Sedd från motorvägen en kvart i fem på morgonen verkar Boston som en de Dödas stad, ruvande över någon tragedi i sitt förflutna – en pestepidemi, kanske, eller en förbannelse. En tung och klibbig saltlukt flyter in från havet. Tidiga morgondimmor kommer samma väg och döljer mycket av det liv och den rörelse man annars skulle ha kunnat se där.
Där Eddie Kaspbrak sitter bakom ratten i den svarta Cadillac -84 som han hämtat hos Butch Carrington vid Cape Cod Limousine Company och kör Storrow Drive norrut har han en känsla av att man faktiskt kan känna stadens ålder; kanske är Boston rent av den enda plats i Amerika där man kan få uppleva den känslan. I jämförelse med London är ju Boston bara en småunge, och inför Rom blir det en mycket, mycket liten pojke, men med amerikanska mått mätt är staden ändå mycket, mycket gammal. Den stod där på sina låga kullar redan för trehundra år sedan, när ingen ännu ägnat en tanke åt teskatter och stämpelakter, och Paul Revere och Patrick Henry inte skulle födas på länge ännu.
Stadens ålder, dess tystnad och lukten av dimman från havet – alltsammans gör Eddie allt nervösare. Och när Eddie blir nervös tar han fram sin inhalator, för in den i munnen och fyrar av ett moln av livgivande sprej ner i strupen.
Det finns faktiskt en och annan på gatorna och enstaka fotgängare på vägbroarnas gångvägar – levande invändningar mot det intryck han fått av att på något sätt ha hamnat mitt i en Lovecrafthistoria om dömda städer, uråldrig ondska och monster med namn som ingen människa kan uttala. Och vid en busshållplats, med skylten kenmore square city center, ser han en kö av servitriser, sjuksköterskor, kommunalanställda, alla med nakna, sömndruckna ansikten.
Det är riktigt, tänker Eddie, som just passerar under en skylt med texten tobin bridge. Det är riktigt, håll er till bussarna. Akta er för tunnelbanan. Tunnelbanor är en dålig idé – om jag vore som ni skulle jag aldrig gå ner i en sådan. Inte ner under marken. Inte ner i tunnlarna.
Det där är ingen trevlig tanke att dras med. Gör han sig inte kvickt av med den får han snart använda inhalatorn igen. Det känns skönt med den tätare trafiken på Tobin Bridge. Han passerar ett stenhuggeri som tycks ha gravvårdar som specialitet; på dess tegelmur kan man läsa den något obehagliga maningen: kör försiktigt! vi väntar så gärna!
Han ser framför sig en fosforescerande grön vägvisartavla med texten: till väg 95 maine, new hampshire, alla orter i norra new england. En våldsam rysning går genom hela hans kropp när han ser den. Händerna griper för ett ögonblick som klor om Cadillacens ratt. Han skulle gärna vilja tro att det bara var början till någon sjukdom, ett virus eller kanske någon av hans mors ”fantomfebrar”, men tyvärr vet han bättre än så. Det som påverkar honom är staden bakom honom, tyst uppflugen på den smala egg som löper fram mellan dagen och natten, och vägvisarskylten framför honom och det den utlovar. Visst är han sjuk, jodå, ingen tvekan om det, men här rör det sig inte om vare sig virus eller ”fantomfeber”. Han är förgiftad av sina egna minnen.
Jag är livrädd, tänker Eddie. Och det var väl så det låg till då också. Hela tiden fanns rädslan där, allra längst in. Vi var rädda, helt enkelt. Det var alltsammans. Men till slut lyckades vi visst vända på steken på något sätt. På det viset att vi använde oss av rädslan. Men hur?
Det minns han inte. Och han undrar om någon av de andra minns det. För allas deras skull hoppades han verkligen det.
En långtradare dånar förbi till vänster. Eddie har fortfarande lyset tänt och nu blinkar han med strålkastarna ett par gånger när lastbilen segar sig förbi. Han gör det utan en medveten tanke. Det där har blivit en automatisk reflex, något som ingår i detta att ha bilen som sitt levebröd. Den okände i långtradarens förarhytt svarar med att snabbt blixtra med färdljusen en gång, två gånger, och på det sättet tacka Eddie för omtanken. Om ändå allting kunde vara lika enkelt och klart som en sådan här sak, tänker han.
Han följer skyltarna och tar sig in på Väg 95. Den norrgående trafiken är gles, men han noterar att de sydgående filerna mot staden håller på att fyllas redan vid denna tidiga timme. Eddie låter den stora bilen glida fram, anar de flesta trafikanvisningarna i förväg och tar sig in i rätt fil långt innan han måste göra det. Det är åratal sedan – bokstavligt talat åratal sedan – han gissat fel så grundligt att han måst köra förbi den avfart han sökte. Han gör sina filval lika automatiskt som när han blinkade ”Okej att gå in igen” till långtradarföraren, lika automatiskt som han en gång i världen hittade perfekt i hela röran av stigar i The Barrens. Det faktum att han aldrig tidigare hade tagit sig ut ur Bostons centrum, ur en av Amerikas mest förvirrande städer för en chaufför, tycks inte spela den minsta roll för hans del.
Plötsligt kommer han att tänka på ytterligare en sak från den där sommaren, något som Bill sa till honom en dag: ”D-d-du har visst en k-köh-köh-kompass i skallen, E-e-eddie.”
Så glad han hade blivit den gången! Han minns det fortfarande med glädje när hans Dorado 1984 sveper in på motorvägen igen. Han ökar farten till snutsäkra nittio kilometer i timmen och letar rätt på lite stillsam musik i radion. Förmodligen skulle han ha varit redo att dö för Bill på den tiden, om någon begärt det av honom. Om Bill själv hade bett honom skulle Eddie helt enkelt ha svarat: ”Visst, Big Bill … och när vill du att jag ska göra det?”
Eddie småskrattar åt minnet – inte mycket till ljud, bara ett slags fnysning, men själva ljudet får honom att brista ut i ett riktigt skratt. Det är sällan han skrattar nu för tiden, och han räknade då sannerligen inte med att få uppleva några skrock (en språklig nybildning av Richie, en substantivering av ”skrocka” som Richie använde som beteckning på skratt över huvud taget, som i ”Har du fått dig några rejäla skrock i dag, Eds?”) under denna mörka vallfart. Fast, tänker han, om Gud är lumpen och oschyst nog att drabba sina trogna med just det de önskar mest här i livet, så kan han kanske ändå vara nyckfull nog att också unna dem ett och annat skrock på vägen genom livet.
”Har du fått dig några rejäla skrock i dag, Eds?” säger han högt och skrattar till på nytt. Han mindes hur han brukade lida när Richie kallade honom Eds … men samtidigt hade han tyckt om det på något sätt. Han hade lärt sig gilla det ungefär som han misstänkte att Ben Hanscom hade lärt sig tycka om när Richie kallade honom Höstacken. För det var ju ändå något särskilt … som ett hemligt namn. En hemlig identitet. Ett sätt att bli någon som inte hade något med föräldrarnas farhågor och förhoppningar och ständiga krav att göra. Richard hade ju själv sina älskade röster, och han visste kanske hur viktigt det kändes för små krypdjur som de att ibland få vara någon annan.
Eddie kastar en blick på växelpengarna som ligger där prydligt uppradade på Doradons instrumentbräda – det där med att lägga fram växel är ytterligare en professionell bilförarreflex. Det känns aldrig särskilt lyckat att behöva gräva efter mynt när man kommer till en tullspärr eller upptäcka att man hamnat på en automatiserad avgiftsbelagd fil utan de rätta växelmynten.
Bland mynten han har liggande finns ett par Susan B. Anthony-silverdollar. De där mynten finner man väl nu för tiden bara hos taxichaufförer och andra yrkesförare från New York-regionen, tänker han, precis som man numera nästan aldrig ser några större anhopningar av tvådollarssedlar någon annanstans än vid trav- och galoppbanornas utbetalningsluckor. Han har alltid en del sådana mynt till hands eftersom de automatiserade tullspärrarna på George Washington Bridge och Triboro Bridge tar emot dem.
Plötsligt tänds ytterligare ett av de där ljusen i huvudet på honom – silverdollarmynt. Inte de där falska kopparslantarna utan riktiga silverdollar, präglade med Frihetsgudinnan i hennes florliknande dräkt. Ben Hanscoms silverdollar. Visst, men var det inte Bill eller Ben eller Beverly som vid något tillfälle räddade sina respektive livhankar med en sådan äkta silverdollar, den där sorten som kallades vagnshjul? Han är inte riktigt säker på den punkten, men faktiskt är han ju inte riktigt säker på någonting … eller är det kanske bara så att han inte vill minnas?
Det var mörkt där inne, tänker han plötsligt. Så mycket minns jag i alla fall. Det var mörkt där inne.
Vid det här laget har han Boston långt bakom sig och dimman börjar försvinna. Framför sig har han maine, new hampshire, alla orter i norra new england. Där borta väntar Derry, och i Derry finns något som borde ha varit dött i tjugosju år och ändå på något sätt inte är det. Något som har lika många ansikten som Lon Chaney. Men vad är det egentligen? Nog såg de väl Det i själva slutuppgörelsen, så som Det verkligen var, med alla masker kastade?
Han minns så mycket nu … men inte tillräckligt mycket.
Han minns hur mycket han tyckte om Bill Denbrough; det minns han i alla fall ordentligt. Bill drev aldrig med hans astma. Bill kallade honom aldrig saker. Han älskade Bill som han skulle ha älskat en storebror … eller en far. Bill hade alltid så bra idéer om vad man skulle göra, om ställen att gå till. Om saker och ting att titta på. Bill råkade aldrig i bråk. Tillsammans med Bill kunde man vara snabbare än djävulen själv och skrattande sätta fart så det tjoade om det … och ändå blev man nästan aldrig andfådd. Och detta att nästan aldrig bli andfådd var en grej som vägde tungt, så in i arslet tungt, det skulle Eddie gärna ha talat om för hela världen. När man hängde ihop med Big Bill kunde man räkna med skrock varenda dag.
”Precis, grabben, varrrenda dag”, säger han med en Richie Tozier-röst och skrattar på nytt.
Det hade varit Bills idé att bygga den där dammen i The Barrens, och på sätt och vis var det ju den som förde dem samman, hela gänget. Ben Hanscom hade varit den som visade hur den skulle göras – och de hade gjort den så bra att de rent av fick problem med mr Nell, den patrullerande konstapeln – men själva idén var ändå Bills. Och trots att de allesammans, utom Richie, hade sett högst underliga saker – skrämmande saker – ända sedan årsskiftet, hade Bill varit den förste som varit modig nog att berätta om vad han upplevt.
Dammen.
Den satans dammen.
Han mindes vad Victor Criss hade sagt: ”Hej då, grabbar. Det var ju bara en småbarnsdamm. Ni skulle ändå inte ha fått någon glädje av den.”
Och dagen efter hade Ben Hanscom skrattande sagt:
”Vi skulle
vi skulle kunna översvämma
vi skulle kunna översvämma hela
The Barrens om vi ville.”
Bill och Eddie såg fundersamt först på Ben och sedan på allt Ben hade haft med sig – några bräder (snodda från mr McKibbons bakgård, men det gjorde ingenting, för mr McKibbon hade sannolikt snott dem från någon annan), en slägga och en skyffel.
”Ja, jag vet inte”, sa Eddie med en blick på Bill. ”Det funkade ju inte särskilt bra när vi försökte i går. Strömmen svepte ju med sig allting vi försökte sätta upp.”
”Men den här grejen funkar”, sa Ben. Och han såg också på Bill och väntade på hans utslag.
”Vi k-k-kan ju alltid fö-fö-försöka”, sa Bill. ”Jag r-r-ringde till R-r-richie Tozier i m-morse. Han kommer över så s-s-småningom, s-s-sa han. S-s-så vi får kanske hj-hj-hjälp av honom och Stu-höh-hanley.”
”Stanley vem?” undrade Ben.
”Uris”, svarade Eddie. Han såg fortfarande lite försiktigt på Bill, som verkade lite annorlunda i dag – stillsammare, inte lika entusiastisk inför dammbygget. Bill verkade blek i dag. Frånvarande.
”Stanley Uris? Nej, honom känner jag nog inte. Går han i Derry Elementary?”
”Han är i vår ålder, men har just gått ut fyran”, sa Eddie. ”Började skolan ett år senare för att han var sjuk en massa när han var liten. Du tror kanske att du fick dig en jäkla omgång i går, men tacka din skapare att du inte är Stan. Det är alltid någon som pinar och plågar honom varenda jäkla dag.”
”Han är n-n-nämligen jöh-jöh-jude”, förklarade Bill. ”Och det är m-m-många som inte gi-gi-gillar honom för att han är jude.”
”Jaså du”, sa Ben imponerat. ”Så han är jude, alltså?” Han tystnade lite och frågade sedan: ”Är det som att vara turk, eller är det mer som att vara egyptier, liksom?”
”D-d-det är nog mer som att vara tur-hur-tuhurk”, sa Bill och tog upp en av bräderna som Ben haft med sig och studerade den. Den var så där en arton decimeter lång och nio decimeter bred. ”M-m-min pappa säger att de flesta juh-judar har s-s-stora näsor och massor med pe-pe-pengar, men Stuh-Stuh-Stuh…”
”Men Stanleys näsa är hur vanlig som helst och han är nästan alltid luspank”, sa Eddie.
”Stämmer precis”, sa Bill och log för första gången den dagen ett rejält leende.
Ben grinade brett.
Eddie grinade brett.
Bill kastade ifrån sig brädan, reste sig och borstade av jeansen där bak. Sedan gick han fram till åkanten, med de båda andra i släptåg. Bill körde ner händerna i bakfickorna och suckade djupt. Eddie kände sig säker på att Bill tänkte säga något viktigt. Bill såg från Eddie till Ben och sedan tillbaka på Eddie igen, och nu log han inte längre. Plötsligt kände Eddie sig rädd.
Men det enda Bill hade att säga var: ”D-d-du har väl med d-d-dig inhalatorn, E-e-eddie?”
Eddie slog med handen mot fickan. ”Jag har så det räcker för en björn”, sa han.
”Hur skulle den funka med chokladmjölk i flaskan?” undrade Ben.
”Den skulle funka toppen!” skrattade Ed. Och sedan gapskrattade både han och Ben, medan Bill såg på dem, leende men med ett frågande uttryck. Då berättade Eddie vad saken gällde och Bill nickade och brast i skratt på nytt.
”E-e-eddies m-m-amma är livrädd att han s-s-ska gå s-s-sönder och h-h-hon inte f-f-får någon go-go-gottgörelse”, sa Bill.
Eddie fnös och låtsades vilja knuffa ner Bill i ån. ”Akta dig noga, ditt rövnylle”, sa Bill och lät kusligt lik Henry Bowers. ”För annars vrider jag runt huvudet ditt så du kan se på när du torkar dig själv i röven.”
Ben skrattade så att han grät. Bill såg på honom, fortfarande leende, fortfarande med händerna i jeansens bakfickor, leende, javisst, men också lite fjärrskådande igen, lite vagt. Han såg på Eddie och gjorde sedan ett kast med huvudet mot Ben.
”L-l-löskokt typ, den där”, sa han.
”Stämmer”, instämde Eddie, men kände samtidigt att de inte hade skoj på riktigt utan bara låtsades skoja. Det var något som bekymrade Bill. Han skulle väl antagligen tala om vad det gällde när han kände för det, men frågan var om Eddie själv ville höra vad saken gällde. ”Typen är ju typiskt utvecklingsstörd.”
”Ja, nog stör ni alltid”, sa Ben och skrattade vidare.
”Tä-tä-tänker du v-v-visa oss hur m-m-man b-b-bygger en da-da-damm eller s-s-ska du si-hitta där på ditt tj-tj-tjocka arsle hela dan?”
Ben tog sig upp på fötter igen. Han började med att studera ån, som flöt förbi i tämligen maklig takt. Kenduskeag Stream var inte särskilt bred så här långt inne i The Barrens, men hade ändå grundligen besegrat dem dagen innan. Varken Eddie eller Bill hade kommit på något sätt att få fäste i strömmen. Men Ben log muntert, leendet hos en person som funderar på att göra något helt nytt … något som säkert blir roligt och inte särskilt svårt. Han vet hur det ska göras, tänkte Eddie. Jag tror faktiskt att han vet det.
”Okej”, sa han till slut. ”Då föreslår jag att vi tar av oss om fötterna allesammans, för det går inte att undvika att de små fossingarna blir våta.”
Moderns röst i Eddies huvud gjorde sig genast hörd, en röst lika sträng och befallande som hos en trafikpolis i högform: Du skulle bara våga, Eddie! Du skulle bara våga! Våta fötter är ett sätt … ett av tusentals sätt … att gå och bli förkyld, och förkylningar leder till lunginflammation, så våga bara inte!”
Bill och Ben satt redan vid strandbanken och tog av sig strumpor och skor. Ben rullade för säkerhets skull upp jeansbenen också. Bill såg bort mot Eddie. Hans blick var öppen och varm och förstående. Eddie kände sig plötsligt säker på att Big Bill visste precis vad han hade tänkt och han skämdes ordentligt.
”K-k-kommer d-d-du?”
”Så klart”, svarade Eddie, satte sig på strandbanken och tog av sig om fötterna, medan modern tjatade vidare i hans skalle … men hennes röst blev allt avlägsnare och mer ekande, märkte han till sin lättnad, som om någon hade satt fast en rejäl fiskekrok i hennes blusrygg och nu spann in henne allt längre bort från honom, genom en mycket lång korridor.
Det var en av dessa fulländade sommardagar som man aldrig glömmer i denna vår värld, där vi får våra flesta upplevelser via band och bildrutor. En lätt vind höll de värsta myggen och knotten borta. Himlen var ljust och fräscht blå. Temperaturen höll sig kring tjugofem grader. Fåglarna sjöng och skötte sina fågeljobb i buskarna och träden. Eddie behövde bara använda sin inhalator en enda gång, och sedan lättade det i bröstet och det kändes som om strupen vidgade sig och blev bred som en motorväg. Resten av morgonen bar han inhalatorn nerstoppad i bakfickan och mindes inte ens att han hade den med sig.
Ben Hanscom, som dagen innan verkat så blyg och osäker, förvandlades till en självsäker general så snart han tagit itu med byggandet. Då och då gick han upp på strandbanken och stod där med de gyttjiga händerna i sidorna, studerade dämmet de höll på med och muttrade för sig själv. Då och då drog han med handen genom håret och vid elvatiden stod hårtestarna upp som ett slags komiska taggar.
Eddie kände sig till en början osäker, men sedan kom en känsla av uppsluppen glädje som i sin tur följdes av en helt ny känsla – en som var på en och samma gång sällsam, kuslig och jublande upprymd. Det var en känsla så fjärran från hans vanliga tänkande att han inte ens kunde ge den ett namn förrän han på kvällen låg i sin säng och tittade upp i taket och återupplevde sin dag. Makt. Det var vad han hade känt. Makt. Detta måste fungera – och det fungerade också bättre än vad Eddie och Bill alls kunnat drömma om, kanske rent av bättre än vad Ben hade vågat hoppas.
Han såg hur även Bill blev alltmer engagerad – till en början bara lite grann, eftersom han tydligen fortfarande grubblade på det där som tryckte honom, men så småningom alltmer helhjärtat. Ett par gånger klappade han Ben på en fet axel och förklarade att Ben var otrolig. Och varje gång rodnade Ben av glädje.
Ben sa åt Eddie och Bill att placera ut en av bräderna i rät vinkel mot strömmen och hålla den så medan han bankade ner den med släggan. ”Så … då var den klar, men du blir tvungen att hålla fast den så att strömmen inte drar den med sig”, sa han till Eddie, så Eddie blev stående där mitt i strömmen och höll brädan medan vattnet kluckade över dess topp och förvandlade hans händer till böljande sjöstjärneformer.
Sedan placerade Ben och Bill en andra bräda en halv meter nedströms från den första. Ben bultade ner också den med släggan och sedan höll Bill fast den medan Ben började fylla utrymmet mellan de båda bräderna med sandjord från strandbanken. Till en början spolades den bara i väg kring brädernas kanter i små grusmoln, och Eddie misstänkte allt starkare att det inte skulle gå, men när Ben började öka på med stenar och gyttjig geggamoja från åns botten blev molnen av flyende slam allt mindre. På mindre än tjugo minuter hade Ben åstadkommit en brun fyllning av jord och sten mellan de båda bräderna mitt ute i ån. För Eddie verkade det vara rena synvillan.
”Om vi hade haft riktig cement … i stället för bara … lera och sten … skulle de ha blivit tvungna … att flytta hela stan bort till Old Cape-sidan i mitten av nästa vecka”, sa Ben och lade äntligen ifrån sig skyffeln och satte sig på strandbanken och väntade på att få ordning på flåset igen. Bill och Eddie skrattade glatt och Ben log brett mot dem. I det där breda grinet skymtade en aning om den stilige man han skulle bli som vuxen i linjerna i hans ansikte. Vattnet hade redan börjat samlas bakom uppströmsbrädan.
Eddie undrade vad de skulle göra med det vatten som rann förbi på sidorna.
”Låt det rinna. Det gör ingen skada.”
”Inte?”
”Nähäpp.”
”Och varför inte?”
”Det kan jag inte förklara riktigt. Men man måste släppa ut en del.”
”Hur kan du veta det?”
Ben ryckte på axlarna. Jag vet det bara, sa axelryckningen, och Eddie blev tyst.
När Ben vilat lite tog han en tredje bräda – den tjockaste av de fyra, fem som han mödosamt släpat med sig genom staden till The Barrens – och lutade den försiktigt mot brädan nedströms, kilade fast den ordentligt i bottnen och bultade in den mot brädan som Bill stod och höll, och åstadkom på detta sätt den stötta han hade haft med i föregående dags ritning.
”Så där ja”, sa han sedan och tog ett par steg bakåt. ”Då kan ni nog släppa nu, grabbar. Geggamojan mellan bräderna tar hand om det mesta av vattentrycket. Och resten klarar stöttan.”
”Men spolar inte vattnet i väg den?” undrade Eddie.
”Inte alls. Vattnet klämmer bara fast den ännu hårdare.”
”Och om du har f-f-fel, så s-s-slår vi bara ihjäl dig”, sa Bill.
”Du är inte lite fräck du”, sa Ben kamratligt.
Bill och Eddie lämnade sina platser. Och de båda bräderna som var dammens fasta grund knakade lite, rörde lite på sig … men det var faktiskt allt.
”Ta mig där bak!” skriade Eddie upphetsat.
”Det är ju f-f-fantastiskt”, grinade Bill glatt.
”Precis”, sa Ben. ”Men nu käkar vi.”
De satt där på stranden och åt, pratade mycket lite men betraktade hur vattnet samlade sig uppströms om dammen och flödade ut kring brädernas kanter. De hade redan börjat påverka strandbankarnas topografi, konstaterade Eddie – de avledda strömmarna skar ut hålor i dem. Och mitt för ögonen på honom skar den nya strömfåran in i strandbanken på andra sidan så att den åstadkom ett litet jordskred.
Uppströms från dammen hade det bildats en tämligen rund liten sjö, som på ett ställe redan flödat över strandbanken. Små solglittrande rännilar porlade ut i gräset och undervegetationen. Eddie började långsamt förstå vad Ben hade insett redan från början – att fördämningen redan var byggd. Öppningarna mellan bräderna och stränderna var dess utskov, slusskanalerna. Men det hade Ben inte kunnat tala om för Eddie, eftersom han inte kände till den tekniska termen. Ovanför bräderna hade Kenduskeag Stream börjat stiga alltmer. Det skrockande, kluckande ljudet av vatten som bubblade fram över stenar och grus hade tystnat; alla stenar uppströms från bräderna stod under vatten nu. Och då och då föll ytterligare jord eller grästorvor i vattnet med ett plask, underminerat av den allt bredare ån.
Nedströms från dammen låg åbädden nästan tom. Små rännilar rörde sig nervöst mitt i fåran, men det var allt. Stenar som legat under ytan i evärdliga tider låg och torkade i solen. Eddie såg på de torkande stenarna med en mild förundran … och den där andra, underliga känslan. Detta var deras verk. Deras. Han såg en groda hoppa i väg och undrade om gamle herr Groda undrade vart vattnet hade tagit vägen.
Ben stoppade ordentligt ner allt överblivet papper i lunchboxen. Både Eddie och Bill hade häpnat över de massor av mat som Ben proffsigt och effektivt dukade upp åt sig – två mackor med jordnötssmör och sylt, en med rökt bolognerkorv, ett hårdkokt ägg (komplett med en nypa salt i en liten tillsluten strut av vaxat papper), två fikonstänger, tre stora kakor med chokladspån och en Ring-Ding.
”Vad sa din mamma när hon såg hur jäklig du såg ut?” frågade Eddie honom.
”Min mamma … ehhh …” Ben vände bort blicken från vattnet som steg allt högre bortom deras fördämning och rapade lätt med handen för munnen. ”Jo”, började han, ”jag visste ju att hon skulle veckohandla i går eftermiddag, så jag kunde alltså räkna med att vara hemma före henne. Det första jag gjorde var att bada och tvätta håret. Och sedan kastade jag bort de förstörda jeansen och träningströjan. Fast risken finns förstås att hon märker att de är borta. Knappast när det gäller träningströjan, för sådana har jag gott om, men jag borde kanske köpa ett nytt par jeans innan hon snokar i mina lådor igen.”
Tanken på att behöva slösa pengar på något så oviktigt spred för ett kort ögonblick ett dystert skimmer över Bens ansikte.
”M-m-men alla b-b-blåmärkena och det, då, det m-m-måste hon väl ha s-s-sett?”
”Jag sa att jag var så glad för att lovet hade börjat att jag bara rusade ut genom porten och dök på huvudet i trappan”, svarade Ben och verkade både häpen och lite sårad när både Eddie och Bill började skratta. Bill, som höll på att tugga i sig en bit av moderns djävulskaka, frustade ut en brun stråle smulor och fick en hostattack. Eddie dunkade honom i ryggen, fortfarande skrattande.
”Men det var faktiskt nära att jag ramlade i trappan”, sa Ben. ”Fast det var förstås Victor Criss som knuffade mig.”
”Jag skulle s-s-svettas öronen av m-m-mig i en sådan där t-t-träningströja som du har”, sa Bill och slukade den sista munsbiten av kakan.
Ben tvekade. För ett ögonblick verkade det som om han inte tänkte svara alls. Men till slut sa han: ”De är bra att ha på sig när man är tjock. Träningströjor, alltså.”
”För att dölja magen?” undrade Eddie.
”För att g-g-gömma dina töh-töh…”, sa Bill.
”Mina tuttar, ja. Än sen då?”
”Just det, ja”, sa Bill i mild ton. ”Än s-s-sen?”
Hans replik följdes av ett ögonblick av lite tafatt och klumpig tystnad, och sedan sa Eddie: ”Har ni sett hur mörkt vattnet blir när det rinner förbi dammen på den sidan?”
”Herregud!” utbrast Ben och for upp på fötter. ”Det är strömmen som drar med sig fyllningen! Om vi bara hade lite cement!”
Skadan var snabbt åtgärdad, men till och med Eddie fattade direkt hur det skulle gå om man inte nästan utan uppehåll skyfflade i mer fyllning – erosionen skulle till slut få brädan uppströms att törna samman med nedströmsbrädan, och sedan skulle hela fördämningen falla.
”Vi kan så klart stötta upp sidorna”, sa Ben. ”Det skulle visserligen inte stoppa erosionen, men det skulle åtminstone minska den.”
”Men om vi använder sand och gyttja, så spolas det väl bara bort?” invände Eddie.
”Inte om vi kör med grästorvor.”
Bill nickade leende och formade ett O med högra handens tumme och pekfinger. ”D-d-då kör vi v-v-väl i gång då”, sa han. ”Så gräver jag upp d-d-dem och du v-v-visar var j-j-jag söh-söh-ska lägga dem, Big Ben.”
Någonstans bakom dem hördes en skrikig men munter röst: ”Jösses, här har någon kört ner lilla barnbaljan mitt i The Barrens, med linnebindlar för lilla naveln och allt.”
Eddie vände sig om och märkte hur Ben stelnade till när han hörde den främmande rösten, såg hur hans läppar smalnade. Och ovanför dem, och en bit uppströms, på stigen som Ben hade korsat föregående dag, stod Richie Tozier och Stanley Uris.
Richie kom nerskuttande till stranden, kastade en lätt intresserad blick på Ben och nöp sedan Eddie i kinden.
”Låt bli! Jag hatar när du gör så där, Richie.”
”Du tycker det är härligt, Eds”, sa Richie och strålade mot honom. ”Så hur är läget? Har du fått dig några fina skrock?”
De fem lade av vid fyratiden. De slog sig ner mycket högre upp på brinken – stället där Bill, Ben och Eddie ätit sin lunch stod nu under vatten – och betraktade sina händers verk. Till och med Ben hade lite svårt för att tro på det. Han upplevde ett slags trött fullbordan, uppblandad med en olustig ängslan. Kom på sig med att tänka på filmen Fantasia och på avsnittet där Musse Pigg visste tillräckligt för att få i gång kvastarna men inte tillräckligt för att få dem att sluta.
”Förbannat otroligt”, sa Richie Tozier lågt och sköt glasögonen högre upp på näsan.
Eddie kastade en blick på honom, men detta var inte något av Richies solonummer; han verkade tankfull, nästan vördnadsfull.
På andra sidan ån, där marken först höjde sig och sedan lutade svagt neråt, hade de åstadkommit ett nytt slags mossmark, där ormbunkar och järnek stod i fotsdjupt vatten. Och där de satt kunde de se den nyblivna sumpmarken sträcka ut nya tentakler och sprida sig allt längre västerut. Bortom fördämningen hade Kenduskeag Stream, som flutit fram så grund och beskedlig så sent som på morgonen, förvandlats till ett nästan stillastående och alltmer uppsvällt vatten.
Vid tvåtiden hade den växande bassängen bakom dammbygget gröpt ut så mycket av strandbrinken att utskoven vuxit ut till egna åar. Då hade alla utom Ben dragit ut på sakletarfärd till tippen på jakt efter mer material. Ben stannade kvar vid dammen och stoppade metodiskt igen läckor med grästorvor. Expeditionen hade återvänt med inte bara bräder, utan också med fyra blankslitna däck, en rostig bildörr från en Hudson Hornet av -49 års modell och ett rejält sjok korrugerad plåt. Sedan hade de under Bens ledning försett dammen med två sidostycken som blockerade vattnets väg runt fördämningens sidor – och med de där flyglarna tillbakalutade i vinkel mot strömmen fungerade dammen ännu bättre än tidigare.
”Det där fanskapet stoppade du ordentligt”, sa Richie. ”Du är ett snille, grabben.”
”Äsch, det var väl inte så märkvärdigt”, sa Ben leende.
”Jag har några cigg, Winston”, sa Richie. ”Någon som vill ha sig ett bloss?”
Han tog upp ett tillskrynklat rödvitt paket ur byxfickan och lät det gå laget runt. Eddie avstod, med tanke på vad en cigarett skulle kunna göra med hans astma. Stan tog ingen, han heller. Bill tackade däremot ja och Ben funderade lite, men tog sedan en. Richie tog upp ett tändsticksfodral med texten ROI-TAN och tände först Bens cigarett och sedan Bills. Men när han sedan skulle tända sin egen blåste Bill ut tändstickan.
”Tack för omtanken, Denbrough, ditt arma snille”, sa Richie.
Bill log lite skamset. ”A-a-aldrig t-t-tre på en stu-sti-sticka”, sa han. ”Det böh-böh-betyder otur.”
”Din födelse var allt en jäkla otur för många”, sa Richie och tände sin cigarett med en ny sticka. Sedan lade han sig ner med armarna i kors under nacken. Cigaretten stack rätt upp mellan hans tänder. ”Winston är fin, den smakar precis som en cigg ska smaka”, sa han, vred lite på huvudet och blinkade åt Eddie. ”Har jag inte rätt, Eds?” sa han.
Eddie märkte att Ben såg på Richie med en blandning av respekt och vaksamhet. Och han förstod Ben. Han hade känt Richie Tozier i fyra år och fattade fortfarande inte riktigt vad han egentligen hade för sig. Han visste att Richie hade nästan genomgående femmor och fyror i skolämnena, men att han också nästan alltid hade treor och tvåor i uppförande och ordning. Hans far brukade alltid skälla ut honom ordentligt och modern nästan grät när han kom hem med de där dåliga uppförandebetygen, och Richie lovade och svor att bättra sig, och gjorde det kanske också … i en kvart eller en halvtimme. Richies problem var att han inte kunde hålla sig stilla längre än en minut i taget och inte kunde hålla käften över huvud taget. Det där gjorde ju inte så mycket där nere i The Barrens, men The Barrens var inte Landet Ingenstans och de kunde inte vara förlorade pojkar i mer än några timmar i sträck. (Tanken på en förlorad pojke med inhalator i byxfickan fick Eddie att småle.) Problemet med The Barrens var att man alltid måste gå hem igen. Och ute i den stora vida världen satte Richies ständigt glappande käft honom i klistret gång på gång, så att han ideligen råkade i bråk både med vuxna, vilket var illa nog, och med typer som Henry Bowers, vilket var ännu värre.
Hans ankomst frampå förmiddagen var typisk för honom. Ben Hanscom hade knappt hunnit säga hej ens förrän Richie föll på knä vid hans fötter och inledde en serie muslimska salaamhälsningar, med utsträckta armar och händerna klafsande mot strandbrinkens lera varje gång han kastade sig framstupa, och samtidigt hade han börjat prata på med en av sina Röster.
Richie höll sig med ungefär ett dussin olika Röster. En regnig eftermiddag, då Eddie och han suttit i det lilla rummet med taksparrarna ovanför familjen Kaspbraks garage och läst Lilla Lotta-häften, hade han anförtrott Eddie att hans stora dröm var att bli världens bäste buktalare. Han tänkte bli ännu berömdare än Edgar Bergen, sa han, och vara med i ”Ed Sullivan Show” varenda vecka. Eddie blev imponerad av hans ambitioner, men förutsåg vissa problem. Först och främst lät Richies Röster ungefär som Richie Tozier själv. Därmed inte sagt att Richie inte kunde vara mycket rolig ibland – visst kunde han det. Och vare sig det rörde sig om verbala vitsar och slagfärdigheter eller om dånande fjärtar, så använde Richie samma terminologi – han kallade det att släppa av en riktig brakare och gav ifrån sig åtskilliga riktiga brakare av båda slagen … oftast dock i fel sällskap. För det andra rörde Richie hela tiden på läpparna när han buktalade. Inte bara lite grann, på ”p”- och ”b”-ljuden, till exempel, utan tydligt och klart och på alla ljud. Och för det tredje flyttade sig hans röst inte särskilt långt när han påstod att han skulle göra sig hörd från ett annat ställe. Men de flesta av hans vänner var hyggliga nog, eller alltför påverkade av Richies ibland förförande och ibland påfrestande charm, för att över huvud taget anmärka på sådana petitesser.
Medan Richie energiskt salaamade på framför den häpne och generade Ben Hanscom kopplade han på den röst han kallade sin Niggern-Jim-Röst.
”Ta mig fasicken om det inte är massa Höstacken Calhoun!” skriade Richie. ”Lov mig nu bara att han inte sätter sig på mig, mistah Höstack, suh! För då blir det bara mos av mig, massa! Hundratjufem kilo svajande kött, åttiåtta tum mellan tuttarna och luktar som en massa panterskit. Mäktiger och stor är han, en väldiger ledare, mistah Höstack, suh! Lov mig bara att inte sätta sig på denna hära lilla magra svarta sorken!”
”B-bry dig inte om d-det där”, sa Bill. ”Det är b-b-bara R-r-richie. Han är inte k-k-klok.”
”Jag hörde dig allt, Denbrough”, hojtade Richie och for upp i stående. ”Men försök inte med mig, för då sätter jag Höstacken här på dig.”
”Det b-b-bästa hos dig var d-d-det som rann nöh-nöh-nerför din pappas lår”, sa Bill.
”Helt riktigt”, erkände Richie, ”men titta så många bra saker som hittade in. Och hur har du det, Höstacken? Richie Tozier var namnet och att skapa röster är min specialitet.” Han räckte fram handen. Ben räckte helt förvirrad fram sin. Varpå Richie drog åt sig sin. Ben blinkade. Varpå Richie vaknade och skakade hand med Ben.
”Ben Hanscom var namnet, om det kan intressera”, sa Ben.
”Jorå, jag har ju sett dig i skolan”, sa Richie och svepte med handen över den allt väldigare vattensamlingen. ”Det där måste väl ha varit din idé”, sa han. ”De här blötdjuren skulle inte kunna tända en smällare med en eldkastare ens.”
”Tala för dig själv, Richie”, sa Eddie.
”Så det var i själva verkat din idé, Eds? Förlåt, ursäkta så mycket då”, sa han och kastade sig ner framför Eddie och började salaama honom som en galning.
”Sluta med det där och försök stå upp, för du skvätter en massa gyttja på mig!” hojtade Eddie.
Richie kom på fötter på nytt och nöp Eddie i kinden. ”Så gullig man kan vara, då”, sa han.
”Låt bli det där, det är ju äckligt!”
”Säg som det är, Eds … vem var det som fixade den här dammen?”
”Det var B-b-ben som visade hur vi s-s-skulle göra”, sa Bill.
”Inte illa pinkat.” Richie vände sig om och upptäckte att Stanley Uris stod bakom honom med händerna i fickorna och tittade på medan Richie körde sina konster. ”Och snubben där är Stan the Man Uris”, sa Richie till Ben. ”Stan är jude, och det var han som tog livet av Jesus. Det sa Victor Cross i alla fall till mig en dag … Och ända sedan dess har jag letat som en galning efter Stan. Eftersom jag räknade ut att om han är så gammal, så borde han ju kunna köpa ut öl åt oss.”
”Det måste nog ändå ha varit min pappa som gjorde det”, sa Stan med mjuk och behaglig röst, och de brast i skratt allesammans, Ben också. Eddie skrattade tills det pep i halsen på honom och tårarna strömmade nerför kinderna.
”En riktig brakare!” hojtade Richie och travade runt med händerna höjda över huvudet som en fotbollsdomare som signalerar att målet är godkänt. ”Stan the Man släpper av en riktig brakare! Stora ögonblick i världens historia! Hurra! Hurra! Hurra!”
”Hej”, sa Stan till Ben och tycktes inte ta någon notis om Richie.
”Hej, själv”, replikerade Ben. ”Vi gick ju i samma klass i tvåan, det stämmer väl? Du var den där grabben som …”
”… som aldrig sa ett ljud”, fullbordade Stan meningen och log lite. ”Stämmer.”
”Stan skulle inte säga så mycket som skit ens, inte om han så hade käften full av det”, sa Richie. ”Vilket han ofta har. Jodda-hodda-ho!”
”Håll kä-kä-käften, Richie”, sa Bill.
”Gärna det, men först måste jag informera er om en sak, fast jag helst skulle vilja låta bli. Nämligen att det verkar som om ni håller på att bli av med er damm. Det håller på att bli översvämning i dalen, kompisar. Så här gäller det att rädda kvinnor och barn först.”
Och utan att bry sig om att rulla upp byxbenen – eller ens ta av sig gymnastikskorna – plumsade Richie ut i vattnet och började banka fast grästorvor i den närmaste flygeln, där den envisa strömmen drog med sig långa gyttjesjok ut ur fyllningen. En bit sjukhustejp satt svept kring hans ena glasögonbåge, och den lösa änden slog mot hans kindben medan han arbetade. Bill såg på Eddie, log lite och ryckte på axlarna. Typiskt Richie. Han kunde vara rent jävligt påfrestande … men samtidigt kändes det på något sätt trivsamt att ha honom i närheten.
Sedan jobbade de med dammen i ungefär en timme. Richie följde hela tiden Bens anvisningar – som nu blivit lite trevande igen, eftersom han fått två man till att basa över – utan några som helst invändningar och jobbade på i rasande takt. Så snart han var klar med en uppgift inställde han sig hos Ben för vidare order, gjorde brittisk backhandhonnör och slog samman gymnastikskornas dyblöta hälar. Och då och då tillrättavisade han de andra med någon av sina Röster – den tyske kommendanten, Toodles den engelske butlern, sydstatssenatorn (som lät lite lik Foghorn Leghorn och med tiden skulle komma att utvecklas till en viss Buford Kyssdravel), journalfilmsspeakern.
Jobbet inte bara gick framåt; det rusade framåt. Och nu när klockan närmade sig fem och de satt där och vilade på brinken verkade det som om Richie haft rätt, som om de hade stoppat fanskapet ordentligt. Bildörren, det där sjoket av korrugerad plåt och de gamla bildäcken hade utnyttjats som ett andra stadium i dammbygget och stöttades av en stor, sluttande kulle av jord och stenar. Bill, Ben och Richie rökte och Stan låg på rygg i backen. En främling skulle kanske ha trott att han bara låg där och tittade upp i himlen, men Eddie visste bättre. Stan bevakade träden på andra sidan ån och spanade efter en fågel eller ett par, som han skulle kunna föra in i sin fågelanteckningsbok på kvällen. Själv satt Eddie där bara med korslagda ben och kände sig behagligt trött och lite småglad. I det ögonblicket kändes det som om de här killarna var de bästa kompisar som någon någonsin skulle kunna finna någonstans. De stämde så bra ihop; de passade precis in i varandras kantigheter. Bättre än så kunde han inte uttrycka saken, och eftersom det ändå inte tycktes behövas någon förklaring bestämde han sig för att strunta i att söka efter någon.
Han kastade en blick på Ben, som höll sin halvrökta cigarett i ett klumpigt grepp och spottade gång på gång, som om han inte var särskilt förtjust i smaken. Medan Eddie såg på fimpade Ben cigaretten och täckte över den långa fimpen med jord.
Sedan lyfte Ben blicken, upptäckte att Eddie såg på honom och tittade generat bort.
Eddie såg på Bill och upptäckte något i dennes ansikte som han inte alls gillade. Bill såg ut över vattnet och in bland träden och buskarna på andra sidan, och hans blick var grå och tankfull. Den där ruvande minen hade dykt upp igen. Det verkade nästan som om Bill hade sett ett spöke.
Bill såg på honom som om han kunde läsa hans tankar. Eddie log, men Bill log inte tillbaka. Han släckte cigaretten och såg på de andra. Till och med Richie satt tyst och försjunken i sina egna tankar, ett fenomen som var ungefär lika sällsynt som en månförmörkelse.
Eddie visste att Bill sällan talade om verkligt viktiga saker om det inte var alldeles lugnt och tyst omkring honom, eftersom stamningen gjorde det ansträngande att tala. Och nu önskade Eddie plötsligt att han själv haft något att säga, eller att Richie skulle dra i gång med någon av sina Röster. Plötsligt kände han sig säker på att Bill snart skulle öppna munnen och säga något hemskt, något som skulle förändra allt. Eddies hand gick automatiskt till inhalatorn och tog upp den ur bakfickan. Allt utan att ens tänka på att han gjorde det.
”D-d-det är något jag skulle vöh-vöh-vilja be-berätta för er”, sa Bill.
De såg på honom allesammans. Säg något kul, Richie! tänkte Eddie. Skoja med oss, säg något riktigt taskigt, retas med honom – spelar ingen roll vad du säger, bara du får honom att hålla tyst. För vad det än gäller vill jag inte höra det, jag vill inte att saker och ting ska förändras, vill inte bli skrämd.
Någonstans inne i hans huvud viskade en mörk, kraxande röst: Jag gör det för en tiocentare.
Eddie ryste till och försökte tänka bort rösten och den bild den plötsligt manade fram i hans minne – huset vid Neibolt Street med trädgården mot gatan övervuxen av ogräs och jättelika solrosor som nickade för vinden i den vanskötta trädgården vid ena sidan.
”Snacka på bara, Big Bill”, sa Richie. ”Vad gäller saken?”
Bill öppnade munnen (ökad ängslan för Eddies del), slöt den igen (en underbar lättnad hos Eddie) och öppnade den sedan på nytt (ny ängslan).
”O-o-om ni g-g-grabbar skrattar åt d-d-det här, s-s-så tä-tä-tänker jag aldrig s-s-snacka med er mer”, sa Bill. ”Och j-j-jag vet att det vöh-vöh-verkar knäppt, men jag l-l-lovar att det inte är b-b-bara påhitt. Det är f-f-faktiskt sant.”
”Vi lovar att inte skratta”, sa Ben och såg på de andra. ”Visst kommer vi inte att skratta?”
Stan skakade på huvudet. Richie också.
Klart vi kommer att skratta åt dig, skulle Eddie ha velat säga. Vi kommer att skratta ihjäl oss och säga att du är ju inte klok, så varför inte knäppa igen käften direkt? Men naturligtvis kunde han inte säga något sådant. Det var ju ändå Big Bill det gällde. Han skakade på huvudet. Nej, han skulle inte skratta. Han hade aldrig känt så liten lust att skratta som just då.
Nu satt de där ovanför dammen som Ben lärt dem bygga, och deras blickar gick från Bills ansikte till den ständigt växande sjö de skapat och den likaså växande mossen bakom dem och sedan tillbaka till Bills ansikte, medan de tyst lyssnade till hans historia om vad som hänt när han tittat i Georges fotoalbum – hur Georgie på klassfotot hade vänt på huvudet och blinkat åt honom, och hur det hade runnit blod ur albumet när han kastat det tvärs över rummet. Det blev en lång och plågsam redogörelse, och när Bill var klar svettades han och var röd i ansiktet. Eddie hade aldrig hört honom stamma så mycket tidigare.
Men till slut var Bill klar och såg på dem, med lika delar trots och rädsla. Eddie såg precis samma ansiktsuttryck hos både Ben, Richie och Stan. En allvarsmättad, skrämd tystnad, utan minsta stänk av misstro. Och då kände han en vild önskan att fara upp och ropa: Det är ju inte klokt! Du tror väl ändå inte på de där galenskaperna, och om du gör det, så kan du väl ändå inte vänta dig att vi ska tro på det, vi också? Klassfoton blinkar inte! Böcker blöder inte! Du är ju inte klok, Big Bill!
Men så kunde han ju inte gärna säga, för den där skräcken fanns ju i hans ansikte också. Även om han inte kunde se den kände han att den fanns där.
Kom tillbaka, grabben! viskade den hesa rösten. Jag suger av dig gratis. Så kom tillbaka nu!
Nej, stönade Eddie mot den. Försvinn härifrån. Jag vill inte ens tänka på sådant.
Kom tillbaka nu, grabben.
Och nu såg Eddie någonting annat – inte i Richies ansikte, det trodde han åtminstone inte, men absolut hos Stan och Ben. Och han visste vad detta något var, eftersom samma uttryck fanns också i hans eget ansikte.
Igenkännande.
Jag suger av dig gratis.
Huset vid Neibolt Street 29 låg alldeles utanför Derrys bangård. Det var gammalt och förbommat med bräder, verandan höll långsamt på att sjunka ner i marken och gräsmattan var en förvuxen röra av ogräs. En gammal trehjulig cykel låg rostig och kullvält i det höga gräset, med ena hjulet uppstickande i sned riktning.
Men till vänster om verandan fanns en stor kal fläck i gräsmattan, så att man kunde se de smutsiga källarfönster som var infogade i den sönderfallande tegelgrunden. Och det var genom ett av dessa fönster som Eddie Kaspbrak sex veckor tidigare sett den spetälskes ansikte för första gången.
Om Eddie inte hade någon att leka med på lördagarna sökte han sig ofta till bangården. Utan någon egentlig orsak; han trivdes med att sticka dit bara.
Han brukade cykla Witcham Street fram och sedan ta av mot nordväst längs Väg 2 där denna korsade Witcham Street. Neibolt Street Church School låg just i korsningen mellan Väg 2 och Neibolt Street, halvannan kilometer längre bort. Skolan var en sjabbig men prydlig träbyggnad med ett stort kors överst och orden LÅTEN BARNEN KOMMA TILL MIG i halvmeterhöga förgyllda bokstäver över ingången. Ibland på lördagarna kunde Eddie höra musik och sång där inifrån. Det var gospelmusik han hörde, men den som spelade piano lät mer som Jerry Lee Lewis än som en ordinarie kyrkoorganist. Och sångerna lät inte heller särskilt religiösa, tyckte Eddie, även om det sjöngs en massa om ”Härliga Sion” och ”Tvagen i lammets blod” och ”Vilken vän vi har i Jesus”. Det intryck Eddie fick var att de som sjöng hade alldeles för roligt för att detta verkligen skulle kunna vara kyrklig sång. Men han gillade det ändå – precis som han gillade att höra Jerry Lee hojta fram ”Whole Lotta Shakin’ Goin’ On”. Ibland stannade han rent av till en stund på andra sidan gatan, lutade cykeln mot ett träd och låtsades sitta och läsa i gräset, medan han i själva verket gungade med i sången och musiken.
Andra lördagar var det stängt och tyst i kyrkskolan, och han cyklade ut till bangården utan att stanna på vägen, ut till den plats där Neibolt Street slutade i en parkeringsplats, där ogräset tagit sig upp genom sprickor i asfalten. Där lutade han cykeln mot trästaketet och såg tågen gå förbi. På lördagarna var det många tåg. Hans mor hade berättat för honom att på den gamla goda tiden kunde man ta ett GS&WM persontåg på vad som då var Neibolt Street Station, men att persontågen slutat köra ungefär när Koreakriget drog i gång. ”Skulle man med ett tåg norrut gick man till Brownsville Station”, berättade hon, ”och där kunde man ta ett tåg som gick ända till Canada, rent av hela vägen till Stilla havet. Tåget söderut gick till Portland och vidare ner till Boston, och från South Station låg hela landet öppet. Men persontågen har väl gått samma väg som spårvagnarna numera, skulle jag tro. Ingen vill ju åka tåg längre, när det bara är att sätta sig i sin egen Ford och köra i väg. Så frågan är väl om du någonsin kommer att få åka tåg någon gång.”
Men fortfarande kunde man få se långa godståg komma rullande genom Derry. De sydgående fraktade pappersmassa, papper och potatis och de nordgående förde tillverkningsvaror till städerna i vad Maineborna ibland kallade Det stora landet i norr – Bangor, Millinocket, Machias, Presque Isle, Houlton. Eddies speciella favoriter var de nordgående biltransportvagnarna, lastade med glänsande Fordar och Chevor. När jag blir stor ska jag ha en sådan bil, lovade han sig själv. Eller en ännu finare. Kanske till och med en Cadillac!
Det var sammanlagt sex järnvägslinjer som löpte in till stationen här som spindeltrådar in till nätets mitt – Bangor och Great Northern Line norrifrån, Great Southern och Western Maine västerifrån, Boston and Maine söderifrån och Southern Seacoast österifrån.
En dag två år tidigare hade Eddie stått vid Southern Seacoasts spår och sett ett godståg rulla förbi, och plötsligt hade en berusad järnvägsarbetare kastat åt honom en spjällåda från en långsamt rullande godsvagn. Eddie duckade och kastade sig bakåt, trots att låren landade i slaggen tre meter ifrån honom. Det var något levande i den, levande varelser som knäppte och rörde på sig. ”Sista resan, grabben!” hojtade mannen. Och sedan tog han upp en platt brun flaska ur en av fickorna på manchesterkavajen han bar, tömde den och kastade ut den i slaggen, där den gick i tusen bitar. ”Ta med dem hem till mamma din”, sa mannen och pekade på packlåren. ”Med de bästa hälsningar från detta jävla förbannade Southern Seacoast, som rullar rätt in i socialvården nu!” Han hade lutat sig ut när han ropade det där sista, samtidigt som tåget ökade farten igen, och ett fasans ögonblick hade Eddie trott att mannen skulle ramla rätt ut genom dörröppningen.
När tåget var borta gick Eddie fram till packlåren och lutade sig försiktigt över den, rädd att komma den för nära. Det som fanns inne i den halkade och kravlade omkring på bottnen. Om bromsaren inte hade hojtat att de var till honom skulle Eddie ha låtit lådan ligga kvar där den låg. Men nu hade mannen sagt att han skulle ta den med hem till mamma, och det var med Eddie som med Ben – det räckte med ordet ”mamma” för att skapa ögonblicklig lystring.
Så han snodde en bit rep från ett av de tomma plåtmagasinen och surrade fast spjällådan på cykelns pakethållare. När han kom hem hade modern studerat låren med ännu större misstänksamhet än vad Eddie själv hade gjort, och sedan hade hon skrikit högt – men av förtjusning, inte av skräck och fasa. För lådan innehöll fyra humrar, stora enkiloshumrar med klorna hopbundna. Hon lagade dem till middag och blev helsur på Eddie när han inte ville ha något.
”Vad tror du Rockefellers äter i kväll på sitt sommarnöje i Bar Harbor?” frågade hon indignerat. ”Vad tror du fint folk sitter där och äter på Twenty-one och Sardi’s i New York? Smörgåsar med jordnötssmör och sylt? Nej du, Eddie, de äter hummer, precis som vi! Så sätt i gång nu, smaka åtminstone på det.”
Men Eddie ville inte – det var i varje fall så modern tolkade hans uppträdande. Och hon hade kanske rätt, men för Eddies del var det snarare ett fall av att inte kunna än av att inte vilja. Han tänkte hela tiden på hur de hade halkat omkring på varandra där i lådan och på knäppandet från klorna. Men hon pratade hela tiden på om hur underbart goda de där humrarna var och vilken fantastisk mat han gick miste om, ända tills han började kippa efter andan och måste ta fram inhalatorn. Då lät hon honom äntligen vara.
Eddie drog sig tillbaka till sitt rum och lade sig att läsa. Hans mor ringde till sin väninna Eleanor Dunton. Eleanor kom genast över och sedan satt de där och läste gamla nummer av Photoplay och Screen Secrets och fnittrade åt skvallerspalterna och åt sig proppmätta på kall hummersallad. När Eddie nästa morgon steg upp för att gå till skolan låg modern fortfarande i sin säng och snarkade och gav ifrån sig den ena fjärten efter den andra, fjärtar som lät som långa utdragna, fylliga och mjälla kornettoner (hon släppte verkligen av ena riktiga brakare, skulle Richie ha sagt). Allt som fanns kvar av skålen med hummersalladen var några små klickar majonnäs.
Det där var det sista tåg från Southern Seacoast som Eddie någonsin såg, och när han senare träffade Derrys banmästare, mr Braddock, frågade han lite försiktigt vad som hänt. ”Bolaget gick i konkurs”, sa mr Braddock. ”Det var bara det. Läser du inte tidningarna? Det händer över hela jävla landet. Men i väg med dig härifrån nu. Det här är ingen lekplats för barn.”
I fortsättningen hände det ibland att Eddie tog en promenad längs spår fyra, Southern Seacoasts gamla spår, och hörde en fiktiv konduktör mässa fram en massa namn inne i hans skalle, rabbla fram dem med en härligt monoton Down-East-röst, dessa namn, alla dessa magiska namn: Camden, Rockland, Bar Harbor (uttalat Baa Haabaa), Wiscasset, Bath, Portland, Ogunquit, The Berwicks; han brukade följa spår fyra österut tills han blev trött, och ogräset som bredde ut sig mellan syllarna gjorde honom sorgsen. Och en gång hade han blickat upp mot himlen och sett en massa måsar (antagligen bara tjocka gamla soptippsmåsar som struntade blankt i om de någonsin fick se oceanen, men den tanken slog honom aldrig), som skriande svepte runt där uppe under himlen, och deras rop hade fått honom att gråta lite.
En gång i tiden hade det funnits en grind vid ingången till rangerbangården, men den hade blåst sönder under en storm, och ingen hade brytt sig om att ersätta den. Så Eddie kom och gick där ungefär som han ville, även om mr Braddock alltid körde bort honom om han upptäckte honom (och alla andra grabbar också, för den delen). Och det hände ibland att man blev jagad av någon långtradarchaufför eller truckförare (men aldrig särskilt långt), som trodde att man höll till där enbart i hopp om att kunna sno åt sig någonting – vilket var just vad en del ungar gjorde ibland.
Men för det mesta var allt lugnt och stilla där. Det fanns en vakthytt på området, men den stod öde och tom, med glasfönstren pangade med stenar. Så där hade inte funnits någon säkerhetsvakt dygnet runt sedan omkring 1950. Mr Braddock schasade undan ungarna på dagarna och en nattvakt körde runt där en fyra, fem gånger varje natt i en gammal Studebaker med en strålkastare monterad utanför ventilationsfönstret, och det var allt.
Fast ibland dök det förstås upp en del luffare och lodare också. Och de var det enda Eddie fruktade där ute på bangården – män med orakade kinder och hudsprickor och blåsor på händerna och nariga, spruckna läppar. De tjuvåkte med tågen ett tag och hoppade av, stannade i Derry ett tag och fortsatte sedan med något annat godståg någon annanstans. Ibland saknade de ett eller flera fingrar. Och för det mesta var de fulla och tiggde cigaretter.
En dag hade en sådan typ kommit utkravlande från någon håla under verandan till huset vid Neibolt Street 29 och erbjudit sig att suga av Eddie för en tjugofemcentare. Eddie hade backat undan, med huden kall som is och munnen torr som fnöske. Luffarens ena näsborre var helt bortfrätt, så att man kunde se rätt in i den röda, skabbiga näsgången.
”Jag har inte tjugofem cent”, sa Eddie och backade vidare mot sin cykel.
”Då gör jag det för en tiocentare”, kraxade lodisen och närmade sig hotfullt. Han hade på sig ett par gamla gröna flanellbyxor med fläckar av stelnade gula spyor på knäna. Han drog ner blixtlåset och förde in handen i gylfen, samtidigt som han åstadkom ett skrämmande grin. Näsan var en röd fasa.
”Jag … jag har inte tio cent heller”, sa Eddie och drabbades av en skrämmande tanke: Herregud, han har så klart spetälska! Om han rör vid mig får jag det också. Och han förlorade helt självbehärskningen och började springa. Han hörde hur lodisen hasande satte fart efter honom, så att de gamla snörkängorna dunsade och dunkade mot det gamla saltbingehusets övervuxna trädgård.
”Kom tillbaka, grabben! Jag suger av dig gratis! Kom tillbaka!”
Eddie kastade sig upp på sin cykel. Han andades väsande nu och kände hur strupen snördes samman. Han hade ett fruktansvärt tryck över bröstet. Han trampade i gång som en blixt, men just när han började få upp farten rörde lodisens ena hand vid pakethållaren. Cykeln krängde och skakade. Eddie kastade en blick över axeln och såg lodisen rusa fram strax bakom bakhjulet (HAN VINNER PÅ MIG!), med läpparna uppdragna så att de svarta tandstumparna blottades, och med ett uttryck i ansiktet som kunde vara desperation eller raseri eller båda delarna.
Trots stenarna som tyngde hans bröst hade Eddie lyckats öka farten ytterligare, i vild rädsla för att någon av lodisens händer med sina skabbskorpor vilket ögonblick som helst skulle gripa tag i hans arm, dra ner honom från hans Raleigh och vräka ner honom i diket, där vad som helst kunde hända. Han hade inte vågat se sig om någon mer gång förrän han susat förbi kyrkskolan och passerat korsningen med Väg 2. Men då var lodisen borta.
Eddie hade behållit denna vidrigt skrämmande historia för sig själv i nästan en vecka, men sedan berättat den för Richie Tozier och Bill Denbrough en dag när de satt i rummet ovanför garaget och läste serier.
”Den där typen hade inte spetälska, din arma fåne”, sa Richie. ”Han hade syffe, så klart!”
Eddie såg på Bill för att kolla in om Richie drev med honom – själv hade han i varje fall aldrig hört talas om någon sjukdom som kallades syffe.
”Finns det verkligen något som heter syffe, Bill?” frågade han.
Bill nickade allvarligt. ”N-n-nog finns det d-d-det alltid”, sa han. ”D-d-det är en fö-fö-förkortning för syfilis.”
”Vad är det, då?”
”Det är en sjukdom som man får när man knullar”, sa Richie. ”Du vet väl vad som menas med knulla och sådant, Eds?”
”Klart jag gör”, sa Eddie och hoppades att han inte rodnade. Han visste att när man blev äldre, så kom det ut något ur ens snopp när den blev stel och styv. Resten hade Vincent ”Boogers” Taliendo berättat för honom en dag i skolan. Och enligt Boogers tillgick knullandet sålunda, att man gned kuken mot flickans mage tills den blev styv och hård (snoppen, inte flickans mage). Sedan gned man ett tag till, ända tills man började ”få in den rätta känslan”. När Eddie frågade vad Boogers menade med det, hade denne bara skakat lite hemlighetsfullt på huvudet. Det gick inte att beskriva, sa han, men när den kom så visste man det direkt. Han sa också att man kunde öva själv hemma genom att lägga sig i badkaret och gnida pitten med ebonytvål (Eddie hade prövat den metoden, men den enda känsla han fått hade varit att han blev kissnödig). Hur som helst, fortsatte Boogers, så kom alltså det där ut ur snoppen när man väl fått ”den rätta känslan”. De flesta grabbar kallade det som kom för ”satsen”, berättade Boogers, men hans storebror hade berättat att den riktiga, vetenskapliga termen var ”bydis” och när man ”fick in den rätta känslan”, gällde det att grabba tag i pitten och rikta in den snabbt som bara den, så man kunde spruta bydiset rätt i naveln på tjejen när det kom. Och därifrån sökte bydisarna sig in i tjejens mage och fixade en unge där.
Gillar tjejerna verkligen det där? hade Eddie frågat Boogers Taliendo. Själv kände han sig helt skräckslagen.
De är väl så illa tvungna, hade Boogers svarat och verkat rätt förbryllad han också.
”Hör noga på nu, Eds”, sa Richie, ”för det blir kanske skrivning efteråt. En del tjejer har alltså den här sjukdomen. En del karlar också, men mest är det tjejer. Men en kille kan alltså få den av en tjej …”
”Eller av en annan k-k-kille om d-d-de är ho-ho-homo”, insköt Bill.
”Precis. Men det viktiga är alltså att man får syffe om man knullar med någon som redan har det.”
”Och hur märker man att man har fått det?” undrade Eddie.
”Man ruttnar bort”, svarade Richie rent ut.
Eddie såg förskräckt på honom.
”Visst”, sa Richie, ”visst är det hemskt, men det är sant. Näsan är det första som ryker. En del killar som får syffe tappar hela näsan. Och sedan åker kuken.”
”S-s-sluta, är du snäll”, sa Bill. ”Jag h-h-har nyss ätit.”
”Detta är ju vetenskap, pysen”, sa Richie.
”Men vad är det alltså för skillnad mellan spetälska och syffe?” undrade Eddie.
”Spetälska får man inte av att knulla”, sa Richie snabbt och brast sedan ut i ett våldsamt skratt. Bill och Eddie fattade ingenting.
Efter den dagen hade huset vid Neibolt Street 29 fått sin alldeles särskilda plats i Eddies fantasi. När han såg dess ogräsöversållade gård och hopsjunkna veranda och de brädförspikade fönstren kände han hur något sjukt och ohälsosamt fick grepp om hans fantasi. Och en dag, sex veckor dessförinnan, hade han parkerat cykeln på den grusade vägkanten (trottoaren slutade fyra hus längre bort) och börjat gå över gräsmattan mot husets veranda.
Hjärtat bultade hårt i hans bröst och återigen var han alldeles torr i munnen – efter Bills historia om det där hemska fotot förstod han nu att det han kände när han närmade sig huset var ungefär samma sak som Bill känt när han gick in i Georges rum. Det kändes som om han inte bestämde över sig själv. Han kände sig framknuffad.
Det kändes inte alls som om hans fötter rörde sig; snarare var det som om själva huset, tyst och ruvande, kom allt närmare platsen där han stod.
Han hörde lite svagt ett diesellok ute på bangården och dunsen när ett par vagnar kopplades samman. De höll tydligen på med att köra in en del vagnar på sidospår och koppla på andra. Höll på med att ställa samman ett tågsätt.
Hans hand grep hårdare om inhalatorn, men märkligt nog hade astman inte slagit till som den gjort den där dagen då han flydde undan lodisen med den ruttna näsan. Det enda underliga just nu var den där känslan av att han själv stod stilla och såg huset komma förstulet framglidande mot honom, som på ett dolt spår.
Han tittade in under verandan. Ingen där. Vilket inte var särskilt förvånande. Det var ju vår nu och luffare och lodisar brukade ha sin högsäsong i Derry från slutet av september till början av november. För under de där sex veckorna kunde man få ett och annat ströjobb ute på bondgårdarna i stans utkanter bara man såg något så när anständig ut. Då fanns det ju alltid potatis och äpplen som skulle plockas, snöstaket som skulle upp, ladutak och uthustak som måste lagas innan december kom och blåste in vintern.
Inga lodisar under verandan, men gott om tecken på att de hade varit där. Tomma ölburkar, tomma ölflaskor, tomma spritflaskor. En smutsstel filt låg lutad mot tegelgrunden som en död hund. Där fanns högar av hopknycklade tidningar och en gammal sko, och det luktade som på en soptipp. Gamla vissna löv låg i tjocka lager där inne.
Mot sin vilja, men ur stånd att kämpa emot, hade Eddie krupit in under verandan. Nu kände han hjärtats slag ända upp i huvudet och såg vita fläckar av ljus bulta fram över synfältet.
Lukten kändes ännu värre där inne – sprit och svett och de multnande lövens mörkbruna parfym. De gamla löven knastrade inte ens under hans händer och knän. De och de gamla tidningarna bara suckade.
Jag är en lodis, tänkte Eddie osammanhängande. Jag är en luffare och tjuvåker mig fram. Det är vad jag gör. Har inga pengar, har inget hem, men jag har i alla fall en flaska och en dollar och en plats att sova. Den här veckan plockar jag äpplen och nästa plockar jag potatis, och när kylan låser fast marken som pengar i ett bankvalv, ja, då hoppar jag på en GS&WM-godsvagn som luktar sockerbetor och sedan sitter jag där i ett hörn och drar över mig lite hö om det finns något och tar mig lite dricka och käkar lite käk, och förr eller senare kommer jag till Portland eller Beantown, och om jag inte får mig en omgång av en järnvägspolis, så tar jag en av de här Alabama Star-vagnarna och sticker söderut och när jag kommer dit plockar jag citroner eller limefrukter eller apelsiner. Och åker jag fast för lösdriveri får jag bygga vägar där turisterna kan köra. Det har jag ju gjort förr, för helvete. Jag är bara en ensam gammal luffare, har inga pengar, har inget hem, men en sak har jag – jag har en sjukdom som äter mig levande. Huden spricker, tänderna faller ur, och vet ni vad? Jag kan känna hur jag ruttnar som ett mjuknande äpple, jag kan känna hur det sker, hur det äter sig utåt, äter sig, äter sig, hur det äter mig.
Eddie drog undan den smutsstela filten, tog den som i en pincett mellan tummen och pekfingret och grimaserade över hur äcklig den kändes. Ett av de där lågt sittande källarfönstren satt alldeles bakom filten; den ena rutan var sönder, den andra alldeles ogenomskinlig av smuts. Han kände sig nästan hypnotiserad. Han lutade sig närmare fönstret, närmare källarmörkret, andades in lukten av ålderdom och unkenhet och mögel och torröta, allt närmare och närmare mörkret, och den spetälske skulle säkert ha tagit honom nästan i detta nu om inte hans astma valt just detta ögonblick att höra av sig. Den drog samman hans lungor med en kraft som var helt smärtfri men ändå skrämmande, och det där vidriga visslande ljudet dök upp i hans andning.
Han drog sig häftigt bakåt, och det var då ansiktet dök upp. Det kom så plötsligt, så överraskande (och ändå samtidigt så väntat) att Eddie inte skulle ha kunnat skrika ens om han inte varit mitt uppe i ett astmaanfall. Ögonen stod ut på honom. Munnen öppnade sig knakande. Det han såg var inte luffaren med den förstörda näsan, men det fanns vissa likheter. Skrämmande likheter. Men dock … en varelse som denna kunde inte vara mänsklig. Ingenting kunde vara så sönderfrätt och ändå vara vid liv.
Huden i pannan var uppsprucken. Det vita skallbenet, täckt med en hinna av något gult och slemmigt, lyste igenom som linsen i en skumögd strålkastare. Näsan var en bro av blottlagt brosk över två röda, uppslitna näsgångar. Ena ögat var muntert blått. Den andra ögonhålan var full av en svamplik, svartbrun vävnad av något slag. Underläppen var leverbrun och saggade neråt. Och varelsen hade ingen överläpp alls; tänderna stack fram direkt i en fnysande, morrande ring.
Varelsen förde ena handen ut genom den sönderslagna rutan. Andra handen förde den rätt genom den smutsiga rutan till vänster och krossade den till småbitar. Dess trevande och gripande händer krälade av variga sår. Skalbaggar kröp och pilade hit och dit.
Eddie sökte sig gnällande och kvidande bakåt på händer och knän. Han kunde knappt andas och hjärtat var som en rusande maskin i hans bröst. Den spetälske tycktes vara klädd i de trasiga resterna av någon underlig silverdräkt. Små djur kröp i dess stripiga bruna hår.
”Vad säger du om att bli avsugen, Eddie?” kraxade uppenbarelsen och flinade med det som fanns kvar av dess mun. ”Bobby gör det billigt och bra, tio cent är allt jag vill ha, fast vid övertid måste jag femton ta”, sjöng den glatt och blinkade åt Eddie. ”Det är jag det, Eddie”, sa den. ”Bob Gray. Och nu när vi är presenterade och allt …” Varelsens ena hand plaskade mot Eddies högra axel och Eddie skrek gällt.
”Ingen fara”, sa den spetälske, och Eddie såg i drömlik skräck att den höll på att ta sig ut igenom fönstret. Benskölden innanför dess flagande panna bröt tvärt av den tunna träspjälan mellan de båda rutorna. Dess händer klöste i den lövrika, kompostliknande jorden. Dräktens … kostymens … vad det nu kunde vara … silveraxlar … började tränga sig igenom. Blicken ur det blängande blå ögat var hela tiden riktad mot Eddies ansikte.
”Här har du mig, Eddie, och allt är väl”, kraxade varelsen. ”Du kommer säkert att trivas här hos oss. Flera gamla vänner till dig är redan här.”
Den sträckte fram handen på nytt, och i något hörn av sitt panikslagna, vilt skrikande medvetande var Eddie plötsligt och iskallt klar över att om den där varelsen rörde vid hans egen nakna hud, så skulle han börja ruttna, han också. Den tanken väckte honom ur förlamningen. Han började halka bakåt på händer och knän, och gjorde sedan helt om och satte fart mot verandans bortre ände. Solskenet trängde fram genom sprickorna mellan verandans golvbräder i smala, dammfyllda strålar och målade hans ansikte med ett växlande mönster av ljusa strimmor. Han körde huvudet rätt genom dammiga spindelvävar som fastnade i håret, och när han kastade en blick över axeln upptäckte han att den spetälske tagit sig halvvägs ut genom fönstret.
”Det hjälper inte att du springer, Eddie”, ropade den.
Vid det laget var Eddie framme vid verandans slut. Den avslutades med ett spjälverk. Solen lyste in genom det och fäste diamanter av ljus vid hans kinder och panna. Han sänkte huvudet och vräkte utan att tveka rätt in i spjälverket, så att det med ett gnisslande skrik slets loss från gamla rostiga spikar. På andra sidan spjälverket fanns en vildvuxen samling rosor och Eddie for rätt genom detta rosensnår också och snubblade samtidigt upp på fötter och kände inte ens taggarna som rev upp ytliga sår på armarna och kinderna och i halsen.
Sedan vände han sig om och backade undan på darrande ben, drog upp inhalatorn och tryckte ner en dos i halsen. Inte kunde väl detta ha hänt på riktigt? Han hade tänkt på den där luffaren bara, och så hade hans medvetande … ja, det hade bara
(spelat upp en scen?)
visat honom en film, en skräckfilm, som de där söndagsmatinéfilmerna med Frankensteins monster och Varulven som de visade ibland på Bijou eller Gem eller Aladdin. Ja, så var det, så klart. Han hade skrämt sig själv! Hur kunde man bära sig så idiotiskt åt?
Han hann till och med ge ifrån sig ett darrigt skratt över att hans fantasi kunde vara så oväntat stark, innan de ruttnande händerna dök fram under verandan, klöste bland rosenbuskarna i vilt raseri, drog i dem, slet sönder dem, täckte dem med pärlor av blod.
Eddie skrek.
Den spetälske var på väg ut. Och nu såg Eddie att det var en clowndräkt den bar – en clownkostym med stora apelsinfärgade knappar där fram. Den grinade muntert när den fick syn på Eddie. Dess halvmun föll neråt och tungan gled ut. Eddie skrek på nytt, men ingen skulle ändå ha kunnat höra en pojkes andlösa rop, som överröstades helt av oväsendet från dieselloket borta på rangerbangården. Men den spetälskes tunga hade inte bara fallit ut; den var minst en meter lång och hade rullats upp som en sådan där flärpa som man får på barnkalas. Till slut släpade den i smutsen som en pilspets. Ett tjockt och trögflytande, gulaktigt skum rann ner längs tungan. Skalbaggar kröp och krälade på den.
Rosenbuskarna, som visat upp de första tecknen till vårgrönska när Eddie trängde sig fram ibland dem, blev nu svarta och kala.
”Suga av dig”, viskade den spetälske och vacklade upp på ostadiga ben.
Eddie störtade i väg mot sin cykel. Det var samma kapplöpning som förra gången, bortsett från att den nu var som en sådan där mardröm, där man bara kan röra sig ytterligt sakta hur man än försöker sätta fart … och var det inte så i sådana drömmar att man alltid hörde eller kände att något, något slags Det, kom allt närmare? Kände man inte alltid stanken från detta Det, så som Eddie gjorde nu?
För ett ögonblick kände han ett vilt hopp – tänk om det var en mardröm! Tänk om han snart skulle vakna i sin egen säng, badande i svett, darrande i hela kroppen, kanske gråtande … men levande. Trygg. Men han sköt ifrån sig den tanken. Dess lockelse var döden själv, den tröst den gav var dödsbringande.
Han försökte inte sätta sig på cykeln genast; i stället sprang han bredvid den, med böjt huvud och händerna på styret. Det kändes som om han höll på att drunkna, inte i vatten utan inne i sitt eget bröst.
”Suga av dig”, viskade den spetälske igen. ”Kom och hälsa på oss när du får lust, Eddie. Och ta med dig dina vänner.”
Det kändes som om varelsens ruttna fingrar rörde vid hans nacke, men kanske var det bara lite dinglande spindelnät från verandan, som fastnat i hans hår och nu nuddade vid hans förskräckta hud. Han kastade sig upp i sadeln och trampade i väg, utan att bry sig om att strupen snört ihop sig igen, utan att ge två ruttna lingon för sin astma, utan att se sig om. Han såg sig inte om förrän han var nästan hemma, och då fanns det så klart ingen bakom honom, mer än två pojkar som var på väg till parken för att sparka boll.
När han den kvällen låg där rak som en eldgaffel i sängen, med ena handen i ett fast grepp om inhalatorn, och tittade ut i skuggorna, hörde han den spetälske viska: Det hjälper inte att du springer, Eddie.
”Oj då”, sa Richie respektfullt. Det var det första någon av dem sa sedan Bill Denbrough berättat sin historia.
”D-d-du har inte en söh-söh-cigarett till, R-r-richie?”
Richie gav honom den sista cigaretten ur det paket han snott ur faderns byrålåda. Han till och med tände den åt Bill.
”Det kan inte ha varit en dröm bara, Bill?” frågade Stan plötsligt.
”A-a-absolut inte”, sa han och skakade på huvudet.
”På riktigt”, sa Eddie lågt.
Bill såg skarpt på honom. ”V-v-vad sa d-d-du?” sa han.
”På riktigt, sa jag”, sa Eddie med en nästan förbittrad blick på honom. ”För det hände ju faktiskt, alltså. Det var på riktigt.” Och innan han hann hejda sig – innan han ens var medveten om att han tänkte göra det – började han plötsligt berätta historien om den där spetälske som kommit framkrälande ur källaren i huset på Neibolt Street 29. När han kommit halvvägs i sin berättelse började han flämta och måste ta till inhalatorn. Och när han var klar brast han ut i stormande gråt och den tunna kroppen skakade.
De såg osäkert och besvärat på honom allesammans, och sedan lade Stan handen på hans rygg. Bill kramade om honom lite tafatt, medan de andra generat tittade åt ett annat håll.
”I-i-ingen fara längre, E-Eddie”, sa Bill. ”D-d-det är ö-ö-över nu.”
”Jag har sett den, jag också”, sa Ben Hanscom tvärt. Hans röst lät livlös, hes och förskrämd.
Eddie tittade upp. Hans ansikte var fortfarande naket av tårar, med en plågad blick i de röda ögonen. ”Va?” sa han.
”Jag har också sett den där pajasen”, sa Ben. ”Fast han såg inte ut som du sa – i varje fall inte när jag såg honom. När jag såg honom var han inte alls så där slemmig och rinnig som din. Han var … förtorkad, liksom.” Han tystnade och sänkte huvudet och såg på sina händer, som bleka och livlösa vilade på de elefantlika låren. ”Jag tror att det var Mumien jag såg”, fortsatte han sedan.
”Som den i filmerna?” undrade Eddie.
”Både lik den och inte lik den”, sa Ben långsamt. ”När man ser den på bio verkar den ju konstgjord. Jättehemsk, så klart, men man ser ju så tydligt att grejen är konstgjord, liksom. Alla de här bindorna och det, de är liksom för snyggt lindade och så, om ni hajar vad jag menar? Men den här typen … han såg ut precis som en riktig mumie måste se ut, tänker jag mig. Om man alltså hittade en i en hemlig kammare under en pyramid, menar jag. Fast kläderna stämde förstås inte.”
”V-v-vad hade han p-p-på sig, då?”
Ben såg på Eddie. ”Ett slags silverdräkt med stora brandgula knappar där fram”, sa han.
Eddies haka föll rätt ner. Han stängde munnen igen och sa sedan: ”Ska det här vara ett skämt, så kör med något annat. Jag … Själv drömmer jag fortfarande jättehemska drömmar om den där typen innanför verandan.”
”Jag skrattar sannerligen inte jag heller”, sa Ben och började berätta sin historia. Han berättade långsamt och omständligt, började med hur han anmälde sig som frivillig för att hjälpa fröken Douglas med klassbibliotekets böcker och slutade med de mardrömmar han haft efteråt. Han såg inte på de andra när han berättade, och hans tonfall tydde på att han skämdes fruktansvärt över hur dumt han burit sig åt. Och han såg inte upp igen förrän han var klar med sin historia.
”Äsch, det där måste ha varit någonting du drömt”, sa Richie till slut. Han märkte hur Ben stelnade till och fortsatte snabbt: ”Ta det inte personligt bara, Big Ben, men du vet ju mycket väl att en ballong till exempel inte kan flyga mot vinden …”
”Och bilder kan inte blinka”, sa Ben.
Richie såg oroligt på först Ben och sedan Bill. Att anklaga Ben för att ha drömt alltsammans han berättat var en sak, men att misstänkliggöra Bill för samma sak var något helt annat. För Bill var ju gängets ledare, den de såg upp till allesammans. Det var aldrig någon som sa det rent ut, men det behövdes inte heller. För Bill var den som kom med idéerna. Han var killen som alltid kunde komma på något roligt att göra en trist och tråkig dag, killen som kom ihåg en massa lekar och spel som de andra hade glömt. Och på något underligt sätt kände de allesammans att det fanns något betryggande vuxet hos Bill – kanske ett slags ansvarskänsla, en övertygelse om att Bill garanterat skulle ta på sig hela ansvaret om det hände något. Så Richie trodde faktiskt på Bills historia, hur vansinnig den än lät. Och kanske var det så att han inte ville tro på Bens … och inte på Eddies heller, för den delen.
”Så du har aldrig råkat ut för något sådant här, alltså?” frågade Eddie Richie.
Richie var tyst en stund. Så började han säga något, men skakade i stället på huvudet och sa sedan: ”Det hemskaste jag har sett på sista tiden var när Mark Prenderlist stod och pissade i McCarron Park. Det var den hemskaste kuk jag sett i hela mitt liv.”
”Du då, Stan?” frågade Ben.
”Nej”, svarade Stanley snabbt och vände bort blicken. Hans smala ansikte var likblekt och han pressade samman läpparna så hårt att de blev alldeles vita.
”H-h-har du vart m-m-med om någon sådan g-g-grej du ock-också, S-stan?” frågade Bill.
”Nej, säger jag ju!” fräste Stan och reste sig och gick mot strandbrinken, med händerna i fickorna. Där stod han sedan och såg hur vattnet rann fram över den ursprungliga dammens krön och tornade upp sig bakom den andra ”slussporten”.
”Ut med språket nu, Stanley!” sa Richie med gäll falsettröst. Det där var en annan av hans röster, Mormor Mutter. När Richie vädrade sin Mormor Mutter-röst brukade han halta runt med ena näven tryckt mot korsryggen och kackla en del mellan varven. Men fortfarande lät han mer som Richie Tozier än som någon annan.
”Var en snäll pojke nu och berätta för gamla mormor om den där hemmmske pajasen, så ska du få en riktigt god kaka. Tala bara om …”
”Håll käften!” skrek Stanley plötsligt, for runt och tycktes vilja kasta sig över Richie, som häpet tog ett par steg bakåt. ”Håll käften för helvete!”
”Ska bli, massa”, sa Richie och satte sig. Han såg misstroget på Stan Uris. Små fläckar av rött flammade fortfarande på Stanleys kinder, men han verkade fortfarande snarare rädd än tokig.
”Det var inte illa menat, Stan”, sa Eddie lugnt. ”Så bry dig inte om det där.”
”Den här var ingen pajas”, började Stanley och hans blick flackade från den ene till den andre av kamraterna. Det såg ut som om han kämpade intensivt med sig själv.
”B-b-berätta du b-b-bara”, sa Bill, också han med låg röst. ”D-d-det gjorde ju vi andra.”
”Jo, det var alltså inte någon pajas, utan det var …”
Och i just det ögonblicket avbröts han av mr Nells genomträngande, whiskyhesa röst, som skrek med sådan kraft att de hoppade till allesammans som om de blivit skjutna: ”Herre Jeeesus i sin stora himlavagn! Vad är det här för en jävla röra!?”