1600-talet

Ilja Repins berömda tavla Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen (1880, Ryska museet, Sankt Petersburg) är en av de kändaste ryska målningarna överhuvudtaget – och det brev som kosackerna är i färd att formulera utgör en av de grövsta förolämpningarna i diplomatihistorien.

Ättestupan

När man åker runt i Sverige och betraktar branta stup eller andra geologiska formationer som inbegriper höga höjder får man ofta veta att ”det där är en ättestupa”. Här skall alltså våra förfäder ha vräkt ned gamla människor, detta som ett bryskt men effektivt sätt att lösa problemet med en allt kostsammare åldringsvård.

Har detta hänt? Hade vi verkligen inget bättre socialt skyddsnät än barmhärtighetsdödande? Svaret är att det hade vi visst, även om det lämnade åtskilligt övrigt att önska. Och nej, vi hade inga ättestupor.

Historien om ättestupan är inte specifikt svensk. Den återfinns i mängder av samhällen med branta stup och fantasifulla berättare, redan i antikens Grekland, men i inget fall kan den backas upp med skriftliga eller arkeologiska belägg. Ibland är det till råga på allt lätt att räkna ut när historierna har börjat cirkulera. För svenskt vidkommande är det 1600-talet som gäller. När man översatte och gav ut gamla isländska sagor, där ättestupan nämns, började folk diskutera huruvida detta dödande verkligen förekommit, och många valde att tro på historierna. Myten avlivades först på 1900-talet. Den totala bristen på belägg i landskapslagar och andra trovärdiga källor gör att vi är så illa tvungna att förvisa ättestupan till skrönornas soptipp. Visst kan folk ha vräkt ned farfar från krönet i äldre tid, men i så fall handlade det om mord.

En särskild ättestupediskussion gäller behandlingen av gamla slavar. Eftersom orkeslösa slavar var värdelösa för slavägaren uppstod tidigt diskussioner om vad man skulle göra av dem. De kostade pengar i försörjning men utförde inget arbete. Romaren Cato den äldre rekommenderade (i boken De agricultura, ”Om jordbruk”, 100-talet f.Kr.), att slavägaren skulle försöka sälja sina värdelösa slavar för att lämpa över problemet på någon annan. Enligt visor som sjöngs av slavar på 1700-talets Jamaica fanns det slavägare som gick betydligt längre än så. Den förhoppningsvis fiktive slavägaren Bedward lär ha haft som praxis att lägga gamla orkeslösa slavar på en bräda och bära dem till en ravin på plantagen, där de vräktes ned i döden. Visorna poängterade att bärarna måste klä av den dödsdömde, på det att kläderna skulle kunna återanvändas.

Även denna historia är osannolik. I de fall vi kan undersöka vad som hände med gamla slavar sände man antingen ut dem att tigga eller gav dem en liten hydda någonstans på plantagen, där de fick överleva på minimal veckoranson. Om slavarna hade barn fick dessa ofta ansvar för föräldrarnas försörjning.

Uppochnedvända världen

Trettondagsafton har i vissa västeuropeiska traditioner förknippats med upp-och-nedvända världen, det vill säga en tidpunkt då den sociala ordningen kan ställas på ända. Traditionen är bland annat känd från England, där man brukade välja en bonde till kung och betrakta officiella auktoriteter som temporärt detroniserade. Bondekungen fick regera till midnatt, då allt återgick till det gamla.

Dylika traditioner, som på andra håll har förknippats med helt andra datum än den 5 januari, tycks ha varit globala fenomen. Liknande narrfester är kända över hela jordklotet, såväl i skönlitteratur (ett känt exempel finns i Victor Hugos Ringaren i Notre Dame, från 1831) som i reseberättelser. Hela andan i William Shakespeares skådespel Trettondagsafton (Twelfth Night, skriven 1601 eller 1602) är inspirerad av tanken på att man kan bli något annat än det man är – en kvinna kan klä sig som man, en tjänare kan bli adelsman, och så vidare.

Som exempel på hur vida spritt fenomenet har varit kan nämnas en notis som jag snubblade över när jag analyserade reseskildringar från det tidiga 1600-talets Centralasien. Den portugisiske jesuiten och upptäcktsresanden Bento de Goes, som efter en strapatsfylld resa hade hamnat i Yarkand, blev indragen i en narrfest som försatte en god vän till honom, greken Demetrios, i stor fara. En av de övriga handelsmännen i staden valdes under festen till narrkejsare, och alla var tvungna att svära honom trohetsed och ge honom gåvor. De som vägrade kunde fängslas och till och med piskas på order av narrkejsaren. Att skänka en present kostade självfallet pengar. Den ekonomiske Demetrios vägrade att acceptera dylikt slöseri. Narrkejsaren utnyttjade omedelbart sin auktoritet, och greken såg ut att gå ett grymt öde till mötes. I denna situation trädde Bento in som medlare. Efter det att han själv skänkt narrkejsaren en rejäl present blidkades den för tillfället upphöjde mannen och Demetrios undslapp straffet.

Badade hon verkligen i blod?

I populärkulturen cirkulerar historier om bestialiska mord som den ungerska grevinnan Erzsébet Báthory uppges ha gjort sig skyldig till. Men begick hon verkligen brotten?

Erzsébet Báthory föddes 1560 och dog 1614. Den som läser en bok eller artikel om henne, ser en film (det finns många – Countess Dracula, Eternal, The Countess, etcetera) eller googlar sig fram på Internet får veta att hon var ett sadistiskt monster i människohamn. Som vuxen fruktade hon för att mista sin skönhet och åldras, men sedan hon misshandlat en kammarjungfru och upptäckt att tjänarinnans blod fick hennes hy att slätas ut trodde sig Erzsébet ha funnit ett botemedel. Genom att tömma unga kvinnor på blod, som hon därefter badade i, hoppades grevinnan förbli fager. Hon skall ha låtit tillverka en taggförsedd bur som hissades upp i taket, varefter hon ställde sig under den och lät det färska blodet rinna längs huden. Omkring 650 kvinnor fick sätta livet till innan Erzsébet avslöjades. Hon dömdes till att muras in i ett rum i slottet, där hon förblev tills hon dog.

Grevinnan Báthorys öde tillhör skräckhistoriens klassiker. Berättelsen brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till slängkappeförsedda blodsugare, gärna med ungersk brytning. I många allmänna referensverk anges, utan tillstymmelse till källkritik, att historien är sann.

Men så är inte fallet. Den blodbadande grevinnan är en 1700-talsbluff. Ibland överträffar dikten verkligheten med råge, och detta är ett sådant fall.

Förvisso är det väldokumenterat att Erzsébet Báthory ställdes inför rätta anklagad för att ha misshandlat tjänstefolk, i vissa fall med dödligt resultat, och murades in i ett rum, men resten är fiktion. Under det sekel som följde på Erzsébet Báthorys död var det tyst om henne och hennes öde, något som låg i linje med den högadliga släktens plan: Erzsébet var det svarta fåret som skulle glömmas bort. Långt senare, i slutet av 1720-talet, råkade jesuiten László Turóczi komma över rättegångsmaterialet när han forskade om ungersk historia. Vid samma tid spreds ett antal kusliga vampyrhistorier över kontinenten, en indirekt följd av att de habsburgska myndigheterna i Serbien låtit protokollföra gravöppningar och analyser av förmodade gengångare, något som gjorde folk intresserade av besläktade fenomen (se s. 267–269). Det dröjde inte länge förrän sammanblandningen var ett faktum. På kort tid förvandlades grevinnan från att ha varit skyldig till sadistisk misshandel till att bli en blodbadande galning. Den akademiske mångsysslaren Matej Bel (1684–1749) förde berättelsen vidare i sin egen ungerska historia. Eftersom Bel ansågs ha stor trovärdighet övertogs historien okritiskt av tysken Michael Wagner, som i slutet av seklet lade in den i sina Beiträge zur Philosophischen Antropologie. Det var av allt att döma Wagner som lanserade idén att de (fiktiva) blodbaden varit avsedda att ha en föryngrande effekt.

Den som vill veta hela historien om grevinnans öde rekommenderas boken Infamous Lady: The True Story of Countess Erzsébet Báthory (2009) av Kimberly L. Craft.

Envig mellan våra kungar 1611?

Stämmer det att Karl IX utmanade Kristian IV på duell under Kalmarkriget? Blev duellen av? Eller är hela historien en skröna?

Det är ingen skröna. Utmaningen skedde efter det att de danska trupperna erövrat Kalmar slott den 3 augusti. Den 11 augusti 1611 sände Karl IX ett brev, daterat i Ryssby, till Kristian IV, i vilket han utmanade honom på duell:

så slå vi thig nu thet sista och yttersta medel före, äffter vi märkia thu est här personligen staddh, att thu på det att yttermera blodh för den skuld icke må utgjutas, begifver dig uthi eigen person efther the gamble Göthers loflige bruk och sedvane uti en kamp med Oss på slätta marken med två av dina Krigsmän riddarmessige af adel uthan argelist, der vela vi ock uthi eigen person möta tig sjelf tredie. Vi för vår eigen person uti våre blåtte kläder uthen någet kiöris eller harnesk allena med en stormhatt på hufvudet och vår sidevärje i handen. Äfvenså kom du för din persom emot Oss. De andre tu, som vi vele hafve med Oss, skall båda vara uti deras fulla harnesk och den ene hafva två pistoler och sidevärje hos sig, och den andre en muskett och en pistol med sin sidevärje. Låth ock tu de två, som med tig följer, vara lika beväpnade.

Brevet överlämnades av en kurir, som åtföljdes av en trumpetare. Kristian IV blev förmodligen rejält förvånad, men han blev inte Karl IX svaret skyldig. I ett av de mest förolämpande brev som har skickats till en svensk kung (det finns andra grova exempel, till exempel från Ivan den förskräcklige till Johan III, s. 219–220) konstaterar Kristian att Karl kommer att tvingas göra räkenskap inför Gud för sina många illgärningar och för allt det oskyldiga blod han har utgjutit. Han vägrar att anta utmaningen och finner att hela påhittet är ”meget latterligt”. Han skriver också att han vet att Karl är ”skrøbilig og at det er Dig tjenligere at blive bag en varm kakkelovn end at faegte med Os; at Du har meer en god Medicus for nøden, der kan curere din hierne end at møte Os udi en Duel.” Dessutom använder han ord som ”Du gamle Gjaek!” (”du, din gamle narr!”) om Karl IX.

Det blev alltså ingen duell. Istället angrep de danska trupperna de svenska ställningarna vid Ryssby den 22 augusti, men Karl IX:s trupper slog tillbaka angreppet. Båda kungarna drog sig därefter tillbaka från fronten. Kristian for hem till Danmark. Karl IX blev kvar i trakten något längre men seglade norrut från Mönsterås den 21 oktober, fick ett slaganfall under resan och avled på Nyköpings hus den 30 oktober.

Ett danskt Konstantinopel?

Det blekingska Kristianopel är ett av våra mest besynnerliga ortnamn. Vid en första anblick ser det ut som om någon har inspirerats av det grekiska Konstantinopel. Är det ett gammalt skämt, eller har en dansk kung medvetet gett orten detta namn? Eller betyder ortnamnet något helt annat?

Nej, det gör det inte, och det är inget skämt. Grundaren, Kristian IV, anlade staden år 1599 på en långsmal och, hoppades man, lättförsvarad ö som ersättning för den militärt svaga gränsstaden Avaskär. Både Avaskär och Lyckå (som låg i närheten av det långt senare grundade Karlskrona) miste ett år senare sina stadsrättigheter till förmån för den nygrundade staden, som skulle utgöra ett danskt värn mot svenskarnas Kalmar. I ett inledningsskede brukade man därför hänvisa till staden som ”Styr-Kalmar”. Grundaren själv såg till att den fick det officiella namnet Christianopel, vilket mycket riktigt är skandinaviserad grekiska för ”Kristians stad” (gr. Christianopolis). Kristian IV grundade för övrigt ett antal städer som namngavs efter honom själv – Christiania, Christiansand, Christianstad och Christianshavn.

Dessvärre, för Kristian IV, var staden inte lika lättförsvarad och stark som han hoppats. Redan 1611 intogs och plundrades den av en ung Gustav Adolf. Mycket fick byggas upp igen, och några decennier senare omgavs staden av ett rektangulärt murverk för att försvåra stormning. Efter freden i Roskilde 1658 och ödeläggelsen under skånska kriget 1677 reducerades dock ortens betydelse kraftigt, och de murar som en besökare kan beskåda idag utgörs huvudsakligen av sentida rekonstruktioner.

Bondeuppror i Reftele?

Det görs ofta gällande att de sista egentliga bondeupproren i svensk historia ägde rum på 1500-talet – Dackefejden i Småland och klubbekriget i Finland, med undantag för ”stora daldansen” 1743. Men det kan väl inte stämma? Visst har bönderna gjort uppror vid många andra tillfällen? Hur var det exempelvis i Reftele 1616?

Det som skiljer Dackefejden och klubbekriget från senare seklers oroligheter är att de var mycket större och, sett ur statsmaktens perspektiv, mycket allvarligare. Men om vi vidgar synfältet till mindre och kortvariga resningar är det inte svårt att finna exempel på folklig upproriskhet. Ett känt exempel är Klågerupskravallerna i Skåne 1811.

När det gäller händelserna i småländska Reftele 1616 är det tveksamt om vi bör använda termen bondeuppror. Det rörde sig om en jämförelsevis småskalig aktion, även om det var oroligt. Bakgrunden var freden i Knäred 1613, som tvingade Sverige att köpa tillbaka Älvsborg (”Älvsborgs andra lösen”) från Danmark. Detta ledde till ökat skattetryck, och långt ifrån alla fogdar tycks ha varit hederliga i samband med indrivningen. I Västbo vilade ansvaret på den ökände Lars Andersson, vars framfart resulterade i en tragedi den 27 maj 1616.

Platsen för händelsen är inte känd, men förmodligen rörde det sig om den gamla tingsplatsen Brödrahalla. De uppretade bönderna ville ha rättvisa gentemot den impopuläre fogden och överlade om ett anfall på hans gård. Lars Andersson själv hade nyligen kallats iväg av hovrätten för att lämna besked i ett jordmål, varför böndernas vrede istället riktades mot hans skrivare. Det slutade med att skrivaren lynchades.

Dödsfallet föranledde självfallet myndigheternas ingripande. Landshövding Nils Stiernsköld höll rannsakning i Villstads prästgård den 3 juni, och i december ingrep Gustav II Adolf själv i ärendet. De skyldiga avrättades med stegel och hjul i Jönköping.

Det rättsliga efterspelet var inte slut med detta. Kungen gav Stiernsköld i uppdrag att även utreda fogden, med följd att bönderna fick rätt i sina klagomål. Även Lars Andersson dömdes till döden. Förmodligen blev han benådad, uppenbarligen utan att ha lärt sig läxan. Vid tinget i Ölmestad den 23 oktober 1619 förekom nämligen klagomål från en viss Jon Andersson i Kållerstad på Lars Andersson, f.d. fogde, som skall ha drivit bort honom från en liten kronogård och själv lagt beslag på denna. Rätten gav Jon rätt och skrev till Lars Andersson att han måste återställa gården.

Göteborg och Jakarta

Är det sant att Göteborg och Indonesiens huvudstad Jakarta är systerstäder, att de grundades samtidigt av samma folk? Eller är detta bara ännu en i raden av historiska myter och/eller märkliga sammanträffanden?

Det som gör de båda städernas historia intressant att parallellställa är dels årtalet 1619, dels den holländska närvaron. År 1619 tog Nederländska Ostindiska kompaniet (Vereenigde Oost-Indische Compagnie) kontroll av Jayakarta (Jakarta), en liten stad som tidigare hade styrts av en lokal vasall till sultanen av Banten på västra Java. Att kompaniets handelsfolk och krigare sökt sig dit berodde på behovet av en lokal utpost i den profitabla handeln med i synnerhet kryddor. I och med maktövertagandet 1619 kunde holländarna sätta sin egen prägel på staden. De döpte om den till Batavia efter bataverna, ett germanfolk som befolkat delar av nuvarande Nederländerna under antiken. Under det sekel som följde byggde de om staden med kanaler, broar, rådhus och gator, så att den till slut påminde mycket om de städer i det europeiska hemlandet som man lämnat bakom sig. Batavia blev ett stycke Holland i Sydöstasien.

Samtidigt, år 1619, grundade Gustav II Adolf Göteborg. Det var ett av upprepade försök att få till stånd en fungerande stad vid Göta älvs mynning. Problemet hade uppstått på 1400-talet, när svenskarna av ekonomiska och militära skäl hade grundat staden Götaholm (1473). Tidigare hade svenskarna använt sig av staden Lödöse, längre uppför Göta älv, för handel med Västerlandet, men eftersom norrmännen och danskarna i händelse av konflikt (och det var ofta krig på 1400-talet) lätt kunde spärra av älven föredrog Sten Sture den äldre och rådsherrarna en stad närmare havet. Götaholm låg ungefär där den göteborgska stadsdelen Gamlestaden ligger idag. Så småningom övergick man till att kalla den nya staden Nya Lödöse, eftersom den i praktiken avlöste Gamla Lödöse.

Det fanns även andra svenska anläggningar vid älvmynningen. Under medeltiden och 1500-talet befästes upprepade gånger militära utposter ännu närmare havet, som Älvsborg, Lindholmen och Gullberg. Problemen kvarstod emellertid, och stadsgrundarexperimenten avlöste varandra. Karl IX försökte grunda en stad på Hisingen, som döptes till Göteborg, i början av 1600-talet, men redan 1611 lade danskarna staden i aska. År 1619 tog Gustav II Adolf initiativ till en ny stad med samma namn (där Göteborg ligger idag), vilken började byggas 1621. Bristen på krig med Danmark under de närmaste två decennierna var ett viktigt skäl till att staden överlevde den första tiden, men ett annat skäl var att svenskarna överlät stadsbyggandet åt det kompetenta folk som vid samma tid skapade Batavia. Holländarna designade stadsplanen, fick kontroll över borgmästarämbetet, översåg kanalgrävandet, bistod med byggtekniken och utgjorde länge en bärande del av det unga Göteborgs befolkning. På 1620-talet var alltså Göteborg, i allt väsentligt, en holländsk stad. Karl IX hade för övrigt haft samma plan när han grundade sitt Göteborg något decennium tidigare; även denna kortlivade stad hade varit mer holländsk än svensk. Att svenskar överhuvudtaget bosatte sig i Göteborg berodde, till en början, på att Nya Lödöses invånare fick order att flytta dit.

På sätt och vis är alltså Jakarta och Göteborg systerstäder, samtidigt byggda av nederländska experter, med stora likheter i gatu- och kanalnätet. Men i båda fallen fanns äldre, helt olika, traditioner att falla tillbaka på. Och i Batavia hade holländarna makt, medan de i Göteborg var underordnade den svenska kronan.

Jesuiter vid Himalaya?

Tibet skall, enligt så gott som alla referensverk, ha varit ett stängt land i historisk tid. Endast med en armé kunde du ta dig fram till Lhasa, brukar man hävda. Likväl dyker det ibland upp notiser om att jesuiterna slog sig ned i landet och missionerade. Har detta verkligen hänt?

Det har hänt. Orsaken var de envisa rykten som gjorde gällande att det fanns ett avlägset, svårtillgängligt men kristet rike någonstans i Asiens inre. Myten hade högmedeltida anor och förknippades med det gåtfulla ”prästen Johannes rike”. Det närmaste myten kom sanningen är det faktum att vissa mongolkhaner under perioder anammade de varianter av kristendomen, främst nestoriansk kristendom, som de lärde känna.

Enligt ett av de felaktiga rykten som cirkulerade så sent som på 1600-talet fanns det en kristen kyrka norr om Himalaya. Detta gjorde jesuiterna intresserade. De hade med framgång etablerat sig i både stormogulernas Indien och Mingdynastins Kina och hade därför praktiska möjligheter att utröna om ryktet var sant. År 1624 korsade portugisen Antonio de Andrade bergskedjan söderifrån. Han hittade visserligen ingen kyrka, men han var driftig nog att bereda vägen för missionsprojekt och ytterligare upptäcktsresor i regionen. Jesuiterna var kvar i det västtibetanska Tsaparang ända till 1641, då de lokala härskarna körde ut dem. Francisco de Azevedo utforskade Ladakh i början av 1630-talet. Andra jesuiter tog sig 1626–1632 till Shigatse via nuvarande Bhutan, och 1661–1662 lyckades Johann Grueber från Linz och Albert D’Orville från Bryssel genomföra den imponerande resan Peking–Lhasa (där de stannade i ett par månader)–Katmandu-Agra. D’Orville avled i Agra, nedbruten av resan, men Grueber tog sig hem till Europa och redogjorde för upptäckterna.

Den som är intresserad av mer kunskap om dessa av oss inte särskilt kända resor kan vända sig till C. Wessels, Early Jesuit Travellers in Central Asia 1603–1721, Haag 1924.

1627 års illdåd

Vad hände egentligen på Island år 1627? Är det sant att turkiska sjörövare anföll ön och rövade bort islänningar till ett liv i träldom?

Nej och ja. Det stämmer att sjörövare angrep ön, men turkarna var oskyldiga. Sjörövarna anlände till Island i två flottor på sommaren 1627, en flotta från Alger och en marockansk flotta från systerstäderna Rabat och Salé. Av allt att döma leddes korsarerna av den ökände Morat Raïs, en av Gamla världens mest beryktade sjörövare. Morat Raïs hette egentligen Jan Janssen och var holländare, men eftersom hans kriminella näringsfång var allt annat än uppskattat i hemlandet hade han flyttat till Marocko och bytt identitet. Under flera år levde han ett dubbelliv, med ett hem i Nederländerna och ett i Marocko, ända tills Europa blev lite väl hälsofarligt för honom.

Salékorsarerna angrep först Grindavík, en fiskeby på sydvästra Island. De dödade två bönder och tillfångatog femton personer. Marockanerna lyckades också kapa två danska fartyg, men sedan drabbades de själva av skeppsbrott och for hem till Afrika. Algerkorsarerna blev kvar längre på nordliga breddgrader och orsakade ännu större skada. Vid strandhugg på sydöstra Island försatte de 110 islänningar i slaveri och dräpte nio. Kulmen på räden var den tre dagar långa attacken mot Västmannaöarna, som slutade med att ett trettiotal öbor dödades och ytterligare 242 fångar lastades ombord.

Allt som allt lastades omkring 400 nordiska slavar av i Nordafrika. En person, Ólafur Egilsson från Västmannaöarna, frigavs omgående – inte av barmhärtighetsskäl utan för att han skulle fara till Köpenhamn och förmå Kristian IV att betala lösen för de tillfångatagna. Dessvärre sammanföll hans återkomst till Europa med det danska nederlaget i trettioåriga kriget, som hade ruinerat kung Kristian. Efter många års mödosamt penninginsamlande lyckades Ólafur 1636 friköpa 34 islänningar. Ytterligare några friköptes senare, men de allra flesta blev kvar i Nordafrika. Några gick säkert över till islam (det lättaste sättet att bli frigiven) och assimilerades med det nordafrikanska samhället. Vi vet att en av Ólafur Egilssons tjänarinnor sändes till slavmarknaden vid upprepade tillfällen och till slut hamnade i ett kristet hushåll i Jerusalem.

En svensk drottnings utbildning

I historisk litteratur hävdas det ofta att vår 1600-talsdrottning Kristina var ovanligt välutbildad, något av en Nordens Minerva. Mängder av argument brukar anföras, som att hon importerade René Descartes till Stockholm, där han i och för sig insjuknade och dog. Enligt vad vi kan höra i föredrag och läsa i översiktsverk kunde hon tala franska, tyska, italienska, holländska och latin. Hon skall även ha kunnat läsa grekiska, hebreiska och arabiska. Hur mycket är sant om drottningens bildning?

Frågan har utretts i Leif Åslunds bok Att fostra en kung. Om drottning Kristinas utbildning (2005). Åslund har gått igenom ett stort källmaterial. Dokumentationen är så omfattande att vi vet både vad Kristina lärde sig under barn- och ungdomsåren och hur hon själv, i sina brev, lät lärdomen skymta. Vid en granskning framgår att hon fick en utbildning som var skräddarsydd för de behov den svenska statsledningen gissade att hon skulle få i egenskap av regerande monark. I flertalet ämnen fick hon lära sig lite om mycket. Detta är för övrigt ett normalt förfarande i utbildning av kungligheter, både då och senare.

Det fanns undantag. Drottning Kristina var mycket välutbildad när det gällde latin, franska, teologi, retorik och argumentationskonst, i synnerhet pro et contra-diskussioner. I detta blev hon också erkänt skicklig. Redan i 20-årsåldern behärskade hon konsten att övertyga riksråd och trumfa igenom sin vilja. Kristina blev därför en påfallande stark regent, men att kalla henne Nordens Minerva är att gå för långt. Långt in på 1900-talet har historiker, utan goda källbelägg, postumt begåvat Kristina med kunskaper som hon egentligen saknade och som hennes lärare varken hade möjlighet eller skäl att skänka henne.

Den som är intresserad av att veta mer om drottningen rekommenderas varmt Marie-Louise Rodéns biografi Drottning Christina (2008).

Hur stort var turkarnas harem?

Turister i Istanbul brukar aldrig missa en rundvandring i det gamla osmanska haremet i Topkapı, palatset på udden där Marmarasjön, Gyllene hornet och Bosporen flyter samman. Därvid blir en och annan konfunderad. I allehanda redogörelser för haremshistoria anges att det fanns tusentals, eller rentav tiotusentals, haremsslavinnor. Men så många kan omöjligen ha fått plats i Topkapı. Vad är sant? Hur många var sultanens slavinnor?

Faktum är att vi har tillgång till räkenskapshandlingar som gör det möjligt att följa haremets demografiska utveckling under 1500- och 1600-talen. År 1552, under Süleyman den stores regeringstid, var 167 haremsslavinnor knutna till det osmanska hovet. År 1600 hade antalet stigit till 583, på 1650-talet till 967. En successiv ökning, alltså, och ett ansenligt antal slavinnor, men långt ifrån de fantasisiffror som cirkulerar i litteraturen.

Redan detta antal är dock betänkligt högt. Haremslokalerna i Topkapi är för små för att över 900 slavinnor skall ha rymts inom områdets murar. Invändningen är korrekt, men problemet är lätt att reda ut. Ursprungligen fanns haremet i ett annat palats, ”Gamla palatset”, som restes av sultan Mehmet II efter segern över bysantinarna 1453. Men Mehmet tyckte om att bygga. Under andra hälften av 1460-talet lät han skapa ett nytt palats, det som idag kallas Topkapı. Haremet flyttade emellertid inte med sultanen till det nya palatset utan blev kvar i det gamla. Så förblev det ända tills Hurrem, Süleyman den stores favoritkonkubin och sedermera hustru, flyttade över till Nya palatset. Därmed inleddes en överflyttning av slavinnor från den gamla byggnaden till den nya, och den haremsavdelning som turister idag kan beskåda började växa fram.

Under andra hälften av 1500-talet och första hälften av 1600-talet ökade antalet slavinnor både i Gamla och Nya palatset. Sultan Murad III flyttade dessutom sultanens eget bostadskvarter till Nya palatsets harem, vilket inte bara resulterade i fler och dyrare utsmycknader utan också i mer inflytande för de slavinnor som var lokaliserade dit.

Nya palatsets harem blev en exklusiv bostad för sultanens familj, medan Gamla palatset övergick till att fungera som residens för tidigare sultanfamiljer och deras tjänarinnor. I Gamla palatset tränades dessutom nyinköpta slavinnor, blivande potentiella konkubiner, inför sin tjänstgöring, men det var långt ifrån säkert att de någonsin fick flytta över till sultanens kvarter.

För den som vill veta mer om det osmanska haremet kan jag varmt rekommendera Leslie P. Peirce, The Imperial Harem. Women and Sovereignty in the Ottoman Empire, Oxford University Press (1993).

Palmaresmonarkin i Brasilien

Det är välkänt att åtskilliga slavar i Amerika rymde och skapade fria samhällen i vildmarken. På engelska kallades de maroons, på spanska cimarrones. Men skapade dessa rymlingar även verkliga riken med kungar, drottningar och hov?

Svaret är ja. Det fanns flera maroonmonarkier i Amerika på 1500- och 1600-talen, inte sällan ledda av afrikaner som hävdade att de före förslavandet hade tillhört kungliga dynastier i Afrika. Även på 1700-talet och 1800-talet var det vanligt att förrymda slavar byggde upp egna välden, men de antog mer sällan monarkiska drag.

Ett typiskt exempel på en slavkung är den förrymde slav i Venezuela som kallade sig ”kung Mikael”. Han flydde från gruvorna och byggde på 1550-talet upp ett kortlivat afro-indianskt rike vid San Pedrofloden, komplett med hov och kabinett. Ett annat exempel är den ”kung av Guinea” som etablerade en monarki i Chile efter jordbävningen i Santiago 1647. ”Kungen” stöddes av cirka fyrahundra afrikanska rebeller som beväpnade sig med vapen de funnit i ruinerna efter jordbävningen. Upproret nedkämpades och ”kungen” hängdes.

Flertalet maroonmonarkier krossades fort. Men det fanns undantag, särskilt i det portugisiska Brasilien, där ett maroonsamhälle kallades mocambo (”gömställe” på mbunduspråket) eller quilombo (från och med slutet av 1600-talet). Det mest ryktbara var Palmares, som grundades omkring 1605. På 1630-talet framstod Palmares som ett aggressivt hot mot kolonisatörerna, detta till följd av de oroligheter som följde sedan holländarna temporärt tagit över provinsen Pernambuco. Många slavar lyckades nu rymma, vilket stärkte Palmaresmonarkin.

Holländarnas försök att krossa slavkungarnas välde 1640–1645 misslyckades, men de resulterade i utförliga skriftliga redogörelser. Som exempel kan nämnas Jürgens Reijmbachs skildring av 1645 års expedition. Reijmbach beskriver en by med omkring 1 500 invånare. Byn hade en sex fot bred huvudgata, som löpte längs ett träsk. Han observerade 220 bostäder, en kyrka, fyra smedjor och en stor församlingsbyggnad. Enligt vad folk berättade för Reijmbach härskade afrikanernas kung med makt över sina undersåtar, och den som flydde från hans välde blev hårt bestraffad. Kungen förfogade även över en annan byggnad utanför byn, med rika åkrar.

Från 1672 till 1694 befann sig portugiserna – som kastat ut holländarna på 1650-talet – i nästan konstant krig mot Palmares. I en portugisisk rapport från 1677 framgår att invånarna lydde under en kung med titeln Ganga-Zumba, ”stor härskare”. Han och hans tre hustrur levde i ett palatsområde kallat Macoco, där det fanns 1 500 hus, däribland ett kristet kapell med en andlig ledare som fungerade som präst; Palmares kristendom hade dock inte mycket gemensamt med vanlig katolicism. I kungens närvaro måste man knäböja och slå på palmblad med handen för att visa underdånighet. Förutom denna huvudstad bestod Palmares av ett flertal mindre städer, styrda av hövdingar som var underställda kungen. Den näst viktigaste staden hette Subupuira och kontrollerades av kungens bror Ganga-Zona.

Att döma av de skildringar som nedtecknades från och med 1670-talet var flertalet invånare i Palmares födda i riket. Dessutom hade man utvecklat ett eget slavsystem. Genom att plundra portugisernas kolonier hade de kommit över fångar som försatts i slaveri. De kunde vinna friheten genom att delta i nya plundringsräder.

Inte förrän 1694 lyckades kolonialmakten betvinga det afrikanska riket. Sedan landsbygden och de mindre bosättningarna erövrats blev huvudstaden innesluten av omkring 6 000 soldater. På natten mellan den 5 och 6 februari stormade portugiserna staden. Omkring 500 palmaristas fängslades av segerherrarna och såldes senare som slavar. Härskaren själv, en krigsherre vid namn Zambi som tidigare revolterat mot kungen, halshöggs den 20 november 1695.

Den ukrainska fanan i Stockholm

Är det sant att Ukrainas äldsta nationsflagga erövrades av en av våra kungar på 1600-talet och idag ägs av svenska staten?

Om man talar med en ukrainare på Nationalhistoriska museet i Kiev (vilket jag faktiskt gjorde för några år sedan) får man svaret ja. Man får dessutom se en kopia av föremålet, som museet har lyckats ta fram med benägen svensk hjälp. Ett jakande svar förutsätter dock att man tänjer på begreppen. Den flagga det rör sig om var en personlig stridsfana som kom att nyttjas på ett sätt som påminner om ett rikes flagga, men det var aldrig en nationsflagga i egentlig bemärkelse.

Originalet finns mycket riktigt i Sverige, närmare bestämt på Armémuseum i Stockholm, där fanan är utställd till allmänt beskådande tillsammans med andra krigsbyten som svenska kungar hemfört från lyckosamma fälttåg. Flaggan är vit, prydd med ett stort kors som tronar på en månskära, omgivet av gyllene stjärnor och en röd ring. Den har även initialbokstäver, vilka gör det lätt att identifiera ägaren: Bogdan Chmelnitskij.

Bogdan Chmelnitskij (d. 1657) var en kosackhetman som 1648 reste sitt folk till uppror mot det polska väldet. Många polacker (som han bekrigade) och judar (som han förföljde) minns honom med fasa, men i den moderna ukrainska nationen har han närmast fått rollen av landsfader. I dagens Ukraina syns Bogdan Chmelnitskij lite överallt, bland annat på sedlar och i form av statyer.

Hur kom den blivande landsfaderns fana till Sverige? Har vi tagit den från ukrainarna i strid? Nej, inte alls. Karl X Gustavs Sverige var allierat med Bogdan Chmelnitskijs kosacknation. Fanan blev ursprungligen polskt krigsbyte efter en drabbning mellan kosacker och polacker år 1651. Fyra år senare togs den av svenska trupper, som drog segrande fram genom Polen och fann fanan i Warszawa.

Ville Oliver Cromwell bli kung?

På 1650-talet upplevde England en kort men intensiv tid som ickemonarki, eller Commonwealth, som det republikanska tillståndet formellt benämndes. Landets ledare, i praktiken dess militärdiktator, var lordprotektorn Oliver Cromwell. Frestades han aldrig att ta steget fullt ut och bli kung?

Jovisst. Man skall inte överbetona lordprotektorns radikalism. På många sätt var Oliver Cromwell en tämligen konservativ engelsman, en typisk jordägande lågadelsman med traditionella värderingar. När radikala sociala och religiösa rörelser gick till storms mot den allmänna ordningen vände han sig bestämt emot dem och gjorde allt han kunde för att utplåna eller förvisa de samhällsomstörtande elementen. Mot irländarna var han obarmhärtig. När det gällde monarkin var Cromwell överlag positivt inställd. Institutionen var, ansåg han, en integrerad del i det gamla goda styrelseskick som möjligen borde reformeras men helst inte avskaffas. Under inbördeskriget på 1640-talet hade han länge hoppats att kunna bevara kungahuset och lekt med tanken på att placera en av Karl I:s söner på tronen – en plan som fallerade efter det att kungen flytt från förhandlingarna, kallat på skotsk hjälp och slutligen avrättats.

Ju längre det cromwellska styret varade, desto mer frestad blev han att själv låta upphöja sig till kung. Regimen antog alltmer monarkiska drag, något man lade märke till och kommenterade i utlandet. Cromwell regerade i enlighet med epokens absolutistiska grundsatser och vägrade att släppa ifrån sig makten eftersom han med emfas hävdade att han fått den av Gud. Det dröjde inte länge förrän Cromwell upplevde det engelska parlamentet som lika besvärligt som hans stuartska företrädare hade funnit det och följaktligen hemförlovade ledamöterna så fort han kunde.

I synnerhet på våren 1657 var det inte långt kvar till utropandet av dynastin Cromwell. Lordprotektorn erbjöds kronan av parlamentet, men efter moget övervägande tackade han nej. Förmodligen agerade han av goda realpolitiska skäl. Han fruktade det ursinne som handlingen skulle väcka hos gamla republikanska trotjänare i armén. På hösten följande år avled han, och det dröjde inte länge förrän det gamla kungahuset kunde återvända.

Roskildefredens svåraste nöt

År 1658 har gått till nordisk historia som Roskildefredens år. Fredsavtalet var det värsta i dansk historia och det bästa i svensk. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län övergick från Danmark till Sverige.

Att Fredrik III var därtill nödd och tvungen är välkänt. Svenska armén stod på Själland och hotade både honom själv och Köpenhamn. Katastrofen var ett faktum. Men likväl måste väl parterna ha förhandlat? Försökte inte danskarna pruta ned de svenska kraven? I så fall: vad ville de helst behålla?

Det är omöjligt att kika in i Fredrik III:s huvud och utröna vilket landskap som stod honom närmast, men med största sannolikhet var det Skåne. Skåne var det rikaste och viktigaste av de danska landskap som gick förlorade. Trots det uppstod det inga större gräl om Skåne, uppenbarligen eftersom de danska delegaterna redan från början insåg att landskapet var förlorat. Det var orimligt att tänka sig att Karl X Gustav skulle ge upp kravet på Skåne efter ett så lyckosamt krig. Detsamma gällde Halland (som i praktiken redan var svenskt sedan freden i Brömsebro) och Blekinge.

Däremot grälade man länge om Bohuslän. ”Man” var, på den svenska sidan, Corfitz Ulfeld och Sten Bielke, och, på den danska sidan, Jochum Gersdorff och Christer Skeel. Under förhandlingarna i Vordingborg och Tostrup vägrade Gersdorff och Skeel i det längsta att släppa ifrån sig Bohuslän. De räknade med att svenskarna inte skulle anse landskapet högprioriterat, vilket ökade de taktiska möjligheterna för Danmark att kunna behålla det, om de bara stod emot tillräckligt länge och lät svenskarna förstå att Bohuslän var mycket rikt och viktigt för danska intressen, varför man var villig att kämpa i det längsta för att behålla det. Tyvärr för den danska sidan var Corfitz Ulfeld en dansk överlöpare som tidigare tjänstgjort som guvernör i Bohuslän. Han gick inte att bluffa.

Den 16 februari diskuterades Bohuslän intensivt. Ulfeld påpekade att landskapet inte var särskilt rikt, varför Danmark gott kunde lämna det ifrån sig. Skeel och Gersdorff poängterade hur mycket de kände för Bohuslän och hur god hamnen var utanför Bohus fästning (vid dagens Kungälv) – ”Där är en mechta hampn”. Ulfeld svarade att det visserligen var sant och att det gällde Marstrand också, men det hjälpte inte innehavaren av slotten eftersom det var svårt att ta sig ut ur hamnen om man väl seglat in. Han tillade att inkomsten från Bohuslän var ringa. När han var guvernör hade han bara klämt fram 40 000 riksdaler om året.

Danskarna blev alltmer desperata. Fredrik III, en svuren ärkefiende till Ulfeld, erbjöd honom personligen att få Bohuslän och Trondheims län som förläning på livstid för sig och sin son om han svek svenskarna och hjälpte de danska förhandlarna att behålla Bohuslän. Ulfeld, som säkert njöt i fulla drag av situationen, vägrade. Till slut erbjöd Fredrik III svenskarna Bornholm och Färöarna om de gav upp kraven på Bohuslän och Trondheims län. Svenskarna vägrade, varefter de krävde, och fick, Bornholm i alla fall.

Därför gick det som det gick. I sjätte paragrafen i Roskildefreden stadgas att Danmark för evig tid skall avträda Bohus slott och län. Och envar som har besökt Strömstad, Kungshamn och Smögen vet att danskarna hade skäl att vara bittra.

Silverbibeln – krigsbyte eller inte?

Sveriges mest berömda litterära klenod är den så kallade Silverbibeln (lat. Codex Argenteus, ”Silverboken”), som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Ibland refereras den till som stöldgods eller krigsbyte, ibland inte. Vad gäller? Kom boken till Sverige på orätt vis eller ej?

Silverbibeln, som innehåller de fyra evangelierna på gotiska, skrivna med silver- och guldskrift på purpurfärgat pergament, tillkom i det ostrogotiska Italien under första hälften av 500-talet och upptäcktes i det tyska klostret Werden (idag i staden Essen) i mitten av 1500-talet. I slutet samma sekel flyttades den till kejsar Rudolf II:s bibliotek i Prag, där den togs av svenskarna i trettioåriga krigets slutskede sommaren 1648. Vid denna tid var alltså boken ett typiskt krigsbyte. Som sådant placerades den i drottning Kristinas bibliotek.

Varken i Böhmen eller i Sverige betraktades boken med den vördnad som vi är vana vid i nutiden. När Kristina abdikerade 1654 skänkte hon Silverbibeln, samt andra verk, till bibliotekarien Isaac Vossius som lön för utfört arbete. Vossius tog med sig boken till Nederländerna, där han inte var sen att beklaga sig över sin snåla f.d. arbetsgivare, som skänkt honom böcker som nästan alla blott var ”värda att läsas på afträdet”.

Vossius morbror Franciscus Junius tog sig emellertid en titt på den för en bibliotekarie nog så passande naturalönen och blev eld och lågor över fyndet. Det dröjde inte länge förrän han hade gjort en personlig avskrift och publicerat en första edition av Silverbibeln. Vossius bitterhet över Kristinas belöning förbyttes därmed i intresse av att kunna göra en god affär, och 1662 sålde han Silverbibeln till Magnus Gabriel De la Gardie för 400 riksdaler. Här hade historien kunnat sluta, eftersom boken nästan försvann i ett skeppsbrott i Zuiderzee, men Silverbibeln räddades från undergången i vågorna och återfördes till Sverige – där den alltså inte längre, formellt sett, var ett krigsbyte utan ett vederbörligen inköpt kulturföremål. Magnus Gabriel De la Gardie donerade år 1669 klenoden till Uppsala universitetsbibliotek.

Till saken hör att Silverbibeln orsakade stora rubriker i egenskap av stöldgods år 1995, då några tjuvar (trodde att de) stal boken från biblioteket. I själva verket fick de bara med sig de två blad som visades upp för allmänheten samt silverpärmarna från 1600-talet. En månad efter stölden fick polisen genom ett tips veta att de stulna föremålen låg i förvaringsbox 198 på Stockholms centralstation. Föremålen återfördes till Uppsala, och några dagar senare greps de skyldiga.

För den som vill veta mer om verket kan jag rekommendera Lars Munkhammars bok Silverbibeln, The\oderiks bok (1999).

Häxförföljelserna

Hur förfärliga var egentligen de stora häxförföljelserna på medeltiden? Brändes miljontals kvinnor på bål?

Sådana frågor får jag ofta, och de är problematiska på mer än ett sätt. För det första ägde de stora häxförföljelserna inte rum på medeltiden utan därefter, på 1500- och 1600-talen. För det andra är antalet dödade nästan alltid kraftigt överdrivet. För det tredje var det inte alls säkert att häxorna brändes på bål. I vissa länder hängdes de. För det fjärde var det inte bara kvinnor som drabbades. På Island, för att ta ett nordiskt exempel, drabbade förföljelserna huvudsakligen män. För det femte kunde förföljelserna riktas mot helt andra människor än misstänkta häxor. I Livland hade man snarare varulvsprocesser än häxprocesser. Och så vidare – våra schablonmässiga uppfattningar om häxförföljelserna är fulla av felaktigheter.

Missförstå mig inte. Medeltidsmänniskorna trodde självfallet på häxor. Det räcker med att beskåda kyrkomålningar på uppländska landsbygden för att inse att häxan var allt annat än okänd. Lagsamlingar, krönikor och sagor från medeltiden har gott om referenser till trolldom och misstänkta trolldomsutövare. Men antalet dömda häxor var litet, och någon större häxjakt utbröt inte förrän i nuvarande Schweiz i mitten av 1400-talet, varefter företeelsen spred sig till grannländerna. De verkligt omfattande häxförföljelserna ägde rum mellan 1570 och 1650, och för Sveriges del dröjde det till 1600-talets andra hälft. Våra häxförföljelser kulminerade på 1670-talet. Kolonierna i Nordamerika drabbades ännu senare, med häxförföljelsen i Salem i Massachusetts år 1692 som mest kända exempel.

Skälet till den långsamma utvecklingen var att det krävdes åtskilligt andligt och mentalitetshistoriskt förarbete för att folk verkligen skulle tro på djävulspakter och Blåkullafärder och börja anklaga grannarna för att hålla på med sådant. Under medeltiden förknippade man inte kloka gummor med vare sig Satan eller flygförmåga med kvast. Först efter sekler av kulturmöten, då företrädare för kyrka och universitet trädde i kontakt med vanligt folk, började man på allvar tro på den typ av häxor som vi idag brukar förknippa med termen. Det mest kända exemplet på formerandet av den tidigmoderna europeiska häxtron är boken Malleus maleficarum (”Häxhammaren”), som skrevs på 1480-talet. Denna och liknande handböcker fick stor betydelse när präster frågade ut bönder om deras misstankar, och bönderna tog intryck av frågorna. Man lärde sig hur man skulle svara, och man tänkte vidare i nya banor. Folklore mötte lärda spekulationer, och resultatet var häxtro.

Häxförföljelserna var lindrigast i de katolska Medelhavsländerna, eftersom inkvisitionerna – både den spanska och den romerska – var mer skeptiska till anklagelser och noggrannare i sina juridiska bedömningar av påstått häxeri än de nord- och centraleuropeiska domstolarna. Det enskilda land som drabbades värst var Tyskland. Allt som allt tycks omkring 35 000 människor i hela Europa ha avrättats för trolldomsbrott. Antalet avrättade nordbor var färre än 2 000.

Anklagelser om häxeri framfördes ännu på 1700-talet på flera håll i Europa, men myndigheterna blev alltmer skeptiska. Gustav III lät 1779 helt avlägsna trolldomsparagrafen från svensk lag.

Vad skrev egentligen zaporogkosackerna?

En av de främsta historiemålningar som någonsin målats är den ryske mästaren Ilja Repins både konstnärligt och i fysisk bemärkelse stora (208 × 358 cm) tavla ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”. Repin målade den mellan 1880 och 1891. Generationer av människor av de mest skilda ideologiska schatteringar har älskat den, från tsar Alexander III (som köpte den för en rekordsumma) till Sovjetunionens kommunister. På 1890-talet vann den guldmedaljer i både Tyskland och Ungern.

Tavlan föreställer en grupp skrattande zaporogkosacker under ledning av sin ledare, ataman Ivan Serko, som skriver brev till sultan Mehmet IV av Osmanska riket år 1676. Bakgrunden är sultanens krav på underkastelse, vilket kosackerna lär ha bemött med ett av de hånfullaste breven i diplomatins världshistoria. Krigarna är, i tavlans nu, mitt uppe i formuleringen av några av de mest dräpande raderna. Men vad är det egentligen de knåpar ihop? Vad står det i brevet?

Det är inte helt klarlagt. Brevet finns inte i original, endast i avskrifter, och innehållet kan mycket väl ha förvanskats. Men här är texten, såsom vi känner den idag:

Zaporogkosackerna till den turkiske sultanen.

Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa, rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mamma!

Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta. Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken, och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!

Konsjevoj ataman Ivan Serko med hela sin zaporogiska här.

Gränsbygdseländet – exemplet Markaryd

Hur var det att leva i en typisk gränsbygd under krig? Det är väl känt att befolkningen i gränslandet ofta ingick så kallade gränsfreder med grannarna på andra sidan, trots att detta egentligen var en form av högförräderi. Hur allvarliga var de dansk-svenska krigen egentligen för bönderna? Hur var det i Markaryd, en av de småländska utposterna mot det danska riket?

Markaryd är, dessvärre, ett mycket bra exempel på hur illa det kunde gå. Så fort vi får skriftliga källor visar det sig att bönderna i trakten hade alla skäl att förbanna kungarnas och riksföreståndarnas krig, som alltid gick ut över dem själva. Orsaken bottnade i grund och botten i samma geografiska logik som gör att tusentals bilister far igenom området idag. E4:an löper längs samma gamla rutt som den gamla landsvägen. Redan när Karl Knutsson skulle bränna och plundra i Skåne 1452 valde han vägen över Markaryd, med lätt insedda konsekvenser för lokalbefolkningen.

Böndernas ovilja att medverka i krigen, och deras taktik att istället hålla ihop med grannarna mot båda sidors kungar, ställde ofta till bekymmer för de krigförande parterna. Under vintern 1523 koncentrerades stora svenska truppstyrkor kring Markaryd för ett anfall mot Skåne. Soldaterna blev dock liggande overksamma under flera veckor. Ett av de främsta skälen till passiviteten var de gränsfreder som ingåtts, vilket försvårade för krigföringen. Till slut fick svenskarna bryta upp från Markaryd i ogjort ärende.

När det väl blev krig drabbades bygden mycket hårt. Redan de inledande danska härjningarna under nordiska sjuårskriget (1563–1570) ledde till att över tre fjärdedelar av gårdarna i Markaryds socken brändes eller plundrades. Det var lika illa i Traryd, Hamneda, Torpa, Vrå, Lidhult och Odensjö. Under de kommande åren blev det ännu värre, med klimax 1567–1568. När svenskarna skulle slå tillbaka och härja i Skåne skedde det via samma utplundrade bygd, exempelvis hösten 1569.

Olyckorna återkom under Kalmarkriget. År 1612 plundrades omkring 40 gårdar i Markaryds socken. Minst lika illa var det under vintern 1644 och hösten 1657, för att inte tala om under skånska kriget 1676–1679, då även snapphanar slog till mot folk norr om gränsen. Under krigets första år vände de sig främst mot militära mål, men efterhand blev avsikten snarare att tvinga fram pengar och förnödenheter från lokalbefolkningen. Otaliga gårdar berövades sin boskap. Husen brändes om inte brandskatt erlades. Bönder och drängar blev bortförda och dödade om inte familjerna betalade lösen.

Som typiskt exempel kan anföras en händelse i Hallaryd. Erland Collianders prästgård överfölls år 1678 av snapphanar som plundrade huset på allt lösöre och band honom med skägget fastspikat i ett träd, där han fick försmäkta under ett par dygn. Följande sommar, strax före krigsslutet, kom ännu en styrka snapphanar och plundrade åter prästgården. När de drog bort tog de prästen med sig och hotade att döda honom. Efter en tid återfick han friheten, sedan hustrun lyckats skrapa ihop en lösesumma på 160 daler. Colliander kunde trösta sig med att Karl XI senare gav honom skattefrihet på livstid och andra gåvor.

Svenskarna var minst lika fruktade som snapphanarna. I februari 1644 tågade den svenska armén på drygt 10 000 man genom Markaryd och bröt in i Skåne. Efter freden i Brömsebro klagade bönder vid häradstinget över kostnaderna man haft när trupperna ”marscherade av och an, upp och ut”. 1670-talet var ännu värre. Vid Markaryd upprättades stora magasin som krävde bevakningsinsatser från uppbådad allmoge. Ännu hårdare tärde talrika genommarscher, inkvarteringar och mer eller mindre påtvingade transporter på gårdar och bönder. Upprepade utskrivningar av krigsfolk tunnade ut den hemmavarande manliga befolkningen.

Att gränssocknarna inte dog ut till följd av alla dessa prövningar berodde på att bönderna satte i system att flytta ut till väl förberedda gömställen i skogarna när soldaterna var i antågande, eller att uppehålla sig i skyddade sommarkvarter under den varmare årstiden. Detta är omvittnat i talrika domboksnotiser från 1600-talets krigsår för exempelvis Markaryd, Virestad och Tingsås, och det var troligen likadant på 1500-talet. Följden blev att gårdarna relativt snabbt kunde byggas upp när krigen avslutats. Redan efter några år var flertalet härjade gårdar återuppbyggda och i stånd att betala skatt.

Kärleksbröllop på Skottorp?

Den svenske kungen Karl XI och hans tillkommande, den danska prinsessan Ulrika Eleonora (den äldre), trolovades 1675, kort tid innan Danmark och Sverige drabbade samman i skånska kriget. Fem år senare, den 6 maj 1680, när kriget var slut, gifte de sig på Skottorps herrgård i Halland. Hur var detta möjligt? Varför bröts inte trolovningen under kriget? Rörde det sig om ovanligt stark kunglig kärlek?

Svaret är att kungligheterna inte hade hunnit lära känna varandra, varför kärleken inte kan ha spelat någon större roll under själva kriget. Men de var båda gjorda av segt virke. De hade bestämt sig för att de ville ha varandra, och de vägrade ändra åsikt.

Äktenskapet var omdiskuterat redan före trolovningen. Många danska stormän ville återta de skånska landskapen och vidmakthålla en beredskap på krig mot Sverige. Mot dessa falanger stod fredsvänliga grupperingar vid hovet i Köpenhamn som månade om goda relationer med grannen. En av de ledande fredsvännerna var änkedrottningen Sofia Amalia, som ansträngde sig för att åstadkomma en trolovning mellan Ulrika Eleonora och den unge svenske kungen Karl XI. År 1674, när den oroliga politiska scenen på kontinenten gjorde att svenskarna mer än gärna såg att vänskapliga förbindelser upprätthölls med Danmark, började även regimen i Stockholm intressera sig för idén. En trolovning förhandlades fram i juni 1675. Men den danske kungen Kristian V hade inga planer på att ge upp tanken på krig mot Sverige. I september gick han till aktion.

Därmed hade trolovningen små chanser att överleva, men märkligt nog slogs den inte upp. Medan fronten böljade fram och tillbaka förblev Ulrika Eleonora trolovad med ärkefienden. Både Kristian V och Sofia Amalia ville arrangera ett annat äktenskap åt Ulrika Eleonora, till exempel med en medlem av huset Oranien eller huset Habsburg, men prinsessan vägrade. Hon uppges ha betraktat trolovningslöftena som heliga. Kristian V och Sofia Amalia drog sig i detta läge inte för lögner, exempelvis att Karl XI stod i färd att gifta sig med en engelsk prinsessa. Ulrika Eleonora lät sig inte luras. Det gick så långt att hon öppet började visa sympati för den svenska sidan i kriget. Hon pantsatte sin trolovningsring för att hjälpa de svenska krigsfångar som vistades i Danmark. Hon deltog inte i Kristian V:s segerfester efter framgångar i skånska kriget. Till saken hör att Karl XI utsattes för liknande påtryckningar att bryta trolovningen, men även han höll fast vid avtalet.

När fredsavtalet äntligen var undertecknat den 26 september 1679 yrkade krigets segrare, den franske kungen Ludvig XIV, på att äktenskapet skulle fullbordas. Bröllopet blev en del av fredsöverenskommelsen, varför äktenskapskontraktet kom att ingå som särskild artikel i traktaten.

Allt tyder på att äktenskapet, som varade i tretton år, blev lyckligt, om man undantar den spända relationen mellan den nya drottningen och den svenska änkedrottningen Hedvig Eleonora, som hela tiden betraktade sonens brud som en fientlig inkräktare.

Versailles som turistattraktion

Idag upplever vi Europas gamla kunga- och fursteslott som självskrivna turistsevärdheter. Att inte kunna gå på en guidad rundtur i ett kungligt palats upplevs nästan som en förolämpning, som en rest av l’ancien régime och ett argument för republik. Lika fast övertygade som vi är om vår rätt att själva få beskåda prakten i nutiden är vi i regel övertygade om att detta var totalt förbjudet i historisk tid. Då, tror de flesta av oss, var slotten avskärmade och stängda världar, förbehållna den högsta eliten i samhället.

Förhöll det sig verkligen så? Byggdes Versailles, Schönbrunn, Blenheim Palace med flera pampiga slottsanläggningar som exklusiva palats för kungligheterna och deras gäster? Eller var de redan från början turistmagneter?

Svaret är att de stora barockpalatsen skulle manifestera kungarnas makt och upphöjdhet. De utgjorde en förstoring av byggherrens majestät och var integrerade delar av statens ansikte utåt. Om folk inte hade kunnat se och beundra palatsen hade de förfelat sin verkan. Vissa monarker gick så långt att de aktivt uppmanade undersåtarna att ströva runt i slottsparkerna och hisna över nationalmonumenten.

Detta gällde i synnerhet den störste byggherren av dem alla, den franske kungen Ludvig XIV, som lät forma hela det väldiga hovet till en offentlig teater kring honom själv i hans roll som solkungen, Le Roi Soleil (såsom han ofta uppträdde på maskerader). De kungaförhärligande målningar som smyckade innertaket i Versailles spegelsal var avsedda att betraktas och beundras av många, inte bara av Ludvig med familj och vänner. Ludvig skrev själv en guidebok för besökare, Manière de Montrer les Jardins de Versailles, i vilken han berättar för 1600-talets och det tidiga 1700-talets turister hur anläggningen bäst bör besökas, i vilken ordning man bör bese trädgårdarna och byggnaderna, med mera.

Föga förvånande blev Versailles redan under Ludvig XIV:s egen epok Frankrikes största sevärdhet. Hit flockades massor av diplomater, turister och äventyrare, vilket fick förutsebara konsekvenser. Mängden av ambitiösa lycksökare som ideligen gick i vägen för varandra resulterade i gräl, slagsmål och dueller (trots att de senare var formellt förbjudna). Bristen på toaletter ledde till att folk uträttade sina naturbehov lite överallt.

Det stank med andra ord om Versailles, och det blev lätt smutsigt. Men det var inte avspärrad mark.

Vad hände vid Glencoe?

Skotska klanfejder tillhör inte de vanligaste ämnena i de frågor som når mig, men här gäller det den mest ökända av alla klanmassakrer någonsin: incidenten vid Glencoe år 1692.

De inblandade klanerna hette MacDonald och Campbell. Klanhövdingen Alexander MacDonald of Glencoe och hans folk tog emot ett hundratal soldater under ledning av Robert Campbell of Glenlyon, och bjöd dem på mat och dryck i en vecka. Det skulle de inte ha gjort. Kort före gryningen den 13 februari satte campbellarna en blodig plan i verket. De steg upp, grep till vapen och överföll sina värdar i akt och mening att döda så många som möjligt. Minst 33 män, samt Alexander själv, mördades, liksom två kvinnor och två barn. Sett ur alla perspektiv var detta ett nidingsdåd som inte kunde legitimeras av gammal ovilja eller hämndkrav – ingen, inte ens den värsta fiende, fick anfalla värdfolket om natten. Följaktligen har dådet fördömts å det strängaste i all historisk tradition, och folk med MacDonald som efternamn har ända in i modern tid anklagat Campbellarna för att ha varit skyldiga.

I själva verket rörde det sig snarare om ett myndighetsövergrepp än om en klanfejd. Den man som bar det största ansvaret var varken skotte eller engelsman utan holländare. Kung Vilhelm III av Oranien, en nederländsk ståthållare som gripit makten i London under den ”ärorika revolutionen” år 1688–1689, ville befästa sin makt, i första hand inför hotet från den störtade kung Jakob II av huset Stuart och hans talrika sympatisörer. Kampen fördes med stor brutalitet både i Skottland och på Irland. Vid Vilhelms sida stod skotska rådgivare, däribland lågländaren John Dalrymple, som gärna såg att ett blodigt exempel statuerades.

När Alexander MacDonald på grund av myndigheternas slarv (eller medvetna försumlighet) kom för sent till ett möte där han förväntades svära trohetsed till Vilhelm och hans gemål Maria valde man att döda honom. Det var denna order Robert Campbell och hans soldater hörsammade.

Småländska kvinnokrigare

En återkommande fråga från Småland, särskilt Växjötrakten, är hur det förhåller sig med bygdens mest berömda kvinnliga historiska gestalt, den stridbara Blända. Har hon funnits? I så fall – när levde hon? Stämmer det att hon stoppade den danske kungen Sven Grates invasion på 1150-talet?

Blända hör hemma i en historia som påstår sig förklara varför kvinnor i Värend enligt äldre sedvana, känd sedan 1600-talet, hade lika stor arvsrätt som män. Enligt historien skall hela den manliga befolkningen i Värend ha dragit bort på krigståg, något som danskarna utnyttjade till att angripa området. Men de hade inte räknat med Blända och de småländska kvinnorna, som stoppade invasionen och räddade landet. Som tack fick Värends kvinnor sitt arvsrättsprivilegium. De fick även förmånen att rida till bröllop under krigisk musik, och de fick den så kallade listan (ett dekorerat band vid midjan) att bära till sin högtidsdräkt.

Tyvärr, inget av detta är sant. Lögnaren är identifierad som Peter Rudebeck, som hittade på och skrev ned skrönan under en vistelse på Huseby bruk sommaren 1691. Ingen Blända återfinns i äldre krönikor, annaler eller dokument. Dessutom hade Rudebeck fel när han menade att den kvinnliga arvsrättspraxis som han sökte förklara var unik för Värend. Systemet är även belagt för Finnveden, Njudung och delar av Blekinge.

Den som söker efter verkliga kvinnliga krigare i Småland behöver dock inte gräva särskilt djupt. Vi har flera exempel på kvinnor som klädde ut sig till män för att delta i krig. Ett i forskningen ofta analyserat exempel är Ulrika Eleonora Stålhammar, som växte upp på gården Stensjö i Svenarums socken. Under stora nordiska kriget rymde hon hemifrån, kallade sig Wilhelm Edstedt och tjänstgjorde åren 1715–1724 som soldat. Hon gifte sig till råga på allt med pigan Maria Lönman. Om hon avslöjades riskerade hon dödsstraff. Så skedde inte, men sedan hon tröttnat på soldatlivet berättade Ulrika Eleonora själv om sitt tilltag. Efter en längre juridisk behandling och kraftfull intervention från släktens överhuvud, fru Sofia Drake på Salshult, kom hon undan med en månads fängelse.

Slottsbranden 1697

Det sägs ofta att den svenska historieforskningen lider svårt av branden på Stockholms slott år 1697. Om det inte varit för branden skulle vi ha känt till betydligt mer om vår medeltid. På grund av branden vet vi mer om dansk och norsk historia än om svensk. Och så vidare. Men är detta sant? Vet vi vad som brann upp 1697? Hur allvarlig var branden, sett ur forskningens synvinkel?

Slottsbranden drabbade den svenska statens boksamlingar mycket hårt. Omkring en tredjedel av det samlade arkivmaterialet blev lågornas rov. Utfallet var dock högst ojämnt. Antikvitetsarkivet klarade sig helt och hållet eftersom samlingarna redan hade flyttats till Uppsala, och dess sekreterare Johan Peringskiöld lyckades rädda alla sina handlingar. Däremot brann många medeltidsbrev upp, och samtliga brev som skickats hem till Sverige av trettioåriga krigets generaler försvann. Riksregistraturet (avskrifter av skrivelser från rikskansliet från och med Gustav Vasas regeringstid) led stor skada, särskilt med avseende på det material som tillkommit före 1648.

Eftersom kataloger upprättades både före och efter slottsbranden tror vi oss veta att hela tre fjärdedelar av de cirka 24 500 tryckta skrifterna och 1 100 av de 1 400 handskrifterna gick förlorade.

Detta var självfallet en katastrof. Vi hade vetat betydligt mer om senmedeltiden, 1500-talet och 1600-talet om branden aldrig ägt rum. Framför allt hade vi haft större kunskaper om de svenska regenternas och fältherrarnas vardagliga verksamhet – hur beslut genomfördes, hur förhandlingar gick till, vilka personer som bidrog till att forma politiken. Samtidigt bör skadan inte överdrivas. De stora dragen i svensk historia hade säkerligen varit desamma. Tidiga hävdatecknare, som Olaus Petri, hade tillgång till idag förlorat arkivmaterial. Genom deras skrifter kan vi fylla i några av de luckor som orsakades av branden.

Genetisk degenerering i huset Habsburg

Den spanske kungen Karl II, som regerade 1665–1700, kunde inte få barn. I förlängningen ledde barnlösheten till spanska tronföljdskriget. Karls oförmåga har ofta förklarats med att han var sinnesrubbad, rentav galen. Vilket är sant? Var han tokig eller bara fysiskt svag eller steril?

Frågan har debatterats länge, och någon medicinsk enighet om Karls sjukdomar råder inte. Det enda bedömarna är överens om är att kungens elände ytterst berodde på den inavel som dynastin Habsburg bedrivit i sekler. Karl II är ett, med europeiska mått mätt, extremt exempel på genetisk degenerering. De gamla egyptierna var vida värre, men för europeiskt vidkommande är det svårt att finna ett mer tragiskt exempel än den spanske kungen. Om ni åker till Madrid och vandrar igenom Pradomuseets konstsamlingar kan ni med egna ögon se hur de habsburgska fysionomierna antar alltmer abnorma drag, ju mer inavlade kungligheterna blev under 1500- och 1600-talen. Karl II var sist i raden.

Att Karl II var fysiskt handikappad är lätt att fastställa enbart genom att betrakta porträtten. Dessutom hade han andra bekymmer. När han åt hade han problem att tugga. Han hade svårt att tala rent, och folk hade inte sällan stora svårigheter att förstå vad han sade. Jämfört med andra barn lärde han sig att tala, gå, kamma sig och hålla normal vardagshygien mycket sent. Det kan inte bevisas, men troligen var han impotent eller steril; inget av hans båda äktenskap resulterade i barn.

Men var han galen? Faktum är att han testamenterade det spanska imperiet till arvfienden i norr, den franske kungen Ludvig XIV:s kungahus Bourbon. Tyder inte det på ett visst mått av svagsinthet?

Nej. Fullt så dum var inte den stackars habsburgaren. Karl II må ha lidit av svåra fysiska handikapp, men han saknade inte tankeförmåga. Karl var svag, men han var inte dum. Att Karl överlät riket på dynastin Bourbon berodde på att han och hans rådgivare gjorde en realistisk bedömning av det utrikespolitiska läget och kom fram till att den franske kungen var den enda europeiska monark som var tillräckligt stark för att kunna bevara det spanska imperiet i dess helhet. Det var en bedömning som visade sig felaktig, men som – med tanke på omständigheterna – var bättre än flertalet andra potentiella chansningar.