Senmedeltiden
Titelsidan till en av de äldsta bevarade publikationerna av Gest of Robyn Hode, den mest kända av de senmedeltida Robin Hood-balladerna. Troligen skrevs verket omkring år 1400, men denna utgåva trycktes omkring 1500.
Hur många människor bodde i medeltidens Sverige?
En återkommande fråga berör Sveriges folkmängd under medeltiden. I historieböcker är det ofta lätt att finna information om folkmängden under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, inte minst på grund av vår enastående svenska statistik, men hur många bodde i Sverige dessförinnan? Hur långt tillbaka kan vi spekulera om sådant utan att gissa alltför mycket?
Det finns visserligen arkeologer som gissar friskt på folkmängdsantalet under forntiden, till exempel uppskattningar om ett antal tusen invånare under stenåldern, men det dröjer till medeltiden innan vi får tillräckligt många källor och lämningar i kulturlandskapet för att våga ställa oss bakom verkligt kvalitativa uppgifter.
En vanlig metod har varit att räkna kyrkor. Skåne hade 300 kyrkor på 1070-talet, enligt Adam av Bremen. År 1140 var landskapet uppe i 353. Under senmedeltiden fanns det enbart på den skånska landsbygden 491 kyrkor, vartill kom mängder av stadskyrkor. Den årliga ökningen av landsbygdskyrkor under perioden 1140–1300 var cirka 0,21 procent. Alltså bör landskapet ha upplevt en kontinuerlig folkökning. Man reser inte så dyra byggnader i onödan. Liknande studier kan göras i många landskap.
Till detta kan man lägga skriftligt material. Två goda källor är Hallandslistan, en dansk förteckning som återfinns i Valdemar II:s jordebok från 1200-talet, och Upplands markgäldslängder från 1312. Listorna skrevs för att få översikt över de skattskyldiga bondehushållen. I ett normalt medeltida hushåll fanns mellan fyra eller fem personer. Eftersom varje socken enligt källmaterialet tycks ha haft 105 hushåll och det runt år 1300 fanns omkring 2 400 socknar i det område som motsvaras av det nutida Sverige kan vi genom multiplikation komma fram till att det tidiga 1300-talets Sverige (dagens gränser) hade knappt 1, 1 miljoner invånare. Dra bort Skåne, Halland och Blekinge (med cirka 252 000 invånare) och Bohuslän, Jämtland och Härjedalen (med cirka 43 000 invånare) och du får summan 776 000 invånare i det medeltida kungariket Sverige. Allt detta är visserligen vaga approximationer, men de vilar på goda jämförelser och beräkningar, och det är föga sannolikt att det verkliga förhållandet avviker mycket från uppskattningen. År 1300 hade alltså dagens Sverige mellan 1 och 1,2 miljoner invånare.
Verkligt goda källor för 1500-talet får vi år 1571, men då är siffrorna mycket lägre än i ovanstående beräkning. På 1570-talet hade Sverige (dagens gränser) omkring 639 000 invånare, vilket är betydligt mindre än de 1,1 miljoner som levde i landet 270 år tidigare. Därefter steg folkmängden till 854 000 på 1620-talet och till 1 363 000 år 1700 (i båda fallen dagens gränser), vilket vittnar om en enastående förmåga till mänsklig reproduktion trots stormaktstidens mannaslukande krig och stora barnadödlighet.
Av detta följer att Sverige måste ha haft en kraftig bebyggelseexpansion med folkökning mellan 1000-talet och 1300-talet, då invånarantalet nådde nivåer som det tog tre sekler att nå tillbaka till efter den kris som inträffade under åren 1350–1420, då mängder av pestepidemier reducerade den svenska befolkningen med mellan hälften och två tredjedelar.
Inspektion av kiss?
Hur länge har man blivit ålagd att lämna urinprov hos läkaren? Är det ett modernt påfund, eller har vi dragits med det länge?
Svar: länge, men nutidens läkare gör helt andra analyser än forna dagars doktorer. När man lämnade urinprov under medeltiden var syftet att läkaren skulle ägna sig åt så kallad uroskopi. Detta var länge en av de läkekunnigas allra viktigaste uppgifter, och den tillmättes mycket stor roll i förebyggande hälso- och sjukvård. Urin uppfattades som ett filtrat av kroppvätskor och antogs kunna ge ledtrådar till individens hälsotillstånd.
Om urinets ägare, efter vederbörlig undersökning och analys av kisset, bedömdes som sjuklig ålades vederbörande i regel att kurera sig genom diet och vistelse på orter med bra luft. Om patienten ansågs så sjuk – det vill säga om urinet föreföll besynnerligt – att ett operativt ingrepp var av nöden föreskrevs vanligtvis åderlåtning (flebotomi). Skälet var den vitt spridda tron att sjukdomar orsakades av störningar i jämvikten mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Genom att tappa kroppen på vätska hoppades man kunna återställa jämvikten, så att patienten åter blev ”vid sunda vätskor”.
En medeltida judeförföljelse
I många böcker kan man läsa att judarna ofta drabbades av förföljelser i det medeltida Västeuropa. Men hur mycket vet man egentligen om dessa händelser? Rör det sig om uppförstorade skrönor, eller har vi konkret detaljinformation?
Tyvärr är det inga skrönor, och vi har gott om detaljinformation från hela epoken, redan från allra tidigaste medeltid, till exempel från frankernas och visigoternas riken på 500-talet. Om vi blickar mot senare århundraden, särskilt mot 1300-talet, duggar källorna (krönikor, brev, rapporter, till och med tortyrprotokoll) tätt. Som typiskt exempel kan vi betrakta en skrift som författades av Heinrich von Diessenhoven, en kanik från Konstanz, som skildrade några av de förföljelser på tyskspråkigt område som ägde rum när man misstänkte att judarna spred digerdöden.
Enligt Heinrich – som själv avskydde judarna och betraktade attackerna mot dem som lovvärda – utbröt en våg av judeförföljelser i november 1348. Ett tidigt centrum för de antisemitiska utbrotten var Solothurn i nuvarande Schweiz. Alla judar på orten brändes efter rykten om att de skulle ha förgiftat brunnar och vattendrag. Några judar gick i detta läge över till kristendomen men visade sig svaga i tron, och när de torterades avgav de utförliga bekännelser om hur de hade spritt giftet.
Heinrich fortsätter med att beskriva hur alla judar mellan Köln i väster och gränsen mot Österrike i öster utrotades mellan november 1348 och september 1349. Alla brändes, både unga och gamla. Förföljelserna spred sig från Solothurn och dess grannstäder till Zofingen och Stuttgart, därefter till Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch. I Horw, den 20 december, placerades judarna i en stor grop innan förföljarna kremerade dem levande. Den 27 december brändes judarna i Esslingen. Vissa blev lågornas rov instängda i sina hus, medan andra trängdes in i synagogan, som därefter antändes. Heinrich noterar att några judar ännu levde när lågorna falnade: halvdöda människor sökte kravla sig ut genom de förkolnade resterna av kamrater och släktingar. Men, skriver Heinrich, i detta läge grep kringstående åt sig påkar och stenar, med vilka de ”bankade sönder hjärnorna på dem som sökte krypa ut ur bålet.”
I kanikens historia kan vi följa förloppet datum för datum. Den 17 januari slog pöbeln till mot judarna i Basel. Alla brändes utom småbarnen och de nyfödda, som döptes. I Messkirch och Waldkirch flammade judebålen den 21 januari, i Speyer den 25 januari, i Ulm den 30 januari, i Überlingen den 11 februari, i Mengen den 16 februari, i Schaffhausen och Zürich den 21 februari, i Sankt Gallen den 23 februari. Den 18 mars kom turen till Baden, den 30 maj till Radolfzell, den 23 augusti till Mainz och Köln.
Det hände att man drog ut på avrättningarna i flera månader. Den 4 januari 1349 stängdes judarna i Konstanz in i två hus, men först vid solnedgången den 3 mars brändes hundratals i ett för ändamålet nybyggt hus/krematorium på ett fält utanför staden. Några judar, skriver Heinrich, tog sig till byggnaden dansande, andra sjungande och de övriga gråtande. De som besparades detta bål hölls kvar i fångenskap till september, då även de brändes.
Väl att märka utgick förföljelserna från folket, inte från myndigheterna. De senare, konstaterar den kritiske kaniken, sökte i regel förhindra de gudfruktiga kristnas attacker mot judarna. Under förföljelserna i Zofingen lät man genomföra en husundersökning, vilket resulterade i fynd av gift i ett hus som ägdes av en jude vid namn Trostli. Två judiska män och en judinna blev genast torterade, men innan folket hann agera vidare ingrep hertig Albrekt av Österrike och räddade så många judar han kunde. Han gav därefter order om att judarna även skulle skyddas i Pfirt, Kyburg och Elsass. Men folkets vilja segrade ibland över hertigens. Heinrich berättar att många av Albrekts judar tog sig till Kyburgs slott, där de under sensommaren 1349 uppgick till 330 individer. Folket på orten skrev då till hertigen och förklarade att denne måste låta bränna flyktingarna, annars skulle de sätta sig upp mot överheten och bränna dem på eget bevåg. Albrekt gav då med sig och beordrade sina män att bränna judarna i Kyburg, vilket även skedde den 18 september.
I andra fall blev judevänliga myndigheter rentav angripna och besegrade av pöbeln. Vid årsskiftet 1348–1349 tog judarna i Ravensburg sin tillflykt till ortens slott, där den tysk-tjeckiske kungen Karl IV:s män skyddade dem. Folket svarade genast med våldsamt angrepp. Slottet stormades, kungens män fängslades, och den 2 januari 1349 brändes judarna inne i slottet.
Heinrich von Diessenhoven skrev sin redogörelse medan förföljelserna ännu pågick, och han uppmanar sina läsare att inte förtvivla över det fromma men tunga förföljelsevärv som återstod, eftersom många judar ännu levde, till exempel i Österrike. Tyvärr, skriver han, kan inte alla judar utrotas, eftersom några enligt skrifterna måste vara kvar på jorden till Yttersta domen. Han tillägger förhoppningsfullt att dessa de sista judarna förmodligen skulle framleva sina liv på andra sidan havet och inte bland goda kristna.
Torneringarnas historia
Sommartid är det inte svårt att beskåda torneringar i Sverige. På medeltidsfestivaler duggar de tätt. Det är inte heller någon hemlighet att det länge, i modern tid, har förekommit internationella tävlingar i tornering. Alla som har sett en modern tornering inser dock att likheterna med de medeltida föregångarna är små. Bortsett från att enskilda element är identiska (som quintain-tävlingen, se nedan) är det mesta olikt. Det saknas krav på ståndstillhörighet för att delta, det förekommer ingen noggrann kontroll av heraldiska emblem och vapensköldar, bristen på stora kungliga evenemang i samband med torneringarna (till exempel kröning och bröllop) är total, och framför allt: risken att dö är i det närmaste obefintlig. Visst sker olyckor vid torneringar, men regelrätta kampsporter är mycket farligare.
Hur uppkom de medeltida torneringarna, och varför försvann de? Hur vanliga var de i Sverige?
Ursprungligen var torneringarna träning snarare än underhållning. I nuvarande Frankrike uppkom ett riddarkavalleri på 900- och 1000-talen. För att kunna rida effektivt i strid måste riddarna öva, något som ledde till utvecklingen av ett flertal moment. Eftersom riddarna gärna förvandlade övningarna till tävlingar man mot man eller grupp mot grupp började folk tycka att det var roligt att betrakta detta excellerande i martialisk skicklighet. Övningen blev en sport, ett sätt att visa sig stark, förödmjuka ovänner och imponera på kvinnor.
Den första övningen som tog steget över till regelrätt underhållning var den som på franska kallades mêlée och som på svenska gick under beteckningen bohordh. Två lag stred mot varandra. Syftet var att stöta ned den andra sidans ryttare från hästarna. Många varianter förekom, med vitt skilda vapen. I regel var morgonstjärnor (spikkulor som hängde i stavar med kedjor) förbjudna, eftersom det inte var meningen att någon skulle dö. Dödsolyckor gick dock inte att undvika, eftersom striderna kunde bli vilda. En variant av mêlée gick ut på att soldater lämnade hästarna bakom sig och stred till fots, antingen i grupp eller i par.
Senare utvecklades en ännu populärare torneringsform, franskans joute (på svenska dust). Två tävlande red rakt emot varandra och försökte stöta ned varandra med lansar. Om båda satt kvar på hästarna efter dusten vann den som visat störst träffsäkerhet och spräckt sin lans. Risken för förutsägbara olyckor med dödlig utgång undveks genom att lansarna vanligtvis försågs med trubbiga kronor på spetsen. Tyska arrangörer som ansåg detta fegt och omanligt ordnade då en extra tuff variant av dust, Rennen, med skarpa spetsar på lansarna.
Dusten utvecklades betydligt på 1300-talet, 1400-talet och 1500-talet. Många inslag tillkom, till exempel seden att placera räcken mellan de tävlande och ordna allt bättre banor. Även rustningarna förändrades. Till skillnad från i vanliga strider ute på slagfältet, där rustningarna var anpassade för att underlätta snabba rörelser, blev torneringsrustningarna inte sällan tunga och otympliga men ändamålsenliga, specialgjorda för sporten. Även övningarna inför torneringarna, däribland försöken att träffa en roterande påle med sköld och vapen (en så kallad quintain), utvecklades till grenar i tornerspelen. Till showerna hörde också parader, festspel, med flera upptåg. Gycklare i narrkostym var vanligt förekommande.
Hela denna torneringsutveckling var förbehållen adelsmännen. För att delta måste man bevisa sina anor. Vapensköldar inspekterades. Inga ofrälse fick delta. Följden blev att icke-adliga torneringsentusiaster ordnade egna tävlingar, fattigmannavarianter av riddarlekarna.
I det medeltida Sverige var, om vi skall utgå från källorna, torneringar ovanliga. Huvudskälet var demografiskt. Vi saknade, för att använda en modern metafor, den stora mängd adliga sportfånar med rikedom och fritid i överflöd som hade behövts. Torneringarna kom därför att koncentreras till stora tilldragelser, som kungliga bröllop och kröningar. Enligt Erikskrönikan förekom sådana torneringar i mitten av 1200-talet, men vi kan inte vara säkra på deras existens före 1300-talet och 1400-talet. På 1500-talet, då riddartiden paradoxalt nog var historia, blomstrade torneringarna vid renässanshoven i hela Europa. Därefter ersattes sporten successivt av ryttartävlingar och parader (så kallade karuseller). Torneringarna kunde hela tiden återupplivas – Gustav III tyckte om dem – men det blev aldrig mer än enstaka nostalgitripper.
Vem är Karlsbron uppkallad efter?
Vilken Karl är Karlsbron i Prag uppkallad efter? Karl den store? Eller en av våra svenska Karlar? De har ju varit där och krigat, eller? Frågorna är mycket vanliga bland turister som vandrat på den vackra gamla bron med skulpturer, som förenar stadens två sidor med varandra. Ännu fler har antagligen sett bron i de många agentfilmer som haft Prags gatubild som fond för biljakter och skumma intriger.
Karlsbron, på tjeckiska Karlův most, är uppkallad efter den Karl som lät bygga bron i mitten av 1350-talet: den tysk-romerske kejsaren och tjeckiske kungen Karl IV. Ursprungligen var bron känd som Stenbron eller rätt och slätt Pragbron. Nuvarande namn konkurrerade ut de tidigare namnen först under andra hälften av 1800-talet. Ända till 1841 var bron den enda vägen som förband Prags två sidor.
Svenska Karlar var alltså inte inblandade i byggandet. Däremot var svenskar synnerligen aktiva på bron i ett senare skede. År 1648, i slutfasen av trettioåriga kriget, utkämpades hårda strider mellan svenska och kejserliga trupper på Karlsbron, vilket resulterade i avsevärd förstörelse.
Av de många statyer som pryder bron sedan 1600-talet och 1700-talet vill jag särskilt framhäva den lokalt intressante Johannes av Nepomuks staty. Johannes lär ha mött döden i floden Vltava när kung Václav IV (i Tyskland känd som Wenzel), Karl IV:s son, band honom och kastade ned honom från bron år 1393. En skröna gör gällande att den kungliga vreden kom sig av att Johannes vägrade berätta för kungen vad drottningen hade sagt när hon biktade sig. I själva verket rörde det sig om motstridiga åsikter i samband med tillsättningen av en abbot i ett rikt kloster, det vill säga en för medeltiden typisk auktoritetskonflikt mellan kungamakt och kyrka. Långt senare, 1729, blev Johannes kanoniserad.
Dog samerna i digerdöden?
Hur långt norrut nådde pestepidemierna under senmedeltiden? Drabbades även Lappland och samerna av digerdöden?
Bristen på skriftliga källor gör det vanskligt att uttala sig i ämnet, och det är svårt att länka de förändringar som bevisligen ägde rum i regionen under epoken till just sjukdomar. Därför står vi ännu kvar på gissningsnivå.
Ett typiskt exempel är forskningen om stalotomterna. En stalotomt är en rund eller oval tomt med en invändig diameter på mellan fyra och sex meter. Tomterna träder oss till mötes i form av vallar med nedgrävd golvyta. De förekommer aldrig ensamma. Ett minimum är två tomter bredvid varandra, men vi har också exempel på femton tomter placerade i rad. Stalotomterna är anlagda över trädgränsen, från Jämtland upp mot Treriksröset. Det lär förmodligen aldrig bli entydigt bevisat i vilket socialt och ekonomiskt sammanhang de fungerade, men det troligaste är att de har varit fångstboplatser. Här vistades alltså, tror vi, samer som livnärde sig av jakt, inte bara för egen försörjning utan också med tanke på handel med omvärlden. Pälsverk var ju en efterfrågad vara i hela Europa. Av fyndmaterialet att döma nyttjades stalotomterna framför allt under vikingatiden och äldre medeltid. Några av dem fick visserligen en ny blomstringstid på 1600- och 1700-talen, men från och med 1300-talets mitt tycks hela bosättningskulturen ha drabbats av en kris. I mitten av 1400-talet hade många stalotomter permanent övergivits. Varför? En möjlig tolkning är att samerna hade drabbats av digerdöden eller andra pestepidemier. Eftersom de stod i nära kontakt med omvärlden genom päls- och skinnkommersen var de lika mottagliga för smitta som övriga handelsberoende folk.
Observera dock att detta är en hypotes, ingen slutsats. Förändringen kan lika gärna ha berott på andra faktorer. Ett tecken på kulturell förskjutning, och inte nödvändigtvis nedgång i folkmängd, är att en helt ny typ av samebebyggelse uppkom i delar av Norrland under andra hälften av 1300-talet. Forskning i Lule älvdal har visat på grundandet av boplatser som idag endast markeras av en kantkedja, till skillnad från tidigare seklers stenfyllda härdar. Antagligen har det rört sig om tältboplatser, vilka har befolkats av enskilda familjer och inte av de större grupper som tidigare hade vistats gemensamt på stalotomternas boplatser. Den nya boplatstypen växte kraftigt i betydelse under 1500-talet, än mer under 1600-talet. Vissa har tolkat förändringen som en avspegling av en ny ekonomi, den så kallade rennomadismen, som revolutionerade samhället genom att renen successivt gick från att ha varit en kollektiv resurs till att bli privategendom. Att samerna hade börjat domesticera renar och driva dem i hjordar nämns uttryckligen på 1550-talet av Olaus Magnus, som uppskattar antalet renar i varje hjord till mellan 10 och 500 djur. Om denna utveckling är orsak till den arkeologiskt avläsbara förändringen kan vi måhända lägga digerdöden till handlingarna och istället lansera orsakshypoteser om spridningen av kapitalism och förmögenhetsbildning i samesamhället.
De äldsta beläggen för Robin Hood-legenden
Hur länge har folk berättat historier om Robin Hood, hänvisat till hans bravader och sjungit ballader om honom?
Det första litterära omnämnandet kan dateras till åren 1376–1379, då William Langland skrev den så kallade B-versionen av Piers Plowman (egentligen The Vision of William Concerning Piers the Plowman), ett allegoriskt diktverk som var mycket populärt på sin tid. Här framträder Sloth (Lättja) i egenskap av en glömsk präst. Han kan inte ens memorera bönen Fader vår, men när det gällde spännande historier om världsliga hjältar är hans minne bättre (V, 402):
But I can rymes of Robyn Hood, and Randolf erle of Chestre (”Men jag kan sånger om Robin Hood, och om earl Randolf av Chester”)
Tyvärr låter oss inte Langland veta vad sångerna handlar om. Det enda vi kan sluta oss till är att de existerade, att det senast på 1370-talet fanns en levande legendflora om Robin Hood.
Efter Piers Plowman dröjer det inte länge innan vi får fler belägg för Robin Hoods popularitet. År 1419 eller 1420 skrevs ett arbete betitlat Reply of Friar Daw Topias to Jack Upland, i vilket Robin Hoods namn förekommer i ett ordspråk:
And many men speken of Robyn Hood / And shotte nevere in his bowe (”Och många män talar om Robin Hood / Trots att de aldrig skjutit med hans båge”)
Ordspråket syftar på att folk har för vana att uttala sig om ting som de i själva verket saknar erfarenhet av. Robin Hood-figuren var alltså nu så ryktbar att han hade integrerats i den engelska ordspråksfloran. Bland andra exempel från samma tid kan nämnas predikotexten Dives and Pauper, troligen skriven av en franciskan omkring 1410, i vilken klander framförs mot dem som hellre lyssnar på berättelser och sånger om ”Robyn Hode” än de hör mässor.
Vilka segrade vid Kosovo polje?
Enligt vad man kan läsa sig till i mängder av böcker och artiklar var slaget vid Kosovo polje den 28 juni 1389 serbernas historiska ödesstund, då deras armé krossades av de osmanska turkarna, vilka därefter lade under sig Balkan. Kosovo polje – ”Trastfältet” i nuvarande Kosovo – har därför blivit en symbol för den serbiska nationen och dess kampvilja mot utländsk aggression.
Men stämmer detta? I andra texter kan man läsa att turkarna inte erövrade Serbien förrän i mitten av 1400-talet. Årtalet 1459 anges i vissa läroböcker. Vilket är korrekt?
Det stora problemet i forskningen om slaget vid Kosovo polje är att drabbningen redan under senmedeltiden användes inom den politiska propagandan och blev föremål för episk gestaltning. På 1400-talet och 1500-talet besjöngs slaget i muntlig tradition och i hjältedikter. Slagets förlopp anpassades retroaktivt efter politiska behov. Detta gällde i synnerhet i själva Serbien, där olika härskarfamiljer sökte framställa sina fiender som skurkar. När traditionerna väl fästes på pränt hade det gått så lång tid att det var svårt att skilja historiska fakta från propagandalögner.
Det står emellertid klart att slaget vid Kosovo polje var ovanligt stort och att båda fältherrarna dog till följd av drabbningen, såväl den serbiske fursten Lazar Hrebeljanović som den osmanske sultanen Murad I. Den förre skall ha tillfångatagits av turkarna och avrättats. Den senare mördades av en serb som utgav sig för att vara desertör men som egentligen bara ville komma nära sultanen och döda honom. Själva slaget var, såvitt vi kan bedöma, en kaotisk människoslakt som slutade när båda sidorna var utmattade. På den serbiska sidan kämpade inte bara furst Lazars egen här utan även en annan serbisk furste, Vuk Branković, och hans trupper, samt den bosniske härskaren Tvrtko I:s styrkor, som leddes av Vlatko Vuković. Ingenting av vad vi verkligen vet tyder på att någon av dessa kämpade dåligt eller begick förräderi. Lazars, Vuks och Vlatkos styrkor tycks efter omständigheterna ha gjort bra ifrån sig. De tillfogade osmanerna så omfattande förluster att den nye sultanen Beyazit I var ur stånd att fortsätta fälttåget. Visserligen tycks serberna och bosnierna ha retirerat från själva slagfältet före turkarna, men inom kort drog sig även de senare tillbaka och återvände hem.
Eftersom det konkreta resultatet av slaget var att turkarna evakuerade Serbien, tolkade i synnerhet Vlatko Vuković drabbningen som en kristen triumf, vilket han rapporterade till Tvrtko, som i sin tur skröt om segern för italienarna. I Italien och Frankrike hyllades Tvrtko som kristenhetens hjälte.
Den troligaste tolkningen är att slaget slutade oavgjort. Ingen part var i stånd att förfölja motståndarna. Kortsiktigt var det en serbisk framgång, eftersom turkarna drog sig tillbaka. Men strategiskt sett var det utan tvekan en, låt vara dyrköpt, turkisk framgång. Problemet för serberna var att de var betydligt färre än turkarna. Sultanen hade råd att mista åtskilliga soldater på slagfältet i Kosovo. De serbiska furstarna hade färre män och kunde inte mobilisera en ny koalition av samma kaliber som 1389. När turkarna återkom några år senare mötte de följaktligen betydligt sämre motstånd. Dessutom passade ungrarna på att utnyttja den serbiska svagheten till att tränga fram norrifrån (de anföll Lazars minderårige efterträdare Stefan redan i november 1389), vilket tvingade de serbiska furstendömena att antingen alliera sig med Osmanska riket eller med Ungern för att skydda sina gränser och bevara så mycket autonomi som möjligt. År 1392 hade hela det serbiska området, utom de områden som kontrollerades av Bosnien, erkänt osmansk överhöghet. Detta ändrades dock snart, och striderna fortsatte att bölja fram och tillbaka. Inte förrän 1459 hade osmanerna slutgiltigt erövrat hela Serbien.
Det konstant oroliga läget och osmanernas successiva framträngande medverkade till att behov av förrädiska syndabockar växte fram i Serbien. En av de som främst utpekades som förrädare var den ovannämnde Vuk Branković. Möjligen var det Lazars änka Milica, förmyndare för Stefan, eller hennes anhängare, som tog initiativ till att sprida ryktena. Gissningen kan inte beläggas, men det är ingen hemlighet att Milica ofta låg i bitter fejd med Vuk och att deras ättlingar förblev fiender. Eftersom Lazar snart började dyrkas som helgon och fungera som en serbisk Jesusgestalt behövde man dessutom en Judasfigur, och Vuk blev ett lämpligt val.
För en utförligare redogörelse om allt detta, och om det politiska läget i senmedeltidens Balkan, kan jag varmt rekommendera John V. A. Fines innehållsrika The Late Medieval Balkans (1994).
Tyska orden på Gotland
Gotland torde vara det enskilda svenska landskap som har tillhört flest länder. Ön har varit svensk, dansk, rysk (några veckor 1808), tysk, självständig och delad mellan olika makthavare. Den här frågan gäller den tioårsperiod under senmedeltiden då ön styrdes av Tyska orden, korsriddarna från Preussen. Dignade gutarna under tyskt fogdeförtryck eller uppskattade de främlingsväldet?
För att förstå problematiken måste man känna till att 1390-talet var ett förfärligt decennium för vanligt folk vid och på Östersjön. Kriget mellan mecklenburgarna och drottning Margareta gjorde regionen till ett eldorado för sjörövare, så kallade vitalianer, och plundrare, medan handelssjöfarten och lantbruket var konstant hotade. Gotland låg mitt i eländet. Ön var ofta delad mellan två eller rentav tre stridande parter som ömsom bekrigade varandra, ömsom allierade sig med varandra. De stora förlorarna var självfallet gotlänningarna själva, som måste stå ut med utländska pirater, legoknektar och skattekrävande herremän.
I denna situation valde Tyska orden att intervenera. Högmästaren Konrad von Jungingen invaderade Gotland i mars 1398 i vad som idag skulle betecknas som en officiell polisaktion för att skapa fred i södra Östersjöregionen. Den 5 april kapitulerade mecklenburgarna och vitalianerna. Tyska ordens folk övertog Gotland. Erövringen sanktionerades juridiskt genom att riddarna påföljande år köpte ön som län av Albrekt av Mecklenburg.
Riddarna fick det inte lätt. Förutom att reparera krigsskadorna måste de ta itu med misstron och rivaliteten mellan staden Visby och den gotländska landsbygden. År 1288 hade parterna drabbat samman i krig. Nu tog Visbyborgarna chansen att få över Tyska orden på sin sida och med riddarnas hjälp tvångsförflytta all handel i de gotländska lanthamnarna till Visby. Högmästaren var inte dummare än att han insåg vilka nya konflikter ett sådant monopol kunde leda till, varför han gav undvikande och uppskjutande svar till borgarnas representanter.
Allt källorna låter oss veta tyder på att Tyska ordens välde fungerade väl. Riddarna tog sitt ansvar. De gjorde sitt bästa för att återställa ett normalt rättssamhälle och återge folk tron på att myndigheterna garanterade lag och ordning. De drev effektivt bort sjörövarna och stoppade godtycklig plundring. Vid Visby ringmur började en ny befästning byggas, vilken senare utvecklades till Visborgs slott. Tyska orden lät översätta Gutalagen till tyska år 1401 i syfte att underlätta rättskipningen. Dessutom har vi dokument som visar att ordensriddarnas hövitsman, Johan von Techwitz, personligen samarbetade med gutarnas landsdomare vid förhandlingar mellan tvistande bönder.
När drottning Margaretas styrkor sökte erövra Gotland på vintern 1403–1404 var både Visbyborgarna och landsbygdsbefolkningen lojala mot riddarna, som fick deras militära stöd. Uppenbarligen hade gutarna ingen lust att byta överhuvud. Vi hör aldrig talas om några tendenser till uppror. Om inte Konrad von Jungingen avlidit i mars 1407 är det mycket troligt att Tyska orden hade fortsatt att styra över ön, men Konrads bror och efterträdare Ulrik von Jungingen var ointresserad av Gotland. I september 1408 sålde han ön till unionskungen Erik och drottning Margareta, som tvingades betala särskild ersättning för de befästningar riddarna låtit uppföra vid ringmuren.
Historien om den lyckosamma tyska ockupationen av Gotland 1398–1408 indikerar hur svagt utvecklade de nationella tankarna var under senmedeltiden. Gutarna var främst intresserade av fred, lugn och ro och rättssäkerhet. De kände sig varken som svenskar eller danskar; de var inte ens inbördes eniga utan djupt splittrade i fientliga fraktioner. Tyska ordens herremän var sannolikt varken bättre eller sämre än övriga herremän i Östersjöområdet, men de hade den odiskutabla fördelen att de upprätthöll freden och lagen. Det räckte långt.
En spanjor och en kines i Samarkand
I historiska översiktsverk nämns stundom att officiella representanter för yttersta västern och yttersta östern – Spanien och Kina – möttes på en middag i Samarkand i början av 1400-talet, detta som exempel på att utvecklingen av politik, köpenskap och kommunikationer hade nått så långt att diplomater från hela den eurasiatiska kontinenten vid behov kunde sammanstråla. Stämmer det?
Ja, det gör det. Händelsen kan dateras till den 8 september 1404. Vi känner till den tack vare den resedagbok som fördes av kastilianske ambassadören Ruy Gonzalez de Clavijo, som sänts till Samarkands härskare Timur Lenk på uppdrag av Henrik III av Kastilien. Spanjoren skildrar hur han och hans män leddes till en praktfull sal, där de placerades till höger om Timurs eget säte. Mellan dem och den gamle härskaren satt en man med ett, ansåg Clavijo, besynnerligt utseende. Han hade sneda ögon och hy som övergick i en gulaktig nyans. Denne ambassadör hade tidigare krävt att Timur skulle erlägga tribut till en härskare som, enligt vad kastilianarna tyckte sig höra, hette Chayscan och var kejsare av Cathay. När Timur upptäckte att hans tjänare hade placerat den snedögde på en bättre plats än de nyanlända kastilianarna blev han upprörd. Tjänarna beordrades flytta fram sändebuden från ”kungen av Spanien, min son och vän” och flytta ned cathayanen till en sämre plats. Han kom nämligen från en dålig härskare, en tjuv och en fiende.
I Clavijos reseberättelse används händelsen som belägg för hur högt aktade Kastilien och dess härskare var även i Centralasien. I praktiken var det, från Timurs sida, snarare en förolämpning av Mingdynastins ambassadör. Kastilianarna anlände vid ett tillfälle då relationerna mellan Timur och Kina var mer än lovligt usla. En tid senare bröt Timur upp på sitt sista fälttåg, mot just Kina.
Skithistoria?
Att människan lämnar spår efter sin aktivitet i form av katedraler, slott, gravhögar, skeppssättningar, dokument, husruiner och stadsmurar är ofta något våra myndigheter och föreningar storligen yvs över. Men hur förhåller det sig med motsatsen till dessa stolta kulturminnen? Kan man skriva historia om vad som bokstavligt talat är historisk skit, det vill säga gammalt kiss, bajs, toaletter och hemlighus?
Självklart. Det är inte ens ovanligt att historiker och arkeologer ägnar sig åt sådant. Inom miljöhistorikernas kretsar är utvecklingen av vatten- och avloppsanläggningar under 1800-talet och 1900-talet av mycket stort intresse, och ingen som blivit guidad i en gammal borg lär ha undkommit guidernas småflinande markeringar av var priveterna (toaletterna) var belägna. Vi möter fenomenet även inom rättshistorien, till exempel i medeltidens fridslagar. Till dessa hörde inte bara de mer kända paragraferna om kvinnofrid, tingsfrid, kyrkofrid och hemfrid utan även (i stadslagarna) hemlighusfrid. Om någon angrep en person som satt i hemlighuset drabbades vederbörande av extra hårda straff. I Visby stadslag regleras noga var latrinerna fick placeras i förhållande till gator, brunnar och granntomter.
1800- och det tidiga 1900-talets utedasshistoria är ett kapitel för sig, eftersom bondesamhällets hemlighus har tilldragit sig historikers och kulturhistorikers specialintresse. Se till exempel Kalle Bäcks bok Det svenska dasset – inte bara en skitsak! (1994), där det poängteras vilken socialt framträdande funktion utedasset fyllde. Det var inte bara en plats dit man sökte sig för att vara i fred. Ofta var det tvärtom: på grund av trångboddheten var det inte sällan den enskilda lokal där man och son, fru och dotter, eller goda vänner, kunde diskutera hemligheter avskilt från övriga. Av detta skäl har många gamla dass två, tre eller ännu fler avträdeshål bredvid varandra.
Inom arkeologin är utgrävningar av latriner vanliga, men också något som ställer till med bekymmer. Stundom, som i undersökningar av den för svenskt vidkommande stora medeltida staden Söderköping, hittas märkligt få gamla dass, vilket tvingar oss att ställa relevanta men svårbesvarade frågor om vart skiten tog vägen. Vi vet att man ibland använde sig av gamla sill- eller öltunnor, som när de var fulla kunde tömmas på avsedd soptipp. Som exempel kan nämnas en tunna försedd med bomärke, som påträffades vid utgrävningarna vid glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping 1999. Längst ned på tunnans botten fann arkeologerna en svart, oljig gyttja med kraftig lukt, uppenbarligen rester av senmedeltida avföring.
Ett bosniskt rike under medeltiden?
Är Bosnien-Hercegovina en helt modern statsbildning utan föregångare? Eller fanns det bosniska riken i ett tidigare skede av historien, före den turkiska erövringen under senmedeltiden?
Ja, visst fanns det sådana riken. Under medeltiden var Bosnien ett gränsland mellan den katolska och ortodoxa kristenheten. Ungern, Kroatien och Serbien erövrade tidvis stora delar av området, men ingetdera riket kunde vidmakthålla annat än svag kontroll över bergsdalarna. I synnerhet de ungerska kungarna hävdade ofta, med större eller mindre framgång, överhöghet över hela Bosnien, medan serbiska furstar från 1168 gärna gjorde gällande att de var rättmätiga härskare över det sydliga området Hum (dagens Hercegovina). I allt väsentligt styrdes landet av inhemska småfurstar, så kallade županer.
Detta förändrades på 1300-talet. Omkring 1318 tog den energiske stormannen Stjepan Kotromanić makten över centrala Bosnien. I mitten av 1320-talet kastade han ut serberna från Hum. Stjepans son Tvrtko I, som regerade mellan 1353 och 1391, underlade sig ett ännu större område och lät år 1377 kröna sig till Bosniens förste kung. Landet gynnades av gruvdrift och handel med omvärlden, men storhetstiden blev kort. Redan på 1400-talet sönderföll riket i inbördeskrig, vilket underlättade för de osmanska turkarna, som underkuvade landet 1463. Ungrarna gick till motangrepp och lyckades återerövra norra Bosnien, men även detta blev turkiskt på 1520-talet.
Att Hercegovina heter som det heter beror på att en hertig (herceg) av Hum gjorde sig självständig från Bosnien år 1448. Därefter kallades området ”hertigdömet”, hercegovina. De sista kristna befästningarna i hertigdömet föll för osmanerna i början av 1490-talet.
Upptäckte kineserna Amerika?
I ett antal artiklar och föregivet vetenskapliga verk har det gjorts gällande att kineserna var före Columbus i Nya världen. Senast på 1400-talet skall kinesiska flottor ha seglat till Nord- och Mellanamerikas kuster. Ligger det någon sanning i detta?
Bakom frågan ligger ett idag välkänt faktum: att kineserna inte bara kunde utan även genomförde mycket omfattande och ambitiösa upptäcktsresor, i synnerhet på 1400-talet. Allra störst insatser gjorde amiral Zheng He (f. c. 1371, d. 1435), som tillhörde en muslimsk familj i Yunnanprovinsen; hans ursprungliga namn var Ma, av Muhammad. Som ung blev han kastrerad och skickad till armén. Han steg i graderna, utnämndes till eunuck vid Mingdynastins hov och fick 1405 i uppdrag att leda en kejserlig flottexpedition till Sydasien. I spetsen för över 60 skepp och (enligt källorna) 27 800 man seglade han runt mellan öarna och länderna mellan Java och Indien, och överallt mottogs han med den respekt och underdånighet som följde av maktdemonstrationen. Ingen sydöstasiatisk härskare vid sina sinnens fulla bruk satte sig upp mot Mingflottans lika oväntade som kraftfulla besök.
Zheng He återvände hem 1407, varpå följde ytterligare sex expeditioner ända till 1433. Resultatet blev att Mindynastins välde formellt erkändes längs Indiska oceanens kuster, ända till nuvarande Kenya i Östafrika. Den kinesiska hegemonin på jordklotet har aldrig, åtminstone på papperet, varit lika omfattande som under dessa år.
Inget hindrade i detta läge att Zheng He och kineserna fortsatte runt Godahoppsudden och så småningom etablerade samma sjöväg som några decennier senare lokaliserades av portugisiska sjöfarare. Men något hände. En nytillträdd kejsare satte stopp för vidare expeditioner. Skälen var förmodligen flera. För det första var det kostsamt att resa runt och bevisa vad alla redan visste, nämligen att Kina var världens mittpunkt och att alla folk böjde sig för de kinesiska maktpretentionerna. För det andra behövdes pengarna bättre i Kina, inte minst för att bemöta hotet från mongolerna. För det tredje var Mingdynastin inte intresserad av att grunda ett kolonialvälde och få in utländska handels-och hantverksprodukter. Allt Kina behövde fanns ju redan i Kina. För det fjärde var storskalig utländsk expansion beroende av nära samarbete mellan stat och kapital, helst ett dynamiskt och självständigt agerande borgerskap som kompletterade kejserliga initiativ. Men den kinesiska statsmakten höll sina köpmän i strama tyglar. Istället för att gynna internationell kommers införde man totalförbud för privat kinesisk utrikeshandel (i kraft till 1567) och tillämpade en isolationistisk politik som kraftigt reducerade antalet asiatiska konkurrenter för de portugiser och spanjorer, och senare holländare och engelsmän, som snart dök upp i de sydasiatiska vattnen.
Följden blev att smuggling och sjöröveri bredde ut sig, särskilt vid provinsen Fujians kust, och under påföljande sekler immigrerade många driftiga kineser utomlands. Spanjorerna i Manila, liksom holländarna i Batavia och engelsmännen i Singapore, välkomnade dem med öppna armar.
Sett ur detta perspektiv är det högst osannolikt att kinesiska flottor seglade till Amerika. Eftersom vi känner till expeditionerna på Indiska oceanen borde vi rimligen känna till Stillahavsexpeditionerna också, om de ägt rum. Dessutom underlättades Zheng Hes resor av att han kunde följa välkända kuster och alltid proviantera vatten och mat. Stilla havet var en okänd ocean, och provianteringsmöjligheterna betydligt sämre.
För en utförligare diskussion i frågan rekommenderar jag Ian Morris bok Why the West Rules – For Now. The Patterns of History, and What They Reveal about the Future (2010).
Barnabas falska evangelium
Bland alla de förfalskningar och besynnerliga skrifter som producerades under medeltiden står det så kallade Barnabasevangeliet i en klass för sig. Vad är detta egentligen för skrift? Vet vi vem som skrev verket, och när?
I centrum för texten står Barnabas, som i Bibeln dyker upp först i Apostlagärningarna. Där anges att han stammar från Cypern, är medlem av den kristna församlingen i Jerusalem och blir följeslagare åt Paulus. I det evangelium som bär hans namn framstår emellertid Barnabas som Jesu främsta lärjunge.
Enligt en spridd (men antagligen osann) historia skall Barnabasevangeliet ha upptäckts av en slump i slutet av 1500-talet. En italiensk munk, Fra Marino, satt en dag i förtroligt samtal med sin vän, påven Sixtus V. De befann sig i påvens privata bibliotek. Sixtus blev trött och slumrade till. Då upptäckte plötsligt Fra Marino en bok som han aldrig hört talas om, Evangelium enligt Barnabas. Han läste boken, stal den, tog till sig budskapet och konverterade till islam.
En av Barnabasevangeliets stora skurkar är Paulus. Enligt författaren har Paulus saboterat den sanna kristendomen genom att ljuga ihop en historia om att Jesus skulle vara Guds son. Paulus har också hittat på att omskärelsen är onödig och att det är tillåtet att äta oren föda. Dessutom har Paulus förtigit åtskilligt, som att Adam, enligt Jesus, kort tid efter jordens skapelse skall ha sett orden ”Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans budbärare” skrivna i skyn.
Enligt Barnabasevangeliet blev Jesus aldrig korsfäst. Judas, som är ännu skurkaktigare här än i de övriga evangelierna, försöker visserligen förråda honom, men Gud räddar Jesus, med följd att Judas grips av misstag (eftersom Gud ser till att förändra hans utseende) och korsfästs i Jesu ställe. Jesus återkommer sedan och förklarar att människorna hädanefter skall leva i den falska tron att han dog på korset, men att Muhammed skall avslöja sanningen.
Det äldsta kända exemplaret av Barnabasevangeliet är en italiensk handskrift från andra hälften av 1500-talet. Det skrevs troligen av en munk som blivit muslim, antingen på 1300-talet eller på 1400-talet. Texten upptäcktes sedermera av den preussiske rådsherren J.F. Cramer. I början av 1700-talet köpte han manuskriptet i Amsterdam. Senare hamnade det i Nationalbiblioteket i Wien, och där finns det ännu.
På 1900-talet har Barnabasevangeliet blivit mycket känt i den islamiska världen. Det citeras ofta och brukas som argument mot kristendomen. Enligt en vanlig muslimsk uppfattning var texten accepterad som kanoniskt evangelium i Nya testamentet ända till år 325, varefter det förbjöds och låg fördolt i mer än tusen år. Som exempel kan nämnas en religionskonferens i Libyens huvudstad Tripoli i februari 1976. Arrangören, landets diktator Muammar Gaddafi, lät lägga ut två verk till samtliga deltagare: Koranen och – som kristen motsvarighet – Barnabasevangeliet. Efteråt berättade en av Vatikanens utsända att Gaddafi, uppenbarligen ärligt nyfiken, hade frågat hur länge det skulle dröja innan påven erkände Barnabasevangeliet, som hans företrädare hade dolt för världens blickar i flera sekler.
Blev mordet på Engelbrekt bestraffat?
I historiska referensverk kan man läsa att Magnus Bengtsson (Natt och Dag), mannen som mördade Engelbrekt på en holme i Hjälmaren, inte långt från Göksholm, undslapp straff för dådet. Stämmer verkligen det? Skyddades han av herremännen i riksrådet?
Denna fråga har debatterats i århundraden. Problemet är att de mest relevanta källtexterna, motsvarigheten till våra dagars domstolsprotokoll, inte är bevarade. De yttre omständigheterna är desto bättre kända.
När budet om Engelbrekt Engelbrektssons död år 1436 nådde Stockholm förefaller det ha kommit som en överraskning för rådsherrar och övriga församlade. Konspirationsteoretiker har gjort gällande att Karl Knutsson, landets mäktigaste man och Engelbrekts konkurrent i kampen om ledningen av upproret mot unionsmonarken Erik, i hemlighet var lierad med mördaren Magnus Bengtsson, men för detta finns inga bevis. Förvisso lät Karl Knutsson utfärda ett allmänt skyddsbrev för Magnus strax efter underrättelsen om mordet, förmodligen under ett möte med riksrådet. Men detta var helt i sin ordning, och allt annat hade varit en rättsskandal. Karl Knutsson och rådsherrarna agerade mot bakgrund av den panik- och hämndstämning som spred sig bland allmogen. Mördaren måste skyddas intill dess tingsförhandlingar hade ägt rum och målet dömts på sedvanligt vis. I detta följde rådsherrarna svensk lag. Skyddsbrevet var ett så kallat lejdebrev, skrivet i enlighet med bestämmelserna i landslagens dråpsmålabalk. Syftet var att göra det möjligt för den anklagade att inställa sig vid ting för rannsakning.
Så långt är allt gott och väl, men sedan drabbas vi av den irriterande källuckan. Det är inte osannolikt att en rättegång ägt rum och att Magnus tvingats erlägga en dryg mansbot, men bristen på dokument gör att vi inte kan uttala oss om det. Rättegången kan ha ägt rum antingen kort tid efter mordet eller flera år senare, när känslorna lagt sig och det blivit säkert för Magnus att överhuvudtaget närvara vid ett svenskt ting. Mördaren fick nämligen ingen större nytta av skyddsbrevet. En tid efter mordet tvingades både han och hans far fly till Ringstadaholm, en borg inte långt från Norrköping, varefter han under en tid ägnade sig åt kaperi utanför Östergötlands kust. Fadern och sonen infann sig vid Söderköpingsmötet i oktober, då de erhöll fri lejd i riket, men i praktiken förblev deras ställning osäker. Magnus Bengtsson anslöt sig till kung Erik på Gotland 1439, återvände till Östergötland med Nils Stenssons invasionshär men tvingades snart fly på nytt.
Inte förrän 1443 kunde Engelbrekts mördare slå sig till ro. Under resten av livet skilde sig Magnus Bengtsson föga från övriga svenska stormän. Omkring 1450 tog han säte i riksrådet. Han blev lagman i Närke, gjorde godsaffärer och residerade på Göksholm. Inget tyder på att han stod på god fot med Karl Knutsson, varken vid kungavalet 1448 eller under de oroligheter 1457 som ledde till att denne störtades från tronen.
Vad vet vi om Kristofer av Bayern?
Det står inte mycket om unionskungen Kristofer av Bayern i våra historieböcker. Vad vet vi egentligen om honom?
Kristofer tillhörde den ryktbara ätten Wittelsbach, samma ätt som (via en annan släktgren), regerade Sverige under stormaktstiden och då brukar kallas den ”pfalziska ätten”. Wittelsbach var en bayersk dynasti som under medeltiden även tog makten i de delar av Tyskland som gick under benämningen Pfalz. Karl X Gustav och hans ättlingar tillhörde grenen Pfalz-Zweibrücken, medan Kristofer stammade från Oberpfalz i norra Bayern (som han började härska över 1443, efter det att han blivit nordisk kung). Han var son till hertig Johan av Oberpfalz och Katarina, syster till den förre nordiske unionskungen Erik (”Erik av Pommern”). Det var detta släktband som gjorde att det danska riksrådet började intressera sig för honom som ersättare för den besvärlige Erik. Den 28 oktober 1438 erbjöd de kronan åt Kristofer, som då var i 22-årsåldern.
Kristofer erkändes som kung av Danmark 1440, kung av Sverige 1441 och kung av Norge 1442. Kröningen till svensk kung ägde rum i Uppsala domkyrka den 14 september 1441. Han gifte sig med den tyska furstedottern Dorothea av Brandenburg år 1445. Dessvärre fick Kristofer ingen längre tid på sig att utveckla sin regim, vilket är huvudskälet till att det står så lite om honom i historieböckerna. Han avled redan i januari 1448, under en vistelse i Helsingborg. Allt vi vet ger vid handen att Kristofer drömde om att återskapa den starka kungamakt som försvunnit när de nordiska riksråden gjorde sig av med kung Erik. Vid trontillträdet tvingades Kristofer förvisso acceptera en benhård och besvärlig kungaförsäkran, i vilken han avstod från mycket inflytande till förmån för riksråden, men genom skicklig diplomati och hänsynslös realpolitik (han svek gärna löften till besvärliga skandinaviska stormän) återuppbyggde han sakta men säkert den egna maktpositionen under 1440-talet. Dessutom undvek han att irritera de tyska hanseköpmännen och de inhemska borgarna. Han var försiktig med gästningar och skattepålagor, sannolikt för att undvika missnöje i allmogeleden.
Kristofers största politiska och militära misslyckande var expeditionen till Gotland 1446, som syftade till att tvinga bort den avsatte unionskungen Erik från ön. Erik och hans sjörövare var ett gissel för Östersjöns handelssjöfart. Kristofers krigståg slutade med förhandlingar i Västergarn och stillestånd, som inte förändrade maktsituationen nämnvärt.
Till Kristofers viktigaste gärningar hör nedkämpandet av ett stort bondeuppror i Danmark på sommaren 1441 och stadfästandet av en ny landslag i Sverige i maj 1442. ”Kristofers landslag” var gällande lag i riket ända till 1736. Till en början användes den parallellt med Magnus Erikssons lag, men efter 1608 (då Karl IX lät trycka den) var den allenarådande.
Kristofers största olycka, förutom det tidiga dödsfallet, var att hans svenske fiende Karl Knutsson på 1450-talet spred hatisk propaganda om honom i Karlskrönikan. Här framställs Kristofer som en vedervärdig, fetlagd, svärande nattsuddare. Folk skall ha kallat honom ”barkakonung”, eftersom de tvingades baka barkbröd på grund av missväxt. Denna nidbild av kungen och hans regeringstid har medverkat till att Kristofer länge haft ett orättvist dåligt rykte i traditionell svensk historieskrivning.
Häxorna på heden
I en av de mest berömda scenerna i teaterhistorien möter Macbeth, huvudpersonen i Shakespeares tragedi med samma namn, några häxor på heden. I det samtal som följer förutspår häxorna att Macbeth skall bli skotsk kung. Han och hans hustru låter sig förföras av tanken och ser sedermera till att infria profetian genom lönnmord. Men Macbeth är skönlitteratur. Har något liknande hänt i verkligheten? Har kungligheter, prinsar och herremän inspirerats av spåkvinnor, astrologer eller häxor i sin jakt på makt och ära?
Javisst. Detta var i själva verket oerhört vanligt, särskilt under senmedeltiden och renässansepoken, hovastrologernas guldålder. Det är inte svårt att finna litterära paralleller och föregångare till Shakespeares hedhäxor. Vår egen Karl Knutsson är ett bra exempel. Han hävdade själv, via sin inhyrde författare till Karlskrönikan, att en äldre kvinna hade förutspått hans kungadöme.
År 1440 var Karl Knutsson svensk riksföreståndare, men mycket talade för att han skulle tvingas lämna över regentskapet till den unge Kristofer (”av Bayern”), som stod i tur att bli ny kung av Kalmarunionens riken. I detta läge skall Karl Knutsson ha färdats till en ort där en ”gudelig jungfru” i åttioårsåldern levde. Karl frågade henne om det var Guds vilja att han skulle lämna ifrån sig styrelsen av riket. Kvinnan svarade med en spådom: ”Guds vilja har jag förstått så / Han haver eder frälst i alla dagar / och vill eder till Sveriges kung hava” (Karlskrönikan, vers 6713–6715).
Karl Knutsson invände att det svenska riksrådet var ovilligt att acceptera honom som härskare. Rådsherrarna var inställda på att hylla Kristofer. Jungfrun profeterade då att Gud, som straff för att herremännen inte ville ta Karl till kung, skulle straffa riket med krig, hungersnöd och annat elände.
Detta skrevs på 1450-talet. Det nedtecknades på order av Karl Knutsson, som efter Kristofers död 1448 faktiskt hade uppnått den höga ställning profetian uttalar sig om för hans räkning. Är berättelsen sann? Vi har ingen aning. Historien minner om många andra profetieberättelser och skrönor. Det väsentliga för Karlskrönikans författare var att situationer påminnande om ”häxorna på heden” hörde till standardelementen i karriärlystna herremäns politiska kultur. De kunde användas i propagandan eftersom de bar trovärdighetens prägel. Folk förväntade sig att män som Karl Knutsson skulle rådfråga spåmän, kloka gummor och astrologer.
Kan vi lita på medeltida sifferuppgifter?
I medeltida källor förekommer inte sällan mycket stora siffror, särskilt när det rör sig om krig, epidemier och andra katastrofer. Kan man lita på dessa? Eller är uppgifterna att betrakta som schablonmässiga överdrifter?
Låt mig ta ett exempel från krigens värld. Enligt Karlskrönikan bestod den svenska armé som i februari 1452 invaderade Skåne inför en treveckorsplundring av 60 000 man fotfolk och 4 000 ryttare. Vadstenadiariet anger 80 000 man. Både Karlskrönikans och Vadstenadiariets uppgifter noterades tämligen kort tid senare; den förstnämnda källan skrevs 1453 eller 1454. Det korta avståndet i tid borde, kan man tycka, borga för goda möjligheter att vara korrekt. Likväl är det en differens på omkring 20 000 mellan de båda källorna. Ännu värre är att storleksordningen är osannolik. Om Karl Knutssons armé verkligen bestått av mellan 60 000 och 80 000 man borde den inte bara ha kunnat plundra sönder Skåne utan också erövra landskapet, resten av Danmark och, antar jag, Nordtyskland minus de befästa städerna. Med en armé på mellan 60 000 och 80 000 man skulle Sverige ha varit en av jordklotets starkaste militärmakter, något vi vet inte var fallet. Dessutom förflyttade sig armén påfallande snabbt genom Skåne, vilket utesluter en alltför stor numerär. Siffrorna kan alltså inte stämma. En analys av vilka som stod i spetsen för arméavdelningarna visar på slottshövitsmän från Småland och Västergötland, något som ger vid handen att deras styrkor huvudsakligen bestod av lokala bonde- och frälseuppbåd. Som mest lär den svenska armén i februari 1452 ha bestått av några tusen man.
Ett annat exempel är dödligheten i 1400-talets pestepidemier. Enligt källorna skall antalet döda i Stockholm ha pendlat mellan 9 000 och 18 000 personer per epidemi. Så många människor bodde inte i staden. Det medeltida Stockholm hade, som mest, mellan 6 000 och 7 000 invånare. Om vi inte leker med tanken att tusentals upplänningar och sörmlänningar plötsligt rusade in i staden, varefter alla som befann sig mellan murarna dog och lämnade plats för ytterligare en hastig mellansvensk folkvandring, är sifferuppgifterna bisarra.
Medeltida sifferuppgifter av den här arten, i krönikor och diarier, är alltså inte att lita på. De vittnar snarare om psykologi än om fakta. Skribenterna har önskat förmedla ett intryck av förskräckelse och/eller storlek. Syftet har inte varit att ge ett exakt antal utan att låta läsaren veta att många, väldigt många, stred eller dog.
Helt annorlunda förhåller det sig med räkenskapsböcker och andra ekonomiska källor. Här har uppgiftslämnarna varit så illa tvungna att hålla sig till sanningen eller åtminstone ge sken av att göra det. Antalet löntagare vid byggnadsarbeten och antalet knektar på slott måste beräknas och bokföras. Handlingarna har därefter granskats och arkiverats. De har legat till grund för planering inför kommande år. På denna punkt kan vi följaktligen med fog anta att siffrorna ligger verkligheten nära. När Ivar Axelssons skrivare på 1480-talet uppger att den gotländske slottsherrens samlade personalstyrka uppgick till knappt 200 (sommartid) kan vi lita på honom.
Den historiske Draculas påstådda grymheter
Denna fråga berör den valakiske vojvoden Vlad III (i samtiden även känd som Dracula, av belackare kallad Vlad Ţepeş, ”Vlad Pålspetsaren”), som härskade i Valakiet i tre omgångar under andra hälften av 1400-talet. Pålade Vlad verkligen 20 000 människor på en enda dag medan han höll en bankett och tvingade alla gäster att bevittna grymheterna, omgivna av de pålade? Kan man lita på sådana sifferuppgifter om äldre tiders brutalitet?
Nej, det kan man inte, särskilt inte när de härstammar från starkt vinklade propagandakällor. I Vlads fall kommer flertalet uppgifter om överdriven ondska från siebenbürgensachsare, det vill säga från tyskspråkiga invånare i Transsylvanien som låg i fejd med Vlad. Tyskarna lade ned stor möda på att få vojvoden att framstå som ett perverst och blodtörstigt vidunder. Ansträngningarna lyckades utomordentligt väl, eftersom propagandan spreds via tyska förmedlare i hela Europa och gjorde Vlad alias Dracula till den i särklass mest ryktbare härskaren i valakisk och rumänsk historia. Men att folk tyckte om att berätta om Vlads påstådda grymheter innebär inte att de verkligen har ägt rum. Förvisso hade vojvoden inget emot att på tidsenligt manér injaga skräck i fiender genom allehanda terroraktioner – och pålspetsning (varvid offret träddes upp på en lång stör och blev hängande) ingick i arsenalen – men ingenting ger vid handen att han på denna punkt var värre än övriga stridbara senmedeltida potentater. Om Vlad verkligen hade lyckats påla tiotusentals människor medan han åt middag borde vissa områden i Transsylvanien ha löpt risk att avfolkas.
De siebenbürgska Vlad-historierna, som alltså måste tas med mycket stora grabbnävar salt, handlar om mycket mer än pålningar av folkskaror. Här finns allt från groteska massmord till individuell grymhet som röjer en rejäl dos sjuk humor hos historiernas upphovsmän. Se här två typiska exempel:
Och sedan, år 1462, begav han sig till Sistovul Mare [Şiştov]. Han dödade fler än fem tusen människor där, av alla sorter, kristna, judar och hedningar. Vissa av dem hade vackra kvinnor och jungfrur som Draculas tjänare lät leva. De bad honom om att få gifta sig med dem. Dracula beordrade att alla dessa män, och deras jungfrur, skulle slaktas med svärd och spjut, som kål.
Och sedan såg Dracula en man som arbetade, klädd i en kortärmad skjorta. Han frågade mannen om han hade en fru. Mannen svarade ”ja, det har jag”. Sedan beordrade Dracula att hon skulle föras till honom och han frågade henne hur hon förtjänade sitt levebröd. ”Jag tvättar, lagar mat och väver”, svarade hon. Sedan befallde han att hon skulle pålspetsas eftersom hon inte hade gjort en långärmad skjorta till sin man. Sedan gav han [Dracula] mannen en annan kvinna och sade till henne att hon skulle göra en långärmad skjorta till sin make, såvida inte hon också ville bli pålspetsad.
Uppgiften att Vlad skulle ha ätit middag i en skog av pålade fångar återfinns i den österrikiska Chronicon Mellicense, skriven i början av 1700-talet, förmodligen mot bakgrund av gamla siebenbürgensachsiska historier. Här anges att Vlad lät påla 200 fångar, soldater som tjänat en rivaliserande valakisk tronpretendent, medan han dinerade. Som tallrik skall han ha brukat en ikon.
Det bör tilläggas att Vlad själv gärna utnyttjade ryktena om massakrer för att skryta inför sina allierade. Efter att under kuppartade former ha låtit gripa och avrätta en osmansk delegation i Giurgiu, en befäst stad vid Donau, hävdade han i ett brev till den ungerske kungen Mattias Corvinus att han dödat 23 884 personer. Sett mot bakgrund av vad vi vet om de militära styrkeförhållandena och storleken på diplomatiska beskickningar kan detta inte tolkas som annat än en mycket stor överdrift. Krönikörernas notis att den osmanske sultanen hämnades genom att sända en kvarts miljon soldater över Donau är ännu fantasifullare (och logistiskt sett fullständigt bisarr).
Den som önskar fördjupa sig i källorna och forskningen om Vlad III kan med fördel vända sig till Dracula: Essays on the Life and Times of Vlad Ţepeş, red. Kurt W. Treptow (1991).
Prinsarna i Towern
Ett av de mest återkommande grälen i kategorin kungliga mordgåtor rör vad som egentligen hände med Edvard V av England, den unge kungen som efter bara ett par månader på tronen avsattes år 1483 och förpassades till Towern, där han och hans bror Rikard av York försvann. Vad hände? Vad säger forskningen? Vad tror jag själv?
De flesta har allt sedan renässansen menat att prinsarna mördades av sin farbroder, Rikard III. Andra har pekat på dennes allierade och senare dödsfiende, lord Buckingham. Ytterligare andra har menat att den skyldige var Rikards efterträdare, den förste Tudormonarken Henrik VII. Eller överlevde måhända prinsarna och fick för allmänheten helt okända liv som inte har lämnat spår i historieböckerna?
År 1674 påträffades två skelett inmurade i Towern, vilka hypotetiskt tolkades som Edvard V:s och Rikard av Yorks skelett. Men identifieringen är osäker. Till saken hör att det tycks ha varit populärt att mura in skelett i Towern; man har även funnit andra lik, vilka även de är svåra att identifiera. Exakt vilket av alla dessa skelett som tillhör Edvard V (om nu något gör det) är omöjligt att säga.
Rikard III måste än idag betraktas som en huvudkandidat till posten som mördare. Det var Rikard som såg till att Edvard V miste sin krona, som han genast tog över själv. Det var Rikard som hade flest möjligheter att döda prinsarna. Rikard var den som först anklagades för brottet, och han lyckades inte – eller rättare sagt hann inte, eftersom han själv stupade redan 1485 – bevisa sin oskuld.
Problemet är att svartmålningen av Rikard III har varit alldeles för effektiv för att bli trovärdig. Rikard var den siste av sin ätt. Den efterföljande Tudordynastins regenter, från Henrik VII till Elisabet I, gjorde allt som stod i deras makt för att legitimera troninnehavet genom att demonisera företrädaren, skildra honom som ett sannskyldigt monster. Det främsta exemplet är Shakespeares skådespel om Rikard III, i vilket kungen framställs som en ondskefull realpolitiker som ger order om det ena lönnmordet efter det andra.
På 1600-talet och 1700-talet vände vinden. Dynastin Tudor var borta. Under kungahusen Stuart och Hannover blev det fritt fram för Rikards supportrar att återupprätta kungens förlorade ära – och så skedde. Rikard III blev Englands mest omdiskuterade och mest postumt försvarade kung. Fascinationen över hur den egentligen mycket duglige Rikard sveks av sina allierade, stupade i förtid och i efterhand beskylldes för två prinsmord som han troligen var oskyldig till har blivit ännu starkare på 1900-talet. Ett berömt exempel är Josephine Teys deckare En gammal skandal.(The Daughter of Time, sv.övers. Jadwiga P. Westrup, 1959). En annan ryktbar (men föga seriös) upprättelse är första säsongen av Rowan Atkinsons tv-serie Blackadder, där Rikard III dödas av misstag och efterträds av den fullt levande Rikard av York, som inte alls har mördats i Towern utan vuxit upp till att bli en jovialisk och stridslysten konung, spelad av Brian Blessed.
Faktum är att mordet på prinsarna har varit uppe i en modern domstol, med Rikard III på den anklagades bänk. I november 1984 sändes en fyra timmar lång domstolsförhandling i brittiska Channel Four, vilken också har publicerats i bokform (Richard Drewett och Mark Redhead, The Trial of Richard III, 1984). Juryn dömde den anklagade ”icke skyldig”.
Långt senare, i januari 1997, befann jag mig i Los Angeles inför en konferens på UCLA. Hårt drabbad av jet-lag låg jag vaken efter midnatt i en hotellsäng och zappade runt för att se om det fanns något sevärt på tv. Döm om min förvåning när jag landade mitt i ännu en domstolsförhandling om prinsmordet, under ledning av den dåvarande chefsdomaren i USA:s högsta domstol, svenskättlingen William Rehnquist. Än en gång blev domen ”icke skyldig”.
Därmed inte sagt att Rikard III verkligen var oskyldig. Han lät bevisligen undanröja andra mänskliga hot, när så krävdes. Det gjorde övriga framgångsrika engelska politiker också, i synnerhet efterträdaren Henrik VII. Men för att döma någon för mord krävs adekvat bevisning, och dylik saknas. Mot bakgrund av de indicier, de vittnesmål och det källmaterial som existerar går det inte att peka ut Rikard III som mördare. De försvunna prinsarnas mysterium lär därför förbli ett mysterium.
Broder Evert av Söderköping
Jag får ofta frågor om svenska helgon, både halvhistoriska missionsgestalter i medeltidens gryning och historiska men svårgripbara gestalter längre fram i tiden. Vissa undrar hur länge vi fortsatte att utveckla helgonkulter, huruvida detta avbröts av reformationen eller om det redan hade tagit slut under senmedeltiden.
Just för 1400-talets räkning är de svenska ansträngningarna att få igenom kanoniseringar av inhemska helgon ovanligt väldokumenterade. Att ingen gick hela vägen till formell helgonförklaring av påven berodde delvis på bristande penningmedel (det var dyrt att föra en process i hamn), delvis på att reformationen drog ned rullgardinen för svensk helgonkult.
Ett ypperligt, men föga känt, exempel på att nya lokala helgonkulter utvecklades ännu under decennierna omedelbart före reformationen är historien om broder Evert i Söderköping. År 1480 utnämndes han till föreståndare för stadens hospital, uppenbarligen sedan den förre föreståndaren avsatts på grund av korruption och en annan kandidat tackat nej till posten. Broder Evert utnämndes av riksrådet, sannolikt på initiativ av biskop Henrik Tidemansson i Linköping.
Under de arton år som följde – han avled omkring 1498 – gjorde broder Evert betydande insatser inom den söderköpingska sjuk-, åldrings- och fattigvården. Han lyckades ansluta Söderköpings hospital till Helgeandsorden (lat. Ordo sancti Spiritus), med huvudsäte i Rom, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja medlemskap i orden, något som kraftigt ökade hospitalets inkomster. Dessutom utverkade han talrika donationer, vilket också gynnade verksamheten.
Efter sin död fick broder Evert helgonrykte. I dokument från 1520 framgår att den avlidne föreståndaren kallades ”helge Evert i Söderköping”. Om det inte varit för reformationen hade han mycket väl kunnat bli föremål för en etablerad helgonkult och gått till historien som Sankt Evert. Istället blev han, liksom många andra svenska lokalhelgon, bortglömd.
Granadas fall
Den 2 januari 1492 är ett märkesdatum i europeisk historia: den siste nasridiske härskaren av Granada, Muhammad XII, kapitulerade för ”de katolska kungarna” Ferdinand och Isabella och överlämnade det lilla som återstod av det islamiska Spanien. Reconquistan, den kristna återerövringen av sydvästra Europa, var över. Eller? Överlevde verkligen ingen liten del av muslimernas välde på Pyreneiska halvön ytterligare en tid? Var det verkligen helt slut i och med Granadas fall på detta datum?
Ytterst är det en definitionsfråga. Vad menar man med ”välde”? Muhammad XII, liksom många nasridiska härskare i Granada, hade redan erkänt de kristnas överhöghet och betraktades som deras vasall långt före det krig som ledde till kapitulationen 1492. Men visst, i praktiken hade Muhammad och hans lilla rike varit fritt från kastilianskt och aragoniskt inflytande på lokalplanet. Frågan är om något vasallrike överlevde ytterligare en tid efter stadens fall, och svaret är ja. Muhammad XII erbjöds faktiskt ett litet furstendöme i Alpujarrasområdet, en bergig region med muslimsk befolkning.
Tvärt emot vad man ofta kan läsa sig till blev alltså Muhammad kvar på Pyreneiska halvön för att administrera sitt nya furstendöme, men hans tid som vasallfurste i Alpujarras blev inte lång. Redan efter ett par år valde han att lämna halvön bakom sig och emigrera till Nordafrika. Därmed gick ridån slutgiltigt ned för det islamiska väldet i Spanien.
Viborgska smällen
En av de mest sägenomspunna krigshändelserna i äldre svensk historia är den så kallade Viborgska smällen, en explosion som skall ha stoppat en rysk invasion och som, enligt ryktet, lär ha vittnat om att våra förfäder stod i förbund med Satan. Hur mycket av detta är sant? Har ”smällen” ägt rum? Hur förklarade svenskarna det inträffade?
De händelser som gett upphov till berättelserna ägde rum 1495. På hösten detta år invaderade trupper från Moskva, Novgorod och Pskov det svenska riket från öster. Huvudstyrkan gick mot gränsstaden Viborg, medan ett mindre angrepp riktades mot fästningen Olofsborg, längre norrut. Eftersom Sverige just hade drabbats av en förödande pestepidemi var det svårt att få över trupper till den östra riksdelens försvar, och förberedelserna tog hela hösten i anspråk. Under tiden var trupperna i östra Finland utlämnade åt sig själva. Befälhavaren i Viborg, Knut Posse, sökte tillsammans med Karelens lagman Nils Bengtsson uppvigla allmogen och slå till mot ryssarna genom överraskningsanfall, men samtliga ansträngningar slog fel. Detta gällde i synnerhet en djärv nattlig manöver mot Vatukiviforsarna i oktober, som syftade till att slå in en kil mellan två ryska häravdelningar. De nyländska bönderna – källorna anger cirka 800, samt 100 soldater – råkade i panik när fienden upptäckte dem. Nils Bengtsson tillfångatogs, varefter Knut Posse och den viborgska garnisonen befann sig i ett ännu sämre läge än tidigare. Däremot hade försvararna betydande framgångar i norr. De ryssar som invaderat Savolax och belägrat Olofsborg blev besegrade, varefter finnarna hämnades genom att plundra i Ryssland.
Ryssarna sökte upprepade gånger storma Viborg, väl medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den svenske riksföreståndaren Sten Sture (den äldre) skulle hinna föra över ansenliga mängder stridsfolk via Åland och Åbo. Svåra väderförhållanden – ovanligt stark kyla, is på Östersjön och häftiga snöfall – gav ryssarna en tidsfrist. Samma dag som Sten Sture själv landsteg på Åland, den 30 november, lyckades ryssarna riva ned delar av Viborgs murar och var nära att komma in, men Knut Posse stoppade dem genom att bygga bålverk i bräscherna. I nästa angreppsvåg valde ryssarna att överfalla de allt fåtaligare försvararna från tre håll samtidigt. De reste stegar mot murarna och erövrade ett av tornen.
Enligt vissa historier, som inte kan verifieras, agerade nu Knut Posse fort. I samma ögonblick som det stod klart att tornet skulle falla lät han föra fram brännbart material, bland annat tjära, och tända eld inne i tornutrymmet. Visserligen riskerade man att mista en och annan försvarare till elden, men ryssarna måste hejdas. Om elden spred sig i tornet skulle även fienden tvingas utrymma det. Taktiken lyckades över förväntan. En explosionsliknande brand flammade snabbt upp och ryssarna flydde i panik från infernot.
Stormningen misslyckades alltså, och innan ryssarna fått tillräckliga förstärkningar för att våga sig på ännu ett angrepp anlände Sten Christiernsson (Oxenstierna) med färska trupper från Sten Stures nyupprättade härläger i Egentliga Finland. Ett par dagar före jul retirerade ryssarna från Viborg.
Senare, i 1500-talsskrönor som spreds över stora delar av Nordeuropa, ryktades att Knut Posses eldmanöver varit resultatet av magi. Hövitsmannen hade lärt sig att nyttja eld likt en häxmästare, och dylika konster hade sin upprinnelse i helvetet. Satan hade alltså stått i förbund med svenskarna. Historierna om Viborgska smällen utbroderades och fick ett eget liv. Inget tyder dock på att detta var medveten svensk propaganda för att avskräcka ryssen från nya anfall. Enligt de samtida källorna tackade svenskarna istället apostelhelgonet Sankt Andreas för segern. Viborgska smällen hade ägt rum på Andreas festdag. Vissa menade sig ha sett ett kors i himlen under drabbningen, vilket skulle ha gett svenskarna och finnarna nytt mod.
De svenska (starkt tendentiösa) källorna till Viborgska smällen, och de händelser som föregick den, är Sturekrönikan (vers 3651–3872) och två brev i samlingen Finlands medeltidsurkunder (nr. 4640 och 4648).
Medeltida monarkier i Oceanien
Fanns det kungariken på öarna i Stilla havet så tidigt som under europeisk medeltid?
De civilisationer som växte fram i Stillahavsvärlden saknade skriftspråk, varför vi är utlämnade åt arkeologiska fynd och muntliga traditioner. Det råder inget tvivel om att i synnerhet polynesierna utvecklade politiska system och monarkier i sina ögrupper, men det är svårt att spåra dem bakåt till specifika århundraden innan européerna anlände och började skriva ned iakttagelser. I fallet med det hawaiianska kungarike som USA så småningom annekterade vet vi att dess stora expansionstid inföll omkring 1800. När det gäller de äldsta faserna av kungariket på Tahiti, som gissningsvis var välutvecklat redan före 1700-talet (många tempel, så kallade marae, är bevarade), är vi betydligt sämre underrättade.
Genom studier av muntlig tradition tror man sig ha kunnat rekonstruera ett betydligt äldre kungarike i Tonga i västra Polynesien. Vissa tolkningar av öbornas berättelser gör gällande att öns kungliga historia sträcker sig ända till 900-talet, då ett välde organiserades under en Tu’i Tonga, en sakralkung som representerade gudarna. Enligt vad västerländska missionärer fick fram på 1800-talet hade det fram till 1865 funnits 39 monarker med denna titel. I slutet av 1400-talet hade samhällsutvecklingen resulterat i att de andliga och de världsliga centralmaktsfunktionerna skildes åt. Medlemmar av kungahuset kom nu att besätta även andra poster, som inte var länkade till den i strikt bemärkelse sakrala makten. Tongas nuvarande monarki härstammar från ett av dessa senare uppkomna ämbeten. Självfallet brottas hela den dynastiska historien med stora källkritiska problem, eftersom vi inte kan jämföra traditionerna med andra källor.
Från och med 1000-talet tycks hövdingadömen även ha uppkommit i den mikronesiska övärlden. Ön Yap blev centrum för ett tribut- och handelsnätverk som omfattade flera öar. Nätverket är mest känt för sin säregna penningekonomi med stora stenmynt. Invid ön Pohnpei skapades den imponerande ”tempelstaden” Nan Madol, som troligen (detta är omdiskuterat och svårt att bevisa) var befolkad från sent 1200-tal till 1500-talet. Enligt muntlig tradition härrör de omfattande ruinerna från den så kallade Sau Deleurdynastin. Man har beräknat att mellan 200 och 1 000 människor levde på 92 konstgjorda lagunöar med plattformar konstruerade av stenförband (basalt), vilka sammanlagt täckte en yta av 70 hektar. Öarna omgavs av kanaler och kunde endast nås med båt. En liknande anläggning, Lelu, har påträffats vid grannön Kosrae.
Skarprättare och bödlar
Vad vet vi om våra gamla avrättare? I litteraturen kallas de omväxlande bödlar och skarprättare. Var det ett yrke med status eller något som man tvingade på stadens slödder?
Våra äldsta uppgifter om bödlar och skarprättare i Sverige stammar från medeltiden. Här skilde man sällan på de båda yrkesgrupperna, men i vårt södra grannland fanns det en tydlig distinktion. En tysk skarprättare (ty. Scharfrichter) hade huvudansvaret för avrättningen, medan bödeln var hans medhjälpare. Dessutom fanns ytterligare biträden, ”rackare”. Om någon skulle halshuggas var det skarprättarens uppgift, medan bödeln tog hand om hängning och spöstraff. Det i särklass vanligaste i det medeltida Sverige tycks ha varit att målsägaren utförde straffet personligen, vilket folk uppfattade som både praktiskt och rättvist.
Övergången till det tyska systemet med fasta yrkesroller skedde, föga förvånande, i våra tyskinfluerade städer. I en av få bevarade svenska stadslagar, Bjärköarätten från sent 1200-tal, omnämns en skarprättare/bödel med benämningen stupagreve. Det åvilade stupagreven att hålla de dömda i fängsligt förvar. Om de rymde fick han plikta med sitt liv. I källor från 1400-talet finner vi att stupagreven har utvecklats till en regelrätt bödel med förhållandevis bra lön men usel social status. Ingen yrkesman i en svensk stad var mer föraktad, och få lär ha tagit jobbet frivilligt. Det var inte ovanligt att dödsdömda brottslingar fick välja mellan att dö eller bli bödel, ett rekryteringssätt som förbjöds så sent som 1699.
Bödelns arbete inkluderade betydligt mer än halshuggning och hängning. Det senare straffet drabbade under medeltiden framför allt manliga tjuvar, medan stora kvinnliga skurkar slapp skämmas i galgen och istället ”sattes kvicka i jord” (levande begravning). Alternativa dödsstraff var stening och bränning på bål (det senare vid, exempelvis, giftmord, trolldom och tidelag). Allra mest fick bödeln arbeta om den dömde mannen skulle rådbråkas och steglas. Bödeln skulle då banka sönder ben och armar, varefter kroppen bands fast på ett hjul och restes på stång till allmänt beskådande.
Halshuggningsstraffet är ett kapitel för sig. Det var alltid hedersammare att halshuggas än att hängas, men det var stor skillnad på att mista huvudet medelst yxa eller medelst svärd. En dödsdömd adelsman åtnjöt privilegiet att halshuggas med svärd, stående på knäna.
Sveriges siste skarprättare var Albert Gustaf Dahlman (1848–1920), som sammanlagt avrättade sex personer, fem med yxa och en, den sista, med giljotin. Det föll bland annat på Dahlmans lott att döda Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”, 1890) och Alfred Ander (1910), den siste person som avrättats i Sverige.