i Sverige? Hur gick svensk biodling till under den äldsta epok för vilken vi har goda källor?

Ett sätt att införskaffa honung var att hämta den från naturens egna bin. Sådan honung kallas vildhonung, på medeltidslatin mel siluestre. Det är emellertid säkerställt att en stor del av behovet täcktes av bondgårdarnas egen biodling. Att bina har varit populära på gårdarna i tusentals år – allt tyder på att så har varit fallet – beror bland annat just på vårt behov av sötningsmedel. Socker slog igenom på allvar först på 1600- och 1700-talen, varför honung i flertalet historiska kulturer i vår del av världen har varit mycket viktigare än denna relativa senkomling. Honung användes också i mediciner och till att brygga mjöd. I en svensk läkebok från senmedeltiden förekommer honung i omkring 50 recept, i en annan i 77. Dessutom bidrog bina med vax till ljustillverkning. För senmedeltiden och 1500-talet kan vi i detalj beräkna åtgången av vaxljus i några svenska kyrkor, och resultatet visar att biodlingen (samt importen av vax, särskilt från Baltikum) måste ha varit stor. Lägg därtill att den skriftliga dokumentationskultur som växte fram på 1200- och 1300-talen krävde vax. När man beseglade brev skedde detta med sigill och bivax.

Det råder inget tvivel om att både vildhonungsletande och biodling var vanligt förekommande i de södra delarna av det medeltida Sverige. Lagarna ägnar stort utrymme åt reglerna rörande äganderätten till hittebin ute i skogarna. Särskilt Östgötalagens byggningabalk ger oss god information. Avtal träffades mellan markägare och bijägare, som vandrade ut i skogen för att leta upp insekterna. En möjlighet var att bruka fångststockar (”skruvar”) för att locka fram dem, men de verkligt skickliga hade en annan metod. Med sig på markerna hade jägaren ett kärl försett med lock, i vilket man hade rört ihop en blandning av honung och vatten, vars doft lockade till sig bin. När bina tagit sig in i kärlet satte jägaren på locket och väntade en kort stund. Sedan tog han bort locket och iakttog vart de frisläppta bina begav sig. Då trädet påträffats måste bisamhället omlokaliseras till gården. Trädet fälldes, eventuellt efter att man först rökt ut bina. Sedan kapades trädet ovanför och nedanför binas hem. Den ihåliga stocken försågs med botten och koniskt barktak, varpå den ställdes upp vertikalt i bigården där hemma.

En kritisk punkt i biodlingen inträffade när bina började svärma. Vid denna tidpunkt lämnar bidrottningen bisamhället med omkring hälften av sina undersåtar för att sätta nytt bo. Under medeltiden trodde man att det var binas kung som gav sig ut ur stocken. För att hindra honom sökte man överrösta hans befallningar genom att föra oväsen, till exempel slamra med kärl.

Omsättningen på bin var hög. Det hände visserligen att man skattade bina, det vill säga blåste rök på dem så att de drog sig undan medan man tog honungen från stocken, men det var vanligare att bina slaktades, till exempel genom dränkning eller genom att de bedövades av brinnande svavel och sedan begravdes i jord. Vid både slakt och skattning avslutades processen med att biskötaren kramade ur vaxkakorna med en linneduk. Detta brutala sätt att skaffa fram honung kunde endast fungera eftersom svärmningsfrekvensen var hög och det fanns gott om vildbin. En biodlande bonde kunde ständigt fylla på beståndet genom nya expeditioner till skogen. Väl att märka är skildringarna av bislakt jämförelsevis sena, från 1700-talet. Vi saknar goda källor till hur det gick till dessförinnan.

Den som önskar mer information om biodling under äldre tid rekommenderas varmt Erik Husbergs Honung, vax och mjöd. Biodlingen i Sverige under medeltid och 1500-tal (1994).

Guelfer och ghibelliner

Termerna guelfer och ghibelliner förekommer ofta i medeltidshistorisk litteratur, särskilt när det gäller konflikter i toskanska städer som Florens och Siena, men också i texter om krig mellan kungar, städer och påvar. Det förefaller ha varit två olika italienska partier. Eller?

Termerna går tillbaka på Welf och Waiblingen. Welf var namnet på en tysk furstesläkt som på 1100- och 1200-talen konkurrerade med huset Hohenstaufen om kejsarkronan, i regel med misslyckat resultat. I Italien kom därför termen ”welf”, eller ”guelf”, under 1100-talets andra hälft att syfta på grupperingar som var motståndare till de tysk-romerska kejsarna – vilka även var kungar av Italien – och som hämtade stöd hos dennes fiender, främst hos påven. Waiblingen var namnet på en borg som lydde under huset Hohenstaufen. Namnet förvanskades till ”ghibelliner”, vilket betecknade italienska grupperingar som var allierade med den hohenstaufiska kejsarmakten. Kejsarfiender mot kejsartrogna.

Det var så det började, och under vissa perioder på 1200-talet var det också så det fungerade. Men inte länge. Snart gled motsättningarna grupperna emellan över i lokala fejder mellan rika familjer, gillen och kyrkor. Man associerade sig med partigrupperingar av skäl som ofta hade mycket litet med den storpolitiska konflikten mellan kejsare och påve att göra. Om den rika och hotfulla grannstaden var guelfisk blev den egna staden ghibellinsk, som i fallet med Florens (guelfisk) och Siena (ghibellinsk). I en och samma stad kunde det finnas både guelfer och ghibelliner och – när ghibellinerna tidvis försvagades – stora interna konflikter mellan olika typer av guelfer, till exempel de vita och svarta guelferna i Florens. Partigrupperingarnas blomstringstid var perioden från 1200-talets mitt till mitten av 1300-talet, varefter de små stadskommunerna i allt större utsträckning underordnades despotvälden, så kallade signorie, under krigiska stormän och legoknektsledare, så kallade kondottiärer.

Föraktade kyrkan arbete?

Är det sant att den medeltida kyrkan föraktade arbete och i praktiken hyllade, om inte lättja, så åtminstone ett lugnt och icke-slitsamt liv?

Fullt så enkelt var det inte. Den medeltida kyrkans inställning, liksom hela det gamla offentliga samhällets inställning, till arbete avvek skarpt från den attityd som har dominerat i det moderna kapitalistiska samhället. Medan den moderna människan har valt att tolka arbete som ett sätt att bemästra naturen och/eller skapa profit och förtjäna sitt levebröd betonade antikens och medeltidens lärda tänkare arbetets funktion inom ramen för Guds, eller en gudomlig överhets, ordning. Oavsett om slitet uppfattades som ett straff eller som en gudomlig plikt var det en integrerad del av ett stort kosmiskt system.

Den medeltida kristna synen på arbete var därför mycket splittrad, allt beroende på vilken typ av arbete det rörde sig om. Detta är uppenbart redan i en läsning av Första Mosebok, där den sorglösa tillvaron i paradiset kontrasteras mot det eviga slit som människan tvingas ägna sig åt till följd av syndafallet. Följaktligen blir arbetet att betrakta som ett straff, något vi egentligen bör sträva efter att undslippa. Likväl framhåller Bibeln att Gud har gjort människan till sin avbild och gett henne makt över jorden och alla dess varelser. Detta medför ett ansvar: att bearbeta jorden och förbättra den, att agera likt en Guds trogne arbetare. Sett ur detta perspektiv är arbete inte ett straff utan snarast en plikt, något att vara stolt över.

Det blir inte lättare om vi vänder oss mot Nya testamentet. I evangelierna är det inte svårt att uppfatta Jesus som förespråkare för en arbetsskygg mentalitet, medan andra författare, inte minst Paulus, tycks predika arbetets lov. Hur skall detta förstås? Medeltidsmänniskorna hade olika svar och sände ut minst sagt motsägelsefulla budskap. För i synnerhet cisterciensmunkarna blev detta ett allvarligt problem när de under 1100-talets andra hälft alltmer slog sig till ro efter de tidigare decenniernas hastiga expansion. Från att ha hyllat det vardagliga slitet vid sidan av det bedjande arbetet började korbröderna – de egentliga munkarna – att distansera sig från fysiskt arbete och överlåta detta åt tjänare.

Bakom hela problematiken vilade en människouppfattning som gjorde stor skillnad på folk och folk, och som kan spåras ända till antiken. Hårt och ärligt arbete, särskilt om det utfördes för det allmännas bästa och inte för egen vinnings skull, uppskattades högt av såväl filosofer som präster och munkar. Slavarbete och annat påtvingat slit föraktades däremot eftersom det var definitionsmässigt oförenligt med den arbetande människans frihet. När man såg ned på grovarbetare var det uttryck för samma typ av fördomar som när man såg ned på tiggare och friska men arbetslösa fattiga (”dåliga fattiga”).

Detta vittförgrenade idékomplex om synen på arbete är svårt att studera på svenska. För er som kan tyska kan jag dock rekommendera antologin Arbeit im Mittelalter. Vorstellungen und Wirklichkeiten (red. Verena Postel, 2006). Boken är akademisk och aningen svår att ta sig igenom, men analyserna är överlag bra.

Hur många var katedralbyggarna?

Hur många hantverkare var verksamma inom ramen för de stora gotiska katedralbyggena på medeltiden? Går det att få fram trovärdiga uppgifter om sådant?

Eftersom katedralbyggena var kostsamma arbeten har vi inte sällan räkenskapshandlingar med förteckningar över löner och löntagare att tillgå, vilket gör det fullt möjligt att bilda sig en god uppfattning om hur många som deltog i arbetet. Som exempel kan vi betrakta ett av de mest berömda projekten, den engelske kungen Henrik III:s Westminster Abbey. I juli 1253 var sammanlagt 426 personer verksamma med bygget strax väster om London. Av dessa var 56 stenhuggare, 49 marmorhuggare, 28 murare, 23 timmermän, 15 polerare, 17 smeder, 14 glasmästare, 4 rörmokare och 220 vanliga arbetare.

Men Westminster Abbey-projektet var ovanligt stort och ambitiöst. Henrik III hade råd att satsa. Vanliga biskopar och rådsherrar hade betydligt mindre resurser. Den mest ryktbara gotiska katedralen i Tyskland, domen i Köln, hade under andra hälften av 1200-talet en byggnadshytta med omkring 100 man. Det största katedralbygget i Norden, Uppsala domkyrka, sysselsatte som mest ett sextiotal arbetare om somrarna i mitten av 1300-talet. På vintern var antalet arbetare betydligt färre eftersom murarna försvann; att arbeta med murbruk var alldeles för svårt i vinterkylan.

Att bygga en katedral tog alltså sin rundliga tid. Inte nog med att en normal arbetsstyrka på mellan 60 och 100 man, som arbetade med medeltida teknik, tog lång tid på sig att få kyrkan färdig. Dessutom måste finansieringen hela tiden vara välordnad, och när pest eller krig slog till avbröts inte sällan hela projektet. Byggandet av Salisburys katedral i England, som tog mellan tre och fyra decennier att resa, räknas som ett under av snabbhet och effektivitet. Milanos katedral, vars konstruktionstid var betydligt mer ordinär, påbörjades på 1300-talet och slutfördes omkring ett halvt millennium senare, på 1800-talet.

Om ohängda män

I film och litteratur förekommer det ibland att folk överlever sina egna hängningar. Det sker påfallande ofta i 1960-talets västernfilmer, särskilt när Clint Eastwood är inblandad (i Den gode, den onde, den fule 1966 och Häng dem högt 1968). Har det hänt i verkligheten? Borde inte dödsstraffen ha varit omgärdade av säkerhetsföreskrifter och noggranna kontroller för att se till att de dömda verkligen dog?

Jo, det kan man tycka, men sanningen är att ohängda män är en icke ovanlig företeelse i rätthistorien. Vi har gott om exempel på människor som på det ena eller det andra sättet har kommit undan med livet i behåll på galgbacken. Jag har själv analyserat ett sådant fall från staden Ilchester i England år 1276, då en man vid namn Adam le Messer klarade sig genom att en förbipasserande högg av repet innan den hängdes medvetslöshet övergått i död. Adam kvicknade till i en närbelägen kyrka (i väntan på sin egen begravning) och kunde – eftersom han befann sig på en plats med asylrätt – förhandla till sig exil från England som alternativstraff till ännu en hängning.

Ett annat exempel är den misslyckade hängningen av Raymond från Uzès i Marseille i början av 1300-talet. Raymond var dömd för mord på en viss Étienne. Männen hade grälat om var Maria Magdalena var begravd. Raymond hade hållit på Saint-Maximin i Provence, Étienne på Vézelay i Bourgogne. Det hade slutat med att Raymond slog ihjäl Étienne. Galgen i Marseille kollapsade emellertid under hängningen, vilket både Raymond och kyrkfolket i Saint-Maximin tolkade som ett ingripande från helgonet. Genom att rädda sin stridbare sanningssägare Raymond ville Maria Magdalena visa för hela världen att hennes reliker fanns i Provence! Att vi känner till Raymonds misslyckade hängning beror på att den nedtecknades i en provensalsk mirakelsamling omkring 1315.

Exempel finns även från modern tid. År 1884 försökte bödeln James Berry upprepade gånger hänga den dödsdömde engelske mördaren John Lee, men luckan under galgen vägrade att öppna sig, troligen på grund av att träet hade svällt efter regn, varför Lees straff omvandlades till fängelse (han blev fri 1907).

En av dessa hängningar, det misslyckade försöket att avrätta den walesiske upprorsmannen William Cragh år 1290, har blivit föremål för en insiktsfull analys av historikern Robert Bartlett, som finns i svensk översättning (Den hängde, 2004). I William Craghs fall sammanföll hängningen med en kanonisationsprocess. William menade att det ännu inte kanoniserade helgonet Thomas de Cantilupe (d. 1282) hade hjälpt honom att överleva, något som resulterade i en omfattande undersökning med grundliga vittnesförhör.

Igelkottar i historien

Vet vi något om igelkottar i äldre tid? Kan man överhuvudtaget utföra kulturhistorisk forskning om dylika små djur för den nordiska medeltidens räkning?

Jovisst, och för övriga Europas räkning kan vi komma mycket längre tillbaka än så. Det är inte ovanligt att finna utförliga redogörelser för alla möjliga djur i vår fauna, stora som små, i medeltida källor, liksom i antikens skrifter.

Till de allra vanligaste notiserna av denna art hör uppgifter i läkeböcker om hur kroppsdelar, eller aska, av djuren ifråga kan brukas som medel mot åkommor. I Norden trodde man att bränt och pulvriserat igelkottskinn kunde blandas med tjära och smörjas på huden för att främja hårväxt. För att bota spetälska rekommenderades köttet av en flådd igelkott, kokt i vatten med eventuell tillsats av ättika, peppar och honung.

Som exempel på litterära referenser till igelkottar på våra breddgrader kan nämnas den kända fornsvenska versionen av sagan om Ivan Lejonriddaren från tidigt 1300-tal, där ett tamt lejon liknas vid en igelkott (”ighillbyrst”). Till andra spektakulära notiser om igelkottar hör en passus hos heliga Birgitta. När vårt enda kanoniserade helgon skildrar hur det går till i helvetet, där syndare får sitt rättmätiga straff, berättar hon att kvinnor som varit alltför sexuellt vidlyftiga torteras av tillhyggen som tillverkats av döda igelkottar. Deras kroppar blir brutalt kammade med ”ighulkutta skin”.

Var Johan den blinde verkligen blind?

Medeltida kungar har ibland begåvats med till- eller öknamn som gjort dem ryktbara för eftervärlden. Pippin den lille, Karl den tjocke, Ludvig den fete, Karl den onde, Erik läspe och halte, och så vidare. Vissa av dessa tillnamn ger vid handen att de led av fysiska men. Hit hör exemplet Johan den blinde av Böhmen. Enligt samstämmiga uppgifter lär denne dock ha stupat i strid, kämpande på den franska sidan mot engelsmännen i slaget vid Crécy år 1346. Hur går det ihop med hans funktionshinder? En man som bokstavligt talat var att betrakta som ett blindstyre borde väl inte ha på ett slagfält att göra?

Johan (1296–1346), son till den tysk-romerske kejsaren Henrik VII, tillhörde huset Luxemburg. Genom äktenskap med Václav III:s syster Elisabet vann han sig den böhmiska kronan år 1310. I själ och hjärta var han dock varken tysk eller tjeck utan fransman. Han hade uppfostrats i den franska kulturen och tillbringade stora delar av livet på resor kors och tvärs över kontinenten. Åren 1338–1340 var han guvernör i Languedoc istället för att leva i Prag och styra sitt böhmiska rike. Det lyte som gav honom tillnamnet ”den blinde” uppkom till följd av en ögoninflammation, som mellan åren 1336 och 1340 berövade honom synen på båda ögonen.

År 1346 deltog Johan i slaget vid Crécy. Krönikören Jean de Froissart berättar att kungen insisterade på att få kämpa i främsta ledet trots att han var blind. Eftersom Johan inte kunde rida iväg på egen hand kämpade han tillsammans med sina trognaste anhängare, vilka samtliga dog i drabbningen. Enligt en berättelse, som mycket väl kan vara sann, skall Johan ha förklarat för omgivningen att ingen skulle kunna hävda att en böhmisk kung flyr striden.

Föga förvånande stupade Johan i slaget. Samtidens bedömare betraktade honom inte som en galning utan beundrade hans ridderlighet och mod. Den engelske tornarvingen Edvard, mer känd som ”Svarte prinsen”, lär – historien kan dessvärre inte verifieras – ha visat sin fallne fiende så stor vördnad att han övertog Johans personliga valspråk Ich Dien (ty., ”Jag tjänar”), vilket allt sedan dess har återfunnits på prinsen av Wales vapensköld.

1300-talets värderingar var inte nutidens. Idag skulle vi mena att en blind kung som rusar rakt in i stridsvimlet inte är riktigt klok. Men på 1300-talet beundrades Johan som ett stort ridderligt föredöme, vars handikapp gjorde honom ännu tapprare och hans exempel ännu viktigare.

Skåne – köpt eller erövrat?

Är Skåne en erövrad del av Sverige, som svenskarna tog med våld från danskarna, eller är landskapet köpt, närmare bestämt genom pantsättning och köpeavtal på 1300-talet? Om det senare är sant var väl Sverige i sin fulla rätt att kräva tillbaka landskapet på 1600-talet? Och när kan man säga att Skåne slutligen blev svenskt – 1658 eller 1679? Eller mitt under 1670-talets krig, till exempel i slaget vid Lund 1676?

På 1310-talet förde den danske kungen Erik Menved krig i norra Tyskland, med växlande framgång. Krigen var kostsamma, vilket ledde till att han måste låna pengar av de holsteinska grevarna. Detta resulterade i att det ena danska landskapet efter det andra pantsattes till Holstein. Läget förvärrades ytterligare under Eriks bror och efterträdare Kristofer II. Vid dennes död år 1332 lydde i praktiken hela Danmark under holsteinska pantinnehavare och ingen ny dansk kung utropades.

I detta läge utbröt ett skånskt uppror mot holsteinarnas välde. En skånsk delegation, ledd av ärkebiskop Karl i Lund, vädjade till kung Magnus Eriksson av Sverige och Norge (som ännu var omyndig, men som tillträdde regeringen samma år) att ta över landskapet. Kung Magnus förmyndare accepterade förslaget. En svensk här tågade in i Skåne. En överenskommelse slöts mellan å ena sidan hertig Valdemar av Sønderjylland och grevarna Gerhard och Johan av Holstein och å andra sidan Magnus Eriksson samt ärkebiskopen i Lund och skånska stormän. Enligt avtalet pantsattes Skåne (utom Bjäre och Norra Åsbo härader), Blekinge med Listerlandet samt ön Ven till den svenske kungen för 34 000 mark silver.

Detta följdes av ytterligare en transaktion. År 1340 fick Danmark äntligen en ny kung, Kristofer II:s son Valdemar (”Valdemar Atterdag”). För att bättra på de usla finanserna sålde Valdemar år 1341 även södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo härader till Magnus Eriksson för 8 000 mark. Nordhalland med Varberg lydde redan under Magnus familj, eftersom fadern Erik hade tagit kontroll över det i början av seklet. Vänskapen mellan Valdemar och Magnus var kortvarig. Krig bröt ut redan 1342, men genom freden i Varberg 1343 erkände Valdemar officiellt att Magnus Eriksson var rättmätig innehavare av samtliga Skånelandskap.

Magnus maktövertagande var alltså helt legitimt, och förhållandet erkändes av den danske kungen. Men det rörde sig aldrig om ett införlivande av Skåne i Sverige. Tvärtom: Magnus gjorde en uttrycklig poäng av att Skåne var ett eget land i personalunion med hans övriga riken. I dokument kallade han sig rex Sveciæ, Norvegiæ et terræ Scaniæ, ”kung av Sverige, Norge och landet Skåne”.

Denna personalunion krossades 1360, när Valdemar återerövrade Skåne. De följande seklernas svenska monarker glömde dock inte den kortlivade unionen. Både Albrekt av Mecklenburg och Karl Knutsson ockuperade landskapet och sökte få skåningarna att erkänna dem som rättmätiga herrar, förgäves. I praktiken hade Skåne återgått till Danmark genom regelrätt erövring, följt av (motvilligt) svenskt erkännande i avtal.

År 1658 ändrades detta scenario radikalt genom att Danmark tvingades ge upp Skåne vid förhandlingsbordet i Roskilde. Nu var det inte frågan om att skapa en personalunion. Karl X Gustav ville inte bli ”kung av Skåne” utan göra Skåne till en underordnad provins, något som även skedde. Fredrik III av Danmark accepterade nederlaget och undertecknade ett flertal utförliga dokument, statsrättsligt giltiga handlingar i vilka han överlät Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län till Karl X Gustav (de två sistnämnda områdena återlämnades två år senare). Jag har själv sett dokumenten i original; de förvaras i Riksarkivet i Stockholm.

I de därpå följande frederna (Köpenhamn 1660 och Lund 1679) befästes det svenska väldet över Skåne. Danska kungar sökte upprepade gånger återta landskapet med våld men blev varje gång besegrade, bland annat vid Lund 1676 och vid Helsingborg 1710. Det är fåfängt att spekulera i vad som kunde ha hänt om dessa fältslag slutat med dansk seger – de storpolitiska variablerna är för många – och i slutändan är och förblir det fredsförhandlingarnas juridiskt bindande avtal som är bestämmande för frågan om Skånes nationella tillhörighet. På den frågan har inget avgörande hänt sedan 1658.

Svaret på frågan är alltså att Skåne blev svenskt i freden i Roskilde 1658. Under några decennier på 1300-talet var Skåne och Sverige visserligen förenade i en personalunion, men det rörde sig vid denna tid aldrig om ett försök att försvenska landskapet, vare sig språkligt eller institutionellt.