1700-talet

Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd (1882, Nationalmuseum, Stockholm) tillhör de stora svenska klassikerna, välkänd för generationer av skolbarn. Men hur många vet att mannen som går längst fram i tåget är ett självporträtt av Cederström själv?

Tsar Peters rekrytering av ofria

Det finns uppgifter om att Karl XII:s nederlag i stora nordiska kriget bland annat berodde på att tsar Peter enrollerade mängder av ryska slavar i sina arméer. Är detta sant? De ryska slavarna var väl i själva verket livegna bönder som behövdes i jordbruket?

Jo, det är sant, eller åtminstone delvis. Det finns givetvis flera bakomliggande skäl till varför Sverige förlorade kriget, men en bidragande orsak var utan tvivel att ryssarna hade stora mängder soldater att skicka ut på fälttåg. Många av dessa var mycket riktigt slavar, och därmed avses inte de livegna bönder som brukar dyka upp i romaner om 1700- och 1800-talens Ryssland utan riktiga ofria män i termens grundläggande betydelse.

Den 1 februari 1700, före stora nordiska krigets utbrott, påbjöd tsaren att de ryska slavägare som önskade frige sina slavar skulle föra dem till Slaverikansliet med de nödvändiga dokumenten, varefter kansliet skulle sända dem vidare för eventuell armétjänst. Till en början uppfattade tsaren detta endast som ett av många sätt att få nya soldater, men efter katastrofen vid Narva den 20 november samma år och de påföljande motgångarna i kampen mot Sverige ökade ansträngningarna betydligt. Alla slavar fick per automatik frihet om de flydde från sina ägare och anslöt sig till ryska armén. Frivilligheten övergick senare i regelrätta utskrivningar av slavar för krigstjänst.

De ryska före detta slavarna utgjorde en välmotiverad och stor soldatresurs. När kriget närmade sig slutet åren 1720–1721 var 7 procent – 157 av 2 245 – av alla ryska officerare frigivna slavar, en anmärkningsvärt hög siffra om vi betänker att dessa 7 procent hade gått längsta möjliga karriärväg för att nå sin respektive poster. 60 procent av dessa frigivna hade anslutit sig till armén frivilligt, medan resten hade skickats av sina ägare när tsarens utskrivningar drog igång. De 157 officerarna var toppen på ett gigantiskt ryskt isberg av före detta slavar.

Det omfattande bruket av ofria i stora nordiska kriget var en av tre orsaker till att det ryska slaveriet på 1720-talet upphörde att existera. Ett annat skäl var uppsvinget för livegenskapen, som reducerade behovet av ofri arbetskraft i jordbruket, ett tredje att tsar Peter började beskatta slavägandet, vilket gjorde det ekonomiskt ofördelaktigt att ha ofria tjänare.

Kristianstad som exilhuvudstad

Är det är sant, vilket ofta påstås, att Kristianstad har varit polsk exilhuvudstad. Stämmer det att polska kungahuset under Karl XII:s tid emigrerade till Kristianstad?

Javisst. Stanisław I Leszczyński, Karl XII:s allierade, störtades från den polska tronen när nyheten nådde Polen om det svenska nederlaget i slaget vid Poltava 1709. Han flydde till Sverige och levde under påföljande decennium på olika orter. I omkring tre års tid uppehöll sig den polska exilkungafamiljen i Kristianstad. Stanisław gjorde på 1730-talet ett nytt försök att bli polsk kung, men efter nederlaget i polska tronföljdskriget fick han nöja sig med att härska över Lorraine till sin död 1766.

Väl att märka var Kristianstad även under en kort tid exilhuvudstad för Ukraina. Kosackhetmanen Filip Orlik (även stavad Pylyp Orlyk) anlände till Skåne 1716 och bodde under de närmaste åren i Kristianstad, innan han återvände till kontinenten, där han levde ett kringflackande liv. Han avled i Moldova 1742.

Om vi till detta lägger det faktum att Karl XII själv residerade i Lund under några år på 1710-talet framstår dåtidens Skåne som ett på kungligheter synnerligen tätbefolkat landskap.

Blenheim Palace

Utanför Oxford ligger det ett gigantiskt palats som har det allt annat än engelska namnet Blenheim. Finns det en koppling mellan detta palats och slaget vid Blenheim under spanska tronföljdskriget?

Javisst. Palatset är ett direkt resultat av det franska nederlaget i slaget vid Blenheim, även känt som slaget vid Höchstädt eller slaget vid Höchstädt-Blindheim (Blenheim är den gamla engelska stavningen av tyskans Blindheim). Drabbningen stod den 13 augusti 1704: 52 000 engelsmän, tyskar och holländare under John Churchill, hertig av Marlborough, och Eugen av Savojen besegrade 56 000 fransmän och bayrare under marskalk Camille d’Hostun Tallard och kurfursten av Bayern. Utgången av slaget fick till följd att den franske kungen Ludvig XIV:s hopp om att nå fram till Wien och knäcka den österrikiska kampviljan släcktes. Dessutom ledde triumfen till nationell stolthet vid det engelska hovet. Drottning Anna lät hertigen av Marlborough bygga Blenheim Palace som ett veritabelt segermonument, och hon såg själv till att han fick ekonomiska medel för att göra projektet möjligt. Envar turist som idag går omkring i Blenheim Palace kan se detta med egna ögon – överallt finns krigisk symbolik som glorifierar segerherrarna och förnedrar fransmännen.

Men byggandet av slottet var inte smärtfritt. När osämja uppstod mellan hertigen och kungahuset miste Marlborough de penningmedel han behövde för att bli färdig. Därtill kom att hans hustru Sarah ideligen lade sig i byggnadsplanerna och vägrade acceptera ritningar och förslag från arkitekten, sir John Vanbrugh. Det slutade med att Vanbrugh sade upp sig år 1716. Slutligen kunde Nicholas Hawksmoor färdigställa slottet 1727, några år efter hertigens död.

Karl XII:s likfärd

Att historiemålningar sällan är med sanningen överensstämmande är ingen nyhet, men hur är det egentligen med den berömda tavla som föreställer Karl XII:s likfärd? Är den ett ohistoriskt falsarium, eller visar den verkligen hur det gick till efter kungens död den 30 november 1718?

Först och främst bör vi vara klara över att det rör sig om två tavlor med samma motiv, båda målade av Gustaf Cederström. En hänger i Göteborgs konstmuseum och en i Nationalmuseum i Stockholm. Göteborgstavlan är den äldsta, tillkommen i Paris 1877–1878 och ursprungligen köpt av en rysk storfurste. Den hamnade i Göteborg 1934. Skammen över att den inköptes till tsar Peters land gjorde att många svenskar ställde sig bakom en insamling för att få Cederström att måla ännu en tavla. Det är denna, färdigställd 1884, som hänger i Stockholm.

Karl XII:s likfärd strider med Carl Gustaf Hellqvists tavla från 1882, föreställande Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, om rangen som Sveriges mest kända historiemålning. Båda är fulla av fel och besynnerligheter, vilket konstnärerna själva var väl medvetna om när det begav sig, men som de valde att ignorera av hänsyn till motivens konstnärliga potential. I själva verket blev Karl XII aldrig hemburen på en bår på det här sättet. Eftersom Cederström målade tavlan i Paris hämtade han modeller från staden, med följd att flera karoliner på Göteborgstavlan ser mer ut som fransmän än svenskar. Karl XII är egentligen en italiensk modell vid namn Raffaele Fusco. På Stockholmstavlan har Cederström istället använt svenska modeller, eftersom arbetet avslutades på Krusenbergs gård i Uppland. Både på Göteborgstavlan och på Stockholmstavlan är det dock Cederström själv som går längst fram i tåget. Mannen med bindeln om huvudet är Cederströms äldre bror. Barnet invid jägaren har på Stockholmstavlan drag av Cederströms dotter Carola.

En annan märklighet är geografin. Av målningen att döma utspelar sig likfärden i fjällvärlden trots att Karl XII dog långt därifrån. Mycket riktigt har berget på bilden ingenting med färdvägen att göra, men inte heller med de svensk-norska fjällen. Det är, såvitt man kan bedöma, ett uppländskt berg som har målats in i motivet.

Och så den obligatoriska följdfrågan: blev Karl XII mördad? Av alla de analyser och gissningar som hittills har gjorts sätter jag störst tillit till Peter Froms omfattande undersökning, publicerad i Karl XII:s död: Gåtans lösning (2005). From gör en grundlig analys av dokumenten, händelserna, vittnena, kistöppningarna, uniformen, löpgravarna, med mera, och kommer fram till att Karl XII sannolikt föll offer för en blykula som avlossades av en norsk musköt från Fredrikshald.

Hur stort var det danska kolonialväldet?

Att det forna svenska kolonialväldet inte var mycket att hurra för – en ö i Västindien, några temporära handelsstationer i Afrika, en nedbränd postering i Indien och en kort tids innehav av Delaware med omnejd – är ganska känt i vårt land, men hur var det med Danmark? Hade inte danskarna ett betydligt mer imponerande välde på andra sidan havet?

Jovisst, och på 1700-talet blomstrade det. Projektet föddes 1616, då ett danskt ostindiskt kompani grundades på nederländskt initiativ och med stöd av Kristian IV. Fyra år senare tog en dansk flotta kontroll över den sydindiska staden Tranquebar, där en lokal furste gärna såg att nordborna slog sig ned, som motvikt mot andra europeiska intressenter. Danskarna fick även befästa staden, vilket de gjorde med besked.

Sedan fick danskarna problem. Tranquebar var ofta helt avskuret från kontakt med Köpenhamn, men tack vare den interna asiatiska handeln överlevde kolonin. Med sina tre–fyra skepp seglade Tranquebars köpmän till Bengalen, Java och Sulawesi för att handla med tyg, peppar och kryddnejlikor. Stundom ägnade de sig också åt sjöröveri. Från och med 1670, då ostindiska kompaniet rekonstruerades, blev förbindelserna med Danmark tätare. Danskarna höll sig kvar i Tranquebar ända till 1845, då de sålde sina indiska besittningar till britterna. De gjorde även ett par (helt misslyckade) försök att kolonisera Nikobarerna (”Frederiksøerne”).

Den mest lyckosamma danska kolonisationen ägde rum i Västindien, där man från och med 1672 utvecklade ön Sankt Thomas till en koloni. Väldet utökades med Sankt Jan (1718) och Sankt Croix (1733). I synnerhet sistnämnda ö gav stora rikedomar i form av socker, framställt på slavplantager som ägdes av holländare. Danskarna behöll de tre öarna (”Danska Västindien”) ända till 1917, då de såldes till USA för 25 miljoner dollar. Idag är de kända som Virgin Islands of the United States, Amerikanska Jungfruöarna.

Förutom dessa kolonier förfogade Danmark länge över ett antal befästa fort och handelsstationer vid kusten i nuvarande Ghana i Västafrika. Efter en misslyckad start byggde danskarna under andra hälften av 1600-talet och under 1700-talet upp ett förhållandevis stabilt välde som bestod ända till mitten av 1800-talet, då forten såldes till britterna. Allt som allt behärskade de danska slavhandlarna på Guldkusten en kuststräcka på 150 kilometer.

Hur gammal är vinodlingen i Sydafrika?

Stämmer det – vilket man kan läsa på diverse etiketter – att Sydafrika har haft vingårdar ända sedan 1700-talet, eller rentav 1600-talet? Varför började européerna producera vin där nere? Var det inte som att gå över ån efter vatten?

Sett ur 1700-talets strikt europeiska perspektiv förefaller det onekligen långsökt att åka till Sydafrika för att odla vin, men inte om man tar den koloniala och handelskapitalistiska logiken i beaktande. Att holländarna koloniserade Kapstaden med omnejd på 1600-talet berodde inte på att de ville erövra territorier i Afrika. De var ute efter en geografiskt välplacerad bas och bunkringsstation för färskvaror under resan från Europa till Asien. Kaplandet kom följaktligen att administreras av Nederländska Ostindiska kompaniet, vars viktigaste verksamhetsområde var nutidens Indonesien. Det ena ledde till det andra: kolonisatörerna i Kapstaden behövde själva försörja sig med lantbruk, vilket ledde till att de råkade i strid med lokalbefolkningen (khoikhoi, av holländarna kallade hottentotter), som successivt drevs bort. Steg för steg skapade man en europeisk jordbrukskoloni som fick ett eget liv med en ekonomi som, vad gäller produkterna, påminde betydligt mer om Europas än om flertalet dåtida europeiska koloniers.

I Kaplandet odlades alltså traditionella europeiska kulturväxter, inte plantageprodukter som sockerrör och tobak. Dessutom uppstod en omfattande får- och boskapsskötsel. Eftersom klimatet lämpade sig utmärkt för vindruvor dröjde det inte länge förrän spannmålsodlingen, främst vete, kompletterades med vinodling. De första vinerna var inte avsedda att exporteras till Europa (den stora sydafrikanska vinexporten till våra breddgrader inleddes mer än ett sekel senare) utan såldes till de skepp som lade till i Kapstadens hamn, varefter de dracks på Indiska oceanen eller Atlanten. Det faktum att vinodlingskunniga hugenotter i slutet av 1600-talet emigrerade till Kaplandet från Frankrike underlättade näringens utbredning.

Huvudproblemet var hur man skulle skaffa arbetare. När khoikhoi jagats bort fanns det ingen inhemsk arbetskraft att använda på regelbunden bas, och invandringen från Europa var för liten för att täcka behovet. De bantuspråkiga sydafrikanerna levde ännu inte i Kaplandet utan långt bort, alltför långt bort för att kunna lockas till gårdarna. Västafrikas slavmarknader var stängda för Nederländska Ostindiska kompaniet, eftersom de dominerades av det rivaliserande Västindiska kompaniet, som hade tillskansat sig holländska monopolrättigheter. Därför blev Kaplandets kolonisatörer tvungna att för dyra pengar införskaffa slavar från andra håll, inte minst från Madagaskar och Asien, och genom kostsam smuggling. Resultatet var ett av de dyraste slavsamhällena genom tiderna, men man lyckades likväl få vinodlingen i regioner som Stellenbosch att gå runt.

Till saken hör att både vinodlare och veteodlare hyrde khokhoilönearbetare och extraslavar vid skördetiden, men veteodlarna var mer beroende av säsongsarbetskraft än vinodlarna, varför vinodlingen i sig medverkade till att slaveriet blev alltmer stationärt i regionen. Flertalet sydafrikanska vinodlare ägde under andra hälften av 1700-talet så många slavar att de räckte till för att täcka behovet av arbetskraft året runt. Linnélärjungen Carl Peter Thunberg, som vistades i Sydafrika under tre år på 1770-talet, har skildrat hur slavar trampade vindruvor i stora kar, samtidigt som de höll sig fast i rep fästa i taket.

Har vampyrer existerat?

Frågan kan verka osannolik vid en första betraktelse, men den är inte ovanlig, särskilt inte bland ungdomar.

Ett kort svar på frågan är: nej, självfallet inte, förutsatt att man med vampyr menar en aristokratisk, nattlevande Draculafigur som bor på slott, sover i likkista och förför damer medelst manlig karisma och skarpa huggtänder. Denna vampyr är en skapelse av 1800-talets litterära skräckromantik, av personer som John Polidori och Bram Stoker. Men om vi med termen syftar på folkliga föreställningar om gengångare som återvänder till de levandes värld för att utså allmänt elände i omgivningen blir svaret intressantare. Även om ej heller sådana varelser kan beläggas empiriskt står det bortom varje tvivel att våra förfäder och förmödrar har varit övertygade om deras existens. Historier om sådana monster är kända från hela jordklotet, låt vara att själva termen ”vampyr” länge endast brukades om gengångare i det slaviska språkområdet. Vi hade gott om misstänkta vampyrer också i det gamla västeuropeiska bondesamhället. Även svenskarna bankade pålar genom förmodade gengångare.

Under 1700-talet blev vampyrerna föremål för vetenskapens och myndigheternas intresse. Vi har gott om redogörelser för konfrontationer mellan folktro och överhet under första hälften av seklet. Ett av de mest kända exemplen är en rapport som nedtecknades i januari 1732 av den österrikiske militärläkaren Johann Flückinger i Belgrad. Texten visar att dåtidens fascination för vampyrer kunde vara väl så stor som nutidens.

I Flückingers dokument skildras händelser som ägt rum i den serbiska byn Medvegja. Det hade kommit till myndigheternas kännedom att vampyrer hade dödat några personer i byn genom att suga deras blod. Militärläkaren undersökte saken tillsammans med några officerare och underfältskärer. Byns ledande personer förhördes, och snart spårades vampyrismepidemin tillbaka till en viss Arnont Paole, som fallit av ett hölass och brutit nacken omkring fem år tidigare. Dessförinnan hade Arnont ofta klagat över att han plågades av en vampyr. Han hade sökt bot genom att äta jord från vampyrens grav och smeta in sig med dess blod, men tydligen hjälpte det inte. Efter sitt eget dödsfall började Arnont Paole gå igen. I egenskap av vampyr dödade han fyra personer, varför man grävde upp honom och inspekterade liket, som då legat i jorden i fyrtio dagar.

De fann att kroppen var ganska hel och inte hade blivit nedbruten och att färskt blod rann från hans ögon, näsa, mun och öron, samt att skjortan, svepningen och kistan var helt blodiga, att hans gamla naglar och hud både på händer och fötter hade ramlat av och att nya naglar hade kommit i stället. Eftersom de genom detta insåg att de hade att göra med en riktig vampyr drev de en påle genom hans hjärta, vilket var sed hos dem, varpå han gav upp ett tydligt stön och blödde ymnigt. Därefter brände de kroppen till aska och lade den tillbaka i graven, allt på samma dag. De här människorna säger också att alla som har plågats och dödats av vampyrerna kommer själva att bli vampyrer. Därför grävde de upp de fyra ovan nämnda människorna och gjorde likadant med dem.

Citat ur Katarina Harrison Lindbergh, Vampyrernas historia (2011), s. 48–49.

Det slutade inte med detta. Uppenbarligen hade Arnont Paole även druckit blod av boskap, och när folk åt av köttet från djuren fick de vampyrsmitta. Den ena efter den andra byinvånaren dog. Österrikarna tvingades ta i med hårdhandskarna för att driva ut ondskan från bygden. De lät gräva upp alla misstänkta lik, inspektera dem och diagnostisera misstänkta vampyrer. När undersökningen var överstökad halshöggs och brändes vampyrerna. Askan slängdes i floden Morava.

Flückingers rapport väckte stort internationellt intresse och resulterade i att ordet vampyr introducerades som lånord i många språk, däribland engelska, franska och svenska. Händelser likt den i Medvegja användes som underlag för djuplodande intellektuella debatter om vampyrernas vara eller inte vara.

Om allt detta, liksom om forntidens och antikens gengångare, 1800- och 1900-talens fiktiva blodsugare i litteratur och film och dagens vampyrer (det finns faktiskt amerikanska grupper som ägnar sig åt blodsugning med hjälp av frivilliga donatorer) kan man läsa i min hustru Katarina Harrison Lindberghs bok Vampyrernas historia (2011).

Krig om ett öra?

Är det sant att det en gång har utbrutit ett krig om ett avhugget öra? Storbritannien lär ha varit inblandat. Eller rör det sig om ett påhitt eller ett missförstånd?

Nej, det är inget påhitt, men örat fungerade snarare som en lämplig förevändning än som en egentlig orsak. Kriget, som utkämpades mellan Storbritannien och Spanien, bröt ut 1739 och gled sedermera över i den betydligt större internationella konflikt som i historieböckerna hänvisas till som österrikiska tronföljdskriget (1742–1748). Bakgrunden var dels den allt större brittiska flottans ambitioner på världshaven, dels det faktum att Storbritannien hade tagit över mycket av handeln mellan Europa och de spanska kolonierna i Amerika och gärna ville ta över ännu mer, även, om så krävdes, med illegala metoder. Smugglingen var omfattande, och spanjorerna gjorde vad de kunde för att stoppa den. Spanska kustvaktfartyg, guardacostas, ingrep ofta mot misstänkta smugglare. Detta ledde till ett flertal kriser, men i det längsta valde regeringarna hemma i Europa att nedprioritera konflikterna på andra sidan havet.

År 1739 hade betydelsen av den brittisk-amerikanska handeln blivit så stor att prioriteringarna ändrades. Parlamentet i London valde att lyssna på ilskan från män som av ekonomiska skäl avskydde Spanien. Krigsivrarna pekade på en uppmärksammad händelse år 1731, då guardacostas utanför Kuba hade ingripit mot den brittiske kaptenen Robert Jenkins. I ett slagsmål hade Jenkins öra blivit avhugget, men Jenkins hade placerat örat i sprit och behållit det som minne av incidenten. Örat kom nu till god användning. Det visades upp i brittiska parlamentet och blev ett av de uttryckliga skäl som motiverade parlamentets ledamöter att förklara krig mot Spanien.

Den väpnade konflikten har gått till historien som ”kriget om kapten Jenkins öra”. Eftersom det på 1740-talet vävdes samman med andra konflikter, med större konkret betydelse för europeisk historia, har termen sällan förekommit i svenska historieböcker. Men faktum kvarstår: ”kriget om kapten Jenkins öra” var det första krig mellan två europeiska stater som bröt ut över en i strikt bemärkelse icke-europeisk angelägenhet, vilket gör det till en milstolpe i globaliseringens historia.

Hur gick det då i kriget? Inget vidare. Varken Spanien eller Storbritannien hade några större framgångar, om man undantar den högst temporära brittiska erövringen av Puerto Bello i Panama 1739. Det var i samband med detta som man började sjunga sången ”Rule Britannia” hemma i Storbritannien. Portobello Road – välkänd för turister och odödliggjord i Disneyfilmen Sängknoppar och kvastskaft – i London är uppkallad efter triumfen.

Kyskhetsbältet – sant eller falskt?

Har kyskhetsbältet – två järnplåtar som sammanlänkats och fogats till en låsanordning, redo att appliceras på kvinnans sköte – verkligen existerat? Enligt vad man ofta får höra var detta redskap patriarkatets mest genuina förtryckarinstrument, något som gamla riddare spände på sina fruar när de red iväg för att kriga, eller något som brukades mot damer som förmodades vara alltför intresserade av det motsatta könet. Men är detta sant? Eller är hela historien en skröna?

För att finna svaret måste vi söka oss till de kulturmiljöer där kyskhetsbälten bevisligen har existerat, ty sådana finns. De kallas kuriosakabinett och var inte ovanliga i lärda hem på 1600- och 1700-talen. Här kunde man finna åtskilligt som fascinerade folk, allt från märkliga men helt oförfalskade föremål från fjärran Söderhavsöar och arktiska samhällen till rena falsarier. Ett och annat kuriosakabinett har, i ombyggd version, överlevt in i nutiden. Ni som har vägarna förbi Lund kan kika in i Kilian Stobaeus kabinett, som skänktes till universitetet 1735 och idag finns att beskåda i stadens Historiska museum.

Det var i dessa rum man i äldre tid kunde hitta kyskhetsbälten, och i regel bara där. Allt tyder på att kyskhetsbältena var medvetna bluffar som tillverkades för inköp av samlare, vilka sedan placerade dem i sina kabinett. Tillverkarna (och sedan samlarna, när de visade runt sin publik) hävdade att bältena var medeltida och att de hade brukats på riddarnas slott och borgar.

Detta gäller för majoriteten av alla bevarade kyskhetsbälten. Men det finns en liten möjlighet att det inte gäller samtliga, att en liten minoritet av dem faktiskt har nyttjats. Några bälten är nämligen påfallande bekväma (efter omständigheterna) och fodrade, uppenbarligen för att skänka bäraren viss komfort. Förvisso kan även sådana ting ha skapats för att kittla en kuriosasamlares fantasi, men vi kan inte utesluta att det rör sig om ett föremål som varit avsett att brukas i självförsvar. Det var riskfyllt att färdas på dåligt bevakade vägar i äldre tid, och vissa menar att dessa fodrade bälten har fungerat som försvar mot våldtäktsmän. En förmögen kvinna som sett ett kyskhetsbälte i en kuriosasamling kan ha kommit på idén och beställt ett dylikt uppgraderat bälte av en tillverkare. Men detta är, och lär förbli, ren spekulation.

Ett katolskt Afrika i Florida

Som tidigare konstaterats har det funnits gott om monarkier i nuvarande Latinamerika, vilka grundats av förrymda slavar. Har det existerat liknande politiska enheter inom gränserna för dagens USA?

Jodå, visst har det funnits så kallade maroonriken även där, men inte alls i den organiserade omfattning som vi finner i till exempel 1600-talets Brasilien eller 1700-talets Jamaica. Mitt favoritexempel, som juridiskt sett inte var att betrakta som självständigt utan snarare som ett vasallrike till Spanien, är Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose.

För ett imperium med militära och ekonomiska bekymmer, som det spanska, var slavuppror (hos grannarna) och mottagandet av förrymda slavar ett utmärkt sätt att underminera konkurrerande plantageekonomier och stärka de egna kolonierna med arbetskraft och rekryter till de väpnade styrkorna. Dessutom var de förrymda slavarna guld värda för den rudimentära underrättelsetjänsten. I händelse av krig mellan Spanien och Storbritannien visste de spanska myndigheterna på Puerto Rico allt om Jungfruöarnas politiska, ekonomiska och militära geografi. De kunde räkna med åtskilliga svarta desertörer som villigt skulle rätta sig i de katolska leden för att vinna frihet.

Allra allvarligast, ur britternas synvinkel, var utvecklingen i Florida. År 1738 hade de förrymda slavarna blivit så många att Floridas guvernör Manuel de Montiano gav dem rätten att leva i en egen stad strax norr om dagens Saint Augustine, vilken fick namnet Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose (vanligen endast refererad till som Mose eller Moosa). Den svarte milisledaren Francisco Menéndez, en malinkekrigare från Västafrika, blev överhuvud för staden. Sedermera efterträddes han av Antonio Joseph Eligio de la Puente.

Mose var ett lyckat projekt, både för slavarna och för spanjorerna, men det gjorde britterna ursinniga. Nyheten om den fria afrikanska staden i norra Florida spred sig snabbt till slavarna norr om gränsen. Det är inte osannolikt att vissa slavar i det närbelägna South Carolina till råga på allt redan var katoliker, åtminstone om de kom från Kongoriket, där kristendomen var utbredd sedan 1500-talet. Kort tid efter grundandet av Mose infann sig 23 män, kvinnor och barn, som hade flytt i en stulen båt, i norra Florida. Guvernör Montiano gav dem asyl och sände dem vidare till den nygrundade staden. Påföljande år, söndagen den 9 september 1739, bara några dagar efter det att nyheten spritts att krig brutit ut mellan Storbritannien och Spanien, gjorde afrikanska slavar från nuvarande Angola uppror i South Carolina, det ryktbara Stono River-upproret, som ledde till att många vita dödades och hus brändes. De upproriskas mål var att slå sig fram till Florida, men den koloniala milisen krossade resningen.

Britterna gjorde givetvis allt de kunde för att stoppa slavarna från att fly till Florida, och de drog sig inte för att bränna ned Mose när formellt krigstillstånd gjorde detta möjligt. Redan 1740 lade britterna Mose i aska, men spanjorerna och afrikanerna byggde upp ett nytt. Ena sidan av staden var öppen mot floden Mose Creek, men på de tre övriga sidorna anlades en mer än två meter hög jordvall. Högst upp placerades kaktusar som extra skydd och utanför vallen grävdes en två meter bred och en meter djup grav. Även andra vallar och träbefästningar konstruerades för att kunna stå emot brittiska angrepp.

I freden år 1763 avträdde spanjorerna Florida till Storbritannien, vilket innebar slutet för Mose. Invånarna evakuerades till Kuba. I modern tid har Mose blivit föremål för arkeologiska undersökningar som har ådagalagt mängder av fynd: muskötkulor, benknappar, glasflaskor, keramik, rosenkranspärlor med mera, fascinerande rester av ett katolskt Afrika på västra sidan av Atlanten.

När vi bytte kalender

Hur gick det till när vi äntligen anammade den gregorianska kalendern? Varför dröjde det ända till 1753, trots att kalenderjusteringen då redan hade genomförts i stora delar av Europa?

Dröjsmålet bottnade i en kombination av traditionell konservatism och allmän skepsis mot det system som förknippades med katolicismen på kontinenten. Under decennierna kring år 1700 var det dock mången uppenbart att den svenska tiden var ur led, varför de lärda och de mäktiga inledde en utdragen diskussion om hur man skulle gå tillväga för att vrida den rätt. Karl XII såg helst en gradvis övergång från juliansk kalender till gregoriansk. En plan gick ut på att successivt ändra kalendern, på det att Sverige slutligen 1748 skulle ha samma kalender som de länder som redan nyttjade den gregorianska. Men förslaget fungerade inte i praktiken.

Ett annat förslag lades av Anders Celsius och Samuel Klingenstierna år 1741. Det gick ut på att svenska astronomer skulle jämka samman den julianska kalendern med rätt soltid. Sedan skulle övriga världen, i beundran över denna bedrift, rätta sig efter Sverige. Förslaget stupade på sin egen orimlighet – så internationellt betydande har Sverige aldrig varit, och den politiska stormaktstiden var över sedan länge.

Till slut tvingades den svenska riksledningen bita i det sura äpplet och acceptera vad Europas katolska makter hade accepterat redan på 1580-talet. Vintern 1753 gick man direkt från den 17 februari till den 1 mars. Långt ifrån alla svenskar var förtjusta över reformen, och under många år var man tvungen att ange både juliansk och gregoriansk kalender, den senare refererad till som ”nya stilen”, för att klargöra vilket datum man avsåg.

Madeleinekakan och Proust

Alla som läst, eller åtminstone inlett läsningen av, Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt har stiftat bekantskap med madeleinekakan, eller gâteau à la Madeleine, som den heter på franska. Bakverket dyker upp i början av första delen, efter ungefär 50 sidor. Berättaren drar sig till minnes att den lilla kakbit han fått att äta smakar alldeles som de madeleinekakor tante Léonie brukade bjuda på om söndagsmorgnarna i Combray efter att ha blött dem i te eller lindblomste. Kakan är länken till minnet av det tidigare livet. När berättaren väl identifierat smaken återvänder hela barndomen – Léonies gamla grå hus, blommorna i trädgården, näckrosorna i Vivonne, ”allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té.”

Men vad är en madeleinekaka? Varför valde Proust just detta bakverk? Svaret på den första frågan är att madeleinekakan är en liten torr kaffe- eller tekaka med avlång, kullrig form, med ovansidan mönstrad som ett musselskal. I en alternativ variant är kakan snarare rund med en liten topp i mitten. Smaken varierar, men citron är vanligast. Även vanilj och apelsin förekommer stundom som smakämne.

Madeleinekakans historia kan spåras till 1700-talet, då den enligt svårligen verifierbara kulinariska legender skall ha skapats. Musselformen lär ha tillkommit på initiativ av Avice, kock hos ingen mindre än Charles Maurice de Talleyrand, sin tids ledande europeiske diplomat. Än större ära brukar man dock ge den polske exilkungen Stanisław Leszczyński, som blivit hertig av Lorraine som kompensation för nederlaget i polska tronföljdskriget. Polacken skall ha gjort kakans bekantskap under ett besök på slottet Commercy år 1755 och namngivit den efter bakerskan, en bondhustru vid namn Madeleine. Eftersom Stanisławs dotter Marie var gift med Ludvig XV dröjde det inte länge förrän madeleinekakan funnit sin väg till Versailles.

Att Marcel Proust valde just madeleinekakan var ingen slump. Den var inte hans förstaval. I tidigare versioner av barndomsskildringen skrev han istället om en biscottekaka. Eftersom Proust inte avslöjade orsaken till att denna byttes ut mot madeleinekakan kan vi bara gissa varför så skedde, men indicier finns. Ett sådant utgörs av namnet. Madeleine är en fransk variant av Magdalena, det vill säga Maria från Magdala, som under medeltiden orättvist utpekades som botfärdig synderska. Ett annat indicium utgörs av kakans form – en pilgrimsmussla. Temat synd och temat pilgrimsfärd fungerar som dolda röda trådar i den väldiga romanens konstruktion. Forskare har bland annat tolkat hela På spaning efter den tid som flytt som en pilgrimsfärd i minnets, syndens, kärlekens och inte minst den återfunna tidens tecken.

För den som önskar mer information på temat Proust och mat rekommenderas varmt Gatronomisk kalender 2000, där Sigbrit Swahn har skrivit en läsvärd artikel, ”Ritualer kring bordet i Prousts värld”.

När blev det inne med gräsmattor?

Frågan dök inte upp i ett brev eller på en föreläsning utan på den egna grusplanen. Vår villa i Åkarp omges till största delen av en liten parkliknande trädgård, men i öster förfulas vyn av en ogräsövervuxen grusplan. Vi har länge umgåtts med planer på att göra oss av med eländet och istället skapa en stenlagd yta, men det har aldrig blivit av, inte minst på grund av bristen på lokala entreprenörer och hantverkare som dels är villiga att åta sig jobb, dels verkligen dyker upp och gör vad de lovat. Men härom året skrinlade vi planerna och beslöt att istället anlägga ännu en gräsmatta. Det klarar vi av själva, och vad som helst, även en gräsmatta, är bättre än den kombination av grus, sten och ogräs som i nuläget skulle kunna utgöra underlag för en skräckfilm för hortonomer.

Hur länge har folk resonerat så? När blev gräsmattan – den stora, rena ytan som är helt (eller borde vara, tills mossan hittar dit) bevuxen med gräs – populär?

Inte under antiken och medeltiden. Inte i de arabiska trädgårdarna. Inte under renässansen och barocken, då idealet för dem som överhuvudtaget hade råd att anlägga trädgårdar snarare lutade åt det formstränga, geometriska hållet, med symmetriskt anlagda häckar, långa dammar och kanaler.

Gräsmattan, eller pelousen, som den kallas på trädgårdsfranska, var en nyhet för 1700-talet. En liten och konturskuren gräsmatta (fr. tapis vert) hade förvisso funnits tidigare och haft sin givna plats även i äldre trädgårdar utanför slott och herrgårdar, men den stora, medvetet gräsbevuxna ytan tillhörde rokokons och romantikens era. Engelska trädgårdsarkitekter, som var tongivande under seklet, såg helst att man lät pelousen gå ända fram till husets fasad, något som enligt mången slottsherre var lite väl radikalt. De föredrog gärna att låta en mindre barockträdgård ligga kvar inom det närmaste synfältet.

De luttrade villaägare som likt undertecknad offrar ogräsdjunglerna för gräsmattor kan alltså luta sig tillbaka mot en stolt, cirka 250 år gammal, tradition.

Droit du seigneur

Det händer ofta att jag får frågor om diverse mer eller mindre bisarra företeelser som ligger i gränslandet mellan fakta och fiktion. Hit hör frågan om droit du seigneur (franska, ”herrens rätt”) eller ius primae noctis (latin, ”första nattens rätt”), det vill säga den juridiska rättighet som en feodalherre lär ha haft att tillbringa första natten efter bröllopet med sina underlydande brudgummars brudar, alternativt att vid lägligt tillfälle ta deras jungfrudom. Har en sådan rättighet överhuvudtaget existerat?

I fiktionens värld är institutet ofta använt som intrigmotiv. Ett välkänt exempel är greve Almavivas försök att använda sig av rättigheten i Beaumarchais Figaros bröllop (1778), odödliggjord som opera av Mozart 1786. Även Voltaire skrev ett drama på temat. I en kostymfilm från 1965, The War Lord, åberopar Charlton Hestons rollfigur rättigheten efter att ha förälskat sig i en bondflicka, och på senare tid har temat använts (helt ohistoriskt) av Mel Gibson i Braveheart (1995). Skildringar återfinns även i litteraturen om andra kulturkretsar. Herodotos (400-talet f.Kr.) trodde att en liknande sedvana förekom i avlägsna delar av den afrikanska kontinenten. Men har vi konkreta historiska belägg för att det verkligen har förekommit?

Nej, det har vi inte. Ingen lagtext, eller uppteckning av sedvana, rymmer uppgifter om företeelsen. Allt tyder följaktligen på att det verkligen är en skröna, ett typiskt exempel på de fördomar som senare tiders västerlänningar har älskat att hitta på och sprida om sina medeltida förfäder – en del av konstruktionen av ”den mörka medeltiden”. Såvitt det är möjligt att bedöma vann uppfattningen om droit du seigneur som historiskt faktum i styrka först i mitten av 1700-talet, detta som en direkt följd av att franska upplysningstänkare ville skildra det förflutna som en allmänt dyster och orättvis era.

Hade man peppar i pepparkakor?

Hade man peppar i pepparkakor förr i tiden? Finns det ett verkligt skäl till det för en nutidsmänniska så besynnerliga namnet på kakan?

Pepparkakan har en lång historia, inledningsvis främst länkad till Tyskland (i Nürnberg, Aachen Basel och Aachen tillverkades redan på 1500-talet pepparkakor för export), något som gör det fullt möjligt att forska om dess ingredienser före den moderna julpepparkakans tid. Och då finner vi peppar. Orsaken var den fascination för exotiska kryddor som fanns hos de välbeställda skikten i Europa under medeltiden och som höll i sig ända tills vågen av billigt socker från Västindien sköljde över Europa på 1700-talet och slog ut många av de gamla kryddstinna recepten. Peppar var en av de mest lättillgängliga av de exotiska kryddorna, och det var en allmän uppfattning att kryddan hade välgörande medicinska egenskaper (därav uttrycket att man blir snäll av att äta pepparkakor). Eftersom detta var innan socker blev allenarådande som sötningsmedel använde man gärna honung i kakorna, samt en och annan ytterligare krydda. Variationen var stor, men i regel hade ingefära en stark ställning.

Som exempel på en pepparkaka med peppar kan vi betrakta ett recept från Cajsa Wargs berömda 1700-talskokbok, här med moderna mått, som kan tillagas i en sockerkaksform:

drygt 3 dl honung

drygt 1 ½ dl socker (gärna farin- eller råsocker)

10 äggulor

5 äggvitor

drygt 3 dl vetemjöl

mald ingefära ”efter behag” (1 ½ tsk)

pomeransskal ”efter behag” (100 g)

peppar ”efter behag” (2 krm)

Koka upp honungen i en kastrull. Skumma av slaggen. Låt den svalna. Blanda i socker. Vispa äggen luftigt och blanda lite i sänder med honungsröran. Tillsätt ingefära, pomeransskal (kan bytas mot syltade apelsinskal om man inte hittar pomerans) och nymald svartpeppar. Rör slutligen i vetemjölet. Häll allt i en väl smord och bröad form. Grädda i 175 grader i cirka 75 minuter.

Yankee

Ordet yankee förekommer ofta i amerikanska sammanhang. När man läser om amerikanska inbördeskriget betyder det ”nordstatare”. I det anti-amerikanska slagordet ”Yankee Go Home” syftar det på folk från USA överhuvudtaget. I andra sammanhang syftar det bara på folk i New England. Hur gammalt är ordet? Vet vi vad det ursprungligen betydde?

Ordet kan spåras till 1758, då det användes i brittisk militär vokabulär om soldater från New England. Under de decennier som följde var termen begränsad till folk från just detta område. Termen kunde användas nedsättande (särskilt i Storbritannien), men invånare i New England tog till sig benämningen och nyttjade den som värdeneutral term om sig själva. Ordet blev allt populärare i takt med att sången Yankee Doodle spred sig i folkdjupen.

Ingen vet vem som hittade på ordet, men problemet är större än så: vi vet inte ens vilket språk det är. Vissa har argumenterat för ett indianskt ursprung. Redan på 1780-talet försökte en brittisk soldat länka det till ett indianord som betydde ”fegis”, medan andra hävdade att det ursprungligen var ett indianskt försök att uttala ordet English eller l’anglais – men forskarna har hittills tagit avstånd från sådana tolkningar. Det saknas belägg för den typen av ord på de lokala indianspråken.

En annan hypotes är att det rör sig om holländska. På 1700-talet fanns det gott om kolonisatörer i nuvarande New York och östra Connecticut som hade rötterna i Nederländerna. Personnamnen Jan och Kees var vanligt förekommande. Även den sammansatta formen Jan-Kees är känd. Enligt hypotesen skall engelsktalande New Englandbor ha tagit över detta sammansatta personnamn och börjat använda det som öknamn/smeknamn på sina grannar, varefter termen till slut även började användas om dem själva. Ett alternativ är att ordet går tillbaka på den holländska diminutivformen Janneke (av Jan), vilket motsvarar engelskans Johnny.

Idel gissningar, alltså. Ingen vet.

Är kakelugnen en svensk uppfinning?

Allt fler väljer idag att installera en kakelugn i huset. Elpriserna, i kombination med nostalgi och intresse för byggnadsvård, har skänkt denna nygamla värmekälla en renässans. Vår egen villa är ett utmärkt exempel: efter ett par iskalla skånska vintrar gjorde vi härom året slag i saken och köpte en kakelugn i jugendstil från förra sekelskiftet, vilken nu pryder vardagsrummet.

Kakelugnens återkomst har resulterat i frågan om detta är en svensk uppfinning, vilket ofta hävdas, eller om någon annan kan ta åt sig äran. Och hur gammal är kakelugnen?

Principen bakom kakelugnseldning är mycket gammal. Systemet har funnits i många högkulturer; romarna hade så kallade hypokaustanläggningar för golv- och vägguppvärmning. Inte heller den murade, kakelklädda eldstaden som är avsedd att värma upp bostadshus är en svensk uppfinning. De äldsta kan dateras till Sydtyskland under senmedeltiden. Under 1500- och 1600-talen spreds ugnen, kallad Kachelofen och Steinofen, i stora delar av det tyska språkområdet och vidare över Europa.

Det svenska bidraget till kakelugnshistorien kom år 1767, då riksrådet beställde förslag på förbättring av existerande eldstäder. Dels var bostäderna för kalla, dels fruktade man energibrist på grund av den stora åtgången på trä i brukssamhällena. Fabian Casimir Wrede och Carl Johan Cronstedt presenterade sitt förslag samma år: genom slingrande rökgångar i murstocken hölls värmen kvar ännu längre än tidigare innan rökgaserna for ut genom skorstenen, något som kraftigt ökade uppvärmningspotentialen.

Resultatet, den specifika ”svenska kakelugnen”, är alltså utan tvekan en svensk innovation, men teknikhistoriskt sett rör det sig om en av flera vidareutvecklingar av den sydtyska kakelugnen.

Vem upptäckte syre?

I svenska böcker brukar vi göra en stor poäng av att Carl Wilhelm Scheele, apotekaren i Köping, upptäckte grundämnet syre. I engelska verk förbigås i regel Scheele till förmån för Joseph Priestley, som får ta åt sig äran för samma upptäckt. I fransk litteratur hyllas ibland en helt annan kemist, Antoine Lavoisier. Vilka har rätt? Svenskarna, engelsmännen eller fransmännen?

Svar: de två förstnämnda. Scheele och Priestley gjorde upptäckten vid samma tid, tidigast 1772 eller 1773, oberoende av varandra. Lavoisier skrev visserligen om syre, men betydligt senare och mot bakgrund av de andras upptäckter (han brevväxlade med Scheele). Möjligen gjorde Scheele upptäckten något år före Priestley, men Priestley publicerade sina rön före Scheele (1775). Upptäckten gjordes mot bakgrund av en, som det skulle visa sig, helt felaktig naturvetenskaplig teori. Scheele var, liksom flertalet 1700-talskemister, övertygad om att det måste finnas ett speciellt eldämne, flogiston. För att förstå hur eld fungerade var man, menade kemisterna, tvungen att först analysera flogiston, vilket var hopplöst svårt eftersom flogiston i själva verket inte existerar.

I mängder av experiment, bland annat med våg (flogiston skulle, hoppades kemisterna, försvinna under förbränning och göra det brända ämnet lättare), jagade man bevis för eldämnet. Det var under sådana försök som Scheele och Priestley identifierade vad vi idag kallar syre, som ju spelar en stor roll för förbränning. Scheele döpte upptäckten till Feuerluft – det vill säga eldsluft; han kom från Svenska Pommern och hade tyska som modersmål. Upptäckten rubbade dock inte Scheeles tro på flogiston, som han ansåg samexisterade med eldsluften i eld.

Beteckningen syre, liksom kväve och väte, presenterades först 1795 i skriften Försök till svensk nomenklatur för chemien. De ansvariga, som framträdde anonymt, har identifierats som kemiadjunkten Anders Gustaf Ekeberg och läkaren Pehr Afzelius.

Voodoo och zombier

Varifrån kommer, och hur utvecklades, den haitiska religion som brukar kallas voodoo eller vodun?

Benämningen på religionen kommer ursprungligen från ordet vodu (”ande”), som förekom hos fon, ett folk som dominerade det forna riket Dahomey, som låg i den nuvarande republiken Benin i Västafrika. Att religiösa seder från denna del av världen fortplantades till den franska kolonin Saint-Domingue på ön Hispaniola, dagens Haiti, berodde på den intensiva transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen. Från och med 1750-talet har vi rapporter om att slavarna på de franska kolonialherrarnas plantager brukade smyga sig undan för att delta i ritualer och danser, bland annat till ”vattenmoderns” ära.

Det hävdas stundom att voodoopräster och -kulter spelade en viktig roll i slavupproret i Saint-Domingue år 1791, som i förlängningen resulterade i att Haiti blev självständigt. Detta är emellertid långt ifrån säkert. De svarta ledarna under kriget mot fransmännen, Toussaint Louverture och Jean-Jacques Dessalines, var uttalat kritiska till voodoo, som i deras ögon var föga mer än vidskepliga dumheter och en källa till politisk opposition mot det egna militära ledarskapet. Toussaint förbjöd nattliga sammankomster och Dessalines gav order om att voodooutövare skulle skjutas.

Våra vanligaste uppfattningar om religionen är felaktiga, färgade av populärkulturens myter, till exempel att voodooprästerna främst sysslar med att döda tuppar och orsaka elände genom att sticka nålar i dockor (vilka snarare hör hemma i New Orleans turistindustri än inom religionen). Voodoo/vodun är mycket större och mer komplicerat än så, en följd av en sammansmältning av slavägarnas katolicism och slavarnas afrikanska trossystem. Högst upp tronar Gud, Bon Dieu, men han är avlägsen och har delegerat makt till hundratals andliga krafter, så kallade loa, vilka i egenskap av gudomliga manifestationer står människan nära. Vissa loa påminner om kristna helgon, andra om afrikanska gudar, medan ytterligare andra representerar de egna förfädernas andar. Inte sällan identifieras afrikanska gudomligheter med katolska (Sankt Patrick antar formen av en ormgud). Under de seansliknande gudstjänsterna – då tuppar eller andra djur mycket riktigt mister livet – tar loa mänskliga medier i besittning och antas kommunicera direkt med de församlade. På detta sätt får välvilliga gudomar möjlighet att bota sjukdomar och lösa sociala konflikter.

En närbesläktad fråga berör zombier, de levande döda som numera mest hemsöker skräckfilmer. Är det något som George A. Romero uppfann på 1960-talet? Eller har varelsen historiska rötter i folktron?

Svaret finns i både Västafrika och Amerika. Innan zombien migrerade till skräckfilmer (som i 1932 års White Zombie, med Bela Lugosi) förekom varelsen i voodoo/vodun. Inom den folkliga kultur som förknippades med religionen förekom en trollkarl, en så kallad bokor, som ansågs ha förmågan att fånga en människas själ och kontrollera hennes kropp. Sedan kunde personen, zombien, tvingas att göra vad som helst och utföra ett i princip oändligt arbete.

Tyvärr började den akademiska forskningen inte intressera sig för zombier förrän i början av 1900-talet, sannolikt långt efter det att folktron utvecklades. Därför är det omöjligt att tidfästa zombien. Zombietron kan ha funnits redan på 1700-talet, men det är också möjligt att den utvecklades successivt under 1800-talets lopp.

När jag skrev min trilogi om slaveriets världshistoria fick jag anledning att spekulera – låt vara ganska fritt – om den historiska kontexten bakom tron på zombier. Själlösa varelser som arbetar gratis dag och natt och aldrig gör uppror måste ha varit en slavägares önskedröm, men bilden kan också tolkas som en visualisering av livet på slavarnas mardrömsplantage. Zombien kan vara slutresultatet av en berättelsetradition som formades av traumatiserade slavar, vilka sökte efter ett sätt att med ordets makt besvärja den egna vardagen, att berätta om ett elände som man inte kunde påverka. När vi inte förmår hantera den hårda verkligheten mildrar vi inte sällan eländet genom att berätta, genom att skapa historier. Slavarna på Hispaniola berättade om zombier. Väl att märka inkluderade de även en bokor i berättelserna, en svart magiker vars potentiella makt var starkare än den de vita förfogade över. En förman kunde visserligen piska slavarna blodiga, men en bokor kunde beröva sina offer själen.

Trikoloren

Den franska trikoloren är en av världens mest kända flaggor, om inte rentav den kändaste. Men varför ser den ut som den gör? Och när skapades den?

Många tror sig kunna svaret på den sista frågan, att trikoloren är en skapelse av franska revolutionen, men färre vet att färgerna har bytt plats innan den slutliga formen fastställdes. När det gäller färgernas betydelse finns det gott om felaktiga föreställningar. Jag har exempelvis fått höra att den röda färgen kommer av att fransmännen under revolutionen färgade det yttersta fältet med sitt blod, en myt som bör förpassas till symbolhistoriens soptippar.

Trikolorens historia är väl dokumenterad. Blått och rött var de traditionella färgerna för staden Paris, väl synliga på stadens gamla vapensköld. Färgerna förknippades med stadsbornas mest populära skyddshelgon, Sankt Martin (blått) och Sankt Dionysius (”Saint Denis”, rött). I synnerhet den röda färgen spelade stor roll, eftersom oriflammen, de medeltida franska kungarnas baner, som alltid skulle åtfölja dem i fält, var röd och förvarades i Saint-Denisbasilikan utanför Paris. Vitt var en färg som ofta förekom på den franska statens och på ätten Bourbons flaggor, i synnerhet på franska örlogsskepp. Ännu under åren kring 1790 var den inte specifikt associerad med kungahuset, vilket den blev under de påföljande decennierna.

När borgerskapet reste sig i Paris i början av juli 1789 använde de, föga förvånande eftersom de var parisare, blå-röda symboler, först på så kallade kokarder (små runda märken som fästes på kläder och mössor). Varianter av denna färgkombination förekom i den folkmassa som stormade Bastiljen den 14 juli. Det lär ha varit Lafayette, nationalgardets ryktbare ledare, som introducerade den vita färgen, senast i slutet av samma månad.

Kokardens färgkombination lyftes snart över till en flagga, där de tre färgerna inledningsvis låg horisontellt över varandra (som på de holländska och ryska flaggorna). Detta ändrades 1790, då en flagga med vertikala färgband officiellt antogs. Idén var att de tre färgerna skulle fungera nationellt enande, men så blev inte fallet. Revolutionen spårade ur i skräckvälde och olika fraktioner använde sina egna färger (rojalisterna vitt, jakobinerna rött, osv.). Ursprungligen låg det blå fältet ytterst på flaggan och det röda längst till vänster, men i februari 1794 ändrades färgordningen till den nuvarande, detta på förslag av konstnären Jacques-Louis David. Trikolorens verkliga genombrott som fransk nationalsymbol dröjde dock i ytterligare några år, till Napoleontiden.

Efter Napoleons fall år 1815 avskaffades trikoloren. Den restaurerade Bourbondynastin använde en helt vit flagga som nationalsymbol, men i samband med 1830 års julirevolution gjorde trikoloren en triumfartad återkomst. Under några månader 1848, till följd av ännu en revolution, laborerade man med en trikolor med färgordningen blått-rött-vitt, men den övergavs omgående. Allt sedan dess har fransmän flaggat med den blå-vit-röda trikoloren på nationella högtider.

”Det är verkligen synd om mig”

Alla offentligt anställda akademiker dras förr eller senare in i anslagsäskandet, stipendiejakten och bidragssökandet. Känner jag till något riktigt bra exempel på korta, kärnfulla vädjanden till maktens människor på detta tema?

Javisst. Min favorit i kategorin akademiska tiggarbrev skrevs av ingen mindre än Thomas Thorild, den romantiske revolutionären. Vid ett tillfälle vände sig skalden direkt till Sveriges ledare i mitten av 1790-talet, Gustaf Adolf Reuterholm. Tiggarbrevet, som syftade till löneförhöjning, lyder i sin helhet på detta vis:

Ädle fäderneslandets beskyddare. Det är verkligen synd om mig. Dylika korta konstateranden lär inte ha någon större effekt i nutidens ansökningsformulär, men den thorildska sentensen förtjänar att läggas på minnet, inte minst för bruk under förkylningsvintrar. I pauserna mellan snörvlande och hostande hörs undertecknad ofta citera Thorild.

Vildhussens dåd

Den som har vägarna förbi västra Jämtland, rakt in i landet från Sollefteå och Höga kusten, finner ett lika kusligt som storslaget minne av 1700-talets entreprenörsanda: Döda fallet och minnet av Vildhussen. Vem var han och vad gjorde han?

Egentligen hette han Magnus Huss (1755–1797). Han anställdes 1793 av invånarna i Ragunda socken och Stuguns by – ”Storfors Bolag” – för att gräva en kanal förbi Storforsen i Indalsälven, som varje år förstörde stora mängder timmer. Både de jämtländska skogsägarna och affärsmännen i Sundsvall ville råda bot på eländet, och Sundsvallsköpmannen Huss trodde sig ha en lösning. Det fanns redan en bäck bredvid forsen. Den borde kunna byggas ut till en kanal, vilken skulle användas som ränna för flottning vid sidan av älven.

Dessvärre för Huss och bönderna vid Ragundasjön fanns det även inbitna motståndare till projektet. Bönderna nedom älven tjänade på att forsen saboterade för flottningen, eftersom det föll på deras lott att samla ihop stockarna, mot betalning. För dem var Indalsälven en inkomstkälla som de inte ville kanalisera bort.

Om det inte varit för motståndarnas sabotage skulle kanalen troligen ha blivit färdig utan problem, men eftersom arbetet ideligen försenades sammanföll det till slut med en oförutsedd katastrof, framkallad av det höga vattenståndet i Ragundasjön. På natten mellan den 6 och 7 juni 1796 bröts fördämningarna och den skyddande rullstensåsen eroderade. Ragundasjön och Storforsen tömdes på vatten. Den planerade kanalen blev istället Indalsälvens nya lopp.

Följdverkningarna blev avsevärda. Timmerflottningen gynnades, och den torrlagda marken övertogs av människor; här ligger således orten Hammarstrand idag. Värre gick det för bönderna nedanför fallet, som miste både mark och gott laxfiske. Resultatet av att forsen tystnade kan idag beskådas in i minsta detalj, eftersom Döda fallet har bebyggts med en lättvandrad led med trappor, broar och informativa skyltar om projektets och Vildhussens historia (han drunknade 1797 under en båtfärd på Indalsälven). Området är naturreservat sedan 1926.

Robespierre och revolutionens kulter

Stämmer det att kristendomen avskaffades under franska revolutionen och ersattes av en annan kult? Var det Robespierres idé?

Revolutionsledningen försökte faktiskt ersätta kristendomen med två nya kulter, en på hösten 1793 och en på sommaren 1794. Orsaken var den allmänna radikalisering som svepte fram 1792 och som lät de mest antiklerikala elementen i konventet få luft under vingarna. På juldagen detta år miste söndagar och kristna helgdagar sin status som officiella vilodagar.

Hébertisterna (efter ledaren Jacques-René Hébert) gick till storoffensiv mot kristendomen påföljande höst. Den 7 november blev ärkebiskopen i Paris, Jean-Baptiste-Joseph Gobel, så rädd att han nedlade sitt ämbete. Alla övriga prästerliga ledamöter av konventet följde hans exempel, utom Henri Grégoire. Därefter sökte hébertisterna göra Frankrike helt ateistiskt. Pierre-Gaspard Chaumette befallde den 23 november att alla kyrkor i Paris skulle stängas. Kristendomen skulle ersättas av ”förnuftskulten”, som formellt invigdes i Notre Dame den 10 november. Som symbolisk representant för Förnuftet agerade hébertisten Antoine-François Momoros unga hustru. Ett tåg genom Paris genomfördes, varefter Notre Dame gjordes till ett tempel åt Förnuftet.

Händelsen fick stora följdverkningar på landsbygden. Kyrkor plundrades och många präster lämnade sitt yrke. Men en mycket viktig person var helt emot nyordningen: ”den omutlige” Maximilien Robespierre, som vid denna tid höll på att intrigera sig till en allt starkare maktställning. Robespierre var inte ateist utan deist, bland annat inspirerad av Rousseau. Ateismen var honom djupt förhatlig; han uppfattade den rentav som aristokratisk. När Robespierre besegrat sina fiender klämtade följaktligen hébertisternas och förnuftskultens klocka. I mitten av mars 1794 fängslades hébertisterna, anklagades för förräderi och avrättades. Chaumette blev giljotinerad den 13 april. I ett tal inför konventet den 7 maj angrep Robespierre förnuftskulten och pläderade för att folket istället skulle erkänna ett Högsta Väsende (närmast en omskrivning för Gud) samt acceptera tron på själens odödlighet. Robespierre fick sin vilja igenom, och den nya kulten invigdes officiellt på pingstsöndagen den 8 juni med symboliskt brännande av ”ateismens monster” och festtåg till Marsfältet.

Vanligt folk var lika främmande för detta som de varit för förnuftskulten. Vissa tolkade kulten av det Högsta Väsendet som en återgång till katolicism och firade med att bränna rökelse. Andra menade att religionen bara var en fortsättning på förnuftskulten i ny skepnad. När Robespierre kort tid senare störtades och avrättades (28 juli) klämtade därför klockan även för denna religion. Den 18 september klargjorde de franska myndigheterna att staten från och med nu var religiöst neutral. Den katolska kyrkan kunde sakta men säkert, understödd av Henri Grégoire, återta sina förlorade positioner.

Trollhättan som turistmål på 1700-talet

Är det sant att Trollhättan, som idag mest förknippas med tung industri, var ett stort internationellt turistmål på 1700-talet?

Jo, det är faktiskt sant. Vid sidan av Falun (på grund av koppargruvan) var Trollhättefallen Sveriges mest kända internationella sevärdhet, något som besökare i landet inte fick missa. Skälen var två: dels själva vattenfallen, som var ryktbara långt utanför Sveriges gränser, dels arbetet på kanalen och dess slussar, som låg i den internationella tekniska frontlinjen. Kanalarbetet sysselsatte på 1790-talet omkring 900 man.

En turist som storligen imponerades var italienaren Giuseppe Acerbi, som deltog i en expedition till Nordkap åren 1798–1799 och skrev en reseberättelse på engelska. Den översattes till franska, tyska och holländska. Medan han var föga imponerad av de svenska städerna förtjusades Acerbi av Trollhättefallen, liksom av de svenska kakelugnarna och den skånska naturen. En annan känd resenär var den engelska feministen Mary Wollstonecraft, som dock hade väntat sig att upplevelsen skulle bli ännu större (hon hade höga förväntningar på platsen). Bäst tyckte hon om ett skummande vattenfall med en fallhöjd på minst 50 meter och en liten pittoresk ö mitt i forsen, bevuxen med tallar.

Både Acerbis och Wollstonecrafts böcker fick många läsare. Detta bidrog till att ytterligare sprida Trollhättefallens och -kanalens rykte över Europa.

Hur gammal är badsemestern?

Hur länge har vi uppskattat att resa till stranden eller insjön för att bada på vår ledighet? Finns det en koppling mellan den antika badkulturen och badandet vid dagens sandstränder?

Nej, är det enkla svaret, inte en direkt koppling, även om det i båda fallen rör sig om kroppar som nedsänks i vatten av hälso- och nöjesskäl. Antikens romare och greker höll sig till inomhusbad, på latin thermae. Under medeltiden förekom bad i speciella badhus, såväl privata som offentliga. De senare blev så småningom förknippade med prostitution och allmän osedlighet, varför de utsattes för hårda attacker under det puritanska 1500-talet. Inomhusbadandet fick en renässans på 1800-talet i takt med att hygien- och hälsotänkandet utvecklades.

Semesterbadandet i havsvatten är en modern företeelse och närmast en vidareutveckling av promenerandet på stränder. Under sent 1700-tal började förmögna västeuropéer söka sig till fashionabla kustorter för att vandra längs stränderna och insupa havsluften, detta som alternativ till inlandets brunns- och kurorter. I nästa skede övergick man till att bada i havsvattnet, först av hälsoskäl och sedan av nöjesskäl, men det dröjde till införandet av lagstadgad semester för arbetare under mellankrigstiden innan sommarbadandet blev ett massfenomen.

De första stora badorterna i Europa utvecklades under andra hälften av 1800-talet för över- och medelklass. Kända exempel är Brighton i Storbritannien, Rimini i Italien och Deauville i Frankrike. Ett tidigt svenskt exempel är det skånska Mölle, som blomstrade vid sekelskiftet 1900, och Ljugarn på Gotland.