1800-talet

Fritz von Dardels teckning visar en scen från marsoroligheterna år 1848, en av de blodigaste incidenterna i Sveriges 1800-talshistoria. Upploppen ägde rum mitt i huvudstaden, i Gamla stan och på Norrmalm.

Hur länge har vi firat födelsedag?

När blev det vanligt bland svenskar i gemen att fira familjemedlemmars födelsedagar? Är firandet en gammal sed från förkristen tid, eller är det en importerad företeelse?

Födelsedagsfirandet är globalt och återfinns i många kulturer, men inte i alla. I äldre svensk tradition var det ett okänt fenomen. Det normala under svensk medeltid var snarast att folk visste ytterst lite om när de var födda. Flertalet tycks inte ens ha vetat vilket år händelsen ägde rum. Man kan till exempel ofta läsa att heliga Birgitta föddes 1303, men den uppgiften vilar endast på att en av hennes döttrar vid ett tillfälle gissade att modern var i sjuttioårsåldern vid sin död (1373). Med ett fåtal undantag svävar vi därför i okunnighet om svenska mäns och kvinnors födelseår, och än mer om deras födelsedatum, före den tidigmoderna eran.

I den äldsta kristendomen motarbetades dessutom födelsedagar av religiösa skäl. Bruket att fira födelsedagar hade varit utbrett i den förkristna Medelhavsvärlden (personers, städers och till och med ämbetens födelsedagar firades i vissa länder), varför kyrkan brännmärkte företeelsen som hednisk. Det dröjde flera sekler innan det blev kutym att fira Jesu födelsedag. Katoliker föredrog att fira dagen för dopet, det vill säga barnets inträde i den kristna gemenskapen, vilket resulterade i namnsdagsfirandet.

För svenskt vidkommande kan vi – som vanligt, när det gäller kulturlån – konstatera att traditionen med stor sannolikhet importerades från Tyskland. De äldsta beläggen för att födelsedagsfirande var känt i Sverige stammar från 1610-talet, varefter seden långsamt bredde ut sig i landet. Att döma av de så kallade födelsedagstavlorna, som fanns på landsbygden på 1800-talet, var det främst i de sydvästra delarna av Sverige som folk uppskattade seden. I övriga landet dominerade länge namnsdagsfirandet över födelsedagsfirandet. Att man dessutom skulle skänka presenter till födelsedagsbarnet är, när det gäller Sverige, en 1800-talsinnovation som länge var förbehållen städernas borgerliga kretsar.

Det är alltså med födelsedagsfirandet som med så mycket annat: i den version vi känner seden idag är det en tämligen modern företeelse med som bäst 150–200 år på nacken, om ens det. För majoriteten av svenska folket har traditionen successivt formats och utvecklats under 1900-talet.

Kriget mot Tripoli 1801–1805

Har Sverige varit i krig mot Libyen? Det står inget om det i historieböckerna, men enligt vissa skall det ha ägt rum en väpnad konflikt mellan våra båda länder i början av 1800-talet.

Jodå, kriget ägde rum. Det tillhör förvisso inte världshistoriens mest minnesvärda krig, men för USA har det än idag stor symbolisk betydelse, medan vi svenskar har gjort allt för att glömma det. Det rörde sig inte om någon uppseendeväckande konflikt, eftersom mängder av liknande krig hade förts på 1600- och 1700-talen mellan nordafrikanska städer och europeiska stater. Vad som var nytt med just detta krig var att även den unga republiken USA drogs in i konflikten och kom att utgöra en av huvudparterna.

Krigsorsaken var att de nordafrikanska städerna Tripoli, Tunis och Alger, samt Marocko, utövade utpressning mot samtliga sjöfarande nationer i deras farvatten. Om vi inte betalade tribut till städerna hotade de nordafrikanska makterna att angripa våra skepp och försätta sjömännen i slaveri i väntan på lösen. Hotet blev ofta verklighet. Sammanlagt över en miljon européer (och ett antal amerikaner) satt i nordafrikanskt slaveri mellan 1500-talet och 1800-talet. Många slavar kom aldrig hem utan dog i ofrihet.

På 1780-talet hade de europeiska länderna vant sig vid nordafrikanernas krav och rutiniserat tributbetalningen. Men USA var nygrundat och saknade avtal. Redan 1784 angrep pirater amerikanska fartyg, och bekymren hopade sig snart. Inledningsvis fick USA förhandlingshjälp av Spanien och Frankrike, men i längden fungerade inte detta. USA måste konfrontera den ena nordafrikanska sjörövarmakten efter den andra. Förhandlingarna med Marocko avlöpte lyckosamt, men konflikten med Alger resulterade i mängder av tillfångatagna amerikaner och i dryga lösesummor på 1790-talet.

Konflikten med Tripoli – huvudstaden i dagens Libyen – blev akut när Thomas Jefferson tillträdde som president 1801. Paschan av Tripoli tog tillfället i akt att kräva 225 000 dollar i tribut, en för tiden oerhörd summa. Jefferson, som hela tiden varit emot de förödmjukande tributerna, vägrade betala, med följd att Tripoli förklarade krig mot USA. Den första regelrätta drabbningen var ett sjöslag den 1 augusti samma år, då det amerikanska skeppet USS Enterprise besegrade ett tripolitanskt skepp. Gustav IV Adolfs Sverige ställde sig öppet på USA:s sida. Sverige var ännu inte indraget i Napoleonkrigen, och den svenska regeringen var lika irriterad på de libyska kraven som den amerikanska.

År 1802 angrep svenska och amerikanska flottstyrkor Tripoli gemensamt, men motståndet var alldeles för starkt för att västerlänningarnas vapen skulle ha någon större verkan. I oktober hade Sverige fått nog och slöt fred på ofördelaktiga villkor. Tributen blev hög, och den amerikanska ilskan över de allierades vankelmod var stor. USA valde dock att fortsätta kriget på egen hand.

Ännu värre blev det 1803. Fregatten USS Philadelphia erövrades av Tripolis folk, och dess kanoner togs raskt i bruk mot sina tidigare herrar. Påföljande år ledde löjtnant Stephen Decatur en mindre grupp marinkårssoldater i en attack mot skeppet, som de lyckades sätta i brand. När amerikanerna gick till attack mot själva Tripoli hade de betydligt mindre framgång.

Först i samband med striderna vid Derna i april och maj 1805 vände krigslyckan till USA:s fördel. Åtta marinkårssoldater och omkring 500 legosoldater från länder vid Medelhavet genomförde en lyckad ökenmarsch från Egypten och erövrade Derna (dagens Darnah i Cyrenaika). I detta läge valde paschan att sluta fred. Avtalet slöts den 4 juni 1805. Båda sidor frigav sina fångar och USA betalade 60 000 dollar i lösen för det överskjutande antalet amerikanska fångar.

Kriget avslutade inte konflikten mellan USA och de nordafrikanska sjörövarna. Fler drabbningar ägde rum under de år som följde. Men i amerikansk historia har kriget, i synnerhet slaget vid Derna, antagit mytiska proportioner. Detta var första gången som amerikanska trupper segrade i ett krig i ett annat land. Det var elddopet för US Marines, i vars traditionella sång (Marines’ Hymn) slaget vid Derna hyllas redan i andra raden: From the Halls of Montezuma / To the shores of Tripoli (första raden syftar på slaget vid Chapultepec i Mexiko 1847).

Fred under Napoleontiden?

Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har gått till historien som en av de mest krigiska perioderna i Västeuropas historia. Men var det aldrig fred? Kunde Storbritannien och Frankrike inte gräva ned stridsyxan?

Jodå, ibland var det faktiskt fred, även mellan ärkefienderna vid Engelska kanalen. År 1802 var på många sätt en märklig fredsoas mitt i krigsöknen. Frankrike och dess allierade slöt fred med samtliga fiender, även med britterna. Avtalet, som undertecknades i Amiens den 27 mars, stipulerade att Storbritannien skulle utrymma samtliga utomeuropeiska erövringar utom Trinidad (som tagits från Spanien) och Ceylon (som tagits från Nederländerna). Egypten skulle återlämnas till turkarna och Malta till johanniterna. Dessutom erkände Storbritannien de nya gränser som Napoleon Bonaparte krigat till sig, och den franske förste konsuln (han var ännu inte kejsare) lovade att dra tillbaka sina trupper från Syd- och Mellanitalien.

Freden berodde på ekonomiska överväganden. Storbritanniens textilfabriker arbetade för högtryck, och på kontinenten kontrollerade Napoleon en stor fransk marknad. Industrin ville ha fred för att kunna expandera. När Amiensfreden var ett faktum jublade följaktligen folk på båda sidor av Engelska kanalen. Parader till Napoleons ära hölls i London och den franske ambassadören fördes i triumf genom den brittiska huvudstaden.

Tyvärr varade inte glädjen länge. Det visade sig snart att Napoleon inte hade en tanke på att låta det franska hantverket krossas av brittiska importprodukter. Tvärtom, han ville bygga upp en blomstrande fransk industri, och en god grund lades genom den omfattande finanssanering som bar frukt samma år. En privat sedelbank med statlig koncession, Banque de France, grundades. När de brittiska industriidkarna insett vad de franska tullmurarna hade för effekt på köpenskapen yrkade de på krig, och de fick sin vilja igenom redan den 16 maj 1803.

Som kuriosa kan nämnas att freden år 1802 resulterade i en mycket speciell fransk kulturexport till England. Denna bestod av en kvinna från Strasbourg, född som Marie Grosholtz år 1761. År 1794 ärvde hon två parisiska vaxmuseer av sin onkel Philippe. Vid denna tid bestod hennes yrke i att göra vaxmodeller av giljotinerade huvuden. År 1795 gifte hon sig med ingenjören François Tussaud och tog dennes efternamn, men äktenskapet blev olyckligt. Marie tog 1802 konsekvensen av fiaskot och emigrerade till Storbritannien. De följande 33 åren turnerade hon genom landet för att slutligen etablera det vaxmuseum i London som otaliga människor besöker varje år.

Vad åt och drack Karl XIV Johan?

Jag får ofta frågor om våra gamla kungligheters mat- och dryckesvanor. Här är en av de vanligaste: vad åt och drack Karl XIV Johan? Blev hans vanor försvenskade, eller slog han vakt om en egen variant av det franska köket?

Svaret är att Jean Baptiste Bernadotte aldrig försvenskades, i synnerhet inte på det kulinariska planet. De enda svenska rätter han till nöds kunde acceptera var buljong och stekta äpplen. Däremot tyckte han mycket om franska omeletter och franska recept på kyckling, kalv, fisk, grönsaker och – till skillnad från det absoluta flertalet dåtida svenskar – svamp. Kungens personliga favorit kallas fortfarande karljohanssvamp. Till förrätt åt han gärna ostron eller hummer.

När det gäller drycker höll sig kungen till franska viner, särskilt rödviner och champagne, samt portvin, madeira och sherry. En egenhet är att han lät importera korsikanska rödviner, vilka han antagligen hade lärt sig att uppskatta under ungdomens militärtjänstgöring på Korsika. Något annat skäl till att just dessa viner, som inte brukar räknas till de mer eftersträvansvärda, plötsligt dyker upp i Sverige, vid kungens bord, är svårt att räkna ut. Epokens stora svenska alkoholdryck, brännvin, var kungen djupt förhatlig, men av hänsyn till sina svenska gäster (som ofta hade motsatt uppfattning om drycken) såg han till att den alltid fanns tillhands.

För övrigt insisterade Karl XIV Johan på att det skulle finnas ett kokt ägg vid hans tallrik. Om allt annat visade sig oaptitligt kunde han alltid äta ägget. Dessutom var det, menade man, svårt att förgifta ett ägg.

För mer information i detta ämne rekommenderas varmt Lars O. Lagerqvists bok Karl XIV Johan. En fransman i Norden (2005).

Vilken revolution bryter ut i Les Misérables?

Musikalen Les Misérables är en färgstark berättelse modellerad på Victor Hugos roman med samma namn (på svenska ”Samhällets olycksbarn”, för min generation mest känd genom en Illustrerade klassikerversion). En stor del av handlingen i musikalen kretsar kring tragiska unga revolutionärer som reser en barrikad och försöker göra revolution. Men vilken revolution är det? Alla möjliga förslag cirkulerar. Franska revolutionen (den stora, den som började 1789)? Eller julirevolutionen 1830? Eller någon av de revolutionära urladdningarna 1848?

Ingen av dem, faktiskt. Det rör sig om en i Sverige betydligt mindre känd orolighet som ägde rum 1832, en i raden av våldsamma revolter under åren kring 1830. Bakgrunden var den allmänna samhällskris som utbröt 1827, då usla skördar gjorde brödet dyrare än på länge. Kungamaktens och storjordägarnas ovilja att sänka spannmålstullarna drev folk till ursinne. I förlängningen drabbades även hantverk och industri: folk lade alla pengar på bröd istället för på hantverks- och industriprodukter, med ekonomiska problem för många branscher som följd.

Den mest kända urladdningen inträffade i juli 1830, när kung Karl X sökte kväva oppositionen genom att begränsa rösträtten och konfiskera tryckpressar. Kungen störtades och ersattes av Ludvig Filip. Det är denna händelse som Eugène Delacroix har glorifierat i sin berömda målning ”Friheten på barrikaderna” (La Liberté guidant le peuple), som för övrigt har en viss koppling till Les Misérables eftersom den lille pojken i förgrunden lär ha inspirerat Victor Hugo till romangestalten Gavroche. Fler resningar skulle följa. År 1831 gjorde sidenvävarna i Lyon uppror och tusentals soldater måste kallas in. Resningen krossades. Den 5 och 6 juni 1832 kom turen till studenterna i Paris, som snabbt erövrade östra delen av staden men sedan tvingades konfrontera 25 000 soldater.

Det är detta möte som utgör kulmen i roman och musikal. Precis som på scenen gick det illa för revolutionärerna. Barrikaderna stormades, och omkring 800 revolutionärer låg döda eller sårade när kungens folk hade återställt ordningen.

Bentham på möten?

Är det verkligen sant att den gamle filosofen Jeremy Bentham, utilitarismens (”största möjliga lycka åt största möjliga antal människor”) talesman nummer 1, fortfarande frekventerar ett och annat lärarmöte på University College i London? Folk påstår det, med glimten i ögat, trots att gamle Jeremy dog 1832.

Jodå, folk har rätt. Jag har själv mött Jeremy i en korridor i universitetet ifråga. Det har tusentals andra också gjort. Bentham är i allra högsta grad kroppsligen närvarande i samtiden. Skälet är hans besynnerliga testamente.

Jeremy Bentham struntade i både officiell religion och god smak. Han ville vara till nytta även postumt, varför hans kropp tillföll den medicinska forskningen. Efter döden skulle liket dissekeras på en offentlig anatomisk föreläsning. Därefter placerades det som återstod (uppstoppad hud med skelett i hans egna kläder, skalle, smärre personliga tillhörigheter, med mera) i ett träskåp med glasdörr, så att folk kunde titta på honom. University College införskaffade Benthams kvarlevor 1850, och där sitter han fortfarande i sitt träskåp.

Dessvärre är inte längre skallen utställd till allmänt beskådande. Försöken att mumifiera huvudet gav ett makabert resultat, varför man istället satte ett vaxhuvud – dock med Benthams eget hår – på filosofliket. Originalhuvudet har tidigare varit placerat i samma skåp, men det flyttades till ett säkrare ställe när studenternas troféjakter blev lite väl besvärande.

Och ja, Bentham deltar faktiskt i möten. Inte i varje, men vid viktigare möten, i synnerhet när det rör sig om jubileer, bärs han in till universitetsledningens sammankomster. I de officiella handlingarna brukar det noteras att han är ”närvarande men röstar inte”.

Tivoli

Sommartid är det många sydsvenskar som tar tåget eller bilen över Öresund för att besöka Tivoli, Nordens mest berömda nöjespark, belägen på andra sidan gatan från Köpenhamns centralstation. Och givetvis tränger sig frågorna på. Varför heter det Tivoli? Namnet är inte danskt. Har det något med Tivoli i Italien att göra, den lilla orten utanför Rom med de vackra trädgårdarna?

Det köpenhamnska Tivoli grundades 1843. Inspirationen kom från både Paris och London. Den franska park som inspirerade grundaren Georg Carstensen hette Jardin de Tivoli, Tivoliparken, medan den brittiska hette Vauxhall Gardens. Den danska parkens ursprungliga namn var följaktligen Kjøbenhavns Tivoli og Vauxhall, men det otympliga namnet byttes snart ut mot Kjøbenhavns Sommer-Tivoli. Förkortningen Tivoli infördes som officiell beteckning så sent som 2004.

Namninspirationen är alltså fransk, inte italiensk. Men fransmännen var i sin tur inspirerade av namnet på den italienska staden Tivoli, latinets Tibur. Jardin de Tivoli och det danska Tivoli har båda inspirerat till andra nöjesparker och teatrar lite här och var i världen, och på svenska har ordet tivoli blivit synonymt med nöjesfält.

Kunganamnet Oscar

Till synes från ingenstans dyker namnet Oscar upp i den svenska regentlängden i mitten av 1800-talet. Hur kan det komma sig? Det är inte ett gammalt svenskt kunganamn, och namnet har inga traditioner i det Frankrike som Karl XIV Johan härstammade från. Varför Oscar?

Oscar var, när den blivande kungen med detta namn föddes 1799, ett namn som nyligen hade vandrat från dåtidens populära skönlitteratur över till litterärt medvetna familjer. Den skyldige hette James Macpherson (1736–1796), en skotsk poet som blivit berömd i hela Europa för att ha samlat ihop, översatt och gett ut gamla gaeliska dikter, ”Ossians sånger”. Det bör påpekas att Macpherson inte kunde bevisa att han faktiskt hade samlat ihop dikterna. Flertalet forskare menar att han i allt väsentligt hade skrivit dem själv, inspirerad av sångtraditioner i skotska högländerna. Oavsett vilket blev ”Ossians sånger” oerhört populära. Därmed började man även vurma för de exotiska personnamnen i verket, till exempel Oscar, Ossian, Fingal och Selma. Just Oscar kan härledas till det forniriska namnet Oscur.

Tanken svindlar om vi leker med möjligheten att nutidens kungligheter skulle ha låtit sig inspireras av vår tids skönlitterära sagor och inte av släkttraditioner. Då hade vi kanske haft prinsarna Frodo, Aragorn och Caspian och prinsessorna Leia och Galadriel vid de ännu existerande europeiska hoven.

Marsoroligheterna 1848

Hur ligger det till med Sveriges kanske mest omfattande (och i särklass mest bortglömda) gatukravaller, de så kallade marsoroligheterna i Stockholm 1848? Fanns det ett samband mellan dessa händelser och revolutionerna på kontinenten? Hur många fick sätta livet till?

Svaret är ja, det fanns ett direkt samband mellan vad som hände i Stockholm och vad som hände i Paris och andra städer. Det är ingen slump att radikaler i hela Europa reste sig mot sina respektive myndigheterna just 1848. Nyheten om februarirevolutionen i Paris spreds fort över kontinenten och fungerade som en brandfackla för stridslystna oppositionella överallt. En jämförelse med hur revolter bröt ut i arabvärlden 2011 är helt på sin plats. Revolutioner har under 1800- och 1900-talen haft en tendens att mångfaldiga sig, vilket i sin tur har resulterat i diverse dominoteorier och preventivkrig, men det är en annan historia.

Nyheten om de blodiga händelserna i Paris nådde av allt att döma den svenska huvudstaden i början av mars 1848, och det dröjde bara några veckor innan den revolutionära inspirationen övergick i våldshandlingar. Rykten spreds. Man skrev upprop och proklamationer i vilka krav framfördes på störtande av kung Oscar I och införande av republik.

På lördagen den 18 mars 1848 samlades en folkmassa på Brunkebergstorg och började kasta sten mot ett hus där en bankett pågick. Överståthållaren i Stockholm satte in militär och skingrade folket, som svarade med ytterligare stenkastning men så småningom drog sig tillbaka. Sedan revoltörerna omgrupperat sig på kvällen till området mellan Kungliga slottet och Storkyrkan såg sig Oscar I tvungen att ingripa personligen. Först såg det ut att gå väl. Kungen lyssnade till klagomålen och beordrade frisläppandet av de män som tidigare arresterats. Lugnet lade sig över Gamla stan, men oroligheterna hade i själva verket bara börjat. På Norrmalm och på Blasieholmen fortsatte stenkastning under natten.

Det verkliga utbrottet kom på söndagen den 19 mars. Nu plundrades butiker och stora skaror av uppretade människor drog omkring på gatorna. På kvällen gav kungen order om att militär skulle angripa en större folksamling, som vägrade skingras, vid Storkyrkobrinken. Folk kastade sten mot de beridna soldaterna, som svarade med att, på kunglig order, öppna eld. Detta blev signalen till allmän sammanstötning mellan militär och revoltörer både på Stadsholmen och på Norrmalm. Revolten kuvades i blod.

Vi vet inte hur många som fick sätta livet till. Uppgifterna varierar, med en minimisiffra på 18 personer. En trolig uppskattning är att antalet döda var omkring 30 personer.

Smetana och Göteborg

Enligt vad man ibland får höra hade Tjeckiens nationalkompositör Bedřich Smetana nära band till Sverige. Stämmer det att han var göteborgare? Är det sant att hans mest berömda komposition, Vltava (Moldau), är direkt inspirerad av Ack Värmeland du sköna?

Man skall inte överdriva Smetanas svenskhet, men faktum är att han levde här under en viktig del av sitt liv. År 1856 tillträdde han en tjänst som dirigent i Göteborg, där han blev kvar i sex år. Allt tyder på att han gjorde ett gott arbete för stadens musikliv, inte bara som dirigent utan också som pianolärare. Han återvände till Prag 1862 och skrev sina viktigaste arbeten under de år som följde (Brudköpet 1866, Vltava 1874). Under tiden i Göteborg komponerade han dock de tre symfoniska dikterna Wallensteins läger, Richard III och Hakon Jarl.

Smetanas svenska period är väl känd i Tjeckien. Jag har personligen hört en tjeckisk guide i Prag förundra sig över att det inte finns ett Smetanamuseum i Göteborg. Överhuvudtaget är det en god idé att föra Smetana på tal om man är svensk turist i Prag; i övrigt möter man mest officiella beklaganden över alla krigsbyten våra förfäder och deras tyska knektar släpade bort från stadens palats (Djävulsbibeln, Wallensteinpalatsets skulpturer, med mera).

Så långt är det inga problem. Det är betydligt mer tveksamt om Smetana lånade melodin från Ack Värmeland du sköna till Vltava. Visserligen är det i princip samma melodi, men den finns i många versioner, och det är mycket svårt att reda ut vilken som influerade vilken. I Italien är melodin känd som La Mantovana och kan spåras ända tillbaka till tiden kring 1600. Varianter återfinns i hela Europa, bland annat i folkmusikskatten i Polen, Skottland, Tjeckien och Ukraina, men mest berömd är den variant som sjöngs i furstendömet Moldova (numera delat mellan Rumänien och Moldavien). Idag förknippas melodin även med Israel, där den har upphöjts till nationalsång – kompositionen och arrangemanget kan knytas till judiska immigranter från både Galizien (i Polen) och Bessarabien (i Moldova).

Huruvida Smetana mest inspirerades av Sveriges, Italiens, Polens, Moldovas eller något annat lands folkmusik lär, gissar jag, aldrig bli klarlagt.

Kejsar Norton I

Åtskilliga invånare i republiken USA är märkligt förtjusta i utländska monarkier. Men har de själva någonsin haft ett kungahus?

Nej, inte om vi utgår från formella kriterier. USA har, ända sedan nationen grundades under nordamerikanska frihetskriget, varit en republik. Om vi räknar med alla de folk som USA har underkuvat sedan dess finner vi dock gott om indiannationer med monarkiska system, och om vi räknar med de personer som på egen hand har utropat monarkier i USA blir listan ännu längre.

Den mest ryktbare galningen i sistnämnda kategori är Norton I, som 1859 utropade sig till ”kejsare av dessa Amerikas förenta stater” och levde till 1880. Norton I, som var engelsk immigrant, hette egentligen Joshua Abraham Norton. Efter att ha förlorat sin förmögenhet blev han mentalt obalanserad och inbillade sig att han var kejsare. Befolkningen i San Francisco uppskattade honom såsom stadens mest excentriske invånare, men hans dekret – till exempel befallningen att det skulle byggas en bro tvärs över San Francisco Bay – följdes inte. Publiken vid hans begravning uppgick till cirka 30 000 personer. Väl att märka blev vissa av Nortons idéer, däribland bron, senare verklighet.

Av de monarkier som har underkuvats av USA brukar man särskilt framhäva det hawaiianska, vars slott ännu finns att beskåda. Kungariket Hawaii expanderade i slutet av 1700-talet i samband med kung Kamehamehas erövringar. På 1800-talet växte både det brittiska och det amerikanska inflytandet i ögruppen. Till slut avsattes den sista regerande drottningen, Liliuokalani, år 1893. Hawaii blev republik, men redan 1898 annekterades öarna av USA.

Svarta soldater i sydstaternas arméer?

Det är allmänt känt att det förekom svarta soldater, inte minst förrymda slavar, i nordstaternas arméer under amerikanska inbördeskriget. Det finns gott om böcker och filmer om de cirka 186 000 svarta amerikaner (varav cirka 66 000 dog i strid eller av sjukdomar) som kämpade för slaveriets avskaffande i Nordamerika på 1860-talet. Men stämmer det verkligen att svarta soldater även stred på konfederationens sida, det vill säga för att försvara slavägarnas intressen?

Vid en första anblick förefaller frågan bisarr. Varför skulle slavar, eller ens fria svarta, rikta gevär mot de soldater som sökte befria dem från bojorna? Och varför skulle slavägarna vara djärva, alternativt tokiga, nog att beväpna sina ofria undersåtar? Borde inte det, i mången plantageägares ögon, ha förefallit som ett första steg i ett kollektivt självmord?

Jovisst. Men icke desto mindre skedde det. Fria svarta gjorde militära insatser för sydstaterna under hela kriget, redan 1861, och det dröjde inte länge förrän även slavarbetskraft togs i arméernas tjänst. Länge handlade det främst om arbete bakom linjerna: vapentillverkning och vapentransport, vagn- och brobyggen, leveranser av förnödenheter till armén, grävande av skyttegravar, arbete i militärsjukhusen, med mera. År 1863 väcktes även frågan om man inte borde rekrytera slavar till konfederationens arméer, så att de kunde värja Södern med gevär. Det främsta skälet var brist på soldater, men det fanns fler strukturella orsaker. Kampen om slaveriets vara eller inte vara var inte den enda krigsorsaken. För många sydstatare var kriget snarare en desperat kamp för den egna livsstilen, ett försvar för hembygdens allmänna intressen, mot ondsinta och ogudaktiga Yankees. Om man bara gav slavarna en chans skulle även dessa, resonerade man, inse försvarslogiken och ställa upp för det gemensamma bästa.

Motståndet i konfederationens politiska led mot förslaget var, som väntat, stort. År 1864 diskuterades frågan intensivt i sydstaternas kongress. Men ju mer kritiskt läget blev, desto mer svängde opinionen. I februari 1865 ställde sig även Robert E. Lee, Söderns störste general, positiv till förslaget. En majoritet i kongressen röstade ja till att beväpna svarta, och den 13 mars inleddes rekryteringen i Richmond. Väl att märka förblev soldaterna slavar även efter det att de erhållit sina gevär.

Det dröjde inte länge förrän två kompanier av slavar och fria svarta hade satts upp. De fick karaktäristiska grå uniformer och kunde snart ses paradera inför nyfikna åskådare på Capitol Square. Men det var för sent. Grant, Sherman och övriga nordstatsgeneraler hade redan krossat de konfedererades trupper på slagfältet. Den 9 april kapitulerade Lee vid Appomattox Court House och kriget var slut.

För den som vill läsa mer om de svartas bidrag till sydstaternas krigföring rekommenderas James H. Brewers bok The Confederate Negro. Virginia’s Craftsmen and Military Laborers, 1861–1865 (Duke University Press, Durham, N.C., 1969).

Blod och järn

Historien är full av yttranden som kända män uppges ha fällt, trots att det inte kan bevisas att de någonsin tog orden i sina munnar. Ludvig XIV sade inte ”Staten, det är jag”. Henrik IV sade (förmodligen) inte ”Paris kan väl vara värt en mässa”. Hermann Göring sade inte ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver.” Humphrey Bogarts rollfigur i Casablanca sade inte ”Play it again, Sam”. Och så vidare. Men hur är det med Otto von Bismarck, den preussiske ”järnkanslern”. Är det okej att man faktiskt förknippar uttrycket ”blod och järn” med honom?

Ja. Bismarck yttrade orden i ett tal i budgetutskottet i den preussiska lantdagens representanthus den 30 september 1862. Uttalandet lyder i svensk översättning: ”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom blod och järn.”

Detta var Bismarcks första parlamentstal i egenskap av ministerpresident, i ett läge där striden om budgeten, närmare bestämt kostnaden för en stor arméreform, var intensiv. Många av åhörarna var skeptiskt inställda till Bismarcks planer, och de tog inte väl upp när de hörde den nyblivne ministerpresidenten tala. Talet, med dess nakna realpolitiska ton, chockerade liberalerna, även dem på högerkanten. Till och med medlemmar av det preussiska kungahuset var upprörda, i synnerhet drottningen. Bismarck lyckades dock, med nöd och näppe, behålla sitt ämbete efter ett långt samtal med kung Vilhelm I.

Det enda diskutabla med yttrandet är huruvida Bismarck sade ”blod och järn” (Blut und Eisen) eller ”järn och blod” (Eisen und Blut). Här går uppfattningarna isär.

Morganatiska äktenskap

Vad är egentligen ett morganatiskt äktenskap? Termen dyker ofta upp i litteraturen, utan förklaring. Vad betyder det?

Den korrekta termen lyder på latin matrimonium ad morganaticam, ”morgonäktenskap” (av det fornhögtyska ordet morgan, ”morgon”). Det som avses är ett äktenskap i vilket en medlem av ett furstehus, till exempel en kronprins eller en kung, gifter sig med en kvinna som inte är jämbördig med honom och som därför inte får del av hans ståndsprivilegier. Däremot får hon en morgongåva, varav begreppet. Termen används också om det motsatta fallet, det vill säga när en furstlig kvinna gifter sig med en icke-furstlig man och trots det behåller sin titel (medan han inte får del av hennes).

Morganatiska äktenskap ingår inte i gammal svensk tradition, men i övriga Europa har det varit vanligt, särskilt i Tyskland. Ett mer geografiskt närliggande exempel är balettdansösen Louise Rasmussen (1815–1874), som gifte sig med Fredrik VII av Danmark år 1850. Louise uppgraderades visserligen till ”länsgrevinnan Danner av Samsö”, men inte mer. Hon blev aldrig dansk drottning, trots att hon var gift med kungen.

Det mest ryktbara av alla morganatiska äktenskap är den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinands äktenskap med den tjeckiska grevinnan Sophie von Chotkova und Wognyn. Kejsar Franz Josef, ärkehertigens farbror, var emot äktenskapet, som likväl blev verklighet den 1 juli 1900, efter det att Franz Ferdinand avstått från sina och Sophies framtida barns rätt att ärva kronan. Sophies formella titel efter giftermålet blev ”furstinna av Hohenberg”, från 1909 ”hertiginna av Hohenberg”. Slutet blev mycket olyckligt: både Franz Ferdinand och Sophie mötte döden i Sarajevo 1914 i samband med det attentat som förebådade första världskriget.

Arsenikmord i bondesamhället

I kriminalromaner som utspelar sig på 1800-talet och under första hälften av 1900-talet är det inte ovanligt att mördare nyttjar arsenik. Men hände det i verkligheten? Finns det spektakulära arsenikmord i vår svenska historia?

Det är omöjligt att svara på hur vanligt detta var. Mord är ju mord – i sig relativt sällsynta företeelser. Alla blir dessutom inte upptäckta, och i äldre tid var det svårt att fastställa dödsorsak. Däremot förekommer ofta arsenik i de fall morden har upptäckts och analyserats i modern tid. Varför? Därför att arsenik länge var vanligt förekommande på bondgårdarna. Giftet användes som medicin till hästar och som bekämpningsmedel mot råttor. Den som ville mörda sina medmänniskor i det gamla svenska bondesamhället hade lättare att komma åt arsenik än flertalet andra gifter.

Ett kusligt exempel på detta är Anders Lindbäcks historia. Han föddes 1803 som son till en fattig bonde i Dalsland och utbildade sig till präst. Efter att ha varit sockenadjunkt och skolmästare tillträdde han 1861 en tjänst som kyrkoherde i Silbodals församling i Värmland, där han gjorde sig känd som en god predikant och en förkämpe för nykterheten. Lindbäck tycks ha lidit av ett visst mindervärdeskomplex på grund av sitt fattiga ursprung, men han var ingen fattiglapp. Han köpte sig en bra gård och kunde kosta på sönerna en god utbildning. Båda blev officerare.

Som kyrkoherde var emellertid Anders tvungen att hantera ett stort ekonomiskt dilemma för socknen. Han måste ordna understöd åt ett fyrtiotal personer. Årjängsbygden var fattig skogsbygd, och det var ont om pengar i kyrkans kassa. Hur skulle kyrkoherden reducera kostnaderna? Svaret är att arseniktillgången gjorde honom till seriemördare. År 1864 mördade han tre personer – änkan Karin Persdotter i Huken, inhysehjonet Nils Pettersson i Fårskog och förre handlanden Anders Lysén i Silbodal – genom att blanda arsenik i nattvardsvinet. Egentligen sökte han döda minst fyra ytterligare personer, men de hade tur och överlevde dosen.

Morden begicks inom loppet av några månader. Karin dödades den 19 oktober, Nils den 30 november och Anders Lysén den 15 december. Men det sista mordet fällde mördaren. Anders Lysén var inneboende i prästgården och påträffades av kyrkoherdens egen kammarjungfru, Johanna Olsdotter, då han på morgonen låg medvetslös i sängen, omgiven av spyor och avföring i en förvriden ställning som vittnade om svåra kramper. Han begravdes omgående. Till saken hör att Lysén kort tid dessförinnan hade lånat ut 1 000 kronor till kyrkoherden och skrivit en revers på 10 000 kronor till kyrkoherdens förmån. Anhöriga – en bror och en svåger – till den före detta handlanden blev misstänksamma och begärde gravöppning och obduktion. Detta genomfördes också i februari 1865, varvid arsenik påträffades. Man drog sig till minnes att även Karin och Nils dött under mystiska omständigheter, och när de undersöktes var det lätt att lägga ihop två och två. Det enda Karin och Nils haft gemensamt var att de kort före döden fått nattvarden av kyrkoherden. Det hade inte Anders Lysén fått, men väl kvällsgröt. Kyrkoherden anhölls.

Anders Lindbäck erkände till slut, den 11 juni. Inför häradsrätten i Långelands tingshus hävdade han att han begått morden av barmhärtighet. Han dömdes till döden. Hovrätten tvingade igenom en andra rättegång, med samma resultat. Innan domen hann verkställas hängde sig Lindbäck i fängelset i Karlstad.

Vissa menar att mordmotivet varken var penningknipa eller missriktad barmhärtighet. Lindbäck kan mycket väl ha sett sig som Guds utsände, en övermänniska som hade i uppdrag att skapa ordning på jorden genom att utrota de värsta lössen, att han alltså blev en storhetsvansinnig psykopat. Det verkliga svaret på varför han mördade sina församlingsbor tog kyrkoherden med sig i graven.

Namnet Sidenvägen

I nästan alla redogörelser för de gamla karavanlederna mellan Kina och Europa möter vi termen Sidenvägen. Termen förekommer framför allt i skildringar av medeltida förhållanden, medan karavanvägarna under antiken i regel sägs vara föregångare till Sidenvägen. Men hur gammal är termen? Fanns den verkligen på Marco Polos tid?

Nej, inte alls. Termen myntades av den tyske friherren, resenären och geografen Ferdinand von Richthofen (1833–1905). En betydande del av Richthofens liv, innan han blev professor vid ett antal tyska universitet, tillbringades på långa resor. Han färdades kors och tvärs genom Asien men även i västra USA, där han deltog i prospekteringen efter ädelmetall. I synnerhet resorna i Kina ledde till stort intresse i Europa, och han publicerade ett omfattande arbete om sina kinesiska erfarenheter på 1870- och 1880-talen. Till de studenter som inspirerades av Richthofen hörde Sven Hedin.

Det var alltså denne preussare, och inte Marco Polo eller någon annan medeltida resenär, som först använde termen Sidenvägen (Seidenstraße; eller Seidenstraßen, eftersom det rörde sig om mer än en rutt). Första kända användande av termen kan dateras till 1877. Och ja, Ferdinand von Richthofen var nära släkt med första världskrigets flygarlegend Manfred von Richthofen (”Röde baronen”).

Sockerbetans historia

Den kommun där vi bor, Burlövs kommun, har ett kommunvapen som pryds av en sockerbeta i silver, med blad av guld, och en stjärna. Kommunvapnet signalerar vad man är officiellt stolt över och vill framhäva. Valet av symbol vittnar alltså om sockerbetans stora betydelse för bygdens historia, i synnerhet för den del av kommunen som heter Arlöv. Stjärnan minner om Sveriges första folkhögskola, som inrättades i Åkarp, kommunens andra tätort, år 1868.

Hur blev det så? Hur länge har man använt betor för att producera socker? I historisk tid har vi väl snarare använt sockerrör för att producera den vita kryddan?

Det stämmer. Före 1800-talet var sockerproduktion beroende av tillgång på sockerrörsodlingar, i regel brukade med slavarbetskraft. Plantagerna fanns i Västindien, Brasilien, på Maskarenerna och i andra lämpliga regioner i tropikerna. Av klimatskäl var odling i Nord- och Mellaneuropa inte att tänka på.

Detta ledde till att tyskarna, som saknade plantagekolonier, började experimentera. På 1740-talet upptäckte preussarna att betans saft var av samma art som rörsockrets märg. Under de decennier som följde arbetade forskare i norra och östra Tyskland på att skapa en fungerande betsockerindustri, och 1802 började man framställa socker ur betor vid ett slott i Schlesien. Utanför Magdeburg startades det första stora betbruket på 1810-talet. Men dessa projekt slutade i fiasko. Tekniken var inte fulländad och kostnaderna större än vinsterna. Inte heller försöken att starta sockerbruk i Skåne på 1830-talet var lyckosamma.

Experimenten fortsatte, samtidigt som sockerrörsproducenterna i Västindien kraftigt utökade sina odlingar. Under 1800-talets första hälft expanderade framför allt den kubanska sockerproduktionen med hjälp av den senaste tekniken och de nya järnvägarna. Att européerna trots detta fortsatte att arbeta med betsockertekniken berodde på att betorna hade många fördelar, utöver att de kunde ge socker. Biprodukterna kunde användas som näringsmedel och kreatursfoder, och sockerbetan passade utmärkt för växelbruk.

I mitten av 1800-talet bredde odlingen av sockerbetor kraftigt ut sig. Det blev alltmer lönsamt. I Skåne inleddes en större betodlingstradition på 1850-talet, särskilt sedan Skånska Sockerfabriks AB hade grundats i Landskrona 1853, men den verkliga expansionen inleddes sedan protektionisterna (tullvännerna) tagit makten i riksdagen. År 1883 anlades en råsockerfabrik i Säbyholm och redan på 1890-talet var Sverige självförsörjande på socker. År 1907 grundades Svenska Sockerfabriks AB (SSA), som vid den tiden var landets största företag. På 1920-talet arbetade omkring 75 000 man på de svenska betfälten under högsäsong.

Den svenska utvecklingen var inte exceptionell. I många länder växte betodlingen på ett lika dramatiskt vis. Vid sekelskiftet 1900 stod sockerbetan för mer än 60 procent av världens samlade sockerproduktion. Betsockret översvämmade marknaden, med priskrig och kraftigt fallande priser som följd. Detta resulterade i långvariga internationella tvister och regleringar, men det ledde också till att vanliga arbetare för första gången fick råd att göra socker till en vardagsprodukt i hemmen.

Juneteenth

Den 19 juni infaller en amerikansk helgdag känd som Juneteenth. Vad är detta? Vad firar man på andra sidan Atlanten?

Juneteenth (ett ord som bildats av en sammanslagning av June och nineteenth), även känt som Freedom Day och Emancipation Day, är en dag då afroamerikanernas historia officiellt lyfts upp och hyllas med utgångspunkt i att slaveriet i Texas avskaffades den 19 juni 1865. Det är inte helgdag i hela USA, men väl i 41 stater. Att det är just avskaffandet i Texas som firas beror på att 19 juni-firandet började där, med officiell högtidsstämpel sedan 1890.

Egentligen proklamerade Abraham Lincoln slavarnas frigörelse i sydstaterna den 22 december 1862, efter slaget vid Antietam, med juridisk verkan från och med den 1 januari 1863 (väl att märka uttalade han sig bara om slavarna i Söderns rebellstater, inte om slavarna i de slavstater som kämpade för nordsidan; i hela USA förbjöds slaveri först genom det trettonde tillägget till konstitutionen, som fick laga kraft i december 1865). På grund av det pågående inbördeskriget dröjde det emellertid till efter segern över konfederationens trupper innan sydstaternas invånare hörsammade påbudet. Den 18 juni 1865 anlände en armé till Galveston för att genomdriva beslutet i Texas, vilket också skedde påföljande dag, då general Gordon Granger lät läsa upp ”General Order No. 3”, som förkunnade att samtliga slavar i delstaten skänktes friheten.

Redan 1866 började de före detta slavarna i Texas fira årsdagen av frigörelsen. Firandet ökade i betydelse under de decennier som följde. Under första hälften av 1900-talet reducerades visserligen firandets betydelse till förmån för 4 juli-firandet, men från och med 1960-talet skedde ett successivt uppsving. I mitten av 1990-talet blev Juneteenth föremål för starkt förnyat intresse på nationell nivå, med nya symboler och organisationer, vilka har haft stor framgång i spridandet av helgen.

Högtidlighållandet av Juneteenth skiljer sig åt mellan orter och stater, men ofta ingår en offentlig uppläsning av Lincolns proklamation och sjungandet av traditionella sånger. Därtill kommer parader, danser, fester, picknick i det gröna och ibland till och med rodeoshower.

Hur och när fick vi choklad?

Hur kom chokladen till oss, och när började den på allvar ätas? Fanns det mjölkchoklad redan på 1700-talet?

Choklad är ett låneord från nahuatl, det språk aztekerna talade. I Mesoamerika kallades det xocolatl, av xococ (”bitter”) och atl (”vatten”). Även kakao är ett lånord (av cacáua) från regionen ifråga. Båda företeelserna var okända i Europa före Columbus expedition till Nicaragua 1503, då han fann kakaobönor, och Hernán Cortés erövringar på 1510- och 1520-talen. Vid denna tid var choklad inget man åt utan något man drack. Drycken bestod av en gröt av krossade kakaobönor, majsmjöl, vanilj och chili samt så mycket vatten som man ansåg nödvändigt. Eventuellt tillsattes honung och octli (jäst agavesaft). Prominenta personer i aztek- och mayaindianernas samhälle avnjöt drycken med förtjusning, och kakaoböner nyttjades stundom som valuta.

I Europa blev kakao och choklad föremål för experiment, särskilt i Spanien. Framför allt tillsatte man socker till drycken, vilket drastiskt reducerade bitterheten. På 1600-talet spreds seden att dricka choklad till det franska hovet. Övriga Västeuropa, inklusive Sverige, nåddes också av kakao och choklad, men drycken var alldeles för dyr för att kunna slå igenom utanför de allra förmögnaste samhällsskikten. Det hände att kakao salufördes som dyr medicin i apoteken. Carl von Linné konstaterade på 1700-talet att kakao lämpade sig bäst som dryck för fina damer, men inget tyder på att chokladen kunde konkurrera med det mycket populärare kaffe. Dåtidens chokladdryck bestod av kakao, socker, vanilj, ambra och kanel. Bönorna rostades, stöttes i mortel, värmdes upp och bakades ihop till en deg med övriga ingredienser. Slutligen löstes degen upp i mjölk eller varmvatten.

Det dröjde till 1800-talet innan man började äta choklad som fast föda. På 1830-talet lyckades holländaren Coenraad Johannes van Houten uppfinna en process varigenom man pressade fettet (kakaosmöret) ur kakaobönan och förvandlade resten till pulver. I och med att ämnena kunde separeras blev det möjligt att tillverka chokladkakor. Nästa stora innovation ägde rum i Schweiz på 1870-talet, då man lärde sig att tillverka mjölkchoklad, med betydligt mildare smak än övrig choklad.

Det avgörande genombrottet ägde rum vid förra sekelskiftet, då utbudet på råvaror ökade kraftigt. Dessförinnan hade kakaobönan framför allt odlats på små gårdar i tropikerna, men detta förändrades när de portugisiska kolonialherrarna på öarna São Tomé och Príncipe bestämde sig för att storsatsa på kakao.

Bakom uppsvinget för kakaoodlingen låg stigande världsmarknadspriser. Medan flertalet tropiska produkter blev billigare i slutet av 1800-talet gick kakao länge mot strömmen. Som jämförelse kan nämnas att grossistpriset för te i London halverades mellan 1870 och 1910 medan kakaopriset steg med nästan 50 procent under 1870-talet och förblev på en stabilt hög nivå i flera decennier. Huvudorsaken var just utvecklingen av mjölkchoklad.

São Tomé och Príncipe var perfekta för kakaoodling. Det enda som fattades var arbetskraft. Öarna saknade urbefolkning. Invånarna bestod på 1800-talet av frigivna slavar (slaveriet i det portugisiska imperiet förbjöds 1875), ättlingar till förrymda slavar (så kallade angolares) och mer eller mindre afrikaniserade ättlingar till portugiser. Ingen av dessa grupper hade lust att ägna sig åt hårt plantagearbete. Alltså måste arbetskraften importeras.

Problemet löstes genom att man köpte nya slavar från afrikanska fastlandet under sken av att man lejde kontraktsarbetare, serviçaes. Vissa år transporterades så många som 5 000 serviçaes enbart från Angola till kakaoplantagerna på São Tomé.

Portugisernas kakaosuccé manade grannarna till efterföljd. Spanjorer och tyskar sökte göra om succén i sina kolonier, men allra mest utnyttjades kakaoboomen av fria bönder på Guldkusten, i dagens Ghana. Efter första världskriget slogs de portugisiska plantagerna ut av konkurrensen från de mer konkurrenskraftiga odlingarna på Guldkusten. Resultatet var att världsmarknaden översvämmades av kakao. Alla fick råd att äta choklad.

Mahdin vid Nilen

I texter om islam och jihad förekommer ofta termen mahdi, som syftar på en person som härskade i Sudan på 1800-talet. Vem var det och vad gjorde han för att hamna i historieböckerna?

Frågan sätter fokus på vad som ofta framställs som en av det brittiska imperiets största motgångar under den imperialistiska eran, även om det snarare var en motgång för den osmanska administrationen i Egypten, under ledning av khediven (vicekungen) i Kairo, som i och för sig var nära lierad med Storbritannien.

Under några decennier i mitten av 1800-talet utvidgade vicekungarna kraftigt sitt välde söderut, längs Nilen, med hjälp av europeiska officerare. När expansionen var som mest lyckosam gick sydgränsen för Kairoregimens inflytande i nuvarande Uganda, men de mest framskjutna positionerna fick sedermera ges upp. Att de yttre gränserna för dagens Sudan och Sydsudan ser ut som de gör beror på denna egyptiska expansion i söderled.

För många invånare i det gamla Nubien, dagens norra Sudan, var detta en olycksbådande utveckling, eftersom deras gamla livsstil, inte minst slavhandeln, hotades av nykomlingarna. Med tanke på att militanta islamiska väckelser med krigiska inslag var vanligt förekommande i hela stäpp- och savannbältet söder om Sahara på 1800-talet är det föga förvånande att motståndet mot khedivens välde fick markant andliga drag, och på denna punkt blev mahdin (”frälsaren”) en nyckelgestalt.

Mahdins riktiga namn var Muhammad Ahmad ibn al-Sayyid Abd Allah. Han föddes inte långt från Dongola år 1845 som son till en skeppsbyggare vid Nilen. Redan i unga år studerade han skrifterna och tillägnade sig omfattande kunskaper om islam, särskilt sufismens traditioner. År 1871 lät han bygga en moské och började undervisa. Inom de påföljande åren växte hans rykte om att vara vis och pålitlig, och han tog till sig kritiken mot egyptiernas och européernas framfart. Han utropade sig till mahdi 1881 och inledde en väpnad revolt mot Osmanska riket.

I detta tidiga skede hade upproret antagligen kunnat krossas genom en resolut militäraktion, men myndigheterna i Khartoum underskattade mahdins karisma och sudanesernas utbredda missnöje. Inte ens när mahdin proklamerade jihad, drog ut i heligt krig och överföll egyptiska trupper tog man hotet på allvar. Uppror var vanliga, och de brukade alltid bli nedkämpade så fort det hettade till.

I nästa fas blev revolten mycket farligare. Mahdin värvade anhängare i provinsen Kordofan, där åtskilliga flockades till fanorna. Det är okänt hur många sudaneser som var gripna av mahdins religiösa budskap och hur många som närmast anslöt sig till upproret för att bli av med de oönskade myndigheterna – de många arabiska slavhandlarna, som öppet förföljdes av abolitionisterna i Kairo och London, tillhörde den senare kategorin. År 1883 var den mahdistiska armén så stark att den vågade sig på ett anfall mot de egyptiska soldaterna i al-Ubayyid, nedkämpade dem och tog deras vapen. När britten William Hicks dök upp med en armé blev även han besegrad. Mahdin vände sig nu mot Darfur, som i några år hade styrts av den österrikiske generalguvernören Rudolf Carl von Slatin. Han kapitulerade i december 1883 och sattes i fångenskap (varifrån han lyckades fly 1895).

Nu spred sig upproret fort. Med hjälp av de stora slavarméer som tidigare satts upp i Bahr al-Ghazalprovinsen stärktes mahdins militära potential kraftigt. Även trupper som tidigare lytt under egyptiska armén sällade sig till mahdin. I London och Kairo vände man sig till den mest betrodda av alla de europeiska officerare som hade tjänstgjort vid Nilen, den legendariske brittiske befälhavaren Charles George Gordon. Gordon hade deltagit i slaget vid Balaklava 1855 under Krimkriget, lett den europeiska frikår som hjälpte den kinesiske kejsaren att nedkämpa Taipingupproret på 1860-talet och på 1870-talet varit huvudansvarig för befästandet av khedivens makt i Sudan. Om någon kunde stoppa mahdin var det han.

Gordon anlände till Khartoum i februari 1884, men hans resurser var inte på långa vägar tillräckliga. Soldater deserterade och staden inneslöts av mahdins folk. Den brittiska undsättningsexpeditionen under lord Wolseley avancerade för långsamt och kunde inte hindra mahdisterna från att inta Khartoum den 26 januari 1885. Gordon stupade och halshöggs. På mahdins order placerades hans huvud i ett träd, så att förbipasserande barn kunde kasta sten på det.

Därmed var mahdin herre över norra och mellersta Sudan – i den sydliga Equatoriaprovinsen fortlevde en europeisk-osmansk administration under den schlesiske läkaren Eduard Schnitzer, mer känd som Emin Pascha, till 1889 – men hans tid som härskare blev inte långvarig. Redan den 22 juni 1885 dog mahdin i tyfus. Den islamiska staten överlevde dock ända till 1898, då britterna krossade dess trupper i slaget vid Omdurman.

Gleerups i Kongo?

Det har kommit till vissas uppmärksamhet att namnet Gleerup, som idag förknippas med ett läromedelsförlag och en bokhandel, på 1800-talet även återfanns i Kongo. En svensk officer eller äventyrare med detta namn skall ha varit kolonialherre i den vidsträckta koloni som Henry Morton Stanley byggde upp efter det att han hittat Livingstone och utforskat Kongofloden. Eller?

Jovisst är det så. Militären Edvard Gleerup (1860–1928; han kallades i allmänhet Edde och inte Edvard) var en av många svenskar som sökte sig till Kongo i slutet av 1800-talet. Området, som under den imperialistiska kapplöpningen tillföll den belgiske kungen Leopold II, utövade stor lockelse på svenska missionärer, administratörer och militärer. Eftersom Belgien saknade de äldre kolonialmakternas erfarenheter och staber var svenskarna välkomna att hjälpa till i styrandet, kristnandet och exploaterandet av landet. I mitten av 1880-talet var Edvard Gleerup en av östra Kongos mäktigaste män, med residens i Stanley Falls. Han var befullmäktigat ombud för Stanley själv, omgiven av slavhandlare och krigsherrar. Gleerups närmaste man var en annan svensk, kompanjonen Arvid Wester.

Efter sin hemkomst till Sverige författade Edvard Gleerup en skrift betitlad Tvärs genom Afrika (han blev den förste svensk som korsade Afrika i väst-östlig riktning), som publicerades av Norstedts 1888 (Tre år i Kongo. Skildringar, vol. II). Tack vare sin reseskildring har Gleerup skänkt oss värdefulla ögonvittnesskildringar av ett flertal aspekter av centralafrikanskt liv.

Hur var det då med kopplingen till förlaget och bokhandeln? Edvard Gleerup var sonson till Christian Wilhelm Kyhl Gleerup, den dansk-svenske entreprenör som 1826 grundade den Gleerupska bokhandel i Lund som ännu lever kvar. Samme Gleerup grundade förlaget med samma namn. Men Edvard Gleerup agerade på egen hand – varken bokhandeln eller förlaget var, såvitt vi vet, inblandade i den koloniala administrationen av Kongo.

När bönderna sålde sina skogar

I slutet av 1800-talet och vid förra sekelskiftet skedde en omfattande svit av marktransaktioner, som fullständigt förändrade fastighetsägarstrukturen i framför allt norra Sverige. Mängder av bönder sålde sina skogar, ibland även hela gårdar, till skogsbolagen. I berättarkulturen har detta ofta skildrats som en kombination av hänsynslös girighet, på gränsen till svindleri, och ett utbrett armod i gamla Fattig-Sverige. Men vad var det egentligen som hände?

Bakgrunden till utvecklingen är att söka i ångsågens genombrott på 1800-talet. Sågverksnäringen revolutionerades och behovet av råvaror, det vill säga skog, ökade drastiskt. Många bolag löste problemet genom att sluta avtal med bönder om avverkningsrättigheter, i regel för 50 år. Inte sällan behöll bonden en hel del inflytande, eftersom han enligt kontraktet ofta skulle göra avverkningarna själv. Många bönder tyckte att det var en god affär, eftersom de fick ett välkommet tillskott till hushållsekonomin, pengar som de aldrig hade kunnat få om bolagen inte efterfrågat deras timmer. Men i brottet mellan kontrakt och verklighet blev det gott om missförstånd. Otaliga rättstvister uppstod.

Hela situationen resulterade i en politisk debatt som slutade med att riksdagen 1889 beslöt att begränsa avverkningsrättigheterna till 20 år. År 1905 infördes en ny gräns vid 5 år. Effekten blev emellertid inte den avsedda. För att säkra råvarutillgångarna började skogsbolagen nu sträva efter att inte bara tillskansa sig avverkningsrättigheter utan helt sonika köpa skogen. En vanlig metod blev att först köpa hela fastigheten, inklusive bondgården, för att sedan sälja eller arrendera ut gården och jordbruksmarken men behålla skogen och den eventuella strandrätten vid älvarna.

Hur resonerade bönderna? Blev de lurade? Några blev det självfallet – samvetslösa spekulanter har alltid existerat. Men flertalet lurades inte, inte med vårt sätt att se, även om de långsiktigt kom att framstå som förlorare. Ofta ägde avyttringen av fastigheterna rum i flera faser, över mer än en generation. Först avhände man sig strandrätt och slöt avtal om avverkningsrättigheter, varefter det föll sig naturligt att sälja, i synnerhet om man kunde få behålla gårdsbyggnaden samt brukningsrätten till marken. Ur det kortsiktiga perspektivet var detta en lönsam strategi för många enskilda bondefamiljer, men ur ett längre perspektiv miste de en stor inkomstkälla. Allra vanligast, och lättast att förstå, var försäljningarna i de relativt nyanlagda gårdsbruken, vars jord var mindre bördig och avkastningen sämre än i de gamla kulturbygderna. För en nödställd nybyggare var ett erbjudande om att sälja gården och få pengar för skog som man ändå inte hade personlig nytta av mycket frestande.

Fram till 1880-talet valde de flesta bönder som sålde sina hemman till skogsbolagen att bli kvar i hemsocknen. Ett fåtal köpte faktiskt nya gårdar som ersättning för sina gamla. Men från och med 1880-talet förändrades detta mönster i grunden, bland annat eftersom fastighetspriserna gick upp. Den som sålde sitt hemman kunde möjligtvis bli kvar som arrendator eller torpare, men det blev allt vanligare att bonden flyttade, ofta hela vägen till Amerika.

För den som önskar läsa mer om skogsbrukets historia och dess stora konsekvenser för den svenska samhällsutvecklingen kan jag varmt rekommendera Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011).

Mörkrets hjärta, på riktigt?

Joseph Conrads kortroman Heart of Darkness (Mörkrets hjärta, 1899) handlar om en europeisk kolonialherre vid namn Kurtz, som i så hög grad har brutaliserats av omgivningarna och situationen att han i praktiken blivit en självständig furste med synnerligen blodiga vanor. När romanens huvudperson sänds ut för att ta kontakt med honom låter han sina afrikanska krigare gå till anfall.

Mörkrets hjärta är fiktion. Men har det hänt i verkligheten? Gick någon europeisk kolonialherre över gränsen på liknande sätt?

Jodå, det hände. Under den korta men intensiva kapplöpningen om Afrika under 1800-talets sista decennier och början av 1900-talet var det inte ovanligt att europeiska handelsstationer och koloniala utposter i kontinentens inland isolerades från omvärlden och att enskilda tjänstemän eller militärer begick våldsamma övergrepp. Detta skedde i ännu högre grad i ett tidigare skede, under den egyptiska expansionen i nuvarande Sudan, då både europeiska och arabiska elfenbenshandlare och slavhandlare från och med 1830- och 1840-talen upprättade egna småriken långt bortom myndigheternas kontroll.

Mest iögonfallande är dock likheten mellan Conrads roman och en verklig historia som utspelade sig samtidigt som romanen kom ut, år 1899. De franska kaptenerna Paul Voulet och Julien Chanoine ledde ett fälttåg som syftade till att erövra allt land från Mali i väster till Tchad i öster. Första målet var Zinder, huvudstad i sultanatet Damagaram i nutidens Niger. Fälttåget började i januari 1899, men armén, som omfattade 1 700 man, var alldeles för stor med tanke på det svåra försörjningsläget. Bristen på mat och vatten resulterade i det ena blodiga anfallet mot civilbefolkningen efter det andra, vartill kom att Voulet och Chanoine ofta överreagerade och tolkade alla afrikaner man mötte som fiender. Marschen österut urartade till en orgie i massakrer som får Kurtz fiktiva skräckvälde i Kongo att förblekna. Överallt slaktades män, kvinnor och barn som kom i vägen för fransmännen och deras huvudsakligen afrikanska krigare.

Utan att Voulet och Chanoine anade det blev nyheten om deras framfart en skandal i Frankrike. Hemmaopinionen svängde och en undersöknings- och undsättningsexpedition sändes ut efter dem, ledd av Arsène Klobb. Han insåg snart att ryktet om massakrerna var sant. I Birnin Kebbi låg tusentals lik och ruttnade i solen. Dräpta småflickor hängde i träd. Ingen tvekan om saken: Voulet och Chanoine hade gått över gränsen till totalt barbari.

När de båda fältherrarna insåg att Klobb var i antågande gjorde de precis som Kurtz i romanen. Den 14 juli lade sig Voulet i bakhåll med 80 man vid Dankori och öppnade eld mot Klobbs expedition. Klobb stupade. Voulet följde upp attacken med att förklara sig självständig. Han kungjorde att han från och med nu inte lydde under Frankrike utan skulle bygga upp ett eget afrikanskt imperium. Redan två dagar senare gjorde de afrikanska soldaterna i armén myteri, sannolikt eftersom de insåg att deras kaptener var kriminella och att repressalier väntade när kolonialmakten hann ifatt dem. Chanoine sköts och höggs till döds. Voulet lyckades fly med en tuaregkvinna, men hon övergav honom, och när han sökte ta sig in i ett läger blev även han skjuten.

För den som vill läsa mer om Voulet och Chanoine kan jag rekommendera Bertrand Taithes bok The Killer Trail. A Colonial Scandal in the Heart of Africa (2009). Till saken hör dock att den verkliga massakervågen bara hade börjat. Fortsättningen på fälttåget, som verkligen ledde till att allt land ända till Tchad erövrades, blev minst lika blodig som inledningen. Men nu såg man till att inte skapa skandalrubriker. Barbariet doldes effektivt. Voulet och Chanoine fick därmed bli symboler för ännu mer blodsutgjutelse än de var skyldiga till.

Folkparkernas uppkomst

I många svenska städer finns ett grönområde som går under benämningen Folkets park. Ibland rör det sig om välbesökta platser med många arrangemang. I andra fall – och de tenderar att bli allt fler – har platserna storhetstiden bakom sig och förefaller invänta beslut om nedläggning till förmån för byggandet av bostadshus eller parkeringsplatser. Ibland är de redan borta. I Oskarshamn har Folkets park fått ge plats för en livsmedelsaffär. Många folkparker har övergått från att vara levande centra för folkliv till att bli bortglömd historia. Hur uppstod folkparkerna? Och varför?

För att finna svaret får vi gå tillbaka till det sena 1800-talet. I takt med att folkrörelserna formerade sig och blev starka ökade behovet av gemensamma lokaler och samlingsplatser. Nykterhetsvänner hade egna lokaler, likaså frikyrkorna. Arbetarrörelsen skapade så småningom Folkets husslokaler. Flertalet folkrörelsebyggnader var avsedda för rörelsernas primära verksamhet, det vill säga allvarliga ting (gudstjänster, möten, agitation, och så vidare, allt beroende på folkrörelsens karaktär). Det dröjde inte länge förrän krav dessutom ställdes på lokaler och mötesplatser för fritidsaktiviteter. Inom arbetarrörelsen fanns en dröm om att samhället skulle förändras till att erbjuda vanligt folk mycket mer än högre lön och kortare arbetstid. Man skulle också få rätt och möjlighet att träffas, ha roligt och förkovra sig – kort sagt, skapa sig en meningsfull fritid på de få timmar som återstod mellan arbetsdagens slut och sömnen.

Det var här folkparkerna kom in i bilden. Här skulle, menade tongivande röster inom den unga socialdemokratin, arbetarna samlas för att såväl hålla möten som roa sig. Arbetarna i folkparkerna skulle vara nyktra, skötsamma och ordentliga, vilket underlättades av att de samlades på en specifik plats som förknippades med den egna folkrörelsen.

Utvecklingen gick från söder mot norr. Sveriges första Folkets park grundades i Malmö år 1891 genom att de lokala socialdemokraterna hyrde ett gammalt parkområde, Möllevångsparken. Succén var snart ett faktum, och inom loppet av några år grundades folkparker på flera håll i Sydsverige. Redan 1898 hade folkparkerna spritt sig till Mälardalen. Fyra år senare fanns fenomenet i Norrland. Därefter var Folkets park en institution i svenskt fritids- och nöjesliv under flera decennier.

Hur gick det till i praktiken? Låt oss betrakta min egen universitetsstad Lund. Här invigdes Folkets park den 1 maj 1895. Mellan 3 000 och 4 000 människor var närvarande. De kunde beskåda en nybyggd paviljong med restaurang, en pampig port av trä (just detta blev för övrigt ett signum för många folkparker: arkitekturen var ofta fantasifull, och i synnerhet portarna skulle vara imponerande), ett kafé, dansbanor, ett lusthus, en skjutbana och gungor. Fyra dagar senare infördes den första tidningsannonsen om folkparken, i vilken det kungjordes att inträdet uppgick till 10 öre och att skolbarn gick in fritt i föräldrars sällskap. Under de år som följde utökades nöjesutbudet med fester och basarer. Den verkliga expansionen kom när försäljningen av kaffe och lemonad kompletterades med utskänkningstillstånd (10 öre för en ölsejdel). Långt ifrån alla arbetare i Folkets park värnade om nykterheten.

N-ordet

Av alla negativa tillmälen som förknippas med rasism står ett i särklass: n-ordet, nigger. Hur har ordet utvecklats? Varför är det så negativt laddat?

Etymologiskt är det lätt att härleda. Ordet niger är latin för ”svart” och ursprungligen ett värdeneutralt ord för färgen ifråga. När termen brukades som pejorativ benämning inom ramen för ett slavsamhälle omvandlades den emellertid till ett ord med starka negativa bitoner, ett fult ord som kan översättas med ”svartskalle”, ”svarting” eller liknande. Det var också så termen kom att fungera i det nordamerikanska slavsamhället, som öknamn på svarta slavar. Väl att märka upplevdes ordet inledningsvis som socialt stigmatiserande för både användaren och den omtalade. Att överhuvudtaget kalla någon nigger var detsamma som att brännmärka sig själv som en outbildad tölp. Före 1865 använde rika plantageägare sällan termen. Däremot var det vanligt att fattiga vita småbrukare kallade slavar niggers. Slavarna replikerade med att kalla fattiga vita po’ white trash.

Sitt allra största användningsområde fick ordet inom slavarnas egen värld. De flesta som brukade termen var troligen själva slavar som nyttjade den om andra slavar, både positivt och negativt. Värdeladdningen fluktuerade allt efter situationen. När en slav talade om en annan slav gjorde han det i regel genom att kalla honom nigger. När slavarna pratade om sina bostäder kallade de dem ofta nigger quarters. När slavarna samlades i grupp var det till ett nigger meeting. Svarta predikanter var nigger preachers.

Ordet kom därmed att få tre huvudbetydelser i slavarnas egna led. (1) Det var ett värdeneutralt ord som syftade på dem själva, de svarta. (2) Det var ett allmänt fult ord som kunde användas om folk man tyckte illa om, oavsett hudfärg (till exempel i formen a white nigger coward, ”en vit nigger-fegis”). (3) Det var ett ord som kunde vridas i positiv riktning om någon i den egna gruppen (till exempel: ”du är allt en bra nigger”).

Med andra ord införlivade slavarna de vitas rasistiska terminologi med sin egen sociala verklighet. De bearbetade negativa tillmälen genom att dra in dem i den egna kulturen och tog därmed makten över språket.

Efter 1865 har alla dessa användningsområden vidareutvecklats. Det rasistiska nigger-begreppet har vandrat uppåt i hierarkierna och använts även inom gamla plantageägarkretsar. Men det har också vidareutvecklats inom svart kultur, senast inom rapparnas värld, på ett sätt som har stora likheter med hur det en gång användes i slavbarackerna.