DET

Kapitel 6
En av de saknade
En episod från sommaren 1958

1

Men alla påträffades inte. Nej, man fann inte alla. Och i en del fall drog man felaktiga slutsatser.

2

Ur Derry News den 21 juni 1958 (förstasidan):

POJKES FÖRSVINNANDE VÄCKER NY ORO

Edward L. Corcoran, bosatt på Charter Street 73, Derry, anmäldes i går kväll försvunnen av sin mor, Monica Macklin, och sin styvfar, Richard P. Macklin. Den försvunne är tio år gammal och hans försvinnande har väckt nya farhågor för att våra barn och ungdomar här i staden hotas av en mördare.

Mrs Macklin berättade för polisen att pojken varit borta sedan den 19 juni, sista skoldagen före sommarlovet, då han inte kommit hem efter skolan.

När paret Macklin tillfrågades varför de väntat i över ett dygn med att anmäla sonens försvinnande, vägrade båda att svara på den frågan. Också polismästare Richard Borton avböjde att kommentera saken, men en sagesman vid polisen har informerat oss om att förhållandet mellan pojken Corcoran och hans styvfar var tämligen dåligt, och att pojken redan tidigare hållit sig borta från hemmet en och annan natt. Vår sagesman menade också att pojkens slutbetyg kan ha varit en bidragande orsak till att han inte velat gå hem. Skolinspektör Harold Metcalf vid Derry School avböjer emellertid att yttra sig om pojkens betyg, under hänvisning till att de inte är offentliga dokument.

”Nu hoppas jag bara att pojkens försvinnande inte ska orsaka alltför stor oro”, sa polismästare Borton i går kväll. ”Visst förstår man att stämningen i vår stad är tämligen orolig och nervös just nu, men i det sammanhanget vill jag gärna peka på det faktum att vi får in ett femtiotal anmälningar om saknade barn och ungdomar varje år. Och de flesta av dessa dyker upp igen inom en vecka efter att de anmälts försvunna. Så låt oss hoppas att också unge Edward Corcoran dyker upp snart, han också.”

Borton gav samtidigt än en gång luft åt sin övertygelse att morden på George Denbrough, Betty Ripsom, Cheryl Lamonica, Matthew Clements och Veronica Grogan inte kan ha begåtts av en och samme mördare. ”Därtill finns det alltför stora skillnader mellan de olika brotten”, förklarade han, men ville inte gå närmare in på vad han menade. Han förklarade också att den lokala polisen, i nära samarbete med Maines statsåklagare, fortfarande har ett antal ledtrådar som man följer upp. När han vid en telefonintervju i går kväll fick frågan om hur lovande dessa ledtrådar är, svarade han: ”Mycket lovande.” Men när han tillfrågades om ifall man då kunde vänta sig en arrestering inom den närmaste framtiden, avböjde Borton att besvara frågan.

Ur Derry News den 22 juni 1958 (förstasidan):

OVÄNTAT DOMSTOLSBESLUT OM GRAVÖPPNING

Fallet med Edward Corcorans försvinnande fick en ny bisarr vändning när Derrys distriktsdomare, Erhardt K. Moulton, sent i går eftermiddag gav befallning om att liket av Corcorans yngre bror Dorsey skulle grävas upp för undersökning. Domstolsutslaget avkunnades efter en gemensam framställning från länsåklagaren och länets rättsläkare.

Dorsey Corcoran, som liksom sin bror bodde hos sin mor och styvfar med adress Charter Street 73, dog i maj 1957, enligt dödsattesten efter en olycka med dödlig utgång. Han hade förts till Derry Home Hospital med ett stort antal brott och frakturer; bland annat hade han fått skallen spräckt. Det var hans styvfar, Richard P. Macklin, som körde honom till sjukhuset. Han förklarade där att Dorsey Corcoran hade lekt på en trappstege i garaget och tydligen måste ha fallit ner från det översta steget. Tre dagar senare dog pojken utan att ha återfått medvetandet. Hans tioårige bror Edward Corcoran rapporterades saknad på onsdagskvällen. Tillfrågad om huruvida mr eller mrs Macklin var misstänkt för den yngre broderns död eller den äldres försvinnande, avböjde polismästare Richard Borton att uttala sig om den saken.

Ur Derry News den 24 juni 1958 (förstasidan):

MACKLIN ARRESTERAD FÖR DÖDSMISSHANDEL

Misstänkt också för olöst försvinnande

Vår stads polischef Richard Borton kallade i går till presskonferens för att meddela att Richard Macklin, Charter Street 73, arresterats och åtalats för mord på styvsonen Dorsey Corcoran, som avled på Derry Home Hospital den 31 maj förra året, enligt dödsattesten på grund av en olyckshändelse med dödlig utgång.

”Rättsläkarens rapport ger besked om att pojken blev svårt misshandlad”, förklarade Borton. Medan Macklin påstått att pojken fått sina skador när han under Iek i garaget fallit ner från en trappstege, bevisade, enligt polischefen, länsrättsläkarens rapport att Dorsey Corcoran blivit svårt misshandlad med ett trubbigt föremål. Tillfrågad om vad för slags föremål det kunde röra sig om, svarade polischefen: ”Det kan ha varit en hammare. Men det viktiga just nu är rättsläkarens slutsats att den lille tilldelats upprepade slag med ett föremål tungt nog att slå sönder själva skelettbenen. Och skadorna, i synnerhet de i huvudet, stämmer inte alls överens med de skador man kan få vid ett fall. Dorsey Corcoran misshandlades praktiskt taget till döds och kördes sedan till Home Hospitals akutmottagning för att dö.”

Tillfrågad om huruvida de läkare som tog emot och tog hand om pojken kunde ha gjort sig skyldiga till försumlighet när de varken anmälde ett fall av barnmisshandel eller angav den verkliga dödsorsaken, svarade Borton: ”De kommer att få en hel del att svara på under rättegången mot mr Macklin.”

På frågan om hur denna nya utveckling kunde komma att påverka undersökningarna i fallet med Dorsey Corcorans äldre bror Edward, som för fyra dagar sedan anmäldes försvunnen av Richard och Monica Macklin, svarade polismästare Borton: ”Nog verkar den där historien avsevärt mer illavarslande nu än vad vi först trodde, eller vad säger ni själva?”

Ur Derry News den 25 juni 1958 (sid 2):

EDWARD CORCORANS LÄRARINNA: ”HAN KOM OFTA MED BLÅMÄRKEN TILL SKOLAN.”

Henrietta Dumont, lärarinna i femte klass på Derry Elementary School vid Jackson Street, kan berätta att Edward Corcoran, som nu har varit försvunnen en vecka, ofta kom till skolan ”full med blåmärken”. Mrs Dumont, som undervisat i den ena av grundskolans två femmor sedan slutet av andra världskriget, berättade att pojken Corcoran en dag, cirka tre veckor före sitt försvinnande, kom till skolan ”med båda ögonen nästan igenmurade. När jag då frågade honom vad som hänt, svarade han att fadern hade gett honom en läxa för att han inte ville äta sin middag”.

Tillfrågad om varför hon inte anmält ett så uppenbart fall av misshandel, svarade mrs Dumont: ”Det var inte första gången under min lärarbana som jag såg något sådant. Och de allra första gångerna jag märkte att någon elev hade en förälder som blandade ihop aga och disciplin, försökte jag faktiskt göra något åt saken. Men jag blev då tillsagd av den dåvarande biträdande rektorn, Gwendolyn Rayburn, att inte lägga mig i sådana saker. Hon förklarade att om anställda vid skolan blandar sig i fall av misstänkt barnmisshandel, slår det alltid tillbaka mot skolmyndigheten när budgeten görs upp. Då gick jag till rektorn själv, och han sa åt mig att strunta i alltsammans, för annars skulle jag få en varning. Jag frågade honom då om en varning för en sådan sak verkligen skulle hamna i tjänstgöringsbetyget och fick svaret att en reprimand ju inte måste stå i tjänstgöringsbetyget. Och jag förstod vinken.”

På frågan om samma inställning fortfarande var förhärskande i stadens skolor, svarade mrs Dumont: ”Vad tror ni själv, med tanke på det vi talar om här? Och jag kan tillägga att jag inte skulle ha sagt det jag har sagt här om jag inte hade gjort min sista termin nu i vår och alltså är pensionerad nu.”

Mrs Dumont fortsatte: ”Ända sedan det här kom fram har jag legat på knä varenda kväll och bett till Gud att Eddie Corcoran bara tröttnat på det där odjuret till styvfar och rymt hemifrån. Och jag hoppas att han ska komma hem igen när han läser i tidningen eller hör i radion att Macklin sitter inom lås och bom nu.”

Monica Macklin tillbakavisade i en kort telefonintervju mycket energiskt mrs Dumonts anklagelser. ”Rich har aldrig slagit Dorsey, och inte Eddie heller”, sa hon. ”Det säger jag er nu, och när jag dör ska jag stå vid den himmelska tronen och se Gud rätt i ögonen och säga samma sak till Honom.”

Ur Derry News den 28 juni 1958 (sid 2):

DEN LILLE TILL FÖRSKOLEFRÖKEN FÖREDÖDSMISSHANDELN:
”PAPPA MÅSTE STRAFFA MIG FÖR ATT JAG ÄR STYGG.”

En förskolefröken som vill vara anonym berättade i går för en reporter vid Derry News att lille Dorsey Corcoran, mindre än en vecka före sin död, enligt uppgift genom en olycka i ett garage, kom till sin förskola, där han gick två gånger i veckan, med höger tumme och tre fingrar på högra handen svårt stukade.

”Det gjorde så ont att den lilla stackaren inte kunde färglägga sin Mr Do-affisch”, berättar hon. ”Fingrarna var svullna som korvar. När jag frågade honom vad som hänt, berättade han att fadern (hans styvfar Richard P. Macklin) hade böjt fingrarna bakåt för att han hade gått på ett golv som hans mamma just hade bonat. ’Pappa var tvungen att straffa mig för att jag varit stygg’, sa han. Jag blev gråtfärdig när jag såg de stackars små fingrarna. Men han ville så gärna färglägga sin affisch som de andra barnen, så jag gav honom ett par barnaspirin och lät honom färglägga den medan de andra hade sagotimme. Han tyckte så mycket om att färglägga de här Mr Do-affischerna – det var det han tyckte allra mest om – och nu efteråt är jag tacksam för att jag fick bereda honom lite glädje den gången.

När jag sedan fick veta att han dött trodde jag inte ett ögonblick att det kunde ha varit något annat än en olycka. Först trodde jag att han kanske hade ramlat ner för att han inte kunde använda den skadade handen ordentligt. Men så här efteråt förstår jag att jag bara inte kunde föreställa mig att en vuxen människa skulle kunna behandla ett litet barn på det viset. Men nu vet jag bättre. Fast jag skulle önska att jag inte gjorde det.”

Dorsey Corcorans äldre bror Edward, 10 år, saknas fortfarande. Och i sin cell i Derrys länsfängelse hävdar Richard Macklin fortfarande att han är oskyldig till både sin lille styvsons död och den äldre pojkens försvinnande.

Ur Derry News den 30 juni 1958 (sidan 5):

MACKLIN I FÖRHÖR OM GROGANS OCH CLEMENTS DÖD

Har absolut säkert alibi, hävdar sagesman

Ur Derry News den 6 juli 1958 (förstasidan):

BORTON: MACKLIN ÅTALAS ENDAST FÖR MORDET PÅ STYVSONEN DORSEY

Edward Corcoran fortfarande borta

Ur Derry News den 24 juli 1958 (förstasidan):

STYVFADERN ERKÄNNER GRÅTANDE
DÖDSMISSHANDELN AV STYVSONEN

Dramatikens vågor svallade höga vid rättegången i distriktsdomstolen mot Richard Macklin för mord på styvsonen Dorsey Corcoran, då Macklin till slut bröt samman under länsåklagare Bradley Whitsuns hårda korsförhör och erkände att han slagit ihjäl den fyraårige pojken med en rekylfri hammare, som han sedan grävde ner i bortre änden av hustruns köksträdgård innan han körde till Derry Home Hospitals akutmottagning.

Alla i rättssalen satt tysta och som bedövade när Macklin, som tidigare erkänt att han ibland slagit båda sina styvsöner ”någon gång, om de gjort sig förtjänta av det, för deras eget bästa”, snyftande berättade sin historia.

”Jag vet inte vad som kom över mig. Men när jag såg honom klänga i den där satans trappstegen igen slet jag åt mig hammaren från arbetsbänken där den låg och gav mig på honom med den. Men det var aldrig min avsikt att döda honom. Gud är mitt vittne på att det aldrig var min avsikt att döda honom.”

”Sa han något till er innan han förlorade medvetandet?” frågade Witsun.

Ja”, svarade Macklin, ”han sa: ’Sluta pappa, förlåt mig, jag tycker så mycket om dig.’”

”Upphörde ni att slå då?”

”Så småningom”, svarade Macklin och föll i så hysterisk gråt att domare Erhardt Moulton lät ajournera förhandlingarna.

Ur Derry News den 18 september 1958 (sidan 16):

VAR FINNS EDWARD CORCORAN?

Styvfadern, som avtjänar ett straff på två till tio år i Shawshanks delstatsfängelse för mord på Edwards fyraårige bror Dorsey hävdar fortfarande att han inte vet var Edward Corcoran finns. Barnens mor, som har begärt skilsmässa från Richard P. Macklin, förklarar att hon tror att hennes blivande ex-make ljuger.

Men gör han det?

”Jag tror i varje fall inte det”, säger fader Ashley O’Brian, själasörjare för de katolska fångarna i Shawshankfängelset. Macklin begärde undervisning i den katolska tron redan strax efter ankomsten till fängelset, och fader O’Brian har tillbringat mycket tid med honom och känner honom väl. ”Han ångrar uppriktigt sitt brott”, fortsätter fader O’Brian, och tillägger att när han första gången frågade Macklin varför han ville bli katolik, svarade Macklin: ”Jag har hört berättas att ni katoliker vet hur man visar ånger och botfärdighet, och jag har mycket att göra bot för om jag inte ska hamna i helvetet när jag dör.”

”Han är medveten om vad han gjorde med den lille pojken”, sa fader O’Brian, ”men om han också gjorde den äldre pojken något ont, så är han i varje fall inte medveten om den saken. När det gäller Edward är han själv säker på att hans händer är rena.”

Hur rena Macklins händer är när det gäller styvsonen Edward är en fråga som fortsätter att oroa Derryborna, men däremot är han helt rentvådd från alla misstankar när det gäller de övriga barnamorden här. Han har helt vattentäta alibin för de tre första, och satt häktad eller i fängelse vid tiden för de sju andra morden i slutet av juni och i juli och augusti.

Samtliga dessa tio mord är fortfarande ouppklarade.

Vid ett samtal med ensamrätt för Derry News i förra veckan förklarade Macklin än en gång att han inte vet någonting om var Edward Corcoran kan hålla hus. ”Jag slog dem båda två”, sa han med plågad röst, som gång på gång bröts av gråtanfall. ”Jag tyckte så mycket om dem, och ändå slog jag dem. Jag vet inte varför jag gjorde det, lika lite som jag vet varför Monica lät mig göra det eller varför hon försökte skydda mig efter Dorseys död. Jag skulle säkert ha kunnat döda Eddie lika lätt som jag dödade Dorsey, men jag svär vid Gud och Jesus och alla helgon i himmelen att jag inte har dödat honom. Jag vet att det ser illa ut, men jag har inte dödat honom. Själv tror jag att han är på rymmen, helt enkelt. Och i så fall är jag ödmjukt tacksam mot Gud för den saken.”

På frågan om han var medveten om några minnesluckor – om han kunde ha dödat Edward och sedan förträngt alla minnen av det – svarade Macklin: ”Mig veterligt finns det inga sådana luckor i mitt minne. Tvärtom vet jag endast alltför väl vad jag har gjort. Men nu har jag överlämnat mig åt Kristus och tänker ägna resten av mitt liv åt att göra bot för mitt brott.”

Ur Derry News den 27 januari 1960 (förstasidan):

BORTON: POJKEN SOM PÅTRÄFFADES DÖD
EJ EDWARD CORCORAN

Polismästare Richard Borton informerade tidigt i morse pressen om att det svårt förruttnade liket av en pojke i samma ålder som Edward Corcoran, som försvann från sitt hem i Derry i juni 1958, inte kan ha varit den saknade pojken. Liket påträffades begravt i ett grustag i Aynesford, Massachusetts. Delstatspolisen i såväl Maine som Massachusetts trodde till en början att det kunde vara Edward Corcorans lik man funnit och att pojken kunde ha råkat ut för en barnaskändare sedan han rymt från hemmet vid Charter Street, där hans lillebror Dorsey misshandlats till döds.

En jämförelse med Edward Corcorans tandkort gav emellertid klart besked om att den döde inte kan ha varit pojken Corcoran, som vid det här laget har varit försvunnen i nitton månader.

Han dog på kvällen den nittonde juni, och styvfadern hade ingenting med hans död att göra. Han dog medan Ben Hanscom satt hemma och tittade på teve tillsammans med sin mor, medan Eddie Kaspbraks mor ängsligt kände på Eddies panna efter symptom på hennes favoritkrämpa, ”fantomfeber”, medan Beverly Marshs styvfar – en herre som åtminstone vad humöret angick var rent häpnadsväckande lik Eddie och Dorsey Corcorans styvfar – satte in en välriktad spark mot flickans derriere och sa åt henne att ge sig ”ut i köket och torka den förbannade disken som din mamma har sagt åt dig”, medan Mike Hanlon blev utsatt för diverse hånfulla tillmälen av några grabbar i high school (varav en några år senare skulle avla den gode och rakryggade unge homofoben John ”Webby” Garton) som kom körande förbi i en gammal Dodge medan Mike rensade ogräs i trädgården kring familjen Hanlons lilla stuga vid Witcham Road, inte långt från Henry Bowers tokige pappas gård, medan Richie Tozier smygtittade på de halvt avklädda flickorna i ett nummer av Gem som han hittat längst ner i faderns byrålåda med strumpor och underkläder, och medan Bill Denbrough i skräck och fasa kastade sin döde brors fotoalbum tvärs över rummet.

Och även om ingen av dem skulle komma ihåg den saken senare, tittade de allesammans upp i exakt samma ögonblick som Eddie Corcoran dog … som om de allesammans hörde ett rop i fjärran.

Derry News hade haft fullständigt rätt i ett avseende – Eddies betyg var så pass dåliga att han var livrädd för att gå hem och möta styvfadern. Dessutom hade modern och farsgubben bråkat ovanligt mycket den här månaden. Vilket gjorde allting ännu värre. När de kom i gång ordentligt brukade modern skrika en massa oftast tämligen osammanhängande anklagelser. Styvfadern reagerade till en början med ilskna grymtningar, skrek sedan åt henne att hålla käft och gick vidare till något som lät som det ilskna brummandet från en uppretad björn som fått en laddning piggsvinstaggar i nosen. Men Eddie hade aldrig sett honom ge sig på henne med nävarna. Eddie misstänkte att han inte vågade. Förr i världen hade han sparat knytnävarna åt Eddie och Dorsey, och nu när Dorsey var död fick Eddie ta emot också broderns andel.

De här storgrälen kom och gick i perioder. De var allra vanligast mot slutet av månaden, när räkningarna kom indroppande. Det hände att någon granne ringde polisen när grälen var som värst och att en polis tittade in en och annan gång och sa åt dem att lugna ner sig. Det gjorde i allmänhet slut på bråket. Eddies mor kunde visserligen retas med polismannen ibland och utmana honom att ta henne med till polisstationen om han bara vågade, men styvfadern sa sällan så mycket som ett stilla bu ens.

Själv försökte han, så gott han kunde, ligga lågt under de här bråkperioderna. Det var klokast så. Man behövde ju bara tänka på det som hänt med Dorsey för att fatta den saken. Eddie kände inte till några detaljer och ville inte heller veta några, men han hade sina misstankar. Han misstänkte att Dorsey helt enkelt hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt – i garaget och den sista dagen i månaden. De hade sagt till honom att Dorsey hade trillat ner från trappstegen i garaget – ”Jag hade ju sagt åt honom minst hundra gånger att hålla sig ifrån det där stegeländet”, hade styvfadern sagt – men modern hade hela tiden försökt undvika att se honom i ansiktet, och när deras blickar ändå möttes hade Eddie tyckt sig se en rädd och råttlik glimt i ögonen på henne som han inte gillade alls. Och farsgubben satt där för det mesta och teg vid köksbordet, med en enliters Rheingold framför sig, och tittade tomt och rakt fram under de buskiga ögonbrynen. Eddie själv höll sig helst utom räckhåll för honom. När styvfadern röt och bölade var han oftast – men inte alltid – på något så när hyggligt humör. Det var när han tystnade som man måste vara försiktig.

I förrgår kväll hade han kastat en stol på Eddie när denne reste sig upp för att gå och kolla in vad den andra tevekanalen hade att erbjuda – bara lyft upp en av de där köksstolarna av aluminiumrör, fört den bakåt över huvudet och vräkt i väg den. Den hade träffat Eddie där bak och fällt honom till golvet. Det värkte fortfarande i baken, men han var medveten om att det kunde ha varit värre – han kunde ju lika så gärna ha fått stolen rätt i huvudet.

Och sedan var det den där kvällen då farsgubben plötsligt hade rest sig och gnidit in en grabbnäve potatismos i Eddies hår utan den minsta orsak. Och den dagen i september förra året, då Eddie kommit hem från skolan och idiotiskt nog låtit nätdörren slå igen efter sig just när styvfadem tog en middagslur. Varpå Macklin kommit ut från sängkammaren i sina svällande boxershorts, med håret stående på ända som en samling korkskruvar, kinderna gråmelerade av två dagars helgskäggstubb och andedräkten gråmelerad av två dagars drickande. ”Jaha du, Eddie”, sa han. ”Jag blir tydligen tvungen att ge dig en läxa, så du lär dig att inte slå i den satans dörren.” I Rich Macklins lexikon var ”ge någon en läxa” en eufemism för ”att banka skiten ur någon”. Och det var vad han hade gjort den gången. Eddie hade förlorat medvetandet när styvfadern kastade honom rätt ut i hallen. Hans mor hade satt upp ett par låga rockhängare där, för att han och Dorsey skulle ha något att hänga sina rockar eller kavajer på när de kom hem. De där krokarna hade kört in sina hårda stålfingrar i Eddies korsrygg, och det var då han svimmade. När han tio minuter senare vaknade upp igen hade han hört modern skrika högt att nu skulle hon minsann fara raka vägen till sjukhuset med Eddie, och han skulle bara försöka hindra henne …

”Efter det som hände med Dorsey?” hade styvfadern replikerat. ”Vill du åka i fängelse, kvinna?”

Och det tystade hennes tal om sjukhuset. I stället hjälpte hon Eddie att ta sig in till sitt rum, där han sedan låg och skälvde på sängen, med pannan våt av svett. De enda gångerna han lämnade sitt rum under de närmaste tre dagarna var när båda föräldrarna var ute. Då haltade han långsamt ut i köket, lågt stönande av smärta, och tog fram styvfaderns whisky, som denne hade stående under diskbänken. För lite whisky dämpade plågorna. Smärtorna hade varat i stort sett över den femte dagen, men han hade pissat blod i närmare två veckor.

Nå, den vanliga hammaren – Craftsmanhammaren – den låg fortfarande kvar på sin plats. Men den rekylfria Scottin var borta. Styvfaderns specialhammare, den som han och Dorsey aldrig någonsin fick röra. ”Om någon av er så mycket som rör vid det här gullet”, hade han sagt samma dag han kom hem med den, ”så kan ni båda två räkna med att få använda tarmarna som öronskydd.” Då hade Dorsey skyggt och lågt frågat om den där hammaren alltså var väldigt dyr. Varpå styvfadern sa åt honom att inte vara så jävla dum och berättade att den var full av kullager och att den aldrig studsade upp igen hur hårt man än slog med den. Och nu var den borta.

Att Eddies betyg inte var särskilt höga berodde på att han inte fått mycket tid att ägna sig åt skolan sedan modern gifte om sig, men han var definitivt inte ointelligent. Och han var tämligen säker på vad som hänt med den rekylfria Scottin. I varje fall misstänkte han starkt att styvfadern måste ha använt den på Dorsey och sedan grävt ner den i trädgården eller kastat den i kanalen. Sådana saker hände ideligen i de skräckseriehäften som Eddie hade liggande på översta hyllan i sin garderob.

Han drog sig närmare kanalen, som krusade sig som oljat siden mellan sidoväggarna av betong. Ett knippe månsken glittrade fram en bumerangform på den mörka vattenytan. Han satte sig och dunkade lättjefullt gymnastikskorna mot betongen i en oregelbunden rytm. De hade haft mycket lite regn de senaste sex veckorna, och vattnet rann förbi så där en tre meter nedanför gymnastikskornas slitna gummisulor. Men om man tittade noggrannare på kanalens sidor kunde man utan svårighet avläsa de nivåer dit vattenståndet ibland kunde höja sig. Alldeles ovanför den nuvarande vattennivån var betongen fläckad i mörkbrunt. Den där bruna färgningen bleknade långsamt över i gult och därifrån vidare till en färg som var nästan vit på den nivå där Eddies gymnastikskor trummade mot betongen.

Vattnet kom mjukt och tyst utflödande ur ett betongvalv som var stensatt på insidan, rann förbi platsen där Eddie satt och fortsatte under den täckta gångbron av trä mellan Bassey Park och stadens high school. Brons båda sidor och plankbotten – till och med bjälkarna i taket – var översållade med klotter, graffiti, initialer, telefonnummer, maningar och slagord. Kärleksförklaringar, meddelanden om att den eller den gärna ställer upp och ”suger av”, meddelanden om att sådana som tas på bar gärning med att suga av kan räkna med att få förhuden avskuren och rövhålet igenproppat med het tjära – plus en del exotiska inslag som trotsade all definition. Ett slagord som Eddie hade grubblat över hela denna vår löd RÄDDA DE RYSKA JUDARNA! VINN VÄRDEFULLA PRISER!

Men denna kväll gick Eddie inte in i Kyssarnas bro. Han kände ingen önskan att ta sig över till high school-sidan. Han hade kommit fram till att han förmodligen skulle tillbringa natten i parken, kanske ordna en sovplats bland de vissna löven under musikestraden, men just nu kändes det fint att bara sitta där. Han trivdes i parken och sökte sig ofta dit när han hade något att tänka igenom. Ibland kunde han stöta på knullande par i parkens träddungar, men Eddie struntade i dem och de struntade i honom. På skolgården hade han hört en del kusliga historier om de fikusar som drällde omkring i parken på kvällarna när solen gått ner, och accepterade självklart dessa historier som dagsens sanning, men själv hade han aldrig blivit antastad. Parken var ett fridfullt ställe och det bästa av alltsammans var just det ställe där han hade slagit sig ner nu. Han tyckte om det under högsommaren, då vattenståndet var så lågt att vattnet kluckade mellan stenarna och till och med delade upp sig i små isolerade rännilar som ringlade hit och dit och ibland smälte samman igen. Han tyckte om det i slutet av mars och början av april, direkt efter islossningen, och kunde stå där vid kanalen (för det var för kallt att sätta sig, om man inte ville frysa röven av sig) i en hel timme eller mer, med huvan uppdragen på den gamla parkasen, som vid det här laget var två år för liten, och händerna nerkörda i fickorna, utan att ens märka hur hans beniga kropp huttrade och ryste. Den första och andra veckan efter islossningen utövade kanalen en fruktansvärd, oemotståndlig dragningskraft på honom. Han var helt fascinerad av hur vattnet vitbubblande forsade fram under det stensatta valvet och dånade förbi honom och förde med sig pinnar och grenar och allt möjligt skräp. Han hade mer än en gång drömt om hur han kom gående längs kanalen i mars tillsammans med styvfadern och gav fanskapet en stor rejäl knuff. Då skulle fanskapet vilt skriande falla rätt i strömmen, med vilt viftande armar för att försöka återvinna balansen, och Edward skulle stå vid betongräcket och se honom föras bort av strömmen, med huvudet som en guppande svart kula, mitt i allt detta vilt forsande och skummande vatten. Och där skulle han alltså stå, och hålla händerna som en ropare runt munnen och skrika: DÄR FICK DU FÖR ATT DU MÖRDADE DORSEY, DIN RUTTNA KUKSUGARE! OCH GLÖM INTE, NU NÄR DU SNART ÄR I HELVETET, ATT TALA OM FÖR DJÄVULEN ATT DET SISTA DU HÖRDE HÄR I LIVET VAR JAG, SOM SA ÅT DIG ATT GE DIG PÅ NÅGON I DIN EGEN STORLEK I STÄLLET! Så kunde det så klart inte bli, men nog var det väl ändå en underbar fantasi? En härlig dröm att drömma när man satt här vid kanalen, en …

Han hade suttit där och sett tvärs över kanalen mot high school-byggnaden och lett ett sömnigt och ganska vackert leende medan han för sin inre syn såg styvfadern föras bort av vårflodens forsande vatten, bort ur hans eget liv för alltid. Och det mjuka men starka greppet överraskade honom så till den grad att han nästan förlorade balansen och ramlade ner i kanalen.

Det är säkert någon sådan där fikus som de stora grabbarna alltid pratar om, tänkte han och vände blicken neråt. Och då föll hans haka rätt ner och varm urin rann utför hans ben och färgade jeansen svarta i månskenet. För det var ingen fikus.

Det var Dorsey i de kläder han haft på sig när han begravdes, Dorsey i sin blå blazer och de grå byxorna, men nu var blazern en gyttjig trasa och den gula skjortan var totalförstörd och byxorna klibbade fast vid ben som var tunna som kvastskaft. Och Dorseys huvud var hoptryckt på ett kusligt sätt, som om det hade urholkats bak och som en följd därav pressats upp där fram. Dorsey flinade mot honom.

”Eddieeee”, kraxade hans döde bror och lät precis som dessa döda som alltid kommer tillbaka från graven i skräckserierna. Dorseys grin blev allt bredare. Gula tänder glimmade i hans mun och det var som om saker och ting slingrade någonstans långt inne i det där mörkret.

Eddie försökte skrika. Vågor av grå chock vällde fram över honom, och han hade en underlig känsla av att sväva. Men detta var ingen dröm – han var klarvaken. Handen som grep om gymnastikskon var vit som en fiskbuk. Broderns bara fötter klängde på något sätt fast vid betongen. Någonting hade bitit av båda hälarna.

Eddie ville skrika men kunde inte. Hans lungor rymde inte tillräckligt med luft för att kunna få fram ett skrik. Allt han kunde åstadkomma var ett underligt, sprött, jämrande läte. Mer än så kunde han inte få fram. Fast det gjorde ingenting. Om bara några sekunder skulle hans förnuft braka sönder och samman och sedan skulle ingenting spela någon roll längre. Dorseys hand var liten men obeveklig. Eddies skinkor gled fram över betongen, allt närmare kanalkanten.

Han gav fortfarande ifrån sig samma sprött jämrande läte när han förde armarna bakåt och grep tag i betongkanten och stötte sig bakåt. Han kände hur handen om hans fot gled undan, hörde en ilsken väsning och hann tänka: Det där är inte Dorsey. Vad det är för något vet jag inte, men det är inte Dorsey. Och sedan flödade adrenalinet fram genom hela hans kropp och han kravlade sig bort, försökte springa redan innan han ens kommit på fötter och andades i korta, visslande stötar.

Vita händer dök upp vid kanalkanten. Eddie hörde ett blött, plaskande ljud. Vattendroppar flöt uppåt från död och likvit hud i månskenet. Och nu dök Dorseys ansikte upp över kanten. Dimmiga röda gnistor blixtrade i de insjunkna ögonen. Det våta håret satt som klistrat vid skallen. Gyttjan låg i ränder över ansiktet som krigsmålning.

Då började Eddies bröst äntligen fungera igen. Han drog djupt efter andan och andades ut luften igen med ett väldigt skrik. Samtidigt kom han upp på fötter och satte genast full fart. Medan han sprang kastade han då och då en blick över axeln, eftersom han ville ha koll på var Dorsey fanns, och följden blev att han sprang rakt mot en stor alm.

Det kändes som om någon – styvfadern, till exempel – hade sprängt en dynamitladdning i hans vänstra axel. Massor av stjärnor flög hit och dit i hans skalle. Han föll rätt ner vid trädets fot som om han drabbats av ett klubbslag, med en liten rännil av blod rinnande från vänster tinning, och plaskade i kanske nittio sekunder omkring i halvmedvetandets vatten. Men sedan lyckades han ta sig på fötter igen. Han stönade till när han försökte lyfta vänstra armen. Den ville inte följa med. Kändes stum och långt borta. Så han lyfte högra handen i stället och gned sitt värkande huvud.

Och sedan kom han plötsligt ihåg vad som fått honom att springa rätt på den där almen och såg sig omkring.

Där framme hade han kanalens kant, vit som ben och rak som en sträng i månskenet. Men varelsen från kanalen syntes inte till … om det nu funnits en sådan varelse. Han arbetade sig långsamt runt i en cirkel på trehundrasextio grader. Sassey Park låg alldeles tyst och lika stilla som ett svartvitt foto. Men tårpilarna lät sina magra armar hänga neråt som i sorg i dunklet, och vilket vanvett som helst kunde ju dölja sig i deras skydd.

Eddie började gå genom parken och försökte hålla utkik åt alla håll samtidigt. Den skadade axeln värkte i perfekt och plågsam synkronisering med hjärtslagen.

Eddieeee, jämrade vinden mellan träden, vill du verkligen inte träffa mig, Eddieeee? Han kände slappa likfingrar smeka hans hals och for runt och förde händerna till halsen. Men när hans fötter trasslade ihop sig med varandra och han föll såg han att de där fingrarna bara var ormbunkar som rörde sig för vinden.

Han tog sig upp igen. Ville helst springa, men när han försökte exploderade en ny dynamitladdning i axeln och han måste stanna. Han visste på något sätt att han borde ha kommit över sin rädsla nu, och hånade sig själv för att han kunde vara en så dum liten unge att han blev livrädd för en vattenspegling eller för att han råkade somna till utan att märka det och drabbades av en mardröm. Men rädslan ville inte ge med sig, tvärtom. Vid det här laget slog hans hjärta så snabbt att han inte kunde särskilja de enskilda slagen, och han var säker på att det snart skulle ge upp av ren skräck. Fortfarande kunde han inte springa, men när han kommit ut från tårpilarna lyckades han åtminstone åstadkomma ett slags haltande trav.

Han riktade in blicken mot gatlyktan vid stora grinden till parken, satte kurs mot denna ljuspunkt, lyckades öka farten lite och tänkte: Jag ska klara mig fram till ljuset där och sedan är saken klar. Jag ska klara mig till ljuset och sedan är saken klar. Klart lysande ljus, inte rädd längre, uppe hela natten, det var som katten …

Eddie hörde hur varelsen trängde sig fram genom tårpilarna. Om han vände sig om skulle han säkert kunna se den. Den vann på honom. Han hörde ljudet av dess steg, ett slags hasande, plaskande ljud, men han vägrade att se sig om, nej, bara se framåt mot gatlyktan, ljuset var räddningen, det gällde bara att fullfölja flykten till ljuset, och nu var han nästan framme vid det, nästan …

Det var stanken som fick honom att se sig om. En överväldigande stank, som om man lämnat en massa fisk att ruttna i en stor hög som förvandlats till en sörjig smet i sommarvärmen. Stanken från ett dött hav.

Det var inte längre Dorsey som jagade honom; detta var Skräcken från Svarta Lagunen. Monstrets nos var lång och veckad. En grön vätska droppade ur svarta springor som satt som lodräta munnar i kinderna. Ögonen var vita och såg ut som maneter. De simhudsförsedda händerna hade klor som var vassa som rakblad. Och det andades tungt och bubblande, som en dykare med dålig regulator. När det upptäckte att Eddie såg det drogs de grönsvarta läpparna undan från de stora huggtänderna till ett dött och tomt leende.

Monstret hasade tungt efter honom, drypande av väta, och plötsligt förstod Eddie vad det var ute efter. Det tänkte ta honom med sig tillbaka till kanalen och dra honom med sig ner i det fuktiga mörkret inne i kanalens underjordiska del. Och där tänkte det äta upp honom.

Eddie ökade farten. Natriumlampan vid grinden kom allt närmare. Han kunde redan se dess omgivande halo av flygande insekter av olika slag. En långtradare kom förbi på väg mot Väg 2; dess förare höll just på att arbeta sig upp genom växlarna och i sin desperata förskräckelse ägnade Eddie ett kort ögonblick åt tanken på hur mannen i bilen kunde sitta där och dricka kaffe ur en pappmugg och höra en Buddy Holly-melodi i radion, helt omedveten om att det på mindre än tvåhundra meters håll kunde finnas en pojke som kanske skulle vara död redan om tjugo sekunder.

Stanken. Den överväldigande stanken från monstret. Som vann på honom. Överallt omkring honom.

Det var en parkbänk han föll över. Några ungar hade vält omkull den tidigare på kvällen, eftersom de hade bråttom att hinna hem i tid före utegångsförbudet. Sätet stack upp ett par tum över gräset, en grön nyans på en annan, nästan osynligt i det månsvaga mörkret. Sätets kant drämde till Eddie över skenbenen och åstadkom ett utbrott av häftig, glasklar smärta. Benen vek sig under honom och han föll omkull i gräset.

En blick bakåt och han såg varelsen närma sig, med ögon vita som förlorade ägg, fjäll som droppade slem i samma färg som tång, gälar upp och ner längs dess svällande hals och kinder som öppnades och stängdes.

”Ag!” kraxade Eddie. Det tycktes vara det enda ord han kunde åstadkomma. ”Ag! Ag! Ag! Ag!”

Nu måste han nöja sig med att kravla vidare, med fingrarna nerkörda djupt i marken som dragkrokar. Tungan hängde ut ur munnen.

Sekunden innan varelsens fiskluktande, horniga händer slöts kring hans hals nåddes han av en tröstande tanke: Detta är bara en dröm – det måste det vara. Varelsen finns inte på riktigt, Svarta Lagunen finns inte på riktigt, och om den har funnits så var det i Sydafrika eller i Everglades i Florida eller någon annanstans i den stilen. Detta är bara en dröm och snart vaknar jag i min säng eller kanske bland löven under musikestraden och …

Och sedan slöts groddjurshänder om halsen på honom och Eddies hesa rop tystnade. När varelsen vände på honom rispade de hornutskott som stack ut från dess händer blödande märken som var som kalligrafiska tecken på hans hals. Han stirrade in i dess glödande vita ögon och kände hur simhuden mellan fingrarna pressade mot hans hals som allt stramare band av levande sjögräs. Och hans blick, skärpt av skräcken, observerade den fena, något som liknade både en tuppkam och dvärgmalens giftiga ryggfena, som höjde sig överst på varelsens buckliga och bepansrade skalle. När varelsens händer grep hårdare och snörde av all lufttillförsel kunde han till och med se hur båglampans vita ljus övergick i ett rökigt grönt när det lyste genom huvudfenans membran.

”Du … finns … inte … på riktigt”, pressade Eddie fram, men nu blev de där molnen av gråhet allt tätare och han förstod matt och suddigt att den sannerligen var verklig nog, denna varelse. När allt kom omkring höll den ju just på att döda honom.

Ändå försökte Eddie rationalisera detta som hände ända in i det sista – när varelsen körde in klorna i halsens mjälla kött, när hans egen halspulsåder slets upp och blodet varmt och smärtfritt sprutade ut över varelsens kräldjurspansar, trevade Eddies händer envist över varelsens rygg, på jakt efter blixtlåset. De sjönk ner först när varelsen med en förnöjd grymtning slet loss Eddies huvud från axlarna.

Och när Eddies föreställning om hur Det såg ut började blekna, började Det snabbt övergå till en helt ny yttre form.

Ur stånd att sova och plågad av mardrömmar steg en pojke som hette Michael Hanlon upp redan i gryningen på sommarlovets första dag. Det tidiga morgonljuset var svagt och försvagades ytterligare av en låg och tät markdimma som skulle komma att lyfta vid åttatiden och ta bort omslagspapperet från en fulländad sommardag.

Men det skulle komma senare. Just nu var hela världen grå och rosafärgad och tyst som en katt som går på en matta.

Mike skyndade utför trappan, klädd i manchesterbyxor, t-shirt och svarta basketskor med höga skaft, åt en skål Wheaties (egentligen gillade han inte veteflingor, men det var presenten i paketet som lockade honom – Kapten Midnights Magiska Kodknäckarring) och kastade sig sedan upp på sin trogna cykel och trampade i väg mot staden, på trottoarerna för dimmans skull. Dimman gjorde allt annorlunda, förvandlade de vardagligaste föremål som brandposter och trafikljus till sällsamma objekt – både främmande och en aning kusliga. Man hörde bilar men såg dem inte, och den underliga akustik dimman åstadkom innebar att man aldrig visste om de var långt borta eller nära, förrän man till slut såg dem komma farande ut ur dimman med spöklika glorior av fukt kring strålkastarna.

Han tog av åt vänster när han kom till Jackson Street, för att undvika centrum, och fortsatte sedan till Main Street via Palmer Lane – och under den korta färden längs denna lilla bigata på ett enda kvarter passerade han det hus där han skulle komma att bo som vuxen. Men han såg inte ens åt det – det var bara en liten tvåvåningsvilla med garage och en liten gräsmatta. Huset avgav inga speciella vibrationer till pojken som skulle komma att tillbringa större delen av sitt vuxna liv som dess ägare och enda invånare.

Framme vid Main Street svängde han till höger och cyklade vidare mot Bassey Park, hela tiden utan något bestämt mål, cyklade där bara och njöt av morgonens stillhet. Sedan han väl kommit in genom stora grinden steg han av cykeln, fällde ut stödet och började gå mot kanalen. Fortfarande, såvitt han visste, utan något bestämt mål. Och han hade definitivt inte en tanke på att hans mardrömmar under natten kunde ha något att göra med vägvalet nu på morgonen. Faktiskt mindes han ju inte ens särskilt bra vad de hade handlat om – bara att han haft den ena mardrömmen efter den andra ända tills han vaknade vid femtiden, på en gång svettig och huttrande, och helt inställd på att äta en snabb frukost och sedan sticka ut på stan med cykeln.

Dimman där i Bassey Park var uppladdad med en lukt som han inte gillade alls – en saltmättad men gammal och unken lukt av hav. Han hade känt den där lukten förr, var så säker. Det hände ofta att de tidiga morgondimmorna förde med sig havets dofter till Derry, trots att staden låg sextiofem kilometer från kusten. Men den speciella lukt han kände nu verkade mer mättad, starkare och vitalare. Nästan hotfull.

Plötsligt fick han syn på något. Och sedan böjde han sig ner och tog upp en billig liten pennkniv med två blad. Någon hade ristat in initialerna E.C. på dess ena sida. Mike såg fundersamt på kniven och stoppade sedan ner den i fickan. Med upphittarens rätt, tänkte han.

Han såg sig omkring. Inte långt från det ställe där han hade hittat kniven låg en kullvält parkbänk. Han ställde upp den igen, satte tillbaka dess järnfötter i hålen de gjort i marken under månader, kanske år. Bortom bänken var det ett område där gräset verkade nertrampat och tovigt … och två fåror som ledde bort därifrån. Gräset höll på att resa sig igen, men de där båda fårorna var fortfarande mycket tydliga. De ledde bort mot kanalen båda två.

Men han ville inte komma ihåg fågeln och förträngde därför den tanken. Ett hundslagsmål bara. Och segraren måste ha gått hårt åt förloraren. Det var en övertygande förklaring, som av någon orsak inte övertygade honom alls. Tankarna på fågeln försökte hela tiden ta sig in i medvetandet igen – fågeln som han hade sett ute vid Kitchenerverken, en fågel som Stan Uris aldrig skulle ha kunnat hitta i sin fågelbok.

Men i stället för att skynda ut ur parken började han följa spåren. Och medan han gjorde det hittade han på en liten historia. En mordhistoria. Här har vi den där grabben, alltså, som är ute alldeles för sent. Ute sedan förbudet har börjat. Mördaren suger honom och tar livet av honom. Och hur gör han sig av med liket? Jo, han släpar i väg det till kanalen och kastar i det, så klart! Precis som i ”Alfred Hitchcock presenterar”!

Nog borde väl de spår han följde kunna härröra från ett par skor med fötter i som drogs fram över marken?

Mike ryckte till och såg sig nervöst omkring. För historien han hittat på kändes plötsligt lite för verklig.

Och anta att det inte var en människa som gjort det utan ett monster. Ett sådant som finns i skräckserierna och i skräckromanerna eller skräckfilmer eller

Han kom fram till att han inte alls gillade sin historia. Den var idiotisk. Han försökte glömma den, men den höll sig envist kvar i skallen. Än sen då? Då fick den väl stanna där, då. Det var ju enbart dumt. Att cykla in till stan hade också varit dumt. Och det var dumt att följa de här spåren i gräset. Pappa hade säkert en massa jobb åt honom där hemma. Han borde cykla hem igen och börja jobba, för annars skulle han säkert bli tvungen att stå uppe på höloftet och sprida hö när dagen var som hetast. Visst, han borde cykla hem genast. Och det var just vad han skulle göra.

I stället för att återvända till cykeln och cykla hem och sätta i gång med sina sysslor fortsatte han att följa spåren i gräset. Här och var fanns fler fläckar av intorkat blod. Fast inte många. Inte lika mycket blod som i det nertrampade gräset där borta vid parkbänken som han hade rest upp.

Vid det här laget kunde Mike höra kanalen. Den rann stilla och lugnt. Och i nästa ögonblick materialiserades betongkanten i dimman.

Där låg det också något i gräset. Det här verkar ju vara min dag – en riktig upphittardag, tänkte hans förnuft med lite tveksam humor, och sedan skrek en mås någonstans och Mike ryckte till och tänkte återigen på fågeln som han hade sett den där dagen, den där dagen i våras.

Vad det än är som ligger där i gräset, så vill jag inte se på det. Och det var verkligen ärligt menat, men här stod han i stället böjd över det, med händerna stödda mot låren strax över knäna, för att se vad det var för något.

Måsen skrek på nytt. Mike stirrade på det blodiga tygstycket och mindes det som hänt honom i våras.

För Mikes del var det inte när de första krokusarna dök upp under moderns köksfönster eller när skolbarnen började ta med sig stenkulor och hopprep till skolan eller ens när Washington Senators körde i gång baseballsäsongen (och oftast fick ordentligt på nöten på kuppen) som våren började på riktigt, utan när hans far hojtade på honom att komma och hjälpa till med att få ut den gamla lastbilsjäveln ur ladan. Det var en ganska märklig lastbil det rörde sig om. Främre halvan var en gammal A-Ford, medan bakdelen bestod av en öppen pickup, vars bakbräde var resterna av en gammal hönshusdörr. Om vintern inte varit alltför kall brukade de båda med gemensamma krafter kunna få i gång kärran genom att knuffa den nerför uppfarten. Förarhytten saknade både dörrar och vindruta. Förarsätet bestod av hälften av en gammal soffa, som Will Hanlon hade hittat på Derrys soptipp. Och växelspaken hade en dörrknopp av glas överst.

De brukade skjuta på den nerför uppfarten, en på var sida, och när de fått den i ordentlig rullning hoppade Will in, vred om startnyckeln, minskade på tändningen, trampade på kopplingen och lade in ettans växel med den stora handen om glasknoppen. Sedan hojtade han: ”Nu gäller det!” och släppte kopplingspedalen och den gamla Fordmotorn hostade och harklade, puttrade och baktände … och ibland började den rent av dra i gång, till en början ojämnt men så småningom allt säkrare. När så skett dånade Will backen ner mot Rhulin Farms, vände på deras uppfart (om han valt den andra uppfarten skulle Henry Bowers tokige pappa Butch sannolikt ha pepprat honom med hagelbössan) och dånade sedan tillbaka igen, med den ljuddämparlösa motorn ilsket gnisslande och tjutande medan Mike hoppade upp och ner av upphetsning, hurrande och tjoande, och modern dök upp i köksdörren, torkade av händerna på en diskhandduk och försökte låtsas ett ogillande som hon inte kände.

Men ibland vägrade lastbilen att låta sig rullas i gång, och då måste Mike vänta medan fadern gick tillbaka till ladan och kom ut igen med startveven under armen, ilsket muttrande. Mike var tämligen säker på att en del av orden han muttrade måste vara svordomar, och sådana gånger var han faktiskt lite rädd för fadern. (Det var först långt senare, under ett av dessa oändligt långa besök på sjukhuset där Will Hanlon låg döende, som han fick klarhet i att faderns muttrande berodde på att denne var rädd för startveven sedan den en gång hade sparkat bakut, farit ut ur sitt vevhål och slitit upp hans ena mungipa.)

”Håll dig undan nu, Mikey”, brukade han säga när han förde in startveven i hålet vid kylarens bas. Och när Forden äntligen drog i gång sa han alltid att han skulle byta den mot en Cheva. Men det gjorde han aldrig. Det gamla missfostret till A-Ford stod hela tiden kvar på sin plats i ladan bakom boningshuset, upp till hjulaxlarna och hönshusbaklämmen i ogräs.

Och när skrället funkade, och Mike satt på passagerarplatsen och kände lukten av varm olja och blåa avgaser, ivrig och upphetsad av den friska vind som sköljde in genom hålet där det en gång hade suttit en vindruta, brukade han tänka: Nu är våren här igen. Det stora uppvaknandets tid är inne för oss alla. Och då hurrade han tyst men jublande inom sig, med glädjerop som fick väggarna i förarhytten – den som mestadels var en glädjens boning – att skallra. Då älskade han allt omkring sig, och allra mest älskade han fadern och hans muntra grin när han hojtade: ”Håll dig fast ordentligt nu, Mikey! För här ska valsas! Nu ska här bli fart på fågelskrällena!”

Och sedan dånade den gamla A-Ford-jäveln i väg uppför uppfarten så att svart jord och gråa lerklumpar sprutade ut under bakhjulen och Mike och hans far studsade upp och ner på soffsätet i den öppna förarhytten och skrattade som dårar. Will lät kärran skramla och stånka fram genom det höga gräset på bortre fältet, som skulle ge hö frampå höstkanten, mot antingen södra fältet (potatis), västra fältet (majs och bönor) eller östra fältet (ärter, squash och pumpor). Och där de kom körande flög allehanda fåglar förskräckt upp ur gräset framför dem, vilt skriande. En gång kom en rapphöna uppflygande, en magnifik fågel, brun som en ek om senhösten, med explosivt surrande vingslag som var fullt hörbara rätt genom motorns skramlande oväsen.

Arbetsåret på gården började med stenröjningen. Varenda dag i en veckas tid körde de runt med sin A-Ford och lastade flaket med stenar som annars skulle kunna gå illa åt harvpinnarna när tiden var inne att harva och så eller plantera. Då kunde det ibland hända att kärran fastnade i vårgyttjan, varpå Will återigen brast ut i muttrande tirader … fler svordomar, förmodade Mike. En del av faderns ord och uttryck kände han igen, men andra, som till exempel ”skökoson”, fattade han inte alls. Han hade stött på det där ordet ”sköka” i Bibeln och fått ett allmänt intryck av att en sköka måste vara en kvinna som kom från en stad som hette Babylon. Han hade faktiskt en gång tänkt fråga fadern rent ut vad en sköka var för något, men så hade Forden fastnat i gyttja ända upp till spiralfjädringen, åskmolnen hade lägrat sig över faderns panna och han hade bestämt sig för att vänta till ett lämpligare tillfälle. Det hade slutat med att han frågade Richie Tozier i stället, och Richie hade svarat att hans pappa hade sagt att en sköka var detsamma som en hora, och att en hora var en kvinna som var tillsammans med män mot betalning. ”Vadå tillsammans?” hade Mike frågat, och då hade Richie skakat på huvudet och gått sin väg.

En annan gång hade Mike frågat fadern hur det kunde komma sig att fast de plockade sten i april vartenda år, så fanns det ändå alltid bara fler stenar i april året därpå.

De hade just blivit klara med det årets stenröjning och stod framemot solnedgången sista dagen och betraktade sin stentipp. En erbarmligt dålig grusväg, alltför erbarmlig egentligen för att alls kunna kallas väg, ledde från västra fältets nedersta del ner till stentippen, en ravin nere vid Kenduskeag Streams strandbank, som vid det här laget var en enda röra av sten som genom åren forslats dit från Wills ägor.

Will hade stått där och blickat ut över denna stenöken som han själv skapat, först ensam och så småningom med hjälp av sin son (någonstans under alla dessa stenar låg de multnande resterna av alla de stubbar han brutit upp en i taget, innan han alls kunde börja odla upp jorden här). Och när sonen ställde sin fråga hade han tänt en cigarett och sagt: ”Far min brukade alltid säga att Gud älskar stenar, husflugor, ogräs och fattiga människor över allting annat han skapat, och att det är därför han har skapat sådana massor av dem.”

”Ja, jag tror faktiskt att det är just vad de gör”, sa Will. ”Det är i varje fall den enda förklaring jag kan komma på.”

Just då skriade en lom någonstans på andra sidan ån, som vilade i en dunkel solnedgång som färgade dess vatten djupt orangerött. Lommens rop lät så ensamt och övergivet, så övergivet att Mike kände hur han fick gåshud på sina trötta armar.

”Jag tycker så mycket om dig, pappa”, sa han plötsligt, och kärleken inom honom var så stark att han fick tårar i ögonen.

”Och jag tycker om dig, Mikey”, sa fadern och kramade honom hårt med sina starka armar. Mike kände det grova tyget i faderns flanellskjorta mot sin kind. ”Och vad säger du om att dunsta hem nu? Då bör vi ju komma ungefär lagom för att hinna bada båda två innan den lilla kvinnan där hemma dukar fram middagen.”

”Ayah på dig själv, du”, sa Will Hanlon och de skrattade båda två. De kände sig rejält trötta, men samtidigt kändes det fint, till både kropp och själ. Armarna och benen hade fått jobba hårt, men inte för hårt, och händerna hade hårdnat och styvnat av allt stenbrytandet, men värkte inte alltför mycket.

Våren är här, tänkte Mike den kvällen, då han låg och dåsade i sitt rum medan hans föräldrar tittade på ”The Honeymooners” i teven i rummet bredvid. Våren har kommit, tack gode Gud, tack så väldigt mycket. Och när han lade sig till rätta för att sova, och sjönk in i sömnen, hörde han lommens rop på nytt, och avståndet till dess sumpmarker smälte samman med det han kände och önskade i sömnen och de blev till ett. Våren var en jobbig tid, men en fin tid samtidigt.

Efter stenröjningen brukade Will parkera Forden i det höga gräset bakom huset och köra ut traktorn ur ladan. Och sedan började harvningen, då fadern körde traktorn och Mike antingen satt bak och höll sig fast vid järnsätet eller gick bredvid och plockade upp stenar som de hade missat och kastade undan dem. Och sedan var såddens och planteringens tid inne, och efter den följde sommarens arbete med hackande och rensande och kupande. Mor i huset snyggade upp Larry, Moe och Curly, gårdens tre fågelskrämmor, och Mike hjälpte sin far att göra älgbölare och sätta fast dem på fågelskrämmornas huvuden. En älgbölare var en konservburk som öppnats i både topp och botten. Sedan fäste man ett grundligt vaxat och hartsat snöre tvärs över burken och spände det ordentligt, och när vinden sedan blåste tvärs genom burken åstadkom den ett fantastiskt spöklikt ljud, ett slags jämrande, kraxande läte. Och medan de fåglar som härjade på fälten snart nog upptäckte att Larry, Moe och Curly var helt ofarliga, lät de sig alltid skrämmas av älgbölarna.

Och i juli var det inte bara hackning och gallring och kupande längre, för då började skörden på allvar – först ärterna och rädisorna, och sedan sallaten och tomaterna, som börjat sin bana i lådor i uthuset, och sedan var det majsen och bönorna i augusti, mer majs och bönor i september, och därefter pumporna och squashen. Och någonstans mitt i alltsammans var färskpotatisens tid inne och sedan kom den tid då dagarna blev kortare och luften kyligare och Mike och hans far tog in älgbölarna (som sedan alltid tycktes försvinna under vintern; det verkade som om de måste göra nya varenda vår). Och dagen därpå tog Will kontakt med Norman Sadler, som var lika tyst och träskallig som sonen Moose men enormt mycket snällare och hyggligare, och Normie kom över med sin potatisupptagare.

Sedan plockade de potatis allesammans i tre veckors tid. Utöver den egna familjen brukade Will leja tre, fyra high school-ungdomar som plockningshjälpare och betalade dem tjugofem cent tunnan. Då rullade A-Forden långsamt upp och ner längs raderna på södra fältet, den största av gårdens odlingsmarker, hela tiden på låg växel och med baklämmen nerfälld och flaket fullt med tunnor, varje tunna märkt med namnet på den person som plockade i den, och vid dagens slut öppnade Will sin gamla nötta plånbok och betalade ut vad plockaren i fråga hade tjänat under dagen. Mike fick betalt, han också, liksom modern – och det de fick var deras privata pengar, och Will Hanlon frågade aldrig någon av dem vad de använde sina pengar till. Mike hade fått en femprocentig andel i gården när han fyllde fem år – tillräckligt gammal, som Will påpekat för honom, för att kunna hålla i en hacka och se skillnaden mellan häxgräs och ärtplantor. Och sedan dess hade hans andel i gården ökat för varje år med ytterligare en procent, och dagen efter Tacksägelsedagen varje år räknade Will ut vad gården hade inbringat och satte undan Mikes andel … men de pengarna såg Mike aldrig. De gick rätt in på hans konto för högre utbildning så småningom och fick aldrig röras, inte under några omständigheter.

Och till slut kom den dag då Normie Sadler körde hem sin potatisupptagare igen. Vid det laget hade luften i allmänhet hunnit bli grå och kall och frosten hade lägrat sig på de drivor av apelsingula pumpor som staplats upp mot ladans vägg. Och en dag stod Mike i dörröppningen, rödnäst och med de smutsiga händerna nerkörda i jeansfickorna, och såg fadern köra in först traktorn och sedan A-Forden i ladan. Vi börjar bli klara att gå i ide igen, tänkte han. Våren … försvunnen. Sommaren … över. Skördetiden … avslutad. Allt som var kvar nu var den sista stumpen av hösten – avlövade träd, tjäle i den frusna jorden, lite isknypplerier längs Kenduskeag Streams stränder. Och ute på fälten hände det att kråkorna slog sig ner på Moes och Larrys och Curlys axlar och satt där i godan ro. För nu var fågelskrämmorna stumma och ofarliga.

Mike kände sig inte speciellt dyster vid tanken på att ännu ett år gick mot sitt slut – som nio–tioåring var han fortfarande alldeles för ung för att grubbla över den död som väntar oss alla – för det fanns ju så mycket att se fram emot: kälkåkning i McCarron Park (eller på Rhulin Hill här ute i Derrytown, om man var djärv nog, även om Rhulin Hill nog var mest för de större barnen), skridskoåkning, snöbollskrig, snöfästningar. Det här var rätta tiden att tänka på hur det kändes att ge sig ut på snöskor för att hämta en julgran tillsammans med pappa, rätta tiden att tänka och hoppas på de där utförsskidorna av märket Nordica som han kanske, kanske skulle få i julklapp. Så vintern var en fin tid men att se på när fadern körde in A-Forden i ladan igen

fick honom alltid att känna sig så sorgsen. Flockarna av fåglar som flög söderut inför vintern gjorde också honom sorgsen, för att inte tala om hur en viss snedriktning hos ljuset ibland kunde få honom att vilja gråta utan någon vettig orsak. Vi börjar bli färdiga att gå i ide igen …

Men allt var inte bara skolan och sysslorna i hemmet, sysslorna i hemmet och skolan – Will Hanlon hade mer än en gång sagt till sin fru att en pojke måste få ha tid att ge sig ut och fiska, även om det inte är just fiske han ägnar sig åt. När Mike kom hem från skolan lade han, det första han gjorde, ifrån sig böckerna på teveapparaten i finrummet, ordnade sedan en lättare måltid åt sig (han var speciellt förtjust i smörgåsar med jordnötssmör och lök, en förkärlek som fick modern att hjälplöst blicka mot himlen), och tittade därefter på den lapp som fadern lagt fram åt honom och där Will talade om för Mike var han befann sig och vad Mike själv hade att göra för dagen – vissa rader som skulle rensas eller plockas, korgar som skulle hit eller dit, grödor som skulle vändas, ladan som skulle sopas, allt möjligt. Men åtminstone en skoldag i veckan – och ibland två – låg det ingen sådan lapp och väntade. Och de dagarna kunde Mike gå och fiska, även om han kanske inte ägnade sig åt just fiske då. Och det var fina dagar … dagar då han inte måste vara på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt och följaktligen inte hade bråttom någon annanstans alls.

Då och då hände det att det låg ett helt annat slags lapp och väntade. ”Inga hemsysslor i dag”, kunde det stå. ”Gå i stället till Old Cape och titta på spårvägsspåren.” Då pallrade Mike sig i väg till Old Cape, letade rätt på de gator där spåren fortfarande fanns kvar och studerade dem och förundrades över de där tågliknande vagnarna som hade rullat fram mitt på gatorna. Sedan pratade han och fadern på kvällen om spårvagnarna och fadern visade honom bilder ur sitt fotoalbum med foton av spårvagnarna från den tiden då de fortfarande gick; en konstig apparat på spårvagnens tak hade kontakt uppåt med en elledning, och det stod cigarettreklam på spårvagnarnas sidor. En annan gång hade han skickat Mike till Memorial Park, där vattentornet låg, för att titta på fågelbadet, och en gång hade de gått till tingshuset tillsammans för att titta på en fasansfull manick som polismästare Borton hade hittat uppe på vinden där. Det var en sak som kallades luffarstol. Den var av gjutjärn och det satt hand- och fotbojor fästade vid armstöden och benen. Runda knoppar stack ut från både ryggen och sätet. Stolen påminde Mike om ett foto han sett i någon bok av den elektriska stolen i Sing Sing. Borton lät Mike sätta sig i luffarstolen och pröva på hand- och fotbojorna.

När det inte längre kändes lika nytt och spännande att pröva på ett par riktiga bojor tittade Mike frågande på fadern och polismästare Borton, ur stånd att fatta varför detta betraktades som ett så fasansfullt straff för de ”lodisar” som Borton kallade luffarna som kommit till staden på tjugo- och trettiotalen. Visst gjorde de där bulorna stolen lite obekväm att sitta i, och samtidigt hindrade ju fjättrarna kring handleder och anklar den sittande från att ändra ställning och få det lite bekvämare, men …

”Nå, du är ju bara en liten grabb”, sa polismästare Borton leende. ”Hur mycket väger du? Trettio, trettiofem kilo, så där? De flesta av de lodisar som sheriff Sully på sin tid fjättrade i den där stolen vägde minst dubbelt så mycket. Så det började kännas otrevligt för dem efter någon timme, verkligt obekvämt efter ett par tre timmar och rent rasande illa efter fyra, fem timmar. Efter sju, åtta timmar började de böla och skrika och efter så där en sexton, sjutton timmar grät de högt. Och när deras tjugofyratimmarssittande i den där stolen äntligen var över var de beredda att svära inför Gud och alla människor på att de skulle ta en lång omväg runt Derry nästa gång de kom tjuvåkande upp genom New England. Och såvitt jag vet höll de flesta det löftet. Tjugofyra timmar i luffarstolen var ett tungt vägande övertalningsmedel …”

Plötsligt kändes det som om det fanns fler bulor på stolen, knoppar som grävde sig allt djupare in i skinkorna på honom, korsryggen, ryggraden, till och med nacken. ”Kan jag få kliva ur stolen nu?” frågade han artigt, och då log polismästare Borton på nytt. Och för ett ögonblick, ett panikslaget brottstycke av tid, trodde Mike att polischefen bara skulle vifta med nyckeln till bojorna framför honom och svara Så klart jag släpper loss dig … när du har suttit av dina tjugofyra timmar.

”Nej”, svarade fadern i så kort ton att Mike inte vågade komma med fler frågor.

Men Mike trivdes verkligen på de flesta av de ställen i Derry dit fadern skickade honom eller tog honom med sig, och när pojken var tio år hade fadern lyckats helt med att smitta sonen med sitt eget intresse för de olika skikten i Derrys historia. Ibland, som när Mike förde fingrarna över de små kiselstenarna på den lilla sockeln till fågelbadet i Memorial Park, eller satte sig på huk för att närmare studera spårvägsspåren i gatan på Mont Street i Old Cape, kunde han drabbas av en djuplodande känsla av tid … av tiden som något verkligt och reellt, som något som hade en osynlig tyngd, precis som också solskenet enligt vetenskapsmännen hade tyngd (en del av hans skolkamrater hade skrattat när fröken Greenguss berättade det för dem, men Mike hade blivit alltför fascinerad av själva tanken för att kunna dra på munnen – den första tanke som for igenom honom hade varit Så ljuset har tyngd? Men herregud, det är ju fruktansvärt!), tiden som något som till slut skulle begrava honom.

Faderns första meddelande till honom denna vår 1958 hade varit skrivet på baksidan av ett kuvert, och det stod en saltströare på kuvertet så att det inte skulle blåsa bort. Det var en varm och ljuvlig vårdag, så härligt skön, och hans mor hade öppnat alla fönster i huset. Inga hemsysslor i dag, stod det på kuvertet. Men om du har lust, så ta en cykeltur ut till Pasture Road. Där kommer du att finna en massa nedrasat murverk och gamla maskindelar ute på fältet till vänster om dig. Se dig omkring och ta med dig en souvenir hem. Men gå inte i närheten av källarhålet! Och var hemma igen före mörkrets inbrott. Du vet varför.

Han talade om för modern vart han skulle och hon rynkade bekymrat pannan. ”Kan du inte höra med Randy Robinson om han har lust att göra dig sällskap?” sa hon.

Det gjorde han också, men Randy hade åkt med sin pappa till Bangor för att köpa sättpotatis. Så Mike cyklade till Pasture Road ensam. Det var ganska långt dit, så där en sex, sju kilometer. Mike trodde att klockan borde vara ungefär tre när han lutade sin cykel mot det gamla spjälstaketet av trä på Pasture Roads vänstra sida och tog sig över till fältet innanför staketet. Det innebar att han hade ungefär en timme på sig att utforska området innan han måste påbörja hemfärden. I vanliga fall skulle hans mor inte bli särskilt orolig eller upprörd bara han var hemma igen klockan sex, när hon dukade fram maten, men en minnesvärd episod hade gett honom klart besked om att så inte var fallet detta år. Det hade varit enda gången han kom för sent hem till middagen, och hon hade varit nästan hysterisk. Hon hade jagat honom med en disktrasa i högsta hugg, och slagit honom med den där han stod med gapande mun i köksdörren med den flätade fiskkorgen med regnbågsforellen på golvet vid sina fötter.

”Du får aldrig göra mig så orolig en gång till!” skrek hon den gången. ”Aldrig någonsin! Aldrig någonsin! Aldrig-aldrig-aldrig!”

Och varje sådant aldrig hade interpunkterats med en ny örfil med disktrasan. Mike hade väntat sig att fadern skulle träda emellan och hejda henne, men det hade han inte gjort … Vilket kanske berodde på att han förstod att hennes vildkattsraseri i så fall bara skulle ha gått ut över honom också. Men Mike hade lärt sin läxa den gången – det hade räckt med de där kindpustarna med disktrasan. Hemma innan det blir mörkt. Ja mamma, jag lovar.

Han gick fram över fältet mot de titaniska ruiner som reste sig ute på dess mitt. Det han hade framför sig var givetvis resterna av Kitchenerverken – han hade cyklat förbi där förr, men hade aldrig haft en tanke på att undersöka dess ruiner närmare, och hade heller aldrig hört någon annan grabb säga att han gjort det. Och när han nu lutade sig över några nerfallna tegelstenar som samlats i ett litet röse trodde han sig förstå varför. Hela fältet vilade i ett strålande ljus, översköljt av vårhimlens solsken (fast någon gång, när ett moln dolde solen lite, var det som om en väldig jalusi av skuggor drogs ner och långsamt gled fram över fältet), men ändå vilade det något spöklikt över alltsammans – en ruvande tystnad som bröts bara av vinden. Han kände sig som en upptäcktsresande som funnit de sista resterna av någon sagoomspunnen försvunnen stad.

Längre fram och till höger höjde sig en väldig tegelcylinders mäktiga rundel ur det höga gräset. Han skyndade fram mot den och fann att det var järnverkets stora fabriksskorsten som låg där. Han blickade in i dess inre, och kände några kalla kårar söka sig upp längs ryggen. För skorstenens inre diameter var så stor att han själv skulle kunna gå upprätt genom den. Men det hade han inte den minsta avsikt att göra. För Gud allena visste ju vilka underliga äckligheter som kunde finnas där inne, fastklibbade vid de sotsvärtade innerteglen, eller vilka otrevliga varelser som kunde ha slagit upp sina bopålar där. Vinden kom i byar, stötvis. Och när den blåste fram över den fallna skorstenens mynning åstadkom den ett ljud som var kusligt likt det som uppstod när vinden fick de hartsade snören som han och fadern spände över älgbölarna att vibrera. Han drog sig nervöst ett par steg tillbaka och kom plötsligt att tänka på en film som han och fadern hade sett på ”Early Show” föregående kväll. Filmen hette Rodan, och de hade haft strålande roligt när de såg den och fadern hade skrattat och hojtat: ”Kolla fågeln, Mikey!” varje gång Rodan dök upp i rutan. Och Mike hade riktat ena pekfingret mot den och låtsasskjutit den ända tills modern stack in huvudet och sa åt dem att dämpa ner sig innan hon fick huvudvärk av allt oväsendet.

Men nu kändes den där filmen inte så kul längre. I filmen hade Rodan påträffats djupt nere i jordens innandömen av japanska kolgruvarbetare som höll på att gräva världens djupaste gruvschakt. Och när man blickade in i skorstenens mörka inre var det blott alltför lätt att tänka sig den där fågeln hopkrupen i dess andra ände, med de läderliknande fladdermusvingarna hopvikta över ryggen och stirrande med sina guldringade ögon mot det lilla runda pojkansiktet som blickade in i mörkret …

I stället började han gå längs den fallna skorstenen, som sjunkit ner i jorden till halva sin omkrets. Här höjde sig marken sakta och långsluttande, och han fick en idé och tog sig upp på den sjunkna skorstenen. Den verkade långt mindre skrämmande så här på utsidan, och teglet kändes solvarmt och skönt. Han tog sig upp på fötter och började gå skorstenen fram, med båda armarna rätt ut (den fallna skorstenen var faktiskt så bred att det inte var någon risk att han skulle halka ner från den, men han lekte att han var lindansare på cirkus). Vinden rufsade till håret på honom och det kändes fint det också.

När han nått skorstenens andra ände hoppade han ner och började titta närmare på allt som låg här – mer tegel, förvridna gjutformar, stora trästycken, rostiga maskindelar. Ta med dig en souvenir hem, hade fadern skrivit, så nu gällde det att hitta en verkligt fin grej.

Han kom allt närmare fabrikens gapande källarhål där han gick och letade och höll utkik så att han inte skulle skära sig på någon av alla dessa glasskärvor som låg överallt.

Mike hade inte glömt källaröppningen och faderns varning att han skulle hålla sig borta därifrån, och inte heller var han omedveten om den död som drabbat så många här på denna plats för några och femtio år sedan. Han misstänkte att om det över huvud taget fanns något ställe där det spökade i Derry, så borde det var just där. Men trots detta, eller kanske rent av på grund av det, var han fast besluten att leta vidare tills han hittat något verkligt fint att ta med sig hem till fadern.

Långsamt men säkert kom han allt närmare källarhålet, men ändrade kurs så att han rörde sig parallellt med dess söndertrasade kant, när en varnande röst inom honom viskade att han höll på att komma för nära nu, att en kant som försvagats av vårregnen kunde ge vika under hans fötter och få honom att störta ner genom hålet. Gud allena visste hur många vassa järnstycken som lurade där inne och bara väntade på att få spetsa honom som en skalbagge och få se honom dö en rostig och ryckande död.

Han tog upp en fönsterbåge men kastade bort den igen. Han fann en skopa stor nog att kunna användas som dryckeskärl av en jätte, men med handtaget helt förvridet av en nästan otrolig värmeblixt. Och där låg en kolv så tung att han inte ens kunde rubba den, långt mindre lyfta den. Han tog ett steg över den. Han tog ett steg över den och …

Om jag hittar en dödskalle, då? tänkte han plötsligt. Skallen av något av alla de barn som dog här när de letade efter påskägg av choklad den gången år nittonhundranärdetnuvar?

Han såg ut över de solsköljda, öde markerna, äcklad av blotta tanken. Vinden blåste en djup snäckton i hans öron, och en ny skugga kretsade tyst över markerna, som skuggan av en väldig fladdermus eller fågel. Han blev återigen medveten om den tysta stillhet som härskade där och hur overkligt hela området verkade med sina oregelbundet utspridda kummel av hoprasat murverk och strandade järnåbäken som lutade hit och dit. Det var som om något fruktansvärt slag hade utkämpats där en gång för länge sedan.

Fåna dig inte nu, sa han nervöst till sig själv. De fann ju allt som var värt att hitta här redan för femtio år sedan. Direkt efter explosionen. Och om det ändå fanns något kvar, så måste ju någon grabb eller vuxen ha hittat det … resterna, alltså … för länge, länge sedan. För du tror väl inte att du är den ende som kommit hit för att leta efter souvenirer?

Men vadå? undrade hans sunda förnuft bistert, och det föreföll Mike som om det pratade lite för högt och lite för snabbt. Och även om det funnits något av intresse här måste det ju ha multnat och rostat och fallit sönder för länge sedan. Så vad snokar du efter?

Mike fann en sönderslagen byrålåda i ogräset. Han kastade en blick på den, kastade bort den, och gick lite närmare källarhålet, där vrakgodset låg som tätast. Där borde han väl ändå kunna hitta något!

Men tänk om det finns spöken där? Tänk om, bara. Tänk om jag får se händer som dyker upp vid källarhålets kant, och om de sedan börjar komma upp, ungar i sina påskdagsfinkläder, finkläder som nu är multnade och trasiga och märkta av femtio års vårgyttja och höstregn och vintersnö? Ungar utan huvuden (han hade hört i skolan att en kvinna efter explosionen hade funnit huvudet av ett av offren i ett träd hemma på sin bakgård), ungar utan ben, ungar som slitits upp som rensad fisk och ungar som ser ut precis som jag och kanske vill komma och leka med mig … leka där nere där det är mörkt … under de där lutande järnbalkarna och de stora, rostiga kugghjulen …

Men en kall kåre gled upp längs hans rygg och han bestämde sig för att här gällde det att plocka åt sig något vad som helst – och sticka därifrån kvickt som ögat. Så han böjde sig ner, nästan på måfå, och fann ett kugghjul på så där drygt femton centimeter i diameter. Han hade en penna i fickan och använde den för att få bort den mesta jorden från kuggarna. Sedan stoppade han souveniren i fickan och var klar att ge sig i väg. Skulle ge sig i väg …

Men hans fötter rörde sig långsamt åt fel håll, i riktning mot källarhålet, och han insåg i skräck och fasa att han kände ett överväldigande tvång att blicka ner i det där hålet. Att han måste se vad som fanns där.

Han grabbade tag i en bärbjälke av trä som stack upp ur marken och svajade framåt för att försöka se ner i hålet. Men han klarade det inte riktigt. Vid det här laget var han knappt fem meter från öppningen, men det var inte tillräckligt för att han skulle kunna se ner till hålets botten.

Jag struntar i om jag ser botten eller inte. För nu cyklar jag hem igen. Jag har hittat en souvenir och behöver inte ställa mig och glo ner i ett dumt gammalt hål. Och pappa skrev på kuvertet att jag skulle hålla mig borta från hålet.

Men den skrämda och nästan feberaktiga nyfikenhet som fått honom i sitt grepp vägrade att låta sig avfärdas. Han närmade sig källarhålet alltmer, och alltmer illa till mods, medveten om att när träbjälken väl var utom räckhåll för honom så skulle han inte ha någonting alls att hålla i längre, medveten också om att marken där han stod var blöt och förrädisk. Här och var längs kanten fanns små sänkor, som såg ut som insjunkna gravar, och han förstod att de måste vara vittnesbörd om tidigare ras.

Med hjärtat dunkande i bröstet, som det avmätta trampet från en soldat i noggrann marsch, tog han sig fram till kanten och blickade ner i källarhålet.

Till en början trodde Mike inte sina egna ögon. Alla nerver och andra förbindelseleder i hans kropp liksom upphörde att fungera, även de som fortplantade hans tankar. För detta var inte bara en chock inför den plötsliga åsynen av ett fågelmonster, en fågel vars bröst var brandgult som vandringstrastens och vars fjäderskrud i övrigt mest påminde om sparvarnas oansenliga, fluffiga grå. Det som drabbade honom allra värst var chocken inför mötet med det ytterligt oväntade. Han hade väntat sig att finna monoliter av maskineri, halvt dränkta i stillastående pölar och svart gyttja, och i stället blickade han nu ner mot ett väldigt fågelbo, som täckte hela golvet där nere. Det bestod av tillräckligt med timotej till ett dussin höbalar, men gräset här var gammalt och silvervitt. Och fågeln själv satt mitt i alltsammans, och ögonen som omgavs av ljusa ringar var svarta som het, nykokt tjära, och ett vansinnigt ögonblick, innan försteningen släppte, såg Mike sig själv speglas i ett av dessa ögon.

Och sedan började marken plötsligt röra på sig och rasa ner under hans fötter. Han hörde det slitande ljudet av korta rötter som släpper sitt fäste och förstod att det var ett jordras på gång.

Vilt tjutande kastade han sig bakåt och snurrade med armarna för att försöka hålla balansen. Men han förlorade den nästan genast och hamnade med en tung duns på den belamrade marken. Ett vasst metallstycke av något slag trycktes hårt mot hans rygg, och han hann tänka på luffarstolen ett ögonblick innan han hörde det svirrande explosiva ljudet från fågelns vingar.

Han tog sig upp på knä, kröp undan från hålet, kastade en blick över axeln och såg fågeln komma ut ur källarhålet. Dess fjälliga klor var mörkt apelsinfärgade. Vingslagen från dess väldiga vingar, var och en över tre meter lång, blåste det spretiga timotejgräset hit och dit utan något som helst fast mönster, som blåsten från en helikopters snurrande rotorblad. Den gav ifrån sig ett surrande, kvittrande läte. Några lösa fjädrar gled ner från vingarna och singlade ner i källarhålet i spiral.

Han satte full fart över fältet utan att se sig om, vågade inte se sig om. Fågeln såg inte ut som Rodan, men han kände inom sig att den var Rodans ande, uppstigen från Kitchenerverkens källare, som en fasansfull fågel-ur-lådan. Han snubblade, gick ner på ena knät, tog sig snabbt upp igen och sprang vidare.

Det underliga, på en gång kvittrande och surrande lätet höjdes på nytt. En skugga sänkte sig över Mike och när han tittade upp såg han att fågeln passerat mindre än två meter ovanför honom. Dess smutsgula näbb öppnades och stängdes och avslöjade en skär munhåla. Fågeln girade snabbt runt och svepte in mot Mike på nytt. Vinddraget den alstrade sköljde in över hans ansikte och förde med sig en torr och obehaglig lukt av gammal dammig vind, döda antikviteter och multnande madrasser.

Han girade över åt vänster och fick syn på den kullfallna skorstenen. Satte full fart mot den, med armarna pumpande med korta jabbar vid sidorna. Fågeln skrek och han hörde de fladdrande vingslagen. Det lät som segel. Något stötte till mot bakhuvudet på honom. Varm eld sökte sig uppför hans nacke. Han kände hur den spred sig när blodet började sippra ner över skjortkragen.

Fågeln virvlade runt igen, tänkte tydligen ta honom i klorna och flyga bort med honom som en hök som tagit en åkersork. Flyga bort med honom till boet för att äta upp honom där.

När den kom flygande mot honom på nytt och svepte ner, med blicken ur de där svarta, fasansfullt levande ögonen riktade mot honom, gjorde Mike ett snabbt kast åt höger. Och därmed missade fågeln honom – men bara nätt och jämnt. Dammlukten från dess vingar var överväldigande, outhärdlig.

Vid det här laget sprang han parallellt med den störtade skorstenen, så snabbt att teglet formligen susade förbi. Och nu såg han slutet på den. Om han bara kunde ta sig fram till öppningen och gira åt vänster och ta sig in i skorstenen borde han ha en viss chans att klara sig. För han var ganska säker på att fågeln var för stor för att kunna tränga sig in där. Men det var ytterligt nära att han misslyckats. För snart kom fågeln flygande i en ny attack och bromsade upp ovanför honom; dess vingar flaxade och virvlade upp luften till orkanstyrka och de fjällklädda klorna vinklades in mot honom medan de sänkte sig. Samtidigt skrek den på nytt, och Mike tyckte sig ana en ton av triumf i skriket.

Han drog ner huvudet och förde upp armarna och försökte ramma fågeln. Klorna slöt sig och för ett ögonblick fick fågeln grepp om hans ena underarm. Det kändes som om någon grep om den med otroligt starka fingrar med tjocka, vassa naglar. De bet in i underarmen som tänder. Fågelns flaxande vingar var som ett dån i hans öron, och han var vagt medveten om fjädrar som föll omkring honom och nuddade vid hans kinder som spöklika kyssar. Och sedan höjde fågeln sig på starka vingar, och ett kort ögonblick kände Mike hur han lyftes uppåt och rätades upp så att han först stod alldeles rak och sedan på tå … och en förlamande sekund kände han hur också tårna förlorade kontakten med marken.

”Släpp mig!” skrek han åt fågeln och vred på armen. Ett ögonblick behöll klorna sitt grepp, och sedan slets hans skjortärm sönder och han slog i backen. Fågeln skrek vilt. Mike satte full fart igen så nära fågeln att han fick stjärtfjädrarna i ansiktet; den torra dammlukten fick honom att vilja kräkas. Det kändes som att springa rakt genom ett duschdraperi av fjädrar.

Fortfarande hostande av äckel och med ögonen svidande av både tårar och det vidriga damm av något slag som täckte fågelns fjädrar, snubblade han in i den kullvälta skorstenen. Nu hade han inte en tanke ens på vad som kunde lura där inne. I stället störtade han bara vidare in i mörkret, och hans flämtande snyftningar ekade matt mot väggarna. När han hunnit cirka sex meter in vände han sig om mot ringen av klart dagsljus. Bröstet steg och sjönk i snabba ryck. Och just då blev han plötsligt medveten om att om han felbedömt antingen fågelns storlek eller skorstenens inre diameter, så hade han nu dragit döden över sig lika säkert som om han satt sin fars hagelbössa mot tinningen och tryckt av. För här fanns ingen väg ut. Detta var inte bara ett långt rör i jorden – det var en återvändsgränd. För skorstenens andra ände var ju begravd nere i jorden.

Fågeln skrek på nytt, och plötsligt dämpades ljuset när fågeln kom nerflygande och ställde sig där utanför. Mike kunde se de gula, fjällklädda benen, tjocka som människovader. Och sedan lade fågeln huvudet på sned och tittade in. Och återigen kom Mike på sig med att än en gång stirra rätt in i dessa fruktansvärt klara tjärögon med irisarnas gyllene vigselringar. Fågelns näbb öppnades och slöts, öppnades och slöts, och varje gång den slöts hörde han ett fullt hörbart klickande, som det ljud man hör i sina egna öron när man biter ihop tänderna snabbt och hårt. Vass, tänkte han. Den där näbben är vass. Att fåglar har vassa näbbar har jag väl alltid vetat, men det här är första gången jag tänker på det.

Fågeln skrek än en gång. Ljudet skallade så högt i skorstenens tegelstrupe att Mike satte händerna för öronen.

Och sedan började fågeln tränga sig in genom skorstensmynningen. ”Nej!” skrek Mike. ”Nej, det kan du inte!”

Ljuset bleknade ännu mer när fågeln pressade in sin kropp genom mynningen (Herregud, hur kunde jag glömma att en fågel är mest fjädrar? Varför tänkte jag inte på hur en fågel kan klämma ihop sig?). Ljuset blev svagare … ännu svagare … försvann. Nu fanns bara ett kolsvart mörker, fågelns kväljande lukt av gammal inpyrd skräpvind och fjädrarnas prassel.

Mike gick ner på knä och började treva över skorstenens buktande golv, med vitt utbredda händer. Snart fann han en sönderslagen tegelskärva, med något som kändes som mossa på de vassa kanterna. Han förde handen bakåt och kastade skärvan. Det smällde till där framme. Och fågeln gav på nytt ifrån sig det där surrande, kvittrande lätet.

Tystnad … och sedan började det där knastrandet och prasslandet igen när fågeln återgick till att försöka tränga sig längre in i röret. Mike trevade på golvet, fann fler tegelskärvor och kastade den ena efter den andra mot fågeln. De dunsade mot dess kropp och studsade undan och slog klirrande mot skorstenens tegelväggar.

Skulle han kanske kunna slå till reträtt ner genom skorstenen, undrade han. Han hade tagit sig in i den vid fotänden, och alltså kunde man räkna med att den måste bli smalare ju längre in man kom. Så visst kunde han dra sig tillbaka och lyssna efter det där låga, dammiga prasslet när fågeln pressade sig in efter honom. Och med lite tur skulle han kanske kunna ta sig längre in än vad fågeln förmådde.

I så fall skulle de dö här inne båda två, både han och fågeln. De skulle dö tillsammans här inne och ruttna tillsammans här inne. I mörkret.

”Gode Gud!” skrek han, helt omedveten om att han ropade det högt. Han kastade ytterligare en skärva, och nu var kastet kraftfullare – det kändes, berättade han långt senare för de andra, som om någon stått bakom honom i det ögonblicket och som om denne någon hade gett hans arm en väldig kraft och snabbhet. Och den gången blev det inte bara en duns när skärvan slog mot fjädrarna; i stället liksom plaskade det till, som det ljud som uppstår när ett barn slår till med handflatan mot ytan i en skål med halvstelnad Jell-O. Och nu skriade fågeln av smärta och inte bara i vrede. Det tunga bruset av dess vingar uppfyllde skorstenen; stinkande luft kom forsande som en orkan förbi Mike, fick hans kläder att fladdra och fick honom själv att hosta och känna kväljningar och försöka dra sig undan när dammet och mossan for omkring som värst.

Det blev ljust igen, till en början grått och svagt, men sedan allt starkare när fågeln drog sig tillbaka från skorstenens mynning. Mike brast i tårar, föll på knä på nytt och började samla tegelskärvor som en galning. Sedan sprang han utan en medveten tanke i skallen fram genom skorstenen med båda händerna fulla med tegelskärvor (nu när det var ljusare kunde han se att de var fläckiga av blågrå mossa och lavar, som ytan på gravstenar av skiffer), tills han var nästan framme vid mynningen. Hans avsikt var att, om han bara kunde, hindra fågeln att komma tillbaka igen.

Den stod neråtböjd, med huvudet på sned, så som en dresserad fågel på sin sittpinne ibland lägger huvudet på sned, och Mike upptäckte genast var den senaste tegelskärvan hade träffat. Fågelns högra öga var nästan helt utslaget. Den glittrande bubblan av nykokt tjära hade ersatts av en krater full med blod. En gråvit, klibbig vätska droppade från ögonhålans ena kant och sipprade ner längs näbben. Små parasiter vred och slingrade sig i det varliknande flödet.

Fågeln upptäckte honom och kastade sig fram mot honom. Mike började kasta skärvor på den. De träffade både huvudet och näbben. Den drog sig tillbaka ett ögonblick och kastade sig sedan mot honom på nytt, med öppen näbb så att han såg det röda där innanför igen, men den avslöjade också något annat, något som fick Mike att stelna till och tappa hakan ett ögonblick. Nämligen att fågelns tunga var silverfärgad, med en yta lika söndersprucken som ett stycke vulkanisk mark som först brunnit och sedan stelnat i lava.

Och på denna tunga satt, som en koloni av sällsamma utsprång, en samling apelsinfärgade bollar.

Mike kastade den sista tegelskärvan rätt in i den gapande näbben och fågeln drog sig tillbaka igen och skrek ut sin frustration, sitt raseri och sin smärta. För ett ögonblick såg Mike de där kräldjursklorna igen … och sedan satte fågelns vingar luften i rörelse och den försvann utom synhåll.

Ett ögonblick senare hörde han ett nytt ljud där utifrån, ett slags knäppande ljud från fågelfötterna när fågeln började röra sig fram och tillbaka uppe på skorstenen. Mike höjde sitt ansikte mot ljudet, ett ansikte som var gråbrunt innanför allt detta damm och stoft, all denna mossa som fågelns vindmaskiner till vingar hade vräkt in över honom. De enda rena ytorna i hans ansikte var de som tvättats rena av hans tårar.

Och där uppe fortsatte fågeln att gå fram och tillbaka – knäpp-knäpp-knäpp-knäpp.

Mike drog sig tillbaka ett stycke, samlade ihop fler tegelskärvor och lade dem på hög så nära skorstenens mynning han vågade. För om fågeln kom tillbaka ville han kunna bombardera den från så nära håll som möjligt. Det var fortfarande ljust ute – så här i maj skulle det ju inte bli mörkt ännu på länge – men hur skulle det gå om fågeln bestämde sig för att bara vänta ut honom?

Vid det här laget hade han fått ihop en riktigt rejäl hög med ammunition. I det svaga ljuset innanför den area där den sneda solstrålningen tecknade fram en skuggspiral inne i skorstenen såg arsenalen han samlat ut som en hög sönderslaget porslin som en husmor sopat ihop för vidare befordran till soptunnan. Mike gned sina smutsiga handflator mot jeansen och väntade på vad som skulle komma.

Det hann gå en stund innan det hände något – men om det var fem eller tjugofem minuter det dröjde, det hade han ingen aning om. Allt han var medveten om var hur fågeln gick fram och tillbaka där uppe som en sömnlös som travar runt på sitt golv klockan tre på natten.

Men till slut hörde han vingarna flaxa igen och fågeln landade framför skorstensmynningen. Men då låg Mike redan på knä alldeles innanför högen av skärvor och började bombardera motståndaren innan den ens hunnit böja ner huvudet. En av skärvorna träffade ett fjällklätt ben och åstadkom ett blodvite så mörkt att det verkade nästan lika svart som fågelns ögon. Mike ropade högt i triumf, men hans gälla rop drunknade nästan i fågelns skrik av raseri och smärta. ”Ge dig i väg!” skrek Mike. ”För jag tänker fortsätta att bombardera dig ända tills du försvinner härifrån för gott, det svär jag på!”

Fågeln flög upp på skorstenen igen och började gå fram och tillbaka på nytt.

Till slut hörde han på nytt ljudet av vingslag när fågeln flög upp igen. Han väntade på att få se de där gula fötterna, som var så lika hönsfötter, dyka upp igen. Men det gjorde de inte. Då fortsatte han sin väntan, övertygad om att det måste röra sig om en krigslist av något slag, men till slut förstod han att det inte alls var därför han drog ut på tiden på det viset. Utan att han stannade kvar där inne därför att han var rädd för att ge sig ut, rädd för att lämna tryggheten där inne i sitt gömställe.

Sluta med det där! Så där får du inte tänka! Du är väl ingen kanin heller!

Han samlade på sig så många tegelskärvor han kunde bära bekvämt och stoppade sedan ytterligare en laddning innanför skjortan. Sedan gick han ut ur skorstenen, försökte se sig omkring åt alla håll samtidigt och önskade desperat att han haft ögon i nacken. Men allt han såg var det stora fältet som bredde ut sig åt alla håll, översållat med de rostiga kvarlevorna från den explosion som raserade Kitchenerverken. Han snodde snabbt runt, övertygad om att han skulle få se fågeln sitta uppflugen ovanför skorstenens mynning som en väntande gam, en numera enögd gam, som bara väntade på att pojken skulle få se den innan den gick till anfall för sista gången och slet Mike i trasor med sin vassa näbb.

Med ett vrålande, brustet skrik av rädsla rusade han fram mot det illa medfarna staketet mellan det stora fältet och vägen och kastade ifrån sig de sista skärvorna han haft i händerna. De flesta av de andra, de han haft innanför skjortan, föll till marken när skjortan drogs upp ur bältet och började flagga. Han svingade sig över staketet med bara ena handen som stöd, som Roy Rogers när han stilar sig för Dale Evans på hemvägen till Corralen med Pat Brady och de andra cowboyerna. Sedan grabbade han tag i cykelns styre och sprang ett tiotal meter med den vägen fram innan han hoppade upp i sadeln. Och sedan trampade han på som en galning, utan att våga kasta en enda blick bakom sig och utan att våga sakta farten förrän han var framme vid korsningen mellan Pasture Road och Outer Main Street, där trafiken var tät som alltid.

Fadern stod och bytte tändstift på traktorn när han kom hem. Will konstaterade att Mike verkade ovanligt smutsig och dammig. Mike tvekade bråkdelen av en sekund och svarade sedan att han vält med cykeln på hemvägen, när han försökt gira undan för ett tjälskott.

”Inga armar och ben brutna, Mikey?” frågade Will och såg lätt forskande på sonen.

Mike körde ner handen i fickan och tog upp kugghjulet. Han visade det för fadern, som kastade en snabb blick på det och sedan nöp upp en liten tegelskärva som fastnat i den mjuka hudkudden nedanför Wills tumme. Det verkade som om den intresserade honom mer än kugghjulet.

”Såg du något där inne?” frågade Will och tillade, som om han ville slå bort frågan som ett skämt (fast den inte alls låtit som ett skämt): ”Någon begravd skatt eller något liknande?”

”Ja, akta dig noga bara för att tala om för mamma att du hölls och snokade där inne”, sa Will. ”För då skjuter hon mig först och dig sedan.” Och sedan såg han ännu mer forskande på Mike och sa: ”Allt är väl som det ska, Mikey?”

”Jag är väl helt enkelt lite trött”, sa Mike. ”Det är ju i alla fall en cykeltur på så där en femton, sexton kilometer tur och retur. Behöver du hjälp med traktorn, förresten?”

”Nej, jag är väl ungefär klar med veckogenomgången nu. Så in med dig bara och tvätta av det värsta.”

Men just när Mike skulle gå in hejdade fadern honom på nytt. Mike vände på huvudet och såg frågande på honom.

”Jag ser helst att du håller dig borta från det där stället i fortsättningen”, sa fadern. ”I varje fall tills den här otäcka historien är uppklarad och de har fått tag på gärningsmannen … Du såg väl förresten ingen när du var där borta? Det var ingen som jagade dig eller ropade på dig?”

Will nickade och tände en cigarett. ”Det var uppenbarligen fel av mig att skicka dig dit bort”, sa han. ”Sådana där ställen … de kan vara farliga ibland.”

”Det blir som du vill, pappa”, sa Mike. ”Jag har förresten själv ingen lust att cykla dit igen. Det kändes faktiskt lite kusligt där.”

Will nickade på nytt. ”Och det bästa är nog att vi pratar så lite som möjligt om det här, skulle jag väl tro. Men in och snygga till dig nu. Och säg åt mamma att steka en tre, fyra korvar till.”

Tänk inte på det nu, tänkte Mike Hanlon och såg på spåren som löpte fram till kanalens betongkant och slutade där. Det kan ju faktiskt ha varit en dröm alltsammans, och …

Mike såg på de där fläckarna och tittade sedan ner i kanalen. Dess svarta vatten flödade förbi i en jämnt framflytande ström. Anhopningar av smutsgult skum klamrade sig fast vid kanalens sidor och gjorde sig ibland fria och flöt i väg med strömmen i allehanda bukter och virvlar. Och för ett ögonblick – bara ett kort ögonblick – flöt två klumpar av det gula skummet samman och tycktes forma ett ansikte, ett pojkansikte med blicken riktad uppåt, som var som en inkarnation av skräck och plåga.

Skummet delade sig igen, blev återigen utan bild och mening, och i samma ögonblick hörde han ett våldsamt plask till höger om sig. Mike vred ilsnabbt på huvudet och ryggade tillbaka lite, och det tycktes honom som om han ett kort ögonblick såg någonting inne i skuggorna i tunnelmynningen, där kanalen dök upp till ytan igen efter sin underjordiska färd under stadens centrum.

Plötsligt kände han sig frusen och huttrande, tog upp kniven han funnit i gräset och kastade den i kanalen. Det plaskade till lite, och kniven åstadkom en liten krusning som började som en cirkel men drogs ut till en pilspets av strömmen … och det var allt.

Allt – bortsett från rädslan som höll på att kväva honom och den absoluta vissheten om att det fanns något alldeles i närheten, något som iakttog honom, bedömde sina chanser, bidade sin tid.

Han vände sig om för att gå tillbaka till cykeln – att springa dit skulle betyda att han böjde sig för rädslan som drabbat honom – och sedan hördes det där plasket på nytt, ännu starkare denna gång. Det blev för mycket för hans värdighet. Plötsligt stormade han fram för allt han var värd, satte full fart mot grinden och cykeln, sparkade upp cykelstödet med ena hälen och trampade i väg så snabbt han någonsin kunde. Plötsligt var den där unkna havslukten alldeles för stark … förödande stark. Och den fanns överallt omkring honom. Och vattnet som droppade från trädens våta grenar droppade alldeles för högljutt.

Någonting närmade sig. Han hörde ljudet av släpande, hasande steg ute i gräset.

Då ställde han sig upp och trampade, satsade allt och kom utfarande på Main Street utan en enda blick bakom sig. Han körde vidare hemåt så snabbt han förmådde, och undrade vad i helvete det varit som fått honom att över huvud taget cykla i väg till parken och kanalen … vad som dragit och lockat honom dit.

Och sedan försökte han tänka på de sysslor som väntade där hemma, alla dessa sysslor och ingenting annat än dessa sysslor. Och till slut lyckades han rent av.

Och när han såg rubriken i tidningen nästa dag (POJKES FÖRSVINNANDE VÄCKER NY ORO), tänkte han på pennkniven han kastat i kanalen – pennkniven med initialerna E.C. på ena sidan. Och han tänkte på blodet han sett i gräset.

Kapitel 6 En av de saknade En episod från sommaren 1958

1

2

3

4

5

6

Kapitel 6
En av de saknade
En episod från sommaren 1958