1900-talet
I början av 1900-talet var rösträttsfrågan en av de hetaste på den politiska dagordningen i Sverige. Man lät till och med trycka vykort med propagandamotiv.
Detta exemplar, daterat 1902, återfinns på Landskrona museum.
Kunde Wismar ha tillhört Sverige?
I samband med westfaliska freden 1648 fick Sverige ett antal besittningar i Tyskland, däribland staden Wismar. Stämmer det att denna stad ännu i början av 1900-talet formellt tillhörde Sverige, och att vi mycket väl hade kunnat behålla staden, om den svenska regeringen bara velat?
Problemet med staden (samt området kring Neukloster och ön Poel, som administrerades från Wismar) var det svenska ointresset. Sveriges makthavare på 1700-talet och i början av 1800-talet var betydligt mer intresserade av det större området Svenska Pommern, längre österut, än av de små territorierna kring den gamla hansestaden Wismar. Det visste grannarna om. När Gustav IV Adolf år 1796 bröt sin förlovning med Luise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin försökte hennes far kräva skadestånd i form av Wismar, Neukloster och Poel. Det slutade med penningersättning, men fyra år senare var det tvärtom: svenskarna tog själva initiativ till att förpanta områdena till Mecklenburg-Schwerin på 99 år mot ekonomisk ersättning uppgående till 1 250 000 riksdaler. Den 26 juni 1803 slöts ett avtal om saken i Malmö.
Det rörde sig alltså om förpantning, inte om försäljning. Den svenska kronan förbehöll sig rätten att lösa in Wismar. Under hela 1800-talet åtnjöt Wismar följaktligen en särställning som halvsvenskt. Staden hade egna lagar och en egen flagga (röda och vita tvärgående ränder). I tidningsartiklar i Mecklenburger Tageblatt under åren före sekelskiftet 1900 kunde man läsa hur juridiska och politiska experter diskuterade möjligheten av att Sverige skulle utnyttja inlösningsrätten och ta tillbaka den sista resten av stormaktstiden.
Rent teoretiskt sett kunde detta ha skett, men knappast i praktiken. Kostnaderna för en inlösen var mycket hög, med tanke på att räntan hade ackumulerats under ett helt sekel. Lägg därtill att Kaiser Wilhelms Tyskland var en europeisk stormakt. Hade Tyskland accepterat att plötsligt mista territorium till Oscar II:s Sverige, ett Sverige vars politiska ledning till råga på allt stod Tyskland tämligen nära? En svensk inlösen skulle med all säkerhet ha framkallat en politisk kris, som hade slutat med att Sverige avstått från inlösningsrätten.
Så skedde under alla omständigheter 1903, som därmed får betraktas som absolut slutår för Sveriges ställning som innehavare (i teorin) av områden på kontinenten. I september detta år återtog storhertig Friedrich Franz IV formellt Wismar och inlemmade staden i det egna väldet.
Varför unionsupplösning 1905?
År 1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge. Visserligen var länderna formellt sett självständiga i förhållande till varandra även tidigare, men de hade gemensam kung och gemensam utrikespolitik. Vad gjorde att sprickan blev så djup just år 1905 att norrmännen bröt sig ur unionen?
Det vanliga svaret på frågan är att motsättningarna hade successivt ökat under 1890-talet och början av 1900-talet för att nå en avgörande brytpunkt 1905. Man hade grälat fram och tillbaka om Norges rätt till egna konsulat, om flaggans utseende, med mera, men först 1905 blev den norska opinionen så enad att det var politiskt möjligt att ta steget fullt ut och kapa banden till grannlandet. I februari gjorde den norska vänstern (som länge velat se en brytning) och den norska högern (som strävat emot) gemensam sak mot Oscar II och den svenska regeringen. Den 7 juni 1905 konstaterade stortinget att kungamakten hade trätt ur funktion och att unionen var upplöst.
Svaret på frågan är alltså att söka i den norska högerns förändrade attityd. Det kan självfallet ha rört sig om en strukturell trötthet, att politikerna inte längre orkade leta upp fler undanflykter eller försöka komma med fler medlingsförslag och skjuta upp avgörande beslut. Men man begår ett allvarligt misstag om man uteslutande beaktar de inomnorska politiska realiteterna. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 skapades internationella maktblock och allianser, kapprustning vidtog och osäkerheten ökade i vågor, något som slutligen resulterade i första världskriget. Ett av huvudskälen till unionens fortbestånd var säkerhetspolitiskt. Den norska högern såg fördelar i en union med Sverige i händelse av konflikt med främmande makt, det vill säga med Ryssland.
Detta leder osökt tankarna till rysk-japanska kriget 1904–1905. Kriget blev en nationell katastrof för Ryssland, vars militärmakt kraftigt försvagades. Dessutom blev motgångarna en signal till revolution mot tsarens regim. Visserligen överlevde regimen och lugnet återkom, men just 1905 var rädslan för Ryssland i Sverige och Norge mindre framträdande än på länge. Här finns sannolikt ett av huvudskälen till att även traditionellt unionsvänliga norrmän valde att sälla sig till de unionsfientligas läger. De försvarspolitiska argumenten för en bibehållen union sjönk i bakgrunden. De inrikespolitiska skälen till att bryta sig ur unionen övervägde.
Händelseutvecklingen inspirerar onekligen till kontrafaktiska överväganden. Vad hade hänt om Oscar II och de svenska politikerna varit mer diplomatiska och 1905 års norska frustration istället hade kommit ett decennium senare? Skulle unionsbanden ha kunnat kapas 1914 eller 1915? Knappast. Ingen politiker vid sina sinnens fulla bruk skulle ha tagit ansvar för en sådan splittring i skuggan av första världskriget.
Var Gallipolifiaskot Churchills fel?
Ett av ententens största misslyckanden under första världskriget var Gallipolifälttåget mot Osmanska riket, som var allierat med Tyskland och Österrike-Ungern. Men vem bar egentligen ansvaret för fiaskot? Är det korrekt att peka ut Winston Churchill, hjälten från nästföljande världskrig, som skyldig?
Fälttåget till Gallipoli, på engelska kallat the Dardanelles Campaign, år 1915 syftade till att erövra Konstantinopel och öppna Svarta havet för brittiska flottstyrkor. Detta skulle avsevärt underlätta samarbetet med Ryssland, som var i behov av stora militära leveranser i det gemensamma kriget mot tyskar och österrikare. Idén att slå till mot Osmanska rikets huvudstad var gammal, och fälttågsplanerna låg redo långt före första världskrigets utbrott. Planen var så välkänd inom dåtida underrättelsekretsar att turkarna också kände till huvuddragen och följaktligen var väl förberedda på vad som komma skulle. Eftersom många brittiska politiker och militärer visste att turkarna visste var fälttåget omstritt innan det sattes i verket.
Gallipolifälttågets genomförande började på allvar diskuteras i marinministeriet i slutet av 1914. Ingen visste hur starkt det turkiska försvaret var, men man var inte omedveten om riskerna. Till slut klubbades förslaget igenom, bland annat eftersom ryssarna utövat starka påtryckningar. Den mest positive beslutsfattaren var marinministern Winston Churchill. Hans närmaste underordnade, first sea lord och amiral sir John Fisher, var betydligt mer skeptisk.
Medan attackplanen utarbetades i januari och februari 1915 råkade kommitténs medlemmar ideligen i gräl. Churchill och Fisher var ofta oense. Skulle man nöja sig med en rent marin attack med gamla krigsfartyg som kunde undvaras? Då minimerade man riskerna och behövde inte slösa med värdefulla marktrupper. Eller skulle man satsa mer och sända regelrätta truppstyrkor till turkiska fastlandet, som understöd till flottan? Det senare förslaget segrade.
Invasionen inleddes under andra hälften av februari 1915. Snart stod det klart att turkarna och deras tyska allierade var synnerligen väl förberedda och visste att utnyttja sina goda försvarspositioner. Ententetrupperna, varav många kom från Australien, led stora förluster. I detta kritiska läge fortsatte Churchill att stödja Gallipolifälttåget. Fisher antog emellertid ”vad var det jag sade?”-attityden och fjärmade sig alltmer från projektet. Den 15 maj tog han den yttersta konsekvensen av sitt ställningstagande och avgick från sin post i protest. Churchill framhärdade, och fälttåget – som snarast var ett ställningskrig – fortsatte. Alltfler höga officerare på plats, i synnerhet amiral de Robeck, kritiserade nu hela operationen och antog Fishers linje i debatten. Till slut fann de gehör på högsta ort. Churchill lämnade regeringen och trupperna drogs tillbaka.
Efter kriget gjorde Churchill och Fisher allt för att kasta skulden på varandra, och diskussionerna har fortsatt. Den traditionella synda-bocken, i flertalet monografier och artiklar i ämnet, är Churchill, som saknade Fishers och de övriga amiralernas marina erfarenhet och som bar det formella ansvaret för felbedömningen av turkarnas försvarspotential. Men om vi utan vidare skuldbelägger Churchill gör vi det alltför lätt för oss. Ju mer man tar del av källmaterialet, desto mer inser man frågans komplexitet. Åtskilliga, inte bara Churchill, underskattade det turkiska försvaret. Trycket från Ryssland påverkade folk på betydligt högre positioner än Churchills. Lägg därtill fälttågspositiva kommittébetänkanden, det vill säga expertutlåtanden, som Churchill hade att ta ställning till, och ett helt decennium av sakkunnig (som man trodde) planläggning före 1915.
Winston Churchills största misstag var att han vägrade se sig besegrad och fortsatte att utkämpa ett svårvunnet krig på en front där fienden var segerrik. Om Churchill varit mindre envis skulle britterna med all säkerhet ha dragit tillbaka trupperna tidigare, erkänt nederlaget och räddat många liv. I efterhand, med första världskrigets slutfacit framför ögonen, framstår detta onekligen som det bästa alternativet. Men Churchill var den han var – en envis warlord som inte gav efter för motgångar. År 1915 blev detta ett problem som ledde till hans fall. Exakt samma inställning hos samme Churchill skulle dock, ett kvarts sekel senare, visa sig vara en oskattbar tillgång för hela den fria världen.
Hur många armenier dödades?
Hur många armenier fick sätta livet till i det folkmord som bröt ut under första världskriget, initierat av den dåvarande turkiska regimen?
Angreppen på armenierna (även andra icke-turkiska folkgrupper drabbades) inleddes på natten mellan den 24 och 25 april 1915, då 235 framträdande politiker och religiösa ledare häktades och dräptes. Fler än 2 000 personer arresterades under de veckor som följde, och minst 800 blev offentligt avrättade. De första som dödades i större omfattning var armenier som befann sig i turkiska armén, av den enkla anledningen att dessa var förhållandevis lätta att komma åt. I nästa skede vände sig regimen mot den civila befolkningen. Vissa fick välja mellan att gå över till islam eller bli förflyttade, medan andra helt sonika dödades eller deporterades för att massakreras i en annan del av det osmanska imperiet. En vanlig avrättningsmetod var dödsmarschen: hundratals armenier drevs ut på vandring genom stäpper, berg och öknar. Många dog av svält och törst. De som överlevde dessa umbäranden sköts till slut ihjäl av gendarmerna, och de som andades efter skotten dödades med knivar eller bajonetter. Angreppen mot armenierna försvagades något under våren 1916 men nådde en ny kulmen om sommaren. Förföljelserna fortsatte ända till 1923.
Exakt hur många som dödades är okänt. Enligt armeniska beräkningar miste 1,5 av de cirka 2 miljoner armenier som levde i imperiet livet, men siffran kan inte med säkerhet verifieras i tillgängliga källor. I dagens Turkiet pendlar istället uppskattningarna mellan 200 000 och 400 000 döda. Oberoende historikers bedömningar brukar hamna på mellan 700 000 och 800 000 döda, med reservation för att ytterligare cirka 600 000 armeniers öde är svårt att fastställa. Det kan alltså mycket väl ha rört sig om 1,5 miljoner dödsoffer.
Spanska sjukan och första världskriget
Är det sant att spanska sjukan skördade fler människoliv än första världskriget? Borde inte skyttegravarnas samlade elände under fyra år ha resulterat i fler döda än en influensaepidemi, oavsett hur geografiskt omfattande den senare var?
I allra lindrigaste fall, i de mest försiktiga beräkningarna, dog mellan 21 och 22 miljoner människor i spanska sjukan, den pandemiska influensa som förhärjade världen 1918–1920. Det är mycket troligt att det verkliga antalet döda var betydligt högre, kanske mellan 30 och 40 miljoner. Vissa forskare har gissat på över 100 miljoner. Första världskriget slukade 9,2 miljoner soldatliv i egentlig strid och sammanlagt, om vi lägger till de övriga som dog till följd av kriget, omkring 15 miljoner människor.
Ett skäl till att epidemin vinner över kriget i en jämförelse är att spanska sjukan var så globalt omfattande. Hela världen drabbades, och i isolerade områden vars befolkning hade dåligt immunförsvar var förödelsen förfärlig. Detta gällde så skilda regioner som Arktis och Söderhavet. Vissa inuitbyar i Alaska nästan utplånades. På Samoaöarna dog 7 500 av 38 000 öbor, det vill säga cirka 20 procent av befolkningen, inom loppet av november och december 1918. Spanska sjukan dödade framför allt folk i åldrarna mellan 20 och 40 år, aktiva vuxna män och kvinnor som rörde sig ute i samhället och därmed själva bidrog till att sprida smittan. I Sverige dog omkring 37 000 människor.
Huvudskälet till spanska sjukans dräpande kraft var den mutation som någon gång under 1918 transformerade viruset till en extremt farlig variant. Under normala omständigheter dödar ett influensavirus 0,1 procent av sina offer, medan spanska sjukans muterade virus dödade 2,5 procent. Det förefaller kanske inte mycket för en lekman, men om vi antar att en sjättedel eller en femtedel av jordens befolkning smittades är det inte alls underligt att dödstalet blev katastrofalt högt.
Kung Väinö av Finland?
Det cirkulerar många rykten, även i akademiska kretsar, om att Finland höll på att få en tysk kung efter det att landet blivit självständigt från Ryssland, och att denne skulle få namnet Väinö I. Är det sant?
Meningen var mycket riktigt att den nyblivna finska nationen skulle få en kung, eftersom det var det normala i Europa före första världskrigets slut. Eftersom Tyskland var nära lierat med de statsbärande skikten i Finland vände man blickarna mot detta land och fann inom kort lantgreve Friedrich Karl av Hessen (1868–1940). Han var gift med Margareta, som var dotter till kejsar Fredrik III av Tyskland och den brittiska prinsessan Victoria. Lantgrevens far hade länge varit verksam som officer i Danmark och bosatt sig permanent i Tyskland först på 1870-talet. De skandinaviska banden och hustruns mäktiga släktingar talade till Friedrich Karls förmån. Han valdes till kung av Finland av lantdagen den 9 oktober 1918.
Men då var det i praktiken redan för sent. Kort tid senare slutade första världskriget med tyskt nederlag. Alla tyska furstar tvingades abdikera. För Friedrich Karl var det politiskt omöjligt att i detta läge bli kung av Finland, och segrarmakterna Storbritannien och Frankrike var helt emot det. Han avstod formellt från kronan den 14 december samma år. Finland blev republik.
Att Friedrich Karl skulle ha kallat sig Väinö I om han verkligen blivit regerande kung är en skröna. Det är mycket troligare att han hade valt namnet Fredrik Karl eller Fredrik Kaarle.
När fick vi allmän rösträtt?
Vilka var det egentligen som införde allmän rösträtt i Sverige? Alla partier, även Moderaterna, har under de senaste åren försökt ta åt sig äran. Och när skedde det? Olika årtal dyker upp i historieböckerna.
Högern (Moderaternas föregångare), i synnerhet förstakammarhögern, var minst sagt skeptisk till införandet av allmän manlig och kvinnlig rösträtt. Om några skall äras mer än andra är det snarare medlemmarna av regeringen Edén (liberaler och socialdemokrater) 1917–1920. I bakgrunden svävade hotet om revolution, såsom i Ryssland, vilket fick motsträviga högermän att ge med sig. Men de tyckte inte om reträtten.
Problemet är dock större än så. Edén, Branting och de andra i regeringen införde nämligen inte allmän rösträtt för män och kvinnor åren 1917–1921, vilket vi kan läsa om i historie- och uppslagsböcker, åtminstone inte som vi definierar detta idag. De gjorde stora undantag, eftersom de inte menade att alla som idag har rösträtt var förtjänta av att få den. En gräns för rätten att rösta sattes vid 23 års ålder. Alla som gjort konkurs förvägrades rösträtt. Alla som varit dömda (fått straffpåföljd) uteslöts från rösträtten, liksom män som inte gjort värnplikt. Och viktigast av allt: de fattigaste uteslöts. Politikerna menade att de som var så fattiga att de inte kunde försörja sig, utan måste förlita sig på fattigvården (vad vi idag skulle benämna ”det sociala”), inte skulle få räknas som fullvärdiga medborgare och rösta. I praktiken innebar detta att många gamla svenskar – fattigdomen var i stor utsträckning ett ålderdomsproblem – uteslöts från demokratin.
Det var alltså fortfarande en lång väg att gå innan vi nådde fram till dagens situation. Värnpliktsparagrafen försvann visserligen ganska fort, men det dröjde till 1937 innan de bestraffade fick lov att rösta. Fattiga och folk med konkurser i bagaget fick vänta ända till 1945, då rösträttsåldern dessutom sänktes till 21.
Har Zorro existerat?
Har Zorro, välkänd på bioduken från stumfilmsepoken till idag, existerat? Eller är han ett påhitt från Hollywood?
Tyvärr, han är helt fiktiv. Zorro, den maskerade ädlingen som egentligen heter Don Diego de la Vega och lever i 1800-talets Kalifornien, skapades så sent som 1919 av Johnston McCulley i New York. Den första Zorroberättelsen hette ”The Curse of Capistrano”. Troligen inspirerades McCulley av banditer från det föregående århundradet, både i Vilda västern och annorstädes. Allra störst betydelse hade Joaquin Murrieta, en desperado som var verksam under guldruschens år i Kalifornien, och om vilken ytterst lite kan sägas med säkerhet, annat än att han inspirerade till Robin Hood-liknande historier. Murrieta fick ett högt pris på sitt huvud och dödades i en sammanstötning med California Rangers i juli 1853. För att bevisa att de verkligen hade dödat honom högg de av huvudet och bevarade det i sprit, varefter Murrietas skalle blev en turnerande sevärdhet. Legend- och mytbildningen tog fart omgående, och banditens postuma rykte växte sig så stort att McCulley knappast kan ha undgått att bli inspirerad.
Varför tillhör Åland Finland?
Varför tillhör Åland, vars befolkning är svenskspråkig, Finland? Borde inte ögruppen rätteligen tillhöra Sverige?
Frågan har två svar, beroende på hur långt tidsperspektiv man är villig att anlägga. Det vanligaste svaret tar sikte på 1900-talets historia och utvecklingen i slutskedet av första världskriget. Åren 1917–1918 var oroliga för ögruppens invånare, med flera truppstyrkor på ön, tidvis i hård väpnad konfrontation: här fanns ryska soldater, finska kommunister, ”vita” (icke-socialistiska) finländska trupper från fastlandet, en svensk flottstyrka och till slut även tyska trupper. När allt var över gjorde Sverige anspråk på Åland enligt de rådande principerna om nationell självbestämmanderätt. Man lutade sig mot en åländsk folkrörelse för anslutning till Sverige och hänvisade till en åländsk folkomröstning som gav starkt stöd för denna tanke. Sommaren 1921 avgjordes frågan genom Nationernas Förbunds ingripande, med följd att Åland tillföll Finland men erhöll självstyre, förblev svenskspråkigt och fick garantier för att behålla sin gamla status som demilitariserat landskap.
Det andra svaret tar sikte på äldre historia och två faktorer som ofta har kommit i skymundan: dels den kristna och juridiska organisationen under medeltiden och tidigmodern tid, dels 1809 års realpolitik. Senast på 1300-talet anslöts Åland till Åbo stift. Rättsligt sett var Åland länge självstyrande med eget landsting, men 1435 inordnades ögruppen under Norrfinne lagsaga. Både kyrkligt och världsligt uppfattades alltså Åland som en del av det område som idag räknas som Finland. Väl att märka kunde denna utveckling ha hejdats. Kastelholms slottslän, som var politiskt viktigt under senmedeltiden, omfattade själva Åland, men länsinnehavarna hade tidvis band till såväl slottslän i nuvarande Finland som till slottslän i nuvarande Sverige. Det fanns alltså inget som förutbestämde hur Gustav Vasa och hans efterträdare skulle hantera Åland, men utvecklingen på 1500- och 1600-talen följde i allt väsentligt det finländska mönstret. När hertig Johan, den blivande Johan III, var hertig i Finland lydde Åland under hans välde, och 1634 fördes Åland till Egentliga Finlands landshövdingedöme.
Denna historia var inte obekant för deltagarna i de fredsförhandlingar som resulterade i den för Sverige förödande freden i Fredrikshamn 1809. Under kriget mellan Sverige och Ryssland hade båda sidor haft framgångar i kampen om ögruppen: först hade ryssarna erövrat den, varpå ålänningarna gjort uppror och svenska trupper återtagit kontrollen men tvingats avtåga under von Döbelns ledning. När freden slöts hade alltså Sverige inte längre soldater på öarna, vilket underlättade ryssarnas krav på Åland såsom en historisk del av Finland. I och med det kom Åland att knytas ännu starkare till Finland än tidigare, och möjligheten att förändra den realpolitiska situationen efter 1917–1918 års händelser försvårades.
Hakkorset
Det är välkänt att hakkorset har använts i många kulturer innan symbolen övertogs och närmast kontaminerades av nazisterna. Men korset förekommer i olika varianter med hakarna vända åt olika håll, medurs och moturs. Hur viktigt var detta? Vilken betydelse hade skillnaderna?
I grund och botten är det hela tiden samma tecken, ett likarmat kors med böjda ändar, och varianterna är fler än de som förknippas med medurs- och motursformerna. Det finns exempelvis både hakkors med rätvinkliga och hakkors med bågformade hakar. Symbolen har mycket riktigt förekommit i mängder av kulturkretsar, från maya- och navajokulturerna i Amerika till kristendomen, jainismen, buddhismen och många andra religioner i Gamla världen. Hakkorset har under seklernas lopp syftat på allt mellan himmel och jord (lycka, sol, diverse gudomligheter, finländska flygvapnet, ASEA, med mera).
I många kulturer har varianterna, såvitt vi kan bedöma idag, inte haft någon annan funktion gentemot varandra än den rent dekorativa. Flertalet människor har inte ägnat skillnaderna någon belagd tanke, även när det gäller frågan om huruvida korsen förefaller röra sig medurs eller moturs. Hos vissa folk har dessutom en specifik variant kraftigt dominerat över övriga, varför frågan om vad som betyder vad sällan uppkommit. Så var fallet för vikingatidens nordbor; deras hakkors snurrade i regel moturs. När nazisterna valde hakkorset som symbol omkring 1920 fastnade de för medursvarianten, men de nyttjade samtidigt vikingarna som förebilder och drog nytta av att även dessa använt hakkors (trots att deras kors alltså var ställda moturs). Nazisternas val av medurshakkorset berodde möjligen på att just denna variant år 1910 hade förordats av poeten Guido von List som allmän antisemitisk symbol. Vid denna tid var hakkorset i tyska nationalistkretsar en väl inarbetad germansymbol, som sedan decennier hade ansetts härstamma från en forntida arisk kultur, varför det inte var särskilt överraskande att Adolf Hitler blev förtjust i den.
För att finna kulturer i vilka medurs- och motursvarianterna har haft mycket olikartade aspekter bör vi vända blicken mot Asien. I traditionell hinduisk kultur skiljer man mellan medurshakkors (svastika) och moturshakkors (sauvastika). Svastikan är en solsymbol vars lopp imiterar solens lopp över himlen. Sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker, ibland även med gudinnan Kali. Även i buddhistisk tradition förekommer konkreta distinktioner mellan medurs- och moturshakkors.
Vårt teknikhistoriska kulturarv
När historia kommer på tal rör det sig nästan alltid om forna tider, som vikingatid och stormaktstid. Lämningar från dessa epoker, exempelvis runstenar och gamla slott, räknas som kulturarv och blir skyddade i lag. Men hur är det med vårt moderna kulturarv? Bryr sig ingen om att skydda den teknik som var viktig för några decennier sedan men som är passé idag?
Frågeställaren har onekligen en poäng. I synnerhet de senaste hundra årens lämningar betraktas i praktiken inte som historia och åtnjuter därför sämre skydd. Det krävs inte sällan en kombination av slump, lokalpatriotism och energiska entusiaster för att sådant skall räddas till eftervärlden.
Som exempel kan nämnas Grimetons radiostation utanför Varberg, som byggdes på 1920-talet för att möjliggöra trådlös kommunikation med USA. Den invigdes 1925 genom att Gustaf V sände ett meddelande till Calvin Coolidge. Flera liknande ”storradiostationer” byggdes på 1920-talet, som en indirekt följd av att första världskriget hade visat att kablarna var sårbara. Grimetons station var en av 18 liknande anläggningar i ett nätverk, vars mittpunkt låg på Long Island utanför New York. Själva telegraferandet skedde i Göteborg, där folk fick lämna sina telegram. Därefter ägde sändningen rum i Grimeton. Mottagningen av signaler var lokaliserad till en station i Kungsbacka.
Men tekniken stod inte stilla. Efter några decennier började man utveckla radiorör med höga effekter. 1920-talets mästerverk framstod som dinosaurier. Förutom i Grimeton dog de ut fullständigt. Idag är anläggningen i Halland den enda ännu driftsdugliga av sitt slag i världen.
Det som framför allt gör Grimeton världsunikt är Alexanderson-alternatorn, en roterande elektromagnetisk generator som alstrade radiovågor och gav en sändareffekt på 200 kW. Alternatorn uppkallades efter den svensk-amerikanske ingenjören Ernst Alexanderson (1878–1975), född i Stockholm och sedan 1901 bosatt i USA. Han fick sammanlagt 345 patent och räknas till en av 1900-talets stora uppfinnare, men i Sverige är det få som reagerar när namnet nämns.
Sedan 2005 står Grimeton på Unescos världsarvslista. Man kan besöka ett litet museum och gå en liten slinga kring en av de sex antennbärande masterna av stål med 127 meter höga och med 46 meter breda tvärarmar. Men för den som nöjer sig med att se dem på håll räcker det att köra på E6:an. Världsarvet dominerar helt den lokala landskapsbilden.
Det ouppklarade mordet på Lilly Lindeström
Stämmer det att en kvinna i Stockholm på 1930-talet dödades av en vampyr, eller av en man som uppfattade sig som en sådan?
Den kvinna som frågan berör var en 32-årig prostituerad vid namn Lilly Lindeström. På valborgsmässoafton 1932 blev hon uppringd av en okänd man som ville köpa sex. När han kommit gick Lilly ned till en väninna, som bodde i samma trappuppgång, för att låna kondomer. Meningen var att Lilly skulle gå ut och roa sig med väninnan senare på kvällen, men hon kom aldrig tillbaka. Väninnan var inte orolig – något hade väl hänt som fått Lilly att utebli. Men när hon varken sett eller hört Lilly på flera dagar kontaktade hon polisen den 4 maj.
Ordningsmaktens företrädare bröt sig in i lägenheten. Den såg ut som vanligt, med ett par bisarra undantag. På ottomanen låg en mördad Lilly, med krossat huvud och kuddar ovanpå kroppen. I kokvrån fanns en blodig handduk och en tillbucklad soppslev med blodspår. I övrigt var allt som vanligt. Inget saknades. Inga ledtrådar hade lämnats, förutom soppsleven och handduken med blod.
Detta var ett år efter premiären på Tod Brownings film Dracula med Bela Lugosi. Vampyrerna upplevde ett populärkulturellt uppsving. En och annan polis drog slutsatsen att Lillys sista kund hade dödat henne med okänt föremål (soppsleven var för vek härtill) och därefter använt sleven till att dricka hennes blod. Men vem var han (eller hon)? I lägenheten påträffades visitkort från 80 män, vilka förhördes. Även andra personer, kända för våldsbrott, frågades ut av polisen. Förgäves. Mördaren hittades aldrig och är än idag okänd.
Även om vampyrtesen är minst sagt svag – att en soppslev har blodspår betyder ju inte att någon nödvändigtvis har använt den till att dricka blod – har Lillys mördare gått till kriminalhistorien som ”vampyren vid S:t Eriksplan” eller ”Atlasvampyren”. Han ägnas ett kapitel i journalisten Börje Heeds bokserie Brottsplats Stockholm (del 1, 1989). Dessutom har han gjort entré i de tecknade seriernas värld, närmare bestämt i Ola Skogängs Mumiens blod (2008), en ruggig och vältecknad Stockholmsskildring som varmt rekommenderas. Men, som sagt, mordet på Lilly Lindeström är och förblir ouppklarat.
Bildsköne Bengtsson och andra sociala banditer
När jag föreläser om Robin Hood-legenden får jag ofta frågor om liknande figurer i vårt eget land. Har vi haft svenska Robin Hoodar? Dådkraftiga män som stal från de rika och gav till de fattiga?
Först och främst bör det påpekas att ingen kriminellt verksam individ, särskilt inte stora skurkar av Robin Hoods kaliber, bevisligen har skänkt bort sina byten till de fattiga. Hela idén om sociala banditer grundar sig på önsketänkande. Folk har använt verkliga brottslingar som förlagor – narrativt råmaterial – till legendfigurer som ställer upp för de fattiga och bekämpar den orättvisa överheten. Fenomenet är globalt och allmänhistoriskt. Det frodas särskilt i tider av sociala trauman, då det uppstår folkliga behov av dylika berättelser. Att Robin Hoodlegenden växte fram under decennierna efter digerdöden, då det engelska lågfrälset kompenserade sig för inkomstbortfall genom korruption och bondeförtryck, är ingen slump.
Sociala trauman och fattigdom är inte ovanliga företeelser i svensk historia. Därför har även vi haft sociala banditer i vår berättarkultur, men flertalet är bortglömda eftersom vi inte längre plågas av de eländen som en gång frambesvor dem i exempelvis skillingtryck och tidningsartiklar.
Ett känt exempel från Småland är Carl Gustaf Tullberg (d. 1825), mer känd som Mästertjuven Tullberg, som härjade framgångsrikt bland landshövdingar och godsherrar i Sydsverige ända till sin död (han lär, liksom flertalet sociala banditer, ha blivit förrädiskt mördad). Tullberg var mäkta populär i 1800-talets Fattig-Småland. Ett exempel från Ångermanland är Erik Olof Olsson, mer känd som Erik Olof Älg. Vid förra sekelskiftet blev han en hjälte för fattiga skogstorpare, som tog till sig historierna om hur han satte rekord i tjuvskytte och lurade länsmän, kronojägare och de förhatliga skogsbolagens skogvaktare.
Vår senaste regelrätta sociala bandit är Bildsköne Bengtsson, född i skånska Vittsjö, som var verksam på 1910-, 1920- och 1930-talen. När han slutligen åkte fast 1934 förpassades han till fängelse, senare även till mentalsjukhus. Han blev utskriven på hösten 1945. Under fem års tid arbetade han därefter som skräddare i Markaryd och fick uppleva hur det kändes att vara en levande legend. Historierna om Bengtssons tjuvaktiga bravader hade gjort honom till Markaryds största turistattraktion. Många trodde faktiskt att han hade tagit från de rika i syfte att skänka till de fattiga. Efter ett återfall i kriminalitet i början av 1950-talet startade Bengtsson ett litet skrädderi i Göteborgsstadsdelen Örgryte och lyckades hålla sin gamla förbrytaridentitet så hemlig att återstoden av livet – han avled 1966 – blev tämligen lugnt.
Gustaf V och Adolf Hitler
Hur goda eller dåliga var egentligen relationerna mellan Gustaf V och Adolf Hitler? Kungen var ju välkänt tyskvänlig, men också betydligt mer konservativ än rikskanslern/Führern. Kände de varandra? Uppskattade de varandra?
Jodå, de kände varandra, men de uppskattade knappast varandras sällskap. Det är belagt att den svenske kungen, tyskvänligheten till trots, var allmänt skeptisk till Hitler och delar av dennes politik. Redan 1933, när president Hindenburg ännu levde, avbröt Gustaf V sin hemresa från den årliga vistelsen på Rivieran i syfte att läxa upp den blivande tyske diktatorn. Han for till Berlin, bjöd in de tyska ledarna på lunch på svenska legationen och förklarade för Hitler att nazisternas judepolitik skulle få katastrofal verkan på Tysklands internationella rykte. Kanslern borde ”fara skonsammare fram”. Den svenske ministern af Wirsén, som tjuvlyssnade bakom dörren, har vittnat om att han hörde Hitler höja rösten och slå näven i bordet. För att ytterligare markera sin ståndpunkt spelade Gustaf V efter lunchen tennis med en känd tyskjudisk tennisspelare, Daniel Prenn (rankad som världens sjätte bäste spelare 1932), som hade stämplats som olämplig att representera Tyskland internationellt.
Gustaf V menade personligen att hans agerande i Berlin 1933 ledde till att judarnas situation i Tyskland förbättrades. Han var tämligen ensam om uppfattningen, men han drog sig inte för att fortsätta att komma med moraliska och politiska pekpinnar riktade mot Führern, parallellt med att han uttryckte sin uppskattning över hur nazisterna styrde Tyskland i övrigt. Denna ambivalens är även tydlig om man betraktar kungens agerande under andra världskriget. Både 1940 och 1942 deklarerade Gustaf V i personliga brev till Hitler Sveriges beslutsamhet att motsätta sig varje neutralitetskränkning, och i juni 1940 sände han en obesvarad vädjan till Hitler rörande Håkon VII av Norge. I andra brev (varav vissa inte avsändes – innehållet överfördes istället muntligt via Tysklands sändebud i Stockholm) är Gustaf V betydligt mer positiv, till exempel när han tackar Hitler för att Tyskland har gått till angrepp mot Sovjetunionen och dess bolsjevikiska ”pest” och passar på att gratulera till framgångarna under Operation Barbarossa.
Vi vet att Adolf Hitler var föga förtjust i Gustaf V:s förnumstiga uppläxanden. I sina publicerade ”bordssamtal” (Tischgespräche) beklagar Hitler det tråkiga faktum att skandinaviska monarker blev så gamla.
Himmler och Tibet
En av de personer som, sin vedervärdighet till trots, aldrig upphör att fascinera frågeställare är Heinrich Himmler. Ryktena om hans märkliga idéer och bisarra tankevärld är många, och det är onekligen svårt att skilja fakta från fiktion. Varför gillade han runor? Hur intresserad var han av bohuslänska hällristningar? Hade han inte en märklig idé om jordens skapelse?
Till historierna och skrönorna om SS-ledaren hör att han skall ha varit besatt av Tibet, ungefär som agent Dale Cooper i tv-serien Twin Peaks. Stämmer detta? Var Himmler ett Tibet-freak?
På sätt och vis. Såvitt vi vet lät han sig aldrig inspireras av Dalai lama eller buddhistisk teologi. Men visst var han intresserad av Tibet, och det var han inte ensam om. Det fanns under mellankrigstiden en djärv teori om att Tibet en gång hade utgjort hemvist för en forntida högkultur. Ingen visste hur den hade uppstått, men enligt spekulationer hade folk sökt sig till Tibet efter att omvärlden ödelagts i en naturkatastrof. Heinrich Himmler drog slutsatsen att Tibet måste vara de gamla atlanternas tillflyktsort. När Atlantis gick under sökte sig överlevarna till den asiatiska högplatån. Därifrån vandrade de vidare, dels till Östasien och dels till Europa. Detta skulle förklara en annan av Himmlers märkliga idéer, att eliterna i Europa – särskilt germanerna – och vissa östasiatiska herrefolk hade gemensamma rötter. Samurajerna i Japan var, menade Himmler, besläktade med hans egna SS-soldater.
Heinrich Himmlers tibetanska intresse (som inte var helt rumsrent i Nazityskland, varför han mestadels höll tyst om sina hypoteser) ledde till att han 1939 finansierade en expedition till Tibet, som gick om intet på grund av andra världskrigets utbrott. Himmler och zoologen, tillika SS-medlemmen, Ernst Schäfer sökte också förgäves smuggla in vapen till Tibet för att egga tibetanerna till krig mot britterna.
Förebilderna för Syldavien
När Tintinalbum och Tintinfilmer kommer på tal dyker frågor ofta upp om hur mycket som förvisso är påhittat men likväl bygger på verkliga förlagor. En av de mest återkommande frågorna handlar om Syldavien, en östeuropeisk stat som dyker upp i ett flertal album men som lyser med sin frånvaro på den moderna europeiska kartan. Har Syldavien existerat? Finns det en verklig förlaga?
Nej, landet har inte existerat. Men ja, det finns en förlaga, eller rättare sagt flera dylika. När riket första gången dyker upp 1938–1939 i Kung Ottokars spira fungerar det närmast som ett balkaniserat Belgien, medan grannlandet Bordurien är ett idealtypiskt fascistland med drag av Italien och Tyskland, även det placerat i Östeuropa. Syldaviska är en variant av brysseldialekten (marolliska). Men för att skänka landet en säregen historisk identitet hämtade Hergé stoff från flera olika håll.
Polen fick bidra med inspiration till ortnamn och historisk utveckling. Det är ingen slump att åtskilliga syldaviska platser slutar på ändelsen -ow. Många syldaviska medeltidskungar har polska paralleller (till exempel polacken Mieszko I och Muskar I av Syldavien, samt polacken Kasimir III och Ottokar IV av Syldavien).
Tjeckien har bidragit med ett kungligt personnamn. Det syldaviska kunganamnet Ottokar går tillbaka på det tjeckiska Otakar. Den mest kände innehavaren av namnet var Otakar II, som regerade från 1253 till 1278 och under en tid var Centraleuropas mäktigaste man.
Västra Balkan, i synnerhet Montenegro, Hercegovina och Albanien, har bidragit med landskapsbilden: berg, dalar, kyrkor och moskéer med minareter. I synnerhet Albanien har inspirerat Hergé, inte bara landskapsmässigt utan också vad beträffar flaggan. Albaniens nationsflagga har en svart örn på röd botten, Syldaviens en svart pelikan på gul botten.
De gamla ortodoxa Balkanstaterna – Serbien och Bulgarien – har bidragit med skriften. Folk i Syldavien skriver ju med det kyrilliska alfabetet, inte med det latinska.
Turkiet inspirerade Hergé till skildringen av äldre syldavisk kultur, i form av en miniatyrmålning som Tintin (och albumläsaren) kan fördjupa sig i på en hel albumsida. Hergé lät turkarna erövra den syldaviska delen av Balkan redan på 900-talet (vilket är historiskt omöjligt – det borde snarare ha skett på 1300- eller 1400-talet). Väl att märka har miniatyrmålningen markanta turkiska och persiska drag, detta trots att den uppvisar turkarna som förlorare. Ergo: Syldaviens egen konst har anammat turkiska element.
En annan, mycket viktig, pusselbit är Österrike. Syldavien uppfanns vid samma tid som Hitler slog ihop Österrike med Tyskland (Anschluss 1938), en händelse som bildar utgångspunkt för ramhandlingen i Kung Ottokars spira, där huvudskurken heter Müsstler, en uppenbar korsning av Mussolini och Hitler.
Lägg därtill att Hergé var inspirerad av sin tids europeiska populärkultur, med diverse påhittade operettfurstendömen och -kungariken. Det viktigaste av dessa var säkerligen Ruritanien, som lanserades i Anthony Hopes roman Fången på Zenda (1894), sedermera framgångsrikt filmatiserad. Ett antal element i romanen och dess intrig, exempelvis borgen i sjön och dubbelgångaren, återanvändes av Hergé i Kung Ottokars spira.
Syldavien är alltså resultatet av en medveten blandning av alla möjliga länder i östra Europa samt Belgien, med historiska samt samtidspolitiska och -kulturella referenser från många skilda håll.
Tredje rikets ockultist
Då och då får jag specifika filmfrågor, vilka inte nödvändigtvis behöver vara länkade till filmer som har något med verklig historia att göra. Så är fallet med ett spörsmål om den på en serieförlaga gjorda biosuccén Hellboy (2004) med Ron Perlman. I filmens skurkgalleri syns inte bara den ryske munken Rasputin utan även en nazi-ockultist vid namn Karl Ruprecht Kroenen, som förknippas med Thulesällskapet. Rasputin har utan tvekan funnits, även om han i själva verket dog långt före filmens handling (i Hellboy har han en enastående förmåga att återuppstå). Men hur är det med Kroenen? Och om han är påhittad, hade han måhända en verklig förlaga?
Karl Ruprecht Kroenen är fiktiv. Men ja, han hade på sätt och vis en äkta förlaga. Förlagan hette Karl Maria Wiligut (1866–1946). Han var inte alls lika farlig i verkligheten som Kroenen är i filmen, men nästan lika bisarr. Wiligut var pensionerad officer i den gamla österrikiska armén och hade tjänstgjort i första världskriget. År 1919 lämnade han militärlivet och blev ockultist på heltid. Han menade att han stammade från en gammal germansk släkt och i själva verket var bärare av en hemlig tysk kungatitel. Dessutom utvecklade han en hätsk paranoia riktad mot katoliker, judar och frimurare, som enligt Wiligut länge hade förföljt honom och hans ätt. Han påstod också att han kunde träda i kontakt med sina anfäder och få del av deras tusenåriga kunskap, och han utvecklade ett eget runalfabete.
Wiliguts fru, som uppfattade honom som galen, såg till att han placerades på mentalsjukhus. År 1924 blev han diagnostiserad som schizofren och storhetsvansinnig. Kort tid senare omyndigförklarades han. Wiligut satt därefter inspärrad på en institution i Salzburg till 1927. Fem år senare emigrerade han till Tyskland, där han 1933 upptäcktes av Heinrich Himmler.
I och med det var Wiliguts lycka gjord. Himmler beundrade honom och gynnade honom på allehanda vis. Under namnet Weisthor blev Wiligut medlem i SS och befordrades successivt (SS-Standartenführer 1934, SS-Brigadenführer 1936, etcetera). Himmler sökte förmå honom att avslöja så många av anfädernas fördolda hemligheter som möjligt, och Wiligut gjorde vad han kunde, med hjälp av ansenliga mängder droger och alkohol. Wiligut skrev dikter och utredde diverse förhistoriska och religiösa frågor åt Himmler; bland annat rekommenderade han Reichsführern att slå på trumman för införandet av en förment urgammal germansk religion i Tyskland. Han utformade ritualer (av vilka vissa även genomfördes, till exempel en dopritual och en vigselritual), officierade som präst och medverkade i expeditioner för att upptäcka och revitalisera gamla germanska fornminnen. Wiligut lär även ha medverkat till utformandet av SS-organisationens dödskallering, men detta kan, mig veterligen, inte bevisas.
År 1939 kom det till Himmlers kännedom att Wiligut hade suttit på mentalsjukhus. Dessutom började SS-ledaren, förmodligen med rätta, frukta att Adolf Hitler inte skulle uppskatta hans och Wiliguts intressen. Alltså lät han pensionera Wiligut. Därefter var kontakterna mellan ockultisten och Himmler sporadiska. Wiligut avled i januari 1946.
För övrigt är Thulesällskapet (ty. Thule-Gesellschaft), som nämns i Hellboy, inte påhittat. Det växte fram som en liten organisation i München 1917–1918 och stod nära det parti som 1919–1920 utvecklades till nazistpartiet. Sällskapet tycks dock snarare ha varit rasistiskt, med germansk raslära i centrum, än ockultistiskt, låt vara att Rudolf von Sebottendorf under en period gjorde allvarliga försök att påverka rörelsen i ockultistisk anda. Sällskapet förde en tynande tillvaro under 1920-talet och förefaller ha försvunnit i mitten av decenniet. De konspirationsteorier som gör gällande att sällskapet överlevde i hemlighet och att Adolf Hitler var medlem bör tas med mycket stora nypor salt. Allt vi vet tyder på att Hitler inte hade någon som helst förståelse för Himmlers fascination för ockulta läror, och han vände sig uttryckligen emot dem i sin politik.
Ljög Per Albin om vår beredskap?
Inför det stundande andra världskriget konstaterade statsminister Per Albin Hansson att ”vår beredskap är god”. Hur kunde han säga det? Var det inte allmänt känt att vår beredskap inte alls var god?
I själva verket är Per Albins uttalande inte alls ett skolexempel på politiska lögner utan snarare på senare generationers slarviga missbruk av historiska källor. Uttalandet är nämligen ryckt ur sitt sammanhang. När orden citeras idag sker detta nästan alltid mot bakgrund av ett strikt militärt scenario. Mellan mitten av 1920-talet till mitten av 1930-talet nedrustade Sverige försvaret kraftigt, och trots att försvarsutgifterna därefter börjat öka skulle det dröja länge innan krigsmakten hade återhämtat sig från åderlåtningarna. Om Per Albin verkligen hade syftat på försvaret blir en enkel slutsats att han kraftigt överdrev, ty militärt var beredskapen alls icke god. Uttalandet blir i så fall desto besynnerligare som nästan alla vuxna svenskar kände till faktum. Försvarsfrågan tillhörde de mest diskuterade i landet.
Men Per Albin syftade inte på försvaret. Om man läser hela talet framgår det att orden hänför sig till något helt annat. Talet handlar först och främst om den inre beredskapen, om det svenska folkets och den svenska regeringens vilja och förmåga att hantera en kris. Per Albin använde ord som ”Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. [...] Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinns nödvändigt. Vår beredskap är god.”
Statsministern syftade alltså inte i första hand på det nedrustade försvaret. Hans tankar gick snarare till den kris, inte minst försörjningsmässigt, som hade drabbat Sverige under det förra världskriget, och till det psykologiska trauma som riskerade att uppkomma till följd av att hotet om ett storkrig i närområdet blev alltmer akut. Väl att märka var det ännu fred när Per Albin talade. Talet hölls på Skansen den 27 augusti. Det skulle dröja några dagar innan tyska trupper invaderade Polen.
Sett i sitt rätta sammanhang var Per Albins ord befogade. Jämfört med situationen under första världskriget, både sett till försörjning och nationell sammanhållning, var den svenska beredskapen utan tvekan god.
Citizen Kane
I Orson Welles film Citizen Kane (1941), ofta framröstad som tidernas bästa film, skildras den rike tidningsmannen, politikern med mera Charles Foster Kanes uppgång och förfall. Har han existerat? Har filmen en verklighetsbakgrund?
Svaret är nja, Charles Foster Kane har inte existerat – men nästan. Orson Welles valde att väva samman ett antal lika kända som förmögna magnater, varav några ännu levde när filmen gjordes, och skapa Kane. Enstaka element i filmen är alltså fullt historiska, men inte i den konkreta blandning som Welles serverar biopubliken.
Den enskilde person som mest bidrog till bilden av Kane var William Randolph Hearst (1863–1951), en av dåtidens mest ryktbara (och beryktade) amerikanska tidningsmän och opinionsbildare. Som personligheter betraktade uppvisade den verklige Hearst och den fiktive Kane betydande betydande skillnader, men det är likväl lätt att finna paralleller mellan episoder i filmen och händelser i Hearsts liv – hans ideologi, hans affärsmetoder, hans politiska inställning, hans förhållande till kvinnor, och så vidare. Hearst tolkade själv filmen som ett ondsint personangrepp och gjorde allt han kunde för att krossa och stoppa den, utan att lyckas.
Min personliga favoritparallell är likheten mellan Kanes fantasislott Xanadu och Hearsts sagolika ”ranch”, numera känt som Hearst Castle i San Simeon i Kalifornien. På 1930-talet var slottet scen för berömda bjudningar och partyn, med gäster som Winston Churchill, Charlie Chaplin, Cary Grant och Clark Gable. Idag ägs Hearst Castle av kaliforniska staten och är öppet för den besökande allmänheten. Envar som bilar längs kustvägen Highway 1 mellan San Francisco och Los Angeles kan lätt göra en avstickare till det slösaktigt inredda slottet, låt vara att biljetterna till de guidade turerna går åt fort. Min fru och jag gick en guidad rundtur under vår bröllopsresa och hisnade över de äkta medeltida korstolarna, de antika mosaikerna, gobelängerna, de guldmålade interiörerna, fontänerna och inte minst de två väldiga hollywoodska simbassängerna, tillräckligt imponerande för att få en romersk kejsare att avundsjukt kippa efter andan.
För den som vill läsa mer om Hearst och jämföra mellan film och verklighet kan jag rekommendera boken The Chief. The Life of William Randolph Hearst (2000) av David Nasaw.
Det kungliga abdikationshotet
Menade Gustaf V allvar med sitt abdikationshot sommaren 1941? Eller var det bara något som Per Albin Hansson hittade på och/eller utnyttjade för att få igenom sin vilja i regeringen?
Händelsen utspelade sig under den så kallade midsommarkrisen 1941. Enligt vad man kan läsa sig till i åtskilliga verk hotade Gustaf V att abdikera från tronen om inte den svenska regeringen lät Division Engelbrecht (163:e infanteridivisionen, en stridande division med 14 712 tyska soldater) färdas med tåg genom Sverige, från Norge till Finland.
De yttre händelseramarna är väl kända. Sedan tyskarna lämnat över sin begäran debatterade regeringen, utrikesnämnden och riksdagens partigrupper frågan. Inom de borgerliga partierna var man positivt inställd till Tysklands önskemål. Socialdemokraterna var splittrade. Många var emot, men inte statsminister Per Albin Hansson. Utrikesministern, yrkesdiplomaten Christian Günther, var även han för ett ja till Tyskland.
Gustaf V:s påstådda abdikationshot framfördes inte av kungen själv i en av dessa debatter utan indirekt, av Per Albin Hansson, när frågan debatterades i den socialdemokratiska partigruppen. Om inte socialdemokraterna slöt upp bakom partiledarens linje skulle kungen abdikera, hävdade Per Albin. På detta sätt sökte statsministern skapa rättning i ledet och få över skeptiker på sin sida. Ingen ville ju medverka till att frambesvärja en konstitutionell kris under andra världskriget. I vilket fall som helst segrade Per Albin Hanssons linje och regeringen sade ja till Tysklands begäran. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes infanteridivisionen till Finland, under bevakning av svensk trupp.
Hade kungen verkligen sagt att han ämnade abdikera? Eller bluffade statsministern (måhända med monarkens goda vilja)? Ingen vet. Personligen är jag dock mycket tveksam till huruvida hotet var allvarligt menat. Skälet är vår kunskap om hur Gustaf V brukade agera i andra krissituationer. Han abdikerade inte under de interna svenska debatterna 1914–1917 eller i samband med det av honom djupt avskydda försvarsbeslutet i mitten av 1920-talet. År 1941 var kungen till åren kommen och inte lika aktiv inom politiken som tidigare. Möjligen kan han ha blivit tillfälligt upprörd – det blev han ofta, men den politiska ilskan lade sig i regel kvickt – och låtit Per Albin säga något om att ett avslag vore så idiotiskt att han kände för att abdikera. Men skulle en ålderstigen, konservativ och pliktmedveten kung på allvar ha planerat abdikation uteslutande för att låta tyska soldater åka på svensk järnväg, och därmed personligen försätta landet i en kris mitt under kriget? Knappast.
Hur stor var risken att Sverige dragits in i andra världskriget?
Jag undviker ofta den här mycket vanliga frågan, eftersom den är dömd att resultera i gissningar snarare än fakta. Sverige blev ju, som nation betraktad, aldrig en krigförande part. Men till slut blir frågorna lite väl enträgna, och då brukar mina argument se ut som nedan. Märk väl: allt detta är och kan bara vara spekulationer. Det står envar fritt att göra kontrafaktiska slutledningar med annat resultat.
Först och främst: varje försök att besvara frågan grundar sig i regel på tanken att de krigförande staternas ledare vägleddes av rationella argument när de invaderade länder. Så är dock sällan fallet i praktiken. I själva verket gör sig människor ofta skyldiga till irrationella handlingar som omöjligen kan förutses. Nedanstående scenarier kan därför lätt kompletteras med allehanda tankelekar som ger irrationaliteten fritt spelrum, till exempel farliga manövrer som baserats på fellästa kartor, alltför impulsiva handlingar från generaler och gränsbefäl eller plötsliga hugskott från Hitler. Men allt detta lämnar jag alltså därhän.
I så fall återstår tre någorlunda rationella scenarier: (1) att Sverige dragits in i finska vinterkriget, (2) att Sverige råkat i krig med Tyskland under ”midsommarkrisen” 1941 och (3) att Sverige invaderat Tyskland eller tysk-ockuperade områden, till exempel Norge, i krigets slutskede. Förvisso finns det tecken på att Tyskland har övervägt militära angrepp mot Sverige vid andra tillfällen, men det är inte realistiskt att föreställa sig att dessa skulle ha blivit verklighet.
Scenario 1 är det troligaste. I början av 1940 förklarade Storbritannien och Frankrike för Sverige och Norge att de hade för avsikt att sända en allierad expeditionskår via Narvik och Luleå till norra Finland för att bistå finnarna i kriget mot Sovjetunionen. Detta riskerade att leda till att tiotusentals fransmän och britter for över järnmalmsfälten i Lappland. Många svenskar gissade att detta var expeditionens egentliga syfte, det vill säga att britter och fransmän ville ockupera Kiruna och skära av den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Den svenska regeringen röstade ned förslaget. Icke desto mindre förklarade Storbritannien och Frankrike att de tänkte genomföra fälttåget oavsett vad skandinaverna tyckte. Sverige riskerade därmed en allierad invasion av Lappland. En sådan kunde mycket väl ha ägt rum om inte de ryska framgångarna hade avslutat finska vinterkriget den 12 mars.
Om vi förutsätter att kriget hade varat längre och att de allierade verkligen anlänt till Lappland skulle Sverige ha varit tvunget att välja sida, att antingen försvara sig mot västmakterna (och därmed ha riskerat att bli allierat med Tyskland) eller låta britterna och fransmännen ockupera malmfälten. Att bekämpa västmakterna hade i praktiken varit detsamma som att stödja Stalin mot Finland, vilket var politiskt omöjligt för alla svenskar, undantaget kommunisterna, något som ytterligare hade komplicerat situationen. Men en allierad ockupation av malmfälten kunde i sin tur ha resulterat i att tyskarna kort tid senare inte bara ockuperade Norge och Danmark utan även Sverige. Flera olika krigsscenarier blir därmed möjliga att spekulera om. Alla stupar emellertid på det enkla faktum att finska vinterkriget slutade innan någon expedition hann genomföras. Dessutom är det långt ifrån säkert att den hade blivit av. Britter och fransmän hade mycket annat att tänka på under våren 1940.
Scenario 2 brukar ofta dyka upp i debatter, men i själva verket bygger det på orealistiska antaganden om Sveriges betydelse för Tyskland. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes en stridande tysk division till Finland för att delta i angreppet på Sovjetunionen (se s. 349–350). Vad hade hänt om Sverige inte tillåtit detta? Hade Tyskland invaderat?
Nej. Soldaterna hade, låt vara att det hade varit besvärligare, kunnat överföras längs en nordligare rutt, utanför svenskt territorium. Tyskarna hade blivit irriterade och kanske svarat med sanktioner och en diplomatisk not, men de hade ingen orsak att angripa oss, i synnerhet som de just hade invaderat Sovjetunionen och behövde trupperna där. Dessutom var den tyska krigsmakten nöjd med järnmalmsexporten från Sverige. Det allra troligaste är att följden av ett svenskt nej hade följts av ännu en tysk begäran, i betydligt skarpare tonläge, vilket hade gett Per Albin Hansson och utrikesminister Günther ett bättre utgångsläge för att övertala regeringen att acceptera kravet. I så fall hade infanteridivisionen bara transiterats några dagar senare än vad som nu blev fallet.
Scenario 3 är det minst sannolika. Militärt sett hade det inte varit några större problem för Sverige att, tillsammans med välutbildade norska polisstyrkor i Sverige, gå över gränsen till Norge och föra krig mot de cirka 350 000 tyska ockupanterna. Men politiskt var det orealistiskt. Den svenska regeringen hade hela tiden strävat efter att undvika att landet drogs in i krig. Man var glad över att kriget höll på att sluta utan svenskt deltagande. Om en svensk politiker i detta läge hade yrkat på att man borde gå in i Norge eller Danmark, eller rentav invadera Tyskland för att påskynda krigets slut, skulle han ha fått en förkrossande majoritet av riksdagsmän emot sig.
Slutsatsen kan bara bli att Sverige löpte tämligen liten risk att bli indraget i kriget – så länge vi håller oss till resonemang som bygger på rationella kalkyler. Den som vill ta del av mer utförliga tankar i detta ämne från undertecknads och andra forskares sida om möjliga men aldrig realiserade händelseutvecklingar under andra världskriget rekommenderas boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier (red. D.E. Showalter och H.C. Deutsch, 2010).
Tredje världen
Hur gammalt är uttrycket ”tredje världen”? Vad syftade det på ursprungligen?
Termen kan spåras till 1950-talet, och mer än en person brukar förknippas med dess uppkomst. Ofta möter man åsikten att den började användas vid Bandungkonferensen i Indonesien 1955 som beteckning på de fattiga och huvudsakligen icke-industrialiserade länder som varken ingick i Nato- eller Warszawapaktsblocket. Mao Zedong ställde sig dessutom bakom en särskild indelning, enligt vilken Kina är ett framträdande land i tredje världen.
Den man som troligen bör ha äran för att ha introducerat begreppet är dock fransmannen Alfred Sauvy. I augusti 1952 använde han uttrycket ”tredje världen” i tidskriften L’Observateur. Sauvys användande av termen var politiskt snarare än ekonomiskt laddat: han syftade på stater som varken var allierade med Sovjetunionen eller med USA under det pågående kalla kriget. Inspirationen kom från äldre fransk historia, där ”tredje ståndet” hade stått vid sidan av prästernas och adelns första och andra stånd.
I ett senare skede förändrades användningen av termen betydligt. Under 1960-talet och i början av 1970-talet övergick man successivt till att syfta på u-länder i Afrika, Asien och Latinamerika, oberoende av vilken politisk regim de hade. Denna användning har därefter varit den gängse, både i akademiska publikationer och i vanliga medier.
Termen ”fjärde världen” uppkom under första hälften av 1970-talet och brukar förknippas med den kanadensiske indianledaren George Manuel och dennes bok The Fourth World: An Indian Reality, som publicerades 1974. Manuel och hans meningsfränder syftade i första hand på folk som utmärks av marginalisering, både vad beträffar nationell tillhörighet och materiella tillgångar. Termen har därefter brukats på skilda sätt – om de allra fattigaste länderna på jordklotet, om statslösa folk i allmänhet, om extremt fattiga människor, om människor i avsaknad av modern teknik, om människor i slumområden, och så vidare.
Koks i lasten
Det historiskt inriktade Tintinintresset föranleder många frågor, och jag besvarar dem gärna. Nu gäller det Koks i lasten. Albumet handlar om hur Tintin och kapten Haddock upptäcker att afrikanska muslimer på pilgrimsfärd till Mekka i själva verket dras in i arabisk slavhandel på Röda havet för att säljas som ofria arbetare. Har detta en verklighetsbakgrund?
Ja. Albumet, i original Coke en stock (1956–1958), tillkom mot bakgrund av en internationell skandal som fick stort utrymme i tidningarna. Enligt reportagen lockade araber av senegalesiskt ursprung pilgrimer från västra och mellersta Afrika till Mekka. Färden gick via lastbilar till Sudan och därefter på båtar till Jedda. Väl framme i Saudiarabien blev de ”arresterade” såsom illegala pilgrimer och överlämnade till slavhandlare. Den franske ambassadören i Saudiarabien rapporterade 1953 att normalpriset för en manlig slav under 40 år var omkring 150 pund på marknaden i Jedda, medan en flicka under 15 betingade ett pris på 400.
Slaveriet var accepterat och utbrett i arabvärlden på 1950-talet. Som exempel kan nämnas att slavarna i Qatar uppgick till cirka 3 000 av ett samlat invånarantal på 20 000. På grund av påtryckningar från oljebolagen avskaffade den regerande dynastin slaveriet 1952, men i praktiken fortlevde ofriheten i det lilla riket länge. Internationell kritik mot den typ av företeelse som Koks i lasten handlar om ledde till en våg av uppmärksamhet åren 1961–1963, då journalister noggrant redogjorde för vilka arabiska stammar och vilka affärsmän som kontrollerade rutterna och profiterade på handeln. Radikala arabledare, som Nasser i Egypten, utnyttjade dessutom rapporterna som argument för politisk förnyelse. Resultatet blev att Saudiarabien och Jemen avskaffade slaveriet 1962, Förenade Arabemiraten 1963 och Oman 1970.
Men trafiken fortsatte. År 1971 hävdade Oliver Ransom att svarta barn auktionerades bort i Röda havets hamnstäder, precis som tidigare. År 1982 gjorde John Laffin gällande att afrikanska pilgrimer på väg till Mekka fortfarande förslavades och såldes under resan till Saudiarabien, alldeles som i Koks i lasten– med ett viktigt undantag: införandet av flygrutter hade nu gjort kommersen ännu enklare än på lastbilarnas och båtarnas tid.
Domus
När grundades Domusvaruhusen? Finns det något kvar, eller har alla försvunnit eller bytt namn?
Domus, som betyder ”hus” på latin, blev 1956 en allmän beteckning på ett varuhus inom Konsumentkooperationen (KF). När dessa varuhus var som flest uppgick de till fler än 200, och de utgjorde en av de mest integrerade och välkända delarna av det gamla svenska folkhemmet på 1960-, 1970- och 1980-talen. Alla som växte upp i Sverige under dessa decennier har minnen av Domus, och husen är än idag lätta att identifiera i gatubilden. Särskilt fasaderna har (med all rätt, anser åtminstone undertecknad) kritiserats för att ha förfulat och förstört mången stadskärna, och idag utgör de ett starkt minne av en epok vars makthavare hade föga eller intet till övers för det historiska kulturarvet.
Men även om husen ofta står kvar är Domus historia. På 1980- och 1990-talen avvecklades det ena Domusvaruhuset efter det andra, som ett led i KF:s ansiktslyftning och rationalisering. Istället fick vi idel gallerior och Coop-butiker.
Här och där kan man fortfarande se rester av Domusnamnet, men det är bara en tidsfråga innan allt är borta. En av de städer där Domusvaruhusen höll ut längst var Oskarshamn, men även där har klockan klämtat för varumärket och affärsidén med olika diskar och avdelningar. I den småländska staden försvann Domus så sent som 2012, då affären bytte namn till Coop Extra, uppenbarligen utan att någon beklagade sig.
Vem kan bli svensk monark?
En av de allra vanligaste frågorna i brevskörden berör den moderna svenska tronföljden. Vem har rätt att bli regerande kung eller drottning av Sverige, enligt nuvarande lagstiftning?
Svaret finns i Successionsordningen, en av våra grundlagar. Sverige är enligt denna ett arvrike och tronen ärvs inom huset Bernadotte, numera av både män och kvinnor. Sedan lagändringen 1979 äger endast ättlingar till Carl XVI Gustaf rätt att ärva tronen. Kungens systrar och deras efterkommande är uteslutna från tronföljden. Ordagrant står det så här i Successionsordningens första paragraf: ”Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre syskons efterkommande.”
Det betyder att endast Victoria, Estelle, Carl Philip och Madeleine, i den ordningen, har rätt att bli monarker. Om alla avlider upphör huset Bernadotte att regera Sverige och vi måste antingen välja nytt kungahus (alternativt ändra Successionsordningen så att även andra ättlingar till Karl XIV Johan blir arvsberättigade) eller utropa republik, valkungadöme eller något annat statsskick.
Dessutom finns det tre fallgropar, varigenom man kan straffa ut sig från successionsrätten.
(1) Enligt grundlagen mister en person sin plats i de tronarvsberättigades skara om han eller hon lämnar ”den rena evangeliska läran”, det vill säga lutherdomen. Om en svensk prins eller prinsessa exempelvis blir katolik, buddhist eller officiellt bekänner sig till ateismen och därför lämnar Svenska kyrkan kan vederbörande inte ärva tronen.
(2) En annan fallgrop gäller äktenskap. ”Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke.” Om en prins eller prinsessa gifter sig utan kungens och regeringens godkännande mister alltså han eller hon sin arvsrätt till kronan. Många medlemmar av huset Bernadotte har under 1900-talet mist sina rättigheter på detta sätt.
(3) Slutligen: ”Prins och prinsessa av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens och riksdagens samtycke, bliva regent i utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller hon samt efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen.” Lek med tanken att Estland eller Lettland skulle bli monarkier och erbjuda tronen åt Carl Philip eller Madeleine – om de accepterar stryks de per automatik från listan över arvsberättigade till den svenska tronen.