Avsnittet nedan och alla andra stycken under rubriken Mellanspel stammar från ”Derry – en icke-officiell stadshistorik” av Michael Hanlon. Verket existerar endast i manuskript och består av en serie notiser och därmed sammanhängande manuskriptfragment (som kan läsas nästan som dagboksanteckningar) som påträffats i stadsbibliotekets källare. Titeln som valts är den man finner på omslaget till den lösbladspärm vari dessa anteckningar förvarats innan de samlades i denna volym. Författaren själv har dock vid flera tillfällen i sina anteckningar hänvisat till arbetet under titeln ”Derry – en skymt genom helvetets bakdörr”.

Det förefaller som om tanken på en utgivning av verket i bokform definitivt inte varit mr Hanlon främmande.

2 januari 1985

Kan en hel stad bli hemsökt av spöken och andra övernaturligheter? Hemsökt på samma sätt som vissa hus anses vara hemsökta och betraktas som spökhus?

En hel spökstad, och inte bara ett enstaka spökhus eller ett gathörn där det spökar, eller en enda basketplan i en enda park där den nätlösa korgen avtecknar sig i solnedgången som ett spöklikt, blodigt tortyrredskap, eller ett visst område i staden – utan en hemsökelse som drabbar hela staden? Hela härligheten.

Är det möjligt?

Hör på nu vad det står i olika lexikon:

Hemsökt: ”Ofta utsatt för spöken eller andar.” Funk and Wagnalls.

Hemsökande: ”Envist återkommande i sinnet, svårglömd.” Funk and Friend.

Hemsöka: ”Att ofta framträda eller dyka upp på nytt på en viss plats; oftast om spökerier.” Men – och hör på nu – det finns en annan nyans också och det är den som verkligen skrämmer mig i sammanhanget: En hemsökt plats är en plats där djur tar sin föda.

Som de där djuren som misshandlade Adrian Mellon och sedan kastade honom i vattnet från bron?

Som djuret som låg på lur under bron?

En plats där djur tar sin föda.

Vad är det som intar sin föda i Derry?

Vad är det som använder Derry som föda?

Det är faktiskt riktigt intressant – jag trodde inte att det stod i mänsklig makt att vara så rädd som jag har varit ända sedan den där historien med Adrian Mellon och ändå överleva, till och med fungera. Det känns som om jag ramlat rakt ner i en påhittad berättelse, och vi vet ju alla att man i ett sådant fall inte förväntas bli så här rädd förrän i slutet av historien, då hemsökaren kommer ur mörkret till slut, ut ur väggen för att söka föda – och den föda den söker är man själv.

Man själv.

Men om detta är en påhittad berättelse, så är det inte någon av de klassiska rysarna av Lovecraft eller Bradbury eller Poe. För jag vet, ska ni veta, om inte allt, så åtminstone en hel del. Det började inte från noll när jag slog upp Derry News en dag i september, läste utskriften av det förberedande förhöret med pojken Unwin och förstod att clownen som dödade George Denbrough kanske hade kommit tillbaka igen. I själva verket började jag mina efterforskningar redan omkring 1980 – jag tror att det var då som en del av mig som sovit till dess vaknade upp … och jag visste att tiden för Det kanske var inne igen.

Vilken del av mig? Väktaren, förmodar jag.

Såvida det inte var Sköldpaddans röst. Just det … snarare den. Bill Denbrough skulle säkert ha lagt sin röst på den.

Jag fann nya historier om gamla fasor i gamla böcker, läste artiklar om gamla vidrigheter i gamla tidskrifter, och hela tiden hörde jag långt inne i mitt medvetande, lite starkare för varje dag, snäckan susa om en växande kraft som smälte samman allt detta, och det var som om jag kände den bittra lukten av kommande åskväder. Jag började göra anteckningar till en bok som jag sannolikt aldrig lär få se färdig, eftersom jag säkert är död innan den är klar. Och samtidigt levde jag vidare som vanligt. På en nivå i mitt medvetande levde och lever jag fortfarande i närkontakt med de mest groteska fasor, och på en annan fortsätter jag att leva en småstadsbibliotekaries trista liv. Jag ställer upp böcker, skriver ut låntagarkort åt nya bibliotekskunder, stänger av läsapparaterna för mikrofilm när slarviga låntagare inte har gjort det, och skämtar med Carole Danner om hur gärna jag skulle vilja hoppa i säng med henne. Och hon skojar tillbaka om hur gärna hon skulle vilja hoppa i säng med mig, och båda två vet vi att hon verkligen bara skojar medan jag menar allvar, precis som vi båda två vet att hon inte kommer att stanna i en liten håla som Derry för gott, medan jag kommer att stanna här tills jag dör och ägna mitt liv åt att laga sönderrivna sidor i Business Week, sitta ordförande vid de månatliga inköpssammanträdena med pipan i ena handen och en bunt Publishers’s Weekly bredvid mig på bordet … och vakna mitt i natten med knytnävarna tryckta mot munnen för att tysta mina skrik.

De vanliga skräckromanklichéerna är helt fel. Mitt hår har inte vitnat. Jag går inte i sömnen. Jag har inte börjat komma med kryptiska kommentarer i samtal eller bära med mig en psykograf i blazerfickan vart jag går. Men jag tror att jag skrattar lite oftare nu, och det verkar som om mitt skratt har blivit lite gällt och småkonstigt numera, för det händer ibland att folk tittar lite underligt på mig när jag skrattar.

Någonting inom mig – den delen av mig som Bill skulle kalla Sköldpaddans röst – hävdar att jag borde ringa dem allesammans, redan i kväll. Men är jag verkligen helt säker på min sak ännu? Vill jag vara absolut säker? Nej – naturligtvis inte. Men herregud, det som drabbade Adrian Mellon är ju så skrämmande likt det som hände Stammar-Bills bror George hösten 1957.

Om det verkligen har börjat igen, så ska jag ringa dem. För då är jag så illa tvungen. Men inte ännu. För än är det för tidigt. Förra gången började det sakta och kom inte upp i varv förrän sommaren 1958. Så … jag väntar. Och fyller min väntans tid med att skriva i den här anteckningsboken och med långa stunder då jag ser mig i spegeln och möter den främling pojken har utvecklats till.

Pojkens ansikte var ansiktet hos en blyg bokmal – mannens ansikte är ansiktet hos en bankkassör i en västernfilm, han som aldrig har några repliker utan bara sträcker armarna i vädret och ser rädd ut när rånarna kommer in. Och om det står i manuskriptet att någon ska bli skjuten av bovarna, så är det alltid han.

Samme gamle Mike. Lite stirrig i blicken, kanske, och lite omtöcknad av att jag sover för dåligt, men inte så det märks annat än på mycket nära håll … som på kyssavstånd ungefär, men så nära har jag inte varit någon på mycket länge. Om ni råkade kasta en blick på mig skulle ni kanske tänka Den där, han läser alldeles för många böcker, men det lär väl vara ungefär allt. Jag tvivlar på att ni ens skulle ana hur hårt mannen med det milda bankkassörs­ansiktet just nu kämpar för att hålla kvar sitt eget sunda förnuft.

Om jag blir tvungen att ringa kan det betyda döden för en eller flera av dem.

Det är en av de sanningar jag måste kämpa med under dessa långa nätter då sömnen inte vill komma, dessa nätter då jag ligger i min säng i min sobert blå pyjamas och med glasögonen prydligt hopfällda på nattduksbordet bredvid ett glas vatten, som alltid står där ifall jag skulle vakna under natten och vara törstig. Jag ligger där i mörkret och dricker små klunkar av vattnet och undrar hur mycket – eller hur lite – de minns. Av någon anledning är jag nästan säker på att de inte minns någonting alls, eftersom de inte behöver minnas. Så jag är den ende som fortfarande kan höra Sköldpaddans röst, den ende som minns, därför att jag är den ende som blev kvar här i Derry. Och eftersom de spreds för alla himlens vindar har de inte haft någon möjlighet att få veta vilka sinsemellan identiska mönster deras liv har följt. Att kalla dem tillbaka hit, att visa dem mönstret … ja, det skulle mycket väl kunna betyda döden för någon av dem. Kanske för dem alla.

Så jag går igenom alltsammans i tankarna, gång på gång på gång. Jag går igenom dem och försöker återskapa dem sådana de var och sådana de bör vara nu, och försöker komma fram till vilken av dem som är den allra sårbaraste. Ibland tror jag att det måste vara ”Storkäften” Tozier – det var ju honom som Criss och Huggins och Bowers brukade få tag på oftast, trots att Ben var så tjock och otymplig. Bowers var den som Richie var allra räddast för – den som vi alla var allra räddast för – men de andra brukade sätta ordentlig skräck i honom också. Om jag ringer till honom där borta i Kalifornien, skulle han då se och uppleva det som något slags vidrig De stora busarnas återkomst, två från graven och en från dårhuset i Juniper Hill? Men ibland tror jag att det var Eddie som var svagast, Eddie med sin överväldigande stridsvagn till mor och sin fruktansvärda astma. Beverly? Hon försökte ju alltid låta så tuff, men visst var hon lika rädd som vi andra. Eller Stammar-Bill, ställd inför en fasa som inte försvinner när han lägger skyddshöljet på skrivmaskinen? Stan Uris?

De har en giljotinbila hängande över sina liv, en rakknivsvass bila, men ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att de inte vet att bilan väntar här. Och det är jag som står med handen på spaken. Jag kan låta bilan falla bara genom att bläddra i min telefonbok och ringa dem, den ena efter den andra.

Fast det är ju möjligt att jag slipper. Jag försöker klamra mig fast vid ett försvinnande hopp om att jag bara har feltolkat kaninskriken i min egen timida hjärna som Sköldpaddans djupare och sannare röst. För vad har jag egentligen att hänvisa till? Mellon i juli. Ett barn som påträffades dött på Neibolt Street i oktober förra året, och ett annat som hittades i Memorial Park i början av december, alldeles före den första snön. Men kanske hade tidningarna rätt när de skrev att mördaren troligen måste ha varit en luffare. Eller en galning som efteråt bara försvann från Derry, eller tog livet av sig själv i självförakt och ruelse, precis som det står i böckerna att Jack Uppskäraren kanske gjorde.

Kanske.

Men flickan Albrecht påträffades på trottoaren mitt emot det gamla djävulshuset vid Neibolt Street … och dödades på tjugosjuårsdagen av George Denbroughs död. Och sedan var det pojken Johnson, som påträffades i Memorial Park med ena underbenet borta. Det är ju i Memorial Park som stadens vattentorn ligger, och pojken påträffades nästan vid foten av tornet. Vattentornet ligger ju bara ett stenkast från The Barrens. Och det var vid vattentornet som Stan Uris såg de där pojkarna.

De döda pojkarna.

Fast det kunde ju ändå tänkas att alltsammans bara var hägringar och bländverk. Kunde tänkas. Eller rena sammanträffanden. Eller något mitt emellan – ett slags ondskefullt eko. Skulle det kunna vara möjligt? Det känns som om det skulle kunna vara det. Här i Derry är allt möjligt.

Jag fruktar att det som fanns här tidigare fortfarande är kvar – det som höll till här 1957 och 1958, det som fanns här 1929 och 1930, då ”Samfundet för vit anständighet” i Maine brände Svarta Fläcken, det som fanns här 1904 och 1905 och i början av 1906, åtminstone fram till den stora explosionen på Kitchenerverken, det som fanns här 1876 och 1877, det som tycks ha dykt upp här genom tiderna med cirka tjugosju års mellanrum. Ibland har det kommit lite tidigare och ibland lite senare … men förr eller senare kommer det alltid. När man går tillbaka genom stadens historia blir det allt svårare att finna de falska tonerna, eftersom de skrivna vittnesbörden blir allt sämre och malhålen i regionens historia allt större. Men att veta var man ska söka – och när man ska söka – är till god hjälp när man försöker lösa problemen. För Det kommer alltid tillbaka.

Det.

Så jag blir nog ändå tvungen att ringa de där samtalen. För jag tror att det var meningen att detta skulle bli just vår lott. På något sätt, av någon anledning, har just vi utvalts att stoppa detta för gott. Ett blint öde? Den blinda slumpen? Eller är det kanske denna förbannade Sköldpadda igen? Är det kanske så att den inte bara talar utan också befaller? Inte vet jag. Och jag tvivlar på att det spelar någon roll. En gång för alla dessa år sedan sa ju Bill Nej, Sköldpaddan kan inte hjälpa oss, och om det var sant den gången måste det ju vara sant nu också.

Jag ser oss framför mig när vi står där i vattnet och håller varandra i händerna och avger vårt heliga löfte om att komma tillbaka allesammans om det någonsin börjar igen – står där nästan som druider i ring, medan våra händer blöder fram sina egna löften, handflata mot handflata. En ritual som kanske är lika gammal som mänskligheten själv, en som innebär att man, utan att veta om det, driver in en tappkran i alla krafters träd – det som står just på gränsen mellan landet med allt vi vet och landet med allt vi misstänker och anar.

Eftersom likheterna …

Men vad jag gör här är ju att spela upp en egen version av Bill Denbrough, där jag gång på gång stammar mig fram över samma marker, redovisar några få fakta och en hel massa obehagliga (och tämligen vaga) antaganden och blir alltmer besatt av detta för varje ny antydan. Till ingen nytta. Värdelöst. Farligt, rent av. Men det är så svårt att bara vänta på vad som ska hända.

De här anteckningarna är avsedda som ett försök att ta mig förbi denna besatthet genom att vidga själva mitt forskningsområde – när allt kommer omkring ryms det ju avsevärt mer i denna historia än det som hände sex pojkar och en flicka, som alla hade det svårt och mobbades och stöttes bort av de andra barnen, och som en het sommar, då Eisenhower fortfarande var president, ramlade rätt in i en mardröm. Så de här skriverierna kan, om ni så vill, ses som ett försök att föra kameran bakåt ett stycke – att se och redovisa hela staden, en ort där närmare trettiofemtusen människor arbetar och äter och sover och kopulerar och handlar och kör omkring och promenerar och går i skolan och sätts i fängelse och ibland försvinner i mörkret.

Det är min uppriktiga övertygelse att om man vill veta hurdan en stad är, hur den lever och fungerar, så måste man veta hurdan den har varit tidigare. Och om någon bad mig ge besked om exakt vilken dag allt detta började igen på allvar, så skulle jag svara att det var den dagen på förvåren 1980 då jag sökte upp Albert Carson, den gamle veteranen som dog nittioett år gammal förra sommaren, aktad och ärad av hela staden. Han var chefsbibliotekarie här åren 1914–1960, en otroligt lång tid (men så var han också en helt otrolig människa), och jag är säker på att om någon kunde säga mig vilken stadshistorik jag lämpligen kunde börja med, så måste det vara Albert Carson. Vi satt på hans veranda när jag ställde min fråga till honom och han svarade med kraxande röst – vid det laget kämpade han redan mot den strupcancer som till slut skulle lägga honom i graven.

”Ingen av dem är värd ens papperet den är skriven på, och det vet du lika bra som jag!”

”Men var ska jag börja i så fall?”

”Börja med vad, i jösse namn?”

”Med att forska i den här regionens historia. Staden Derry med kringliggande områden.”

”Jaha du. Ja, då kan du ju lämpligen börja med Frickes och Michauds böcker. De antas ju vara de bästa.”

”Och när jag har läst dem …”

”Läst dem? I helvete heller. Vad du ska göra med dem är att kasta dem i papperskorgen! Det måste bli ditt första steg. Och sedan ska du läsa Buddinger. Branson Buddinger var en lat och slarvig forskare som kunde åstadkomma de gräsligaste tabbar, om så bara hälften av vad jag hörde om honom när jag var grabb är sant, men när han skrev om Derry gjorde han det med hjärtat på rätta stället. Må så vara att han fick de flesta fakta om bakfoten, Hanlon, men han fick åtminstone dit dem med känsla!”

Jag småskrattade lite och Carsons läderartade läppar grinade muntert – ett vittnesbörd om att han var på gott humör som faktiskt skrämde mig lite. I det ögonblicket såg han ut som en gam, som glad och förnöjsam vakar över ett nyss dödat djur och väntar på att det ska nå det precis rätta stadiet av välsmakande förruttnelse för att kunna erbjuda en verkligt superb måltid.

”När du är klar med Buddinger plöjer du igenom Ives. Och antecknar noga namnen på de sagesmän han anför. Sandy Ives undervisar fortfarande vid University of Maine. Folklorist. Så när du har läst hans bok söker du upp honom personligen. Bjud ut honom på middag. Om jag vore du skulle jag välja Orinoka, för middagarna på Orinoka har en tendens att bli enormt långdragna. Och där pumpar du honom ordentligt. Ta med dig en anteckningsbok och fyll den med namn och adresser. Och sedan talar du med de gamlingar han intervjuat – de som lever fortfarande, alltså, men än finns det en och annan kvar av oss, ha-ha-ha! – och skaffar fram så många namn som möjligt av dem också. Och sedan bör du ha alldeles tillräckligt med råmaterial, såvida du inte är mycket dummare än vad jag alltid har trott. Kan du bara jaga upp tillräckligt med folk som har något att berätta kommer du att få besked om ett och annat som inte finns omnämnt i den lokalhistoriska litteraturen. Saker och ting som kanske kan verka störande på din nattsömn i fortsättningen.”

”Derry …”

”Vad är det med Derry?”

”Allt är väl inte normalt här i Derry, eller hur?”

”Normalt?” upprepade den gamle med en kraxande viskning. ”Vad menas med ’normalt’? Vad betyder det ordet? Betyder ’normalt’ vackra bilder av Kenduskeag Stream i solnedgången, Kodachromefilm den och den, bländare si och så? I så fall är Derry helt normalt, för det finns förevigat på massor av vackra foton. Betyder ’normalt’ en snustorr kommitté av gamla ungmör som kämpar för att rädda guvernörspalatset eller sätta upp en minnestavla framför vattentornet? Om sådana saker är normala, då är Derry så normal en stad kan bli, för vi lär väl rent av ha mer än vår beskärda del av gamla tanter av båda könen som älskar att lägga sina näsor i blöt. Är den där vidrigt fula plaststatyn av Paul Bunyan utanför City Center normal? Om jag bara haft en tanklast med napalm och min gamla trogna tändare, så skulle jag ta hand om det missfostret illa kvickt, det lovar jag dig … men om ens skönhetssinne är stort nog att omfatta också plaststatyer, då är Derry fullt normalt. Så den verkliga frågan är vad ’normalt’ betyder för dig, Hanlon. Eller med en mer relevant formulering: vad är det som inte går in under beteckningen ’normalt’ för din del?”

Jag förmådde bara skaka på huvudet. Antingen visste han svaret, eller också visste han det inte. Antingen skulle han svara mig eller också skulle han inte göra det.

”Tänker du på de högst obehagliga historier du kan komma att få höra, eller redan har hört? Det finns alltid sådana obehagliga historier. En stads historia är som en stor och oregelbunden gammal herrgård, full av rum och skrubbar och krypin och tvättnedkast och vindskupor och alla möjliga konstiga små gömställen … för att inte tala om en och annan lönngång. Om du tänker utforska Maison Derry, så kommer du att upptäcka alla möjliga saker. Så är det. Du kommer kanske att ångra det efteråt, men du kommer att finna de där sakerna, och det som är funnet kan inte göras ofunnet. En del av rummen är säkert låsta, men det finns nycklar till dem … det finns alltid nycklar.”

Det glimtade till av gammelmansvishet i blicken som var riktad mot mig.

”Du tror kanske en dag att du har snubblat över den värsta av Derrys hemligheter”, sa han. ”Men det finns alltid en till. Och en till. Och en till.”

”Menar du …”

”Du får förlåta mig, men nu måste jag faktiskt dra mig tillbaka. Strupen är svår i dag. Och det är dags för medicinen och den lilla tuppluren.”

Med andra ord – här har du en kniv och en gaffel, unge man. I väg nu och se vad du kan skära upp med dem.

Jag började med Frickes och Michauds böcker. Jag följde Carsons råd och kastade dem i papperskorgen, men först läste jag dem. De var precis så dåliga som han hade sagt. Sedan övergick jag till Buddingers stadshistoria, skrev av fotnoterna och kollade upp dem. Det var mer givande, men fotnoter är märkliga ting, ska ni veta – som stigar som ringlar fram genom ett vilt och galet landskap. De delar sig, och delar sig på nytt, och när som helst kan man välja fel och följa en stig som slutar i ett väldigt björnbärssnår eller löper ut i ett moras fullt med lös gyttja. Jag glömmer aldrig vad en av våra lärare i bibliotekskunskap på bibliotekshögskolan sa en gång: ”Om ni träffar på en fotnot, så dit med foten bara och trampa ihjäl den innan den hinner yngla av sig.”

Men de fortplantar sig faktiskt, och ibland kan man ha god nytta av den saken, men oftast har man det inte. Fotnoterna i Buddingers träigt skrivna Historik över det gamla Derry (University of Maine Press, Orono, 1950), irrar fram genom hundra års gamla bortglömda böcker och dammsamlande doktorsavhandlingar i historia och folkloristik, genom artiklar i för länge sedan nerlagda tidskrifter och skrämmande staplar av kommunala papper och publikationer av alla de slag.

Mina samtal med Sandy Ives var avsevärt intressantare. Hans och Buddingers källmaterial sammanföll ibland, men det var också allt. Ives hade ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna ner muntliga traditioner av olika slag – historier, med andra ord – nästan ordagrant, något som Branson Buddinger säkert måste ha uppfattat som en mycket lågtstående metod.

Ives hade åren 1963–66 skrivit en serie artiklar om Derry. De flesta av de gamlingar han talat med under arbetet med dessa var döda vid den tid då jag själv inledde mina efterforskningar, men de hade ju söner och döttrar, syskon och kusiner. Och därtill är det ju en av de stora sanningarna här i livet att för varje gamling som dör, så dyker det upp en ny i andra änden. Och en bra historia dör aldrig, den förs alltid vidare. Så jag satt på en massa verandor och förstukvistar och drack massor av te, Black Label-öl, hembryggt öl, kranvatten och källvatten. Och jag lyssnade mycket, och bandspelarens hjul snurrade idogt.

På en punkt var Buddinger och Ives helt överens – de första vita kolonisatörerna var en grupp på cirka trehundra personer. De var engelsmän. De medförde privilegiebrev och stiftelseurkund och gick under beteckningen Derrie Company. Det landområde som tilldelades dem omfattade hela det nuvarande Derry, större delen av Newport och mindre bitar av andra städer i närheten. Och år 1741 försvann invånarna i staden Derry allesammans, utan undantag. De fanns fortfarande kvar i juni det året – ett samhälle som vid det laget räknade omkring trehundrafyrtio själar – men i oktober var allesammans borta. Deras lilla by av trähus låg helt övergiven. Ett av husen, som låg ungefär på den plats där Witcham Street och Jackson Street korsar varandra, hade brunnit ner till grunden. Michaud hävdar klart och bestämt att samtliga bybor mördades av indianer, men det enda stöd han kan framföra för denna teori är det nerbrända huset. Men nog verkar det långt troligare att någons spis blev för varm, varpå hela huset gick upp i lågor.

Indiansk massaker? Högst tvivelaktigt. Inga skelettdelar, inga lik. Översvämning? Ingen det året. Sjukdom? Inga epidemier i de omgivande byarna.

Så de bara försvann. Hela konkarongen. Alla dessa trehundrafyrtio. Spårlöst försvunna.

Det mig veterligt enda fall i Nordamerikas historia som har ens avlägsna likheter med detta är det försvinnande som drabbade kolonisatörerna på Roanoke Island i Virginia. Vartenda skolbarn i hela landet känner till den historien, men vem vet något om försvinnandet i Derry? Tydligen inte ens stadsborna själva. Jag intervjuade flera högstadieelever, som läste den obligatoriska kursen i Maines historia, och ingen av dem hade ens hört talas om historien. Efteråt kollade jag deras lärobok, Maine då och nu. Den har över fyrtio registerhänvisningar till Derry, varav de flesta gäller skogsindustrins stora glansperiod. Men inte ett ord om kolonisatörernas försvinnande … Och dock passar denna – vad ska jag kalla den? – denna tystnad in i mönstret, den också.

Det finns ett slags ridå av tystnad som döljer så mycket som har hänt här … och ändå talar man om det. Det är väl helt enkelt så att ingenting kan hindra en människa från att tala, om hon verkligen vill göra det. Men man måste kunna lyssna ordentligt och det är en sällsynt förmåga. Men jag skryter inte när jag säger att jag under de här fyra åren har utvecklat den konsten. Utan den förmågan skulle min lämplighet för det arbete jag åtagit mig förvisso ha varit under all kritik, med tanke på all den övning jag fick. Jag minns hur en äldre man berättade för mig om hur hans fru hade hört röster tala till henne nerifrån diskhons avlopp de sista tre veckorna innan deras dotter dog – detta hände i början av vintern 1957–58. Och deras flicka blev ett av de första offren i den mordorgie som började med George Denbrough och inte slutade förrän sommaren 1958.

”En hel drös med röster, som pratade i munnen på varandra”, berättade han. Han hade en bensinstation vid Kansas Street, och samtalet interfolierades av långsamma, haltande promenader ut till pumparna, där han fyllde bensintankar, kollade oljenivåer och torkade av vindrutor. ”Hon svarade de där rösterna en gång, sa hon, fast hon var väldigt rädd. Men hon lutade sig i alla fall över avloppet och ropade ner i det. ’Vilka i helvete är ni?’ ropade hon. ’Vad heter ni?’ Och då svarade alla de här rösterna tillbaks, sa hon … grymtningar och tjatter och ylanden och bjäbbanden, skrik och skratt, allt möjligt. Och hon sa att de hade sagt samma sak som den besatte mannen sa till Jesus: ’Legion är mitt namn’, sa de. Efteråt vägrade hon att ens gå i närheten av diskbänken på två år. Och de två åren jobbade jag tolv timmar om dagen här, jobbade och slet, och när jag sedan kom hem måste jag diska all den jävla disken.”

Han drack en flaska Pepsicola från automaten utanför kontorsdörren, en man på sjuttiotvå, sjuttiotre år i urblekt grå arbetsoverall, och med formliga floder av rynkor som flödade från ögonvrår och mungipor.

”Vid det här laget tror du väl att jag är alldeles tokig”, sa han, ”men om du stänger av den där mackapären ska jag berätta en annan sak också.”

Jag stängde av bandspelaren och log mot honom. ”Med tanke på en del saker jag har hört de här båda senaste åren, medan jag har hållit på med mitt frågande, skulle ni få ett sjuhelvetes jobb om ni försökte övertyga mig om att ni skulle vara tokig”, svarade jag.

Han besvarade mitt leende, men det fanns ingen humor i hans. ”Det hände en kväll när jag stod där och diskade som vanligt”, sa han. ”En kväll hösten femtioåtta, när det liksom hade lugnat ner sig lite för oss. Frugan låg och sov på övervåningen. Betty var det enda barn Gud hade funnit för gott att ge oss, och sedan vi förlorat henne sov frugan bort det mesta av sin tid. Men hur som helst, så drog jag upp proppen och vattnet började rinna ner ur vasken. Och han vet ju hur diskvatten låter när det rinner ner genom avloppet? Ett sugande ljud liksom. Vattnet gav ifrån sig det där ljudet, men jag tänkte inte ens på det, bara på att jag skulle gå ut och hugga upp lite tändved i boden. Men just när det där ljudet i avloppet slutade, så hörde jag min flicka där nere. Jag hörde Bettys röst någonstans nere i det där förbannade röret. Och hon skrattade. Hon var någonstans där nere i mörkret och hon skrattade. Fast om man lyssnade noggrannare lät det snarare som om hon skrek. Eller båda delarna. Skrattade och skrek där nere i avloppet. Jag har aldrig hört något liknande, varken förr eller senare. Och det kan ju tänkas att jag bara inbillade mig. Men … jag tror inte att det var så.”

Han såg på mig och jag såg på honom. Ljuset som föll in genom de smutsiga fönsterrutorna och lyste på hans ansikte fyllde det med år, gjorde honom gammal som Metusalem. Jag minns fortfarande hur kall jag kände mig i det ögonblicket, hur kall jag var.

”Han tror kanske att jag bara fantiserar?” sa den gamle, denne gamle man som måste ha varit omkring fyrtiofem år 1957, denne gamling som Gud skänkt en enda dotter. Dotterns namn var Betty Ripsom, och hon hade påträffats på Outer Jackson Street strax efter jul det året, stelfrusen, och liket hade slitits upp så att det gapade vidöppet.

”Nej”, svarade jag, ”jag tror inte att ni fantiserar, mr Ripsom.”

”Och ni menar vad ni säger, ni också”, sa han förundrat. ”Det ser jag i ansiktet erat.”

Jag tror att han hade något mer han ville säga mig den gången, men just då ringde klockan bakom oss häftigt när en bil rullade fram över slangen på asfalten och stannade vid pumparna. Vi hoppade till båda två när klockan ringde, och jag gav ifrån mig ett gällt litet skrik. Ripsom kom snabbt på fötter och haltade ut till bilen, medan han torkade av händerna på lite trassel. När han kom in igen såg han på mig som om jag vore en tämligen tvivelaktig främling, som just hade kommit in från gatan. Så jag sa adjö och gick min väg.

Buddinger och Ives är för övrigt överens om ytterligare en sak. Allt är faktiskt inte normalt här i Derry – det har aldrig stått riktigt rätt till här.

Jag träffade Albert Carson sista gången en knapp månad innan han dog. Hans strupe var ännu mycket värre då. Allt han kunde åstadkomma var ett lågt väsande ljud. ”Funderar du fortfarande på att skriva Derrys historia, Hanlon?” frågade han.

”Ja, jag leker fortfarande med tanken”, svarade jag, men naturligtvis hade jag aldrig haft en tanke på att skriva stadens historia – inte direkt – och jag tror att han var medveten om det.

”Det skulle ta dig tjugo år”, viskade han, ”och ingen människa skulle ändå läsa den. Ingen skulle vilja läsa den. Så släpp den tanken, Hanlon.”

Han tystnade ett ögonblick och tillade sedan: ”Du vet väl att Buddinger begick självmord?”

Det visste jag faktiskt, men bara för att folk alltid pratar och för att jag själv har lärt mig konsten att lyssna. Nekrologen i Derry Times hade talat om ett dödligt fall, och det var riktigt att Branson Buddinger faktiskt hade råkat ut för ett fall. Men vad nekrologen glömde att nämna var att han hade fallit från en pall inne i garderoben och att han hade haft en ögla om halsen när han föll.

”Och du känner till kretsloppet?”

Jag såg häpet på honom.

”Jodå”, viskade Carson, ”nog känner jag till det alltid. Vart tjugosjätte eller tjugosjunde år. Buddinger kände till det, han också. Det är många av gamlingarna här som gör det, även om det är en sak som de aldrig talar om. Det skulle inte hjälpa ens om du fyllde dem med sprit. Strunta i det där projektet, Hanlon.”

Han sträckte fram en hand som var som en fågelklo. Han grep om min handled med den och jag kunde känna den heta cancern som nu härjade fritt och ohämmat i hans kropp och förtärde allt som fanns kvar och fortfarande smakade gott – fast vid det laget kunde det förstås inte finnas så mycket näring kvar; Albert Carsons skafferi var nästan tomt nu.

”Det där är något som du bör undvika att blanda dig i, Michael”, sa han. ”Det finns saker här i Derry som bits. Så rör inte i det, Michael. Rör inte i det.”

”Jag måste.”

”Var försiktig, då”, sa han. Och plötsligt blickade ett barns stora, skrämda ögon ut ur den döendes gammelmansansikte. ”Var försiktig.”

Derry.

Min hemstad. Döpt efter grevskapet på Irland med samma namn.

Derry.

Jag föddes här, på Derry Home Hospital, gick mina första skolår i Derry Elementary School, fortsatte på högstadiet i Ninth Street Middle School och gick sedan på Derry High. Sedan fortsatte jag på University of Maine – ”inte i Derry, men bara en liten bit bortefter vägen”, som gamlingarna säger – och därifrån kom jag tillbaka hit igen. Till Derrys stadsbibliotek. Jag är en småstadsbo som lever ett småstadsliv, en av många miljoner.

Men.

Men:

År 1879 fann ett skogshuggarlag resterna av ett annat lag, som hade tillbringat vintern insnöat i ett läger vid Kenduskeags övre lopp, alldeles vid spetsen av det som ungarna här fortfarande kallar The Barrens. De var nio man i laget, och alla nio hade hackats i bitar. Huvuden hade rullat … för att inte tala om armarna … ett par fötter … och en penis hade spikats fast vid timmerkojans ena vägg.

Men:

År 1851 tog John Markson livet av hela sin familj med gift, lade ut alla liken i en ring, satte sig inne i ringen och glufsade sedan i sig en hel lömsk flugsvamp. Hans dödsvåndor måste ha varit fruktansvärda. Konstapeln som fann honom skrev i sin rapport att han först fått ett intryck av att liket flinade åt honom och talade om ”Marksons hemska vita leende”. I själva verket var det vita svampar – Markson hade fortsatt att stoppa munnen full och tugga vidare ännu när kramperna och de fruktansvärt plågsamma muskelspasmerna redan slet i hans döende kropp.

Men:

Påskdagen 1906 höll ägarna till Kitchenerverken, beläget där det splitter nya Derry Mall, stadens stora köpcenter, nu ligger, en stor påskäggsjakt för ”alla snälla barn i Derry”. Jakten hölls i den stora fabriksbyggnaden. Alla farliga ställen spärrades av, och företagets anställda ställde upp frivilligt som vakter och övervakare, så att inga äventyrslystna pojkar eller flickor skulle kunna ta sig in genom avspärrningarna och utforska vad som fanns in­nan­för dem. Femhundra påskägg av choklad, inslagna i band i glada färger, hade gömts lite varstans i fabriken. Enligt Buddinger fanns det minst lika många barn i fabriken som det fanns påskägg. Ungarna sprang skrattande och tjoande och skrikande härs och tvärs genom det söndagstysta järn­verket, skrikande av förtjusning när de hittade påskägg under de stora tipptrågen, i verkmästarens skrivbordslådor, balanserande mellan de stora, rostiga kuggarna på väldiga kugghjul, undanstoppade i gjutformarna uppe på tredje våningen (på de gamla fotografierna ser de där gjutformarna ut som kakformar från en jättes kök). Tre generationer Kitchener hade samlats i fabriken för att avnjuta glädjeyran och dela ut priser när äggjakten var över; den skulle avblåsas klockan fyra, oavsett om samtliga ägg hade hittats eller inte. Men i stället upphörde festen redan tre kvart tidigare, en kvart över tre. Och det skedde i form av en väldig smäll, den stora järnverksexplosionen. Innan solen ännu gått ner hade man redan dragit ut sjuttiotvå döda ur ruinerna. Den slutliga dödssiffran blev hundratvå, varav åttioåtta barn. Och på onsdagen, då staden fortfarande var som bedövad och förstummad efter den fruktansvärda tragedi som drabbat den, fann en kvinna nioårige Robert Dohays huvud bland grenarna på ett äppelträd på hennes bakgård. Det fanns spår av choklad på pojkens händer och blod i hans hår. Han var den siste döde som påträffades. Därtill kom åtta barn och en vuxen som försvann spårlöst vid olyckan och aldrig återfanns. Explosionen blev den största tragedin i Derrys historia, värre än till och med Svarta Fläckens brand 1930, och man fick aldrig någon klarhet i vad som orsakat explosionen. Järnverkets stora ångpannor hade varit avstängda alla fyra, inte utsläckta med aska utan helt avställda.

Men:

Mordfrekvensen i Derry ligger sex gånger högre än i någon annan stad i samma storleksordning i hela New England. Jag hade själv så svårt att tro på mina första resultat när en bild började framträda att jag lämnade över materialet till en gymnasist jag kände, en hängiven hacker som brukar tillbringa den tid han inte ägnar åt sin Commodore här på biblioteket. Han gick åtskilliga steg vidare – skrapa på en hacker och du finner en arbetsnarkoman – genom att lägga ytterligare något dussin småstäder till vad han kallade ”stadspoolen” och visa mig ett stapeldiagram som han tagit fram med datorn, ett diagram där Derry stinker lång väg. ”Det verkar som om folk tänder på enormt korta stubiner här, mr Hanlon”, var hans enda kommentar. Men jag svarade inte. Om jag gjort det skulle jag kanske ha talat om för honom att det i varje fall fanns något i Derry som tände på mycket kort stubin.

Här i Derry försvinner barn från staden spårlöst i en takt av fyrtio till sextio om året och hörs aldrig av igen. De flesta är tonåringar. Den vanliga förklaringen är naturligtvis att de har rymt hemifrån. Och det stämmer kanske, i ett och annat fall.

Och just under de år som Albert Carson säkert skulle ha kallat ”kretsloppets år” når antalet sådana försvinnanden en rent svindlande topp. År 1930, till exempel – året då Svarta Fläcken brann – försvann över etthundrasjuttio barn från Derry – och då måste ni komma ihåg att den siffran bara gällde sådana försvinnanden som anmäldes till polisen och alltså dokumenterades av dem. Jag kan inte se något konstigt i det, sa vår nuvarande polischef när jag visade honom min statistik. Det var ju mitt under depressionen. De tröttnade väl helt enkelt på att leva på potatissoppa eller ingenting alls där hemma och stack i väg som järnvägsluffare, i hopp om att finna något bättre.

År 1958 anmäldes etthundratjugosju barn, i åldrarna tre till nitton år, försvunna. Var det depression 1958 också? frågade jag polischefen. Naturligtvis inte, svarade han. Men du måste tänka på att folk är rätt rörliga av sig, Hanlon. Och särskilt ungdomar vill ju gärna ut och röra på sig. Det räcker ju med att det blir bråk hemma för att ungen kommer hem för sent efter en träff, för att han eller hon ska sticka hemifrån.

Då visade jag polischefen ett foto av Chad Lowe ur ett nummer av Derry News från april 1958. Tror du verkligen att den här grabben rymde hemifrån efter ett bråk med föräldrarna om att han kommit för sent hem, Rademacher? Han var ju bara tre och ett halvt år när han försvann.

Rademacher blängde surt på mig och sa, att visst hade det varit honom ett nöje att diskutera detta med mig, men hade jag inget mer att anföra, så var han faktiskt mycket upptagen. Så jag gick min väg.

Hemsökt, hemsökande, hemsöka, tillhåll.

Ofta utsatt för spöken eller andar, som i avloppet vid diskbänken; att ofta framträda eller dyka upp på nytt, som till exempel vart tjugofemte, tjugosjätte eller tjugosjunde år; en plats där djur tar sin föda, som i fallen George Denbrough, Adrian Mellon, Betty Ripsom, flickan Albrecht, pojken Johnson.

En plats där djur intar sin föda. Tack, det är just den definitionen som hemsöker mig.

Händer det något mer – vad som helst – så ringer jag de där samtalen. Då är jag så illa tvungen att göra det. Och under tiden har jag mina antaganden, min dåliga sömn och mina minnen – mina satans minnen. Och, just det, ja, jag har ju den här anteckningsboken också – min klagomur. Och här sitter jag nu, och handen skakar så till den grad att jag knappt kan skriva i boken. Här sitter jag nu i det stängda, folktomma biblioteket och hör svaga ljud från det mörka bokmagasinet och ser på skuggorna som kastas av det matta ljuset från de gula globerna för att kontrollera att de inte rör sig … inte ändrar form.

Sitter här med telefonen alldeles bredvid mig.

Jag lägger min lediga hand på luren … låter den glida ner … rör vid hålen i fingerskivan som skulle kunna sätta mig i förbindelse med dem allesammans, alla de gamla kompisarna från barndomen.

Vi gick djupt ner i avgrunden tillsammans den gången.

Vi trängde djupt in i det svarta mörkret tillsammans.

Skulle vi kunna ta oss upp ur det svarta igen, om vi gick in i det på nytt?

Det tror jag inte.

Gud give att jag slipper ringa dem.

Gud give.