1500-talet

Att Gustav Vasa fick ett positivt eftermäle som landsfader berodde i hög grad på att han själv såg till att få sin historia skriven på ett förhärligande vis. I modern tid har det varit lika vanligt att uppfatta honom som en tyrann. Denna bild, som återfinns i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1550-talet, skildrar en kung som drar ut för att nedkämpa upprorsmän. Under sin händelserika levnad hann Gustav Vasa med att både leda upprorshärar och kuva dem med våld.

Blåkulla

Skärtorsdagen brukar av hävd förknippas med häxfärder till Blåkulla. Men hur länge har vi verkligen trott på detta?

En förutsättning för att man överhuvudtaget skall inbilla sig att häxor har ridit på kvastar till en särskild plats för att möta Satan, festa och få del av hans makt är att idén om djävulspakten – föreställningen att det är möjligt sluta förbund med Satan – har vunnit insteg i folks sinnen. Detta skedde först under senmedeltiden. Djävulspakten som fenomen möter oss successivt från 1200-talet till 1400-talet på den europeiska kontinenten. Till Sverige kom idén jämförelsevis sent.

Allra första gången ordet Blåkulla förekommer i text är i redogörelsen för ett mirakel år 1410, nedtecknat på 1420-talet i Stockholm, där det sägs att ett skepp tillhörigt Ture Bengtsson (Bielke) räddades ur svår sjönöd i närheten av ”Blaakulla”. Här sägs dock inget om att platsen skulle vara frekventerad av häxor. Inte förrän i Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”) år 1555 får vi belägg för att svenskarna trodde att häxor flög till den lilla ön Blå Jungfrun mellan Småland och Öland, den ö som i senare tradition har identifierats som Blåkulla.

För den som önskar mer information om de tidiga Blåkullauppfattningarna kan jag rekommendera Stephen A. Mitchell, Witchcraft and Magic in the Nordic Middle Ages (2011).

Hovnarren

När elaka tungor önskar förlöjliga folk som yttrar sig offentligt på ett sätt som kan uppfattas som positivt för överheten används gärna benämningen hovnarr. I dagens Sverige räcker det med att skriva en kritisk recension om en aggressiv bok om kungen, så mejlbombas man omgående av folk som kastar uttrycket i ansiktet på dig. Det hände mig själv i november 2010. Men vad är en hovnarr? Har det verkligen funnits sådana? Vilken funktion hade de?

Narrarna är fullt historiska, kända sedan antiken. Romarna kallade dem scurrae. Under medeltiden hade de en yrkesdräkt som skilde ut dem från mängden. Mössan kunde ha åsneöron eller tuppkam. Det yttersta skälet till deras existens var bristen på alternativ underhållning. I den radio- och tv-lösa eran tvingades man sätta sin lit till levande människor, och eftersom kungar och herremän hade råd med skickligare lustigkurrar än övrigt folk kom yrket att utvecklas mest i deras salar.

I medeltidens Europa, liksom på landsbygden ända fram till 1900-talet, var underhållningsyrket generellt sett lågt aktat, något folk uppskattade (att andra höll på med) men samtidigt föraktade. Med proffsen vid de kungliga hoven förhöll det sig annorlunda. De var fast anställda och jämförelsevis privilegierade yrkesmän. En viss typ av narrar roade herrarna och damerna med vad vi idag skulle beteckna som lyteskomik. De var ofta mycket småväxta – det talades till exempel om ”kungens dvärgar” i 1600-talets Sverige – och gärna puckelryggiga. I utvecklad form, för vanligt folk, kom dessa egenheter att utnyttjas i kringresande freak shows på 1800-talet och under första hälften av 1900-talet.

Narrarnas elit, de egentliga hovnarrarna, var dock inga freaks. De var på en och samma gång professionella komiker och kungliga rådgivare, och de vann sina positioner på meriter. Hovnarrarna måste kunna underhålla ett hov med glada infall och lustiga skämt, men de förväntades också utnyttja uppkomna situationer till att kritisera kungen eller kejsaren på ett sätt som ingen annan kunde eller vågade. En effektiv hovnarr kunde därmed fylla en central politisk funktion. Den mest kände hovnarren av denna typ är Stańczyk, som var verksam vid det polska hovet på 1500-talet. Men några egentliga analyser av hur långt en hovnarr kunde gå i sin kritik av makten och dess innehavare finns, mig veterligen, inte.

Hovnarrens storhetstid inföll under senmedeltiden och renässansen på 1400- och 1500-talen. Under 1600-talets andra hälft började yrket försvinna. Narrarna passade inte in i den förfinade salongs- och hovkultur som växte fram i den absoluta statens tidevarv, till exempel i Ludvig XIV:s Versailles. I Östeuropa fanns de kvar förhållandevis länge, i nuvarande Rumänien till 1800-talet.

Sett i ett brett humorhistoriskt perspektiv är den klassiska hovnarren ett exempel på att det alltid är legitimt att sparka uppåt, att med glimten i ögat kritisera dem som har det bättre ställt än man själv. Vi får också räkna med att en skicklig hovnarr, som i praktiken var en del av det kungliga etablissemanget, använde sig av en stor dos självironi, även det ett klassiskt maktknep. Jag kommer spontant att tänka på hur Socialdemokraterna gjorde en smart poäng av Hasseåtages (förvisso elaka men helt korrekta) konstaterande att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet (i revyn Under Dubbelgöken 1979–1980) och använde skoformade partiledarkarikatyrer i sin propaganda. Självironi, även med lyteskomiska drag, kan vara ett effektivt politiskt vapen.

De lägre aktade narrarna – till exempel puckelryggarna – är ett exempel på motsatsen, på vår beklagansvärda historiska fascination för att skratta åt folk som har det sämre ställt än vi själva.

Till minne av drottning Kristina

Och då menar jag inte den ni tror att jag menar. Den enda drottning med detta namn som är någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs dotter, den egensinniga regenten som abdikerade, konverterade och flyttade till Rom. Henne har vi kommit ihåg. Inget ont om denna monark, men vi har haft fler drottningar med samma namn, vilka idag är tämligen bortglömda. Här handlar det om Kristina av Sachsen, Stockholms tappraste individ åren 1501 och 1502.

Kristina föddes i sachsiska Torgau 1461, dotter till kurfurst Ernst, och förmäldes sjutton år senare med prins Hans, som blev unionskung i Danmark och Norge. Efter Hans framgångsrika invasion år 1497 blev hon även drottning av Sverige, kröntes 1499 och erhöll Närke och Värmland som egna domäner.

Men det är inte för detta hon bör ihågkommas. Kristina var i grund och botten en from, kulturellt intresserad och allmänt duglig drottning med pilgrimsresor, konstmecenatskap och godsadministration på den personliga agendan, men omständigheterna tvingade på henne en helt annan roll än den hon önskade. Relationen till maken var inte sällan dålig. Kung Hans inledde en kärleksaffär med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter, och träffade endast sin drottning när han var så illa tvungen, med följd att Kristina lärde sig agera, och regera, på egen hand. De erfarenheterna fick hon nytta av.

När de svenska stormännen Sten Sture och Svante Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin valde kung Hans att segla hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm med uppdraget att ensam hålla stånd mot de överlägsna upprorsstyrkorna. Som högsta befälhavare tog hon ansvar för Stockholms slotts försvar och för unionens fortbestånd, trots att garnisonen och, än värre, dess proviant lämnade åtskilligt övrigt att önska. Kung Hans lovade att komma med förstärkningar, men i praktiken blev Kristina kvar i det inneslutna slottet på Stadsholmen utan att få hjälp utifrån. Hon härdade ut hela hösten, hela vintern och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på henne att kapitulera blev allt större, hungersnöd bröt ut och antalet soldater till drottningens förfogande blev allt färre. Men hon vägrade ge upp.

Till slut gick det inte längre. Inför hotet att alla innanför slottsmurarna, inklusive hon själv, skulle svälta ihjäl valde Kristina i maj 1502 att överlämna slottet till belägrarnas trupper. Endast ett tiotal av hennes krigare stod ännu på benen – de övriga hade antingen dött eller tillfogats så allvarliga skador att de inte kunde strida. Ironiskt nog anlände en dansk undsättningsexpedition till skärgården kort tid senare. Kristina placerades i fängsligt förvar av de svenska segerherrarna och släpptes inte förrän ett och ett halvt år senare.

Drottning Kristina, som blev änka 1513 och dog 1521, är i det närmaste helt bortglömd i Sverige. Den som idag går omkring i Gamla stan i Stockholm ser inte en staty, inte en plakett, inte ett minnesmärke över henne. Hon var drottning av Sverige, befälhavare i Stockholm, försvarare av Stockholms slott och kämpade mot alla odds i över ett halvår, trots att den make vars intressen hon skyddade hade övergivit henne för en älskarinna och lämnat henne ensam i en belägrad stad. Varför stannade hon överhuvudtaget kvar och kämpade så länge det var fysiskt möjligt? Jo, därför att det var hennes plikt, hennes jobb. Det ingick i drottningämbetets förpliktelser, och hon tog sitt ämbete på djupaste allvar.

Den som vill se Kristina bör ta bilen över Öresundsbron och Stora Bältbron. Hon återfinns i skulpterad form i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp i Sankt Knuds kirke i Odense. Att Claus Berg, en av dåtidens främsta europeiska skulptörer, sökte sig till Norden berodde för övrigt på Kristinas konstintresse. Men i Sverige finns hon inte.

Kalmar blodbad

Man hör mycket om Stockholms blodbad, och en del om Linköpings blodbad, men hur är det med Kalmar blodbad? Här och där skymtar hänvisningar även till ett sådant. Hur hänger det ihop?

Frågan har egentligen två svar, eftersom uttrycket ”Kalmar blodbad” har syftat på två händelser, den ena 1505 och den andra 1599. Den andra incidenten, som var en i raden av blodiga utrensningar i riket från hertig Karls sida, är den minst omtalade: den 16 maj 1599 lät hertigen halshugga det nyligen intagna slottets försvarare – Johan Larsson Sparre, Kristofer Andersson Grip och Lars Andersson Rålamb samt slottsprästen Birger, med flera personer – varefter deras huvuden sattes upp på stadens västra port. Det första blodbadet dyker oftare upp i litteraturen och var av jämförelsevis större betydelse.

Sommaren 1505 väntade unionskungen Hans på att en svensk delegation skulle anlända till ett unionsmöte i Kalmar. Efter det svenska upproret 1501 rådde krig mellan riksföreståndarregimen i Sverige och kungen i Köpenhamn, och det planerade Kalmarmötet var ett försök från Hans sida att råda bot på eländet. Han kontrollerade både Kalmar och Borgholms slott, vilka lätt kunde förses med proviant sjövägen, och svenskarnas försök att betvinga Kalmar genom belägring hade misslyckats. Efter en längre kraftmätning hade parterna år 1504 kommit överens om att diskutera öga mot öga i Kalmar.

För kung Hans, som anlänt i god tid med många soldater, blev det en frustrerande lång väntan. Den svenske riksföreståndaren Svante Nilsson och hans män sköt upp resan och blev ideligen försenade. Av allt att döma var detta en medveten taktik från svensk sida. Unionskungen svarade med att tillsätta en domstol, bestående av 24 danska och norska rådsherrar, som dömde den svenska regimen till döden. De förkunnade också att den svenska kronan rätteligen tillhörde kung Hans och att de dömda svenska rådsherrarnas gods – vissa låg i Danmark – kunde konfiskeras av kungen. Eftersom svenskarna inte var på plats valdes ett antal Kalmarbor ut som ersättare. Stadens borgmästare, rådmän och ledande borgare avrättades genom halshuggning och stegling, med förklaringen att de två år tidigare hade hjälpt en svensk belägringshär att inta staden. ”Kalmar blodbad” var ett faktum.

Till saken hör att Svante Nilsson och hans män fortsatte sin långsamma färd mot Kalmar och anlände till Kronobäck utanför Mönsterås ett par veckor senare. I de brev som sändes ut till svenska adressater var bitterheten mot unionskungen stor. År 1506 återtog svenskarna Kalmar stad, men slottet föll först sommaren 1510.

Flirt med barbari under renässansen

I många böcker kan man läsa att västeuropéerna under senmedeltiden och renässansen alltmer civiliserades och tog avstånd från förfädernas barbariska seder. Men hur går det ihop med de ”vildmän” som dyker upp inom heraldiken och förekommer i form av statyer i gamla slott? Klädde adelsmännen inte ut sig till barbarer ibland, till exempel på maskerader? Rörde sig detta om en tidig form av civilisationskritik?

Frågan är berättigad, men svår att besvara. För att utröna hur epokens högreståndsmänniskor tänkte kan vi vända oss till handböcker, dikter och diverse uttalanden, vilka mycket riktigt ger vid handen att en civiliseringsprocess pågick, men det skulle krävas en psykolog med tidsmaskin för att utröna om den genomsnittlige adelsmannen på 1500-talet uppfattade sig som mer eller mindre civiliserad än den genomsnittlige adelsmannen på 1200-talet. Vildmännen är ett typiskt exempel på problemet. Dessa ludna, nakna herrar, som kanske kan tolkas som litterära efterföljare till antikens kentaurer och fauner, återfinns i medeltida litteratur och var mycket populära under renässansen. De kunde ses i danser och fastlagsupptåg, besjöngs i ballader och avbildades i skulpturform. Ofta skildrades de som lyckliga naturmänniskor i grottor och djupa skogar. Ett känt exempel på våra breddgrader är den skulptur som ännu förvaras i Glimmingehus på Österlen.

Visst, det är måhända anakronistiskt att tala om ”civilisationskritik” apropå vildmännen, men det står helt klart att liknande strömningar fanns under perioden. Adeln flirtade ibland öppet med det vilda, råa och otyglade. Ett makabert exempel är den kungliga maskerad år 1393 då ett flertal franska aristokrater, förklädda till vildmän, brändes till döds efter att deras dräkter fattat eld. Ett mindre känt exempel är den engelske kungen Henrik VIII:s vurm för Robin Hood, som annars var persona non grata i det högadliga England (eftersom man uppfattade festligheterna kring honom som potentiellt samhällsomstörtande). År 1510 uppvaktade Henrik och hans högadliga kamrater drottning Katarina i hennes gemak iförda vildmarkskläder; de skulle föreställa ”Robyn Hodes men”. I maj 1515 arrangerades ett stort Robin Hood-spektakel för Henrik och Katarina ute i det fria. 200 högresta och grönuniformerade ”fredlösa” (i själva verket utklädda kungliga soldater) med pilbågar under ledning av en ”Robin Hood” demonstrerade sin skjutskicklighet för kungligheterna och bjöd dem sedan att inspektera deras tillhåll i skogen. Spektaklet avslutades med en traditionell Robin Hood-fest på vilt och vin, värdig en producent från Hollywoods guldålder.

Varför dödades oskyldiga borgare i Stockholm 1520?

Den 8 och 9 november 1520 avrättades ett hundratal män på Stortorget i Stockholm, en händelse som gått till historien som Stockholms blodbad. Att unionskungen Kristian II därigenom önskade göra sig av med sina värsta fiender inom det svenska högfrälset är väl känt, likaså att han sökte backa upp aktionen med hjälp av kyrkan och ärkebiskopen i Lund, som tidigare välsignat fälttåget mot Sten Sture den yngres regim. En tribunal i Stockholm dömde ett flertal högfrälsemän till döden eftersom de var ”uppenbara kättare”, allt enligt det bevarade dombrevet, den så kallade sententian, som förvisso kan vara redigerad i efterhand för att ge sken av legitimitet åt aktionen. Men varför dödades många fler än så? Varför dödades två biskopar – var inte det ett flagrant juridiskt övertramp? Och varför utgjordes en majoritet av de avrättade av vanliga borgare i Stockholm? De hade ju inte ens blivit anklagade inför tribunalen.

Dessa frågor har folk ställt ända sedan november 1520, och de har ännu inte blivit en gång för alla besvarade. I synnerhet avrättningen av biskoparna, som var förbjuden enligt kanonisk lag, upprörde samtiden. En annan märklighet är att de som skulle dödas inte ens fick lov att bikta sig. Allt hände fort, oförklarligt fort. Kristian II sökte senare värja sig mot kritiken (han hittade på en historia om ett attentatsförsök mot honom själv, vilket hade lett till kravaller) men misslyckades. Syndabockar pekades ut, i första hand Didrik Slagheck, men fortfarande utan att någon förklaring gavs till varför utrensningsaktionen varit så snabb, omfattande och rättsvidrig.

Det är helt korrekt uppfattat att borgerskapet drabbades värst. Förutom de två biskoparna avrättades femton frälsemän, varav sex riksråd, med svärd. Betydligt fler borgare och tjänare till frälsemännen fick sätta livet till, minst ett fyrtiotal av vardera kategorin. Borgmästarna och rådmännen i Stockholm halshöggs med yxa, medan övriga borgare och tjänare hängdes. Några borgare hämtades direkt från sina hem, medan andra rycktes upp till schavotten från folkhopen på Stortorget. När man läser om händelsen får man lätt intrycket att knektarna hade drabbats av mordisk masspsykos och angrep alla de kom åt. Men så kan det väl rimligen inte ha gått till? Ett urval måste ha gjorts, eller?

Ja, självklart. Men eftersom vi inte kan kika in i 1520-talets knekt-och kungahjärnor och eftersom ingen uttrycklig förklaring lämnades måste vi utgå från indicier. Sådana finns. Kristian II hade en storstilad plan, som inbegrep det skandinaviska borgerskapet. Han ville skapa ett nordiskt handelskompani med Köpenhamn som huvudsäte, vilket skulle ta upp kampen mot Hansan. Stockholm var avsett att spela en viktig roll, men först sedan stadens farliga borgerskap hade decimerats. Bland Stockholms borgare fanns starka anhängare till Kristian II:s svenska huvudfiender, grupperingen kring Sten Sture den yngre och hans änka Kristina. Vi vet att Kristian II efter blodbadet öppet favoriserade tyska borgare som stod honom själv nära. De två nya borgmästarna Gorius Holst och Klaus Boye kom från det av Kristian II styrda Holstein.

Sett ur det perspektivet är det inte märkligt att många oskyldiga Stockholmsborgare avrättades. Unionskungen har smitt medan järnet var varmt. Så många medlemmar av den verkliga eller inbillade oppositionen som möjligt skulle utplånas. Och borgarna var numerärt fler än herremännen.

Kristian bondekär?

Alla historiskt bevandrade svenskar lär känna till Kristian II:s tillnamn i svensk historia: Kristian Tyrann. Det är även väl känt att han fick namnet redan i livstiden. Efter framfarten i småländska Nydala noterade klostrets skrivare att unionskungen for fram som en tyrannis, tyrann. Men vad kallades han i Danmark? Stämmer det att han kallades ”bondekär” eller rentav ”den gode”?

Svaret är nej. Det förstnämnda tillnamnet är ett resultat av Kristian II:s egen propaganda. Efter att ha störtats från samtliga tre nordiska troner sökte Kristian bereda vägen för sin återkomst genom att lansera sig som en kung som skulle skydda småfolket mot adeln. I förlängningen ledde detta till myten om ”Kristian bondekär”. I själva verket kan det inte beläggas att bönderna hade mycket till övers för kungen. Däremot åtnjöt han starkt stöd från borgerskapet, med vilket han allierade sig under regeringstiden.

”Kristian den gode” är ett betydligt senare tillskott till de historiska myterna, till råga på allt från Sverige. I svenska radioprogram på 1900-talet gjordes det gällande att Kristian kallades ”den gode” i Danmark, en uppgift som okritiskt övertogs av svenska läroböcker. Syftet var att visa på hur en och samma person eller företeelse kan bedömas på olika sätt beroende på vilket perspektiv man anlägger. Enligt Växjöprofessorn Lars-Olof Larssons bedömning (i boken Kalmarunionens tid, 1997) kom inspirationen närmast från Vilhelm Mobergs Min svenska historia, men det var inte Moberg själv som gjorde sig skyldig till påhittet utan hans beundrare.

Var började upproret mot ”tyrannen”?

I traditionell svensk historieskrivning brukar upproret mot Kristian II (”Kristian Tyrann”) förknippas med Dalarna. Det var hit Gustav Vasa begav sig. Det var här han talade till dalkarlarna, misslyckades att övertala dem i Mora men till slut fick opinionen på sin sida. Dalarnas kulturlandskap dignar under Vasaminnen, en del äkta och en del baserade på skrönor. Men var dalkarlarna verkligen först ut? I Småland hävdas att upproret började antingen i Jönköpingstrakten eller i Kalmartrakten.

Sanningen är att det rörde sig om flera resningar som inte var koordinerade med varandra. Både dalkarlar och smålänningar kan ta åt sig äran av att ha varit tidigt ute. Det är tveksamt om de kände till varandras aktioner. Missnöjet hade många orsaker, men det var framför allt de befarade förändringarna på det lokala planet som gjorde att bönderna lämnade sina gårdar och tog till vapen.

Det första upproret, som hade sitt centrum i västsmåländska Finnveden och leddes av medlemmar av frälsesläkten Ribbing, misslyckades fullständigt. Regimen krossade motståndet i blod. När Kristian II i januari 1521 besökte Nydala kloster lät han dränka abboten och flera munkar i sjön Rusken, eftersom de misstänktes för deltagande.

Då hade redan andra smålänningar rest sig i bygderna kring dagens Kalmar, Nybro och Emmaboda. Vid jultiden 1520 dödades en kunglig budbärare i trakten av Högsby, och i början av 1521 miste regimen kontrollen över hela landsbygden. Förråd plundrades, skattemedel rövades bort och allmoge från Madesjö, Algutsboda med flera socknar bemötte med framgång den danske fogden Søren Norby i Kalmar. Upproret spred sig både mot väster och mot norr. Skälet till smålänningarnas vrede var inte Stockholms blodbad, som de (liksom dalkarlarna) inte tycks ha varit det minsta upprörda över. Orsaken är istället att söka i Kristian II:s nya skatter, möjligen också hans orealistiska förbud mot allmogen att bära vapen. Till saken hör att allmogen i Kalmartrakten i praktiken hade varit skattebefriade under det senaste decenniet, som tack för att de hjälpte Sten Sture den yngre i kriget mot Kristian. Senast i början av mars 1521 hade Kalmar län och Njudung slagit sig fria från unionskungens styre.

Upproret i Dalarna började vid Siljan, men inte lika tidigt som i Småland. Av allt att döma organiserades resningen i mars. Den första större framgången för de upproriska var drabbningen vid Brunnbäcks färja över Dalälven omkring den 1 april, varefter det inte dröjde länge förrän både Dalarna och Värmland var fria från kungliga trupper.

Därefter hände allt mycket fort, och några månader senare återstod endast de starka fästningarna Stockholm, Kalmar, Älvsborg och de finska slotten att erövra. De var desto besvärligare att ta varför kriget drog ut på tiden till sommaren 1523.

Det första Vasaloppet

Åkte Gustav Vasa verkligen det första Vasaloppet? Eller är detta en skröna? Det är ju väl känt att många av de äventyr i Dalarna som Gustav skall ha upplevt diktades ihop i efterhand, antingen av Peder Svart eller ännu senare, efter mönster från gamla vandringssägner.

Enligt den historia som ligger till grund för Vasaloppet skall Gustav Vasa ha kommit till Mora vid julhelgen 1520 för att resa folket till kamp mot Kristian II. Han påminde om hur förfärliga tidigare danska fogdar varit, men dalkarlarna var ointresserade av hans tal. Gustav Vasa fortsatte därför mot Norge. Dessutom var han enligt 1500-talets källor motarbetad och stundom jagad, inte av danskar utan av kungatrogna dalkarlar. I Norge hoppades han förmodligen kunna fortsätta med skepp till Tyskland, där han visste att han var välkommen.

Vägen mot Norge gick via Sälen. Eftersom skidåkarkonsten, såvitt vi vet, var föga populär bland uppländska herremän är det troligt att Gustav Vasa nyttjade snöskor, red på en häst eller åkte i en släde – ingen vet. De medeltida källorna om skidåkning (norska lagtexter, fornnordiska skaldedikter, etcetera) visar att skidor främst förknippades med jakt i bondesamhället, vartill kom att särskilt skickliga skidlöpare (”skidkarlar”) under senmedeltiden anlitades för militära ändamål. Äldsta uppgiften om färdsättet stammar från 1593, då kyrkoherden Herman Pauli i Malung anger att han själv sett platser som Gustav Vasa passerat med snöskor (”skarboghan”) under sina resor i Dalarna (se Diplomatarium Dalekarlicum 2, s. 57 f.). Dessutom har Olaus Magnus skänkt oss en detaljerad skildring av hur man använde snöskor för att ta sig mellan Sverige och Norge på 1500-talet. I vilket fall som helst tog det tid för Gustav Vasa att ta sig fram. Medan färden pågick hann folket i Mora ändra sig. Bud lär ha anlänt från Mälardalen med redogörelser för danskarnas framfart. Alltså sände man iväg en styrka för att hämta tillbaka Gustav Vasa och göra uppror. ”Överst uppe i Lima” (Lima socken) hann de utsända, antagligen skickliga ”skidkarlar”, ikapp honom i januari 1521. Snart var befrielsekriget ett faktum.

Vad var orsaken till den inledande oviljan att bistå Gustav Vasa? Varför höll dalkarlarna till en början på Kristian II? Svaret är inte svårfunnet. I och med att Kristian blivit kung hävdes blockaden mot Sverige. Det blev fred, vilket gynnade de järnexporterande storbönderna och bergsmännen. Att gripa till vapen mot en kung som man inte visste något om var dessutom inte särskilt välbetänkt. Så varför ändrade sig bönderna plötsligt?

Den nye kungen lanserade under vintern 1520–1521 ett nordiskt handelskompani som skulle ta upp kampen mot Hansan. Järnproduktionen i Bergslagen skulle ställas till kompaniets förfogande. Lägg därtill att Kristian, som var djupt skuldsatt, införde en omfattande extraskatt. Till råga på allt utfärdade han påbud om att alla bönder skulle avväpnas. Allt sammantaget var detta en krigsförklaring mot dalkarlarna. Att i detta läge kalla tillbaka Gustav Vasa var logiskt. Han befann sig på kort avstånd från Mora och hade gott om kontakter i det mellansvenska frälset. Resten är historia.

Gustav Vasa åkte alltså inte Vasaloppet. Han for åt fel håll (från Mora mot Sälen), och han använde sannolikt inte skidor. Dessutom färdades han långsamt, med många avbrott, så att man kunde hinna ikapp honom.

Vad hade hänt om den unge Gustav Vasa verkligen varit en skicklig skidåkare, eller om han varit rask på snöskor eller haft ett mer effektivt fortskaffningsmedel? Då hade han kanske vunnit det första, felvända, Vasaloppet och hunnit fram till Norge utan att ha fått höra om dalkarlarnas politiska kovändning. Folket i Mora hade tvingats välja någon annan till hövitsman och någon annan hade senare valts till riksföreståndare. Gustav Vasa hade aldrig blivit kung. Och Vasaloppet hade inte existerat.

Valet av Gustav Vasa till kung

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung i Strängnäs, vilket är en av de formella anledningarna till att vi har en nationell helgdag på detta datum. Men vilka var ansvariga för att utse den unge ädlingen till monark? Valdes han av en riksdag? Deltog allmogerepresentanter i valet?

Såvitt källorna låter oss ana var kungavalet en improviserad historia, inget som Gustav Vasa hade planerat någon längre tid. Hela Sverige var inte ens vunnet för hans sak; fiendens trupper höll ännu Stockholm. Men Gustav Vasa ville av taktiska skäl forcera fram ett kungaval, inte minst med tanke på att den nye danske kungen Fredrik gjorde anspråk på den svenska kronan och att Sveriges förbundna i Lübeck ville ha bindande garantier för sina privilegier i riket.

Det var omöjligt att sammankalla en stor nationell församling med kort varsel. Samtida berättande källor ger snarast vid handen att de som valde Gustav Vasa till kung var frälsemän och medlemmar av prästerskapet, vilka hade lätt att ta sig till Strängnäs, flankerade av rådmän från Lübeck som visserligen inte hade rösträtt men var nog så viktiga medspelare i kulisserna. En av de viktigaste svenska rådsherrarna på mötet var tysken Berend von Melen, en (vid denna tid) nära lierad till Gustav Vasa. I egenskap av utlänning skulle Berend egentligen, enligt svensk lag, inte ha kunnat bli rådsherre, men den paragrafen brydde man sig inte om i Strängnäs. Huruvida bönder deltog är okänt. De kan knappast ha mött upp i större omfattning. Ingen dåtida skribent gör någon poäng av deras aktivitet på mötet.

Själva valet den 6 juni genomfördes av lagmännen, varefter Berend von Melen fick i uppdrag att hämta Gustav Vasa till rådsförsamlingen. Efter de sedvanliga falska protesterna om att han var ovärdig ämbetet, och sedan folket från Lübeck tillstyrkt valet, infann sig Gustav i rådsförsamlingen och förklarade att han accepterade utnämningen.

Att detta skulle vara ett skäl till att fira en nationell högtid är dock ett sentida påfund, daterat till tiden kring sekelskiftet 1900. På 1520-talet framstod valet av Gustav Vasa till svensk kung som ett av många högst osäkra val i en tät följd av ämbetsskiften. Ingen av de närvarande anade vilken lång och skickelsediger regering som den nyvalde hade framför sig.

Afonso av Kongo

Det cirkulerar mängder av besynnerliga uppgifter om den katolske afrikanske kungen Afonso, som regerade i Kongoriket (med centrum i nuvarande norra Angola) mellan 1506 och 1543. Enligt vad man kan läsa i åtskilliga historiska arbeten, även referensverk, blev Afonsos kungarike ett ovanligt tidigt offer för den transatlantiska slavhandeln och den europeiska kolonialismen. Landet skall ha blivit helt utplundrat på grund av portugisernas slavhandel i regionen. Är det sant?

Berättelsen om kung Afonsos tragedi återkommer ofta i litteraturen som exempel på den vite mannens grymheter i Afrika. Skälet är att vi kan komma Afonso (egentligen Afonso Mbemba Nzinga) så personligt nära. Hans brev till den portugisiske kungen år 1526 är ofta citerat i litteraturen:

Många av våra undersåtar är ivriga att komma över portugisiska varor, vilka Ditt folk för in till våra kungariken. I syfte att tillfredsställa denna sjuka aptit låter de gripa åtskilliga av våra fria och frigivna svarta undersåtar, även våra ädlingar och söner till ädlingar, till och med medlemmar av vår egen familj. Sedan säljer de dem till de vita. [...] Denna korruption och denna lastbarhet är så vida spridd att vårt land håller på att helt och hållet avfolkas. [...] Det är faktiskt vår önskan att varken slavhandel eller transport av slavar skall äga rum i detta kungarike.” (Fullständig text finns i L. Jadin och M. Dicorato, red., Correspondence de Dom Afonso, roi du Congo 1506–1543, Bryssel 1974.)

Kungen av Portugal svarade Afonso att denne dessvärre inte hade något att sälja förutom just slavar. Alltså skulle handeln fortsätta.

Allt detta låter förvisso förfärligt, och bakgrunden till Afonsos frustration är känd. Kongo var vid denna tid huvudleverantör av slavar till portugisernas sockerplantager på den närbelägna ön São Tomé. Till en början tjänade både kungen och portugiserna på handeln, men den hade en svårkontrollerad dynamik. Inom kort gick ingen kongoles säker för slavjägarnas räder. På 1520-talet, när riket exporterade mellan 2 000 och 3 000 slavar årligen, blev Afonso betänksam, vilket föranledde honom att ta upp problemet i breven till sin portugisiske kollega. Dessvärre har få brytt sig om att berätta fortsättningen på historien.

Afonso visste nämligen att den portugisiske kungen ljög. Kongo hade gott om begärliga exportvaror: elfenben, textilier, hudar, honung och inte minst koppar. Dessutom hade Afonso militär trumf på hand. Hans kongolesiska krigare var betydligt fler än portugiserna. I ett eventuellt krig skulle han segra.

I den kris som följde på 1526 års brevväxling gick Afonso i ett första skede till angrepp: han sökte kasta ut alla portugiser ur riket och helt stoppa slavhandeln. I nästa skede av konflikten ändrade han taktik. Främlingarna fick bli kvar, men de tvingades ändra sina köpvanor fullständigt. En av orsakerna till kungens kursändring var säkert hans medvetenhet om det egna rikets decentraliserade struktur. Kongo bestod av ett flertal självstyrande provinser. Om Afonso infört totalt slavhandelsförbud skulle någon av provinsguvernörerna ha inlett egen handel med portugiserna och därmed undergrävt Afonsos maktställning. Kungen valde därför att utnyttja sin militärmakt till att kontrollera den existerande kommersen istället för att krossa den. Och kontrollera gjorde han med besked.

Till en början reglerade Afonso rikets egen slavexport så att den endast omfattade straffångar och utlänningar. Inga kongoleser fick säljas som slavar till utlandet. Inspektionslag med tre kungliga ämbetsmän skulle från och med nu undersöka varje ofri som fördes till marknaderna och befria samtliga slavar som befanns vara kidnappade kongoleser. Afonso begränsade samtidigt portugisernas närvaro till huvudstaden Mbanza Kongo och hamnstaden Mpinda. Därefter omdirigerade han slavhandeln så att den koncentrerades till Mpumbu, en bra bit uppför Kongofloden, i närheten av dagens Kinshasa. Mpumbu låg i gränslandet mellan Kongo och tio- (även känt som teke-) folkets rike Makoko, som Afonso ibland förde krig mot. Krigen, som främst rörde kontrollen av kopparfyndigheter, resulterade i många krigsfångar, som varken Afonso eller härskarna i Makoko hade något emot att portugiserna köpte. Tiofolkets kung organiserade snart egna slavräder i Afrikas inland, varefter han förde slavarna till Mpumbu.

Utvecklingen fick stora demografiska följder, inte minst för den nya kommersiella centralorten. Portugisiska köpmän blev så hemmastadda i Mpumbu att de gifte in sig i afrikanska familjer och gav upphov till en merkantilt driftig mulattbefolkning, så kallade pombeiros (”folk som åker till Pombo”, dvs. Mpumbu).

Men Afonso gick längre än så. Efter det att portugiserna handlat slavar i Mpumbu måste de leda dem i karavaner rakt igenom Kongoriket till Mbanza Kongo och Mpinda. Under marschen var de tvungna att visa kungen tillbörlig aktning och skänka honom gåvor. Lägg därtill att portugiserna inte fick betala för slavarna med vilken valuta som helst. De var tvungna att betala med nzimbu-snäckor, som stod högt i kurs i tiofolkets land. Afonso kontrollerade personligen huvudflödet av nzimbu-snäckor i regionen, eftersom hans vasaller vid kusten skänkte honom stora mängder.

Ju fler slavar som köptes och forslades längs rutten Mpumbu-Mbanza Kongo-Mpinda, och ju fler snäckor som växlades, desto rikare blev Afonso. Förmögenheten omsattes i maktspråk. Afonso tvingade grannfurstarna, även kungen av Makoko, att sända honom tribut och erkänna hans överhöghet. Samtidigt reducerade Afonso decentraliseringen av landet genom att låta den egna familjens medlemmar monopolisera posterna som provinsguvernörer. Kongo blev en regional stormakt.

År 1540 skrev Afonso ännu ett brev till kungen av Portugal. Det brukar betydligt mer sällan citeras i historieböckerna, kanske eftersom det visar oss en allt annat än olycklig kung. Afonso förklarade stolt att hans rike nu kunde leverera fler slavar än alla andra riken i hela det stora afrikanska kustområde som portugiserna kallade Guinea.

Sanningen är alltså att Afonso, när han väl tagit kontroll över slavhandeln, såg till att profitera på den. Han värnade om sin egen befolkning men hade inget emot att sälja andra afrikaner till ett liv i träldom. Efterträdarna fortsatte politiken, började beskatta kommersen, förvisa köpmän som bröt mot reglerna och utvidgade riket ytterligare. Som mest blomstrade Kongoriket under decennierna kring 1600.

Död genom hammarslag?

Det går ett rykte att Gustav Vasa skulle ha egenhändigt dödat sin första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg, genom att slå ihjäl henne med en hammare. Uppgiften förekommer ofta i äldre historieböcker. Hur gammal är historien, och kan det ligga någon sanning i den? Vasakungarna kunde ju bevisligen bli tämligen brutala när andan föll på.

Nej, Gustav Vasa var oskyldig. Katarina avled 1535 efter fyra års äktenskap, blott 21 år gammal, och har främst gått till historien som mor till Erik XIV. Faktum är att vi har ett ögonvittne till hennes död. Kristian III av Danmark befann sig vid tillfället i Stockholm, på besök vid det svenska hovet, och har berättat om händelsen i ett brev. Katarina råkade falla omkull under en dans, skadade sig svårt och avled kort tid senare. Troligen var hon gravid och drabbades av missfall med komplikationer som fick dödlig utgång, något som inte var ovanligt i äldre tid. Lägg därtill att drottningens kranium, som förvaras i Uppsala domkyrka, har undersökts. Kraniet uppvisar inga yttre tecken på våld.

Men hur uppkom då historien om mordet med hammare? Svaret är att söka i den samtida propagandan. Gustav Vasa och Kristian III var allierade i den förvirrade maktkamp i södra Östersjöområdet, delvis ett danskt inbördeskrig, som brukar benämnas grevefejden (1534–1536). Kungarnas tyska fiender gjorde vad de kunde för att baktala och svartmåla Gustav Vasa, och den tyskfödda drottningens död utnyttjades hänsynslöst i ryktesspridningen.

Den amerikanska katastrofen på 1500-talet

I förklaringar till varför spanjorerna och portugiserna började importera slavar från Afrika till Amerika används ofta folkbristen som argument. Indianerna skall ha dött i så stor utsträckning att européerna var så illa tvungna att leta efter arbetskraft någon annanstans. Hur omfattande var egentligen dödligheten? Har vi god statistik?

Nej, det har vi inte, inte om vi menar statistik av modernt snitt. Men vi har tillräckligt goda källor från gods, kyrkor och skatteindrivare för att veta att katastrofen förvisso ägde rum och att den var av mycket stora proportioner. Framför allt dog indianerna i sjukdomar, vilka därefter hemsökte tidigare icke drabbade nord- och sydamerikanska indianbefolkningar i flera sekler. Dessa sena epidemier är väldokumenterade, vilket underlättar om man vill förstå effekten på 1500-talets indianer.

Jämförelsevis få indianer tycks ha dött i regelrätta krig mot européerna. När conquistadorerna lade under sig aztekernas, inkafolkets och andra indianers territorier skedde det ofta med medeltida vapen och små truppstyrkor. På längre sikt skulle de med all säkerhet ha fått svårt att kontrollera sina väldiga erövringar om de inte haft biologiska allierade i form av sjukdomar som var okända för indianbefolkningen. Ingen urinvånare i Nya världen hade exempelvis haft smittkoppor eller mässling. Dessa och andra sjukdomar, mot vilka många vuxna européer, asiater och afrikaner hade utvecklat immunitet, hade förödande verkan i Amerika.

Exakt hur många som dog är okänt. Beräkningarna försvåras av att vi inte vet hur många som levde i Amerika före katastrofen. Vissa regioner är dock lättare att analysera än andra. År 1519 torde nuvarande Mexiko ha haft mellan 25 och 26 miljoner invånare. Redan 1523, efter den spanska erövringen av aztekimperiet, hade antalet sjunkit till cirka 16,8 miljoner. År 1548 återstod 6,3 miljoner, 1568 2,6 miljoner, 1605 en miljon. Så många människor kunde inte en tidigmodern kolonialmakts krigare, plantageägare och gruventreprenörer med värsta vilja massakrera själva, men mot smittkoppor och mässling hade indianerna ingen chans. I vissa områden försvann bokstavligt talat hela urbefolkningen – hit hörde Kuba, Hispaniola och flertalet övriga öar i Karibiska havet.

Helgonen efter reformationen

Vad hände med helgonen i Sverige efter det att protestantismen segrat? Fortsatte man att hylla dem, vörda dem och minnas dem, eller uppfattades de som samhällsfarliga element som borde glömmas och krossas?

De lutherska myndigheterna sökte i ett tidigt skede utrota all helgonkult. Redan 1544 förbjöds pilgrimsfärder, och i kyrkoordningen från 1561 påbjöds prästerna att utrota böndernas vördnad för helgonen. Vanligt folk fortsatte emellertid länge att minnas sina heliga, och i vissa fall var det hopplöst svårt för myndigheterna att förbjuda katolska sedvanor, såsom vallfart och offergåvor. Paradexemplet är kulten av Sankt Olof på Österlen, som blomstrade ännu på 1700-talet (omvittnad av Carl von Linné), trots att myndigheterna motarbetade den.

I fall som bedömdes särskilt allvarliga gick stat och kyrka till kraftigt angrepp. Ett dylikt exempel på kulturvandalism av religionspolitiska skäl är attacken mot Sankta Elin av Skövde, Västsveriges populäraste helgon. Enligt Johannes Messenius, som skrev några decennier senare, skall attacken ha skett år 1596, när ärkebiskop Abraham Angermannus anlände till Skövde och lät gräva ned relikerna där ingen kunde finna dem (huruvida ärkebiskopen var skyldig eller oskyldig till förstörelsen är ännu föremål för lärda tvister). Resultatet är att vi idag bara har två lekamliga rester av helgonet i behåll, dels en benflisa i Götene kyrka och dels en benskärva från Mölltorps kyrka, som förvaras på Västergötlands museum i Skara.

De verkligt stora helgonen, heliga Birgitta och Erik den helige, varken kunde eller ville man utrota ur minnet. De hade status som nationella kändisar och ingick i det storsvenska kulturarvet. Väl att märka var det förbjudet att vörda dem som helgon, men de drogs ofta upp som exempel i historiskt laddade diskussioner. Birgitta var lika kontroversiell under tidigmodern tid som hon varit under senmedeltiden, medan Sankt Erik i egenskap av svensk kung som (enligt den opålitliga helgonlegenden) hade segrat i österled var synnerligen minnesvärd, sett ur statsmaktens perspektiv.

Blasieholmens många namn

Varifrån kommer det märkliga namnet Blasieholmen? Hur länge har stadsdelen kallats så?

Den del av Stockholm som i våra dagar går under beteckningen Blasieholmen har i historisk tid haft många namn, vilket är förvirrande för en historiker som gräver sig ned genom seklerna och söker lokalisera sig geografiskt. Klart är att en av de holmar som senare växte ihop till Blasieholmen kallades Käpplingen eller Käplingen (varav benämningen Käpplingemorden på en beryktad massaker under åren kring 1390) under medeltiden. I mitten av 1500-talet bytte emellertid holmen namn. Skälet var att den örlogsstation som tidigare legat vid slottet Tre Kronor, det vill säga vid Gamla stan, i slutet av Gustav Vasas regeringstid flyttades tvärs över vattnet till Käpplingen, som då började kallas Skeppsholmen. Namnet är belagt 1565. Under det sekel som följde kom holmen främst att förknippas med sjöfart och varvsverksamhet – det var här regalskeppet Vasa byggdes – men när verksamheten på 1640-talet flyttades till en annan holme följde namnet Skeppsholmen med dit, det vill säga till nuvarande Skeppsholmen. För att hålla de båda holmarna isär började man kalla nuvarande Blasieholmen ”Gamla Skeppsholmen”.

Vid denna tid hade man också tagit termen Blasieholmen i bruk, som alternativ benämning på Skeppsholmen/Gamla Skeppsholmen. Namnet stammar med all säkerhet från en person vid namn Blasius, men vem? Det finns två alternativ, och vi lär aldrig kunna reda ut vem av dem som förknippades mest med holmen: stadsskrivaren Blasius Olsson Rask, som var verksam i mitten av 1500-talet, och affärsmannen Blasius Dundej, som ägde många fastigheter i Stockholm i slutet av samma sekel.

Senast på 1670-talet konkurrerade termen Blasieholmen ut Gamla Skeppsholmen, men historien är mer komplicerad än så. Alla ovanstående termer hade nämligen bara syftat på en del av nuvarande Blasieholmen. Den del av området där Nationalmuseum ligger idag utgjorde en egen vattenomfluten holme som länge kallades Myntholmen. Efter det att man låtit bygga en kyrka för amiralitetets räkning (som brann ned 1822) bytte den på 1630-talet namn till Kyrkholmen. Först när Nationalmuseum byggdes i mitten av 1800-talet fylldes kanalen mellan holmarna ut och Kyrkholmen blev en del av Blasieholmen.

Våra kungliga nummer

Före 1500-talet hade våra kungar vanliga son-namn (Sverker Karlsson, Magnus Eriksson, Karl Knutsson, etcetera), men därefter har vi haft höga nummer på kungar som rätteligen borde haft betydligt lägre. Varför?

Det började med Erik XIV, som anammade den lika patriotiska som falska historieskrivning som fabricerats av Johannes Magnus, den katolske ärkebiskop som gick i exil under reformationen. Johannes Magnus hittade på mängder av kungar som aldrig har existerat, med följd att numren blev alldeles för höga. Den förste kände kungen av Sverige som burit namnet Karl var Karl Sverkersson (d. 1167), men i regentlängden har han nummer VI. Karl I, Karl II, Karl III, Karl IV och Karl V är påhittade.

Kunganamnen blir ännu mer problematiska när vi kommer fram till huset Bernadottes historia. Som en och annan frågeställare har påpekat borde Jean Baptiste Bernadotte rätteligen har antagit kunganamnet Johan, eftersom Jean är den franska formen av det namn som på svenska motsvaras av Johannes, Johan och Hans. Eftersom vi hade haft tre kungar med detta namn tidigare (Johan Sverkersson, Hans och Johan III) borde den förste bernadotten ha fått namnet Johan IV.

Men så skedde inte. Skälet är att namnet Karl har en mycket större politisk och historisk tyngd i Sverige är namnet Johan. Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII förknippas med stormaktstiden och dess krig. Till råga på allt adopterades Jean Baptiste av den sittande kungen, Karl XIII. Alltså valde man att kalla tronföljaren Karl och lade till Johan som andra namn.

Mördade Erik XIV sin lärare?

I de många historierna om Erik XIV:s galenskap ingår berättelsen att han skall ha dödat sin lärare, fransmannen Dionysius Beurraeus. Är det verkligen sant? Trodde kungen att läraren var inblandad i de komplotter som frambesvor de så kallade Sturemorden i Uppsala 1567?

Nej, det tror jag inte att han gjorde. I vilket fall som helst finns det inget i källmaterialet som ger detta vid handen. Händelsen ägde enligt vittnen (ett antal drabanter kallades senare att vittna om vad som skett) rum den 24 maj 1567, kort tid efter det att Erik XIV och hans soldater dödat Nils Sture. Kungen hastade bort från slottet, råkade möta Beurreus och ”råkade då i ett hastigt och oberått mod”. Han gav ett par tjänare order om att angripa den gamle läraren, vilket de gjorde. Dionysius Beurreus dödades. Enligt vad kungen själv senare berättade fick han därefter drabanterna att förnya sina trohetseder, varpå han lämnade scenen och försvann ut i skogen. Först några dagar senare återfanns Erik XIV, drabbad av psykisk kollaps, vid Odensala prästgård.

Allt tyder på att det aldrig varit meningen att läraren skulle dödas. Dådet var oplanerat. Dionysius Beurreus råkade helt enkelt befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Han mötte sin före detta elev när denne var i färd att bli temporärt sinnesrubbad, och Eriks soldater frågade inte ”varför?” när de blev beordrade att döda folk. De lydde order.

Vem brände städerna?

I redogörelser för dansk-svenska krig förekommer det ofta motstridiga uppgifter om vilken sida som var skyldig till de många uppsåtliga stadsbränder som ägde rum på svensk mark. Brändes städerna av danskarna eller var svenskarna själva upphovsmän till förödelsen?

Svaret är både och, beroende på vem som hann dit först. Om kriget drog fram hade stadsborna alla skäl att frukta båda sidors väpnade styrkor. Det hände till och med att svenskar och danskar var ansvariga för nedbrännandet av olika delar av samma stad. Som exempel kan nämnas Söderköpings öde under nordiska sjuårskriget: svenskarna brände på förmiddagen och danskarna på eftermiddagen. Den danske fältherren Daniel Rantzau har själv redogjort för eländet i sin krigsdagbok.

Enligt Rantzau var invånarna i den östgötska staden väl medvetna om faran och hade gärna betalat honom 10 000 daler i brandskatt för att undslippa lågorna. Svenskarna anade emellertid vad som var i görningen. De ville varken låta Rantzau få pengarna eller möjlighet att plundra Söderköping på mat och dryck. Hellre en bränd stad än en stad vars rikedomar kunde komma fienden till del. Alltså överföll de Söderköping den 3 december 1567, härjade vilt hela natten och satte staden i brand påföljande morgon. När Rantzaus fotfolk senare på dagen nådde fram till Söderköping rasade elden som värst, men långt ifrån hela staden hade drabbats. De danska soldaterna kunde utan risk för sina liv plundra åtskilliga hus på ägodelar – däribland guldkedjor, silverserviser och diverse alkoholhaltiga drycker. Rantzau plundrade framför allt spannmålsmagasinen på förnödenheter, varefter han raskt övergick till att fullborda svenskarnas dåd genom att bränna upp magasinen själv. Han lät även bränna flera handelsfartyg. ”Så förstördes staden Söderköping denna dag helt och hållet”, konstaterar han i dagboken.

De la Gardie före De la Gardie

Vilka anor hade egentligen den på 1600-talet så mäktiga svenska högadelsfamiljen De la Gardie? Var familjen adlig redan innan den flyttade till Sverige?

För svar på frågan bör vi studera den familjemedlem som flyttade hit och gjorde makalös social karriär: Ponce d’Escouperie, sedermera känd som Pontus De la Gardie. Pontus är en svensk-latinsk variant av Ponce, men ingen vet varför han bytte ut släktnamnet Escouperie mot De la Gardie. La Gardie var en liten avelsgård i Languedoc som under en tid var i familjens ägo, men så länge medlemmarna endast levde i Frankrike kallade de sig alltid Escouperie. Det var först när Ponce blev knuten till Sverige år 1565 som han började nyttja namnet De la Gardie. Folk i allmänhet kallade honom bara ”herr Pontus”, men namnet slog an, och i nästa generation var det etablerat.

Det bör tilläggas att Pontus äldre bror Étienne blev kvar i Frankrike, där familjen i mitten av 1600-talet började imitera de prominenta svenska släktingarna och även de började kalla sig De la Gardie. Étiennes släkt dog ut på manssidan 1664, men på spinnsidan levde den vidare, och namnet De la Gardie upptogs av en ingift familj som i sin tur dog ut 1782, varefter stamgodset gick i arv till ännu en ingift familj. Således har namnet förts vidare till nutiden även i herr Pontus gamla hembygd.

Men var herr Pontus adlig? Egentligen inte. Hans ungdomsårs historia är oklar, och många uppgifter kan ha tillrättalagts i efterhand. Klart är att han föddes omkring 1520 som yngste sonen i en sydfransk köpmannafamilj. Fadern hette Jacques och levde i en liten ort vid namn Caunes. Unge Ponce lär, förmodligen mot sin vilja, ha kastats i kyrkans famn. Enligt en notis tillbringade han sex år i kloster. Det finns även uppgifter om att han skulle ha studerat i Bologna. Till slut lämnade han kyrkolivet, övergick till protestantismen och blev krigare.

Som soldat var Ponce en typisk representant för sin tid. Han bjöd ut sina tjänster till högstbjudande och flyttade mellan länderna. Som fransk soldat stred han under marskalk de Brissac i Piemonte, men det som blev av avgörande betydelse var kontakterna med Skottland. Sedan 1300-talet hade Frankrike och Skottland stått varandra nära, ”the Auld Alliance”, till följd av den gemensamma fiendskapen mot England. När den franske kungen Henrik II sände en legotrupp till Skottland för att hjälpa den fransk-skotska änkedrottningen Maria av Guise följde Ponce med. Väl i Skottland blev han föremål för ännu en legotruppshandel. I enlighet med ett fördrag år 1560 skickades Ponce och hans soldater till Danmark och deltog i nordiska sjuårskriget mot Sverige.

Här gick det inte bra för Ponce. År 1565 råkade han i fångenskap i Varberg, och det såg mörkt ut för lyckoriddaren. Nu hade han emellertid tur, och det på ett livsavgörande sätt. Även Erik XIV hade legoknektar och militära medhjälpare från kontinenten. Den främste av de senare var en man vid namn Charles de Mornay, som gladdes över att få en oväntad möjlighet att prata franska med en landsman i Varberg. De Mornay rekommenderade Erik XIV att ta sig an krigsfången och uppta honom i svensk tjänst. Den danske kungen Fredrik II beviljade Ponce avsked. Resten är historia.

Mord medelst ärtsoppa?

Vissa frågor har en tendens att återkomma som bumeranger. Här är en av de allra vanligaste, välkänd för generationer av svenskar. Mördades Erik XIV av förgiftad ärtsoppa?

Kung Erik hölls fängslad på Örbyhus när han i mitten av februari 1577 fick svåra magplågor. Han blev sängliggande den 22 februari, mottog nattvarden den 24 och avled kort tid efter midnatt den 26. Kyrkoherden i Vendels socken var närvarande, liksom en annan präst. Ingen av prästerna har mig veterligen någonsin misstänkts för mord. Men det fanns fler personer på Örbyhus.

Här vistades Erik Andersson (Ekeblad), som hade högsta ansvaret för att vakta fången, och kanslisekreteraren Johan Henriksson. Erik Andersson och Johan Henriksson hade erhållit fullmakt från Johan III att, om det bedömdes nödvändigt, röja den avsatte monarken ur vägen permanent. Johan III var misstänksam, för att inte säga paranoid (närmast ett släktdrag), och hade dessutom goda skäl att frukta den avsatte brodern. Sammansvärjningar med syftet att återinsätta Erik XIV på tronen hade avslöjats under de gångna åren.

Efter Erik XIV:s död for Johan Henriksson till kungen och berättade vad som hänt. Johan III blev knappast överraskad. Redan dagen före dödsfallet hade bud sänts från Örbyhus om det allvarliga läget. Sedan begravdes Erik: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka (där den ännu vilar, i en sarkofag från Gustav III:s tid) och stod på lit de parade i tre dagar, förmodligen för att folk skulle kunna gå in och förvissa sig om att Erik verkligen hade avlidit. Johan III ville inte riskera uppror under ledning av bedragare som utgav sig för att vara den döde kungen.

Redan nu började det spridas misstankar om att kungen blivit förgiftad. Hertig Karl – Johans och Eriks yngre bror och senare kung med namnet Karl IX – kritiserade Johan III i ett brev för att inga höga herrar varit närvarande vid broderns dödsbädd. Sådant kunde, menade hertigen, lätt leda för ryktesspridning om att allt inte gått rätt till. Under de decennier som följde florerade mycket riktigt mängder av rykten, och på 1620-talet kunde historieskrivaren Johannes Messenius konstatera att Erik troligen hade förgiftats genom att man blandat arsenik i hans ärtsoppa. Men äldre än så är, såvitt vi vet, inte själva ärtsoppehypotesen.

Under 1800-talet och 1900-talet har mordgåtan diskuterats i det oändliga. Som framgått ovan har vi skriftligt dokumenterade indicier som talar för mord. Johan III ville bli av med brodern och hade gett två personer fullmakt att utföra dådet. Johan var misstänksam och rädd för Erikvänliga sammansvärjningar. När Västerås domkyrka restaurerades på 1950-talet undersöktes Eriks kvarlevor, varvid forskarna fann stora mängder arsenik både i kroppen och i begravningstextilierna, till och med i den ursprungliga träkistan. Forskarna kunde bevisa att arseniken inte hade tillförts efteråt, till exempel vid balsameringen, utan rimligen måste härröra från Eriks lekamen.

Erik XIV blev alltså med stor sannolikhet arsenikförgiftad. Men blandade man verkligen arsenik i just ärtsoppa? Jag tvivlar. Inga samtida vittnen omtalar att ärtsoppa överhuvudtaget åts på Örbyhus vid tillfället. Messenius uppgift är flera decennier för sen för att hålla stånd för källkritik. Det troligaste är att giftet, såsom har skett i samband med andra arsenikmord (se s. 307–309), blandades i vin.

Bothwell i Malmö

Stämmer det att Maria Stuarts make var fängslad i Malmö under flera år? Och om det är sant – varför?

Det är sant. James Hepburn, earl av Bothwell, är troligen den mest ryktbare fånge som någonsin har skakat galler i den skånska staden. Han var inspärrad på Malmöhus (det renässansslott som idag hyser en stor del av Malmö museer) mellan åren 1567 och 1573, varefter han förflyttades till Dragsholms slott på Själland. Bothwell avled i fängelset 1578.

Varför denna ofrihet? Det rörde sig självfallet om storpolitik. När den skotska drottningen Maria Stuarts make, Henry Stuart (lord Darnley), avled 1567 misstänktes Bothwell för att ha planerat mordet. Han fälldes emellertid inte i rättegången utan gifte sig med drottningen, sedan han först ordnat med skilsmässa från den egna frun.

Händelseutvecklingen ledde till så stor impopularitet bland stormännen att inbördeskrig bröt ut. Det slutade med att Bothwell såg sig tvungen att fly från Skottland till Norge för att söka hjälp, men den danske kungen Fredrik II insåg att earlen var en internationell säkerhetsrisk och lät fängsla honom. Därav den högst påtvingade sejouren i Malmö.

Vad stod det i skällebreven?

Den skriftliga konversation som utspelade sig mellan den svenske kungen Johan III och den ryske tsaren Ivan IV (”den förskräcklige”) har gått till historien som ett av de mest groteska exemplen på diplomati, eller snarare brist på dylik, som vi känner till i svensk historia. Men vad står det egentligen i breven?

Vad vi bör betänka, när vi idag tar del av den hatiska brevväxlingen, är att den här typen av förolämpningar inte var fullt så ovanlig i äldre historia som vi gärna vill tro. Vi har mycket värre exempel i behåll, till exempel det brev som zaporogkosackerna skrev till den osmanske sultanen under andra hälften av 1600-talet (se s. 248–249). Ett annat exempel är brevväxlingen mellan Karl IX och Kristian IV under Kalmarkriget (se s. 230–232). Men visst, Johan och Ivan var allt annat än vänligt stämda mot varandra.

Breven föregicks av misslyckade ambassader. Både ryssarnas försök att kommunicera sändebudsvägen med svenskarna och svenskarnas försök att skicka en ambassad till Ryssland för att sluta fred slutade i fiasko. Redan innan den förödmjukade svenska delegationen äntligen lyckades återkomma till Viborg i februari 1572 hade ridån gått upp för skällebreven.

Tsar Ivan skrev år 1571 till Johan III att han förundrade sig och log över att den svenske kungen ville ”förhäva sig och vara så högmodig, och glömma sina fäderneanor i en by i Småland”. Johan borde vara tacksam som fått förhandla med tsarens ståthållare och inte med tsaren själv – de båda monarkerna var ju knappast jämlika. För övrigt, konstaterade Ivan, var Sverige gammalt ryskt territorium som tidigare lytt under Novgorod.

Ivan sände ännu ett elakt brev, men det är endast tack vare Johans svarsbrev i januari 1573 som vi känner till det. Johan hämnades nämligen genom att meddela att han ”förnummit vad oförnuftig, bondaktig högfärd, lögn och förakt du brukar mot oss”. Han lägger till att det är högst besynnerligt att Ivan är son till en storfurste, med tanke på att han av sitt manér att döma snarast verkar vara uppväxt i bondeled. Därefter lägger Johan ännu mer krut i fjäderpennan:

Men du skriver så mycket gäckeri och flärd och haver orenat och besmittat din mun med så mycket lögn att den näppeligen någon tid kan bliva ren igen. Därför görs Oss icke behov av att svara dig på allt det obeskedliga, högfärdiga narreri som uti samma ditt brev förmäles. Men eftersom du bland annan stinkande lögn skäller Oss och Vår salige käre herr Fader för ärelöse trälar, eller stratnicher, som ditt ryske tungomål förmäler, det ljuger du som en skälm så väl som allt annat, och därför må du själv bliva en stratnich och ärelös träl och en okristlig huvudljugare och tyrann som du ock i sanning är, eftersom du aktar varken ord, ära, sigill, brev eller sanning som nog bevisligt är. Sådane är ock alle de som det om vår salige käre herr fader och oss diktat och ljugit haver.

Frågan är om detta brev överhuvudtaget nådde fram till Ivan. Tsaren hade förklarat Sverige krig i augusti 1572 och sänt trupper mot Baltikum. Brevet cirkulerade dock i Nordeuropa eftersom kopior medsändes svenska förhandlare i Polen, ett land som stod Johan nära (han var gift med en polsk prinsessa) och som även det låg i konflikt med Ryssland.

De polska Vasakungarna

Varför hamnade den svenska kungaätten Vasa på den polska tronen? Polens krona var ju inte ens ärftlig. Hur länge behöll de makten i landet?

Polen var, mycket riktigt, ett valrike. Den polska adeln (szlachta) valde kungar från olika länder – från Ungern, Transsylvanien, Sachsen med flera grannriken, och givetvis från själva Polen. Men det var en fördel om tronpretendenterna hade släktband till äldre polska kungligheter. Så var fallet med huset Vasas medlemmar. År 1587 valdes Johan III:s son Sigismund till polsk kung, något som dels berodde på att hans mor var den polska prinsessan Katarina Jagellonica, dels på att svenska förhandlare förefaller ha lurat polackerna att de skulle få överta Estland om Sigismund blev polsk kung.

Sigismund regerade över Polen till sin död år 1632, samma år som kusinen och fienden Gustav II Adolf avled. Hans polska namn är Zygmunt III. Han efterträddes av sönerna Vladislav IV (1632–1648) och Johan II Kasimir (1648–1668; denne abdikerade). När Johan II Kasimir avled 1672 dog de legitima grenarna av ätten ut även i Polen.

Shakespeares ungdom

Stämmer det att William Shakespeare aldrig gick i skolan? Vissa, särskilt de som gör gällande att han inte är författare till de verk som han sägs ha skrivit, hävdar detta. Vilken utbildning hade Shakespeare egentligen? Enligt andra historier skall han själv ha arbetat som lärare. Hur går det ihop med bristen på bildning? Vad är sant och vad är falskt i historierna om Shakespeares barn- och ungdom?

Här står vi inför ett klassiskt källkritiskt problem. Bristen på bevarade dokument om vanligt folk – och dit får vi trots allt räkna Shakespeare (fadern var borgare i landsorten) innan han blev ett namn inom Londons teatervärld – gör att vi mestadels famlar i blindo om vi gräver efter dylik information. Vi vet att han döptes den 26 april 1564 i Stratford-upon-Avon, men vi vet inte på vilket datum han föddes. Vi har inga uppgifter om var eller när han gick i skolan, eller om han ens gjorde det. Det ofta anförda påståendet att han studerade i King’s New School i hemstaden är en gissning som grundar sig på att skolan existerade vid denna tid och var gratis för stadens pojkar. Förutom dopet känner vi till att Shakespeare gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 år, den 28 november 1582, och att paret fick tre barn, dottern Susanna och tvillingarna Hamnet och Judith. Susanna föddes sex månader efter bröllopet.

Tvillingarnas födsel noterades 1585. Eftersom den unge William Shakespeare oss veterligen inte fick fler barn eller gjorde något annat som nödvändiggjorde notiser i officiella dokument försvinner han därmed ur historien och är borta i flera år. Först 1592 träder han in på scenen, nu som en känd pjäsförfattare i London, vars verk diskuterades. Den elake Robert Greene liknade honom vid en ”uppflaxande kråka”. I litteraturen finns det mängder av gissningar om vad han gjorde mellan 1585 och 1592 (att han arbetade som lärare, ägnade sig åt tjuvskytte, med mera) men allt är lösa spekulationer som det nyttar föga att sätta tilltro till.

Hamlets historicitet

Har Hamlet, William Shakespeares ryktbare danaprins, funnits på riktigt?

Nej, det har han inte. Enligt den danske krönikören Saxo Grammaticus, som nämner Hamlet (”Amletus”) i Gesta Danorum (cirka 1200) levde hjälten ifråga i Danmark för mycket länge sedan, i en epok som var att betrakta som forntid redan för Saxo. Den som läser Saxo finner dessutom en helt annan Hamlet än vi möter hos Shakespeare – original-Hamlet är betydligt mer självsäker och slug, inte alls lika grubblande och tvivlande som prinsen i det världsberömda dramat. Saxo fick sannolikt inspiration från gamla historier om hämnare som låtsades vara galna för att nå sitt mål. Det finns gott om förlagor, både i Nordeuropa och i Medelhavsvärlden.

Fortsättningen på den litteräre prinsens öde är väl känd. På 1500-talet fanns Saxos historia tillgänglig på franska, i en variant som utbroderats av François de Belleforest. Huruvida William Shakespeare i slutet av 1590-talet inspirerades av Belleforest eller av någon annan renässansskribent är dock svårt att avgöra. Debatten i ämnet är omfattande. Han gick knappast direkt till den danska källan.

Särskilt intressant är Shakespeares skildring av det uppsluppna och allt annat än nyktra danska hovlivet i Hamlet, något som inte har det minsta med Saxo och övriga skribenter att göra. Här rör det sig om en samtidsiakttagelse. De engelska, skotska och danska kungahusen kände varandra väl, och förbindelserna mellan länderna var täta under åren kring 1600. Shakespeare har inspirerats av historier som var i svang vid tiden för dramats skrivande.