Kapitel 5
Bill Denbrough är snabbare än djävulen själv

1

Bill Denbrough tänker: Det här är fan så nära rena rymdfarten. Jag kunde lika så gott sitta inne i en kula som avfyrats från ett gevär.

Tanken i fråga är visserligen helt riktig, men han finner den inte särskilt upplyftande. Faktiskt har han hela första timmen efter Concordeplanets start (avfyring skulle väl förresten vara ett bättre ord) från Heathrow dragits med en lätt klaustrofobi. Planet är smalt – irriterande smalt. Maten man bjuds ligger aningen under utsökt, men personalen som serverar den måste slingra sig och luta sig och huka sig för att kunna göra det; de ser ut som en gymnastiktrupp. Att behöva beskåda denna påfrestande servering berövar maten en del av dess charm för Bill, men hans bänkkamrat verkar inte särskilt besvärad av personalens övningar.

Den där bänkkamraten är ett minus han också. Han är tjock och inte särskilt renlig av sig; det verkar som om han skulle ha Ted Lapidus eau de cologne ytterst på huden, men från skiktet under kommer omisskännliga odörer av smuts och svett. Och inte är han särskilt noga med vad hans vänstra armbåge gör; då och då törnar den med en duns mot Bill.

Bills blickar dras gång på gång till sifferindikatorn längst fram i kabinen. Den ger besked om hur snabbt denna engelska kula susar fram. Nu, när Concorden går upp i marschfart, hejdar sig siffrorna vid något över mach 2. Bill tar upp sin penna ur bröstfickan och trycker med spetsen på knapparna på den digitala klockan som han fick i julklapp av Audra förra julen. Om machometern visar rätt – och Bill har ingen som helst orsak att tro något annat – vräker de sig just nu fram genom luften med en fart av tjugonio kilometer i minuten. Han känner sig inte helt säker på att han verkligen vill veta den saken.

Genom fönstret, som är litet och tjockt som hos de gamla Mercuryrymdkapslarna, kan han beskåda en himmel som inte är blå utan purpurfärgad som en jordisk skymningshimmel, trots att det är mitt på dagen. Där himmel och hav möts där nere kan han se att horisontlinjen är aningen böjd. Här sitter jag, tänker Bill, med en Bloody Mary i handen och bredvid mig en tjock smutsgris som då och då kör sin armbåge i min biceps, och observerar jordens buktning.

Han ler lite och tänker att den som kan se en sådan sak i vitögat inte borde vara rädd för någonting alls. Men han är rädd, och inte bara för att färdas tjugonio kilometer i minuten i detta smala och bräckliga skal. Han kan nästan känna hur Derry kommer rusande mot honom. Och det är exakt rätta uttrycket för vad han känner. Tjugonio kilometer i minuten eller inte, så känns det ändå som om planet stod alldeles stilla, medan Derry kommer framstörtande mot honom som ett stort rovdjur som har legat på lur mycket länge och nu äntligen har lämnat sitt gömsle. Derry, åh du mitt Derry! Ska vi skriva ett ode till Derry? Om stanken från dess fabriker och vattendrag? Dess trädkantade gators värdiga stillhet? Dess bibliotek? Vattentornet? Bassey Park? Derrys grundskola?

The Barrens?

Ljus tänds i hans skalle, stora strålkastare. Det känns som om han suttit på en mörk biograf i tjugosju år och väntat på att något skulle hända, och nu har det äntligen börjat. Men den scenbild som nu avslöjas bit för bit, av den ena strålkastaren efter den andra, kommer inte från någon harmlös komedi som Arsenik och gamla spetsar; Bill Denbroughs tankar går snarare till Doktor Caligaris kabinett.

Alla dessa berättelser jag skrev, tänker han med ett slags road enfald. Alla dessa romaner. Det är ju från Derry de stammar allesammans; Derry var deras rot och ursprung. Allesammans stammade de från det som hände den sommaren och det som hände George hösten före. Alla dessa intervjuare som allesammans alltid ställde FRÅGAN … Jag gav dem allesammans fel svar.

Den tjockes armbåge stöter emot honom igen, och han spiller ut lite av sin drink. Bill är nära att säga något, men ändrar sig.

FRÅGAN var givetvis: ”Varifrån får ni alla era idéer?” Bill förmodade att alla skönlitterära författare måste svara på den frågan – eller låtsas svara på den – åtminstone ett par gånger i veckan, men en författare som han själv, en som skrev om sådant som aldrig hänt och aldrig skulle kunna hända, måste ju besvara den – eller låtsas göra det långt oftare än så.

”Alla författare har en ledning som går långt ner i det undermedvetna”, brukade han svara, men underlät att nämna att han för varje år som gick alltmer tvivlade på att det alls existerar något undermedvetet. ”Men den som skriver skräckhistorier har en ledning som går ännu djupare, kanske … ja, kanske ända ner till det underundermedvetna, om ni så vill.”

Ett elegant svar, jodå, men själv hade han aldrig trott på det. Det undermedvetna? Jo, någonting fanns det säkert där nere, men Bill var tämligen övertygad om att folk gjorde alldeles för stor affär av denna funktion som antagligen bara var en psykisk motsvarighet till att ögonen tåras om man får damm i dem eller att man fjärtar någon timme eller så efter en verklig brakmiddag. Metafor nummer två var väl sannolikt den bättre av de två, men man kunde ju inte gärna säga till intervjuarna att man själv betraktade sådana saker som drömmar och vaga förnimmelser och sensationer som déjà-vu som bara ett slags psykiska fjärtar och ingenting annat. Men det verkade ju som om de var i stort behov av åtminstone något, alla dessa journalister med sina anteckningsböcker och sina små japanska bandspelare, och Bill ville gärna hjälpa dem i den mån han kunde. Han visste ju själv mycket väl att skrivandet var ett hårt yrke, ett förbannat hårt yrke. Och det var ju onödigt att göra det ännu hårdare för dem genom att säga: ”Käre vän, du skulle precis lika bra kunna fråga mig: ’Vem skar upp osten?’ och därmed få saken ur världen”.

Nu tänkte han: Du har ju alltid vetat att de ställde fel fråga redan innan Mike ringde; och nu vet du alltså hur den rätta frågan lyder. Frågan är inte var ifrån du får de där idéerna, utan varför du får dem. Visst fanns det en ledning, jodå, men den kom inte från vare sig den freudianska eller den jungska versionen av det undermedvetna; den kom inte från något avloppssystem för psyket, inte från någon underjordisk grotta full av morlocker som bara väntade på att få dyka upp i ljuset. I andra änden av den där ledningen fanns bara Derry och ingenting annat. Bara Derry. Och …

och vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro?

Han rätar plötsligt på sig och nu är det hans armbåge som kommer på villovägar och far rätt in i den tjocke bänkkamratens sida ett ögonblick.

”Se dig för, kompis”, säger den tjocke. ”Det är lite trångt här, eller hur?”

”Bara du slutar köra armbågen i mig, så lovar jag att f-f-försöka lämna dig i f-f-fred med min.” Den tjocke ser surt och misstroget på honom, en oförstående vad-fan-snackar-du-om-blick. Bill bara ser på honom tills han muttrande vänder bort blicken.

Vem där?

”Vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro?”

Han ser ut genom fönstret igen och tänker: Vi är faktiskt värre än djävulen.

Det kryper i huden på hans armar och hals. Han tömmer resten av drinken i en enda klunk. Ytterligare en stor strålkastare tänds.

Silver. Hans cykel. Det var så han hade döpt den, efter Ensamma Vargens häst. En stor Schwinn, tjugoåttatumshjul. ”Du kör säkert ihjäl dig om du försöker cykla på den, Billy”, hade fadern sagt, men utan något intresse i rösten. Alltsedan Georges död hade fadern knappt visat sig det minsta intresserad av någonting alls. Dessförinnan hade han varit en tuff typ, rättvis, men en riktig hårding. Men efteråt kunde man alltid överlista honom, prata omkull honom. Han kunde spela fadersrollen, simulera faderskänslor, men det var bara något han körde med utåt och ingenting annat. Det var som om han hela tiden väntade på att George skulle komma hem igen och komma in genom dörren.

Bill hade upptäckt Silver i skyltfönstret has Bike and Cycle Shoppe nere vid Center Street. Den stod där dystert uppallad på sitt cykelstöd, den största cykeln i hela skyltfönstret, glanslös där de andra blänkte, rak på sådana ställen där de andra var buktade, böjd där de andra var raka. Uppstöttad mot framdäcket stod en skylt:

BEGAGNAD

Kom med ett bud

Vad som hände var att Bill gick in i affären och att ägaren kom med ett bud till honom, som Bill genast accepterade; han skulle inte ha kunnat pruta med cykelhandlaren ens om det gällt livet, och priset som mannen begärde – tjugofyra dollar – föreföll Bill tämligen lågt, rent av generöst. Han betalade Silver med pengar han sparat de sista sju, åtta månaderna – pengar han fått i födelsedagspresent och i julklapp och tjänat på att klippa gräsmattor. Han hade haft ögonen på cykeln i skyltfönstret ända sedan Tacksägelsehelgen. Och han köpte den och ledde hem den så snart snön började smälta undan för gott. Lite lustigt alltsammans, för tidigare hade han aldrig haft några funderingar på att skaffa cykel. Det verkade som om tanken fötts hos honom på en enda gång, kanske under någon av de där ändlösa dagarna efter Georges död. Efter mordet på hans bror.

I början var Bill nära att ta livet av sig. Den första turen med den nya cykeln slutade med att han måste köra omkull med vett och vilja för att inte köra rätt in i planket där Kossuth Lane slutade (det var inte tanken på att köra rätt in i planket som skrämde honom, utan snarare rädslan för att han skulle braka rätt igenom det och falla de arton meterna ner till The Barrens). Den gången klarade han sig med ett sju, åtta centimeter långt sår mellan vänstra armens handled och armbåge. Och ännu en hel vecka senare hade han fortfarande inte lärt sig att bromsa ordentligt, utan hade kommit farande rakt över korsningen mellan Witcham och Jackson i så där en femtiofem kilometer i timmen, en liten pojke på en dammgrå mastodont till cykel (det krävdes ett rikt uppbåd av vänligt sinnad fantasi för att se något silverliknande där), där spelkorten smattrade som kulsprutor från både fram- och bakhjulet, och om en bil hade kommit körande skulle han ha varit dödens lammunge. Precis som Georgie.

Allteftersom våren gick lärde han sig att behärska Silver alltmer. Ingen av hans föräldrar märkte under hela denna tid hur han lekte med döden på sin cykel. Själv trodde han att de efter de första dagarna inte ens såg hans cykel längre – för dem var den bara en relik, med färgen avskavd, som regniga dagar stod lutad mot garageväggen.

Men Silver var åtskilligt mer än bara en gammal rostig relik. Han såg inte mycket ut för världen, men kunde vräka sig fram som en stormvind. Bills ende verklige vän var en grabb som hette Eddie Kaspbrak, och Eddie var fin på allt mekaniskt. Han hade lärt Bill hur han skulle få Silver i bästa trim – vilka bultar han skulle dra åt och kolla regelbundet, var han skulle olja kedjehjulet, hur man spände kedjan och hur man satte på en reparationslapp så att den verkligen höll om man hade åkt på en punka.

”Du borde lackera om den”, hade Eddie sagt en dag, men Bill ville inte lackera Silver. Av skäl som han inte ens förstod själv ville han ha sin Schwinn exakt som den var. Den såg ut som ett riktigt tröskverk men flög fram som en vind. Den skulle …

”Den är snabbare än djävulen själv”, säger han högt och skrattar. Den fete bredvid honom ser misstänksamt på honom; skrattet har den där ylande undertonen som skrämde Audra tidigare.

Ändå verkade den rätt sjabbig med sin nötta lackering och den gammaldags pakethållaren som satt rakt ovanför bakhjulet och den gamla signalanordningen med sin svarta puta, som var fästad vid styrstången med en rostig bult stor som en babynäve. Rätt sjabbigt.

Men om Silver kunde sätta fart? Om han kunde? Jisses!

Och det var en sjuhelvetes tur att han var så snabb, Silver, för det var genom sin snabbhet som Silver hade räddat Bill Denbroughs liv den där fjärde veckan i juni 1958 – veckan efter den då han träffade Ben Hanscom första gången, veckan efter den då han och Ben och Eddie byggde sin damm, veckan då Ben och Storkäften Richie Tozier och Beverly Marsh dök upp i The Barrens efter söndagsmatinén. Richie hade suttit bak, på Silvers pakethållare, den dagen då Silver räddade Bills liv … så man kunde väl säga att Silver hade räddat livet på Richie också. Och han mindes huset de flytt från, jo, nog mindes han det, alltid. Detta förbannelsens hus vid Neibolt Street.

Han hade kappkört med djävulen den dagen, det var vad han hade gjort. En djävul med ögon som blänkte som gamla dödsbringande mynt. En hårig gammal djävul med käften full av blodiga tänder. Fast allt det där hade ju kommit senare. Och precis som Silver hade räddat både Richies och hans eget liv den dagen, så hade han kanske räddat Eddie Kaspbraks liv den gången då Bill och Eddie träffade Ben vid de söndersparkade resterna av dammen de byggt i The Barrens. Då hade Henry Bowers – som i någon mån såg ut som om någon just kört honom genom en avfallskvarn – dessförinnan mosat Eddies­ näsa och sedan hade Eddie fått ett fruktansvärt anfall av sin astma och det hade visat sig att inhalatorn var alldeles tom. Så det fick bli Silver den gången också, viddernas väktare, räddaren i nöden.

Och Bill Denbrough, den forne cyklisten – det är närmare sjutton år sedan han satt på en cykel senast – tittar ut genom ett fönster på ett flygplan som ingen skulle ha trott på, som ingen alls skulle ha kunnat tänka sig utanför science fiction-magasinen, i nådens år 1958. Hej hopp i galopp, Silver, KÖR HÅRT! tänker han, och måste blunda när det plötsligt sticker till av tårar i ögonen.

Hur gick det med Silver? Det minns han inte. Den delen av scenen ligger fortfarande i mörker – den strålkastaren har inte tänts ännu. Och det är kanske lika så gott det. Kanske är det en nåd att stilla bedja om.

Hopp i galopp.

Hopp i galopp, Silver.

Hopp i galopp, Silver.

2

”KÖR HÅRT!” hojtade han. Fartvinden slet med sig hans ord över axeln som en fladdrande kräppappersvimpel. Orden kom ur munnen på honom, stora och starka, i ett triumferande rytande. De var de enda ord där han aldrig hade besvär med stamningen.

Han trampade Kansas Street fram mot centrum, och till en början ökade Silver farten mycket måttligt. Silver rullade på fint sedan han väl fått upp farten, men det var ett jäkla jobb att få upp honom i varv. Att se den gamla gråa cykeln sätta fart var ungefär som att se ett stort flygplan rulla fram längs startbanan. Till en början kunde man bara inte föreställa sig att denna stora vaggande mastodont över huvud taget skulle kunna höja sig från marken – blotta tanken kändes löjlig. Men sedan upptäckte man plötsligt planets skugga på marken under det, och innan man ens hunnit undra om det kanske bara var en synvilla svepte skuggan ut som en lång svans bakom planet och det var uppe i luften och gled fram genom den, elegant och behagfullt som en dröm, utan alla bekymmer och all oro.

Och så var det med Silver också.

De kom till en liten nerförsbacke och Bill började trampa snabbare; benen pumpade upp och ner där han stod lutad över framgaffeln. Han hade redan på ett tidigt stadium – sedan han fått några smällar av ramen på det ömtåligaste ställe en grabb har – lärt sig att dra upp kalsongerna så högt han kunde innan han besteg Silver. När Richie en dag längre fram på sommaren såg honom i färd med denna process sa han: Bill gör så där för att han inbillar sig att han gärna skulle vilja ha barn så småningom. Själv tycker jag att det där är en idiotisk idé, men man kan ju alltid hoppas att ungarna i så fall brås på sin mor och inte på sin far.

Han och Eddie hade sänkt sadeln så lågt det gick, och den dunkade och skavde mot korsryggen på honom där han stod och trampade. En kvinna som rensade ogräs i sin blomsterträdgård skuggade ögonen med handen när han passerade och log lite. Pojken på den stora cykeln påminde henne om en apa som hon sett cykla på en enhjuling på Barnum & Baileys cirkus. Fast risken är ju stor att grabben kör ihjäl sig, tänkte hon och återgick till ogräset. För den där cykeln är ju alldeles för stor för pojken. Men det var ju inte hennes bekymmer.

3

Bill hade varit klok nog att inte bråka med de där tre bufflarna när de kom frambrakande ur snåren och såg ut som höggradigt irriterade jägare, på spår efter ett byte som redan hade tilltygat en av dem rätt ordentligt. Men Eddie hade så klart öppnat käften på vid gavel, och alltså hade Henry Bowers låtit sin uppdämda ilska gå ut över honom.

Bill kände igen dem alla tre – Henry, Belch och Victor var de värsta busarna i hela skolan. De hade bland annat vid ett par tillfällen klått upp Richie Tozier, en grabb som Bill brukade leka med ibland. Men som Bill såg saken var det delvis Richies eget fel; det var ju inte för inte som han förlänats öknamnet Storkäften.

En dag i april hade Richie sagt något om deras kragar när de tre kom förbi honom på skolgården. De hade haft kragarna uppfällda, alla tre, som Vic Morrow i Vänd dem inte ryggen. Bill hade suttit lutad mot skolans vägg ett litet stycke från dem och håglöst lekt med några stenkulor, och inte riktigt uppfattat vad Richie sagt. Det hade tydligen inte Henry och hans vänner heller … men de hade i alla fall uppfattat så pass mycket att de vände om och gick fram till honom. Bill misstänkte att Richie nog hade avsett att komma med den där kommentaren med låg röst. Men problemet var att Richie inte kunde tala lågt.

”Vad sa du, din jävla lilla glasögonorm?” frågade Victor Criss.

”Jag? Jag har inte sagt ett ljud”, svarade Richie, och den dementin – plus det faktum att Richie såg fullt godtagbart rädd ut – borde ha varit nog för att avsluta episoden. Men nu var alltså Richies mun som en halvtämjd häst, som ibland bara skenade i väg utan den minsta orsak. Och nu tillade den plötsligt: ”Du borde försöka få bort allt vaxet du har i öronen, Store hövding. Behöver du lite krut att spränga med?”

För ett ögonblick trodde de inte sina öron, men sedan satte de fart efter honom. Stammar-Bill följde den ojämna kampen, ända från början till det förutbestämda slutet, där han satt lutad mot skolans yttervägg. Det var ju ingen mening med att blanda sig i det hela – de där tre busarna skulle ju precis lika gärna klå upp två grabbar som bara en. Richie löpte i väg snett över småbarnens lekplats, hoppade över gungbrädena och gled fram mellan gungorna – och insåg att han hamnat i en återvändsgränd först när han stod framför nätstängslet mellan lekplatsen och parken som gränsade till skolans område. Han försökte ta sig uppför stängslet med klängande fingrar och trevande tår, och hade väl hunnit så där två tredjedelar av vägen upp när Henry och Victor Criss fick tag på honom och drog ner honom igen, Henry med ett rejält grepp i kavajens rygg och Victor Criss med ett dito i hans byxbak. Richie skrek vilt när de skalade ner honom från stängslet och han hamnade på rygg på asfalten nedanför. Glasögonen for i väg och han trevade efter dem, men Belch Huggins sparkade undan dem, och det var därför Richie måste gå med ena bågen lagad med tejp hela den sommaren.

Då hade Bill rest sig och gått runt till skolans framsida. Han hade sett frökan Moran, en av lärarna i fyran, skynda i väg för att sätta stopp för bråket, men var medveten om att de säkert skulle hinna ge Richie en ordentlig omgång och att Richie säkert skulle gråta när hon kom fram. Grinunge, grin­unge, titta på lillen så han grinar.

Bill hade aldrig haft några större problem med dem. Naturligtvis försökte de göra sig lustiga över hans stamning. Då och då kunde det där hånet också ledsagas av andra gliringar, så att säga i förbifarten. En dag när de var på väg till gymnastiksalen för att äta sin lunch hade Belch Huggins slagit Bills frukostpaket ur handen på honom och sedan stampat det alldeles platt med den ena av sina grova kängor och trampat sönder hela innehållet.

”Åh, h-h-herre min j-j-je!” skriade Belch i låtsad fasa. ”B-b-beklagar att du b-b-blir utan frukost, d-din j-j-jävla t-t-typ!” och sedan travade han i väg genom korridoren fram till Victor Criss som stod lutad mot dricksfontänen utanför dörren till pojkarnas toalett, och skrattade så att han kiknade. Men det hade löst sig ändå – Bill hade fått en halv macka med sylt och jordnötssmör av Eddie Kaspbrak, och Richie var enbart glad över att få ge honom det starkt kryddade stekta ägg som modern skickade med honom var och varannan dag och som enligt hans egen utsago gjorde honom direkt spyfärdig.

Men det gällde att hålla sig ur vägen för dem, och om det inte gick måste man försöka vara så osynlig som möjligt.

Men nu hade Eddie glömt reglerna, och alltså gav de sig på honom ordentligt.

I början hade det inte verkat så illa, inte förrän de stora grabbarna fortsatte nedströms och plaskade över till andra stranden. Och detta trots att blodet sprutade ur hans näsa som ur en fontän. När Eddies snorfana var alldeles genomblodad hade Bill gett honom sin egen och sagt åt honom att lägga ena handen mot nacken och luta huvudet bakåt. Han kom ihåg hur hans mor hade lärt Georgie att göra så, för det hände att Georgie fick näsblod ibland …

Att det skulle göra så ont att tänka på George.

Det var först sedan ljuden av de stora grabbarnas buffelliknande framfart genom The Barrens tonat bort helt och Eddies näsblod faktiskt upphört, som astman satte in i stället. Eddie började kippa efter luft, händerna öppnades och knöts, och andedräkten var som en flöjtlik vissling i hans strupe.

”Jäklars!” flämtade Eddie. ”Astman! Jäklars!”

Han trevade efter inhalatorn och lyckades till slut få upp den ur fickan. Den såg nästan ut som en Windexflaska, den där sorten som har en sprejanordning högst upp. Han körde in den i munnen och tryckte in avtryckaren.

”Känns det bättre nu?” undrade Bill oroligt.

”Nej. För den är tom.” Han såg på Bill med panik i blicken, en panik som sa: Nu är det klippt, Bill! Nu är det klippt.

Den tomma inhalatorn föll ur handen på honom. Ån kluckade vidare, helt ointresserad av att Eddie Kaspbrak knappt kunde andas längre. Bill tänkte lite ovidkommande att de stora pojkarna haft rätt i en sak – det var en riktig småbarnsdamm de hade byggt. Men de hade i alla fall haft skoj när de gjorde det, och han fylldes av ett plötsligt, dovt raseri över att det skulle sluta på det här viset.

”F-f-försök ta det l-l-lugnt, Eddie”, sa han.

De närmaste fyrtio minuterna ungefär satt Bill sedan där bredvid Eddie, medan hans förhoppningar om att Eddies anfall snart skulle gå över igen övergick i en allt svårare oro. När Ben Hanscom dök upp hade oron övergått i ren rädsla. För inte nog med att astman inte lättade – den blev tvärtom bara värre och värre. Och drugstoren på Center Street, där Eddie fick sina påfyllningar, låg minst fem kilometer från den plats där de befann sig. Och hur skulle det gå om han for i väg för att hämta medicin åt Eddie och Eddie låg här medvetslös när han kom tillbaka? Medvetslös eller

(får inte ens tänka en sådan grej)

eller rent av död, avslutade hans hjärna obevekligt.

(som Georgie, lika död som Georgie)

Snacka inte skit! Han håller inte alls på att dö.

Nej, det gjorde han väl inte. Men tänk om han gav sig i väg och Eddie låg i en sådan där comber när han kom tillbaka? Bill visste allt om combrar (utom att det heter koma) och hade till och med räknat ut att det måste ha fått sitt namn av de stora väldiga bränningar som folk surfade på borta på Hawaii och som kallades combers – när allt kom omkring var väl en sådan här comber bara ett slags våg som översvämmade hjärnan? I läkarserier som ”Ben Casey” föll ju alla i comber stup i ett, och ibland bara combade de vidare, hur ilsket och irriterat Ben Casey än skrek och ropade.

Så där satt han, medveten om att han borde sticka och hämta hjälp, att det inte hjälpte Eddie ett dugg att han bara satt där, men samtidigt ur stånd att lämna honom ensam. Något irrationellt, vidskepligt inom honom gjorde honom helt säker på att Eddie skulle glida in i den där combern i samma ögonblick som han själv gav sig i väg. Och sedan tittade han uppströms och fick syn på Ben Hanscom. Givetvis visste han mycket väl vem Ben var; den tjockaste killen i skolan har sin egen föga smickrande berömmelse. Ben gick i parallellfemman. Och Bill hade ibland sett honom stå där alldeles ensam på rasterna – oftast i ett hörn – och titta i en bok eller äta lunchen han hade med sig i en påse stor som en tvättsäck.

Ben verkade ännu värre åtgången än Henry Bowers. Otroligt men sant. Bill kunde bara inte föreställa sig vilken kamp de där båda måste ha utkämpat. Bills hår stod rakt upp i orediga, smutsklibbiga testar. Sweatern eller träningströjan – det var svårt att gissa vad plagget hade börjat dagen som, och det spelade knappast någon roll längre – var alldeles söndertrasad, nersmord med en äcklig blandning av blod och gräs. Byxorna var helt sönderrivna vid knäna. När Ben upptäckte att Bill såg på honom ryggade han tillbaka lite och fick en vaksam blick i ögonen.

”Göh-göh-gå inte!” stammade Bill. Han förde upp händerna i luften och visade upp dem med handflatorna utåt, för att visa att han inte ville Ben något illa. ”F-f-för vi b-b-behöver hj-hj-hjälp.”

Ben kom närmare, men hans blick var fortfarande vaksam. Han gick som om han hade fruktansvärt ont i ena benet eller i båda. ”Är de borta nu?” frågade han. ”Bowers och hans busar?”

”Visst, visst”, svarade Bill. ”Jo-j-jo, k-k-kan du s-s-stanna här hos min ko-ko-kompis medan jag höh-höh-hämtar hans m-m-medicin? Han har a-a-a-a…”

”Astma?”

Bill nickade.

Då kom Ben ända ner till resterna av fördämningen och sjönk plågat ner på ena knät bredvid Eddie, som låg på rygg med slutna ögon och hävande bröst.

”Vem var det som slog honom?” frågade Ben till slut. Bill tittade upp och såg samma frustrerade ilska som han själv kände avspeglas i den tjocke grabbens ansikte. ”Var det Henry Bowers?”

Bill nickade.

”Typiskt. Men stick du. Så stannar jag här hos honom.”

”Thöh-thöh-tack ska d-d-du ha.”

”Tacka inte mig”, sa Ben. ”Det var för att de inte fick tag i mig som de gav sig på er i stället. Men skynda dig nu. Kvicka på. Jag måste vara hemma till middagen.”

Bill gav sig i väg utan ett ord till. Även om det skulle ha känts skönt att säga till Ben att han inte skulle känna sig skyldig för det hela – det som hänt var inte Bens fel, lika lite som det var Eddies fel att han varit dum nog att öppna munnen.

Typer som Henry och hans busar till kompisar var katastrofer som bara väntade på att få hända; smågrabbsvärldens version av översvämningar och virvelstormar och gallstenar. Det skulle ha känts fint att få säga det, men vid det här laget var han så hårt uppskruvad att det skulle ha tagit honom tjugo minuter minst att få fram det, och då skulle Eddie kanske ha glidit in i en comber (det där var ytterligare en sak som Bill hade lärt sig hos doktorerna Casey och Kildare: man gick aldrig in i en comber, man gled in i den).

Han satte fart nedströms med bara en enda blick över axeln. Då såg han Ben Hanscom sammanbitet jobba med att samla ihop stenar som han plockade i vattenbrynet. Bill undrade först vad grabben gjorde, men sedan förstod han det. Det var ett ammunitionsupplag. Ifall de skulle komma tillbaka.

4

The Barrens rymde inga mysterier för Bill. Han hade lekt där inne en hel del under våren, ibland med Richie, oftare med Eddie, ibland alldeles ensam. Han hade visserligen inte utforskat hela området, men kunde ta sig tillbaka till Kansas Street från Kenduskeag Stream utan minsta svårighet, och det gjorde han också nu. Han kom ut vid en träbro där Kansas Street korsade ett av de små namnlösa vattendrag som ingick i Derrys dräneringssystem och förenade sig med Kenduskeag där nere. Silver stod undangömd under bron, med styrstången tjudrad vid en av bropelarna med en bit lina så att hjulen skulle hålla sig ovanför vattenytan.

Bill knöt upp linan, stoppade den innanför skjortan och drog upp Silver till trottoaren med rena viljekraften, svettig och flämtande. Ett par gånger tappade han balansen helt och landade på ändan.

Men till slut var han äntligen uppe och förde benet över den höga framgaffeln.

Och som alltid blev han en annan människa i samma ögonblick som han grenslat Silver.

5

”Hej hopp i galopp! Silver, KÖR HÅRT!”

Hans röst var djupare nu än den brukade vara – nästan som den röst han skulle få när han vuxit upp till man. Silver ökade långsamt farten, och smattrandet från korten som satt fästade vid ekrarna med klädnypor gav besked om tempot i denna fartökning. Bill stod som vanligt upprätt på pedalerna, med händerna i ett hårt grepp om styret och handlederna vinklade uppåt. Han såg ut som en man som försöker lyfta en enormt tung skivstång. Halssenorna avtecknade sig under huden och blodet pulserade i tinningarnas ådror. Mungiporna var nerdragna i ett skälvande grin av ren ansträngning medan han utkämpade den gamla vanliga kampen mot tyngden och trögheten, ansträngde hjärnan till det yttersta för att få Silver att sätta fart.

Och som alltid var det värt ansträngningen.

Silver började rulla på allt snabbare. Husen svepte förbi i ilfart i stället för att bara makligt glida förbi. Till vänster om honom, vid korsningen mellan Kansas Street och Jackson Street, låg den plats där Kenduskeag Stream berövades sitt fria flöde och leddes vidare i som vad som kallades Kanalen. Bortom denna korsning fortsatte Kansas Street i en brant backe neråt mot Center Street och Main Street, Derrys affärskvarter.

Här låg gatukorsningarna tätt, men trafiksignalerna lyste genomgående grönt för Bill, och tanken på att en bilförare en vacker dag kanske bara skulle komma körande mot rött och förvandla honom till en blödande skugga på körbanan hade aldrig fallit honom in. Och det är föga troligt att han skulle ha ändrat körsätt ens om den tanken hade fallit honom in. Kanske skulle han ha uppträtt försiktigare tidigare eller senare här i livet, men denna vår och försommar hade varit en sällsam och åsktung tid för honom. Ben skulle ha blivit enbart häpen om någon frågat honom om han kände sig ensam; och Bill skulle ha blivit precis lika häpen om någon frågat honom om han medvetet utmanade döden. S-s-så köh-köh-klart j-j-jag inte gör! skulle han genast (och indignerat) ha svarat, men det förändrade inte det faktum att hans vilda ritter nerför Kansas Street in till centrum hade blivit alltmer kamikazeliknande ju varmare vädret blev.

Denna del av Kansas Street gick allmänt under namnet Up-Mile Hill. Bill vräkte sig neråt för full rulle, böjd över Silvers styre för att minska luftmotståndet, med ena handen vilande på den spruckna svarta gummitutan och redo att varna alla som oförsiktigt råkade komma i hans väg. Det röda håret flödade rakt bakåt i en böljande våg. Smattret från spelkorten hade stegrats till ett kontinuerligt surr. Det ansträngda grinet hade övergått i ett stort och brett klantskalleflin. Villorna till höger om honom hade efterträtts av industribyggnader av olika slag (mest magasin och köttkonservfabriker), som svepte förbi som ett enda sudd där Silver rullade på i en rasande fart som kändes på en gång skrämmande och högst tillfredsställande. Till vänster låg kanalen som ett eldblänk i hans ögonvrår.

”HOPP I GALOPP, SILVER, KÖR HÅRT!” ropade han triumferande.

Silver flög fram över den första kantstenen, och som alltid tappade hans fötter just där kontakten med pedalerna. Så han svepte fram på frihjul nu, helt utlämnad åt vad det nu kunde vara för en gud som har satts på jobbet att skydda dumdristiga småpojkar. När han girade in höll han en fart på så där en tjugofem kilometer i timmen över de tillåtna fyrtio.

Nu hade han lämnat allt bakom sig: stamningen, faderns sårade, blanka blick när han pysslade i sin bilverkstad, den hemska synen av allt dammet på det nerfällda pianolocket på övervåningen – dammigt därför att hans mor aldrig spelade numera. Sista gången hon spelade hade varit på Georges begravning, tre metodistpsalmer. George som gått ut i regnet i sin gula regnrock och haft med sig pappersbåten med dess skyddande hölje av paraffin. Mr Gardener som tjugo minuter senare kom gående gatan fram med Georges lik svept i ett blodfläckat täcke. Moderns förtvivlade skrik. Alltsammans borta nu. Han var Ensamma Vargen, han var John Wayne, han var precis den han ville vara och inte en liten grabb som grät och blev rädd och längtade efter sin ma-ma-mamma.

Silver flög fram och Stammar-Bill Denbrough flög, han också, och deras skugga tornade upp sig framför dem. De susade nerför Up-Mile Hill tillsammans; ljudet från de smattrande korten var som ett dånande brus. Bills fötter fann pedalerna igen och han började trampa på nytt, helt inriktad på att öka farten ytterligare, på att nå någon viss hypotetisk hastighet – inte ljudhastigheten utan en tankens och sinnets hastighet – och braka rakt genom smärtvallen.

Han stormade vidare, lutad över styrstången, stormade på för att be­segra själve djävulen.

Trippelkorsningen mellan Kansas Street, Center Street och Main Street närmade sig allt snabbare. Den var rena fasan av enkelriktningar och sins­emellan motstridiga trafikmärken och ljussignaler som antogs vara tajmade inbördes, men inte var det. Vilket, som en ledare i Derry News förra året ils­ket påpekat, lett till att man fått ett slags rondellhistoria som skulle ha passat bättre i helvetet än mitt i stadens centrum.

Bill kastade som vanligt några snabba blickar åt höger och vänster, bedömde trafikflödet och spejade efter luckor i trafiken. En enda felbedömning – en enda liten stamning, skulle man kunna säga – och han skulle garanterat bli illa skadad, kanske rent av dödad.

Han for som en pil rätt in i den trögflytande trafik som mer eller mindre proppade igen hela korsningen, körde mot rött ljus och gled över åt höger för att undvika en skramlande, rostig Buick. Samtidigt kastade han en pil­snabb blick över axeln för att försäkra sig om att mittfilen inte var upptagen. När han vände blicken framåt igen upptäckte han att han om cirka fem sekunder skulle braka rätt in i en liten varubil, som stannat precis mitt i korsningen medan gubbskrutten vid ratten sträckte på halsen för att studera alla trafikmärkena och försäkra sig om att han inte kört fel någonstans och hamnat i Miami Beach.

Filen till höger om Bill var upptagen av en buss på linjen Derry–Bangor. Han svepte ändå över mot den filen och sköt i väg genom det smala utrymmet mellan den stillastående pickupen och bussen, fortfarande i en fart på så där en sextiofem kilometer i timmen. I allra sista sekunden gjorde han ett snabbt kast med huvudet, som en överentusiastisk soldat som gör ”till höger se”, så att inte backspegeln på pickupens passagerarsida skulle ändra om i hans tandgarnityr lite här och där. De heta dieselångorna från bussen rev honom i strupen som om han tömt ett glas starksprit. Ett gällt, flämtande skrapljud gav besked om att hans ena handtag höll på att rista en rispa i bussens aluminiumsida. Han fick också en snabb skymt av bussföraren, som var kritvit i ansiktet under Hudson Bus Company-kepsen. Han viftade med knytnäven åt Bill och ropade något. Bill tvivlade starkt på att det var några gratulationer på födelsedagen han ville framföra.

En trio gamla damer var just på väg över Main Street från New England Bank-sidan till Shoeboat-sidan. De hörde spelkortens rasande smatter, tittade upp och tappade nästan hakorna när en pojke på en alltför stor cykel kom farande bara ett par decimeter från dem.

Men nu hade han det värsta – och det bästa – av cykelturen bakom sig. Han hade än en gång sett den fullt reella möjligheten att han skulle kunna dö en bråd död i vitögat och än en gång visat sig i stånd att titta bort. Bussen hade inte gjort mos av honom, han hade inte kört ihjäl vare sig själv eller de tre gamla tanterna med sina plastpåsar från Freese och sina socialbidragsanvisningar, han hade inte brakat rätt in i baklämmen på den där gamle gubbstruttens pickup. Och nu gick det uppför igen, och Silver tappade farten alltmer. Och något inom honom – kalla det drömmen, driften, begäret, för de orden duger väl lika bra som några andra – sjönk undan i samma takt. Alla de gamla vanliga tankarna och minnena höll på att jaga i fatt honom igen – Tjänare, Bill. Jisses, vi höll ju nästan på att tappa bort dig ett tag, men här har du oss igen – och återförenade sig med honom och klängde uppför hans skjorta och hoppade in i hans öron och svischade in i hans hjärna som småglin i en rutschkana. Han kände hur de lade sig till rätta på sina gamla invanda platser, hur deras febriga små kroppar trängdes och knuffades med varandra. Kors i jösse namn! Det var som tusan! Så var man hemma i Bills skalle igen! Och nu kör vi i gång och tänker på George! Okej? Någon som vill börja?

Du tänker för mycket, Bill.

Nej – det var inte det som var problemet. Problemet var att han inbillade sig för mycket. Han svängde in på Richard’s Alley och var ute på Center Street bara några ögonblick senare, trampade långsamt fram och kände svetten som lägrat sig på ryggen och i håret. Och sedan satt han av Silver utanför Center Street Drugstore och gick in i butiken.

6

Innan George dog skulle det inte ha varit särskilt svårt för Bill att ge mr Keene besked om vad saken gällde genom att helt enkelt tala om det för honom. Apotekaren var visserligen rätt butter av sig – det tyckte i varje fall Bill – men han hade inte mindre tålamod än andra och drev aldrig med Bill för hans stamning. Men numera hade ju Bills stamning blivit så mycket värre, och dessutom var han allvarligt rädd för att det kunde hända något hemskt med Eddie om han inte skyndade sig.

Så när mr Keene sa: ”God dag på dig, Billy Denbrough, och vad kan jag hjälpa dig med?” tog Bill en folder med reklam för några vitaminpreparat, vände på den och skrev på baksidan: Eddie Kaspbrak och jag var och lekte i The Barrens. Då fick han ett svårt astmaanfall, så han kan knappt andas, menar jag. Så kan jag få en påfyllning till hans innhalator?

Sedan sköt han papperet över glasdisken till mr Keene, som läste det skrivna, såg honom rätt in i de ängsliga blå ögonen och sa: ”Klart du får. Vänta här bara, och rör ingenting som du inte bör röra vid.”

Bill stod där och flyttade otåligt över kroppstyngden från den ena foten till den andra, medan mr Keene sysslade med något innanför den bortre disken. För trots att mr Keene bara var borta i fem minuter kändes det som om det tog hur lång tid som helst innan han äntligen kom tillbaka med en av de där klämflaskorna av plast som Eddie brukade använda. Han gav den till Bill, log lite och sa: ”Det här kommer säkert att göra susen.”

”T-t-tack så m-m-mycket”, sa Bill. ”M-m-men jag h-h-har tyvärr inga pöh-pöh-pengar …”

”Ingen fara, grabben. Mrs Kaspbrak har kredit här. Så jag för in det på hennes konto bara. Och hon kommer säkert att vilja tacka dig personligen för att du gör det här för hennes pojke.”

Bill kände en stor lättnad, tackade mr Keene och skyndade ut igen. Mr Keene gick runt disken och fram till ett fönster för att se när pojken cyklade i väg. Han såg hur Bill kastade ner inhalatorn i cykelkorgen och klumpigt tog sig upp på cykeln. Kan han verkligen cykla på en sådan bamsing? undrade mr Keene. Det verkar ju rätt otroligt. Men på något sätt lyckades grabben Denbrough ändå få i gång åbäket utan att falla och trampade långsamt i väg. Cykeln, som mr Keene närmast uppfattade som ett stort skämt, vinglade vilt från den ena sidan till den andra. Inhalatorn rullade fram och tillbaka i korgen.

Mr Keene smålog. Och om Bill hade sett det där leendet skulle synen säkert ha stärkt hans övertygelse om att mr Keene inte direkt var en av världens ledande människovänner. För det var ett surt leende, det sneda grinet hos en människa som funnit mycket att undra över när det gäller människans villkor, men sällan eller aldrig skådat något upplyftande. Jodå … han skulle sätta upp Eddies astmamedicin på Sonia Kaspbraks räkning, och hon skulle som alltid bli förvånad över hur billig medicinen var och snarare visa sig misstänksam än tacksam för den saken. Andra mediciner var ju så dyra, som hon brukade säga. Mr Keene var medveten om att mrs Kaspbrak hörde till dessa människor som är helt övertygade om att om något är billigt, så måste det därmed också vara dåligt. Så om han bara velat skulle han ha kunnat skinna henne ordentligt för sonens astmasprej, och ibland hade han faktiskt känt sig frestad … men varför skulle han utnyttja det där fruntimrets dumhet för egen vinning? Han var ju inte direkt barskrapad själv.

Billig? Jo, nog var den där astmamedicinen billig alltid. Denna sprej (med Användes vid behov prydligt maskinskrivet på den gummerade etikett han fäste på varje inhalatorflaska) var fantastiskt billig, men ändå var till och med mrs Kaspbrak beredd att erkänna att den trots priset höll sonens astma under god kontroll. Att den var så billig berodde på att den bara var en vanlig enkel förening av väte och syre, tillsatt med lite kamfer för att ge sprejvätskan lite medicinsmak.

Eddies astmamedicin var helt enkelt vanligt vattenledningsvatten.

7

Det tog längre tid att ta sig tillbaka igen, eftersom det var så mycket uppförsbacke den vägen. Flera gånger måste han stiga av och leda Silver. Han hade helt enkelt inte den muskelkraft som krävdes för att kunna cykla uppför annat än mycket blygsamma backar.

När han äntligen fått Silver tjudrad igen och skyndade tillbaka till ån var klockan redan tio över fyra, och hans hjärna var full av alla möjliga dystra farhågor. Grabben Hanscom kunde ju ha stuckit och lämnat Eddie att dö. Eller också kunde ju busarna ha kommit tillbaka och bankat skiten ur dem båda två. Eller också … och det var den allra värsta farhågan … kunde ju den där mannen som mördade barn ha kommit och tagit någon av dem eller båda två. Så som han tog George.

Det hade pratats och spekulerats en hel del om det där. Och även om Bill stammade svårt, så var han ju inte döv – även om det ibland verkade som om folk trodde att han faktiskt var det, eftersom han bara talade när han var så illa tvungen. Så han visste att det fanns de som menade att mordet på hans bror inte hade något som helst samband med morden på Betty Ripsom, Cheryl Lamonica, Matthew Clements och Veronica Grogan. Andra menade att George, Ripsom och Lamonica hade fallit offer för en och samme galne mördare, medan de två andra morden begåtts av någon som härmade den förste. Och en tredje riktning hävdade att pojkarna måste ha dödats av en mördare och flickorna av en annan.

Bill var säker på att de allesammans hade dödats av en och samma person … om det nu var en person. Han funderade en del på det. På samma sätt som han ibland funderade på vad han själv egentligen kände för Derry den här sommaren. Berodde det fortfarande på ett slags efterdyningar till Georges död, detta att hans föräldrar tycktes strunta i honom helt, så uppslukade av sorgen efter sin yngre son att de inte ens märkte att Bill fortfarande var i livet, och kanske for illa i sin tur? De där konstigheterna kring de andra morden? Rösterna, som ibland tycktes tala inne i huvudet på honom numera, viskade till honom (och de var garanterat inte några variationer på hans egen röst, för de där rösterna stammade inte – de var lågmälda men självsäkra) och manade honom att göra vissa saker och låta bli andra? Var det sådant som fick Derry att verka på något sätt annorlunda numera? Liksom hotande, med outforskade gator, som inte verkade inbjudande utan i stället tycktes gäspa i ett slags hotladdad tystnad? Som fick en del ansikten att verka hemlighetsfulla och skrämda?

Han visste ingenting säkert, men trodde – precis som han trodde att samtliga mord begåtts av en och samme mördare – att Derry faktiskt hade förändrats och att broderns död hade varit signalen som markerade denna förändrings början. Och de där mörka antagandena som började göra sig hörda i hans skalle hade väl sitt ursprung i den lurande tanken att vad som helst kunde hända i Derry. Vad som helst.

Men när han rundade den sista kröken verkade allt lugnt. Ben Hanscom var fortfarande kvar och satt där bredvid Eddie. Eddie själv hade satt sig upp nu, satt med händerna dinglande i knät och böjt huvud, men andades fortfarande med ett pipande ljud. Solen hade hunnit sänka sig så pass att den kastade långa gröna skuggor tvärs över ån.

”Det där gick undan”, sa Ben och ställde sig upp. ”Jag väntade dig inte förrän om så där en halvtimme.”

”Jag har en s-s-snabb cykel”, sa Bill med en viss stolthet. Ett ögonblick såg de försiktigt och lite vaksamt på varandra. Men sedan log Ben lite trevande, och Bill besvarade hans leende. Visst var grabben tjock så det förslog, men han verkade ju okej. Och han hade stannat kvar som han hade lovat. Vilket måste ha krävt ett visst mod, med tanke på att Henry och hans skumma kompisar kanske fortfarande drällde omkring någonstans där inne.

Bill blinkade glatt mot Eddie, vars blick mot honom var fylld av en stum tacksamhet. ”Här h-h-har du, E-e-e-eddie”, sa han och kastade åt honom inhalatorn. Eddie öppnade munnen och körde in inhalatorn i den, tryckte av och flämtade konvulsiviskt. Och sedan lutade han sig tillbaka med slutna ögon. Ben såg oroligt på honom.

”Herregud! Han är då verkligen sjuk så det räcker till”, sa han.

Bill nickade.

”Jag kände mig rätt skraj ett tag”, sa Ben lågt. ”Undrade vad jag skulle ta mig till om han fick konvulsioner eller något sådant. Så jag försökte komma på vad de hade sagt den där gången när det var folk från Röda korset i skolan och berättade och så i april. Men allt jag kunde komma på var att stoppa en pinne i munnen på honom, så han inte skulle bita av sig tungan.”

”Det är nog e-eh-epilepsi du menar.”

”Aha … Ja, du har nog rätt.”

”Nu f-f-får han i alla fall inga k-k-konvulsioner”, sa Bill. ”För m-m-med den h-h-här medicinen b-b-blir han b-b-bra på nolltid. Du söh-söh-ser själv.”

Eddie andades inte så där ansträngt längre. Han slog upp ögonen och såg på dem.

”Tack, Bill”, sa han. ”Det var verkligen en panggrej, det här.”

”Började det när de mulade din näsa?” undrade Ben.

Eddie log lite dystert, reste sig upp och stoppade inhalatorn i bakfickan. ”Det var inte alls näsan jag tänkte på”, sa han. ”Utan på min mamma.”

”Gjorde du?” undrade Ben förvånat, och hans ena hand drogs till resterna av träningströjan och började plocka med dem.

”Så snart hon får syn på blodfläckarna på skjortan blir det i väg med mig till akutmottagningen på Derry Home på fem röda sekunder.”

”Varför det?” undrade Ben. ”Det har ju slutat rinna. Jösses, jag kommer ihåg en grabb från min gamla förskola, Scooter Morgan hette han, som fick näsblod en gång när han ramlade ner från bommen. Honom körde de i väg till akuten med, men det var för att hans blod inte ville sluta upp att rinna.”

”Va?” sa Bill intresserat. ”D-d-dog han?”

”Nej, men han fick stanna hemma en hel vecka.”

”Det hjälps inte om det har slutat rinna eller inte”, sa Eddie dystert. ”Hon drar i väg med mig dit ändå. Hon tror säkert att jag har fått näsan avslagen och har fått benbitar i hjärnan eller något sådant.”

”K-k-kan man få böh-böh-benbitar i hjärnan?” frågade Bill. Det här höll på att utveckla sig till det intressantaste samtal han varit med om på flera veckor.

”Inte vet jag. Men ska man tro mamma så kan man få allting av allting, och allting är dödsfarligt”, sa Eddie och vände sig mot Ben igen. ”Hon dånar i väg med mig till akuten så där en eller två gånger i månaden. Jag spyr snart åt det stället. En gång sa en sjukvårdare till henne att de borde låta henne betala hyra. Faktiskt sa han rent ut till henne att sticka åt helvete.”

”Oj!” sa Ben. Eddies mamma måste tydligen vara något alldeles extra. Han var helt omedveten om det faktum att båda hans händer vid det här laget plockade med tröjresterna. ”Men varför nobbar du henne inte bara? Det är ju bara att säga någonting i stil med: ’Jo, mamma, jag mår bara fint och själv sitter jag helst hemma och tittar på Sea Hunt.’ Något i den stilen, alltså.”

”Du känner inte min mamma”, sa Eddie generat och tystnade sedan.

”Det är väl d-d-du som är Ben H-h-hanscom?” sa Bill.

”Det stämmer. Och du heter Bill Denbrough.”

”Ja-happ. Och den här t-t-typen heter E-e-e-e …”

”Eddie Kaspbrak var namnet”, sa Eddie. ”Och det känns botten när du stammar mitt namn på det där viset, Bill. Du låter precis som Elmer Fudd.”

”Löh-l-lessen men …”

”Skoj att träffa er i alla fall”, sa Ben. Men det lät rätt stelt och töntigt. Och sedan sänkte sig en tystnad över dem alla tre. Men det var inte någon särskilt obehaglig tystnad. Tvärtom blev de vänner medan den pågick.

Och till slut bröts den och Eddie frågade: ”Varför jagade de där busarna dig?”

”De j-j-jagar ju alltid n-n-någon”, sa Bill. ”Jag ha-ha-hatar de där jävla f-f-fittorna.”

Ben försjönk i tystnad – i huvudsak en beundrande sådan – inför detta att Bill vågade använda det ord som hans mor ibland kallade för Det Riktigt Fula Ordet. Själv hade han aldrig uttalat Det Riktigt Fula Ordet högt i hela sitt liv, fast han hade förstås skrivit det (med pyttesmå bokstäver) på en telefonstolpe förrförra allhelgonahelgen.

”Jag fick Bowers på bänken bredvid min när vi skulle skriva slutproven”, sa Ben till slut. ”Och han ville skriva av mina svar. Men jag lät honom inte göra det.”

”Du är tydligen ute efter att få dö ung, grabben”, sa Eddie beundrande.

Då brast Stammar-Bill ut i ett rungande skratt. Ben såg forskande på honom, men kom fram till att Bill uppenbarligen inte skrattade åt honom (hur han kunde avgöra den saken är svårt att säga, men han var helt säker på sin sak) och började skratta han också.

”Ja, jag måste väl vara det”, sa han. ”Men hur som helst måste han ferieläsa nu, och han och de båda andra busarna var ute efter mig för att ge mig en omgång jag aldrig skulle glömma, och det var så det gick till.”

”D-d-du ser ut som om de n-n-nästan höh-höh-hade ihjäl d-d-dig”, sa Bill.

”Jag ramlade hit ner från Kansas Street. Hela vägen nerför branten.” Han såg på Eddie. ”Så vi ses kanske rent av på akuten så småningom, du och jag. För när mamma får se hur mina kläder ser ut, så sticker hon väl dit med mig.”

Nu brast både Bill och Eddie i skratt, och Ben skrattade med. Det gjorde ont i magen när han skrattade, men han skrattade ändå, gällt och lite hysteriskt. Till slut blev han tvungen att sätta sig ner på strandbanken, och det ploppande ljud hans bakdel åstadkom när den fick kontakt med marken satte ny fart på hans skrattande. Han tyckte om ljudet när hans skratt blandades med andras. Det var ett ljud han aldrig hört tidigare. Och då menade han inte ljudet av flera skratt som blandades med varandra över huvud taget – den sortens skratt hade han hört ofta nog – utan ett blandat skratt där också hans eget skratt ingick i blandningen.

Han såg upp mot Bill Denbrough och deras blickar möttes och det var allt som behövdes för att de skulle brista i skratt igen.

Bill hissade upp byxorna, fällde upp kragen på sin skjorta och började hasa runt i ett slags surt och ilsket struttande. Och sedan gjorde han sin röst djupare och sa: ”Jag ska mörda dig, grabben. Mig skiter du inte på näsan. Jag är dum men stark. Jag kan knäcka valnötter med pannan. Och jag pissar ättika och skiter cement. Jag heter Honeybunch Bowers, och det är jag som är överpicken i det häringa Derry.”

Vid det laget hade Eddie kollapsat fullständigt på strandbanken och låg där och rullade runt och höll sig för magen och bara skrek av skratt. Och Ben satt dubbelvikt med huvudet mellan knäna och tårarna forsande ur ögonen och med långa vita snorsträngar hängande från näsan och skrattade som en hyena.

Bill sjönk ner bredvid dem och så småningom lugnade de ner sig igen. ”En sak är i alla fall bra”, sa Eddie plötsligt. ”Om Bowers alltså ska ferieläsa lär vi väl inte behöva se honom så mycket här nere.”

”Är ni ofta här i The Barrens?” frågade Ben. Det var en tanke som normalt aldrig skulle ha fallit honom in – inte med The Barrens dåliga rykte – men nu när han var här nere verkade det ju inte alls så illa. Faktiskt var ju den här låga strandremsan riktigt behaglig nu när eftermiddagen långsamt övergick i skymning.

”V-v-visst. Här är höh-höh-helbra. Och f-f-för det m-m-m-mesta är det ingen s-s-som s-s-stör oss här. Så v-v-vi är höh-höh-här en hel del. B-B-Bowers och de andra t-t-typerna ko-ko-kommer aldrig hit frivilligt.”

”Du och Eddie?”

”Och Ri-Ri-Ri…” Bill skakade på huvudet. Hans ansikte skrynklades ihop som en våt disktrasa när han stammade, noterade Ben, och slogs sedan av en märklig tanke – Bill hade ju inte stammat ett dugg när han imiterade Henry Bowers. ”Richie!” kom det till slut, och sedan tystnade han ett ögonblick och fortsatte sedan: ”Richie T-Tozier kommer ofta höh-höh-hit, han med. Men i dag s-s-skulle han och hans pöh-pöh-pappa städa upp på v-v-v…”

”På vinden deras”, översatte Eddie och kastade en sten i vattnet. Plask.

”Jaha”, sa Ben. ”Ja, honom känner jag faktiskt också. Så ni är ofta här och leker, då?” Tanken fascinerade honom – och väckte ett slags idiotisk längtan hos honom samtidigt.

”Rä-rä-rätt så ofta”, sa Bill. ”F-f-förresten kan du väl köh-köh-komma ner i morgon, du också? E-E-Eddie och jag har ju j-j-jobbat med en döh-da-damm här.”

Ben kunde inte få fram ett ord. Han var alltför tagen, både av Bills inbjudan som sådan och av hans självklara sätt att framföra den.

”Vi borde kanske pröva på att göra något annat i stället”, sa Eddie. ”För den där dammen vi byggde funkade ju inte särskilt bra.”

Ben reste sig, borstade bort smutsen från sina stora skinkor och gick ner till ån. Det fanns fortfarande några små flätverk av smågrenar kvar vid båda stränderna, men allt annat hade spolats bort.

”Ni borde ha några bräder”, sa Ben. ”Skaffa bräder och ställa upp dem i rad … mot varandra … som brödskivorna i en dubbelmacka.”

Bill och Eddie såg förbryllat på honom. Ben gick ner på ena knät. ”Så här, alltså”, sa han. ”Med bräder här och där. Ni kör ner dem i bottnen, vända mot varandra. Fattar ni? Och innan strömmen hinner spola bort dem, fyller ni utrymmet mellan dem med stenar och sand …”

”Vöh-ve-vi”, sa Bill.

”Vad sa du?”

”Vöh-ve-vi gör det.”

”Jaha du”, sa Ben och kände sig enormt korkad (och såg säkert också enormt korkad ut, tänkte han). Men det gjorde ingenting, för plötsligt kände han sig mycket lycklig. Han kunde inte minnas när han känt sig så lycklig tidigare. ”Just det, ja”, sa han. ”Och om ni – vi – bara fyller utrymmet emellan med stenar och sådant, så är det ingen risk att dammen spolas bort. För då kommer uppströmsbrädan att luta sig bakåt mot stenarna och det andra när vattnet stiger. Den andra brädan lär väl pressas bakåt och segla i väg efter ett tag, är jag rädd, men om vi försöker med en tredje bräda … ja, titta själva.”

Han ritade i marken med en pinne. Och Bill och Eddie Kaspbrak lutade sig över hans lilla ritning och studerade den med intresse.

 

”Hur många dammar har du byggt i din dag?” frågade Eddie med ett respekt­fullt, nästan vördsamt tonfall.

”Ingen.”

”Men h-h-hur kan du då v-v-veta att den här f-f-funkar?”

Ben såg oförstående på Bill. ”Klart den måste funka”, sa han. ”Varför skulle den inte göra det?”

”Men h-h-hur kan du veta så s-s-säkert?”

”Jag vet det bara”, svarade Ben och tog en ny titt på sin ritning, som för att försäkra sig om att den stämde. Han hade aldrig sett en kassun i hela sitt liv, vare sig på ritning eller i verkligheten, och var helt omedveten om att han just hade gjort en riktigt hygglig ritning till en sådan.

”V-v-vackert”, sa Bill och dunkade Ben i ryggen. ”D-d-då ses vi i möh-möh-morgon, då.”

”När?”

”E-E-Eddie och jag böh-böh-brukar komma hit vid h-h-halv n-n-niotiden så där …”

”Om inte mamma och jag är kvar på akuten fortfarande”, sa Eddie med en suck.

”Då ordnar jag några bräder och tar med mig”, sa Ben. ”Det finns en gammal gubbe i kvarteret bredvid vårt som har en hel massa bräder. Så jag åtar mig att ordna några stycken.”

”Ta med dig lite proviant också”, sa Eddie. ”Käk, alltså. Dubbelmackor, Ring-Dings och lite sådant.”

”Ska bli.”

”Har d-d-du några v-v-vapen?”

”Jag har mitt luftgevär. En Daisy”, svarade Ben. ”Jag fick det i julklapp av mamma, men hon blir vansinnig om jag skjuter med det hemma.”

”T-t-ta med det, då”, sa Bill. ”Så kan vi ju skj-skj-skjuta lite på s-s-skoj, kanske.”

”Okej”, sa Ben och kände sig lycklig. ”Men nu måste jag faktiskt dra mig hemåt.”

”V-v-vi med”, sa Bill.

De lämnade The Barrens i samlad trupp. Ben hjälpte Bill att få Silver uppför vägbanken. Eddie traskade bakom dem; det pep och visslade i strupen på honom igen och han tittade dystert på sin blodfläckade skjorta.

När de kommit upp sa Bill hejdå till de andra och trampade i väg, hojtande: ”Hopp i galopp, Silver. KÖR HÅRT!” med sina lungors fulla kraft.

”Den där cykeln är ju ofantlig”, sa Ben.

”Det kan du sätta ditt skinn på, grabben”, sa Eddie. Han hade tagit en ny dos ur inhalatorn och andades normalt igen. ”Ibland får jag sitta bak när han cyklar, och då går det så fort att jag blir alldeles livrädd. Fin kille, Bill.” Han sa det där sista i lite nonchalant ton, men blicken talade ett tydligare språk. Den var närmast vördnadsfull. ”Och du vet väl vad som hände med hans lillbrorsa?”

”Ingen aning. Vadå?”

”Han blev mördad i höstas. Någon hemsk typ tog livet av honom. Slet av hans ena arm, som när man rycker vingarna av en fluga.”

”Herregud!”

”Innan stammade han bara lite grann – Bill, alltså. Men nu är det mycket värre. Du märkte väl hur han stammar nu?”

”Jo, det hörde jag ju.”

”Men hans hjärna stammar inte – om du hajar vad jag menar.”

”Jodå, jag förstår precis.”

”Men hur som helst så ville jag gärna tala om det där, för om du vill bli kompis med Bill, så får du absolut inte prata med honom om hans lillbrorsa. Inte komma med några frågor eller så. För då blir han alldeles galen.”

”Och det kan man ju förstå”, sa Ben. Nu mindes han lite dimmigt den där grejen med den lille grabben som blev mördad förra hösten. Han undrade om hans mor kanske hade tänkt på George Denbrough när hon gav honom klockan han bar, eller bara på dem som blivit mördade senare. ”Var det den där lille killen som blev mördad alldeles efter översvämningen?”

”Stämmer precis.”

De var framme nu vid korsningen mellan Kansas Street och Jackson Street, den plats där deras vägar skulle skiljas. En massa ungar rände runt där och lekte sistan och kastade baseballbollar till varandra. En kaxig liten grabb i stora blå shorts travade med viktig min förbi Ben och Eddie. Han hade satt på sig en Davy Crockett-mössa av tvättbjörnsskinn bak och fram, så att svansen hängde ner mellan ögonen på honom. Han hade en hularing snurrande kring midjan och hojtade: ”Klarar ni det här, grabbar? Vill ni försöka?”

De båda äldre pojkarna såg roat på grabben, och sedan sa Eddie: ”Ja, då måste man väl i väg, då.”

”Vänta lite”, sa Ben. ”För jag fick just en idé, om du helst vill slippa hamna på akuten, alltså.”

”Vadå?” sa Eddie och såg misstroget men hoppfullt på Ben.

”Har du möjligen en femcentare?”

”Jag har till och med en tiocentare. Hur så?”

Ben såg på de intorkade rödbruna fläckarna på Eddies skjorta. ”Jo”, sa han, ”då går du in på en drugstore på vägen och beställer en chokladmjölk. Sedan häller du ungefär hälften av glaset på skjortan. Och sedan säger du bara när du kommer hem att du råkade spilla nästan ett helt glas chokladmjölk på skjortan.”

Eddies blick ljusnade. Under de fyra åren sedan Eddies far dog hade moderns syn stadigt försämrats. Men av ren fåfänga (och eftersom hon ändå inte kunde köra bil) vägrade hon blankt att gå till en optiker och prova ut glasögon. Och intorkat blod och chokladmjölksfläckar såg ju faktiskt nästan likadana ut. Så kanske …

”Det skulle kunna gå”, sa han.

”Tala bara inte om för henne att det var min idé, om hon alltså inte går på det.”

”Jag lovar”, sa Eddie. ”See you later, alligator.”

”Visst.”

”Fel”, sa Eddie. ”När jag säger så ska du svara: In a while, crocodile.”

”Jaha du. In a while, crocodile.”

”Så ska det låta, ja.”

”Vet du vad?” sa Ben. ”Ni grabbar är verkligen coola.”

Eddie verkade mer än generad när han svarade, nästan nervös. ”Bill är det”, sa han och gav sig i väg.

Ben såg efter honom där han gick Jackson Street fram och satte sedan kurs hemåt. Men plötsligt upptäckte han tre kvarter längre fram en blott alltför välkänd trio som stod vid busshållplatsen i hörnet av Jackson och Main Street. De stod med ryggarna mot Ben, vilket var en jäkla tur för honom. Han dök med vilt klappande hjärta in i skydd av en häck. Fem minuter senare kom bussen på linjen Derry–Newport–Haven, och Henry och hans vänner traskade ut på gatan och klev ombord.

Ben väntade tills bussen hunnit utom synhåll och skyndade sedan hem.

8

Den kvällen råkade Bill Denbrough ut för något hemskt. Och det var andra gången det hände.

Hans föräldrar satt på nedervåningen och tittade på teve, pratade nästan inte alls med varandra och satt i var sin ände av soffan som två bokstöd. En gång i världen hade teverummet vägg i vägg med köket varit fullt av prat och skratt och skoj, ibland så till den grad att det var stört omöjligt att höra vad som sades i teven. ”Håll käften, Georgie!” kunde Bill ryta till, varpå ­George snabbt replikerade: ”Låt bli att sitta och tjuvhålla på popcornen, så lovar jag att hålla tyst. Maammaaa, säg åt Bill att ge mig popcornen.” ”Ge honom popcornen, Bill. Och sluta upp med det där maammaaa, George. Du låter ju som en barnunge.” Eller också kunde fadern dra en historia och då skrattade de allesammans, till och med mamma. Bill var medveten om att George inte alltid fattade poängerna, men grabben skrattade ändå, eftersom alla de andra gjorde det.

Även på den tiden hade föräldrarna suttit som bokstöd i soffan, men då hade han och George varit böckerna. Bill hade försökt fortsätta att fungera som bok mellan dem också efter Georges död, men det hade varit en uppgift i kyligaste laget. De utstrålade köld båda två, och Bills defroster var inte stark nog att klara all denna kyla. Så han måste lämna sin plats eftersom kylan alltid fick hans kinder att frysa och hans ögon att tåras.

”Vill ni hö-hö-höra en rolig hi-hi-historia jag höh-höh-hörde i s-s-skolan i dag”, hade han försökt en gång för några månader sedan.

Och mötts av tystnad. I teverutan bad en brottsling sin bror, som var präst, att gömma honom för polisen.

Bills pappa tittade upp från det nummer av True han hade framför sig och såg lite förvånat på Bill. Och sedan återgick han till tidskriften. Där fanns en bild av en jägare som låg raklång i en stor snödriva och stirrade upp mot en jättelik isbjörn. ”Lemlästad av dråparen från de vita vidderna”, lydde artikelrubriken. Och då hade Bill tänkt: Jag vet minsann ett ställe där det finns vita vidder – här på soffan hos oss, mellan pappa och mamma.

Modern hade inte ens tittat upp.

”Det handlar om hur m-m-många fransmän det behövs för att s-s-skruva i en glödlampa”, försökte Bill vidare. Han kände hur en lätt imma av svett sprang fram i pannan, så som det kunde kännas ibland i skolan när han var medveten om att lärarinnan hade lämnat honom i fred så länge hon kunde och snart måste ge honom frågan. Och han talade alldeles för högt, men kunde bara inte dämpa rösten. Orden ekade i hans skalle som galna klockklanger, ekade och stockade sig och bredde sedan ut sig igen.

”N-n-någon som vet h-h-hur möh-möh-många som behövs?”

”En som håller i glödlampan och fyra som vrider runt huset”, sa Zack Denbrough tankspritt och vände blad i tidskriften.

”Sa du något, älskling?” frågade modern och i ”Four Star Playhouse” uppmanade brodern som var präst brodern som var gangster att anmäla sig själv och be Gud om förlåtelse.

Bill satt där och svettades trots att han frös och kände sig kall ända in i märgen. Att det var så kallt berodde på att han faktiskt inte var den enda boken mellan de här båda bokstöden; Georgie satt där fortfarande. Det var bara det att nu var det en Georgie som han inte kunde se, en Georgie som aldrig krävde att få popcornet eller skrek att Bill nöps. Denna nya version av George retades aldrig och bråkade aldrig. Den var en enarmad George som satt där alldeles tyst i Motorolans dämpade vitblåa glöd, och kanske var det från George och inte från föräldrarna som den stora kylan kom; kanske var det i själva verket George som var dråparen från de vita vidderna. Det hade slutat med att Bill flytt från denne kalle, osynlige bror till sitt rum, där han kastade sig raklång på sängen och grät med ansiktet pressat mot kudden.

Georges rum hade bevarats exakt som det sett ut den dagen han dog. En dag, ett par veckor efter begravningen, hade Zack packat ner en del av ­Georges leksaker i en kartong – förmodligen för att lämna dem till Stadsmissionen eller Frälsis eller någonting sådant, hade Bill tänkt. Men Sharon Denbrough hade sett honom komma ut ur rummet med kartongen i famnen, och båda hennes händer hade flugit upp till huvudet som överraskade vita fåglar och körts djupt in i håret, varefter hon bokstavligt talat hade slitit sitt hår. Bill hade varit tvungen att luta sig mot väggen när han såg henne, eftersom han plötsligt blivit alldeles knäsvag. För hans mor verkade ju lika galen som Elsa Lanchester i Frankensteins brud.

”Du skulle bara våga ta hans saker!” hade hon gallskrikit.

Zack hade ryggat tillbaka och sedan utan ett ord gått tillbaka till Georges rum med kartongen. Han ställde till och med tillbaka sakerna på precis samma ställen där han hade tagit dem. När Bill kom in fick han se fadern böja knä vid Georges säng (där modern fortfarande bytte sängkläder, men nu bara en gång i veckan i stället för två), med huvudet stöttat mot de håriga och muskulösa underarmarna. Bill märkte att fadern grät, och det ökade ytterligare den fasa han kände. Plötsligt ställdes han inför en skrämmande tanke, en fruktansvärd möjlighet – var det kanske så att det ibland kunde hända att saker och ting inte bara gick snett ett tag och sedan återgick till det normala? Hände det kanske ibland att allt bara blev värre och värre ända tills allting klappade ihop?

”P-p-pappa …”

”Gå din väg, Bill”, sa fadern med dämpad och skälvande röst. Ryggen rörde sig upp och ner. Bill skulle så gärna ha velat klappa fadern på ryggen, för att se om hans hand kanske kunde hejda de där desperata hävningarna. Men han vågade inte riktigt. ”I väg med dig nu!”

Då gick han ut och smög fram genom övre hallen och hörde modern gråta där nere i köket. En gäll och hjälplös gråt. Varför gråter de så långt från varandra? undrade han, men sköt snabbt undan tanken.

9

Sommarlovets sista kväll gick Bill in i Georgies rum. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen på honom, och benen kändes stela och spända och klumpiga. Han gick ofta in i Georgies rum, men det betydde inte att han trivdes där. För rummet var så uppfyllt av Georges närvaro att det kändes som om det spökade där inne. När han kom in kunde han bara inte göra sig fri från tanken att garderobsdörren kunde knarra upp när som helst och att han sedan skulle få se Georgie stå bland skjortorna och byxorna som fortfarande hängde så prydligt där inne, en Georgie klädd i en regnrock täckt med röda fläckar och strimmor, en regnrock där den ena gula ärmen dinglade tom. Och Georges blick skulle vara tom och skrämmande, blicken hos en zombie i en skräckfilm. När han kom ut ur garderoben skulle hans galoscher ge ifrån sig små plaskande ljud när han gick tvärs över rummet mot sängen, där Bill satt som ett fruset isblock av fasa.

Om strömmen hade gått en sådan kväll, när han satt där inne på Georges säng och tittade på bilderna på Georges väggar och modellerna ovanpå Georges byrå, skulle han säkert ha fått en hjärtinfarkt, sannolikt med dödlig utgång, inom de närmaste tio sekunderna så där. Ändå gick han dit. Att kämpa emot sin egen skräck inför spöket George var ett uttryck för det stumma, starka behov – den hunger – han kände efter att på något sätt komma över ­Georges död och hitta ett vettigt och hyggligt sätt att få livet att gå vidare. Inte för att kunna glömma George, utan för att finna något sätt att göra honom mindre skrämmande. Han var väl medveten om att föräldrarna inte lyckades särskilt bra med den saken, så om han skulle kunna klara det så måste han göra allt själv.

Men det var inte bara för sin egen skull som han sökte sig till detta rum; det var också för att hjälpa Georgie. Han hade tyckt mycket om George, och man kunde nog säga att de hade dragit ovanligt jämnt för att vara bröder. Visst hade de haft sina hätska stunder – som när Bill då och då gav George ett rejält tjuvnyp eller den gången George skvallrade på Bill när denne efter släckningsdags hade tassat ner och ätit upp resten av glasyren på citrontårtan – men för det mesta hade de hållit ihop fint. Så det kändes svårt och vidrigt nog att George var död. Och att sedan få George förvandlad till ett slags skräckfilmsmonster … det var ju ännu värre.

Att han saknade lillgrabben var helt klart. Saknade hans röst, hans skratt – saknade Georges sätt att ibland förtroendefullt lyfta sin blick upp mot hans, i full förtröstan på att Bill säkert visste svaret på hans fråga. Plus en väldigt underlig sak: det hände ibland att han hade en känsla av att han älskade George allra mest i sin rädsla, eftersom han till och med i den där rädslan, eftersom han till och med i sin fruktan – den där nervpirrande känslan av att en zombie-George kanske lurade inne i garderoben eller under sängen – kände det som om han kunde minnas bättre där hur han hade älskat George och hur George hade älskat honom. När Bill kämpade för att försöka jämka samman de där båda känslorna – kärleken och skräcken – hade han en känsla av att det var där han hade den bästa möjligheten att få klarhet i var det slutliga accepterandet fanns.

Detta var inte något han skulle ha kunnat tala med någon om – för hans vakna medvetande var de här idéerna bara en osammanhängande röra. Men hans varma och längtande hjärta förstod, och det var det enda som betydde någonting.

Ibland när han satt där bläddrade han i Georges böcker, och ibland plockade han med Georges leksaker.

Men sedan december förra året hade han inte öppnat Georges fotoalbum en enda gång.

Men nu, på kvällen samma dag som han träffat Ben Hanscom, öppnade Bill dörren till Georges garderob (och stålsatte sig som vanligt inför den eventuella synen av Georgie själv i den blodiga regnrocken inne bland de prydligt upphängda kläderna, väntade sig som vanligt halvt om halvt att få se en likvit, fiskfingrad hand komma utfarande ur mörkret och gripa tag i hans arm) och tog ner albumet från dess plats på översta hyllan.

MINA FOTOGRAFIER stod det i guldbokstäver på pärmens framsida. Och under denna text satt en fasttejpad remsa (där tejpen nu börjat gulna och släppa lite) med ett prydligt präntat GEORGE ELMER DENBROUGH, 6 ÅR. Bill tog med sig albumet till Georgies säng, och hans hjärta klappade vildare än någonsin. Vad som fått honom att ta ner albumet igen visste han inte. Efter det som hänt i december, så …

En liten koll bara. Bara för att övertyga dig själv om att det inte var verklighet, det du upplevde den gången. Att det bara var din hjärna som spelade dig ett spratt.

Det var ju i alla fall en tanke.

Kanske var det rent av så det låg till. Men Bill misstänkte att det nog var själva albumet som påverkade honom. Det fascinerade honom på ett ont och vansinnigt sätt. Det han sett den gången, eller trodde sig ha sett …

Han slog upp albumet. Det var fullt av foton som George hade tiggt till sig av sina föräldrar, av fastrar och mostrar, farbröder och morbröder. George struntade blankt i om de där fotografierna porträtterade människor och miljöer han kände, det var bilderna i sig som fascinerade honom. När han inte lyckades tjata till sig några nya bilder att klistra in i albumet brukade han sitta med korslagda ben på sängen där Bill nu satt och titta på de foton han redan hade, försiktigt vända på bladen och se på sina svartvita Kodakbilder. Där fanns modern på den tiden då hon var ung och rent bländande tjusig. Där fanns fadern, bara arton år gammal, en i en trio leende, gevärsbeväpnade unga män som stod vid en död hjort som hade vitt uppspärrade ögon. Farbror Hoyt som stod på en stenig strand och höll upp en stor gädda. Moster Fortuna vid jordbruksmarknaden i Derry, med en korg med tomater som hon odlat själv. En gammal Buick, en kyrka, ett hus, en väg från någonstans till någon annanstans. Alla dessa foton, tagna av glömda amatörfotografer av glömda orsaker, inspärrade där i en död pojkes efterlämnade fotoalbum.

Här kunde Bill studera sig själv vid tre års ålder, halvsittande i en sjukhussäng med en turban av bandage på hjässan. Bandage som fortsatte ner över kinderna till den brutna käken. Det var från den gången han hade blivit påkörd av en bil på A&P:s parkeringsplats vid Center Street. Numera mindes han mycket lite av den där sjukhusvistelsen, bortsett från att de hade låtit honom dricka milkshake genom ett sugrör och att han hade haft en fruktansvärd huvudvärk i tre dagars tid.

Och här var hela familjen samlad på gräsmattan utanför huset och Bill stod bredvid modern och höll henne i handen, och George, som än så länge bara var ett litet spädbarn, sov i Zacks armar. Och här …

Det var inte bokens sista sida, men det var den sista sidan som använts, eftersom alla de följande var tomma. Och det som satt uppklistrat på den var Georges klassfoto, taget i oktober föregående år, mindre än tio dagar före hans död. George var klädd i en rundhalsad tröja. Det rufsiga håret var vattenkammat tills det låg något så när. Han grinade glatt mot kameran och avslöjade två tandluckor där det aldrig skulle växa fram några nya tänder – Såvida tänderna inte fortsätter att växa också efter döden, tänkte Bill och ryste till.

Han såg stint på fotot ett tag och skulle just slå igen albumet när det som hänt i december plötsligt upprepades.

Georges ögon rörde på sig. Blicken riktades uppåt, så att den mötte Bills blick. Samtidigt förvandlades Georges konstgjorda leende till ett fasansfullt hånflin. Och högra ögat slöts i en blinkning: Vi ses snart, Bill. I min garderob. Kanske redan i kväll.

Bill kastade albumet tvärs över rummet och satte händerna för munnen.

Boken slog i väggen och öppnade sig när den föll till golvet. Sidorna rörde sig, trots att det inte fanns något drag. De bläddrade fram den där hemska bilden igen, bilden som George kallat SKOLKOMPISARNA 1957–58.

Det började rinna blod från bilden.

Bill satt som förstenad. Tungan blev en svällande, kväljande klump i hans mun, det kröp i huden och håret reste sig. Han ville skrika vilt, men det lilla gnällande ljud som kom framkrypande ur hans strupe tycktes vara det bästa han kunde åstadkomma.

Blodet rann över sidan och började droppa ner på golvet. Bill flydde ur rummet och slog igen dörren hårt efter sig.