Kapitel 4
Ben Hanscom hoppar in i gänget

1

Klockan 23.45 får en av flygvärdinnorna i första klass på planet från Omaha till Chicago – United Airlines flight 41 – en sjuhelsikes chock. För några ögonblick är hon nämligen helt övertygad om att mannen i 1-A är död.

Redan när han kom ombord i Omaha tänkte hon för sig själv: ”Den här blir det säkert jobbigt med. Han är ju full som ett ägg.” Whiskystanken från honom påminde henne för ett ögonblick om dammolnet som alltid omger den där smutsige lille grabben i Snobbenserien – Lortis, heter han visst. Hon blev genast nervös för första serveringsomgången, välkomstdrinken ombord, eftersom hon var säker på att han skulle begära sprit av något slag, sannolikt rent av en dubbel någonting. Varpå hon skulle bli tvungen att avgöra om hon skulle servera honom eller inte.

Och som ytterligare ett litet glädjeämne har de haft åskväder utefter hela rutten i kväll, och hon är övertygad om att mannen, en lång ranglig typ i jeans och batistskjorta, kommer att börja spy förr eller senare.

Men när hon tar upp beställningarna begär den långe mannen bara ett glas clubsoda och är hur artig som helst. Hans servicelampa har inte tänts och snart har flygvärdinnan glömt honom helt, för det här är verkligen en påfrestande tur. Det här är precis den sortens flygning som man vill glömma så snart den är över, en flygning av det slaget då det – om man bara hade tid över till sådant – skulle vara blott alltför lätt att låta tankarna glida in på hur det ligger till med ens chanser att överleva.

United 41 slalomåker mellan de eländiga molnen med åska och blixtar som en skicklig skidåkare på väg nerför en backe. Luften är fruktansvärt gropig, med våldsam turbulens. Passagerarna ger ifrån sig utrop och nervösa små skämt om blixtarna som tänds och släcks inne i de tjocka molnpelare som omger planet. ”Är det Gud som fotograferar änglarna, mamma?” frågar en liten pojke, och hans mor, som är tämligen grön i ansiktet, småler nervöst. Det visar sig att drinkserveringen efter starten blir den enda serveringen ombord på 41:an denna natt. Skylten om säkerhetsbältena tänds tjugo minuter efter starten och förblir tänd. Ändå stannar flygvärdinnorna kvar i gångarna, beredda att gripa in när passagerarna trycker på knapparna för att tillkalla dem. Och nog får de gripa in, alltid, så flitigt som passagerarna trycker på knapparna under denna färd.

”Ralph kör hårt i kväll”, säger chefsflygvärdinnan till henne när de passerar varandra i mittgången; chefsflygvärdinnan är på väg till turistklass med en ny laddning spypåsar. Det är till hälften yrkesjargong, till hälften skämt; Ralph kör alltid hårt på turer i gropigt väder. Planet raglar till, någon ropar till, men lågt, flygvärdinnan svänger runt och sträcker ut handen för att återvinna balansen – och blickar rakt in i 1-A:s stirrande, oseende ögon.

Gode Gud, karln är ju död, tänker hon. All spriten innan han kom ombord … luftgroparna … hans hjärta … ihjälskrämd …

Den rangliges ögon är riktade mot henne, men de ser henne inte. De rör sig inte. Alldeles glasartade. Nog måste väl det vara en död mans ögon?

Hon vänder sig bort från den skrämmande synen och hennes eget hjärta sitter i halsgropen och pumpar på i rasande fart, och hon undrar hur man tar itu med detta och känner sig tacksam för att mannen åtminstone inte har någon bänkgranne som kan börja skrika och skapa panik ombord. Hon bestämmer sig för att meddela först chefsflygvärdinnan och sedan männen i förarkabinen. Man kan kanske svepa om honom en filt och sluta hans ögon. Och sedan kan ju piloten låta skylten om säkerhetsbältena vara tänd även om turbulensen avtar, så att ingen kan gå föröver för att använda toaletten, och när passagerarna debarkerar tror de så klart att han bara sover …

De där tankarna far snabbt igenom hennes hjärna och hon vänder sig om för en sista titt innan hon talar med sin kollega. Varvid de där döda, oseende ögonen stirrar mot henne på nytt … och sedan för liket sitt glas med clubsoda till munnen och tar en klunk.

Just då raglar planet till igen och får en rejäl slagsida, och hennes lilla utrop av överraskning drunknar i andra och mer högljudda rop av förskräckelse från passagerarna. Och nu rör mannens ögon sig – inte mycket, men tillräckligt för att hon ska förstå att han lever och ser henne. Och hon tänker: Märkligt – när han kom ombord trodde jag ju att han var omkring de femtiofem, men den här mannen är ju inte tillnärmelsevis så gammal, det gråa håret till trots.

Hon går närmare honom, trots att hon kan höra knapparnas otåliga kör bakom sig (Ralph kör verkligen stenhårt i kväll; efter den perfekta och trygga landningen på O’Hara om trettio minuter kommer flygvärdinnorna att ha över sjuttio spypåsar att ta hand om).

”Och allt väl för er del, sir?” frågar hon leende. Ett leende som känns oäkta och overkligt.

”Jodå, allt känns bara bra”, svarar den ranglige. Hon kastar en blick på kontramärket som sitter inkört i den lilla springan i stolsryggen och konstaterar att mannen heter Hanscom. ”Bara bra”, upprepar han. ”Fast man måste ju förstås erkänna att det är lite guppigt i kväll, eller hur? Så ni har naturligtvis händerna fulla här ombord. Så bryr er inte om mig, jag …” Han ler mot henne, och leendet är spöklikt och för hennes tankar till flaxande fågelskrämmor på döda novemberfält. ”Jag klarar mig utmärkt.”

”Ni verkar faktiskt

(död)

lite tagen.”

”Jag satt här och tänkte på gamla tider”, svarar han. ”Det var först så sent som tidigare i kväll som jag upptäckte att det faktiskt existerar ett sådant fenomen som gamla tider, i varje fall för min del.”

Mer klockspel från knapparna. ”Jo, fröken”, säger en röst nervöst.

”Ja, är det någonting jag kan stå till tjänst med …”

”Jag satt här och tänkte på en damm jag byggde som pojke tillsammans med några kompisar”, säger Ben Hanscom. ”Mina allra första vänner här i livet, tror jag. De höll på att bygga dammen när jag …” Han tystnar, ser förvånad ut och skrattar sedan. Det är ett stort och ärligt skratt, nästan som en pojkes sorglösa skratt, och det låter helt malplacerat i detta skumpande och skuttande plan. ”… när jag hoppade in i gänget. Det var nästan bokstavligen vad jag gjorde. Men hur som helst så ställde de till med en rent sjuhelvetes soppa med den där dammen, det minns jag bestämt.”

”Snälla fröken!”

”Hoppas ni ursäktar, sir, men jag måste nog gå ronden igen.”

”Visst, jag förstår fullkomligt.”

Hon skyndar i väg, och det känns skönt att slippa den där blicken – det där dödslika, nästan hypnotiska stirrandet.

Ben Hanscom vänder ansiktet mot fönstret och tittar ut. Det blixtrar inne i väldiga åskmoln femton kilometer från styrbords vinge. När de stammande ljusblixtarna lyser upp molnen ser dessa ut som stora genomskinliga hjärnor fulla av onda tankar.

Han trevar i västfickan, men silverdollarmynten är borta. Upp ur hans egen ficka och ner i Ricky Lees. Plötsligt önskar han att han behållit åtminstone något av mynten. Det kunde ha kommit till god användning. Visst kunde man gå till vilken bank som helst – i varje fall när man inte studsade omkring uppe på dryga åttatusen meters höjd – och köpa några silverdollar, men de där eländes kopparbitar som myndigheterna numera prånglade ut som riktiga mynt kunde ju inte användas till någonting alls. Och när det gäller varulvar och vampyrer och andra varelser som våndas i stjärnornas ljus, är det silver som ska till – rent silver. Det krävs silver för att stoppa ett monster. Det krävs …

Han sluter ögonen. Luften omkring honom är full av ringande ljud. Planet skakar och rullar, och luften är full av bjällrors klang. Bjällror?

Nej … klockor.

Det är klockor han hör, det är klockan, alla klockors klocka, den man väntar på hela året sedan skolan förlorat nyhetens behag igen, mot slutet av den första veckan. Klockan, den som signalerar frihetens återkomst, alla skolklockors apoteos.

Ben Hanscom sitter i sin förstaklassfåtölj, fritt svävande bland åskorna på över åttatusen meters höjd, med ansiktet mot rutan, och känner hur tidens mur plötsligt blir mycket tunn; någon fruktansvärd/underbar peristaltik har plötsligt satt in. Och han tänker: Herregud, jag håller ju på att smältas av mitt eget förflutna.

Blixtarna spelar nyckfullt över ansiktet på honom, och även om han inte vet om det har det nya dygnet just börjat. Den tjugoåttonde maj 1985 har blivit den tjugonionde maj över det mörka och stormiga land som västra Illinois är denna natt. Bönder med ryggvärk efter sådd eller plantering sover som de döda i jorden och drömmer sina kvicksilverdrömmar, och vem vet vad som nu kan röra på sig i deras lador och källare och ute på deras fält, medan blixtarna slår över himlen och åskan talar? Ingen vet något om sådana ting; allt de vet är att kraften strövar fri i natten och att luften är vild och galen av ovädrets väldiga volttal.

Men klockorna ringer på över åttatusen meters höjd när planet kommer ut i klar luft igen och börjar röra sig allt lugnare. Det är klockringning – det är klockan som ringer när Ben Hanscom sover – och medan han sover försvinner muren mellan det förflutna och nuet helt och han tumlar baklänges genom åren som en man som faller ner i en djup brunn – Wells tidsresenär, kanske, som faller med en avbruten järnpinne i ena handen, faller neråt och åter neråt ner i morlockernas land, där maskinerna ständigt dånar sin sång i nattens tunnlar. Året är 1981, 1977, 1969, och plötsligt är han framme, här i juni 1958, och här lyser sommarens klara solsken överallt, och innanför Ben Hanscoms sovande ögonlock dras pupillerna samman på order av hans drömmande hjärna, som nu inte längre ser mörkret som breder ut sig över västra Illinois utan i stället det klara solskenet en junidag i Derry, Maine, för tjugosju år sedan. Klockor.

Den klockan.

Skolan.

Skolan är.

Skolan är

2

slut!

Ljudet av klockan gick skorrande genom korridorerna i Derry School, en stor tegelbyggnad vid Jackson Street, och när dess ljud nådde barnen i femman, där Ben Hanscom gick, uppstämde de allesammans ett spontant glädjetjut – och fröken Douglas, som normalt höll mycket hårt på ordning och disciplin, försökte inte ens tysta dem. Förmodligen insåg hon väl att det skulle vara meningslöst.

”Hör upp, allesammans!” sa hon, medan oväsendet lade sig. ”Får jag be om er uppmärksamhet en sista gång det här läsåret!” Klassrummet fylldes av ett upphetsat sorl, uppblandat med ett och annat stönande. För fröken Doug­las stod där med deras betyg i handen.

”Jag hoppas verkligen att jag inte får gå om!” kvittrade Sally Mueller till Bev Marsh, som satt i bänkraden bredvid. Sally var en skärpt och söt och pigg och livlig tjej. Bev var söt, hon också, men denna speciella eftermiddag verkade hon minst av allt pigg och livlig, trots att det var sista skoldagen. Satt bara där och blängde dystert på sina billiga loafers. Hon hade ett bleknande gult blåmärke på ena kinden.

”Jag skiter i om jag blir uppflyttad eller inte”, svarade hon bara.

Sally fnös. En fnysning som tydligt sa att ingen verklig dam tar sådana ord i sin mun. Och sedan började hon prata med Greta Bowie i stället. Förmodligen hade det väl bara varit upphetsningen när klockan ringde ut efter ännu ett läsår som fått Sally att alls tilltala Bev, tänkte Ben. Sally Mueller och Greta Bowie kom båda två från rika familjer med villor vid West Broadway, medan Bev bodde i ett av de förslummade hyreshusen vid Lower Main Street. Avståndet mellan Lower Main Street och West Broadway var bara cirka två och en halv kilometer, men till och med en barnunge som Ben viss­te ju att det verkliga avståndet var lika stort som avståndet mellan jorden och Pluto. Det räckte med en titt på Beverly Marshs billiga jumper, hennes alltför stora kjol, som sannolikt kom från Frälsningsarméns stadsmission, och hennes slitna loafers, för att fatta hur stort avståndet var. Men han gillade ändå Beverly mer än de båda andra – mycket mer. Visst hade Sally och Greta fina kläder, och förmodligen fick de väl håret permanentat eller ondulerat, eller något sådant, en gång i veckan, men det ändrade inte själva de grundläggande fakta i målet. Nämligen att de, även om de så gick till frissan varenda dag, ändå bara skulle vara ett par egenkära snorungar.

Beverly var mycket rarare … och mycket sötare – fast aldrig i livet att han någonsin skulle våga säga något sådant rent ut till henne. Men ändå kunde det hända ibland, någon dag mitt i vintern, då dagsljuset där ute verkade gulaktigt och sömnigt som en katt som kurar ihop sig på en soffa, och fröken Douglas malde på i matte (hur man gjorde när man körde långa divisionsalgoritmer, eller hur man fann minsta gemensamma nämnaren till två bråk, så att man kunde addera dem med varandra) eller läste upp frågorna i Shining Bridges eller pratade om tennfyndigheterna i Paraguay – en sådan dag, då det verkade som om lektionerna skulle fortsätta i evighet och det ändå inte spelade någon roll eftersom hela världen där ute bara var ett enda stort slaskande … sådana dagar kunde Ben kasta en snabb sidoblick på Beverly då och då, stjäla sig till hennes ansikte, och då sved det fruktansvärt i hans hjärta, samtidigt som det på något sätt lyste upp där inne. Han var väl tänd på henne, tänkte han, kanske älskade han henne rent av, och det var så klart därför det alltid var Beverly han tänkte på när Penguins sjöng ”Earth Angel” i radion – ”My darling dear, love you all the time …”. Visst, det var så klart rena larvet, slaskigt som en använd pappersnäsduk, men samtidigt gjorde det ingenting, för han skulle ändå aldrig säga ett ljud om det. För han var säker på att tjocka pojkar inte fick älska vackra flickor annat än inom sig. Om han försökte tala om för någon hur han kände (inte för att han hade någon att tala om det för), så skulle väl denne någon skratta på sig. Och om han någonsin talade om det för Beverly skulle hon så klart antingen skratta ut honom (illa) eller ulka som om hon höll på att spy (ännu värre).

”Och nu kommer ni fram till mig allteftersom jag ropar upp er. Paul Anderson … Carla Bourdeaux … Greta Bowie … Calvin Clark … Cissy Clark …”

Och eleverna i fröken Douglas femma trädde fram till henne en efter en (utom tvillingarna Clark, som nu som alltid gick fram hand i hand, nästan omöjliga att skilja åt bortsett från att hennes linblonda hår var längre än hans och det faktum att hon gick i klänning och han i jeans), tog emot sina mattgula betyg med amerikanska flaggan och trohetseden på framsidan och Fader vår på baksidan, gick stilla och sedesamt ut ur klassrummet … och dundrade i väg genom korridoren mot de stora skolportarna, som öppnats på vid gavel. Och sedan sprang de bara rätt ut i sommaren och försvann, några på cyklar, andra hoppande och skuttande, några ridande på osynliga hästar och dunkande med nävarna mot låren för att imitera hovslag, ytterligare andra med armarna om varandras axlar och sjungande: ”Mina ögon glada ser hurusom skolan brinner ner”, till tonerna av ”The Battle Hymn of the Republic”.

”Marcia Fadden … Frank Frick … Ben Hanscom …”

Han reste sig, kastade sommarens sista blick på Beverly Marsh (trodde han då) och gick fram till katedern, en elva års grabb med en röv som var ungefär lika stor som New Mexico – och med sagda röv nerkörd i ett par hemska nya jeans som blänkte fram små pilande ljusstrålar från kopparnitarna och gav ifrån sig allehanda svischande ljud när hans feta lår gneds mot varandra. Höfterna svängde som flickhöfter när han gick och magen vaggade från den ena sidan till den andra. Trots värmen var han iförd en stor och säckig träningströja. Han gick nästan alltid klädd i sådana tröjor, eftersom han skämdes fruktansvärt för sina fettbildningar på överkroppen som nästan såg ut som kvinnobröst. De där brösten hade plågat honom ända sedan första skoldagen efter jullovet, då han kommit till skolan i en av de nya Ivy League-skjortor han fått i julklapp av sin mor, och Belch Huggins i sexan hade pekat på honom och kraxat: ”Nej men titta, grabbar, titta vad Ben Hanscom har fått i julklapp av farbror jultomten! Ett par jättesnygga pattar!” Belch hade blivit så överväldigad av sin egen humoristiska ådra att han nästan kreverat. Och han hade fått med sig en del andra skrattare, till och med en och annan flicka. Om ett hål rätt ner i underjorden hade öppnat sig framför honom just då skulle Ben ha kastat sig ner i det utan ett ljud … kanske rent av med några frammumlade ord av tacksamhet.

Sedan den dagen gick han alltid i träningströjor. Han hade fyra sådana tröjor – den säckiga bruna, den säckiga gröna och två säckiga blåa. Det där envisa körandet med träningströjor var en av de få saker där han lyckats hävda sig gentemot sin mor, en av de fåtaliga gränser den normalt tämligen eftergivne Ben känt sig direkt piskad att dra upp. Om Beverly Marsh hade skrattat åt honom tillsammans med de andra den där dagen skulle han helt säkert ha dött.

”Du har skött dig fint och det har verkligen varit roligt att få ha dig i klassen”, sa fröken Douglas när hon gav honom betyget.

”Tack så mycket, fröken Douglas.”

Någonstans långt bak i klassrummet höjdes en hånfull falsettröst: ”Tack få mycket, fjöken Douglaff.”

Henry Bowers, så klart. Henry gick i femman tillsammans med Ben och de andra, och inte i sexan ihop med sina kompisar Belch Huggins och Victor Criss, eftersom han hade kört på slutproven förra läsåret. Och Ben hade sina misstankar om att Bowers skulle köra det här året också. Han hade ju inte blivit uppropad när fröken Douglas delade ut betygen och sådant bådade alltid trubbel. Och det gjorde Ben nervös, för om Henry fick gå om i år också måste en del av skulden för den saken tillskrivas Ben … och Henry var väl medveten om det.

Under slutproven veckan innan hade fröken Douglas flyttat om dem helt slumpartat genom att skriva deras namn på lappar och sedan lägga alla lapparna i en hatt på katedern och dra dem en och en. Och Ben hade hamnat bredvid Henry Bowers i bortersta raden. Som alltid lade Ben vänstra armen skyddande för papperet och lutade sig sedan över det och kände magens på något sätt lugnande tryck mot pulpeten, medan han då och då slickade på sin Be-Bop-penna för att få inspiration.

Ungefär halvvägs genom tisdagens prov, som gällde matematik, kom en viskning drivande över gången till Ben. En viskning, lika låg och sluten i sig och ohörbar utåt som viskningen från en gammal fångveteran som för ett meddelande vidare ute på fängelsets rastgård: ”Låt mig skriva av.”

Ben såg åt vänster och mötte en rasande blick ur Henry Bowers svarta ögon. Henry var en stor och kraftig tolvåring och både hans armar och ben var väl försedda med rejäla farmarmuskler. Henrys far, som allmänt betraktades som tokig, hade en liten gård borta mot slutet av Kansas Street, inte långt från gränsen till Newport, och Henry jobbade där ute minst trettio timmar i veckan med att hacka och skyffla, rensa ogräs, plantera, gräva upp stenar, hugga ved och skörda – alltså när det fanns något att skörda.

Henrys hår var så hårdsnaggat att den vita skalpen lyste igenom. Han pomaderade främre delen av skulten med pomada ur en tub som han alltid bar med sig i bakfickan på jeansen, och det fick håret alldeles ovanför pannan att se ut som käftarna på en anstormande motorgräsklippare. En odör av svett och frukttuggummi omgav honom överallt, var han gick. I skolan brukade han alltid gå klädd i en skär motorcykeljacka med en örn på ryggen. Det hände en gång att en grabb i fyran visade sig oklok nog att skratta åt den där jackan. Varpå Henry hade kastat sig över det lilla gliet, smidigt som en vessla och snabbt som en huggande orm, och gett skitungen en dubbel specialare med nyllet i gruset. Grabben blev av med tre framtänder på kuppen och Henry blev avstängd från skolan för två veckor framåt. Ben hade, med den förtrampades och mobbades suddiga men brinnande hopp, in i det sista hoppats att Henry skulle bli relegerad och inte bara avstängd på ett par veckor. Men ingalunda. Ont krut förgås inte så lätt. När avstängningen var över hade Henry kommit stoltserande in på skolgården, ondskefullt strålande i den skära motorcykeljackan och med håret Butch-Wax-pomaderat så till den grad att det tycktes vråla sig upp från hjässan på honom. Båda ögonen bar diverse svullna och färgstarka spår av den avhyvling hans tokige far hade gett honom för att han hade ”slagits på skolgården”. Dessa spår efter faderns behandling försvann så småningom, men för de ungar som måste försöka samexistera fredligt med Henry på Derry School blev det en läxa som de aldrig glömde. Såvitt Ben visste hade ingen sagt någonting om Henrys skära motorcykeljacka med örnen på ryggen sedan dess.

När han nu bistert viskande krävde att Ben skulle låta honom skriva av provet for tre snabba tankar som raketer genom Bens hjärna – som var lika klipsk och snabb som hans stofthydda var fet – på bara ett par sekunder. Den första var att om fröken Douglas kom på Henry med att skriva av svaren skulle de båda två få nollor på skrivningen. Nummer två var att om han inte lät Henry skriva av svaren skulle Henry säkert stå på lur för honom när skolan var slut och låta honom känna på den där dubbla specialaren, sannolikt medan Huggins och Criss kopplade båda armarna på honom.

Det där var ett barns tankar, och det var ju bara helt naturligt, för han var ju ett barn. Men den tredje och sista bland de tankar som for genom hans hjärna var mer sofistikerad – nästan vuxen.

Jodå, visst är risken stor att han får tag på mig. Men med lite tur kan jag kanske hålla mig undan för honom den här sista skolveckan. Det tror jag faktiskt att jag kan, om jag verkligen försöker. Och sedan hinner han säkert glömma det innan hösten, så dum som han faktiskt är. Och om han misslyckas på provet här, så kör han kanske i år också. Och om han kör hamnar jag ett år över honom. Slipper gå i samma klass som han i fortsättningen … och börjar på högstadiet före honom. Jag … Kanske skulle jag äntligen bli fri.

”Lägg papperet så att jag kan skriva av”, viskade Henry. Blicken ur de svarta ögonen blixtrade befallande.

Ben skakade på huvudet och gjorde sin skyddande arm ännu mer skyddande.

”Vänta du bara, tjockis”, viskade Henry, lite högre nu. Hans papper var än så länge alldeles blankt, bortsett från namnet överst. Och han var helt desperat. Om han sprack i de här proven och skulle bli tvungen att gå om på nytt kunde han räkna med att fadern skulle slå honom halvt fördärvad. ”Nu låter du mig skriva av, för annars ska du få se på fan!”

Ben skakade på huvudet igen, så att kindvalkarna gungade. Visst var han rädd, men nu hade han fattat sitt beslut. Det stod klart för honom att han för första gången i sitt liv medvetet bundit sig för ett bestämt sätt att handla, och även det skrämde honom, även om han inte riktigt förstod varför det gjorde det – det skulle dröja många, långa år till innan han insåg att det var kallblodigheten i hans beräkningar, den omsorgsfulla och pragmatiska kostnadsberäkningen, med dess antydan om att han höll på att börja resonera som en vuxen, som skrämt honom ännu mer än vad Henry gjort. För faktiskt borde han ju kunna hålla sig undan för Henry. Men vuxenlivet, då han sannolikt skulle tänka på det viset nästan hela tiden, skulle ändå ta honom till slut.

”Är det någon som pratar där nere?” frågade fröken Douglas just då, mycket klart och tydligt. ”I så fall är ni så goda och tystnar genast.”

Sedan var det mol tyst de närmaste tio minuterna. Unga huvuden lutade sig flitigt och idogt över skrivningspapper som luktade gott av det purpurfärgade mimeografbläcket, och sedan flöt Henrys viskning ut över gången igen, nästan ohörbar, isande kall i sitt hotfulla löfte:

”Nu är du dödens, tjockis.”

3

Ben tog emot sitt betyg och flydde, tacksam mot de gudar, vilka de nu kunde vara, som i nåd ser till elvaåriga tjockisar, för att Henry Bowers, sitt alfabetiska försprång till trots, inte fått lämna klassrummet först och alltså inte kunnat lägga sig på lur för honom utanför.

Han sprang inte korridoren fram som de andra barnen. Han kunde faktiskt springa, oväntat snabbt, rent av, med tanke på hans voluminösa yttre, men samtidigt var han akut medveten om hur löjlig han såg ut när han sprang. Men han gick i snabb takt och kunde snart träda ut ur den kalla, bokluktande vestibulen, ut i det klara junisolskenet. Han blev stående med ansiktet lyft mot det där solskenet ett ögonblick och kände sig tacksam för dess värme och sin egen frihet. Det var ju miljoner år till september. Almanackan hade kanske andra åsikter, men almanackan ljög. Sommaren skulle bli mycket längre än summan av sina dagar och den tillhörde honom nu. Han kände sig hög som vattentornet och bred som hela staden.

Just då stötte någon till honom – hårt och bestämt. De härliga tankarna på sommaren som väntade flydde ur hans hjärna medan han vilt vacklande försökte återvinna balansen på stentrappans rand. Och i sista ögonblicket lyckades han undgå ett otäckt fall genom att gripa tag i järnräcket.

”Flytta på dig, din jävla fettbulle.” Det var Victor Criss som sa det. Han hade håret bakåtkammat i en Elvisvåg som glänste av brylkräm. Han fortsatte nerför trappan och vidare gången fram till stora grinden, med händerna i jeansfickorna och skjortkragen uppfälld. De tunga arbetskängornas beslag skrapade mot underlaget.

Bens hjärta bultade fortfarande våldsamt av rädsla, när han upptäckte att Belch Huggins stod på andra sidan gatan och blossade på en cigarett. När Victor kom fram till honom höjde han handen till hälsning och gav honom cigaretten. Victor drog ett bloss, lämnade tillbaka ciggen till Belch och pekade sedan på Ben, som stod halvvägs nerför trappan. Han sa något och de gav sig i väg båda två. Ben var röd i ansiktet. De fick honom visst ändå alltid till slut. Det var väl Ödet eller något sådant.

”Trivs du så bra här att du tänker stå här hela dagen?” sa en röst vid hans sida.

Ben vände sig mot rösten och blev ännu rödare i ansiktet. Det var Beverly Marsh som stod där, och hennes kastanjebruna hår var som ett bländande moln kring huvudet på henne och över axlarna, och blicken ur de där underbara blågröna ögonen formligen smälte ner honom invärtes. Armarna på hennes sweater var uppdragna till armbågarna och den var fransig i halsen och nästan lika säckig som Bens träningströja. Alldeles för säckig för att man skulle kunna se om hon börjat få tuttar ännu, men den detaljen intresserade inte Ben – när kärleken kommer före puberteten kan den ibland komma i vågor så klara och starka att ingen kan stå emot dess enkla imperativ, och Ben försökte inte ens stå emot den nu, gav den bara fritt utlopp. Han kände sig på en gång hellöjlig och upprymd, mer generad än han någonsin känt sig i hela sitt liv … men samtidigt så helt och självklart välsignad. Och dessa hopplösa känslor blandades inom honom till en berusande brygd, som gjorde honom på en gång både illamående och överlycklig.

”Nej”, kraxade han fram, ”det har jag väl knappast tänkt mig.” Samtidigt bredde ett stort grin ut sig över ansiktet på honom. Han var medveten om att han måste se ut som en helidiot, men kunde bara inte koppla bort det där flinet.

”Skönt att höra. För nu är det slut med skolan, ska du veta. Och gudskelov för det!”

”Ja …” Nu stockade det sig i halsen igen. Han harklade sig och blev ännu rödare. ”Ja, då får jag väl önska dig en trevlig sommar då, Beverly”, fick han fram.

”Detsamma, detsamma, Ben. Vi ses i höst igen.”

Och sedan skyndade hon snabbt nerför trappan, och Ben insöp med en kärleksfull blick allt som var hon – den ljusa skotskrutiga kjolen, det röda hårets flaxande svall mot hennes rygg, den lena, ljusa hyn, ett litet sår som höll på att läkas på ena vadens baksida och den gyllenlysande vristring hon bar alldeles ovanför högra loafern och som blinkade tillbaka mot solen med små lysande blänk. (Av någon anledning skapade just den detaljen en ny väldig känslovåg, som svepte honom med sig med sådan kraft att han måste treva efter räcket igen. Känslan som uppfyllde honom var stor och ordlös och barmhärtigt kort – kanske var det en sexuell protosignal, än så länge meningslös och helt obegriplig för hans kropp, där de endokrina körtlarna fortfarande vilade i en nästan drömlös sömn, drömlös men lika klar som en sommarblixt.)

Han gav ifrån sig ett ljud av något slag. Och sedan fortsatte han trappan ner som en bräcklig gubbe och blev stående nedanför den och såg efter henne ända tills hon vek av åt vänster och försvann bakom den höga häck som markerade gränsen mellan skolgården och trottoaren.

4

Han stod kvar ett ögonblick medan eleverna fortfarande kom utspringande ur skolan, skrikande och tjoande, och kom sedan att tänka på Henry Bowers och hans hotelser och skyndade runt skolbyggnaden. Han tvärade över småungarnas lekplats, drog med fingrarna över gungornas kedjor för att höra dem klirra och klev rätt över gungbrädena. Han fortsatte ut genom den mycket mindre grinden mot Charter Street och tog av åt vänster därifrån, utan att kasta en enda blick tillbaka på den tegelhög där han tillbringat de flesta av sina lediga dagar de senaste nio månaderna. Han körde ner betyget i bakfickan och började vissla. Och visst hade han skor på fötterna, men såvitt han kunde bedöma rörde deras sulor inte vid trottoaren en enda gång medan han svävade gatan fram så där en åtta kvarter.

De hade varit klara med avslutningen lite över tolv, och modern skulle inte komma hem förrän tidigast sex, för på fredagarna gick hon raka vägen till snabbköpet efter arbetet. Så resten av dagen var hans.

Han tittade in i McCarron Park lite och satt där under ett träd en stund och gjorde ingenting. Bortsett från att han då och då tyst viskade: ”Jag älskar Beverly Marsh”, och kände sig allt tokigare och mer romantisk för varje gång han sa det. Och vid ett tillfälle, just när ett gäng pojkar kom indrivande i parken och började välja lag till en baseballmatch, viskade han två gånger ”Beverly Hanscom”, och pressade sedan ansiktet mot gräset för att svalka sitt brännheta ansikte.

Lite senare reste han sig igen och satte kurs tvärs över parken mot Costello Avenue. Därifrån skulle en fem kvarter lång promenad föra honom till stadsbiblioteket, och det var väl förmodligen dit han hade tänkt sig hela tiden. Han hade nästan hunnit ut ur parken när en sjätteklassare som hette Peter Gordon upptäckte honom och hojtade: ”Hej, Tuttan! Hänger du med på en match? Vi behöver en höger uteman!” Alla i gänget formligen exploderade av skratt. Och Ben flydde undan explosionen så snabbt han förmådde, med halsen nerkörd i tröjan som en sköldpadda som drar in huvudet i skalet.

Ändå fick man nog säga att han haft tur här också. En annan gång kunde ju grabbarna mycket väl ha jagat honom, kanske bara för att sätta honom på plats, eller för att rulla honom i smutsen och se om de kunde få honom att gråta. Men just nu var de helt inriktade på alla de viktiga ritualerna inför spelet – de invecklade procedurerna för att bestämma vem som skulle välja lag först och allt det där. Ben lämnade dem tacksamt i fred med de sällsamma mysterier som föregår sommarens första baseballmatch och skyndade vidare.

Tre kvarter längre bort längs Costello Avenue upptäckte han något intressant, kanske rent av ekonomiskt inbringande, inkört under någons häck mot trottoaren. Det glittrade av glas genom en lång reva i en gammal papperspåse. Ben hakade foten om påsen och drog ut den på trottoaren. Och det började faktiskt verka som om detta var en lyckodag! För det låg fyra ölflaskor och fyra stora läskflaskor i påsen. Och de stora var värda fem cent var, och för Rheingoldarna fick man två cent styck. Tjugoåtta cent instoppade i någons häck, tjugoåtta cent som legat där och bara väntat på att en grabb skulle komma strosande och håva in dem. En grabb med tur.

”Nämligen jag”, sa Ben glatt, utan den ringaste aning om vad resten av dagen kunde ha att erbjuda. Han satte sig i rörelse igen, bar påsen i famnen med händerna under bottnen så att den inte skulle gå sönder ännu mer. Costello Avenue Market låg bara ett kvarter längre bort efter avenyn, och han gick raka vägen dit, pantade flaskorna och köpte godis för det mesta av pengarna han fick.

Han stod där vid godisrutan och pekade och njöt som alltid av det rasslande ljudet som skjutdörren gav ifrån sig när den gled fram på sitt kullagerspår. Och han inhandlade fem röda lakritsremmar och fem svarta, tio syrliga karameller (en halv cent styck), en femcentsremsa med godisknappar (en sådan remsa innehöll fem rader med fem knappar i vardera, och man åt dem direkt från papperet), en ask Likem Ade och en förpackning Pez till hans Pez-Gun där hemma.

Han lämnade butiken med en liten brun papperspåse med godis i handen och fyra cent i de nya jeansens högra framficka. Han såg på den bruna påsen som rymde så mycken sötma och kände hur en tanke plötsligt försökte göra sig hörd

(fortsätter du att äta godis på det här viset kommer Beverly Marsh aldrig att vilja se åt dig ens)

men den tanken var så otrevlig att han genast sköt undan den. Det var inte svårt, för den var van vid att bli avvisad.

Om någon frågat honom: ”Är du mycket ensam, Ben?” skulle han ha sett med äkta förvåning på denne någon. För den tanken hade aldrig fallit honom in. Han hade visserligen inga vänner, men i gengäld hade han sina böcker och sina drömmar, han hade sina Revellmodeller, han hade en gigantisk sats Lincoln Logs som han kunde bygga de märkligaste saker av. Hans mor hade mer än en gång bedyrat att Bens Lincoln Logs-hus såg mycket finare ut än många riktiga hus som uppförts efter färdiga ritningar. Och han hade en riktigt hygglig Erectorbyggsats också. Dessutom hade han gott hopp om att få den allra finaste byggsatsen, den som hette Super Set, i födelsedagspresent när han fyllde år i oktober. Med den kunde man bygga en klocka som verkligen gick och visade tiden och en bil med riktiga växlar. ”Ensam?” skulle han väl förmodligen ha svarat uppriktigt förvånat. ”Hur så? Vad menar du?”

Ett blindfött barn vet inte ens att det är blint förrän någon talar om det för barnet. Och när barnet väl fått veta det har det ändå bara en högst teoretisk uppfattning om vad denna blindhet innebär; det är bara sådana blinda som en gång varit seende som verkligen inser vad det rör sig om. Ben Hanscom hade ingen känsla av att han var ensam, eftersom han aldrig hade varit något annat. Om hans situation hade varit ny, eller mer lokaliserad, skulle han kanske ha förstått frågan, men ensamheten både inneslöt hans hela liv och nådde långt bortom det. Den bara fanns där, som hans dubbelledade tumme och det lustiga lilla hacket på insidan av en av hans framtänder, det där lilla hacket som hans tunga alltid brukade bearbeta när han blev nervös.

Beverly var en ljuv dröm; godiset var en ljuv verklighet. Godiset var hans vän. Så han sa åt den där världsfrämmande tanken att dunsta långt bort, och det gjorde den också utan att bråka det minsta. Och sedan glufsade han i sig allt godiset i påsen på den korta sträckan mellan Costello Avenue Market och biblioteket. Det hade varit hans uppriktiga avsikt att spara Pez-tabletterna till kvällens tevetittande – han tyckte om att mata in dem i den lilla plastpistolens handtag en efter en, tyckte om att höra det lätta klickandet från den lilla fjädern inuti och tyckte alldeles särskilt mycket om att skjuta in dem i munnen en efter en, som en pojke som skjuter ihjäl sig med sockerpiller. I kväll var det ”Whirlybirds” i teve, med Kenneth Tobey som den oförskräckte helikopterpiloten, och sedan var det ”Dragnet”, där fallen var tagna ur verkligheten men namnen måste ändras för att skydda oskyldiga, och hans absoluta favorit bland alla dessa deckar- och polisserier, ”Highway Patrol”, med Broderick Crawford som vägpolis Dan Matthews. Broderick Crawford var Bens specielle hjälte. Broderick Crawford var tuff, Broderick Crawford var elak, Broderick Crawford tog inte emot skit från någon … och det bästa av allt var att Broderick Crawford var tjock.

Väl framme vid korsningen mellan Costello Avenue och Kansas Street gick han tvärs över gatan till stadsbiblioteket, som bestod av två olika byggnader – den gamla stenbyggnaden mot gatan, som byggts för donationer från träbaronerna 1890, och den nya sandstensbyggnaden bakom huvudbyggnaden, som inrymde barnbiblioteket. Vuxenbiblioteket mot gatan och barnbiblioteket på baksidan förenades med varandra av en glaskorridor.

Så här nära centrum var Kansas Street enkelriktad, så Ben tittade bara åt ett håll – åt höger – innan han gick över gatan. Om han tittat åt vänster också skulle han ha fått en otäck chock. För i skuggan av en stor gammal ek på gräsmattan kring Medborgarhuset ett kvarter längre bort stod Belch Huggins, Victor Criss och Henry Bowers.

5

”Vi tar han, Hank”, sa Victor flämtande som en hund.

Henry följde den feta lilla skiten med blicken där han skuttade över gatan; virveln i nacken på honom guppade fram och tillbaka på ett för jävligt slemmigt sätt och röven hans vickade som ett tjejarsle i de nya jeansen. Han bedömde snabbt avståndet mellan gräsmattan där de befann sig och Hanscom, och det mellan Hanscom och bibliotekets trygghet. Och kom fram till att de antagligen skulle hinna ta honom innan han hann in i byggnaden, även om risken fanns att Hanscom började skrika. Det skulle inte förvåna honom ett dugg om den lilla fikusen bar sig åt på det viset. Och om han gjorde det skulle kanske någon vuxen blanda sig i saken, och Henry ville inte ha någon inblandning. Det där fnasket fröken Douglas hade sagt att han hade kört i både matten och engelskan. Han skulle ändå få flytta till sexan, sa hon, men då skulle han bli tvungen att gå en fyra veckors feriekurs under sommaren. Inför det villkoret skulle han hellre ha gått om. Om han fått göra det igen skulle hans far säkert ha gett honom tidernas utskällning, men i alla fall bara en sådan. Men om Henry nu måste sitta på skolbänken fyra timmar om dagen i fyra veckor under gårdens allra brådaste tid, så kunde han räkna med att bli halvt sönderslagen åtminstone ett halvdussin gånger, kanske ännu fler. Och det enda som över huvud taget kunde försona honom med denna bistra framtid var att han redan samma eftermiddag tänkte låta den där tjocka spädgrisen betala för allt det onda som drabbat honom själv.

Med ränta.

”Visst, vi tar han”, sa Belch.

”Vi väntar tills han kommer ut igen.”

De såg Ben öppna en av de stora dubbeldörrarna och gå in, och satte sig sedan i gräset och rökte och drog fräckisar för varandra och väntade på att han skulle komma ut igen.

Förr eller senare kommer han ju ändå ut, tänkte Henry. Och sedan han väl kommit ut skulle Henry minsann få honom att bittert ångra att han varit dum nog att låta sig födas.

6

Ben älskade biblioteket.

Han älskade det därför att det alltid var så svalt där, även den hetaste dagen en lång, het sommar. Han älskade dess lågmälda tystnad, som bara bröts av en och annan viskning, det svaga dunkandet när någon bibliotekarie stämplade böcker och kort, och prasslet när någon vände blad i tidskriftsrummet, där gamlingarna satt och läste tidningar som var fästa vid långa käppar. Han älskade nyanserna och klangfärgen hos ljuset som föll snett in genom de höga, smala fönstren på eftermiddagarna och hos det mysiga, varma ljuset från globerna som hängde i kedjor från taket och som kändes allra mysigast på vinterkvällarna när vinden tjöt utanför. Han tyckte om lukten av böcker – denna kryddstarka, smått fantastiska lukt. Det hände ibland att han gick in på vuxenavdelningen och tittade på alla dessa tusentals böcker på hyllorna och föreställde sig de världar av liv som fanns mellan deras pärmar, på samma sätt som han ibland när han gick gatan fram i den rökdisiga skymningen en eftermiddag i slutet av oktober, med solen som bara en skarp, apelsinfärgad linje vid horisonten, kunde föreställa sig de liv som levdes innanför alla dessa fönster, med alla dessa människor som skrattade eller grälade eller ordnade blommor eller matade sina ungar eller sina sällskapsdjur eller sig själva medan de tittade på dumburken. Han tyckte om att det alltid var så varmt och skönt i glaskorridoren som förenade den gamla biblioteksbyggnaden med barnavdelningen, till och med mitt i vintern, utom när man hade flera mulna dagar i rad. Mrs Starrett, som var chef för barnavdelningen, hade talat om att det berodde på något som kallades drivhuseffekten. Ben hade blivit helt fascinerad. Många år senare skulle han bygga BBC:s hett omdiskuterade kommunikationscentral i London, men även om debatten om detta så varade i tusen år skulle ingen (utom Ben själv) någonsin få veta att byggnaden i själva verkat bara var glaskorridoren i Derrys bibliotek ställd på högkant.

Han tyckte om barnavdelningen också, även om den saknade den gamla byggnadens skugglika charm, vuxenavdelningen med dess ljusglober och smala spiraltrappor av järn som var alltför smala för två personer i bredd – någon måste alltid backa undan. Barn- och ungdomsavdelningen var ljus och solig, lite bullrigare trots de anslag med HÄR ÄR VI TYSTA OCH BRÅKAR INTE, ELLER HUR? som fanns uppsatta lite varstans. Men det mesta av oväsendet kom från Nalle Puhs hörna, småungarnas vrå där de kunde titta i bilderböcker och sådant. När Ben kom in denna speciella dag hade sagostunden just börjat och miss Davies, den söta unga bibliotekarien, satt och läste De tre bockarna Bruse för de små.

”Vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro?”

Miss Davies talade med det låga, morrande tonfall som anstår ett troll i en saga. En del av småungarna satte händerna för munnen och småfnittrade av spänning, men de flesta tittade bara storögt på henne och accepterade trollets röst på samma sätt som de accepterade rösterna de hörde i sina drömmar, och deras allvarliga blickar återspeglade sagans alltid lika fascinerande alternativ – skulle odjuret besegras … eller skulle det få sig ett skrovmål?

Det satt affischer i glada färger överallt. Där kunde man avnjuta synen av en ”duktig pojke” som borstade tänderna så att fradgan stod kring munnen på honom som hos en galen hund. Och där fanns hans raka motsats, en kille med en cigarett i käften som bolmade på så att det stod det härliga till (under teckningen stod det NÄR JAG BLIR STOR SKA JAG BLI SJUK OCH DÅLIG PRECIS SOM PAPPA). Och där fanns ett väldigt vackert foto, med en miljard små prickar av ljus, som lyste i ett stort mörker. Och under bilden stod det:

EN ENDA IDÉ KAN TÄNDA TUSEN LJUS

– Ralph Waldo Emerson

Där fanns uppmaningar att BLI SCOUT OCH HA ROLIGT I NATUREN. En affisch hävdade mycket bestämt att DET ÄR DAGENS FLICKKLUBBAR SOM SKAPAR MORGONDAGENS KVINNOR. Där fanns listor där man kunde anteckna sig för att spela softball och listor för dem som ville bli medlemmar i amatörteatercirkeln för barn i Medborgarhuset. Dessutom fanns där den gamla vanliga uppmaningen att GÅ MED I VÅR SOMMARLOVSLÄSKLUBB. Ben var en hängiven läsecirklare. När man anmälde sig som medlem fick man en karta över Förenta staterna. Och sedan fick man för varje bok man läste och redogjorde för ett delstatsklistermärke som man skulle slicka på och sätta fast på kartan. Texten på märket gav besked om respektive del­stats statsfågel och statsblomma, vilket år delstaten blev medlem av unionen och den eller de presidenter som kommit från denna delstat. Och när man hade alla fyrtioåtta märkena uppklistrade fick man en bok alldeles gratis. En fantastisk grej, helt enkelt. Ben tänkte göra precis som det stod på affischen: ”Spill ingen tid, anmäl dig redan i dag.”

Och som en skriande kontrast mot all denna glada och färgsprakande affischkavalkad fanns där också en enkel affisch i svartvitt fasttejpad vid utlåningsdisken, bara några ord i svart på vitt papper:

KOM IHÅG UTEGÅNGSFÖRBUDET

KLOCKAN 19.00

DERRYPOLISEN

Ben ryste till bara han såg det. I all spänningen kring betyget, rädslan för Henry Bowers, det korta samtalet med Beverly och sommarlovets början, hade han alldeles glömt bort utegångsförbudet, och de mord som lett fram till det.

Folket i staden hade svårt att enas om hur många offer som krävts, men alla var ense om att det rörde sig om minst fyra döda sedan i vintras – fem om man räknade in också George Denbrough. (Många menade att grabben Denbroughs död måste ha orsakats av någon underlig och obegriplig olyckshändelse.) Det första helt säkra fallet var Betty Ripsom, som hade påträffats annandag jul vid motorvägsbygget vid Outer Jackson Street. Den trettonåriga flickan hade varit svårt lemlästad och legat fastfrusen i gyttjan. Det hade inte stått något om detta i tidningarna, och naturligtvis hade ingen vuxen berättat för Ben om vad som hänt. Men lika självklart visste han det ändå. För man får ju alltid veta en del om man tjuvlyssnar på vuxna människors samtal.

Cirka tre och en halv månad senare, alldeles i början av öringsäsongen, hade en spinnfiskare vid stranden av en å ungefär trettio kilometer öster om Derry fått kroken i något som han först uppfattade som en käpp av något slag. Men när han vevade in fann han att det han fått på kroken var handen, handleden och tio centimeter av en flickas underarm. Hans krok hade fastnat i hudvecket mellan tummen och pekfingret på detta skrämmande byte.

Sedan hade delstatspolisen funnit resten av Cheryl Lamonica sjuttio meter nedströms, fastkilad mot ett träd som någon gång under vintern hade råkat falla tvärs över ån. Det var rena turen att kroppen inte hade spolats ut i Penobscot under vårfloden för vidare befordran till havet.

Flickan Lamonica hade varit sexton år då hon dog. Hon var från Derry men gick inte i skolan; hon hade fött en dotter, Andrea, tre år tidigare. Hon hade bott hemma hos föräldrarna tillsammans med dottern. ”Visst kunde Cheryl vara lite vild av sig ibland, men innerst inne var hon en snäll och fin flicka”, hade hennes far snyftande sagt till polisen. ”Där hemma frågar Andi ideligen var hennes mamma är och jag vet inte vad jag ska svara henne.”

Flickan hade anmälts försvunnen fem veckor innan man fann hennes lik. Polisutredningen av Cheryl Lamonicas död hade inletts utifrån ett helt igenom logiskt antagande – att hon sannolikt mördats av någon pojkvän. Hon hade haft massor av pojkvänner, många från flygbasen vid Bangor. ”De var rara och trevliga grabbar, de flesta”, sa Cheryls mor. En av de ”rara grabbarna” hade varit en fyrtioårig flygöverste med hustru och tre barn i New Mexico. En annan satt för närvarande på Shawshank och avtjänade ett straff för väpnat rån.

Någon pojkvän, menade polisen. Eller kanske en främling. En lustmördare.

Men om den okände var en lustmördare var han tydligen ute efter pojkar också. I slutet av april hade en högstadielärare som var ute på en exkursion med sina åttor fått syn på ett par röda gymnastikskor och ett par blå sparkbyxor i manchester som låg just i mynningen till en kulvert på Merit Street. Den ände av Merit Street där han gjorde sitt fynd hade varit avspärrad med bockar. Asfalten hade avlägsnats med schaktmaskiner redan på hösten året innan. Motorvägsförlängningen skulle löpa fram här också på sin väg norrut mot Bangor.

Den döde pojken hade identifierats som treårige Matthew Clements, som anmälts försvunnen av sina föräldrar så sent som dagen innan (hans foto hade stått på förstasidan i Derry News, en mörkhårig liten kille som grinade brett mot kameran, med en Red Sox-keps på skulten). Familjen Clements bodde på Kansas Street, i andra änden av stan. Hans mor, så förlamad av sorg att hon var som innesluten i en glasbubbla av yttersta lugn, berättade för polisen att Matty hade cyklat fram och tillbaka på sin trehjuling på trottoaren utanför huset, som låg i hörnet av Kansas Street och Kossuth Lane. Hon hade gått ifrån lite för att stoppa tvätten i torktumlaren, och när hon sedan tittade ut genom fönstret igen för att titta efter Matty hade han varit borta. Och trehjulingen hade legat kullvält på gräsmattan mellan trottoaren och körbanan. Det ena bakhjulet snurrade fortfarande lite, men det stannade medan hon såg på det.

Därmed hade polismästare Borton fått nog. Han lade fram sitt förslag om utegångsförbud från klockan 19.00 vid ett extra sammanträde med stadsfullmäktige kvällen därpå. Förslaget antogs enhälligt och trädde i kraft följande dag. Små barn skulle hållas under ständig uppsikt av ”någon lämplig vuxen”, enligt Derry News redovisning av utegångsförbudet. Och i Bens skola hade de haft en särskild samling för en månad sedan. Då hade polischefen trätt fram på estraden, kört in tummarna i pistolbältet och försäkrat barnen att de inte behövde vara oroliga så länge de bara hörsammade några få enkla regler: aldrig tala med främlingar, aldrig tacka ja till ett erbjudande om lift annat än från folk som du känner mycket väl, alltid komma ihåg att polisen är din vän … och aldrig vara ute på gatorna efter klockan sju.

För två veckor sedan hade en pojke som Ben bara kände lite grann – han gick i Derry Elementarys andra femma – spanat in i en av avloppsbrunnarna vid Neibolt Street och sett något som såg ut som hår flyta omkring där inne. Pojken, som hette antingen Frankie eller Freddy Ross (eller möjligen Roth), hade varit ute och letat efter användbara prylar med en mojäng som han tillverkat själv, en grej som han kallade DEN FANTASTISKA TUGGUM­MIPINNEN. Det märktes tydligt när han pratade om den att han tänkte sig sin uppfinning just så, med stora bokstäver (och kanske i neon också). DEN FANTASTISKA TUGGUMMIPINNEN bestod av en smal björkgren med en stor, vältuggad tuggummibit längst ut. Och Freddy (eller Frankie) ägnade en stor del av sin fritid åt att trava omkring i Derry med sin pinne och spana ner i avlopp och kloaker. Och då kunde han ibland upptäcka pengar där nere – oftast bara smågrus, så klart, men ibland kunde det dyka upp en tio- eller rent av tjugofemcentare (av någon orsak som bara han själv kände till brukade han kalla de sistnämnda för ”kajmonster”). Och sedan Frankie-eller-Freddy väl upptäckt myntet trädde DEN FANTASTISKA TUGGUMMIPINNEN i verksamhet. En enda välriktad stöt genom gallret och myntet låg så gott som i hans ficka.

Ben hade hört talas om Frankie-eller-Freddy och hans tuggummipinne redan långt innan grabben hamnade rätt i rampljuset genom att upptäcka Veronica Grogans lik. ”Han är verkligen snuskig”, hade en grabb som hette Richie Tozier anförtrott Ben under en rast. Tozier var en mager och tanig grabb med glasögon. Ben misstänkte att han nog skulle kunna se minst lika bra som mr Magoo utan dem; de förstorade ögonen flöt omkring där innan­för de tjocka glasen och såg alltid lika förvånade ut. Dessutom hade han så stora framtänder att han fått öknamnet Bävern. Han gick i samma femma som Freddie-eller-Frankie. ”Där går han och kör ner den där pinnen han har i alla möjliga avloppsbrunnar hela dagen och tuggar sedan på tuggummi­klumpen han använder på kvällarna.

”Det är ju inte klokt!” utbrast Ben.

”Alldeles jiktigt, gjabben”, sa Tozier och dunstade.

Frankie-eller-Freddy hade fört DEN FANTASTISKA TUGGUMMIPINNEN fram och tillbaka genom avloppsbrunnens galler, eftersom han trodde att det var en peruk som låg och flöt där inne. Och i så fall skulle han kanske kunna torka den och ge den åt sin mamma i födelsedagspresent. Men just när han efter några minuters petande och puffande tänkte ge upp hade ett ansikte dykt upp i det tillstoppade avloppets mörka vatten, ett ansikte med vissna löv fastklibbade vid de vita kinderna och smuts i de stirrande ögonen.

Freddy-eller-Frankie rusade raka vägen hem, vilt skrikande.

Veronica Grogan hade gått i fyran i Neibolt Street Church School, som drevs av vad Bens mor brukade kalla ”de där heliga tråkmånsarna”. Hon begravdes samma dag som hon skulle ha fyllt tio år.

Strax efter upptäckten av Veronica Grogans döda kropp hade Arlene Hanscom en kväll tagit med sig Ben in i vardagsrummet och satt sig bredvid honom i soffan. Sedan tog hon hans händer i sina och såg forskande på honom. Ben mötte hennes blick, men kände sig lite nervös och osäker.

”Ben”, sa hon plötsligt, ”du är ju ingen dumskalle, eller hur?”

”Nej, mamma”, sa Ben och kände sig ännu nervösare. Han hade inte den blekaste aning om vad saken gällde. Men det måste tydligen vara något viktigt, för så här allvarlig hade han aldrig sett sin mor förr.

”Nej”, instämde hon, ”det tror jag inte att du är.”

Sedan satt hon tyst en lång stund, men hon såg inte på Ben utan blickade eftertänksamt ut genom fönstret. Ben undrade lite smått om hon rent av glömt bort att han fanns. Hon var fortfarande ung – bara trettiotvå år – men detta att vara ensamförälder till en liten pojke hade satt sina spår hos henne. Hon arbetade fyrtio timmar i veckan i spolnings- och förpackningsavdelningen på Stark’s Mills i Newport, och efter arbetsdagar då dammet och bomullsavfallet varit särskilt svårt hade hon ibland så långa och svåra hostanfall att Ben blev riktigt rädd. Sådana kvällar kunde han ligga vaken till långt in på natten, titta ut i mörkret genom fönstret vid sängen och undra hur det skulle gå för honom om hon dog och han alltså blev föräldralös. Skulle han i så fall bli fosterbarn hos någon (av någon anledning trodde han att det skulle innebära att han blev placerad hos någon bonde där han skulle bli tvungen att arbeta från tidigt på morgonen till sent på kvällen), eller skulle han kanske hamna på det där hemmet för föräldralösa barn i Bangor? Han försökte mana bort de där tankarna, men de kom envist tillbaka. Dessutom var det inte bara sig själv han oroade sig för, utan också modern. För särskilt mild och mjäkig var hon visserligen inte, hans mamma, snarare rätt hård av sig, och visst drev hon igenom sin egen vilja i det mesta, men hon var ändå en fin mamma och han tyckte mycket om henne.

”Du har så klart hört om de här morden”, sa hon till slut och såg på honom igen.

Han nickade.

”Först trodde man att det rörde sig om …” Där tvekade hon inför nästa ord, ett ord som hon aldrig tidigare uttalat i sonens närvaro, men här rörde det sig ju om helt exceptionella omständigheter och hon tog sig samman och fortsatte: ”… om sexualbrott. Och kanske är det något sådant det rör sig om, och kanske inte. Och kanske är den här brottsvågen över nu och kanske är den det inte. Vid det här laget kan man ju inte vara säker på någonting alls längre, mer än att det någonstans där ute finns en galen människa som stryker omkring och överfaller och dödar små barn. Förstår du vad jag säger, Ben?”

Han nickade.

”Och du förstår vad jag menar när jag säger att det kan röra sig om sexualbrott?”

Det gjorde han inte – inte riktigt i alla fall – men för säkerhets skull nickade han. För om modern fått för sig att hon måste prata med honom om blommor och bin också, och inte bara om den här andra saken, skulle han säkert bli så generad att han skulle dö.

”Jag är så orolig för dig, förstår du, Ben. Jag tycker inte att jag tar hand om dig som en mor bör ta hand om sitt barn.”

Ben skruvade på sig, men svarade inte.

”Du får sköta dig själv så mycket. Alltför mycket, är jag rädd. Du …”

”Men mamma …”

”Tyst när jag talar till dig”, sa hon, och Ben tystnade. ”Du måste vara rädd om dig, Benny. Sommaren är på väg och jag vill inte förstöra sommarlovet för dig, men du måste vara rädd om dig. Så jag vill att du ska vara hemma i tid till middagen varje dag. Och när äter vi middag?”

”Klockan sex.”

”Just det, prick klockan sex. Så lyssna noga nu – om det inte står en Ben och tvättar händerna vid diskbänken när jag ställer fram tallrikarna och häller upp din mjölk, så går jag raka vägen till telefonen och ringer polisen och anmäler dig försvunnen. Är det uppfattat?”

”Uppfattat, mamma.”

”Och du är medveten om att jag menar vad jag säger?”

”Javisst.”

”Förmodligen skulle det väl visa sig att det bara var falskt alarm, om jag nu skulle bli tvungen att ringa. För jag är inte helt okunnig om hur en pojke fungerar. Jag vet mycket väl hur uppslukade ni kan bli av era lekar och vad ni nu sysslar med under sommarlovet – när ni spårar bin tillbaka till kupan eller spelar boll eller sparkar omkring burkar eller ägnar er åt andra väsentligheter – faktiskt vet jag en hel del om vad du och dina kamrater brukar ägna er åt, ska du veta.”

Ben nickade igen och tänkte att om hon inte ens visste att han inte hade några kamrater alls, så kunde hon inte gärna veta så värst mycket om vad han sysslade med på sin fritid. Men han skulle aldrig ens drömma om att säga något sådant till henne, inte om han så drömde i tiotusen år.

Och sedan tog hon upp något ur hemmaklänningens ficka och gav honom det. Det var en liten ask av plast. Ben öppnade den, och när han upptäckte vad som fanns i den tappade han hakan fullständigt. ”Det är ju inte klokt!” hojtade han till, med en tacksamhet helt utan bitoner och förställning. ”Tack, snälla, snälla mamma!” Det var en Timexklocka med små siffror av silver och klockarmband i konstläder. Hon hade redan ställt den och vridit upp den; han hörde tydligt hur den tickade.

”Det var det coolaste …” Han gav henne en jättekram och en ljudlig kyss på kinden. Hon log, glad över att han blivit så glad, och nickade. Men sedan blev hon allvarlig igen.

”Ja, den är din nu”, sa hon. ”Så ta på dig den, behåll den på, tappa den aldrig, vrid upp den när det behövs, sköt om den väl och akta dig noga för att bli av med den.”

”Jag lovar.”

”Och nu när du har en egen klocka har du ju heller ingen ursäkt för att komma för sent till middagen. Så kom ihåg vad jag sa för en stund sedan – att om du inte är hemma i tid kommer jag se till att polisen börjar söka efter dig. Så tills de har fått fast det där monstret som går omkring och mördar barn här i vår stad är du så god och kommer hem i tid, aldrig ens en enda minut för sent, för i så fall kastar jag mig på telefonen i samma ögonblick som klockan blir sex.”

”Jag lovar, mamma.”

”En sak till bara. Jag vill inte att du ska gå omkring ensam i stan. Du är stor nog och klok nog att aldrig ta emot godsaker eller ett erbjudande om lift av någon du inte känner, för vi har ju redan kommit överens om att du inte är någon dumskalle. Och så är du ju stor för din ålder, men en vuxen man, och särskilt då en spritt språngande galning, kan alltid övermanna ett barn om han använder alla sina krafter. Så jag vill att du alltid har någon av dina kamrater med dig när du går till parken eller biblioteket.”

”Visst, jag lovar.”

Hon såg ut genom fönstret igen och gav ifrån sig en bekymrad suck. ”Det har verkligen gått bra långt när det kan hända sådana här saker i vår lilla stad. Men det är faktiskt något fult och kusligt som ruvar över Derry, det har jag alltid känt.” Hon såg på honom igen, med rynkade ögonbryn. ”Så som du ränner omkring, Ben, måste du väl känna hela Derry utan och innan?” fortsatte hon. ”Åtminstone själva stan?”

Ben själv var väl medveten om att han ingalunda kände hela staden utan och innan, även om han nog kände den rätt väl. Och just nu var han så uppskärrad av att plötsligt ha blivit begåvad med en riktig klocka att han utan tvekan skulle ha instämt helt om modern hade påstått att John Wayne absolut borde spela Hitler i en musikal om andra världskriget. Så han nickade än en gång.

”Så vad jag undrar är om du kan ha sett något någon gång”, sa hon. ”Någon eller något som verkat … ja, misstänkt på något sätt? Något helt utanför det vanliga? Något som gjorde dig ordentligt rädd?”

Och i sin jublande glädje över klockan, i sin nästan överväldigande kärlek till henne, i sin småpojkslycka över att hon brydde sig så mycket om honom (fast den där omtanken var ju samtidigt lite skrämmande i sin ohöljda, ohämmade glöd), var han där och då till och med nära att berätta för henne om det där som hade hänt i januari.

Han öppnade rent av munnen för att berätta, men i nästa ögonblick stängde han den igen, därtill driven av en stark intuition.

Vad var detta egentligen? Intuition. Varken mer … eller mindre. Till och med barn kan då och då rent intuitivt känna kärlekens mer komplicerade ansvar i olika sammanhang, och ana och förstå att det i vissa fall kan vara finare och bättre att inte säga något. Det var ett av skälen till att Ben höll inne med det han tänkt säga. Men det fanns också ett annat och mindre ädelt skäl. Hon kunde vara tämligen hårdför, hans mamma. Kunde köra rätt rejält med honom. Hon sa aldrig att han var ”tjock”, utan kallade honom alltid ”storvuxen” (ibland preciserat som ”stor för sin ålder”), och när de hade rester kvar efter middagen kom hon ofta till honom med dem medan han tittade på teve eller gjorde läxorna, och då åt han samvetsgrant upp alltsammans, även om någon vag och suddig del av honom själv hatade att han lät sig lockas till detta (däremot hatade den aldrig modern, för att hon utsatte honom för dessa frestelser – Ben Hanscom skulle aldrig ha vågat hata sin mor; Gud skulle säkert låta honom falla död ner om han uppförde sig så djuriskt otacksamt ens en enda sekund). Men kanske fanns det en ännu vagare och svagare del av honom själv – Bens allra mest djupliggande tankars fjärran Tibet – som undrade över vad som låg bakom detta ständiga matande. Var det verkligen bara kärlek det rörde sig om? Kunde det kanske ligga något annat bakom också? Säkert inte. Men … han kunde inte låta bli att undra lite. Mer relevant var väl i så fall detta att hon faktiskt inte visste att han inte hade några kamrater. Den okunnigheten fick honom att misstro henne trots allt, gjorde honom osäker på hur hon skulle reagera om han berättade för henne om det som hade hänt honom i januari. Om det nu verkligen hade hänt något den gången. Men egentligen var det kanske inte så dumt att vara hemma klockan sex och sedan stanna inne. Han kunde ju läsa, titta på teve,

(äta)

bygga med sina klossar och Erectorsatsen. Men att tvingas stanna inne hela dagen var en annan och mycket värre femma … och om han berättade för henne om det som hade eller kanske inte hade hänt honom i januari skulle hon kanske reagera med att ge honom husarrest hela dagarna.

Så Ben hade åtskilliga skäl att hålla inne med sin historia.

”Nej, mamma”, sa han alltså i stället. ”Det enda mystiska jag har sett har varit mr McKibbon när han rotade i andras sopor.”

Det fick henne att skratta – hon tyckte höggradigt illa om mr McKibbon, som dels var republikan, dels tillhörde de där kristliga tråkmånsarna hon tyckte så illa om – och hennes skratt blev en naturlig avslutning på samtalet.

Ben hade legat vaken länge även den kvällen, men nu gjorde han det inte av oro för att kastas ut ensam och föräldralös i en hård värld. I stället kände han sig älskad och trygg där han låg i sängen och tittade på månskenet som flödade in genom fönstret och bredde ut sig över golvet och sängen. Där låg han och förde ömsom klockan till örat, så att han kunde höra dess tickande, och höll ömsom upp den framför ögonen så att han kunde beundra de spöklikt självlysande visarna.

Men till slut somnade han ändå och drömde att han spelade baseball med de andra grabbarna på den obebyggda tomten bakom Tracker Brothers långtradarcentral. Han var slagman och hade just åstadkommit ett slag som gav världens home run och rensade samtliga baser, hade drivit i väg bollen med hela kroppen och tagit ut varenda tum av sitt perfekta slag, och nu kom alla kompisarna i laget framrusande och kramade om honom, knuffades glatt med honom och dunkade honom i ryggen. Och sedan hissade de upp honom på axlarna och drog i väg med honom i triumf till platsen där de lagt ifrån sig sin utrustning. Han kände sig nära att brista av stolthet och glädje … och sedan hade han råkat titta bort mot mittfältet, där ett trådnätsstaket markerade gränsen mellan den slaggbemängda ödetomten och den ogräsöversållade marken som sluttade ner mot The Barrens. Och inne bland dessa hoptrasslade ogräsbestånd och låga buskar stod en nästan osynlig gestalt. Den höll en klase ballonger – röda, gula, blåa, gröna – i sin ena vitbehandskade hand och vinkade åt honom med den andra. Han kunde inte urskilja figurens ansikte, men han såg tydligt den säckiga kostymen med de apelsinfärgade pompongknapparna fram och den flaxiga gula rosetten.

Det var en clown han såg.

Alldeles jiktigt, gjabben, instämde en spökröst.

När Ben vaknade nästa morgon hade han glömt sin dröm, men kudden kändes våt när han rörde vid den … som om han hade gråtit.

7

Han gick fram till barnavdelningens utlåningsdisk och skakade av sig de tankebanor som den där affischen om utegångsförbudet hade väckt till liv, lika snabbt som en hund skakar av sig vattnet efter ett bad.

”Hej på dig, Benny”, sa mrs Starrett, som liksom mrs Douglas i skolan tyckte mycket bra om Ben. De flesta vuxna, och särskilt då sådana vuxna som rent yrkesmässigt hade med barn att göra, och måste hålla ungarna i tukt och förmaning, tyckte om Ben, eftersom han var artig, lågmäld och hänsynsfull, ibland rent av riktigt humoristisk på ett lugnt och stillsamt sätt. Alltså just de egenskaper som fick de flesta av hans jämnåriga att betrakta honom som ett riktigt kräkmedel. ”Har du redan tröttnat på sommarlovet?” fortsatte hon.

Ben log. Det där var ett skämt som mrs Starrett alltid brukade köra med på sommarlovets första dag. ”Inte än, faktiskt”, sa han, ”för sommarlovet har ju än så länge bara varat i” – han tittade på klockan – ”en timme och sjutton minuter. Så än tar det väl ett par timmar innan jag är trött på det.”

Mrs Starrett skrattade gott, och satte handen för munnen för att dämpa skrattet. Hon frågade om Ben hade tänkt gå med i sommarlovsläsklubben även detta år, och Ben svarade att det var precis vad han hade tänkt. Så hon gav honom en karta över Förenta staterna, och Ben tackade henne artigt för den fina kartan.

Sedan gav han sig i väg på vandring mellan hyllorna, drog ut en bok här och där, och ställde tillbaka den igen. Att välja böcker för hemlån var en allvarlig historia. Man måste vara noga med vad man valde. En vuxen kunde få låna hem så många böcker han ville ha, men här på barnavdelningen fick man bara låna tre åt gången. Fick man med sig en dålig bok var det bara att stå ut med den.

Men till slut hade han valt ut sin trio – Bulldozer och en Svarta Hingsten-bok, och så en chansning, en bok som hette Hot Rod, av en författare som hette Henry Gregor Felsen.

”Jag är inte så säker på att du kommer att tycka om den där”, sa mrs Starrett när hon stämplade in lånet. ”Det är en mycket blodig historia. Jag brukar rekommendera den åt tonåringar, i synnerhet då sådana som har fått körkort alldeles nyligen, eftersom den ger dem något att tänka på. Jag föreställer mig att den får en del av dem att köra lite lugnare, åtminstone i en vecka.”

”Jag kan ju alltid ge den en chans”, sa Ben och tog med sig böckerna till ett av borden bortom Nalle Puhs hörna, där stora bocken Bruse just hade börjat banka lite hyfs och bildning i trollet som bodde under bron.

Han läste lite i Hot Rod, och den var inte så dålig, faktiskt var den inte dålig alls. Den handlade om en grabb som var helt fantastisk på bilkörning, men så fanns det en snut också, som var en riktig glädjedödare och som alltid försökte lugna ner den där grabben. Så småningom upptäckte Ben att det inte fanns några fartgränser i Iowa, där boken utspelades. Vilken grej!

När han plöjt igenom tre kapitel tittade han upp från boken, och upptäckte då en alldeles ny liten utställning. Överst satt en affisch (det här biblioteket var verkligen affischfrälst) med en glad och pigg brevbärare, som lämnade över ett brev till en glad och pigg unge. MAN KAN SKRIVA OCKSÅ PÅ BIBLIOTEKET, stod det på affischen. VARFÖR INTE SKRIVA TILL NÅGON GOD VÄN REDAN I DAG? ETT BREV BETYDER SÅ MYCKET!

Nedanför affischen hade man laddat upp med redan frankerade vykort och kuvert och brevpapper med en bild av Derrys stadsbibliotek i blått bläck allra överst. De frankerade kuverten kostade fem cent styck och korten kostade tre cent. Och brevpapperen fick man två för en cent. Ben trevade i fickan. De där fyra centen som blivit över av flaskpengarna låg fortfarande kvar där. Han lade in ett bokmärke vid stället han hunnit till i Hot Rod och gick tillbaka till disken. ”Kan jag få köpa ett kort?” frågade han artigt.

”Så klart du får, Ben”, svarade hon, som alltid charmad av hans allvarsamma artighet men lite vemodigt medlidsam inför all övervikten han måste dras med. Hennes mor skulle ha sagt att pojken grävde sin grav med kniv och gaffel. Hon gav honom ett kort och såg honom gå tillbaka till sin plats. Bordet han satt vid hade plats för sex personer, men Ben satt där ensam. Hon hade aldrig sett Ben tillsammans med någon annan pojke. Synd, verkligen synd, för hon hade en känsla av att det fanns mycket fint och värdefullt hos Ben, skatter som bara låg och väntade på någon som kunde se genom skalet och upptäcka vad denne överviktige pojke faktiskt hade att ge. Om det nu fanns en sådan någon.

8

Ben tog fram kulspetspennan, tryckte ut spetsen och skrev snabbt adressen på kortet: Miss Beverly Marsh, Lower Main Street, Derry, Maine, Zone 2. Han visste visserligen inte husnumret, men hans mamma hade en gång sagt att de flesta brevbärare känner sina adressater tämligen väl när de haft sitt pass ett tag. Och om brevbäraren som hade Lower Main Street i sitt pass kunde lämna kortet till rätt adressat, så var ju allt bara bra. Och kunde han det inte, skulle kortet bara gå till expeditionen för obeställbara försändelser och han själv skulle vara tre cent fattigare. Däremot skulle kortet inte återgå till avsändaren, för han tänkte definitivt inte underteckna med namn och adress.

Med kortet i handen och texten vänd inåt (han tog inga risker, trots att han inte såg någon han kände någonstans) hämtade han några fyrkantiga kladdpapper från den lilla trälådan vid den stora kortkatalogen. Och sedan återvände han till sin stol och började skriva, stryka över och skriva på nytt.

Sista skolveckan före examen hade de fått ägna modersmålstimmarna åt att läsa och själva skriva haikudikter. Haiku var en japansk diktform, korta, stramt disciplinerade dikter. En haiku måste, förklarade fröken Douglas, vara exakt sjutton stavelser lång – varken mer eller mindre. Och den brukade alltid vara koncentrerad till en enda klar bild, som stod i nära samklang med någon bestämd känsla: vemod, glädje, nostalgi … kärlek.

Ben hade blivit helt fascinerad av dessa haikudikter. Modersmålet var ett av hans favoritämnen, men normalt tog sig hans känsla inför det bara uttryck i ett stilla välbehag. Men här fanns det något som i högsta grad tilltalade hans fantasi. Det fick honom att känna sig lycklig, precis som mrs Starretts lilla lektion om drivhuseffekten hade fått honom att känna sig lycklig.

Haiku var god lyrik, tycktes det honom, därför att den var strikt strukturerad. Där fanns inga hemliga regler. Sjutton stavelser, en bild nära ansluten till en viss bestämd känsla, och saken var klar. Bingo! Haikun var ren och klar, den var praktisk och funktionell, och den var helt sluten i sig själv och beroende av sina egna regler. Han tyckte till och med om själva ordet, ett glidande svep av luft som liksom bröts längs en streckad linje av ett K-ljud allra längst in i munnen: haiku.

Hennes hår, tänkte han och mindes hur hon gått nerför skoltrappan och håret svallat över axlarna. Mindes hur solstrålarna snarare tycktes ha sitt ursprung inne i håret på henne än glittrade och återkastades från det.

Efter tjugo minuters energiskt skrivande (med ett enda avbrott för att hämta mer kladdpapper, då han strukit ord som var för långa, ändrat och rättat och skrivit till, hade han till slut åstadkommit detta:

Ditt hår – vinterglöd,

som eld i januari.

Mitt hjärta brinner.

Han var själv inte särskilt imponerad, men det var det bästa han kunde åstadkomma. Dessutom var han rädd att om han höll på och filade på dikten för länge skulle det säkert sluta med att han fick stora skälvan och åstadkom något ännu mycket sämre. Eller inte åstadkom något alls. Och det ville han definitivt inte. För detta att hon faktiskt ägnat honom en kort liten stund, hade växlat några ord med honom, hade varit en omvälvande upplevelse för Ben. En upplevelse som han ville prägla in i sitt minne för alltid. Troligen var väl Beverly kär i någon större grabb – någon i sexan eller kanske till och med sjuan – och skulle säkert tro att det var den pojken som skickat henne haikun. Men det skulle säkert göra henne lycklig i alla fall, och på så sätt skulle hon också få dagen då någon skickade henne en haiku inpräglad i sitt minne. Och även om hon aldrig skulle få veta att det var Ben Hanscom som gjort just den dagen minnesvärd för henne, så spelade det ändå ingen roll, för han visste ju vem som skickat henne dikten.

Han skrev ner den färdiga haikun på vykortets baksida (med stora tryckbokstäver, som om det rörde sig om ett kidnapparkrav på lösen och inte en kärleksdikt), körde ner pennan i fickan igen och stoppade in kortet i Hot Rod.

Sedan reste han sig och sa adjö till mrs Starrett på vägen ut.

”Adjö med dig, Ben”, sa mrs Starrett. ”Och ha det så trevligt på sommarlovet, men glöm inte utegångsförbudet.”

”Jag lovar.”

Han strosade fram genom den inglasade korridoren mellan de båda byggnaderna och avnjöt hur dess värme (drivhuseffekten, tänkte han förnöjt) följdes av vuxenavdelningens svalka. En gammal man satt i en av de gamla supermjuka länstolarna i läsesalens alkov och läste Derry News. Förs­tasidesrubriken alldeles nedanför tidningskäppens spets ropade med tjocka svarta bokstäver ut: DULLES LOVAR MILITÄR HJÄLP TILL LIBANON OM SÅ ERFORDRAS! Där fanns också ett foto av Ike skakande hand med något slags arab i Rosenträdgården. Bens mamma brukade säga att det nog skulle bli fart på landet igen sedan man väl fått Hubert Humphrey vald till president 1960. Ben var vagt medveten om att det pågick något otrevligt som kallades konjunktursvacka, och visste att hans mor var rädd att hon kanske skulle bli arbetslös.

En mindre rubrik långt ner på sidan löd: POLISJAKTEN PÅ PSYKOPATEN FORTSÄTTER.

Ben sköt upp den tunga biblioteksdörren och gick ut.

Det fanns en brevlåda just där gången från biblioteket mynnade ut på trottoaren. Ben fiskade upp vykortet ur boken och lade det i brevlådan. Han kände hur hjärtat började slå snabbare i samma ögonblick som han lade ner kortet. Men tänk om hon ändå förstår att det är jag som har skrivit det?

Inga dumheter, tack, svarade han sig själv, lite oroad över att blotta tanken kunde kännas så lockande.

Sedan började han gå Kansas Street fram, knappt medveten om vart han var på väg och utan att bry sig om det, eftersom det höll på att byggas upp en fantasibild inom honom. Ett scenario där Beverly Marsh kom fram till honom med de stora, grågröna ögonen vitt uppspärrade och det kastanjebruna håret i en hästsvans i nacken. Jag måste få fråga dig om en sak, Ben, säger hon, och du måste lova mig att tala sanning. Och sedan håller hon upp kortet. Är det du som skrivit det här?

Alltsammans var en fruktansvärd dagdröm. Alltsammans var en underbar dagdröm. Han måste få slut på den. Den fick aldrig, aldrig sluta. Han kände hur det började hetta i ansiktet.

Medan han gick där och drömde och flyttade över låneböckerna från den ena armen till den andra började han vissla. Du tycker säkert att jag är hemsk, sa Beverly, men det känns som om jag skulle vilja kyssa dig. Och hennes läppar skildes en aning.

Plötsligt var hans egna läppar så torra att han inte kunde vissla längre.

”Och det känns som om jag skulle vilja att du gjorde det”, viskade han och log ett helknasigt och förvirrat och absolut strålande leende.

Om han hade råkat titta ner på trottoaren just då skulle han ha upptäckt att tre andra skuggor vuxit fram bredvid hans egen; och om han alls hade lyssnat efter ljud skulle han ha hört smattret från Victors klackjärn och metallbeslag när han och Belch och Henry slöt upp kring sitt offer. Men han varken hörde eller såg. Ben var långt borta och kände hur Beverlys läppar mjukt rörde vid hans egna, medan han blygt lyfte handen för att röra vid hennes irländskt flammande hår.

9

Som så många andra städer, både stora och små, hade Derry aldrig varit utsatt för någon stadsplanering utan kommit till och vuxit vidare mer eller mindre av en slump. Först och främst skulle ingen stadsplanerare i världen ha lagt en stad just där. Stadens centrum låg i en dalgång som formats av Kenduskeag Stream, som rann fram genom affärskvarteren diagonalt från sydväst mot nordost. Resten av staden hade klättrat allt högre upp på de omgivande höjdernas sluttningar.

När de första invånarna kom dit och slog sig ner hade dalen varit tämligen träskartad och igenvuxen av en ymnig växtlighet. Kenduskeag Stream och floden den mynnade ut i, Penobscot River, var förvisso till stor nytta för handelsidkarna, men i gengäld ställde de till svåra problem för dem som drev åkerbruk eller byggde sina hus för nära de båda vattendragen. Detta gällde i synnerhet Kenduskeag, som svämmade över vart tredje eller vart fjärde år. Och fortfarande drabbades staden av en och annan översvämning, trots de enorma penningsummor som under de sista femtio åren satsats på att få bukt med problemet. Om översvämningarna bara orsakats av ån skulle man kanske ha kunnat lösa problemet med ett dammsystem av något slag. Men det fanns också andra faktorer som spelade in. Dit hörde bland annat att Kenduskeags stränder var så låglänta. En annan faktor var de ytterligt dåliga dräneringsförhållandena med usel avrinning. Så ännu så sent som efter sekelskiftet hade man haft en lång rad allvarliga översvämningar i Derry och en direkt översvämningskatastrof, år 1931. Och det hela blev ännu värre genom att de höjder på vilka en stor del av staden låg var översållade av små bäckar och åar – Torrault Stream, ån där man fann Cheryl Lamonicas lik, var ett av dessa vattendrag. Och allesammans hade de den obehagliga vanan att svämma över sina bräddar under alla svårare regnperioder. ”Regnar det i två veckor får hela jäkla stan bihåleinflammation”, hade Stammar-Bills pappa sagt en gång.

Kenduskeag var numera inspärrad i en drygt tre kilometer lång betongkanal under sin färd genom stadskärnan. Kanalen gick under jorden vid Main Street i korsningen mellan denna och Canal Street och flöt vidare i en cirka åttahundra meter lång tunnel, som såg dagens ljus igen vid Bassey Park. Canal Street, där de flesta av Derrys barer låg i en lång rad som en samling misstänkta uppställda för identifiering på en polisstation, löpte vidare parallellt med kanalen på dess väg ut ur staden, och med bara några veckors mellanrum måste polisen fiska upp någon bil med tillhörande rattfyllerist ur kanalens vatten, som var rent livsfarligt förorenat av kloaker och allehanda industriutsläpp. Det hände att man fick upp en och annan fisk ur kanalen, men allesammans var de i så fall oätliga mutationer.

I stadens nordöstra del – på kanalsidan – hade man lyckats betvinga floden åtminstone något så när. Här försiggick ett blomstrande folkliv hela vägen längs floden, trots en översvämning då och då. Folk promenerade längs kanalen, vissa hand i hand (men bara om vinden kom från rätt håll – kom den från fel håll satte stanken effektivt stopp för den mesta romantiken), och i Bassey Park mitt emot high school på andra sidan kanalen tältade scouterna ibland och det hände att vargungarna grillade korv där. Men år 1969 skulle stadsborna bli både chockerade och äcklade vid upptäckten att hippies tycktes hålla på att ta över och rökte hasch och handlade med tabletter där (ett av de där äcklen hade rent av sytt fast en amerikansk flagga på byxbaken, men den vänstervridna lilla fikusen fick rejält på nosen snabbare än man hinner säga Gene McCarthy). Kring -69 hade Bassey Park börjat urarta till rena friluftsapoteket. Vänta bara, sa folk. Någon måste säkert dö först innan de äntligen sätter stopp för eländet. Och det var just vad som hände – en sjuttonårig pojke hittades död i kanalen, med ådrorna fullpumpade med nästan rent heroin – vad som i ungdomarnas språkbruk kallades en stormritt på vita hästen. Efter den historien började knarkarna dra bort från Bassey Park, och det gick till och med rykten om att grabbens ande spökade där. Det där var ju så klart rena dravlet, men om det kunde hålla amfetamintokarna och de andra stollarna borta, så var det ju ändå ett nyttigt dravel.

För stadens sydvästra del var floden ett ännu värre problem. Här hade höjdsträckningarna fått djupa sår av inlandsisen och sedan gröpts sönder ytterligare av den ständiga erosion som åstadkoms av Kenduskeag Stream och dess myller av små tillflöden; på många håll trängde urberget ända upp till ytan som halvt begravda dinosaurieskelett. Veteranerna på Derrys gatukontor var väl medvetna om att de direkt efter höstens första rejäla frostnatt kunde räkna med att få köra i gång med massor av trottoarlagningar i stadens sydvästra del. Betongen drog sig samman och blev spröd, varefter urberget plötsligt trängde upp genom den, som om något höll på att kläckas i jorden.

Det som trivdes bäst i det tunna jordlager som återstod var härdiga växter med korta rötter – ogräs och skräpväxter, med andra ord. Eländiga träd, täta, lågväxande buskar och elakartade bestånd av giftsumak och giftek växte överallt där de alls kunde få fäste. Det var här i sydväst som marken brant sänkte sig ner mot det område som Derryborna kallade The Barrens. Det var ett synnerligen rörigt och frånstötande markområde, cirka två och en halv kilometer brett och närmare fem kilometer långt. Det avgränsades åt ena hållet av Kansas Streets övre del och åt det andra av Old Cape. Old Cape var ett bostadsområde för låginkomsttagare, där avloppen var så dåliga att det gick historier om toaletter och rör som bokstavligt talat exploderat.

Kenduskeag Stream rann rakt genom The Barrens. Staden hade brett ut sig mot nordost, på båda sidor om området, men de enda vittnesbörd om sin existens som den avsatt inom själva området var pumphus nummer tre (Derrys avloppspumpstation) och stadens soptipp. Sett uppifrån såg The Barrens ut som en stor grön dolk riktad mot stadskärnan.

För Bens del innebar all denna geografi och geologi bara en vag medvetenhet om att det inte längre fanns några hus till höger om honom, och att marken i stället sluttade brant utför. Ett skrangligt, vitmålat staket, knappt ens meterhögt, löpte längs trottoaren som en sorts symboliskt skydd. Han hörde svagt ljudet av rinnande vatten, som ett slags ljudspår till den fantasi han spelade upp inom sig.

Han stannade till och såg ut över The Barrens och tänkte på hennes ögon och på hur gott hennes hår luktade.

Här uppifrån hade Kenduskeag Stream reducerats till bara en serie fläckar av solglitter på vattnet, där detta skymtade fram genom luckor i det täta lövverket. Det fanns grabbar som påstod att det fanns myggor stora som sparvar där nere vid den här tiden på året, och andra sa att om man kom för nära ån hamnade man dödsäkert i kvicksand och blev nerdragen. Ben trodde inte på det där med jättemyggorna, men han var livrädd för kvicksanden.

Lite snett åt vänster hade han det ständiga moln av kretsande och dykande måsar som patrullerade stadens soptipp. Deras rop nådde honom svagt långt bortifrån. Tvärs över vägen hade han åt andra hållet Derry Heights och de låga taken på de hus i Old Cape som låg närmast The Barrens, och till höger om Old Cape pekade vattentornet mot himlen som ett tjockt vitt finger. Och rakt nedanför honom stack en rostig kulvert ut ur marken och spydde ut missfärgat vatten, som rann nerför sluttningen som en glittrande liten rännil som snart försvann i det snåriga virrvarret av träd och buskar.

Bens härliga dagdröm om Beverly växlade snabbt över i en annan och helt annorlunda fantasi – tänk om en död hand plötsligt kom uppdykande ur kulverten i just detta ögonblick, just denna sekund, just nu när han stod och såg på dess mynning? Och när han vände sig om för att rusa till närmaste telefon och ringa till polisen, tänk om det då stod en clown där och spärrade vägen? En väldigt komisk clown i säckiga kläder med stora, runda apelsinfärgade tygbollar som knappar? Tänk om …

Just då lades en tung hand på Bens axel och han skrek högt.

Någon eller några skrattade. Han snodde häftigt runt och tryckte sig förskräckt mot det vita staket som skilde Kansas Streets trygga trottoar från The Barrens, detta laglösa, viltväxande land (det knakade hörbart i staketet), när han upptäckte att han hade Henry Bowers, Belch Huggins och Victor Criss framför sig.

”Hejsan, Tuttan”, sa Henry.

”Vad gör ni här?” frågade Ben och försökte låta modig.

”Jag är här för att spöa upp dig”, svarade Henry, med en min som om han lugnt och sakligt övervägde detta framtidsperspektiv. Men åh, så hans svarta ögon glittrade! ”Jag måste nämligen ge dig en läxa, Tuttan”, sa han. ”Och det har du väl ingenting emot, eller hur? Du tycker ju om läxor och att få lära dig nya saker.”

Han sträckte fram händerna för att grabba tag i Ben, men denne duckade undan.

”Ta fast honom, grabbar.”

Belch och Victor grep honom i var sin arm. Ben skrek gällt. Det var ett typiskt fegisljud, pipigt och harigt, men han kunde bara inte hejda det. Gode Gud, gör så att de inte får mig att gråta eller har sönder min klocka, tänkte Ben desperat. Hur det skulle gå med klockan hade han ingen aning om – där­emot var han tämligen säker på att de skulle få honom att gråta åtskilligt innan de var färdiga med honom.

”Herregud, han låter ju precis som en stucken gris”, sa Victor och vred om Bens handled. ”Tycker inte ni också att han låter precis som en gris?”

”Jo, nog gör han det”, fnissade Belch.

Ben kastade sig först åt ena sidan och sedan åt den andra. Men Belch och Victor följde med lätthet med i kasten och ryckte honom sedan tillbaka igen.

Henry grabbade tag i Bens träningströja och drog den uppåt så att magen blottades. Den hängde ut över bältet som en väldig droppe.

”Titta sicken mage!” skriade Henry med äckel och häpnad i rösten. ”Det är ju inte klokt vad stor den är!”

Victor och Belch lade upp var sitt gapflabb. Ben såg sig vilt omkring efter en räddare i nöden. Men ingen människa syntes till. Nere i The Barrens bakom honom sirpade syrsorna slött och måsarna skriade.

”Sluta med det där”, sa han. Han hade inte börjat gråta ännu, men det var inte långt kvar till tårarna. ”Låt bli mig!”

”För annars?” frågade Henry med ett tonfall som lät uppriktigt intresserat. ”För annars, Tuttan? Vad händer annars?”

Bens tankar for plötsligt i väg till Broderick Crawford, som spelade huvudrollen i Highway Patrol. Den jäveln var tuff, den jäveln var elak, den jäveln tog ingen skit av någon – och sedan brast han i gråt. Dan Matthews skulle ha lappat till de här typerna så att de for rätt igenom staketet och vidare utför vägbanken och in i snåren där nere. Och det skulle han ha gjort med magen.

”Titta på lillen, grabbar!” flinade Victor, och Belch flabbade med. Henry log lite men behöll den där allvarligt fundersamma minen, som nästan verkade sorgsen. En min som skrämde Ben ännu mer, eftersom den kunde tyda på att här skulle vankas mer än bara ett rejält kok stryk.

En farhåga som flammade upp ytterligare när Henry körde ner handen i jeansfickan och tog fram en fällkniv.

Synen fick Bens skräck att explodera i handling. Han hade hela tiden kastat sig från den ena sidan till den andra, men utan att kunna göra sig fri, men nu kastade han sig i stället plötsligt rakt framåt. Och för ett ögonblick trodde han faktiskt att han skulle komma undan. Han svettades kopiöst, så armarna som de båda vapendragarna höll fast i hade blivit allt halare. Belch lyckades hålla kvar ett grepp om hans högra handled, men bara nätt och jämnt. Och Victor släppte honom helt. Så ett ryck till …

Men innan han hann försöka sig på den saken tog Henry ett par steg framåt och gav honom en rejäl knuff. Ben for baklänges mot staketet, som knakade avsevärt högre den här gången och gav efter lite för hans tyngd. Och Belch och Victor kunde greppa tag i honom på nytt.

”Nu håller ni honom ordentligt i fortsättningen”, sa Henry. ”Är det uppfattat?”

”Visst, Henry”, svarade Belch lite nervöst. ”Han kommer inte undan – var inte orolig.”

Henry gick fram mot Ben, ända tills hans egen platta mage nästan rörde vid Bens väldiga buk. Ben stirrade på honom, och tårarna flödade hjälplöst ur hans ögon. Jag är fast! De har mig fast! skrek en röst inom honom. Han försökte tysta ner den – han hade ju inte en chans att tänka så länge det där skrikandet höll på – men den vägrade att tystna. De har mig fast! Fast! Fast!

Henry fällde ut knivbladet, som var långt och brett och graverat med hans namn. Udden glittrade i eftermiddagssolens sken.

”Jag tänker köra ett litet muntligt prov med dig”, sa Henry med samma eftertänksamma tonfall som tidigare. ”Ett litet examensförhör, liksom, Tuttan, så nu gäller det att hålla ordning på tankarna.”

Ben grät. Hjärtat dunkade vilt i hans bröst. Snoren rann ur hans näsa och samlades på överläppen. Böckerna från biblioteket låg kringspridda vid hans fötter. Henry trampade på Bulldozer, kastade en blick på den och sparkade ut den i rännstenen med ett svep av en av sina tunga svarta kängor.

”Och nu kommer den första examensfrågan, Tuttungen. När någon ber dig att få skriva av under slutskrivningarna, vad svarar du då?”

”Ja, så klart!” ropade Ben genast. ”Så klart jag låter honom göra det! Visst! Självklart. ’Skriv av du bara’, säger jag. ’Skriv av så mycket du vill!’”

Knivspetsen rörde sig genom fem centimeter luft och trycktes mot Bens mage. Den var kall som en istärning som just tagits ur kylen. Ben flämtade till och försökte dra in magen. Ett ögonblick var hela världen grå. Henrys mun rörde sig, men Ben kunde inte höra vad den sa. Henry var som en teve med ljudet avstängt, och hela världen snurrade runt för Ben.

Våga dig bara inte att svimma! skrek den panikslagna rösten. Risken finns att han blir så rasande att han dödar dig om du svimmar!

Världen började så smått bli normal igen. Han såg att både Belch och Victor hade slutat skratta. De verkade nervösa … nästan rädda. Den upptäckten fungerade som en rejäl örfil som fick det att klarna i skallen på Ben. Plötsligt vet de inte vad han tänker göra, eller hur långt han kan tänkas gå. Hur illa man än trodde att situationen var, så är den faktiskt precis så illa … kanske rent av ännu lite värre. Så nu gäller det att tänka skarpt, grabben. Om du så aldrig har tänkt på skarpen förr, och aldrig kommer att göra det i fortsättningen heller, så är det allt säkrast att du kör i gång just nu. För hans blick talar tydligt om att de har sina goda skäl att vara nervösa. De där ögonen avslöjar att han är helgalen.

”Det där var fel svar, Tuttan”, sa Henry. ”Om det är någon, vilken som helst, som ber att få skriva av ditt prov, så rör det mig inte i ryggen om han får det eller inte. Är det uppfattat?”

”Jodå”, sa Ben och hans mage hävdes av snyftningar. ”Det är uppfattat.”

”Skönt att höra. Så det där var fel svarat, men nu kommer de verkligt viktiga frågorna. Är du beredd?”

”Jag … ja, det är jag väl.”

En bil närmade sig långsamt. Det var en gammal smutsig Ford av -51 års modell, med ett gammalt par uppstöttat i framsätet som bortglömda skyltdockor från ett varuhus. Ben såg hur den gamle mannens ansikte långsamt vändes mot honom. Henry gick ännu närmare Ben, så att han dolde kniven. Ben kände hur dess spets trycktes mot hans mage strax ovanför naveln och gav honom gåshud. Spetsen var fortfarande iskall. Han fattade inte hur den kunde vara det, men det var den faktiskt.

”Sätt i gång och skrik bara”, sa Henry. ”Så åker alla tarmarna dina ut och hamnar på gymnastikskorna.” De stod så nära varandra nu att de skulle kunnat kyssa varandra. Ben kände Henrys andedräkt mot sin mun, med dess söta doft av frukttuggummi.

Bilen körde förbi dem och fortsatte längs Kansas Street, långsamt och värdigt som ledarbilen i Rosenparaden.

”Jaha, du Tuttan, då tar vi väl fråga nummer två, då. Om jag säger: ’Låt mig skriva av dina svar’, när vi har slutproven, vad svarar du då?”

”Ja, så klart. Då svarar jag ja. På direkten.”

”Så ska det låta, ja”, sa Henry leende. ”Där svarade du precis rätt, Tuttan. Och nu kommer fråga nummer tre – hur ska jag kunna vara säker på att du inte glömmer det rätta svaret?”

”Jag … det vet jag inte”, viskade Ben.

Henry log. Hela hans ansikte lystes upp och blev nästan vackert ett kort ögonblick. ”Nu vet jag!” sa han, som om han just upptäckt en stor sanning. ”Nu vet jag hur vi ska göra, Tuttan! Vi gör så att jag ristar in mitt namn i din stora tjocka mage!”

Då började Victor och Belch plötsligt skratta igen. För ett ögonblick upplevde Ben ett slags förvirrad lättnad och kände sig nästan övertygad om att allt detta bara hade varit på låtsas – ett dåligt skämt som de tre hade kokat ihop för att ge honom världens skrämselhicka. Men Henry Bowers skrattade inte, och i nästa ögonblick insåg Ben endast alltför klart att Victor och Belch stod där och skrattade därför att de kände sig lättade. Eftersom de båda två var övertygade om att Henry så klart inte kunde mena allvar. Men det var just vad han gjorde.

Kniven gled uppåt, så mjukt som om den gått genom smör. Och blodet vällde fram i en klarröd linje över Bens bleka hud.

”Vad gör du?” skrek Victor. Orden kom underligt dämpade, som om han svalde samtidigt som han skrek.

”Håll honom bara!” morrade Henry. ”Nu håller ni ordentligt, bägge två!” Och nu var det där allvarliga och eftertänksamma uttrycket borta ur hans ansikte; nu var Henrys ansikte bara en förvriden djävulsmask.

”Herregud, Henry, du kan väl inte skära han på riktigt!” skrek Belch, och hans röst var gäll som en flickröst.

Sedan hände allting mycket snabbt, men för Ben Hanscom tycktes det hända mycket långsamt; det var som om alltsammans hände i en serie slutarknäppar, snabba tagningar för en fotoessä i Life. Paniken försvann. Han hade plötsligt upptäckt något som fanns inne i honom, och eftersom han inte hade råd med någon panik där och då satte detta något i gång och slukade paniken hel.

På den första bilden hade Henry dragit upp hans träningströja ända till bröstvårtorna. Det rann blod ur det inte särskilt djupa vertikala snittet ovanför naveln.

När andra slutarknäppen kom förde Henry kniven neråt igen. Han arbetade snabbt, som en galen krigskirurg under ett luftangrepp. Mer blod rann.

Bakåt, tänkte Ben lugnt och kallt, medan blodet rann ner och samlades mellan jeansens resårband och huden. Över staketet och ner. Det är den enda möjliga flyktvägen. Vid det här laget hade Belch och Victor släppt honom båda två. Trots Henrys order hade de dragit sig undan ett stycke. Dragit sig undan i fasa. Men om han försökte fly längs vägen skulle Bowers snart vara i fatt honom.

När slutaren knäppte till för tredje gången förenade Henry de båda vertikala linjerna med en kort, vågrät linje. Ben kände hur blodet nu hade börjat rinna ner i kalsongerna, och ett klibbigt snigelspår höll på att krypa nerför vänstra låret.

Henry lutade sig tillbaka ett ögonblick och rynkade pannan med samma intensiva koncentration som en konstnär som målar ett landskap. Efter H kommer E, tänkte Ben, och det var allt som behövdes för att aktivera honom. Han tryckte sig framåt lite och Henry knuffade honom tillbaka igen. Ben tryckte på med benen och ökade på kraften i Henrys knuff med sin egen benstyrka. Och i samma ögonblick som han for in i det vitmålade staketet som markerade gränsen mellan Kansas Street och den branta sluttningen ner i The Barrens höjde han högra foten och planterade den rätt i magen på Henry. Handlingen var inte en hämnd; Ben ville bara ytterligare öka kraften i sin rörelse bakåt. Men den enorma häpnad som avspeglade sig i Henrys ansikte fyllde honom med en ren och klar glädje, en känsla så intensiv att han för bråkdelen av en sekund trodde att hans skalle skulle explodera av lycka.

Och sedan bröts staketet sönder med ett krasande, brakande ljud. Ben såg hur Victor och Belch fångade upp Henry i sista stund innan han drattade på ändan i rännstenen bredvid resterna av Bulldozer, och i nästa ögonblick föll han själv baklänges ut över stupet. Han föll med ett rop som samtidigt var ett rungande skratt.

Han slog i marken med ryggen och skinkorna alldeles nedanför kulverten han sett tidigare. Det var tur att han landade nedanför den; om han hamnat rätt på den i stället kunde han mycket väl ha brutit nacken. Nu landade han på ett tjockt täcke av ogräs och ormbunkar och kände knappt stöten mot marken. Han gjorde en baklängeskullerbytta så att fötterna och benen kom farande över huvudet på honom, landade i sittande och for nerför sluttningen med ryggen före som en unge i en rutschkana, med träningströjan uppdragen nästan till halsen. Han försökte hejda sin framfart genom att greppa tag i växterna han for förbi, men allt han lyckades åstadkomma var att slita upp diverse ormbunkar och häxhirsbestånd med rötterna.

Vägbankens krön (det kändes helt otroligt att han alldeles nyss hade stått där uppe) försvann med en rent svindlande fart. Victor och Belch stod där uppe, med ansikten som stora vita O:n, och stirrade ner mot honom. Han hann till och med sörja sina biblioteksböcker lite. Och sedan dundrade han rätt mot någonting, med sådan kraft att han var nära att bita av sig tungan.

Föremålet var ett kullfallet träd, och det stoppade Bens fall genom att nästan bryta av honom vänstra benet. Han klöste och kämpade sig uppför sluttningen lite och lyckades med ett stönande få benet fritt. Trädet hade hejdat honom ungefär halvvägs ner. Längre ner verkade snåren tätare. Vattnet från kulverten rann över hans händer i tunna rännilar.

Han hörde ett skrik uppifrån vägen, tittade upp igen och fick se Henry Bowers komma farande över stupet, med kniven mellan tänderna. Han landade på fötterna, med kroppen bakåtlutad i brant vinkel så att han inte skulle tappa balansen. Han kanade neråt tills han satt en väldig serie spår efter sig och började sedan löpa vidare nerför vägbanken med väldiga kängurusprång. ”Ja ka möda ej, uttan!” skrek Henry, fortfarande med kniven mellan tänderna, och Ben behövde ingen tolk för att förstå att det där betydde: Jag ska mörda dig, Tuttan.

”Ja ka möda ej hills u döj!”

Men den kyliga generalstabsblick han upptäckt inom sig där uppe på trottoaren gav Ben klart besked om hur han måste handla nu. Han tog sig upp på fötter alldeles innan Henry kom farande, nu med kniven i handen; han höll den rakt framför sig som vid ett bajonettanfall. Ben var vagt medveten om att hans vänstra byxben var tämligen sönderrivet och att benet blödde värre än såren på magen … men han kunde i alla fall stå på det, och det innebar att det i varje fall inte var brutet. Åtminstone hoppades han att det måste betyda det.

Ben kröp ihop lite för att kunna hålla bästa möjliga balans, och när Henry grep tag i honom med ena handen och svepte kniven i en lång flack båge med den andra tog Ben ett par steg åt sidan. Han tappade visserligen balansen, men i fallet sparkade han ut med det skadade benet. Det träffade Henrys båda skenben, och sparkade säkert och effektivt undan båda hans ben. Det som blev följden fick Ben att bara gapa ett ögonblick, med skräcken helt undanträngd av en blandning av vördnad och beundran. För resultatet blev att Henry Bowers for i väg som en annan Stålmannen rätt över det nerfallna trädet som hade hejdat Ben. Han flög med armarna raka och riktade rakt framåt, precis som Stålis höll armarna när han flög i teve. Skillnaden var bara att han alltid såg ut som om detta att flyga var den naturligaste sak i världen, precis som att ta sig ett bad eller äta frukost på köksverandan. Henry såg däremot ut som om någon hade kört en glödhet eldgaffel rätt upp i arslet på honom. Munnen öppnades och stängdes hela tiden. Saliven rann i en lång sträng ur ena mungipan, och medan Ben studerade den där spottsträngen slog den emot Bens örsnibb.

Och sedan slog Henry i marken med ett brak. Kniven for ur handen på honom. Han rullade över på ena axeln, hamnade på rygg och gled i väg in bland buskarna med benen i ett brett V. Ben hörde ett tjut. En duns. Och sedan tystnad.

Ben kände sig alldeles vimmelkantig där han satt och stirrade på de hoptovade busksnåren där Henry hade spelat upp sitt försvinnandenummer. Men sedan började stenar och grus komma nerstörtande mot honom. Han såg upp mot vägbanken igen och upptäckte att Victor och Belch var på väg ner nu. De tog det försiktigare än vad Henry hade gjort, och rörde sig alltså mycket långsammare, men de skulle ändå vara framme hos honom om på sin höjd en halv minut, om han inte gjorde något åt den saken.

Han stönade dystert. Skulle det här vansinnet aldrig sluta?

Med ett öga hela tiden riktat mot dem reste han sig och tog sig över det kullfallna trädet och fortsatte vidare nerför sluttningen, tungt flämtande. Han hade fått ett rejält håll i sidan. Tungan värkte något rent helvetiskt. Och här var busksnåren nästan lika höga som Ben var lång. Den övermogna, gröna lukten av vild och okontrollerad växtlighet trängde in i näsan på honom och fyllde den. Han hörde ljudet av rinnande vatten någonstans i närheten, vatten som kluckade fram över stenar och silade fram mellan dem.

Han halkade och for i väg igen, gled och rullade neråt, slog handryggen mot en utskjutande sten, for rätt igenom ett snår med taggiga växter som rev loss små blågrå bomullstottar från träningströjan och små hudbitar från ansiktet och händerna.

Till slut hejdades hans fall med en duns, och han satte sig upp, med fötterna i vatten. Han hade hamnat vid en liten buktande bäck som ringlade fram och in i tät träddunge till höger om honom; det verkade mörkt som i en grotta där inne. Han kastade en blick åt vänster och fick syn på Henry Bowers som låg på rygg mitt i bäcken. Hans ögon var halvöppna, men man såg bara ögonvitorna. Det sipprade blod ur ena örat, blod som ringlade fram mot Ben i små tunna rännilar.

Gode Gud, jag har dödat honom! Herregud jag är en mördare! Herregud!

Han glömde alldeles bort att han hade Belch och Victor någonstans bakom sig (eller också var han kanske medveten om att de säkert skulle vara helt ointresserade av att banka skiten ur honom när de upptäckte att deras Orädde Ledare var död) och plaskade ungefär sex meter uppströms till den plats där Henry låg, med skjortan i trasor, jeansen svarta av väta och ena skon borta. Ben var vagt medveten om att hans egna kläder var minst lika illa tilltygade och att hans egen kropp var en enda röra av värk och plågor. Allra värst var vänstra fotleden – den hade redan svällt upp i den genomblöta gymnastikskon, och han kunde inte gå normalt längre utan raglade fram som en sjöman som just gått i land efter en lång sjöresa.

Han böjde sig ner över Henry Bowers. I samma ögonblick slogs Henrys ögon upp på vid gavel och han grep tag i Bens smalben med en blodig och sönderskrapad hand. Munnen arbetade desperat, och även om det enda den fick fram var en massa visslande h-ljud förstod Ben ändå endast alltför väl vad han försökte få fram: Mörda dig, din tjocka skit.

Henry försökte kämpa sig upp och använde Bens ben som stöd. Ben drog desperat åt sig benet och Henrys hand gled ner och måste släppa taget. Ben for baklänges, vilt viftande med armarna, och drattade på ändan för tredje gången på fyra minuter – nytt rekord. Dessutom bet han sig i tungan igen. Vattnet svallade upp där han satte sig. För ett ögonblick glimmade en regnbåge till framför ögonen på honom. Men Ben struntade i regnbågen. Han gav inte ett skit för den där krukan med guld vid regnbågens fot. Han var fullt nöjd med att få behålla sitt eget eländiga liv som tjockis.

Henry rullade runt och försökte resa sig. Föll tillbaka ner i bäcken. Lyckades ta sig upp på händer och knän. Och stapplade till slut upp på fötter. Stirrade på Ben med de där svarta ögonen. Hans snaggade huvud vajade nu hit och dit, som majshylsor i efterdyningarna efter en stark vind.

Plötsligt blev Ben arg. Nej – han blev mer än arg. Han blev förbannad, rasande. Där hade han kommit fridfullt gående med biblioteksböckerna under armen, avnjutit en oskyldig liten dagdröm där han kysste Beverly Marsh, gått utan att göra någon enda människa något ont. Och titta hur han såg ut nu! Titta bara! Byxorna sönderrivna. Vänstra fotleden eventuellt bruten, annars ordentligt stukad. Ena benet alldeles sönderskuret, tungan halvt sönderbiten, denne förbannade Henry Bowers monogram på magen. Roligare kunde man ju ha det. Men det som fick honom att gå till direkt attack mot Henry Bowers var nog ändå tanken på de där låneböckerna, som han var ansvarig för. De försvunna låneböckerna, och tanken på hur förebrående mrs Starrett skulle se ut när han talade om för henne att han blivit av med böckerna. Men vad det än kunde vara som drev honom – såren, den brutna fotleden, bibliotekets böcker eller rent av tanken på det blöta och troligen oläsliga betyget i bakfickan – så var det hur som helst starkt nog att sätta honom i rörelse. Så han raglade framåt, med de blöta skorna plaskande i det grunda vattnet, och sparkade till Henry rätt på ballarna.

Henry gav ifrån sig ett fasansfullt, skrovligt tjut, som fick fåglarna att lyfta från träden. För ett ögonblick stod han där bredbent och med båda händerna tryckta mot skrevet, och stirrade oförstående på Ben. ”Uhh”, sa han med tunn och svag röst.

”Det stämmer, ja”, sa Ben.

”Uhh”, sa Henry med ännu tunnare röst.

”Stämmer precis”, sa Ben.

Henry sjönk långsamt ner på knä, vek ihop sig snarare än föll. Han såg fortfarande på Ben, med den där oförstående blicken ur de svarta ögonen.

”Uhh!”

”Jävligt rätt svarat”, sa Ben.

Henry blev liggande på sidan, fortfarande med båda händerna mot skrevet, och började rulla fram och tillbaka i sidled.

”Uhh!” stönade Henry. ”Mina ballar. Uhh! Du har mosat mina ballar. Uhh-uhh!” Det verkade som om han höll på att återvinna krafterna lite, så Ben började backa undan från honom ett steg i taget. Han mådde illa vid tanken på vad han gjort, men var samtidigt uppfylld av det rättmätiga i det, en fascinerad förlamning. ”Uhh! … mina ballar … uh-UH … åh, mina jävla BALLAR!”

Ben kunde mycket väl ha blivit kvar där hur länge som helst – kanske ända tills Henry återhämtat sig tillräckligt för att kunna ge sig på honom igen – men i just det ögonblicket träffades han av en sten över högra örat med en sådan djupborrande smärta att han ända tills han kände det varma blodet rinna trodde att han hade blivit stucken av en geting.

Han vände sig mot det håll som stenen kommit från och såg de båda andra vada fram i bäckens mitt. De bar båda två på var sin handfull vattenslipade stenar. Victor kastade en och Ben hörde den vissla förbi ena örat på honom. Han duckade, men i nästa ögonblick fick någon av dem in en träff på hans vänstra knä, som fick honom att tjuta högt av överraskad smärta. En tredje nuddade vid hans högra kindben, så nära att hans högra öga fylldes av tårvätska.

Han plaskade snabbt över till andra stranden och for i väg uppför den så kvickt han kunde, segade sig upp med hjälp av utstickande rötter och buskar som böjde sig men inte bröts. Och när han var uppe på strandbankens krön (en sista sten träffade honom rätt i baken just när han halade sig upp den sista biten) kastade han en snabb blick över axeln.

Belch låg på knä bredvid Henry, och Victor stod ett par meter från dem och kastade sten. En som var stor som en baseboll for just rätt in i de manshöga buskarna bredvid Ben. Och därmed hade han sett nog, rent av mycket mer än nog. Och det värsta av alltsammans var att Henry Bowers tydligen höll på att repa sig igen och var på väg upp. Precis som Bens Timexklocka kunde Henry tydligen ta hur mycket stryk som helst och ändå ticka vidare. Ben for runt och vräkte sig in bland snåren, brakade i väg i vad han hoppades var västlig riktning. Om han bara kunde ta sig över till Old Cape-sidan av The Barrens, så kunde han ju alltid tigga en tiocentare av någon och ta bussen hem. Och när han väl kommit hem skulle han låsa ytterdörren efter sig och kasta de här söndertrasade, blodiga paltorna i soptunnan och äntligen bli fri från denna galna mardröm. Han såg för sitt inre öga hur han satt där i sin favoritstol i vardagsrummet, nybadad och klädd i sin fluffiga röda morgonrock och avnjöt Daffy Ducks tecknade öden och äventyr och drack mjölk med jordgubbssmak genom ett sugrör. Frys den bilden, tack, manade han bistert sig själv och lufsade vidare. Buskarnas grenar piskade honom i ansiktet. Ben vräkte undan dem. Taggiga buskar sträckte sig efter honom och klöste hans hud. Han försökte låtsas att de inte fanns. Så småningom kom han till ett stycke slät mark, svart och gyttjig. Ett tätt bestånd av bambuliknande växter bredde ut sig i gyttjan, som spred en vidrig stank omkring sig. En skrämmande tanke

(kvicksand)

for rätt igenom hans medvetande som en skugga när han såg blänket av stillastående vatten längre in i bambudungen. Aldrig att han gav sig in i det där eländet. Även om det nog inte var kvicksand, så skulle gyttjan säkert som ögat suga i sig hans gymnastikskor. Så han vek av åt höger i stället och sprang vidare längs bambudungens ytterkant och hamnade så småningom i en riktig skogsdunge.

Träden var mest granar, kraftiga, rejäla doningar, täta granar som växte mycket tätt och kämpade inbördes om utrymmet och solskenet, men här var det inte så mycket undervegetation, så han kunde ta sig fram mycket snabbare. Vid det här laget visste han inte säkert vart han var på väg, men han räknade med att han nog ändå låg ganska bra till. The Barrens låg ju helt inneslutet av Derry på tre sidor, och avgränsades på den fjärde av det halvfärdiga motorvägsbygget. Så förr eller senare måste han ju ändå komma ut någonstans.

Det pulserade plågsamt i magen, och han drog upp den trasiga träningströjan för att kolla läget. Synen fick honom att rycka till och vissla lite mellan tänderna. Magen såg ut som en väldig, grotesk julgranskula, med en massa levrat rött blod och stora gröna fläckar efter kanandet nerför vägbanken. Han drog snabbt ner träningströjan igen, eftersom han fick kväljningar bara han såg på sin egen mage.

Plötsligt hörde han ett svagt nynnande ljud någonstans längre fram – hela tiden en och samma ton, så djupt nere i basen att det var nätt och jämnt han kunde höra den. En vuxen människa, helt inriktad på att komma ut från The Barrens så kvickt som möjligt (vid det här laget hade myggorna upptäckt Ben, och även om de inte var stora som sparvar, så var de ändå tämligen kraftigt byggda) skulle ha struntat i det där ljudet, skulle kanske inte ens ha hört det. Men Ben var en pojke, och han hade börjat komma över sin rädsla vid det laget. Så han girade åt vänster och trängde sig fram genom några låga lagerbuskar. Alldeles bakom dem stack någonting upp ur marken – ett cementrör som höjde sig en meter över marken och var drygt en meter i diameter. Det toppades av en manhålslucka av järn med ventilationsöppningar, med texten DERRYS RENHÅLLNINGSVERK instansad. Och ljudet – som så här nära snarare lät som ett brummande än som ett nynnande – kom från någonstans djupt där nere.

Ben satte ögat mot en ventilationsöppning men kunde inte se någonting alls. Han hörde det där brummandet, och ljudet av rinnande vatten, men det var allt. Han andades in, ett djupt andetag, fick näsan full av en sur stank av rå fukt och skit och ryggade tillbaka. Nog var detta ett avlopp alltid. Eller kanske en kombinerad avlopps- och dräneringstunnel – det fanns många sådana i det översvämningskänsliga Derry. Ingenting speciellt. Ändå hade den här grejen skrämt honom på något konstigt vänster. Dels berodde väl den där skrämseln på att det plötsligt dök upp ett verk av människohand här i denna förvuxna djungel till vildmark, men delvis berodde det nog också på hur grejen såg ut – ett cementrör som plötsligt dök upp ur jorden. Ben hade läst H. G. Wells Tidsmaskinen förra året, först i Illustrerade klassikers serieversion och sedan själva boken. Och denna cylinder med sitt järnlock med ventilationshål påminde honom om de där brunnarna som ledde ner till de där jättehemska morlockernas underjordiska värld.

Han drog sig snabbt undan och försökte reda ut åt vilket håll han hade väster. Han kom till en liten glänta och där vände han sig sakta runt, tills han hade sin egen skugga så rakt bakom sig han kunde få den. Och sedan gav han sig i väg i rät linje.

Fem minuter senare hörde han än en gång ljudet av rinnande vatten någonstans framför sig, uppblandat med röster. Gälla barnröster.

Han stannade till för att lyssna, och det var då han hörde ljuden av grenar som bröts och andras röster bakom sig. Röster som han kände blott alltför väl igen. Victors röst, och Belchs röst, och den ende och oförliknelige Henry Bowers röst.

Så mardrömmen var ännu inte över?

Ben såg sig om efter ett lämpligt gömställe.

10

Han kom ut igen ur gömstället cirka två timmar senare, smutsigare än någonsin men lite piggare och mer utvilad. För hur otroligt det än kunde verka hade han faktiskt sovit ett tag.

När han hörde de där tre bakom sig, fortfarande på jakt efter honom, hade Ben varit farligt nära att hamna i ett slags handlingsförlamning, som ett djur som hypnotiseras av strålkastarna på en framstormande långtradare. Ett slags paralyserande dåsighet började sänka sig över honom. Tanken på att helt enkelt bara lägga sig ner och kura ihop sig som en igelkott och låta dem göra vad de ville med honom hade fått honom alltmer i sina klor. Och visst var det helt tokigt att resonera på det viset, men samtidigt kändes det ändå som en verkligt bra idé.

Men så sansade han sig och började i stället dra sig närmare det där ljudet av rinnande vatten och lekande barn. Han försökte bringa ordning i virrvarret av röster för att få ett begrepp om vad ungarna pratade om – vad som helst för att skaka av sig den där skrämmande handlingsförlamningen. Något de tänkte göra. De pratade om något de tänkte göra. Faktiskt kände han till och med igen ett par av rösterna. Det plaskade till, och ljudet följdes av glada skratt. De där skratten uppfyllde Ben med ett slags idiotisk längtan och gjorde honom mer medveten om sin farliga situation än vad något av det som hänt tidigare hade gjort.

Om de fick tag på honom var det ju helt onödigt att utsätta de här pojkarna för samma medicin som i så fall väntade honom själv. Så han vek av åt höger igen. Som så många storvuxna människor var han märkligt lätt på foten. Han passerade de lekande pojkarna på så nära håll att han kunde se deras skuggor röra sig fram och tillbaka mellan honom själv och det klara vattnet, men de varken såg eller hörde honom. Och så småningom blev ljudet av deras röster allt lägre.

Han kom till en smal stig, så pass använd att den bestod bara av hårdtrampad jord. Han funderade på att följa den, men skakade sedan på huvudet. I stället korsade han den bara och dök rätt in i undervegetationen igen. Vid det här laget rörde han sig långsammare och sköt undan snåren och buskarna i stället för att bara bråka rätt igenom dem. Fortfarande rörde han sig ungefär parallellt med ån där pojkarna hade lekt. Och trots träden och buskarna som stod i vägen kunde han se att den här ån var mycket bredare än bäcken där han och Henry hade hamnat tidigare.

Här stod ytterligare en av de där betongcylindrarna, nätt och jämnt synlig eftersom den var övervuxen av slingrande björnbärsrevor. Också den nynnade i basen för sig själv. Bortom cylindern sänkte sig strandbanken ner mot ån, och på sluttningen stod en gammal knotig alm och lutade sig krokig och ledbruten över vattnet. Dess rötter var halvvägs blottlagda av vattnets arbete med strandbanken och såg ut som smutsiga hårtovor.

Med en stillsam förhoppning om att det inte skulle finnas några ormar eller krypdjur där inne, men alltför trött och förlamad av rädsla för att egentligen bry sig om den saken, hade Ben slingrat sig in mellan rötterna och in i en grund grotta innanför dem. Han försökte sätta sig till rätta där inne, men då körde en rot ett ilsket finger i ryggen på honom. Då ändrade han ställning lite och då kunde han faktiskt stödja sig mot den där roten.

Och snart kom Henry, Belch och Victor. Han hade hoppats att de kanske skulle begå misstaget att följa stigen, men detta var verkligen inte hans lyckodag. För ett ögonblick blev de stående alldeles intill honom – om de ställt sig ännu närmare skulle han ha kunnat sträcka sig ut ur sitt gömställe och röra vid dem.

”De där snorungarna där borta har säkert sett honom”, sa Belch.

”Det går ju att ta reda på”, sa Henry, och de vände tillbaka samma väg de kommit. Några ögonblick senare hörde Ben honom ryta till: ”Vad fan gör ni här?”

De svarade någonting som Ben inte kunde urskilja; de var för långt borta, och på så här nära håll var ån – Kenduskeag, så klart – alldeles för högljudd. Men det verkade som om pojkarna var rädda. Och det kunde Ben förstå.

Och sedan bölade Victor Cross något som Ben inte fattade alls: ”Vicken jävla småbarnsdamm!”

Vadå damm?

”Vi river den”, föreslog Belch.

Hans replik följdes av indignerade protester, följda av ett skrik av smärta. Någon började gråta. Jo, Ben tyckte verkligen synd om pojkarna. De där busarna hade alltså inte lyckats få tag på honom (i varje fall inte ännu), men nu hade de alltså hittat några andra som de kunde ha som måltavlor för sin ilska.

”Visst, klart vi river den”, sa Henry.

Plaskanden. Vilda tjut. Stora dårflabb från Belch och Victor. Ett plågat men ilsket rasande rop från en av pojkarna.

”Akta dig noga för att kaxa dig, din lille stammarjävel”, sa Henry Bowers. ”För nu tål jag bara inte att någon mer jävlas med mig i dag!”

Det brakade till där borta. Ljudet av rinnande vatten nedströms blev starkare och mer forsande ett ögonblick, men snart återgick ån till sitt tidigare lugna kluckande. Nu förstod Ben plötsligt alltsammans. Ordet som Victor hade använt hade varit ”småbarnsdamm”. Och grabbarna – ett par tre stycken, att döma av rösterna han hört när han passerat dem – hade hållit på att bygga en damm. Och nu hade Henry och hans gelikar sparkat sönder deras fördämning. Ben var till och med rätt säker på vem en av grabbarna måste vara. Den ende ”lille stammarjävel” han stött på på skolan i Derry var Bill Denbrough, som gick i parallellklassen i femman.

”Det där var väl ändå onödigt!” hojtade en gäll och förskräckt röst, och Ben kände igen den rösten också, men kunde inte placera den genast. ”Varför förstörde ni våran damm?”

”För att det roade oss, era jävla nötter!” skrek Henry. Och sedan kom ljudet av ett slag, följt av ett skrik av smärta. Skriket övergick snart i gråt.

”Håll käften”, hördes Victors röst. ”Nu slutar du med det där grinandet på direkten, för annars drar jag ner örona dina och knyter ihop dem under hakan.”

Gråten avlöstes av en serie halvkvävda snörvlanden.

”Nu sticker vi härifrån”, sa Henry, ”men innan vi går vill jag veta en sak. Nämligen om ni har sett en tjockis här för en stund sedan, för så där en tio minuter sedan eller så? En stor tjock gris som är blodig och sönderriven över hela kroppen?”

Svaret var så kort att det inte kunde vara något annat än ett nej.

”Är ni säkra på det?” frågade Belch. ”För annars ska ni få se på fan.”

”D-d-det är s-s-s-säkert”, svarade Bill Denbrough.

”Vi sticker”, sa Henry. ”Han har säkert vadat över ån där borta.”

”Hej då, grabbar”, hojtade Victor Criss. ”Det var ju ändå bara en småbarnsdamm. Ni skulle ändå inte ha fått någon glädje av den.”

Plaskande ljud. Och sedan hördes Belchs röst, men längre bort nu. Ben kunde inte urskilja orden, ville inte heller urskilja dem. Närmare hans egen rothåla satte pojken som gråtit i gång med att gråta på nytt, medan hans kamrat gav ifrån sig tröstande läten. Ben hade kommit fram till att de bara var två där, Stammar-Bill och gråtaren.

Han till hälften satt och till hälften låg där inne och lyssnade till pratet från de båda pojkarna vid stranden och de borttynande lätena från Henry och hans dinosaurievänner, där de brakade och knakade sig fram mot The Barrens bortre sida. Solskenet blänkte då och då till i hans ögon och präglade små mynt av ljus på oredan av rötter över och omkring honom. Det var smutsigt och jordigt där inne, men samtidigt var det också mysigt … och tryggt. Ljudet från ån kändes liksom läkande. Till och med pojkens gråt kändes lenande på något märkligt sätt. Värken och smärtorna hade dämpat ner sig till ett dovt pulserande och dinosaurierna hördes inte längre. Så nu skulle han bara vänta lite till, tills han var säker på att de inte skulle komma tillbaka igen, och sedan skulle han sätta full fart därifrån.

Ben kunde tydligt höra dunket från pumpmaskinen som steg upp mot jordytan, kunde till och med känna det – en låg stadig vibration som kom där nerifrån och fortplantade sig till roten han stödde sig mot och från den in i hans egen rygg. Tankarna gick återigen till morlockerna, till deras nakna hud; han föreställde sig att den måste lukta som den råkalla skitlukt som kom ut genom öppningarna i den där järnluckan. Och tankarna gick också till brunnarna som drivits djupt ner i jorden, brunnar med rostiga metallstegar som satt fästade vid väggarna med bultar. Och sedan dåsade han till och någonstans blev hans tankar till en dröm.

11

Men det var inte morlockerna han drömde om. I stället drömde han om det som hade hänt honom i januari, det där som han inte varit riktigt i stånd att berätta för sin mor.

Det hade hänt den första skoldagen efter det långa jullovet. Fröken Doug­las hade frågat om någon ville stanna kvar efter skolan och hjälpa henne att räkna de böcker som hade lämnats in alldeles före jullovet. Ben hade genast räckt upp handen.

”Det var snällt av dig, Ben”, hade mrs Douglas sagt och gett honom ett leende så strålande att han hade blivit varm ända ner i tårna.

”Fjäskepotta”, sa Henry Bowers lågt.

Det hade varit just den sortens vinterdag i Maine som är både den bästa och den värsta sorten – molnfri himmel, så klar och ljus att ögonen tåras, men samtidigt nästan skrämmande kall. Och utöver den bitande kylan på minus femton grader hade det blåst ganska rejält, så att kylan kändes ännu värre än den redan var.

Ben räknade böcker och ropade ut antalen och fröken Douglas skrev ner siffrorna (utan att en enda gång kolla att han räknat rätt, noterade han med stolthet), och sedan bar de tillsammans ner böckerna till lagerrummet, längs korridorer med drömskt knäppande värmeelement. Till en början hade skolan varit full av ljud – slammer i bänklocken, knattret från mrs Thomas skrivmaskin inne på expeditionen, sångföreningens lite falska framförande av några körsånger, basketbollarnas nervösa dunkande från gymnastiken och gymnastikskornas gälla gnissel när spelarna störtade i väg mot korgarna eller vände tvärt på det bonade trägolvet.

Men steg för steg tystnade alla de där ljuden, och när den sista klassuppsättningen räknats (det fattades en bok, men det spelade ingen större roll, suckade fröken Douglas – här gick allt mer eller mindre på Guds försyn) var allt som hördes i huset elementens knäppanden, det svaga svischandet från mr Fazios kvast när han sköt sitt färgade sågspån längs korridoren och vindens ylanden utanför.

Ben kastade en blick mot bokmagasinets enda smala fönster och konstaterade att dagsljuset snabbt höll på att försvinna. Klockan var fyra och skymningen nalkades. Hinnor av torr snö svepte runt på den isfrusna lekplatsen och kilade fram mellan de rejält fastfrusna gungbrädena. Vinterns iskalla svetsfogar skulle inte lossna igen förrän april äntligen kom med sin tö. Inte en enda människa syntes till på Jackson Street. Han dröjde sig kvar vid fönstret lite till i hopp om att åtminstone få se en bil komma körande i korsningen mellan Jackson Street och Witcham Street, men det kom inte en enda. Det var som om alla i Derry utom han själv och fröken Douglas var döda eller hade flytt från staden, i varje fall efter vad han kunde se därifrån.

Han såg på henne, och det högg till i honom av äkta rädsla när han märkte att hon kände precis detsamma som han själv. Det märktes på blicken ur hennes ögon. Den var tankfull och djup och långt borta; inte blicken från en fyrtioårig lärarinna, utan ett barns blick. Hon stod med händerna knäppta alldeles nedanför brösten, som om hon bad.

Jag är livrädd, tänkte Ben, och det är hon också. Men vad är det vi är så rädda för?

Han visste det inte själv. Och sedan såg hon på honom och sa med ett snabbt, nästan generat litet skratt: ”Jag har visst hållit dig kvar för länge. Du får förlåta mig, Ben.”

”Det gör ingenting”, sa han och tittade på sina skor. Han älskade henne faktiskt lite – inte med den självklara, obetingade kärlek han hade slösat på fröken Thibodeau, henne som han haft i ettan … men han älskade henne.

”Om jag hade bil skulle jag gärna ha skjutsat dig hem”, sa hon, ”men tyvärr har jag inte det. Men min man kommer och hämtar mig kvart över fem. Så om du bara kan vänta till dess, så …”

”Tack, men det behövs inte”, sa Ben. ”Mamma vill gärna ha mig hemma tidigare.” Det där var inte riktigt sant, men han kände en underlig motvilja mot att träffa fröken Douglas man.

”Din mamma kunde kanske …”

”Hon kör inte bil, hon heller”, svarade Ben. ”Men det är ingen fara på taket. Det är bara en och en halv kilometer hem till mig härifrån skolan.”

”En och en halv kilometer är inte långt när det är vackert väder, men i det här vädret kan det kännas rent okristligt långt. Så lova åtminstone att gå in och värma dig någonstans om det blir för kallt för dig, lova mig det, Ben.”

”Visst. Känner jag mig frusen tittar jag in på Costello’s Market och ställer mig vid kaminen och värmer mig eller så. Mr Gedreau låter mig garanterat värma mig där. Och jag har mina termobyxor på mig. Halsduken jag fick i julklapp också.”

Det fick fröken Douglas att se lite lugnare ut … och sedan kastade hon en blick mot fönstret igen. ”Det ser bara så förtvivlat kallt ut där ute”, sa hon. ”Så … så inhumant …”

Han visste inte riktigt vad det ordet betydde, men förstod ändå precis vad hon menade. Något hade just hänt – men vad?

Och plötsligt insåg han att han sett henne som människa och inte bara som lärare. Det var vad som hade hänt. Plötsligt hade han sett hennes ansikte på ett helt annat sätt än tidigare, och eftersom han gjorde det hade det blivit ett nytt ansikte – en trött poets ansikte. Han kunde se henne fara hem tillsammans med sin man, se henne sitta där bredvid honom i bilen med händerna knäppta, medan värmaren väste och han pratade om hur hans dag hade varit. Han kunde se henne laga middag åt dem. En underlig tanke for igenom hans medvetande och en typisk cocktailpartyfråga steg upp till hans hjärna: Har ni några barn, mrs Douglas?

”Vid den här tiden på året tänker jag ofta att det säkert inte var meningen att människor skulle bo så här långt norr om ekvatorn”, sa hon. ”I varje fall inte på den här latituden.” Och sedan log hon, och något av det främmande och underliga försvann antingen ur hennes ansikte eller ur hans blick – han kunde, åtminstone delvis, se henne sådan han alltid sett henne. Men du kommer aldrig att se henne på det sättet mer, i varje fall inte helt, tänkte han nedslaget.

”Jag känner mig gammal ända tills våren äntligen kommer, men då känner jag mig ung igen. Är det säkert att du klarar dig hem själv, Ben?”

”Jag klarar mig fint.”

”Ja, det tror jag faktiskt. Du är en fin pojke, Ben.”

Han tittade på sina skor igen, rodnade, och älskade henne mer än någonsin.

Ute i korridoren sa mr Fazio: ”Akta dig så du inte blir frostskadad, pojke”, utan att ens titta upp från det röda sågspånet.

”Ingen fara.”

Han gick bort till sitt skåp, låste upp det, tog fram termobyxorna och drog på sig dem. Han hade känt sig fruktansvärt plågad när modern envisades med att han skulle använda dem, också särskilt kalla dagar den här vintern, eftersom han betraktade dem som typiska småbarnskläder, men just den här eftermiddagen var han enbart tacksam för dem. Han gick långsamt mot skolporten, drog upp jackans blixtlås, rättade till huvans dragsnöre och drog på sig tumvantarna. Och när han kommit ut blev han stående på yttertrappans snötäckta översta trappsteg och hörde hur dörren slog igen – och gick i lås – bakom honom.

Skolan ruvade under en sönderriven himmelshud och vinden bara blåste på, utan ett ögonblicks uppehåll. Flagglinans karbinhakar smattrade ett ensamt tapto mot flaggstångens stål. Vinden svepte genast rätt in mot Bens varma och oskyddade ansikte och började bita honom i kinderna.

Akta dig så du inte blir frostskadad, pojke.

Han drog snabbt upp halsduken tills han såg ut som en liten knubbig karikatyr av Red Ryder. Det fanns ett slags fantastisk skönhet hos den mörknande himlen, men Ben stannade inte upp för att beundra den skönheten – kylan var alltför svår. I stället ökade han takten.

Till en början hade han vinden i ryggen, och då kändes det inte så illa; tvärtom verkade det nästan som om vinden sköt på och hjälpte honom framåt. Men vid Canal Street blev det värre; där måste han ta av åt höger och fick därmed vinden nästan rakt emot sig. Och nu verkade det nästan som om den medvetet försökte hindra honom … som om den hade ett och annat att göra upp med honom. Halsduken var honom till en viss hjälp, men inte mer. Det dunkande i ögonen, och fuktigheten i näsan frös till ett slags sprickglasyr. Benen blev allt stummare och okänsligare och han körde gång på gång in de vantklädda händerna i armhålorna för att värma dem lite. Och hela tiden tjöt och ylade vinden, och ibland lät dess skrik nästan mänskliga.

Ben kände sig både rädd och upprymd. Rädd, eftersom han nu kunde förstå sådana romaner och noveller han läst, som till exempel Jack Londons Att göra upp en eld, där människor faktiskt frös ihjäl. Det måste ju vara hur lätt som helst att frysa ihjäl en kväll som denna, då temperaturen frampå natten mycket väl kunde sjunka till så där en tjugofem grader under noll.

Men den där upprymdheten var svårare att förklara. Den var ett slags känsla av att vara ensam och utanför – ett slags melankoli. Men samtidigt kändes det spännande; här gled han fram på vindens vingar, och ingen av människorna innanför de klart upplysta fönstren kunde se honom. De satt där inne hos sig, i ljuset och värmen. Och de visste inte att han hade passerat förbi utanför; det var bara han som visste om den saken. Det var en hemlighet som han inte delade med någon.

Den framrusande luften stack som nålar men var ren och frisk. Vit ånga sköt ut ur hans näsborrar i små prydliga stötar.

Och just i solnedgången, när dagens slut var en kylig apelsingul linje vid horisonten i väst och de första stjärnorna tändes högst upp på himlen som nådelösa diamantskärvor, var han framme vid kanalen. Därmed hade han bara tre kvarter kvar innan han skulle vara hemma, och det skulle bli skönt att få känna hemmets värme sprida sig i ansiktet och benen, att få blodet i omlopp igen, att få uppleva den pirrande känslan när blodet återvände.

Ändå stannade han till.

Kanalen låg där frusen i sin betongränna, som en stelnad flod av rosa mjölk, och dess istäcke var knottrigt och sprucket och mjölkigt. Den låg där stillnad och utan en rörelse, men ändå så förunderligt levande i detta hårda, stränga vinterljus, låg där och utstrålade sin egen unika, svårtillgängliga skönhet.

Ben vände sig om och såg åt andra hållet, mot sydväst, blickade bort i riktning mot The Barrens. När han vände sig åt det hållet fick han vinden i ryggen igen. Den slet i hans termobyxor så att de fladdrade och flaxade. Kanalen löpte raka vägen fram mellan sina betongväggar i så där en åtta–niohundra meter, och sedan var betongmurarna borta och kanalen blev till en å igen och rann vidare ut i The Barrens, som vid den här tiden på året var ett slags skelettvärld av nerisade buskar och nakna grenar mot himlen.

Plötsligt upptäckte han att det stod någon på isen där nere.

Ben bara stirrade och tänkte: Visst kan det vara en man som står där, men kan han verkligen vara klädd i det han ser ut att ha på sig? Det är väl ändå inte möjligt!

Figuren där nere var iförd något som såg ut som en silverfärgad clownkostym. Den böljade kring honom i den nordpolskalla vinden. På fötterna hade mannen ett par överdimensionerade apelsinfärgade skor. De gick bra i färg med de stora pompongknappar som prydde kostymens framsida. I ena handen höll clownen snörena till en stor och färgstark klase ballonger, och när Ben upptäckte att de där ballongerna svävade fram åt hans håll kände han hur något overkligt alltmer sköljde in över honom. Han blundade, gned ögonen och öppnade dem igen. Ballongerna fortsatte envist att sväva fram mot honom.

Han hörde mr Fazios röst någonstans inne i huvudet. Akta dig så du inte blir frostskadad, pojke.

Det måste så klart vara något slags hallucination eller hägring, som på något sätt orsakats av det här konstiga vädret. Att det stod en människa nere på isen var ju inte så där fantastiskt underligt, och kanske kunde man till nöds också tänka sig att mannen i fråga var klädd i pajasdräkt. Men inga ballonger i världen skulle kunna segla fram mot en sådan här vind. Men det var just vad de tycktes göra.

Ben! ropade pajasen nere på isen. Ben fick en känsla av att den där rösten bara hördes inne i hans huvud, men samtidigt var det som om han ändå hörde den med öronen. Vill du ha en ballong, Ben?

Det var något så ondskefullt, så vidrigt över den där rösten att Ben bara ville lägga benen på ryggen och fly, men det verkade som om hans fötter var som fastsvetsade vid trottoaren, precis som gungbrädena på skolgården var som fastsvetsade vid marken där.

De flyger, Ben! De flyger allesammans! Ta en bara och pröva själv!

Samtidigt började varelsen gå fram över isen mot Kanalbron, där Ben stod som förstenad. Han såg den närma sig alltmer, men rörde sig inte ur fläcken, såg bara på det som närmade sig som en fågel ser på en orm som kommer allt närmare. Ballongerna borde ha spruckit i den intensiva kylan, men det gjorde de inte; allesammans svävade de ovanför och framför clownen, när de i stället borde ha kastat sig bakåt och låtit sig svepas med ut i The Barrens av vinden … Någonstans inom sig var Ben helt säker på att det måste vara därifrån, från The Barrens, som den där varelsen kommit.

Plötsligt upptäckte Ben ännu en konstig sak.

Trots att det försvinnande dagsljuset kastade ett rosafärgat ljus över kanalens is kastade clownen ingen skugga. Ingen skugga alls.

Du kommer att trivas här, Ben, sa pajasen. Vid det här laget var han så nära att Ben tydligt kunde höra de klafsande ljud hans lustiga skor åstadkom när de ryckte fram över den skrovliga isen. Du kommer att trivas här, jag lovar, alla pojkar och flickor jag träffar trivs så bra här, för det är precis som Pinocchios Glädjens ö och Peter Pans Landet Ingenstans – de där två har ju aldrig blivit vuxna, och det är precis så alla ungar vill ha det! Så kom med bara! Roa dig kungligt, ta en ballong, mata elefanterna, åk i rutschkanan! Du kommer att älska det och du kommer att sväva, Ben, du kommer att flyga!

Och trots sin rädsla kände Ben att han någonstans inom sig faktiskt ville ha en ballong. För var i all världen kunde man annars få en ballong som kunde segla mot vinden? Var hade man någonsin ens hört talas om en sådan sak? Just det … han ville ha en ballong, och han ville se clownens ansikte, som denne vänt ner mot isen som om han ville skydda det mot den mördande kalla vinden.

Vad som skulle ha hänt om inte femvisslan högst upp i Derrys rådhus hade tjutit just då var en fråga som Ben inte visste svaret på … inte ville veta svaret på. Det viktiga var att den faktiskt tjöt, en isklyvare av ljud som borrade sig rätt in i vinterkylan. Clownen tittade hastigt upp, som om den blev överraskad, och Ben såg varelsens ansikte.

Mumien! Herre min Gud! Det är ju Mumien! var den första tanke som for genom honom, tillsammans med en fasa som gjorde honom svimfärdig och fick honom att gripa hårt om broräcket med båda händerna. Naturligtvis var det inte Mumien, kunde inte vara mumien. Jodå, visst fanns det mumier, en hel massa mumier, särskilt i Egypten, det visste han mycket väl, men hans första tanke hade varit att detta måste vara en alldeles speciell mumie – nämligen det dammiga monster som spelades av Boris Karloff i den där gamla skräckfilmen Mumien vaknar, som han hade stannat uppe sent och sett i serien ”Shock Theater” en kväll i förra månaden.

Men den mumien var det alltså inte, det kunde det inte vara, för det vet ju minsta barn att filmmonster inte finns på riktigt. Men …

Det var inte smink clownen hade i ansiktet. Inte heller hade den bara svept in sig i en massa bandage. Den var lindad lite varstans, mest om halsen och handlederna, och bandagen fladdrade för vinden, men Ben kunde se dess ansikte alldeles tydligt. Det var ett ansikte med djupa fåror, och huden var som en karta på pergament med rynkor, trasiga kinder och förtorkat kött. Huden i pannan var sprucken, men utan blod. Döda läppar drogs upp kring en käft med tänder som lutade som gamla gravstenar. Tandköttet var svart och fullt av gropar. Ben såg inga ögon, men någonting glittrade någonstans långt inne i varelsens skrynkliga träkolsgropar till ögonhålor, något som förde tanken till de kalla ädelstenarna i ögonen på egyptiska skarabéer. Och trots att vinden blåste från fel håll tycktes det honom som om han kunde känna lukten av kanel och en massa andra kryddor från ruttnande svepningar behandlade med sällsamma extrakt, sand och blod så gammalt att det torkat till flagor och korn av rost …

”Här nere svävar och flyger vi alla”, kraxade mumieclownen, och Ben upptäckte i ny och än värre fasa att den på något sätt tagit sig fram till bron och nu befann sig rakt under honom och sträckte upp en förtorkad och förvriden hand med hudremsor som prasslade som små vimplar, en hand där skelettet var synligt genom huden som gulnat elfenben.

Ett finger som var nästan bara ben smekte spetsen på hans sko. Då bröts Bens förlamning och han störtade vidare över bron med femvisslan fortfarande tjutande i öronen; den tystnade först när han kommit över på andra sidan. Det måste vara en hägring, det måste det vara. Clownen kunde ju inte gärna ha hunnit en så lång sträcka under de tio till femton sekunder visslan hade blåst.

Men hans rädsla var ingen hägring, och det var inte heller de heta tårar som flödade ur ögonen på honom och frös på kinderna sekunden efter att de fällts. Skorna smattrade snabbt mot trottoaren där han sprang, och bakom sig hörde han mumien i clownkostymen ta sig upp ur kanalen, hörde gamla förstenade naglar klösa mot järn och gamla förtorkade senor gnissla som osmorda gångjärn. Han hörde de torra, visslande ljuden när luften passerade ut och in genom näsborrar lika uttorkade som tunnlarna under Cheopspyramiden. Han kände svepningens lukt av sand och kryddor strax bakom sig och förstod att om några ögonblick skulle varelsens händer, lika kroppslösa som de geometriska konstruktioner han skapade med sin Erectorbyggsats, gripa tag om hans axlar. Sedan skulle de vända honom helt om och han skulle stirra rätt in i detta skrynkliga, leende ansikte. Varelsens andedräkt skulle skölja över honom som en död flod. De där svarta ögonhålorna med sina glödande djup skulle luta sig över honom. Den tandlösa munnen skulle öppnas och han skulle få sin ballong. Jo, säkert. Så många han ville ha.

Men när han snyftande och utpumpad nådde sitt eget gathörn, med hjärtat vilt bultande och med trummande rytmer i öronen, och till slut kastade en blick över axeln, var gatan bakom honom alldeles tom. Och valvbron med sina låga betongsidor och gammaldags kullerstensbeläggning var också öde och tom. Från den plats där han stod kunde han inte se själva kanalen, men det kändes som om det inte fanns någonting att se där heller. Nej, förresten – om mumien inte var en hallucination eller en hägring, om den trots allt var verklig, väntade den säkert under bron, som trollet i sagan om de tre bockarna Bruse.

Under. Dold under.

Ben sprang vidare hem och kastade blickar över axeln för vart och vartannat steg ända tills ytterdörren var ordentligt stängd och låst bakom honom. Han berättade för sin mor – som var så trött efter en särskilt jobbig dag på fabriken att hon sanningen att säga knappt hade saknat honom – att han hade hjälpt fröken Douglas räkna böckerna i klassbiblioteket. Och sedan åt han middag – nudlar och resten av gårdagens kalkon. Han tog tre portioner, och för varje gång han tog om kändes den där mumien allt avlägsnare och alltmer drömlik. Den var inte verklig, sådana där varelser var aldrig verkliga, de vaknade till fullt och ohämmat liv bara mellan reklamsnuttarna i de sena tevefilmerna eller på söndagsmatinéerna, då man med lite tur kunde få två monster för en tjugofemcentare – och råkade man ha en tjugofemcentare till kunde man också köpa så mycket popcorn man orkade äta.

Nej, de fanns så klart inte på riktigt. Tevemonster och biomonster och seriemonster fanns inte på riktigt. Inte förrän man gått och lagt sig och inte kunde sova. Inte förrän de sista fyra bitarna godis, insvepta i silkespapper och bevarade under kudden som ett skydd mot nattens ondskefulla varelser snabbt uppslukats. Inte förrän själva sängen förvandlades till en sjö av stinkande mardrömmar och vinden tjöt utanför och man inte vågade se mot fönstret eftersom det kunde finnas ett ansikte där, ett uråldrigt, flinande ansikte som inte ruttnat utan bara torkat som ett visset löv, med ögon som insjunkna diamanter djupt inne i mörka ögonhålor. Inte förrän man såg en trasig och klolik hand som räckte fram en klase bananer – Roa dig kungligt, ta en ballong, mata elefanterna, åk i rutschkanan! Ben, åh Ben, så du kommer att sväva …

12

Ben vaknade med en flämtning, fortfarande uppfylld av drömmen om mumien, panikslagen inför det täta, vibrerande mörker som omgav honom. Han ryckte till, och roten berövade honom sitt stöd och petade honom i ryggen igen, som om den blivit arg på honom.

Han upptäckte en ljus öppning och kravlade sig ut genom den. Kom ut i eftermiddagssolen och hörde sorlet från ån, och därmed föll alla bitar på plats igen. Det var sommar nu och inte vinter. Mumien hade inte alls släpat honom med sig till sin krypta i öknen; i stället hade Ben själv gömt sig för busarna i en sandhåla under ett nerfallet träd. Han befann sig ute i The Barrens. Henry och hans kompisar hade fått ett litet utlopp för sin ilska på ett par grabbar som lekte vid ån, när de nu inte hade fått tag på Ben så att de kunde ordna ett jätteutlopp med honom i huvudrollen. Hej då, grabbar. Det var ju ändå bara en småbarnsdamm. Ni skulle ändå inte ha fått någon glädje av den.

Ben såg dystert på sina förstörda kläder. Han vågade inte ens tänka på hur modern skulle reagera när hon fick se dem.

Han hade sovit tillräckligt länge för att ha hunnit stelna till lite varstans. Nu hasade han sig nerför strandbanken och började gå längs ån, men grinade illa för varje steg han tog. Han kände sig som en enda röra av värk och plågor – det kändes som om Spike Jones spelade en snabb låt på glasskärvor i varenda muskel i hans kropp. Och det verkade som om han hade intorkat blod och blod som höll på att levra sig på varenda synlig tum av kroppen. Men han tröstade sig med att de där dammbyggarungarna säkert var borta nu. Han visste ju inte säkert hur länge han sovit, men till och med om han bara slaggat en halvtimme måste väl sammanstötningen med Henry och hans vapendragare ha övertygat Denbrough och hans kompis om att deras hälsa skulle må väl av en stilla förflyttning till något annat ställe – Timbuktu, till exempel.

Ben kämpade sig envist vidare, väl medveten om att om busarna kom tillbaka nu, så skulle han inte ha en chans att fly undan dem. Men det rörde honom knappt i ryggen.

Ån gjorde en tvär krök, och när han rundat kröken blev han stående och bara stirrade. Dammbyggarna var kvar. Och den ene var mycket riktigt Stammar-Bill Denbrough. Han låg på knä bredvid den andre pojken, som satt uppstöttad i sittande mot strandbanken. Han satt med huvudet så tillbakalutat att adamsäpplet avtecknade sig som en triangelformad plugg. Han hade intorkat blod kring näsan och på hakan och i ett par rännilar ner över halsen. Ena handen grep löst om ett vitt föremål av något slag.

Stammar-Bill såg sig häftigt om och fick syn på Ben. Ben konstaterade dystert att den där andre pojken tydligen var väldigt illa ute; Denbrough var tydligen direkt livrädd. Ska den här dan aldrig ta slut? tänkte han förtvivlat.

”T-t-tror du att du kan hj-hj-hjälpa honom?” undrade Bill Denbrough. ”H-h-hans i-i-inhalator är t-t-tom. Jag tror h-h-han h-h-håller på att …”

Hans ansikte stelnade till och blev rött. Han grävde desperat efter ordet och t-na smattrade som ur en kulspruta. Saliven for åt alla håll från hans läppar och det behövdes nästan en halv minuts d-d-d-ande innan det gick upp för Ben att vad Denbrough försökte få fram måste vara att han trodde att den andre pojken höll på att dö.