Kapitel 9
Storrengöring

1

Någonstans högt över delstaten New York, på eftermiddagen den tjugonionde maj 1985, börjar Beverly Rogan skratta igen. Hon försöker hejda skrattet genom att sätta händerna för munnen, rädd att någon ska tro att hon är tokig, men lyckas inte helt.

Vi skrattade en hel del på den tiden, tänker hon. Det där är ännu ett minne som kommer, ännu ett ljus i mörkret. Visst var vi rädda hela tiden, men vi kunde bara inte hejda våra skratt, lika lite som jag kan hejda mitt skratt nu.

Mannen som sitter i mittgångsfåtöljen bredvid henne är ung, långhårig, ser bra ut. Han har gett henne flera uppskattande blickar ända sedan planet startade från Milwaukee klockan halv tre (för närmare två och en halv timme sedan vid det här laget, med mellanlandningar i först Cleveland och sedan Philadelphia), men har respekterat hennes tydligt visade önskan att slippa prata; efter ett par samtalsutspel som hon besvarat artigt men ointresserat öppnar han sin bag och tar fram en roman av Robert Ludlum.

Nu slår han igen boken, med ett finger som bokmärke, ser lite bekymrat på henne och frågar: ”Ingenting allvarligt, hoppas jag.”

Nej då”, svarar hon och försöker se allvarlig ut, men börjar sedan skratta på nytt. Han ler lite frågande, förvånat.

”Var inte rädd, jag är fullt normal”, säger hon och gör ett nytt försök att hålla sig allvarlig, men kan bara inte – ju mer hon försöker kämpa ner skrattet, desto mer försöker hennes ansikte kämpa upp det igen. Precis som på den tiden. ”Det slog mig bara helt plötsligt att jag inte vet vilket bolag jag flyger med. Allt jag vet är att planet har en s-s-stor anka målad på s-s-sidan …” Men det blir för mycket för henne och hon brister ut i ett hjärtligt, pärlande skratt. Folk i närheten ser på henne; några verkar höggradigt ogillande.

”Republic”, säger han.

”Förlåt?”

”Ni sveper fram under himlen med en fart av sjuhundrafemtio kilometer i timmen tack vare Republic Airlines behjärtade insatser. Det framgår av KDAA-foldern i ryggfickan på stolen framför er.”

”KDAA?”

Han tar upp foldern (som mycket riktigt har Republics logotype på framsidan) ur fickan. Den ger besked om var nödutgångarna finns, var flytutrustningen förvaras, hur man använder syrgasmaskerna och hur man ska förhålla sig vid en nödlandning. ”Kyss-ditt-arsle-adjö-foldern”, säger han, och nu skrattar de högt båda två.

Han ser verkligen bra ut, tänker hon plötsligt – det är en fräsch tanke, liksom klarögd, den sortens tanke man kan vänta sig på morgonen, när hjärnan inte är alldeles hopkörd ännu. Han är klädd i pullover och blekta jeans. Det mörkblonda håret är uppknutet i nacken med en läderrem, en frisyr som får henne att tänka på hästsvansen som hon själv brukade ha som flicka. Han har säkert en riktigt gullig collegestudentpitt, tänker hon. Lång nog att kunna jazza med, men inte så tjock att den verkar arrogant.

Hon börjar skratta igen, helt ur stånd att hejda sig. Det slår henne att hon inte ens har en näsduk att torka bort skrattårarna med, och det får henne att skratta ännu våldsammare.

”Ni måste nog försöka behärska er innan flygvärdinnan kommer och kastar ut er”, säger han allvarligt, men hon skakar bara skrattande på huvudet; vid det här laget har hon ont i både magen och sidorna.

Han ger henne en ren vit näsduk och hon tar emot den och använder den, och på något sätt hjälper det henne att återvinna självbehärskningen. Men utbrottet hejdar sig inte genast. I stället tonar det bort i diverse små ryck och flämtningar.

Så småningom lämnar hon tillbaka näsduken med ett: ”Tack för lånet.”

”Men vad har hänt med er hand?” säger han och håller kvar den ett ögonblick och ser bekymrat på den.

Hon ser ner mot fingrarna och de sönderbrutna naglarna, de som slets av ända nere vid köttet när hon välte toalettbordet över Tom. Minnet av den saken känns värre än de skadade naglarna, och skrattlusten försvinner definitivt. Hon drar åt sig handen, men vänligt och vänskapligt.

”Jag klämde den i en bildörr på flygplatsen”, säger hon och tänker på alla de gånger hon har ljugit om olika skador som Tom tillfogat henne, på alla de gånger hon som barn tvingats bortförklara alla blåmärken och andra resultat av faderns hårdhänta sätt att fostra henne. Ska detta bli sista gången, den sista lögnen? Så underbart det skulle vara … nästan för bra för att vara sant. Hon ser för sin inre syn en läkare som kommer in till en cancerpatient i sista stadiet och säger: Röntgenbilderna visar att tumören håller på att krympa. Varför den gör det vet vi inte, men att den gör det är helt klart.

”Det måste göra djävulskt ont”, säger han.

”Jag har tagit några aspirin.” Hon tar upp flygbolagets tidskrift igen, trots att han säkert måste ha märkt att hon läst den från pärm till pärm två gånger redan.

”Vart är ni på väg?” frågar han.

Hon slår igen tidskriften och ser leende på honom. ”Ni är mycket trevlig”, säger hon, ”men jag är faktiskt inte på prathumör. Okej?”

”Okej”, säger han och besvarar hennes leende. ”Men om ni skulle ha lust att skåla för den stora ankan på vår sida av planet när vi kommer till Boston, så ser jag er gärna på den drinken. ”

”Tack, men jag måste genast vidare med ett annat plan.”

”I dag måste mitt horoskop verkligen ha vaknat på fel sida”, säger han och återgår till sin tjocka roman. ”Men ni låter så härligt pärlande när ni skrattar. Det skulle inte vara svårt att bli kär i er.”

Hon slår upp tidskriften igen, men kommer på sig med att se på sina illa hanterade naglar i stället för att studera artikeln om New Orleans många fröjder. Hon har fått purpurfärgade blodblåsor innanför två av dem. I tankarna hör hon fortfarande Toms ilskna tjut uppifrån trappavsatsen: ”Jag ska döda dig, din slyna! Din satans förbannade knullhora!” Hon ryser till, får gåshud. En slyna för Tom, en slyna för sömmerskorna som slog dank och slöade inför viktiga visningar och gjorde sitt bästa för att göra livet surt för Beverly Rogan, en slyna för sin far långt innan vare sig Tom eller dessa olycksaliga sömmerskor kommit in i hennes liv.

En slyna.

Din slyna.

Satans förbannade knullhora.

Hon sluter ögonen lite.

Såret hon fick på foten av en skärva när hon flydde ur sovrummet värker värre än fingrarna. Kay gav henne ett snabbförband, ett par skor och en check på tusen dollar, som Beverly löste in direkt klockan nio i First Bank of Chicago vid Watertower Square.

Trots Kays protester hade Beverly i gengäld skrivit ut en check till henne på tusen dollar på ett vanligt skrivmaskinspapper. ”Jag har läst någonstans att bankerna alltid måste ta en vederbörligen utskriven check, vilket material den än är skriven på”, sa hon till Kay, med en röst som tycktes komma från något helt annat håll. En radio i ett annat rum, kanske. ”Faktiskt lär någon en gång ha löst in en check som var utskriven på en granatskärva. Jag tror det var i Stora listboken jag läste det.” Där tystnade hon och log lite blekt. Kay såg lugnt och allvarligt på henne. ”Men jag skulle vilja råda dig att lösa in den snabbt, innan Tom kommer på att spärra våra konton.”

Trots att hon inte känner sig trött (men naturligtvis är fullt medveten om att hon vid det här laget säkert fungerar bara på nervstyrka och Kays starka kaffe), känns natten som gått ändå som något hon måste ha drömt från början till slut.

Hon minns att hon ett tag hade tre tonåriga pojkar efter sig, och att de ropade och visslade efter henne men inte vågade sig ända fram. Hon minns också den lättnad hon kände när hon såg det vita lysrörsljuset i en Seven-Eleven-butik lysa upp trottoarerna vid en gatukorsning. Hon gick in i butiken och lät det finniga biträdet titta ner i den gamla blusens urringning och övertalade honom att låna henne fyrtio cent till telefonautomaten. Han var inte särskilt svårövertalad – inte med den utsikten.

Hon började med att ringa Kay McCall, slog hennes nummer ur minnet. När minst ett dussin signaler gått fram utan någon reaktion i andra änden började hon bli allvarligt orolig för att Kay kanske var i New York. Men så hördes Kays sömndruckna röst: ”Vem det än är som ringer, så hoppas jag för din egen skull att det rör sig om något viktigt”, just när Beverly tänkte lägga på luren igen.

”Bev här, Kay”, sa hon, tvekade, men tog sedan språnget. ”Och jag behöver din hjälp.”

Det blev tyst ett ögonblick och sedan kom Kays röst igen, och nu lät hon helt vaken. ”Var är du? Och vad är det som har hänt?”

”Jag ringer från en Seven-Eleven i hörnet av Streyland Avenue och någon annan gata. Jag … Jag har lämnat Tom för gott, Kay.”

Kay fattade genast och utbrast i medkännande upphetsning: ”Härligt! Äntligen! Jag kommer och hämtar dig på direkten! Den jädrans avfödan! Den vandrande skithögen i egen hög person! Jag kommer och hämtar dig i den jävla Mercan! Och engagerar en fyrtiomannaorkester! Jag …”

”Jag tar en taxi härifrån”, sa Bev och höll de båda andra tiocentarna i en svettig handflata. Den runda spegeln längst in i butiken avslöjade för henne hur det finniga biträdet i djup och drömsk koncentration stirrade på hennes bakdel. ”Men du får betala taxin när jag kommer. För jag har inga pengar. Inte ett rött öre.”

”Han ska få fem dollar enbart i dricks”, sa Kay. ”För detta är den bästa jävla nyheten sedan jag fick veta att Nixon hade avgått! Så se till att du får arslet ur vagnen och skyndar dig hit, flicka lilla. Och …”

Hon tystnade lite, och när hon sedan började tala igen var hennes röst djupt allvarlig och så uppfylld av kärlek och vänskap att Beverly var nära att brista i gråt. ”Tack gode Gud att du äntligen gjorde det, Bev. Och det menar jag, av hela mitt hjärta. Tack gode Gud!”

Kay McCall är en före detta designer som gifte sig rikt, skilde sig ännu rikare och upptäckte kvinnorörelsen 1972, ungefär tre år innan hon och Beverly träffades för första gången. På den tiden då hon var som allra mest populär och kontroversiell angreps hon ofta för att ha anslutit sig till feminismen först sedan hon själv utnyttjat alla möjliga gamla arkaiska och chauvinistiska lagar för att pressa sin make, en stormrik fabriksägare, på största möjliga underhåll som över huvud taget rymdes inom lagens råmärken.

”Skitsnack”, hade Kay sagt till Beverly en gång. ”De som kommer med det snacket har aldrig behövt gå i säng med Sam Chacowlicz. Två pumpanden, en kittling och ett miniatyrsprut, det var gamle Sammys recept på ett lyckat samlag. Enda gångerna han orkade med mer än sjuttio sekunder var när han låg i badkaret och tog saken i egna händer. Så jag fifflade inte alls åt mig något jag inte hade rätt till – jag tog bara ut tillägget för obekväm arbetstid retroaktivt.”

Sedan hon väl blivit feminist skrev hon tre böcker – en om kvinnorörelsen och den yrkesarbetande kvinnan, en om kvinnorörelsen och familjen och en om kvinnorörelsen och det andliga. De båda första sålde riktigt bra. Under de tre år som gått sedan den tredje boken kom ut hade hon till en viss grad hamnat utanför feminismens innersta kretsar, och Beverly hade fått en känsla av att det snarast kändes som en lättnad för henne. Hennes investeringar hade skött sig utmärkt (”Gudskelov är kvinnorörelsen och kapitalismen inte på något sätt oförenliga!” hade hon en gång sagt till Bev), och nu var hon en mycket rik kvinna med hus i stan och sommarställe på landet och ett par, tre älskare som var virila nog att ge henne full valuta i sängen, men inte virila nog att slå henne i tennis. ”När de blir tillräckligt bra för att kunna klara det skippar jag dem genast”, hade hon sagt en gång, och trots att Kay själv uppenbarligen betraktade repliken som ett skämt hade Beverly undrat hur det egentligen låg till med den saken.

Beverly hade ringt efter taxi, och när den kom satte hon sig där bak med resväskan, tacksam att slippa det finniga biträdets blickar, och gav chauffören Kays adress.

Kay stod och väntade vid slutet av uppfarten, i minkpäls över ett nattlinne av flanell. På fötterna hade hon skära, luddiga hällösa tofflor med stora pomponger. Inte apelsinfärgade, gudskelov – inför en sådan syn kunde Bev mycket väl ha rusat ut i natten, vilt skrikande.

Taxiresan till Kay hade varit en sällsam upplevelse; alla möjliga märkvärdiga ting hade vällt in i hennes minne så snabbt och med sådan klarhet att det kändes direkt skrämmande. Det var som om någon hade startat en stor grävskopa i hennes skalle och börjat gräva upp en psykisk kyrkogård vars existens hon inte ens anat tidigare. Men där och då var det namn och inte döda kroppar som grävskopan skovlade upp, namn som hon aldrig ägnat en tanke på åratal: Ben Hanscom, Richie Tozier, Greta Bowie, Henry Bowers, Eddie Kasp­brak … Bill Denbrough. Först och främst Bill – Stammar-Bill som de brukade kalla honom, med den barnsliga öppenhet som ibland kallas uppriktighet och ibland kallas barnslig grymhet. Hon hade varit så imponerad av honom, denne långe och alltigenom perfekte pojke (ända tills han öppnade munnen och började tala, alltså).

Namn … platser … saker som hänt. Omväxlande feberhet och iskall hade hon plötsligt drabbats av minnet av de där rösterna ur avloppet … och blodet. Hon hade skrikit högt, och då hade fadern gett henne en rejäl hurring. Fadern … Tom …

Tårarna var nära … och sedan stod Kay där och betalade chauffören och gav honom så rejält med dricks att han blev alldeles häpen och utbrast: ”Tackar så mycket, damen! Det kan man verkligen kalla dricks!”

Kay drog snabbt in henne, ställde henne under duschen, hängde på henne en morgonrock när hon kom ut därifrån, kokade kaffe, undersökte hennes skador, strök jod på den skadade foten och satte plåster på såret. Och hon hällde en rejäl dos konjak i Beverlys andra kopp kaffe och tvingade henne att sätta i sig varenda droppe. Och sedan lagade hon till var sin portion lättstekt Biff Stroganoff åt dem och gjorde en sauté på färsk svamp till Stroganoffen.

”Okej då”, sa hon sedan. ”Vad har hänt? Ringer vi polisen eller räcker det med att vi skickar dig till Reno och snabbskriver dig där?”

”Det är inte mycket jag kan berätta”, sa Beverly. ”Du skulle bara tro att jag blivit galen. Men det mesta var mitt eget fel.”

Kay slog näven i bordet så att det smällde till på mahognybordets skiva som ett skott från en finkalibrig pistol. Bev hoppade till.

”Inte ett ord i den stilen, tack”, sa Kay. Hon hade röda fläckar på kinderna och de bruna ögonen blixtrade. ”Hur länge är det vi har varit goda vänner?” fortsatte hon. ”Nio år? Tio? Och om jag en enda gång till får höra dig säga att det var ditt fel, så spyr jag direkt. Är det uppfattat? Då spyr jag. För det var inte ditt fel, det som hände den här gången, och inte det som hände förra gången heller, eller gången innan, eller någon av alla dessa gånger det hänt. Är du alldeles omedveten om att vi är många bland dina vänner som har varit allvarligt rädda för att han skulle få dig i gipsvagga till slut, eller rent av ta livet av dig?”

Beverly såg storögt på henne.

”Och det skulle ha varit ditt eget fel, åtminstone delvis, för att du stannat kvar hos honom och låtit det hända. Men nu har du alltså lämnat honom. Och gudskelov för varje litet framsteg. Men du är så god och slutar upp med att sitta här med hälften av naglarna losslitna och ett öppet sår i foten och märken efter remmen över axlarna och försöka slå i mig att allsammans var ditt fel.”

”Men han slog mig faktiskt inte med remmen”, sa Bev. Lögnen kom automatiskt, och det gjorde också den våldsamma skamkänsla som sände en skammens rodnad över hennes kinder.

”Om du äntligen är färdig med Tom, så borde du väl vara färdig med de där lögnerna också”, sa Kay lågt och såg på Bev så länge och med sådan kärlek att Bev måste slå ner blicken. Hon kände smaken av salta tårar någonstans bak i strupen. ”Trodde du verkligen att du kunde lura oss?” frågade Kay, fortfarande med samma lågmälda lugn. Hon lutade sig fram över bordet och kramade Bevs båda händer. ”De mörka glasögonen, de höghalsade, långärmade blusarna … för all del, de lurade kanske en och annan inköpare. Men dina vänner kunde du inte lura, Bev. Inte alla oss som tycker så mycket om dig …”

Och då började Beverly gråta, grät länge och mycket, och Kay höll om henne, och senare, strax innan de gick och lade sig, berättade hon det lilla hon kunde berätta för Kay. Att en gammal barndomsvän från Derry i Maine, den stad där hon en gång vuxit upp, hade ringt och påmint henne om ett löfte hon avgett en gång för länge sedan. Och nu var tiden inne att infria det löftet, hade han sagt. Skulle hon komma? Hon svarade att visst tänkte hon göra det. Och det var då bråket med Tom hade börjat.

”Vad gällde det där löftet?” frågade Kay.

Beverly ruskade långsamt på huvudet. ”Det kan jag inte avslöja för dig, Kay”, sa hon. ”Hur gärna jag än skulle vilja.”

Kay funderade lite, och nickade sedan. ”Det är okej”, sa hon. ”Jag förstår. Men vad tänker du göra åt det här med Tom när du är tillbaka från Maine igen?”

Och Bev, som börjat bli alltmer övertygad om att hon aldrig skulle komma tillbaka från Derry igen, svarade bara: ”Då går jag raka vägen till dig, så bestämmer vi tillsammans hur jag ska göra. Är det okej?”

”Hur okej som helst”, sa Kay. ”Är det ett löfte, det också?”

”Så snart jag är tillbaka igen”, sa Bev fast och bestämt, ”det lovar jag dig.” Och hon kramade om Kay i vänskap och tacksamhet.

Med checken från Kay inlöst och ett par av Kays skor på fötterna hade hon tagit en Greyhoundbuss norrut till Milwaukee, eftersom hon var rädd att Tom kunde ha kört ut till O’Hare för att hålla utkik efter henne. Kay, som gjort henne sällskap både till banken och till busstationen, hade försökt få henne på andra tankar.

”O’Hare formligen kryllar av säkerhetsfolk”, sa hon. ”Så du behöver inte vara orolig för det där krypdjuret. Dyker han upp i din närhet är det bara att skrika.”

Beverly skakade på huvudet. ”Jag vill inte ta den minsta risk att över huvud taget träffa honom mer”, sa hon. ”Och det här är bästa sättet.”

Kay såg forskande på henne. ”Du är rädd för att han ska lyckas övertala dig att gå tillbaka till honom, inte sant?”

Beverly tänkte på hur de stått där i strömmen alla sju, på Stanley och hur hans skärva av en Coca-Cola-flaska glittrade i solen; hon tänkte på den tunna smärtan när han skar lite snett i hennes handflata, tänkte på hur de stått i ring och hållit varandra i händerna och lovat att samlas där igen om det någonsin började på nytt … att komma tillbaka och döda varelsen för gott.

”Nej”, sa hon. ”Han skulle aldrig kunna övertala mig mer. Men med eller utan säkerhetsvakter skulle han kunna göra mig illa. Du såg honom inte i går kväll, Kay.”

”Tack, jag har sett honom tillräckligt genom åren”, sa Kay och drog ihop ögonbrynen. ”Skithålet som går som en människa.”

”Han var alldeles galen”, sa Bev. ”Och jag litar inte på att några säkerhetsvakter skulle kunna hindra honom. Så det blir bäst så här, Kay.”

”Som du vill, då”, sa Kay motvilligt, och Bev tänkte lite roat att Kay kanske bara var besviken över att det inte skulle bli någon konfrontation, ingen stor explosion.

”Men lös in checken illa kvickt”, sa Beverly än en gång, ”innan han kommer på att spärra kontona. För det kommer han att göra.”

”Säkert”, sa Kay, ”och om han gör det tänker jag gå och hälsa på fanstyget med ett ridspö och ta ut summan i skålpund kött.”

”Du är så god och håller dig borta från honom”, sa Beverly i skarp ton. ”För han är farlig, det ska du veta, Kay. Han var som …” Som min far var vad som skälvde på hennes läppar, men i stället sa hon: ”… som en vilde.”

”Uppfattat”, sa Kay. ”Du kan känna dig lugn, kära du. Så i väg och infria ditt löfte. Och fundera lite på vad som sedan följer.”

”Jag lovar”, sa Bev, men det var en lögn. Hon hade alldeles för många andra saker att tänka på: det som hade hänt den sommaren hon var elva år, till exempel. Att lära Richie Tozier hur man får sin jojo att spinna, till exempel. Röster ur avloppet, till exempel. Och något hon sett, något så fruktansvärt att hennes minne inte ville låta henne se det helt ens när hon omfamnade Kay för sista gången vid den morrande Greyhoundbussens långa silversida.

Men nu, när planet med ankan på sidan påbörjar sin långa inflygning över Bostonområdet, går tankarna på nytt till det där minnet … och till Stan Uris … och till en dikt på ett vykort som kom till henne utan avsändare … och till rösterna … och till dessa få sekunder då hon stått öga mot öga med något som kanske var utan ände.

Hon ser ut genom rutan, ner mot marken, och tänker att Toms ondska är något mycket litet och småskuret i jämförelse med det onda som väntar henne i Derry. Om det alls kan finnas någon kompensation där, så skulle det väl vara att Bill Denbrough kommer att vara där … och en gång i världen fanns det en elvaårig flicka som hette Beverly Marsh och som älskade Bill Denbrough. Hon tänker på det där vykortet med den vackra dikten på baksidan, och minns att hon en gång hade vetat vem som skrivit den. Men nu minns hon det inte längre, lika lite som hon kommer ihåg hur dikten löd … men det kan ha varit Bill. Just det, det kan mycket väl ha varit Stammar-Bill Denbrough som skrev den.

Plötsligt kommer hon att tänka på när hon skulle gå och lägga sig på kvällen den dagen då Richie och Ben hade tagit med henne på en matiné med två skräckfilmer. Kvällen efter hennes första dejt. Hon hade skojat lite med Richie om det där med dejt – på den tiden hade hennes förmåga att slänga käft varit hennes förnämsta försvar ute bland ungarna – men samtidigt hade något inom henne varit rört och lite pirrigt och lite skrämt. För det hade ju faktiskt varit hennes första dejt, även om hon haft den med två pojkar samtidigt och inte bara en. Richie hade ju bjudit på biljetten och allting, precis som vid en riktig dejt. Och efteråt hade de råkat ut för de där busarna … och resten av eftermiddagen hade de tillbringat i The Barrens … och så hade Bill Denbrough kommit dit med en annan grabb, vem mindes hon inte längre, men däremot mindes hon hur Bills blick dröjt sig kvar vid henne lite och den elektriska stöt hon känt … stöten och en blodsvallning som tycktes hetta upp hela hennes kropp.

Hon minns hur hon tänkt på alla dessa saker medan hon tog på sig nattlinnet och gick in i badrummet för att tvätta av ansiktet och borsta tänderna. Hon minns att hon tänkte att det säkert skulle dröja länge innan hon somnade den kvällen; för det fanns ju så mycket att tänka på nu … så många goda tankar att tänka, för de här pojkarna verkade ju vara bra grabbar, grabbar man kunde ha lite kul ihop med och kanske till och med lita på lite. Och det skulle ju kännas fint. Det skulle kännas … himla skönt.

Och det var sådant hon tänkt på när hon tog tvättlappen och lutade sig över tvättstället för att blaska av ansiktet och rösten

2

kom viskande ur avloppet:

”Hjälp mig …”

Beverly ryggade överraskat tillbaka och tappade den torra tvättlappen på golvet. Hon ruskade lite på huvudet, som om hon ville klara tankarna, och lutade sig sedan över tvättstället igen och såg förvånat på avloppet. Badrummet låg längst in i deras fyrarumslägenhet. Hon hörde lite svagt att teven var på, tydligen en västern av något slag. När den var över skulle fadern förmodligen slå över till någon baseballmatch eller en boxningsgala, och sedan skulle han somna i fåtöljen.

Badrumstapeten hade ett gräsligt mönster med grodor på näckrosblad. Den buktade hit och dit över det klimpiga bruket innanför. Den hade stora fuktfläckar här och var och flagade av lite varstans. Badkaret hade rostfläckar och toalettsitsen var spräckt. En fyrtio watts glödlampa utan kupa stack ut från en porslinssockel över tvättstället. Beverly hade ett svagt minne av att det suttit en kupa där en gång, men den hade gått sönder några år dessförinnan och aldrig ersatts. Golvet var belagt med en korkmatta, vars mönster hade bleknat bort helt, utom på ett litet område under vasken.

Inget särskilt trevligt badrum direkt, men Beverly var så van vid det att hon inte längre märkte hur det såg ur.

Också tvättstället hade sina fläckar. Avloppet var en enkel cirkel med inlagt kors, cirka fem centimeter i diameter. Det hade varit förkromat en gång i världen, men den förkromningen var borta nu. En gummipropp i kedja hängde nonchalant över kallvattenskranen. Det var kolmörkt nere i avloppsröret, och när hon lutade sig över det märkte hon för första gången att det kom en svag men obehaglig lukt från det – något slags fisklukt. Hon rynkade äcklat på näsan.

”Hjälp mig …”

Hon flämtade till. Så det var en röst. Hon hade trott att det kanske bara varit lite skrammel i rören … eller ren inbillning … en kvardröjande verkan av filmerna …

”Hjälp mig, Beverly …”

Vågor av omväxlande värme och kyla svepte fram genom henne. Hon hade tagit bort gummisnodden ur håret, och det svallade över axlarna i en glänsande kaskad. Och hon kände hur hårrötterna försökte stelna.

Utan att vara medveten om att hon tänkte säga något böjde hon sig över tvättstället igen och halvviskade: ”Hallå! Är det någon där?” Rösten ur avloppet hade tillhört något mycket litet barn, kanske rent av ett som nyss lärt sig tala. Och trots gåshuden på armarna sökte hon hela tiden efter en förnuftig förklaring. De bodde ju i ett hyreshus. Familjen Marsh bodde i den inre av lägenheterna på nedre botten, och huset rymde ytterligare fyra lägenheter. Så kanske var det bara någon unge i någon annan lägenhet som roade sig med att ropa ner i avloppet. Och så var det något ljudfenomen …

”Är det någon där?” frågade hon avloppet, med högre röst än tidigare. Samtidigt slog det henne plötsligt att om fadern råkade komma in just då skulle han säkert tro att hon var tokig.

Det kom inget svar från avloppet, men den obehagliga lukten kändes starkare. Den förde tankarna till bambudungen i The Barrens och soptippen bakom den; den manade fram bilder av långsam och bitter rök och svart gyttja som försökte suga skorna av ens fötter.

Problemet var att det inte fanns några riktigt små barn i huset. Tremonts hade haft en pojke på fem år, en flicka på tre och en liten flicka som bara var sex månader gammal, men mr Tremont hade blivit av med sitt arbete i skoaffären på Tracker Avenue och då hade de kommit efter med hyran, och så hade hela familjen en dag strax före skolavslutningen bara försvunnit i mr Tremonts gamla rostiga Power-Flite Buick. Och så var det ju Skipper Bolton i lägenheten mot gatan i andra våningen, men Skipper var ju fjorton år.

”Vi vill så gärna träffa dig allesammans, Beverly …”

Ena handen for upp till munnen och hennes ögon spärrades upp av fasa. För ett ögonblick … bara för ett ögonblick … tyckte hon sig se något som rörde sig där nere. Hon blev plötsligt medveten om att hennes hår nu hängde ner över axlarna i två tjocka fall och att de båda två böljade nära – mycket nära – avloppshålet. Så någon djupgående instinkt fick henne att genast räta på sig och få bort håret från den farliga närheten.

Hon såg sig omkring. Badrumsdörren var ordentligt stängd. Teven hördes svagt i bakgrunden, Cheyenne Bodie som sa åt skurken att lägga ifrån sig sitt vapen innan någon blev skadad. Hon var ensam. Ensam med den här rösten, alltså.

”Vem är du?” frågade hon ner mot tvättstället, med låg röst.

”Matthew Clements”, viskade rösten. ”Pajasen tog mig hit ner bland rören och jag dog och snart kommer han och tar dig också, Beverly, och Ben Hanscom och Bill Denbrough och Eddie …”

Hennes händer flög till kinderna och pressades mot dem. Ögonen vidgades mer och mer. Hon kände hur hon blev kall i hela kroppen. Nu lät rösten halvkvävd och mycket gammal … men kröp och kravlade fortfarande av ond och depraverad fröjd.

”Du ska sväva här nere med dina vänner, Beverly, alla svävar vi här nere, hälsa Bill så gott från Georgie och tala om för honom att Georgie saknar honom, men att de snart ska få träffas igen, hälsa honom att Georgie dyker upp i garderoben en natt med en bit pianotråd som han ska sticka i hans ögon, hälsa honom …”

Rösten övergick i en serie våldsamma hickningar och plötsligt kom en klarröd bubbla uppfarande genom avloppet och brast och sprutade små droppar av blod på det missfärgade porslinet.

Den halvkvävda rösten talade snabbare och snabbare nu, och förändrades medan den talade. Först var den samma småbarnsröst som hon hade hört i början, sedan var den en tonårig flickas röst, och sedan blev den – och det var det allra hemskaste – till rösten av en flicka som Beverly hade känt en gång … Veronica Grogan. Men Veronica var ju död, hon hade ju hittats död i en avloppsledning .

”Jag är Matthew … Jag är Betty … Jag är Veronica … Vi är här nere … här nere hos clownen … och Skräcken … och Mumien … och Varulven … och dig, Beverly, vi är här nere med dig och vi svävar, vi förändras …”

Plötsligt rapade avloppet upp en sky av blod som fläckade ner tvättstället och spegeln och tapeterna med mönstret av grodor och näckrosblad. Beverly skrek, vilt och genomträngande. Hon backade bort från tvättstället, dunsade emot dörren, studsade tillbaka igen, men fick till slut upp den och rusade till vardagsrummet, där fadern just höll på att resa sig.

”Vad ända in i glödheta är det nu då?” frågade han och rynkade på ögonbrynen. De var ensamma hemma den här kvällen; Bevs mor arbetade tre-till-elva-skiftet på Green’s Farm, Derrys finaste restaurang.

”Badrummet!” skrek hon hysteriskt. ”Badrummet, pappa, i badrummet …”

”Var det någon som tjuvtittade på dig, Beverly?” Hans ena arm sköt fram och handen grep om hennes arm så hårt att det gjorde ont. Hans min rymde både omtanke och engagemang, men omtanken var ett rovdjurs omtanke, mer skrämmande än tröstande.

”Nej … tvättstället … i handfatet … i … i …” Det var allt hon fick fram innan hon föll i hysterisk gråt. Hjärtat dunkade så starkt i bröstet på henne att hon trodde att det skulle kväva henne.

Al Marsh sköt henne åt sidan med ett utpräglat ”Herregud, vad är det nu då”-uttryck i ansiktet och gick ut i badrummet. Där blev han sedan kvar så länge att Beverlys rädsla hann komma tillbaka.

Och sedan röt han: ”Beverly? Kom hit, unge!”

Det var inte ens tal om att vägra lyda. Om de hade stått bredvid varandra vid randen av ett stort stup och han sagt åt henne att gå rätt över kanten – nu på stubben, unge – skulle hennes instinktiva lydnad nästan säkert ha drivit henne över kanten innan hennes förnuft fått en chans att ingripa.

Badrumsdörren stod öppen. I dörröppningen stod hennes far, en storvuxen man som höll på att förlora det kastanjefärgade hår han gett Beverly i arv. Han var fortfarande klädd i de gråa överdragsbyxor och den gråa skjorta han bar på arbetet (han var fastighetsskötare på Derry Home Hospital) och såg just nu stint och strängt på Beverly. Han var en man som inte drack, inte rökte och inte jagade fruntimmer. Jag har alla fruntimmer jag kan begära där hemma, kunde han säga ibland, och när han sa det brukade ett egendomligt, hemlighetsfullt leende glida fram över ansiktet på honom – men det där leendet fick inte hans min att ljusna, snarare tvärtom. Att se det leendet var som att se skuggan av ett moln snabbt glida fram över en stenåker. De tar hand om mig, och när det behövs tar jag hand om dem.

”Vad ända in i glödheta är det här för dumheter?” frågade han när hon kom in.

Beverly kände sig som om hennes strupe belagts med skiffer. Hjärtat rusade i bröstet. Det kändes som om hon skulle kräkas när som helst. Det var blod på spegeln, rännilar av blod. Och det fanns blodfläckar på glödlampan över tvättstället; hon kände till och med lukten av blodet som kokade på fyrtiowattaren. Blodet rann nerför tvättställets porslinssidor och föll i tunga droppar ner på golvets linoleum.

”Pappa …”, viskade hon hest.

Han vände sig bort från henne i avsmak (som så många gånger förr) och började tvätta av händerna i det blodiga tvättstället. ”Herregud, unge, säg åtminstone något. Du skrämde ju nästan livet ur mig. Tala åtminstone om varför du skrek på det där viset.”

Han tvättade händerna i skålen och hon såg blodfläckarna växa fram på byxornas gråa tyg där de gneds mot tvättställskanten. Och om han rörde vid spegeln med pannan (det var nära att han gjorde just det), skulle han få blodfläckar på sig. Hon gav till ett lite halvkvävt ljud.

Han stängde kranen, tog en handduk som var nersölad med två stora solfjädersformiga blodfläckar och började torka av händerna på den. Hon blev nästan svimfärdig när hon såg honom gnida in blod på de stora knogarna och i handflatans linjer. Hon såg hur han fick blod under naglarna som ett slags skuldmärke.

”Nå? Jag väntar fortfarande.” Han kastade den blodiga handduken över stången.

Blod … blod överallt … och hennes far såg det inte.

”Jo, pappa …” Hon hade ingen aning om hur hon skulle fortsätta, men i stället avbröt fadern henne.

”Jag är orolig för dig”, sa Al Marsh. ”För det verkar ju som om du aldrig ska bli vuxen. Du bara ränner omkring hela dagarna, hjälper nästan aldrig till i hushållet, kan inte sy och kan inte laga mat. Halva din tid lever du i något slags fantasivärld med näsan begravd i en bok och resten av tiden deppar du eller har alla möjliga griller och hyss för dig. Inte underligt då att man blir orolig.”

Han slog ut med handen och gav henne ett hårt och smärtande slag över skinkorna. Hon skrek till, med blicken stint riktad mot honom. Lite blod hade fastnat i hans buskiga högra ögonbryn. Om jag tittar på det där blodet tillräckligt länge blir jag säkert tokig och då spelar allt det här ingen roll längre, tänkte hon virrigt.

”Jag är mycket orolig”, sa han och slog till på nytt, hårdare nu, mot armen ovanför armbågen. Armen skrek till och tycktes sedan somna. Hon skulle ha ett stort gult och lila blåmärke där nästa dag.

”Rent förfärligt orolig”, sa han och boxade henne i magen. Han hejdade slaget i sista sekunden, så att Beverly bara tappade halva andan. Men hon flämtade till och vek sig dubbel och kände hur hon fick tårar i ögonen. Fadern såg lugnt och oberört på henne och körde ner sina blodiga händer i byxfickorna.

”Du måste ju bli vuxen någon gång, Beverly”, sa han, och nu var hans röst mild och förlåtande. ”Det fattar du väl själv?”

Hon nickade. Det dunkade i huvudet. Och hon grät, men utan ett ljud. För om hon snyftade högt – hängav sig åt vad han kallade ”att grina som en baby” – fanns alltid risken att han gav sig på henne på allvar. Al Marsh hade tillbringat hela sitt liv i Derry och talade gärna om för alla som frågade honom (och ibland också för folk som inte frågade honom) att han också tänkte bli begravd där – förhoppningsvis vid så där hundratio års ålder. ”Finns ju ingen orsak till att jag inte skulle leva i evighet”, sa han ibland till Roger Aurlette, som klippte honom en gång i månaden. ”Jag har ju inga laster.”

”Berätta nu”, sa han. ”Och gör det kvickt.”

”Det var …” Hon svalde och det gjorde ont, eftersom det inte fanns någon fuktighet i hennes strupe, ingen alls. ”Det var en spindel. En stor tjock svart spindel. Den … den kom framkrypande ur avloppet och jag … och sedan kröp den väl ner igen, antar jag.”

”Så det säger du?” sa han och nu log han lite mot henne, som om han gillade hennes förklaring. ”Var det därför? För helvete! Om du bara hade talat om det genast, så skulle jag aldrig ha slagit dig. Allt kvinnfolk är ju livrädda för spindlar. Herregud! Varför sa du det inte genast?”

Han lutade sig över avloppet och hon måste bita sig i läppen för att inte ropa ut en varning … och samtidigt talade en annan röst långt inne i henne, en skrämmande röst som bara inte kunde vara en del av henne själv, som säkert måste vara Djävulens egen röst: Låt det ta honom om det vill. Låt det dra ner honom bara. Jävligt skönt att bli av med honom.

Hon vände sig från rösten i fasa. Att om så bara för ett ögonblick låta en sådan tanke rumstera i hjärnan skulle säkert döma henne till helvetet i all evighet.

Han tittade ner i avloppet och hans händer kletades ner av blodet vid tvättställets kant. Beverly kämpade bistert mot sitt äckel. Det värkte i magen där fadern slagit henne.

”Jag ser då ingenting”, sa han. ”Men alla de här kåkarna är gamla, Bev. Här finns avloppsledningar stora som motorvägar, ska du veta. När jag var vaktmästare borta på gamla high school hände det att vi hittade drunknade råttor i toaletterna då och då. Flickorna blev som galningar när det hände.” Han log lite välvilligt vid tanken på dessa feminina griller. ”Mest hände det när ån svämmade över. Det är mindre liv i rören nu sedan det nya avloppsnätet kom till.”

Han lade armen om henne och gav henne en kram.

”Nu går du och lägger dig, unge, och lovar att inte tänka på den där otäckingen mer. Lovar du det?”

Hon kände att hon älskade honom. Det har aldrig hänt att jag slagit dig utan att du gjort dig förtjänt av det, Beverly, hade han sagt en gång när hon kallat en bestraffning orättvis. Och det var säkert sant, för han hade faktiskt förmåga att älska. Ibland kunde han ägna en hel dag åt henne, visa henne hur man gjorde olika saker eller bara berätta allt möjligt för henne eller strosa omkring i stan med henne, och sådana gånger kändes det som om hennes hjärta svällde i bröstet tills hon nästan dog. Så hon älskade honom, och försökte förstå att han måste tukta och tillrättavisa henne så ofta, eftersom detta nu var en uppgift som (sa han) ålagts honom av Herren Gud själv. Döttrar, brukade Al Marsh säga, behöver hårdare tuktan än pojkar. Han hade inga söner, och hon hade en vag känsla av att den saken delvis kunde vara hennes fel, den också.

”Visst pappa”, sa hon. ”Jag lovar.”

De gjorde sällskap in i hennes lilla rum. Vid det här laget värkte det våldsamt i högra armen efter slaget. När de lämnade badrummet kastade hon en blick dit in över axeln och såg det blodiga tvättstället, blodet på väggarna, blodet på golvet. Den blodiga handduk som fadern använt och nonchalant kastat över handduksstången. Hur ska jag någonsin kunna gå dit in igen? tänkte hon. Snälle gode Gud, jag är så ledsen för den där elaka tanken om pappa, och du får gärna straffa mig för den om du vill, för jag förtjänar att bli straffad, så låt mig ramla och slå mig hårt eller ge mig flunsan så som du gjorde i vintras, när jag hostade så hemskt att jag till och med spydde en gång, men gör ändå så att blodet är borta i morgon, går det bra, Gud, är det okej? Okej?

Fadern stoppade om henne som alltid och kysste henne på pannan. Sedan stod han där bara och intog det hon alltid betraktade som ”hans” sätt att stå, kanske rent av hans sätt att vara: lätt framåtböjd, händerna nerkörda i fickorna – långt över handlederna – medan de klarblå ögonen i hans molokna bassetansikte blickade ner på henne. På senare år, långt efter att hon helt upphört att tänka på Derry, att minnas Derry, kunde hon ibland se honom i en man som satt på en buss eller kanske stod i ett hörn med lunchboxen i handen, skepnader, manliga skepnader – ibland såg hon dem när dagen led mot sitt slut, ibland såg hon dem tvärs över Watertower Square i middagssolens sken en klar och blåsig höstdag – mäns skepnader, mäns regler och rättesnören, mäns drömmar och åtrå; eller i Tom, som var så lik fadern när han tog av sig skjortan och stod lätt framåtlutad framför badrumsspegeln för att raka sig. Mansgestalter.

”Ibland gör du mig faktiskt väldigt bekymrad, Bev”, sa han, men nu fanns det inte längre någon oro eller vrede i rösten. Han rörde lätt vid hennes hår och strök tillbaka det från hennes panna.

Men badrummet är ju fullt med blod, pappa! var det nära att hon skrek åt honom. Såg du det inte? Det är ju blod överallt. Det ligger ju till och med och kokar på glödlampan över tvättstället! SÅG du det verkligen inte?

Men hon förblev tyst medan han gick ut och stängde dörren efter sig och fyllde hennes rum med mörker. Hon låg fortfarande vaken, stirrade fortfarande ut i mörkret, när modern kom hem halv tolv och teven tystnade. Hon hörde föräldrarna gå ut i sovrummet och hörde hur resårerna i sängen gnisslade när de ägnade sig åt könsakten. Beverly hade en gång hört Greta Bowie berätta för Sally Mueller att den här könsaktgrejen gjorde hemskt ont, och att ingen anständig flicka kunde tycka om en sådan sak (”Det slutar med att mannen kissar på den här mödomshinnan, du vet”, sa Greta, och Sally skrek: ”Jag ska minsann aldrig låta någon pojke göra så med mig!”). Men om det alltså gjorde så ont som Greta påstod, så behöll Bevs mamma de där plågorna för sig själv; Bev hade hört modern ropa till någon gång då och då, med låg röst, men det hade inte alls låtit som ett skri av smärta.

Resårernas långsamma gnissel ökade tempot tills det lät direkt frenetiskt och upphörde sedan tvärt. Det var tyst ett litet tag, och sedan hördes lite lågmält prat och moderns tysta tassande när hon gick till badrummet. Beverly höll andan, medan hon väntade på att höra om modern skulle skrika eller inte.

Men det kom inget skrik – bara ljudet av vatten som rann ner i tvättstället, följt av några låga, plaskande ljud. Och sedan kom det gamla välkända gurglande ljudet när vattnet rann ner i avloppet. Modern borstade tänderna och några ögonblick senare gnisslade resårerna i föräldrasängen på nytt när modern lade sig igen.

Ungefär fem minuter senare började fadern snarka.

En svart skräck smög in över hennes hjärta och snörde åt hennes strupe. Hon upptäckte att hon inte vågade inta sin favoritsovställning på högersidan, eftersom hon var rädd för att någonting kunde titta in på henne genom fönstret. Så hon låg där på rygg i stället, rak och stel som en eldgaffel, och tittade upp i taket. Och så småningom – om hon låg vaken i minuter eller timmar var omöjligt att avgöra – gled hon in i en lätt och orolig sömn.

3

Beverly vaknade alltid när väckarklockan ringde i föräldrarnas sovrum. Men det gällde att vakna kvickt, för klockan hann knappt börja ringa förrän fadern tystade den. Hon klädde sig snabbt medan fadern var i badrummet. För ett ögonblick hejdade hon sig (något hon nästan alltid gjorde numera) och tittade på sin bröstkorg i spegeln och försökte se om brösten möjligen vuxit lite under natten. De hade börjat knoppas i slutet av förra året. Det hade gjort lite ont i början, men det var över nu. De var väldigt små – faktiskt inte mycket större än äppelkart – men de fanns där i alla fall. Så var det: barndomen skulle gå över, hon skulle bli kvinna.

Hon log mot sin spegelbild och satte handen bakom huvudet, sköt upp håret och putade ut med brösten. Hon fnissade lite, en liten flickas ohämmade fnitter … och mindes plötsligt blodet som vällt upp ur avloppet kvällen innan. Fnittret upphörde tvärt.

Hon såg på sin arm och studerade blåmärket som bildats under natten – en ful fläck mellan axeln och armbågen, en fläck med missfärgade märken efter fingrar.

Det bultade och brusade i toaletten.

Snabbt, för att han inte skulle bli arg på henne denna speciella morgon (för att han helst inte skulle ens märka henne denna speciella morgon), drog Beverly på sig ett par jeans och sin Derry high school-tröja. Och sedan kunde hon inte uppskjuta det längre, utan lämnade sitt rum och gick till badrummet. Ute i vardagsrummet passerades hon av fadern, som var på väg tillbaka till sovrummet för att klä på sig. Den blå pyjamasen flaxade lite där han gick. Just när de passerade varandra muttrade han något som hon inte uppfattade.

Men för säkerhets skull sa hon ändå: ”Javisst, pappa.”

Utanför den stängda badrumsdörren blev hon stående ett ögonblick och samlade sig inför vad hon kanske skulle få se där inne. Det är ju i alla fall dag nu, tänkte hon, och det kändes lite trösterikt. Inte mycket, men åtminstone något. Hon lade handen på vredet, öppnade dörren och gick in.

4

Det blev en körig morgon för Beverly. Hon lagade frukost åt fadern – apelsinjuice, äggröra, Al Marshs version av rostat bröd (brödet skulle vara varmt men inte rostat). Han satt där vid bordet, barrikaderad bakom Derry News, och åt allt hon satte fram åt honom.

”Var är baconet?”

”Slut, pappa. Vi åt upp det sista i går.”

”Fixa en hamburgare då i stället.”

”Vi har inte så mycket köttfärs kvar …”

Tidningen prasslade och sänktes sedan. Hans blåa blick drabbade henne som en väldig tyngd.

”Vad var det du sa?” frågade han med mild röst.

”Det ska bli, pappa, sa jag.”

Hans blick vilade på henne i ytterligare ett ögonblick. Och sedan höjdes tidningen igen och Beverly ilade till kylen för att hämta köttfärsen.

Hon lagade till en hamburgare, mixtrade med den lilla köttfärs som fanns så att hamburgaren skulle se så stor ut som möjligt. Han åt den medan han läste sportsidorna och Beverly gjorde i ordning hans lunch – ett par smörgåsar med jordnötssmör och sylt, en stor tårtbit som modern haft med sig från Green’s Farm kvällen innan och en termos med varmt kaffe med mycket socker.

”Hälsa din mor att hela lägenheten ska vara snygg och städad när jag kommer hem i kväll”, sa han och tog lunchboxen. ”Här ser ju ut som i en gammal svinstia. Herregud! Här jobbar man hela dagen med att städa upp i all möjlig skit borta på sjukhuset, och då ska man väl inte behöva komma hem till en svinstia. Du hör väl på vad jag säger, Beverly?”

”Så klart, pappa. Och jag ska säga till mamma.”

Han kysste henne på kinden, gav henne en hård kram och gick. Varpå Beverly, som alltid, gick fram till fönstret i sitt rum och såg efter honom där han gick gatan fram. Och som alltid kände hon en smygande lättnad när han vek om hörnet … och avskydde sig själv för den känslan.

Hon diskade och gick sedan och satte sig på baktrappan en stund med boken hon höll på med. Lars Theramenius, med långt, blont hår som glödde av sitt eget fridfulla inre ljus, kom tultande från huset bredvid för att visa Beverly sin nya Tonkalastbil och sina senaste skrubbsår på knäna. Beverly kom med de rätta reaktionerna på båda delarna. Och sedan ropade modern på henne.

De bytte sängkläder i båda sängarna, skurade golven och bonade korkmattan i köket. Modern tog hand om badrumsgolvet, och Beverly kände sig innerligt tacksam för det. Elfrida Marsh var en småvuxen kvinna med grånande hår och bister min. Hennes fårade ansikte gav besked om att hon hade hängt med i åtskilliga år och tänkte göra det i åtskilliga år ännu … Det talade också om för hela världen att livet aldrig varit särskilt lättsamt för henne och att hon inte förväntade sig någon snar förändring i detta sakernas tillstånd.

”Kan du ta hand om vardagsrumsfönstren, Bevvie?” frågade hon när hon kom in i köket igen. Hon hade bytt till sin servitrisdress. ”Jag måste upp till Saint Joe i Bangor och titta till Cheryl Tarrent. Hon bröt benet i går kväll, nämligen.”

”Jodå, jag tar gärna fönstren”, sa Beverly. ”Men vad hände med mrs Tarrent? Ramlade hon eller hur gick det till?”

”Hon och den där slashasen hon är gift med råkade ut för en bilolycka”, sa Beverlys mor bistert. ”Och han var full som vanligt. Du borde tacka Gud i din aftonbön varenda kväll för att din far inte dricker, Bevvie.”

”Det gör jag också”, sa Beverly. Och det gjorde hon också.

”Nu blir hon väl av med sitt arbete, antar jag, och han klarar ju aldrig att behålla ett jobb.” Det kom ett tonfall av ren fasa i Elfridas röst. ”Så de lär väl få gå till det sociala nu, misstänker jag.”

Att tvingas gå till det sociala var det absolut värsta Elfrida Marsh kunde tänka sig. Att förlora ett barn eller få veta att man hade cancer var inte tillnärmelsevis lika hemskt. Visst kunde en människa vara fattig, kunde få hålla på i hela sitt liv med vad Elfrida kallade att ”kreta och gneta”. Men den absoluta botten, värre än till och med rännstenen, var att tvingas gå till det sociala och dricka andras anletes svett som en gratis nådegåva. Och det var den framtid som Cheryl Tarrent nu ställdes inför.

”När du är klar med fönstren och har burit ut slasken kan du gå ut och leka ett tag om du har lust. Din far har sin bowlingkväll i kväll, så du behöver inte laga någon middag åt honom, men du måste vara hemma igen innan det blir mörkt. Du vet varför.”

”Jag lovar, mamma.”

”Du växer ju så det knakar, flicka”, sa Elfrida och tittade ett ögonblick på de båda små knopparna under Beverlys skoltröja. Hennes blick var kärleksfull men utan nåd. ”Och jag vet inte vad jag ska ta mig till här när du så småningom gifter dig och bildar egen familj.”

”Du kommer säkert att ha mig drällande här i all evighet”, sa Beverly leende.

Modern kramade om henne ett ögonblick och kysste henne på ena mungipan med sina torra, varma läppar. ”Sådant där är ju bara prat”, sa hon. ”Men jag älskar dig, Bevvie.”

”Och jag älskar dig, mamma.”

”Se till bara att det inte är några ränder på fönstren när du är klar med dem”, sa hon, tog sin handväska och började gå mot dörren. ”För om din far hittar några blir han säkert rent rasande på dig.”

”Jag lovar att vara noga”, svarade Beverly, och just när modern öppnade dörren för att gå sin väg frågade hon med en röst som hon försökte göra så nonchalant som möjligt: ”Du såg ingenting konstigt i badrummet, mamma?”

Elfrida såg på henne och rynkade pannan lite. ”Vadå konstigt?” frågade hon.

”Jo … jag såg en spindel i tvättstället i går kväll. Den kom upp ur avloppet. Talade inte pappa om det för dig?”

”Retade du upp din pappa så att han blev arg på dig i går kväll, Bevvie?”

”Nej då! Inte alls. Jag talade om för honom att en spindel hade kommit upp ur avloppet och skrämt mig, och då sa han att de ibland hade hittat dränkta råttor i toaletterna på gamla high school. De kom genom avloppet. Så då berättade han inte om spindeln jag såg?”

”Nej.”

”Ja, det spelar ju ingen roll. Jag undrade bara om du kanske hade sett den, du också.”

”Nej, jag såg då ingen spindel. Jag skulle önska att vi hade råd med en bit ny korkmatta till det där badrumsgolvet.” Hon kastade en blick upp mot himlen, som var blå och molnfri. ”Det sägs att det blir regn om man dödar en spindel. Men du dödade väl inte den där spindeln?”

”Nej då”, sa Beverly. ”Jag dödade den inte.”

Modern mötte hennes blick, med läpparna så hårt sammanpressade att munnen var som ett smalt streck. ”Är det säkert att pappa inte var arg på dig i går kväll?” sa hon.

”Ja!”

”Jo, Bevvie”, sa hon, ”händer det att han rör vid dig?”

”Hur så?” Beverly såg totalt oförstående på modern. Herregud, hennes far rörde ju vid henne varenda dag! ”Jag fattar inte vad du menar.”

”Strunt i det”, sa Elfrida i tvär ton. ”Glöm inte att gå ut med slasken. Och om det blir ränder kvar på fönstren, så kan du få dig ett rejält kok stryk också utan pappa.”

”Jag lovar

(händer det att han rör vid dig?)

att inte slarva.”

”Och att vara inne innan det blir mörkt.”

”Så klart.”

(händer det att han)

(förfärligt orolig för dig)

Modern gick och Beverly återvände till sitt rum och såg henne försvinna utom synhåll runt hörnet, precis som fadern tidigare. När hon förvissat sig om att modern hunnit ett stycke på väg mot busshållplatsen tog hon fram golvhinken, Windexflaskan och några trasor som hängde under diskbänken. Sedan fortsatte hon till vardagsrummet och började med fönstren. Men det verkade så tyst i lägenheten. Varje gång det knarrade i golvet eller någon slog i en dörr någonstans hoppade hon till lite. När Boltons ovanför spolade i sin toalett flämtade hon till så högt att det lät som ett skrik.

Och hon tittade gång på gång mot den stängda badrumsdörren.

Till slut gick hon dit och öppnade dörren och tittade in. Modern hade ju tvättat och städat där tidigare, och det mesta av blodet som samlats under tvättstället var borta. Samma sak med blodfläckarna på tvättställets kant. Men det fanns fortfarande rödbruna, intorkade ränder på tvättställets botten och små blodfläckar på spegeln och tapeterna.

Beverly såg på sin bleka bild i spegeln och upptäckte i plötslig, vidskeplig skräck att blodet på spegeln fick det att se ut som om hennes ansikte blödde. Vad ska jag göra åt det här? tänkte hon. Har jag blivit galen? Är det bara inbillning alltsammans?

Plötsligt gav avloppet ifrån sig en kluckande rapning.

Beverly skrek och slog igen dörren, och fortfarande fem minuter senare darrade hennes händer så våldsamt att hon var nära att tappa Windexflaskan när hon tvättade fönstren i vardagsrummet.

5

Det var vid tretiden den eftermiddagen som Beverly, efter fullbordat värv, med dörrarna säkert låsta och extranyckeln nerstoppad i jeansfickan, råkade svänga in i Richard’s Alley, en smal genomgångsgata mellan Main Street och Center Street och fann Ben Hanscom, Eddie Kaspbrak och en pojke vid namn Bradley Donovan sysselsatta med att kasta slant.

”Hej, Bev!” hälsade Eddie. ”Fick du några mardrömmar av de där filmerna?”

”Nix pix”, svarade Beverly och satte sig på huk för att titta på spelet. ”Hur kan du veta att jag var på bio i går?”

”Det talade Höstacken om för mig”, sa Eddie och pekade med tummen mot Ben, som av någon för Beverly fördold anledning rodnade som en galning.

”Vadå för filmer?” frågade Bradley, och då kände Beverly igen honom – det var han som hade kommit ner till The Barrens tillsammans med Bill Denbrough för en vecka sedan. De gick i en specialklass för talterapi i Bangor tillsammans. Beverly avfärdade honom genast som ointressant. Om man frågat henne skulle hon kanske ha svarat att han på något sätt verkade mind­re betydelsefull än Ben och Eddie – inte alls lika närvarande som de.

”Ett par monsterfilmer”, svarade hon och vaggade fram i huksittande tills hon befann sig mellan Ben och Eddie. ”Och ni kastar slant?” sa hon.

”Stämmer”, sa Ben, såg snabbt på henne och vände sedan bort blicken.

”Vem vinner?”

”Eddie”, svarade Ben. ”Eddie är bra på det här.”

Hon såg på Eddie som med stort allvar torkade av sina naglar på skjortans framsida och sedan småfnittrade lite.

”Får jag vara med?” frågade hon.

”Gärna för mig”, sa Eddie. ”Har du bara några encentare, så …”

Hon körde handen i fickan och tog upp tre stycken.

”Jösses, jag fattar bara inte att du över huvud taget vågar dig ut på gatorna med en sådan förmögenhet”, sa Eddie. ”Själv skulle jag vara livrädd.”

Ben och Bradley Donovan skrattade.

”Flickor kan vara modiga, de också”, sa Beverly gravallvarligt, och i nästa ögonblick skrattade de alla fyra.

Bradley kastade först och sedan kastade Ben och efter honom Beverly. Som vinnare hade Eddie sista kastet. De kastade mot bakväggen till Center Street Drugstore. Ibland nådde mynten inte ända fram, och ibland slog de mot väggen och studsade tillbaka. Efter varje omgång tog den vars encentare hamnat närmast väggen hand om alla fyra mynten. Efter fem minuters spel hade Beverly tjugofyra cent och hade bara förlorat en enda omgång.

”Tjejer futhkar alltid!” sa Bradley surt och reste sig för att gå. Hans goda humör var borta och hans blick på Beverly rymde både ilska och förödmjukelse. ”Tjejer thkulle inte få vara med och …”

Ben studsade upp på fötter. Det var en respektingivande syn att se Ben Hanscom studsa. ”Ta tillbaka det där!” fräste han.

Bradley bara stirrade på honom, med gapande mun. ”Vadå, tha du?” frågade han sedan.

”Ta tillbaka det där! För hon fuskade inte alls!”

Bradley såg på Ben och lät blicken glida vidare till först Eddie och sedan Beverly, som fortfarande låg på knä. Och sedan såg han på Ben igen. ”Du tigger vitht om en fläthkläpp thå dina läppar blir lika tjocka thom du själv, ditt jäkla arshle?” sa han.

”Just det, ja”, sa Ben leende. Och det fanns något i det där leendet som fick Bradley att häpet ta ett par steg bakåt. Kanske utstrålade det bara det enkla faktum att efter två sammandrabbningar med Henry Bowers, där Ben själv dragit det längsta strået båda gångerna, tänkte Ben definitivt inte låta sig terroriseras av en benget som Bradley Donovan (som läspade något rent fasansfullt och vars båda händer var fulla med vårtor).

”Vitht, och then ger ni er på mig allethammanth”, sa Bradley och tog ytterligare ett steg bakåt. Det kom en osäker ton i hans röst och han fick tårar i ögonen. ”Futhkithar allihopa, det är vad ni är!”

”Du är så god och tar tillbaka det du sa om henne”, sa Ben.

”Äsch, bry dig inte om honom, Ben”, sa Beverly och räckte fram en handfull kopparslantar till Bradley. ”Ta det som är ditt”, sa hon. ”Jag spelade ändå inte för pengarnas skull.”

Tårar av förödmjukelse sprang fram i Bradleys ögon. Han slog till Beverlys hand så att mynten for åt alla håll och rusade sedan i väg mot Richard’s Alleys mynning mot Center Street. De andra bara stod där med gapande munnar och tittade efter honom. Och nu, när han hade tryggheten inom räckhåll, vände Bradley sig om mot dem och ropade: ”Du är bara en liten ­thlyna och ingenting annat. Futhkith! Futhkith! Din mamma är en hora!”

Beverly flämtade till. Ben satte fart gatan fram, men lyckades bara snubbla på en tomlår och rasa omkull. Bradley var redan borta och Ben var medveten om att han aldrig skulle hinna i fatt honom. Så han koncentrerade sig på Beverly i stället, för att se om hon behövde tröst. För det där fula ordet hade chockat honom lika mycket som det hade chockat henne.

Hon såg omtanken som strålade fram ur hans ansikte. Öppnade munnen för att säga att det inte gjorde något, det som Bradley hade sagt – stickor och sten kan slå av mina ben, men namn kan mig aldrig skada – och den där underliga frågan hennes mor hade kommit med

(händer det att han rör vid dig?)

dök upp igen. En underlig fråga, förvisso – enkel men ändå nonsensartad, full av på något sätt ödesmättade undertoner, mörka som gammalt kaffe som fått stå. Så i stället för att barnramserabbla att namn aldrig kunde skada henne brast hon i gråt.

Eddie såg generat på henne och tog sedan upp inhalatorn ur ena byxfickan och sög lite på den. Sedan böjde han sig ner och började samla ihop de kringspridda slantarna; han verkade mycket beskäftig och prudentlig när han gjorde det.

Ben gick instinktivt fram till henne, ville så gärna krama om och trösta, men hejdade sig. För hon var alldeles för söt. Inför något så tjusigt som hon kände han sig alldeles hjälplös.

”Var inte ledsen”, sa han, medveten om hur idiotiskt det måste låta, men ur stånd att komma på något bättre. Han rörde lätt vid hennes axlar (hon hade slagit händerna för ansiktet för att dölja sina tårfuktiga ögon och fläckiga kinder) och tog sedan bort händerna igen som om hon vore glödande het. Vid det här laget rodnade han så till den grad att han såg ut som om han skulle få ett slaganfall när som helst. ”Var inte ledsen, Beverly”, upprepade han.

Hon förde ner händerna och utbrast i gäll och rasande ton: ”Min mamma är inte alls någon hora! Hon … hon är servitris!”

Hennes utrop följdes av en absolut tystnad. Ben bara stirrade på henne, med underkäken hängande. Eddie tittade upp från grändens kullerstenslagda körbana, med händerna fulla av småmynt. Och plötsligt skrattade de hysteriskt alla tre.

”Servitris!” kacklade Eddie. Han hade väldigt svävande begrepp om vad en hora var för något, men fann ändå något utsökt i själva sammanställningen. ”Är det det hon är?” utbrast han.

”Just det, ja! Servitris!” flämtade Beverly och skrattade och grät samtidigt.

Ben skrattade så att han inte ens kunde stå upp. Så han satte sig tungt på en soptunna. Men hans ansenliga tyngd pressade ner locket i tunnan, så att han välte över på sidan och blev liggande på gatan. Eddie bara pekade på honom och tjöt av skratt medan Beverly hjälpte honom på fötter igen.

Någonstans ovanför dem öppnades ett fönster och en kvinnoröst skrek: ”Försvinn härifrån, ungar! Tänk på att det finns folk som har nattskift och försöker sova! Så försvinn!”

De tog varandra i hand, med Beverly i mitten, och skyndade fram till Center Street, fortfarande skrattande.

6

De lade ihop vad de hade och fann att det var sammanlagt fyrtio cent, tillräckligt för två glassdrinkar i drugstoren. Men eftersom gamle mr Keene var en riktig surpuppa och inte lät barn under tolv år äta eller dricka det de köpt i själva glassbaren (han hävdade att deras små själar kunde förorenas av flipperautomaterna i inre rummet) tog de med sig glassdrinkarna till Bassey Park i två stora vaxpappersbehållare och satte sig i gräset för att dricka. Ben hade valt kaffe och Eddie jordgubb. Och Beverly satt mellan dem med ett sugrör och smakade på drinkarna i tur och ordning, som ett bi som flög från blomma till blomma. Hon kände sig i balans igen för första gången sedan avloppet hade hostat upp sitt blod föregående kväll – alldeles urlakad och känslomässigt uttömd, men dock i gängorna igen och i frid med sig själv. Åtminstone för ögonblicket.

”Jag fattar bara inte vad som tog åt Bradley”, sa Eddie till slut, med ett generat, urskuldande tonfall. ”Så där har han aldrig burit sig åt tidigare.”

”Och du tog mitt parti”, sa Beverly och kysste plötsligt Ben på ena kinden. ”Tack ska du ha.”

Ben blev mörkröd igen. ”Du fuskade ju inte”, mumlade han och hällde tvärt i sig hälften av sin glassdrink i tre väldiga klunkar. Prestationen åtföljdes av en rapning högljudd som en salva från ett hagelgevär.

”Åkte du på en blåsning, pysen?” frågade Eddie, och Beverly skrattade hjälplöst och höll sig för magen.

”Sluta nu, är ni snälla!” fnittrade hon hjälplöst. ”Jag får ont i magen av allt skrattandet.”

Ben log. I kväll, när han lagt sig, skulle han gång på gång i minnet spela upp ögonblicket då hon kysste honom.

”Så du är inte ledsen längre?” frågade han.

Hon skakade på huvudet. ”Det var inte det där med honom som kändes så svårt”, sa hon. ”Inte ens det han sa om min mamma. Utan det var något som hände i går kväll.” Hon tvekade lite och hennes blick gick från Ben till Eddie och tillbaka till Ben. ”Jag … jag måste få tala om det för någon. Eller visa det för någon. Eller något sådant. Att jag grät berodde säkert på att jag blev så rädd i går kväll så jag trodde jag skulle bli tokig.”

”Vadå tokig?” frågade en ny röst.

Det var Stanley Uris som kom. Han verkade som alltid liten och smal och övernaturligt prydlig – mycket finare än vad en unge som nyss fyllt elva borde vara. Med sin vita skjorta, ordentligt instoppad i de nytvättade jeansen hela vägen runt, de oklanderligt fläckfria tåhättorna på de fina kängorna och det välkammade håret, såg han i stället ut som världens minste vuxne. Men så log han, och illusionen försvann genast.

Nu kommer hon inte att berätta det där hon tänkte säga, tänkte Eddie, bara för att han inte var med när Bradley sa det fula om hennes mamma.

Men efter en kort tvekan började Beverly ändå berätta. För på något sätt var Stanley ju ändå annorlunda än Bradley – han var närvarande på ett sätt som Bradley inte hade varit.

Stanley hör till gänget, tänkte Beverly, och undrade varför den tanken plötsligt gav henne gåshud på armarna. Jag gör ju ingen av dem någon tjänst genom att berätta det här, tänkte hon. Gör varken dem eller mig själv någon tjänst.

Men det var för sent nu. Hon hade redan börjat berätta. Stan satte sig tillsammans med dem, stilla och allvarlig. Eddie erbjöd honom det sista av jordgubbsdrinken, men Stan bara skakade på huvudet, och hans blick lämnade inte ett ögonblick Beverlys ansikte. Ingen av pojkarna sa något.

Hon berättade för dem om rösterna. Om hur hon känt igen Veronica Grogans röst. Jo, hon visste mycket väl att Veronica var död, men det var hennes röst i alla fall. Och hon berättade om blodet och om att fadern inte hade vare sig sett eller känt det, och att inte heller modern hade sett det nu på morgonen.

När hon berättat färdigt såg hon på de andras ansikten, rädd för vilka tankar de skulle återspegla … men såg varken misstro eller tvivel. Skräck och fasa, ja, men inget tvivel.

Och till slut sa Ben: ”Vi går väl och tittar efter.”

7

De gick in genom köksdörren, inte bara för att det var den som Beverly hade nyckel till, utan också för att hon sa att fadern säkert skulle slå ihjäl henne om mrs Bolton såg henne gå in i lägenheten med tre pojkar när föräldrarna inte var hemma.

”Varför det?” undrade Eddie.

”Det skulle du ändå inte fatta, din träskalle”, sa Stan. ”Håll dig tyst som en mus bara.”

Eddie tänkte svara något, men en ny blick på Stans vita, spända ansikte fick honom att hålla tyst.

Dörren förde direkt in i köket, som var fullt av sent eftermiddagssolsken och sommartystnad. Frukostdisken glänste i torkstället. De blev stående vid köksbordet alla fyra, tätt tillsammans, och när det slog i en dörr någonstans i huset hoppade de till allesammans och skrattade sedan nervöst.

”Var är det någonstans?” frågade Ben viskande.

Blodet bultade i Beverlys tinningar när hon förde dem genom den lilla hallen med föräldrarnas sovrum på ena sidan och den stängda badrumsdörren längst in. Hon öppnade den, gick snabbt in och drog i kedjan över avloppet. Och sedan gick hon och ställde sig mellan Ben och Eddie igen. Blodet hade torkat in till rödbruna fläckar på spegeln och tvättstället och tapeterna. Hon såg intensivt på blodet eftersom det plötsligt kändes lättare att titta på det än på pojkarna.

Med en röst så tunn att hon knappt kände igen den som sin egen sa hon: ”Ser ni något? Är det någon av er som ser något? Finns det något där?”

Ben steg fram och hon slogs återigen av hur vackert han rörde sig, trots att han var så tjock. Han rörde vid först en blodfläck och sedan ännu en och slutligen vid den långa rännilen på spegeln. ”Där. Där. Och där.” Hans röst var lugn och bestämd.

”Jösses, det ser ju ut som om någon hade slaktat en gris här inne”, sa Stan lågt och imponerat.

”Och alltsammans kom upp ur avloppet?” frågade Eddie. Synen av allt detta blod fick honom att må illa. Han började få svårt att andas och grep om inhalatorn.

Beverly måste kämpa hårt för att inte börja gråta igen. För hon ville inte gråta; hon var rädd att de i så fall skulle avfärda henne som bara en vanlig tjej. Men hon måste åtminstone gripa hårt om dörrvredet när lättnaden vällde in över henne i en fruktansvärd våg. För ända till det ögonblicket hade hon inte riktigt förstått hur säker hon var på att hon höll på att bli tokig eller hallucinerade eller något i den stilen.

”Och ingen av dina föräldrar såg det?” sa Ben förundrat. Han rörde vid en fläck blod som torkat in i tvättstället och drog sedan undan handen och torkade av den på skjortsnibben. ”Jisses”, sa han.

”Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna gå in här mer”, sa Beverly. ”Vare sig för att tvätta mig eller borsta tänderna eller … ja, ni vet.”

”Men varför inte städa upp här?” undrade Stanley plötsligt.

”Städa?” upprepade Beverly och såg på honom.

”Just det. Det blir kanske svårt att få bort alltsammans från tapeterna – de sjunger ju så att säga på sista versen – men resten kunde vi kanske få bort. Ni har väl alltid några trasor någonstans vi kan ta?”

”Inne under diskbänken i köket”, sa Beverly. ”Fast mamma undrar så klart vart de har tagit vägen om vi tar dem.”

”Jag har femtio cent”, sa Stan lågt. Han såg hela tiden på blodet som fläckat ner badrumsgolvet kring tvättstället. ”Vi städar upp här så gott vi kan, och sedan tar vi med oss trasorna till den där tvättomaten vi gick förbi på vägen hit. Och så tvättar vi dem och torkar dem och de är tillbaka under diskbänken allesammans innan dina föräldrar är hemma igen.”

”Mamma säger alltid att det inte går att få bort blodfläckar från tyger”, invände Eddie. ”De går in i tyget eller något sådant, säger hon.”

Ben gav ifrån sig ett hysteriskt litet fnitter. ”Det spelar ju ingen roll om vi får bort det från trasorna eller inte”, sa han. ”De kan ju ändå inte se det.”

Ingen behövde fråga vilka han menade med ”de”.

”Gärna för mig”, sa Beverly. ”Vi kan ju alltid försöka.”

8

Den närmaste halvtimmen skurade och skrubbade de fyra som sammanbitna hustomtar, och medan blodet försvann från väggarna och spegeln och tvättstället kände Beverly sig allt lättare om hjärtat. Ben och Eddie tog hand om tvättstället och spegeln, medan hon själv skurade golvet. Stan jobbade med enorm omsorg och noggrannhet med tapeterna, med en nästan torr trasa. Ben avslutade det hela med att skruva loss glödlampan över tvättstället och ersätta den med en från kartongen med glödlampor i skafferiet. Den var välförsedd, eftersom Elfrida Marsh hade köpt ett lager för ett par år framåt under Derry Lions årliga utförsäljning av glödlampor förra hösten.

De använde Elfridas skurhink, hennes Ajax och massor av varmt vatten. Och de bytte vatten ofta, eftersom ingen av dem ville ha händerna i vattnet sedan det börjat gå över i skärt.

Till slut drog sig Stanley undan lite, studerade badrummet med den kritiska blicken hos en pojke hos vilken prydlighet och ordning är inte bara inlärda utan direkt medfödda, och sa sedan: ”Ja, det här lär väl vara det bästa vi kan åstadkomma.”

Det fanns fortfarande lätta spår av blod på tapeten till vänster om tvättstället, där den var så tunn och sliten att Stanley inte vågat göra mer än att blöta den lite. Men till och med där hade blodet tömts på sin tidigare så hotfulla kraft; det som fanns kvar var föga mer än en meningslös, pastellfärgad fläck.

”Tack ska ni ha”, sa Beverly till dem allesammans. Och sällan eller aldrig hade hon väl menat ett tack så innerligt som detta. ”Tack så mycket allesammans.”

”Äsch, det var väl ingenting”, mumlade Ben, och naturligtvis rodnade han nu också.

”Bara roligt att få hjälpa dig”, instämde Eddie.

”Nu ser vi till att vi får de här trasorna tvättade”, sa Stanley. Han såg bestämd ut, nästan sträng. Och senare skulle Beverly komma att misstänka att det kanske bara var Stan som insåg att de med detta tagit ytterligare ett steg mot någon ofattbar konfrontation.

9

De mätte upp en kopp av mrs Marshs tvättmedel och hällde det i en tom majonnäsburk. Bev letade rätt på en påse till de blodiga trasorna, och sedan gick de alla fyra till Kleen-Klozes tvättomat i hörnet av Main Street och Cony Street. Två kvarter längre bort glittrade kanalen ljusblå i eftermiddagssolen.

Tvättomaten var tom, så när som på en kvinna i vit sköterskeuniform, som väntade på att torktumlaren skulle tumla färdigt. Hon såg misstänksamt på de fyra barnen och återgick sedan till sin pocketutgåva av Peyton Place.

”Kallvatten”, sa Ben med låg röst. ”Mamma säger alltid att blodfläckar måste tas bort med kallt vatten.”

De stoppade in trasorna i tvättmaskinen, medan Stan växlade till sig fyra tiocentare och två femcentare för sina två tjugofemcentare. Han kom tillbaka med pengarna alldeles lagom för att få se Bev hälla tvättmedlet på trasorna och stänga luckan. När det var klart stoppade han in två tiocentare i myntöppningen och vred på startknappen.

Beverly hade gjort av med de flesta encentare hon vunnit på slantkastningen på de båda glassdrinkarna, men hittade fyra överlevande längst ner i vänstra jeansfickan. Hon fiskade upp dem och ville ge dem till Stan, som anlade en plågad min. ”Jösses”, sa han, ”här stämmer man träff med en tjej på en tvättomat och så vill hon betala för sig.”

”Säkert att du inte vill ha dem?” sa Beverly småskrattande.

”Absolut säkert”, sa Stan på sitt torra sätt. ”Klart det krossar mitt hjärta att behöva avstå från de där fyra centen, men svaret är ja.”

De gick bort till raden av formpressade plaststolar som stod längs väggen och satt där sedan tysta. Maytagmaskinen med trasorna brusade och skvalade. Löddret tornade upp sig mot den runda luckans tjocka glas. I början var det där löddret rödaktigt, och Bev mådde lite illa av synen, men samtidigt var det svårt att vända bort blicken. För det där blodiga skummet fascinerade henne på ett skrämmande sätt. Kvinnan i sköterskeuniformen tittade allt oftare på dem över boken hon läste. Hon hade kanske varit orolig för att de skulle bråka, men nu verkade det som om hon snarare blev nervös av att de var så tysta. När hennes torktumlare stannade tog hon ut plaggen ur den, vek ihop dem, stoppade ner dem i en blå tvättpåse av plast och gick sin väg med en sista förbryllad blick på de fyra.

Så snart hon var borta sa Ben i tvär, nästan frän ton: ”Du är inte ensam om det här.”

”Vadå?” undrade Beverly.

”Du är inte ensam om det här”, upprepade Ben. ”Du förstår …”

Han tystnade och såg på Eddie, som nickade. Sedan såg han på Stan, som verkade motvillig och illa till mods … men sedan ryckte på axlarna och nickade, han också.

”Vad i all världen är det ni pratar om?” frågade Beverly. Hon började bli trött på alla obegripligheter vid det här laget. Så hon grep hårt om Bens underarm och fortsatte: ”Vet ni något om det här, så fram med det bara!”

”Kan du tänka dig att börja?” frågade Ben Eddie.

Men Eddie bara skakade på huvudet. Han tog upp inhalatorn ur fickan och fyrade av en rejäl dos ner i halsen.

Så i stället blev det Ben som långsamt och med noggrant valda ord berättade för Beverly om hur han stött på Bill Denbrough och Eddie Kaspbrak i The Barrens samma dag som skolan hade haft avslutning – för snart en vecka sedan, hur otroligt det än kunde verka. Och han berättade om dammen de byggt i The Barrens dagen därpå. Han berättade för henne vad Bill sagt om hur broderns bild på klassfotot hade vridit på huvudet och blinkat åt Bill. Och han berättade sin egen historia om mumien som gått där på kanalens is mitt i dödaste vintern, med ballonger som svävade mot vinden. Beverly lyssnade till allt detta under en alltmer växande skräck och fasa, kände hur ögonen spärrades upp och händerna och fötterna blev allt kallare.

Och till slut tystnade Ben och såg på Eddie. Eddie andades väsande, men använde inhalatorn på nytt och började sedan berätta om sitt möte med den spetälske. Han var lika snabb i sitt tal som Ben hade varit långsam; orden formligen tumlade över varandra i sin brinnande iver att få komma ut och försvinna. Han avslutade sin historia med en snyftande liten suck, men den här gången grät han inte när han var klar med den.

”Du, då?” frågade hon och såg på Stan Uris.

”Jag …”

En plötslig tystnad fick dem allesammans att rycka till, precis som en plötslig explosion skulle ha gjort.

”Så var den tvätten klar”, sa Stan.

De såg på honom där han reste sig – en småvuxen pojke vars rörelser alla var lika vackra och välöverlagda – och gick fram till maskinen och öppnade luckan. Sedan tog han ut trasorna, som grötat ihop sig till en enda klump, och tittade närmare på dem.

”Här finns en liten fläck kvar”, rapporterade han, ”men den ser inte särskilt farlig ut. Det skulle mycket väl kunna vara tranbärssaft.”

Han visade dem fläcken och de nickade allvarsamt åt den, som om den varit ett viktigt dokument. Beverly kände en lättnad av samma slag som den hon känt när de fått badrummet rent igen. Hon kunde stå ut med den urblekta pastellfläcken på den flagnande tapeten där inne, och hon kunde också stå ut med den blekröda fläcken på moderns skurtrasa. Det kändes som om det viktiga var att de hade gjort något åt det. Och även om det kanske inte fungerat hundraprocentigt, så kände hon att det funkat tillräckligt bra för att ge hennes hjärta frid, och det var förvisso gott nog åt Al Marshs dotter Beverly.

Stan kastade in trasorna i en tunnliknande torktumlare och stoppade två femcentare i myntinkastet. Tumlaren började gå och Stan återgick till sin plats mellan Eddie och Ben.

En kort stund satt de tysta igen alla fyra och såg trasorna stiga och falla, stiga och falla. Brummandet från den gasuppvärmda torktumlaren kändes lugnande, nästan sövande. En kvinna gick förbi den uppställda dörren med en shoppingvagn full med varor. Hon kastade en blick in mot dem när hon gick förbi.

”Jag har också sett något”, sa Stan plötsligt. ”Fast jag har aldrig velat prata om det, eftersom jag helst vill tro att det bara var en dröm eller något sådant. Eller kanske ett sådant där anfall som killen Stavier får ibland. Någon här som känner honom?”

Ben och Bev skakade på huvudena, men Eddie sa: ”Menar du han som har epilepsi?”

”Just han, ja. Så illa ställt är det med mig. Hellre har jag den grabbens sjuka än jag går med på att det jag såg var något verkligt, något som faktiskt finns.”

”Vad såg du, då?” frågade Bev, men hon var inte så säker på att hon ville höra svaret. För detta var inte som att sitta kring en lägereld och berätta spökhistorier medan man grillade korv och rostade korvbröd och marshmallows över lågorna tills de blev svarta och skrynkliga. Här satt de inne i denna kvävande heta tvättomat, och hon kunde se stora tjocka dammråttor under tvättmaskinerna (spökskitar, brukade hennes far kalla dem), hon kunde se dammkornen dansa i de varma solstrålarna som lyste in genom tvättomatens smutsiga slipade planglas, hon kunde se diverse gamla tidskrifter med avrivna omslag. Normalt och vardagligt och dödens trist. Ändå var hon rädd. Fruktansvärt rädd. Eftersom hon kände på sig att detta inte var några påhittade historier, några hemmagjorda monster. Bens mumie, Eddies spetälske … Någon av dem, eller båda två, skulle kanske ge sig ut på jakt i kväll när solen gått ner. Eller Bill Denbroughs bror, enarmad och obeveklig, som drog fram genom kloakledningarnas mörker under staden med ögon som silvermynt.

Men när Stan inte svarade genast upprepade hon frågan: ”Vad såg du, då?”

”Det hände i den där lilla parken med vattentornet”, började Stan och valde omsorgsfullt sina ord.

”Där är det ju jättehemskt”, avbröt Eddie honom i dystert klagande ton. ”Finns det över huvud taget något spökhus i Derry, så är det bergis vattentornet!”

”Vadå?” frågade Stan i skarp ton. ”Vad sa du nu?”

”Vet du verkligen inte vad som sägs om den kåken?” frågade Eddie. ”Mamma förbjöd mig att ens gå i närheten av den, redan innan de här morden började. Hon … hon är väldigt noga med mig och så.” Han log lite snett mot dem och höll hårdare om inhalatorn som han hade i knät. ”Det är flera barn som har drunknat där, nämligen. En tre, fyra stycken. De … Men vad är det, Stan? Mår du inte bra?”

Stan Uris hade blivit grå som bly i ansiktet. Munnen rörde sig, men det kom inte ett ljud. Ögonen rullade uppåt, så att kamraterna bara kunde se irisarnas allra nedersta kurvor. Ena handen trevade hjälplöst i tomma luften och föll sedan ner mot hans lår.

Eddie gjorde det enda han kunde komma på. Han lutade sig över Stan, lade en mager arm om hans sluttande axlar, körde in inhalatorn i hans mun och avlossade en rejäl dos.

Stan började hosta, storkna och flämta. Han rätade på sig där han satt och ögonen blev normala igen. Och han kupade händerna och hostade i dem. Och till slut gav han ifrån sig en väldig, rapliknande flämtning och sjönk ihop i stolen igen.

”Vad var det där?” lyckades han till slut få fram.

”Min astmamedicin”, svarade Eddie skamset.

”Det smakade ju som död hundskit.”

De skrattade allesammans åt den repliken, men skratten var nervösa. Och de andra såg nervöst på Stan, som fått röda fläckar på kinderna.

”Ja, nog smakar den rätt hemskt alltid”, sa Eddie med en viss stolthet.

”Visst, men är den kosher?” sa Stan och de skrattade allesammans på nytt, fast ingen av dem (Stan själv inberäknad) visste så noga vad ”kosher” var för något.

Stan var den förste som slutade skratta. Han spände blicken i Eddie och sa: ”Ni måste tala om för mig allt ni vet om vattentornet, allesammans.”

Det var Eddie som började berätta, men både Ben och Beverly hade också en del att komma med. Derrys vattentorn låg vid Kansas Street, ungefär två och en halv kilometer väster om centrum, inte långt från The Barrens södra rand. En gång i världen, mot slutet av förra seklet, hade det täckt Derrys hela vattenbehov och rymde en vattenvolym om sexhundrafemtio miljoner liter vatten. Och eftersom den runda öppna balkongen alldeles under vattentornets tak gav en spektakulär utsikt över staden och den omgivande landsbygden hade vattentornet varit ett mycket populärt inslag i stadsbilden ända fram till omkring 1930. Det var många familjer som på lördag- eller söndagsförmiddagarna, när vädret var vackert, gärna sökte sig till den lilla Memorial Park, gick de hundrasextio trappstegen inne i byggnaden upp till rundbalkongen och tittade på utsikten. Oftast hade de också med sig en lunchkorg och hade picknick i det fria.

Trappan löpte fram mellan vattentornets ytterväggar, klädda med glänsande plattor, och dess innanmäte, en väldig cylinder av rostfritt stål, som var trettiotre meter hög. Trappan ringlade hela vägen upp till toppen i en snäv spiral.

Strax under balkongnivån ledde en tjock trädörr i vattentornets inre hölje in till en plattform över själva vattnet – en svart, milt kluckande tjärn belyst av magnesiumlampor som satt fastskruvade i ljusåterkastande bleckskärmar. När tornet var fullt var vattendjupet exakt trettioen meter.

”Varifrån kom allt vattnet?” frågade Stan.

Bev, Eddie och Ben såg på varandra. För det visste ingen av dem.

”Hur var det med de där ungarna som drunknade, då?”

De visste inte mycket om den saken heller. Men det föreföll som om dörren in till plattformen över vattnet på den tiden (”i forna dagar”, som Ben så högtidligt uttryckte sig när han redovisade vad han visste om saken) alltid fått stå olåst. Och en kväll hade ett par grabbar … eller kanske bara en … eller möjligen hela tre – funnit dörren där nere olåst. Och då hade de gått upp i tornet för att stila. Och av misstag hamnade de på plattformen över vattnet i stället för att komma ut på balkongen. Och i mörkret hade de fallit. över kanten innan de var riktigt på det klara med var de befann sig.

”Det var Vic Crumly som berättade historien för mig, och han sa att han hade hört den av sin pappa”, sa Beverly, ”så det var kanske så det gick till. Vic sa att hans pappa hade sagt att när de väl hade hamnat i vattnet var de dödens lammungar på direkten, för det fanns ju inga hand- eller fotfästen där som de kunde hålla sig fast vid. Och plattformen satt för högt upp för att de skulle kunna nå den. Så allt de kunde göra var att plaska omkring där och ropa på hjälp, antagligen hela långa natten. Men ingen hörde dem och de blev bara tröttare och tröttare ända tills …”

Där tystnade hon, överväldigad av fasa inför det hon berättade, vare sig det nu var sanning eller fantasi. Hon såg de där pojkarna för sitt inre öga, såg dem plaska omkring i hundsim som halvdränkta hundvalpar. Såg dem sjunka under ytan och komma upp igen, harklande och spottande. Såg dem plaska alltmer och simma allt mindre, allteftersom paniken satte in. Genomblöta gymnastikskor som trampade vatten där nere. Fingrar som hopplöst trevade efter något slags handfästen på den väldiga cylinderns släta stålväggar. Hon kände smaken av vattnet som de måste ha fått i sig, hörde de dova ekona av deras rop. Hur länge kämpade de emot? En kvart? En halvtimme? Hur lång tid hade det tagit innan deras rop tystnat och de bara flutit där med ansiktet neråt, sällsamma fiskar att beskåda för vaktmästaren när han kom dit nästa morgon?

”Herregud”, sa Stanley dämpat.

”Det sägs att en mamma blev av med sin baby där också”, sa Eddie plötsligt. ”Och det var efter den händelsen som de stängde tornet för gott. Det är i varje fall vad jag har hört. Förr i världen hade folk fritt tillträde till tornet, så mycket är säkert. Men så hände det där med mamman och hennes baby. Hur gammalt barnet var minns jag inte. Men den där plattformen var alltså som ett slags balkong som stack ut över vattnet. Och mamman gick fram till räcket med sin baby och där stod hon alltså och höll upp ungen, och an­tingen tappade hon den eller också slingrade den sig ur hennes grepp. Det var visst någon som försökte rädda ungen, en karl som dök efter den, men då var den redan borta. Den hade kanske på sig någon tjock jacka eller så, och tunga kläder drar ju alltid ner den som har dem på sig när de blir våta.”

Han körde tvärt ner handen i fickan och tog upp en liten brun medicinflaska. Han skruvade av kapsylen, hällde ut två vita piller och svalde dem utan vatten.

”Vad var det där för något?” frågade Beverly.

”Aspirin”, svarade Eddie. ”Jag har fått huvudvärk.” Han såg lite trotsigt på henne, men hon kommenterade inte saken.

Ben avslutade historien med att berätta vad han kände till. Efter den där händelsen med babyn (själv hade han hört att det snarare varit en småunge det rört sig om, en liten flicka i treårsåldern) hade stadsfullmäktige beslutat stänga vattentornet och hålla samtliga dörrar låsta, och samtidigt förbjudit utflykterna till rundbalkongen. Och alltsedan dess hade tornet stått stängt och låst. Vaktmästaren kom och gick, så klart, och då och då kom hantverkare dit och jobbade med det ena eller andra, och en gång om året hade man visningar, då intresserade medborgare under ledning av någon kvinnlig medlem av Historiska sällskapet lotsades uppför spiraltrappan till rundbalkongen under taket, där de sedan kunde utgjuta sig över utsikten och fotografera av hjärtans lust. Men dörren till den stora cisternen var numera alltid låst.

”Är tornet fortfarande fullt med vatten?” frågade Stan.

”Det antar jag”, svarade Ben. ”Jag har själv sett brandbilar tanka vatten där under den årstid då det är mycket gräsbränder. Då kopplar de bara en slang till röret nere på marknivån.”

Stanley såg på tumlaren igen, tittade på trasorna som for runt hela tiden. De klumpade inte ihop sig längre och en del av dem svävade kring som fallskärmar.

”Vad var det du såg där borta?” frågade Bev lite lågt och försiktigt.

Först verkade det som om han inte tänkte svara. Men sedan drog han ett djupt, skälvande andetag och sa något som först verkade som om det inte alls hade med saken att göra: ”De döpte den till Memorial Park efter tjugotredje Maineregementet, som kämpade i inbördeskriget. Derry Blues, kallades de. Förr fanns det en staty där också, men den blåste ner under en storm på fyrtiotalet. Och de hade inte nog med pengar för att kunna resa statyn igen, så de ställde upp ett fågelbad i stället. Ett stort fågelbad av sten.”

De såg på honom allesammans nu. Stan svalde och det klickade till i hans strupe.

”Jag är fågelskådare, förstår ni”, sa han. ”Och jag har en fågelbok, en Zeiss-Ikon-kikare och allt man kan behöva.” Och sedan såg han på Eddie och frågade: ”Du har inte ett par aspirin till?”

Eddie gav honom flaskan. Stan tog två tabletter, tvekade lite och tog sedan ytterligare en. Sedan lämnade han tillbaka flaskan och svalde grimaserande de tre tabletterna, den ena efter den andra. Och sedan fortsatte han sin berättelse.

10

Stans möte med det oförklarliga hade ägt rum en regnvåt aprileftermiddag två månader tidigare. Han hade tagit på sig regnrocken, stoppat ner fågelboken och kikaren i en vattentät påse med dragsnöre och gett sig i väg till Memorial Park. Normalt brukade han och hans far ge sig ut på sådana exkursioner tillsammans, men denna speciella kväll hade fadern varit tvungen att arbeta över och ringt hem vid kvällsmaten för att diskutera en sak med Stan.

En av faderns kunder, fågelskådare han också, hade sett en fågel som han trodde var en hanne av röda kardinalen – Fringillidae Richmondea – dricka vatten i fågelbadet i Memorial Park, berättade han. Och kardinalerna tycker ju om att äta, dricka och bada just i skymningen. Och det var sällan man såg en kardinal så här långt norr om Massachusetts. Så skulle Stan kunna tänka sig att gå dit och se om han kunde spana in fågeln i fråga? Vädret var visserligen inget vidare, men …

Stan hade sagt att han kunde göra det. Han lovade modern att ha regnrockens huva uppfälld, men det skulle han ha haft ändå, eftersom han var ordningsam på gränsen till pedant. Hans föräldrar hade aldrig några problem med att få honom att ta på sig sina galoscher eller använda termobyxorna när det var vinter och kallt.

Det var ungefär två och en halv kilometers promenad till Memorial Park, och han gick sträckan i ett regn så tunt och tvekande att man inte ens kunde tala om duggregn; snarare var det som en envist hängande dimma. Luften kändes dämpad, men samtidigt låg det något slags spänning i den. Trots de sista kvardröjande snödrivorna under buskarna och i träddungarna (Stan tyckte att de liknade gamla smutsiga örngott) fanns det liksom en lukt av nytt växande överallt. När Stan såg på grenarna av almar och lönnar och ekar som avtecknade sig mot den blyvita himlen verkade det som om deras silhuetter hade blivit tjockare på något mystiskt vis. Men så skulle de ju också slå ut redan om en vecka eller ett par och smycka sig med blad i en utsökt, nästan genomskinligt grön nyans.

Själva luften luktar grön i kväll, tänkte han med ett litet leende.

Han gick sträckan i raskt tempo, eftersom det bara var någon timme, kanske ännu mindre, dagsljus kvar. Han var lika pedantisk i fråga om fågelskådandet som i sitt sätt att klä sig och sina studier, och om det inte fanns tillräckligt med dagsljus kvar för att han skulle kunna vara absolut säker skulle det aldrig falla honom in att notera kardinalen som identifierad, även om han var säker på att han faktiskt hade sett den.

Han tvärade diagonalt över Memorial Park. Vattentornet stod där som en svällande vit skepnad till vänster om honom. Stan tittade knappt åt det ens. Han var helt ointresserad av vattentornet.

Memorial Park var rektangelformad och sluttade neråt. Gräset (vid den här tiden på året vissnat och vitt), hölls välklippt och fint på somrarna och då fanns här också runda blomrabatter. Det fanns ingen lekplats, eftersom detta betraktades som en park för vuxna.

I parkens bortre ände planade marken ut ett stycke innan den tvärt och brant sänkte sig ner mot Kansas Street och The Barrens där bortanför. Fågelbadet som fadern talat om stod nere på det avplanade området. Det var bara en grund stenskål, placerad på en bred murverkssockel, som egentligen var alldeles för stor för sin ringa uppgift här i livet. Stans far hade berättat för honom att man egentligen hade tänkt ställa upp den där soldatstatyn på sockeln igen, men så hade pengarna alltså tagit slut.

”Jag tycker bättre om fågelbad, pappa”, sa Stan den gången.

Fadern rufsade om i hans hår. ”Jag med, grabben”, sa han. ”Fler bad och färre kulor, där har du mitt valspråk.”

Högst upp på sockelns sida hade någon ristat in ett motto i stenen. Stanley läste texten men förstod den inte; det enda latin han kunde var släkt- och artnamnen på de fåglar som fanns i hans bok.

Apparebat eidolon senex

Plinius

löd texten.

Stan slog sig ner på en bänk, tog upp fågelboken ur påsen och slog än en gång upp bilden av kardinalen och gick igenom den en sista gång, bekantade sig ytterligare med den och präntade in de karakteristiska kännetecknen i sitt minne. Det måste vara svårt att förväxla en kardinalhanne med någon annan fågel – den är röd som en brandbil, om än inte lika stor – men Stan var en hängiven slav under vanan och det vedertagna, eftersom det fick honom att känna sig trygg och förstärkte hans känsla av att höra till och höra hemma här i världen. Så han ägnade fågelboken dryga tre minuters studier innan han slog igen den (då hade fuktigheten i luften börjat få sidornas hörn att bukta sig uppåt) och stoppade ner den i påsen igen. Sedan tog han upp kikaren ur dess fodral och satte den till ögonen. Han behövde inte ens ställa in den, för sist han använt den hade han suttit på samma bänk med blicken riktad mot samma fågelbad.

En pojke som var noga med allt, en tålmodig pojke. Inte nervös eller rastlös. Inte den sorten som reser sig och går en liten runda medan han väntar eller för kikaren hit och dit för att kolla in om det finns något annat att titta efter. Nej, Stan satt alldeles stilla, hela tiden med kikaren riktad mot fågelbadet, medan dimman samlades i tjocka droppar på hans gula regnrock.

Han hade inte ett dugg tråkigt. Han satt ju och tittade på något av ett konferenshotell för fåglar. Först satt fyra bruna sparvar där ett tag, doppade näbbarna i vattnet och skvätte nonchalant små droppar bakåt över axlarna och ryggen. Och sedan kom en blåkråka farande som en polis som skingrar ett gäng lodisar. Blåkråkan var stor som ett hus i Stans kikare, och dess grälsjuka skriande lät rent löjligt futtigt i jämförelse med fågelns volym (när man tittat oavbrutet i en kikare ett tag börjar den uppblåsta volymen hos de fåglar man ser verka helt normal och inte alls konstig). Sparvarna flög sin väg. Blåkråkan, som nu var ensam herre på täppan, struttade omkring, badade, tröttnade på alltsammans och gav sig i väg. Då kom sparvarna tillbaka, men flög sedan bort igen när ett par rödhakesångare kom inflygande för att bada och (kanske) diskutera saker av vikt för fåglarnas hålbenta släkte. Stans far hade skrattat när Stan en gång tveksamt framkastat att fåglar kanske rent av kunde tala med varandra, och han var säker på att fadern haft alldeles rätt när han replikerade att fåglarna inte var kloka nog att kunna tala – att deras hjärnor var för små – men nog såg det i alla fall ut som om de där pratade med varandra. En ny fågel kom och anslöt sig till dem. Den var röd. Stan ändrade snabbt fokuseringen lite. Kunde det vara …? Nej. Det var en scharlakanstangara, en ovanlig fågel, men inte den kardinal han var ute efter. Den fick snart sällskap av en guldspett som var något av en stamgäst i Memorial Parks fågelbad. Stan kände igen honom på den fransade högervingen. Och som alltid funderade han på hur fågeln kunde ha fått den där skadan – närkontakt med en katt var väl den troligaste förklaringen. Andra fåglar kom och flög bort igen. Stan noterade en stare, klumpig och ful som en flygande godsvagn, en blåsångare och ännu en guldspett. Och till slut belönades han med anblicken av en fågel han aldrig sett förr – inte kardinalen, men dock en kostare, som verkade stor och dum när man såg den genom kikaren. Han lät kikaren sjunka ner till bröstet och tog upp fågelboken ur påsen igen och hoppades att kostaren inte skulle flyga sin kos innan han hunnit bekräfta observationen. För nu skulle han ju ändå få med sig något åt fadern. Och det var hög tid att ge sig i väg nu. Dagsljuset bleknade bort alltmer och han kände sig frusen och våt. Han kollade i boken och tog sedan en titt genom kikaren igen. Fågeln var fortfarande kvar, men den badade inte utan stod där bara på kanten och såg dum ut. Det var nästan helt säker på att det var en kostare. Utan några tydliga särdrag – i varje fall inga han kunde kolla på det här avståndet – och med ett allt svagare dagsljus, var det svårt att vara hundraprocentigt säker, men med lite tur skulle tiden och ljuset kanske tillåta ännu en koll. Han såg på bilden i boken, studerade den med ytterst koncentrerat rynkad panna, och tog sedan upp kikaren igen. Men just när han riktade den mot fågelbadet dundrade ett ihåligt, dånande boom! fram, och kostaren – om det nu var en kostare – tog förskräckt till vingarna. Stan försökte följa den i kikaren men var väl medveten om hur liten chansen var att få den i fokus igen. Och han tappade också snart bort den och väste besviket mellan tänderna. Fast hade den kommit dit en gång skulle den kanske komma fler gånger. Och förresten var det ju ändå bara en kostare

(sannolikt en kostare)

och inte en kungsörn eller en garfågel.

Stan stoppade ner kikaren i fodralet igen och lade fågelboken i påsen. Sedan reste han sig från bänken och såg sig omkring, för att se om han kunde komma på upphovet till det där plötsliga starka ljudet. Det hade inte låtit som vare sig ett skott eller en baktändning. Snarare som när en dörr slås upp i en läskig film med slott och fängelsehålor … komplett med kusliga ekoeffekter.

Men han såg ingenting som kunde förklara ljudet.

Han började gå mot backen ner mot Kansas Street. Därmed hade han vattentornet till höger om sig, en kalkvit cylinder, spöklik i dimman och det växande mörkret. Det såg nästan ut som om det … svävade.

En konstig tanke. Den måste väl ha kommit från hans egen hjärna, tänkte han – var skulle en tanke annars komma från? – men på något sätt kändes den inte som hans egen.

Han såg lite närmare på vattentornet och ändrade sedan kurs och gick närmare tornet utan att ens tänka på att han gjorde det. Fönster löpte i ring runt byggnaden med regelbundna mellanrum, i en spiral som fick Stan att tänka på den rödvita stången utanför mr Aurlettes frisersalong, där han och hans pappa brukade klippa sig. De benvita plattorna bulnade ut över de mörka fönstren som ögonbryn. Han undrade hur de burit sig åt för att ordna det – inte lika intresserat som Ben Hanscom skulle ha undrat, men dock med ett visst intresse – och just då fick han syn på en mycket större mörk yta vid vattentornets fot, en rektangel av mörker som avtecknade sig mot själva byggnaden.

Han stannade till, rynkade pannan och tänkte att det där var en konstig plats för ett fönster – det hängde ju inte alls med i de andras symmetri. Och sedan förstod han att det han såg inte var något fönster utan en dörr.

Ljudet jag hörde, tänkte han. Det var så klart dörren där som blåste upp.

Han såg sig omkring. Tidig, dyster skymning. Den vita himlen som bleknat till ett glanslöst, mörkt purpur, dimdugget som tätnat mot det regn som sedan skulle falla nästan hela natten. Skymning och dimma och vindstilla.

Så … om dörren inte hade blåst upp, var det då någon som hade öppnat den? Varför? Och det måste krävas en fruktansvärt tung dörr för att den ska kunna slås upp med sådan kraft att den ger upphov till en sådan jättesmäll. Fast en mycket stor och stark karl … kanske …

Stan gick nyfiket fram för att ta sig en närmare titt.

Dörren var större än han först trott – närmare två meter hög och en dryg halvmeter bred – en mässingsbeslagen bräddörr. Han stängde den till hälften. Den rörde sig trots sin storlek mjukt och lätt på gångjärnen. Dessutom gjorde den det alldeles tyst, utan minsta lilla gnissel ens. Han hade fört undan den för att se hur illa den gått åt plattorna när den for upp med en sådan skräll. Men plattorna var helt oskadda, utan minsta lilla märke ens. Rena Kuslinge, som Richie skulle ha sagt.

Då var det alltså inte dörren du hörde, tänkte han. Det var kanske ett jetplan från Loring som gick genom ljudvallen över Derry, eller något sådant. Dörren har väl troligen stått öppen hela …

Hans fot stötte emot ett föremål på marken. Stan tittade ner och upptäckte att det var ett hänglås … Nej, förresten, resterna av ett hänglås. Det hade sprängts upp helt. Faktiskt såg det ut som om någon hade stoppat nyckelhålet fullt med krut och sedan tänt på. Mördande vassa metallblommor stack ut ur låsets huvuddel som en stelnad blomklase. Stan kunde se lagren av stål där innanför. Den kraftiga haspen hängde på snedden från en enda bult, som slitits upp ur träet till tre fjärdedelar av hela sin längd. De andra tre haspbultarna låg i det våta gräset, förvridna som saltkringlor.

Stan rynkade pannan, öppnade dörren igen och tittade in i byggnaden.

En smal trappa cirklade runt och försvann ur sikte uppåt. Trappans yttervägg bestod av naket trä som bars upp av väldiga tvärbjälkar, som inte spikats fast utan tappats samman. Stan tyckte att en del av de där tapparna verkade tjockare än hans egna överarmar. Innerväggen var av metall, rostfritt stål, där gigantiska nitar svällde som bölder.

”Är det någon här?” ropade Stan.

Men han fick inget svar.

Han tvekade lite men steg sedan in i byggnaden för att kunna skärskåda dess smala strupe till trappa lite närmare. Ingenting alls. Bara en utpräglad känsla av att ha hamnat mitt i Monstermåla. Som Richie också skulle ha kallat det. Han vände sig om för att gå därifrån … och hörde musik.

Den lät svag och avlägsen, men han kände ändå igen den.

Det var den där sortens musik på mekanisk ångorgel som är tivolinas och marknadernas speciella musik.

Han lade huvudet på sned och lyssnade, och det spända uttrycket i hans ansikte mjuknade alltmer. Musiken manade fram minnesglimtar som var lika glada som ytliga och kortlivade … popcorn, spunnet socker, flottyrmunkar, slamret från kedjedrivna attraktioner av allehanda slag: bläckfisken, slänggungorna, berg- och dalbanor i alla former och storlekar.

Vid det här laget hade hans nervösa min avlösts av ett tveksamt leende. Han tog ett steg uppåt i trappan och sedan ytterligare två, fortfarande med huvudet på sned. Så blev han stående på nytt. Och som om det räckte med att bara tänka på tivolin för att mana fram ett kunde han nu rent av känna lukten av popcorn, spunnet socker, munkar … och mycket annat! Varm korv, tobaksrök och sågspån. Han kände den starka lukten av vitvinsvinägern som man droppade på sina pommes frites genom ett hål i skruvlocket. Han kände lukten av den klargula och svidande heta senapen, som man bredde på den varma korven med en liten träspatel.

Häpnadsväckande … otroligt … oemotståndligt.

Han gick ytterligare ett trappsteg uppåt, och det var då han hörde det smattrande ljudet av ivriga steg längre upp i trappan och på väg ner mot honom. Musiken ökade plötsligt i volym, som för att dölja det där ljudet av steg. Och nu kände han igen melodin – det var ”Camptown Races” som spelades.

Visst var det steg alltid, men däremot kunde man väl knappast kalla dem smattrande? Snarare lät de väl … ja, klafsande var väl ett bättre ord? De där stegen lät som om de kom från folk som plaskade fram i galoscher fulla med vatten.

Camptown ladies sing dis song, doodah doodah

(klafs-klafs, klafs-klafs)

Camptown Racetrack nine miles long, doodah doodah

(klafs-klafs – närmare nu)

Ride around all night,

Ride around all day …

Vid det laget såg han skuggor guppa på väggen där uppe.

Skräcken rann ner genom Stans strupe i ett enda huj – det var som att svälja något hett och fasansfullt, en ond medicin som plötsligt hetsade och eggade honom som en elektrisk stöt. Det var skuggorna som drabbade honom.

Han såg dem bara ett ögonblick. Fick bara en kort bråkdel av en sekund på sig att hinna se att de var två stycken, att de verkade hopsjunkna och på något sätt onaturliga. Han fick bara detta korta ögonblick på sig, därför att ljuset där inne plötsligt började försvinna, och det försvann onaturligt snabbt. Och när han vände sig om slog den stora ytterdörren med stor kraft igen där nere.

Stanley störtade nerför trappan (på något sätt hade han gått minst ett dussin steg uppför den, trots att han bara kunde minnas att han hade tagit två, på sin höjd tre steg uppåt) och nu var han mycket rädd. Det var alltför mörkt där inne för att han skulle kunna se något. Men han kunde höra sina egna andetag och han kunde höra ångorgeln spela någonstans där uppe

(vad gör en ångorgel där uppe i mörkret? vem spelar på den?)

och han kunde höra de där klafsande stegen. De närmade sig nu. Kom allt närmare honom.

Han slog i dörren med handflatorna vända mot den, och slaget var så hårt att små gnistor av smärta flög ända upp till armbågarna. Den hade ju rört sig så lätt tidigare … och nu vägrade den att röra sig ur fläcken.

Nej … det var inte riktigt rätt. Först hade den rört sig lite, nog för att håna honom med synen av en strimma grått ljus som löpte vertikalt ner längs dörrens vänstra sida. Men i nästa ögonblick hade strimman försvunnit. Som om någon stod på andra sidan och höll emot.

Flämtande och skräckslagen pressade sig Stan mot dörren med all sin kraft. Han kände hur mässingsbeslagen skar in i händerna. Men dörren vek inte en tum.

Han for runt och tryckte i stället ryggen och de utåtvända händerna mot dörren. Han kände en het och oljig svett rinna nerför pannan. Musiken från ångorgeln blev ännu starkare där den kom drivande ner genom trappan. Men nu var det inte munter och glad längre. Den hade förändrats, förvandlats till en sorgesång. Den tjöt som vind och vatten och Stan såg för sin inre syn en marknadsplats på senhösten, med vinden och regnet piskande mot ett övergivet nöjesfält, med flaxande vimplar och svällande tält som blåser omkull och rullar i väg som fladdermöss av segelduk. Han såg övergivna karuseller och andra attraktioner avteckna sig mot himlen som schavotter, och vindarna trummade och ylade i stöttor och stag i alla möjliga galna vinklar. Plötsligt förstod han att döden själv fanns i denna byggnad tillsammans med honom, att döden närmade sig honom ur mörkret och att det var omöjligt att undfly den.

Plötsligt kom en ström av vatten forsande nerför trappan. Och nu var det inte längre popcorn och flottyrmunkar och spunnet socker som spred sin väldoft där – det han kände lukten av nu var våta sopor, det var stanken av dött fläsk som exploderat i en sky av larver någonstans dit solens strålar aldrig nådde.

”Vem där?” ropade han gällt och med darrande röst.

Han fick svar av en låg, bubblande röst, som verkade halvkvävd av gyttja och gammalt slagvatten.

”De döda, Stanley. Vi är de döda. Vi sjönk, men nu svävar vi, nu flyter vi … och snart ska du göra det, du också.”

Han kände vattnet skölja kring fötterna och kröp ihop mot dörren i yttersta dödsskräck. För de var mycket nära nu. Han kunde känna deras närhet. Kunde känna deras lukt. Samtidigt var det något som skavde mot hans höft när han gång på gång kastade sig mot dörren i ett vilt och meningslöst försök att fly.

”Vi är döda, men det händer att vi spexar lite ibland, Stanley. Ibland kan vi …”

Det var fågelboken.

Stan försökte rent instinktivt slita upp den. Men den hade fastnat i regnrocksfickan och vägrade att komma upp. Vid det här laget var en av dem redan nere på golvet. Stan kunde höra varelsen hasa fram över den lilla entrén av sten där han själv hade kommit in. Varelsen. Den skulle sträcka händerna efter honom när som helst, och då skulle han få känna dess kyla mot sin hud.

Han gjorde ett sista väldigt ryck och fick upp fågelboken. Han höll upp den framför sig som en liten sköld, ägnade inte en tanke åt varför han gjorde som han gjorde, utan var bara plötsligt helt säker på att han handlade rätt.

”Rödhakesångare!” ropade han rätt ut i mörkret, och ett ögonblick tvekade varelsen som närmade sig honom (och säkert befann sig på bara fyra, fem stegs avstånd från honom). I varje fall var han nästan säker på att den gjort det. Och hade han kanske inte känt hur dörren som han kröp ihop mot gav efter lite ett ögonblick?

Men han kröp ju inte ihop längre. Plötsligt stod han kapprak i mörkret. När hade han rest sig igen? Han hann inte fundera på det nu. Stan slickade sina torra läppar och började mässa: ”Rödhakesångare! Gråhägrar! Lommar! Scharlakanstangaror! Trupialer! Guldspettar! Rödhuvade hackspettar! Mesar! Gärdsmygar! Peli…”

Dörren öppnades med ett protesterande gnissel och Stan tog ett jättesprång bakåt ut i den tunna dimman. Han hamnade på alla fyra i det vissna gräset. Han hade brutit fågelboken nästan tvärt av i ryggen, och senare på kvällen skulle han konstatera att han kunde se tydliga spår där hans fingrar hade tryckts in i bokbandet, som om boken varit bunden i modellera i stället för i hårdpressad papp.

Han försökte inte resa sig genast utan körde hälarna i marken och tryckte till, så att hans rumpa gled fram över det hala gräset. Han hade dragit tillbaka läpparna så att tänderna syntes. Inne i den mörka rektangeln kunde han se två uppsättningar ben nedanför den diagonala skugglinje som kastades av dörren, som nu stod halvöppen. Han såg jeans som ruttnat ner till ett slags purpursvart. Brandgula trådar låg fastklibbade vid sömmarna, och vattnet droppade från uppslagen och bildade pölar kring skor som till stora delar ruttnat bort och blottade de uppsvullna, purpurfärgade tårna.

Händerna hängde slappt längs sidorna, alltför långa och alltför vaxlika. Från varje finger hängde det ner en liten apelsinfärgad pompong.

Med den ryggbrutna fågelboken framför sig och ansiktet vått av duggregn, svett och tårar, viskade Stan vidare med dov och entonig röst: ”Rödstjärtade vrakar … stenknäckar … kolibrier … albatrosser … kiwifåglar …”

En av de där händerna vreds och visade upp en handflata där det eviga vattnet slipat bort varenda linje och åstadkommit något lika idiotblankt som handen på en skyltdocka.

Ett finger stacks ut … och drogs in igen. Pompongen skuttade och dinglade, dinglade och skuttade.

Den försökte locka på honom.

Stan Uris, som tjugosju år senare skulle dö i ett badkar med handlederna avskurna, tog sig upp på först knäna och sedan fötterna och började springa. Han rusade tvärs över Kansas Street utan att se åt någotdera hållet efter eventuell trafik och stannade sedan flämtande på bortre trottoaren och kastade en blick bakom sig. Därifrån kunde han inte se dörren utan bara själva vattentornet, svullet och ändå på något sätt vackert där det höjde sig i mörkningen.

”Så de var döda”, viskade Stan uppskakat för sig själv.

Och sedan for han plötsligt runt och sprang hela vägen hem.

11

Torktumlaren hade tystnat, och Stan också.

För ett långt ögonblick satt de andra tre bara tysta och såg på honom. Hans hy var nästan lika grå som den aprilkväll han just hade berättat om.

”Minsann!” sa Ben till slut och andades ut i en lång, visslande suck.

”Det är sant alltsammans”, sa Stan med låg röst. ”Det svär jag på.”

”Jag tror dig”, sa Beverly. ”Efter det som hände hemma hos oss tror jag på vad som helst.”

Hon reste sig, så plötsligt att hon nästan välte sin stol, och gick fram till torktumlaren. Sedan började hon plocka ut trasorna en och en och vek ihop dem. Hon stod med ryggen mot de andra, men Ben misstänkte att hon grät. Han ville så gärna gå fram till henne, men vågade inte.

”Vi måste snacka med Bill om det här”, sa Eddie. ”Bill vet säkert vad vi ska göra.”

”Göra?” sa Stan och vände sig mot honom. ”Vad menar du med att vi ska göra något?”

Eddie såg lite generat på honom. ”Jo, alltså …”, började han.

”Jag tänker inte göra något alls”, sa Stan och gav Eddie en så hätsk och hård blick att Eddie började skruva på sig där han satt. ”Jag tänker försöka glömma alltsammans. Det är allt jag tänker göra.”

”Så lätt slipper vi inte undan”, sa Beverly lågt och vände sig om. Och Ben hade gissat rätt – det varma solskenet som sneddade in genom tvättomatens smutsiga fönster återkastades från rader av glittrande tårar på hennes kinder. ”Det är ju inte bara oss det gäller. Jag hörde tydligt Veronica Grogans röst. Och den lille som jag hörde först … jag tror faktiskt att det var den här lille grabben Clements. Han som försvann när han var ute med sin trehjuling.”

”Än sen då?” fräste Stan.

”Än sen om det blir fler offer?” sa hon. ”Om det där tar fler barn?”

Blicken ur hans hetsiga bruna ögon låste sig fast vid hennes blå, och svarade tyst på hennes fråga: Än sen om det gör det?

Men Beverly sänkte inte blicken eller vände bort den, och till slut blev det Stan som fick slå ner ögonen … kanske bara för att hon grät fortfarande, men kanske också för att hennes omtanke om andra på något sätt gjorde henne starkare.

”Eddie har rätt”, sa hon. ”Vi måste prata med Bill. Och sedan kanske med polischefen …”

”Visst, så klart”, sa Stan. Men om han försökte låta hånfull, så lyckades han inte. I stället lät hans röst mycket trött. ”Döda barn i vattentornet. Blod som bara barn kan se, men inte vuxna. Pellejönsar som går omkring på kanalen. Ballonger som svävar mot vinden. Mumier. Spetälska under verandor. Polismästare Borton kommer att skratta ihjäl sig och sedan stoppa in oss på dårhus.”

”Men om vi sökte upp honom allesammans”, sa Ben besvärat. ”Om vi gick till honom tillsammans …”

”Visst”, sa Stan. ”Precis. Berätta mer för mig, Höstacken. Skriv en bok åt mig.” Han reste sig och gick fram till fönstret, med händerna i fickorna, och verkade arg och upprörd och rädd. Där stod han och tittade ut lite, med stelt avvisande axlar innanför den prydliga skjortan. Utan att vända sig mot dem upprepade han: ”Skriv en jävla bok åt mig!”

”Nej”, sa Ben lågt, ”det kommer att bli Bill som skriver böckerna.”

Stan snodde häpet runt och de andra såg på honom. Ben Hanscom verkade alldeles ställd, som om han plötsligt och oväntat hade lappat till sig själv.

Bev vek ihop de sista trasorna.

”Fåglar”, sa Eddie.

”Vad sa du?” frågade Bev och Ben i munnen på varandra.

Eddie såg på Stan. ”Så du klarade dig för att du skrek en massa fågelnamn åt dem?” sa han.

”Kanske”, sa Stan motvilligt. ”Eller också hade dörren kanske fastnat och gick upp till slut.”

”Utan att du ens lutade dig mot den?” frågade Bev.

Stan ryckte på axlarna. Men det var inte någon sur axelryckning, bara ett sätt att tala om att han inte visste svaret.

”Jag tror att det var de där fågelnamnen du skrek åt dem”, sa Eddie. ”Men varför? I filmerna håller de upp ett kors …”

”Eller ber Fader vår …”, sa Ben.

”Eller läser Psaltaren 23”, insköt Beverly.

”Psaltaren 23 kan jag”, sa Stan ilsket, ”men däremot skulle jag nog inte vara så bra på den här krucifixgrejen. Ni har väl inte glömt att jag är jude?”

De vände generat bort blickarna, generade antingen för att han fötts till jude eller för att de hade glömt den saken.

”Fåglar”, upprepade Eddie. ”Herre Jesus!” Sedan kastade han en skuldmedveten blick på Stan, men denne tittade bara tvärs över gatan mot Bangor Hydros kontor.

”Bill kommer säkert på hur vi ska göra”, sa Ben plötsligt, som om han äntligen anslöt sig till Bev och Eddie. ”Det slår jag vad om. Om hur mycket stålar som helst!”

”Hör på mig nu”, sa Stan och såg allvarligt på dem allesammans. ”Det är helt okej att vi snackar med Bill om det här, om ni vill. Men det blir i så fall där jag hoppar av. Ni får gärna kalla mig fegis eller skraj eller vad ni vill. Själv tror jag inte att jag är någon fegis. Det är bara det att de där varelserna i vattentornet …”

”Den som inte blir rädd för en sådan sak måste ju vara alldeles galen, Stan”, sa Beverly lågt.

”Visst, och visst blev jag rädd, men det är inte där problemet ligger”, sa Stan i hetsig ton. ”Det är inte ens det jag talar om nu. Fattar ni inte …?”

De såg förväntansfullt på honom, med både bekymrade och lätt hoppfulla blickar, men Stan fann snart att han inte kunde förklara för dem vad det var han kände. Orden hade tagit slut. Det fanns ett block av känslor inne i honom, så stort att det nästan kvävde honom, men han kunde inte få upp det genom strupen. Hur prydlig och prudentlig han än var, hur säker på saker och ting han än var, så var han ju ändå bara en elvaårig pojke som gått ut fyran det här året.

Vad han skulle vilja förklara för dem var att det finns värre saker än att bli skrämd. Rädd kunde man bli för sådana saker som att nästan bli påkörd av en bil när man var ute och cyklade eller för att få polio, före Salkvaccinet, alltså. Rädd kunde man bli inför den där galningen Chrusjtjev eller för att drunkna om man gav sig ut på djupt vatten. Man kunde bli rädd för alla sådana saker och ändå fungera.

Men de där varelserna i vattentornet …

Han skulle ha velat förklara för de andra att de där döda pojkarna som raglat och klafsat nerför spiraltrappan hade gjort något mycket värre än bara skrämt honom – de hade kränkt honom.

Ja, just kränkt. Det var det enda något så när adekvata ordet han kunde komma på, men om han använde det skulle de bara skratta åt honom – de tyckte om honom, det visste han, och hade accepterat honom som en i gänget, men de skulle ändå skratta åt honom. Lik förbannat fanns det ju saker och ting som bara inte fick finnas i en välordnad värld. De kränkte varje förnuftigt tänkande persons sinne för ordning, kränkte själva den centrala föreställningen om att Gud avslutningsvis hade gett jordaxeln en liten lutning så att skymningen bara skulle vara i tolv minuter vid ekvatorn, men dröja kvar en timme eller mer där eskimåerna byggde sina hus av isblock, kränkte idén om att Gud hade gjort detta och att han sedan sagt något i den här stilen: ”Okej, om ni kan lista ut detta med jordaxelns lutning kan ni lösa vilka jäkla problem ni vill. För till och med ljuset har tyngd, och när tonen från en tågvissla plötsligt sjunker är det dopplereffekten som håller sig framme, och när ett plan går igenom ljudbarriären är bangen inte änglars applåder eller djävlars fjärtanden utan bara luften som återgår till sin plats. Jag gav er lutningen och sedan slog jag mig ner ungefär halvvägs upp i salongen för att titta på föreställningen. För vid det laget hade jag ingenting mer att säga, ingenting mer än att två plus två är lika med fyra, att ljusen på himlen är stjärnor, att där det finns blod så kan vuxna se det likaväl som barn, och att döda pojkar håller sig döda.” Man kan leva med sin rädsla, tror jag, det var vad Stanley gärna skulle ha sagt om han bara kunnat. Kanske inte i all evighet, men dock mycket, mycket länge. Det är kränkningarna man kanske inte kan leva med, för de öppnar en spricka inne i ens tänkande, och om man tittar ner i den ser man att det finns levande varelser där nere, och de har små gula ögon som aldrig blinkar, och det finns en stank där nere i mörkret, och efter ett tag tror man att det kanske finns ett helt annat universum där nere, ett universum där en fyrkantig måne höjer sig på himlen och stjärnorna skrattar med kalla röster, där en del trianglar har fyra sidor, och en del har fem upphöjt till fem sidor. I det världsalltet finns det kanske sjungande rosor. Allt leder till allt, det var vad han skulle ha velat säga till dem om han bara kunnat. Gå till era kyrkor och hör på era historier om hur Jesus gick på vattnet, men om jag såg någon verkligen göra en sådan grej skulle jag skrika som en galning. För jag skulle inte se det som ett underverk. Jag skulle se det som en kränkning.

Men eftersom han inte kunde formulera dessa tankar fick han nöja sig med att upprepa vad han redan sagt. ”Det är inte rädslan som är problemet. Jag vill bara inte trassla in mig i något som kan sluta med att jag hamnar på dårhus.”

”Men du kan väl åtminstone följa med när vi går och snackar med honom?” vädjade Bev. ”Och lyssna till vad han har att säga om saken.”

”Visst”, sa Stan och sa sedan skrattande: ”Jag borde kanske ta med mig min fågelbok.”

Då skrattade de allesammans, och allt kändes lite lättare.

12

Beverly skildes från de andra utanför tvättomaten och gick hem med trasorna. Det var fortfarande ingen hemma när hon kom hem. Hon lade in trasorna i skåpet under diskbänken och stängde skåpdörren. Sedan rätade hon på sig och kastade en blick bort mot badrummet.

Nej, jag går inte dit, tänkte hon. För nu går jag och tittar på ”Bandstand” i teve. Och ser om jag kan lära mig The Dog.

Alltså gick hon till vardagsrummet i stället och satte på teven, och fem minuter senare stängde hon av den igen medan Dick Clark visade hur mycket fett en enda Stri-Dex ansiktsservett kunde avlägsna från ett normalt tonåringsansikte. (”Om du tror att du kan få huden ren med bara tvål och vatten”, sa Dick och höll upp en smutsig ansiktsservett mot teveögat så att varenda amerikansk tonåring skulle få sig en ordentlig titt, ”borde du nog ta dig en ordentlig titt på det här”.)

I stället gick hon till skåpet över diskbänken, där hennes far hade sina verktyg. Där fanns bland annat ett metallmåttband av den sorten som ligger hoprullat i ett etui och sticker ut en lång gul tunga av centimetrar på anfordran. Hon tog det i sin iskalla hand och gick raka vägen till badrummet.

Det var bländande, glittrande rent där inne, och alldeles tyst. Någonstans långt borta hörde hon något som lät som mrs Doyon som hojtade på sin Jim att han skulle komma in genast.

Hon gick fram till tvättstället och tittade ner i avloppets mörka öga.

Där stod hon sedan en stund. Benen kändes kalla som marmor i sina jeans, bröstvårtorna kändes vassa och hårda nog för att hon skulle kunna skära papper med dem, och läpparna var torra som fnöske. Hon stod där och väntade på rösterna.

Men det kom inga röster.

Hon drog en skälvande liten suck och började mata ner den tunna stålremsan i avloppet. Den gled ner fint, lika säkert som svärdet glider ner genom strupen hos en svärdslukare på ett tivoli. Femton centimeter, tjugo centimeter, tjugofem. Där stoppades måttbandets fria flöde, fastnade väl förmodligen i rörknät under tvättstället, tänkte Beverly. Men hon vickade lite på det i sidled, samtidigt som hon tryckte lätt på uppifrån, och så småningom började måttbandet söka sig vidare ner genom avloppet. Fyrtio centimeter nu och snart därpå sextio centimeter … nittio.

Hon såg på det gula stålbandet som hela tiden gled ut ur sin behållare av kromstål, som nötts svart på båda sidorna av faderns stora händer. För sitt inre öga såg hon bandet glida ner genom rörets svarta mörker, såg det samla på sig skit och skrapa bort rostfläckar. Djupt där nere där solen aldrig lyser och natten är evig, tänkte hon.

Hon föreställde sig hur bandets början med den lilla skyddsplåten av stål, inte större än en fingernagel, gled allt längre och längre in i mörkret, och något inne i henne skrek: Vad tar du dig till? Det var inte alls så att hon struntade i den rösten … det var bara det att hon var helt oförmögen att bry sig om den. Hon såg stålbandet glida rakt ner nu, rakt ner i källaren. Hon såg det törna emot det stora avloppsröret … och just när hon såg avloppsröret för sitt inre öga fastnade stålbandet på nytt.

Hon vickade på det igen, och det tunna, smidiga bandet gav ifrån sig ett lätt spöklikt ljud, som påminde henne lite om de ljud en såg ger ifrån sig när man böjer den fram och tillbaka över benen.

Hon såg inom sig bandets spets vicka och vrida sig mot botten på detta bredare tegelrör. Hon såg det vrida och vända sig … och sedan kunde hon föra bandet vidare igen.

Vid det här laget hade hon matat ner hundraåttio centimeter. Tvåhundratio. Tvåhundrasjuttiofem …

Och plötsligt började måttbandet glida fram mellan hennes händer av sig självt, som om någon där nere började dra i den andra änden. Inte bara drog, förresten, sprang med det. Hon stirrade på det framrinnande bandet, med vitt uppspärrade ögon och med munnen som ett halvöppet O av rädsla – rädsla förvisso, men inte förvåning. Hade hon vetat detta? Hade hon vetat att något i den stilen skulle hända? Bandet löpte ut till sista rutan – fem och en halv meter.

Ett kluckande skratt kom svävande upp ur avloppet, följt av en låg viskning som lät nästan förebrående: ”Beverly, Beverly, Beverly … oss kan du ändå inte kämpa mot … du är dödens om du försöker … dödens om du försöker … dödens om du försöker … Beverly … Beverly … Beverly-ly-ly-ly …”

Det klickade till inne i måttbandets hölje och bandet började snabbt löpa in i sin hållare igen, så snabbt att siffror och ränder blev ett enda sudd. Mot slutet – den sista en och en halv metern eller så – avlöstes den gula färgen av ett mörkt, droppande rött, och hon skrek och kastade ifrån sig bandet som om det plötsligt förvandlats till en livs levande orm.

Färskt blod sipprade fram över tvättställets rena vita porslin och tillbaka ner i avloppets breda öga. Hon snyftade och rädslan var som ett frysblock i magen på henne, när hon böjde sig ner och tog upp måttbandet igen. Hon grep det försiktigt mellan högra handens tumme och pekfinger, höll det framför sig och gick ut i köket med det. Där hon gick droppade det hela tiden blod från stålbandet på de nötta korkmattorna i hallen och köket.

Hon försökte lugna ner sig genom att tänka på vad fadern skulle säga – vad han skulle göra – om han upptäckte att hon blodat ner hans stålmåttband på det här viset. Nu visste hon visserligen att han inte skulle kunna se blodet, men tanken gav henne ändå en viss tröst.

Hon tog en av de rena trasorna – fortfarande varm som nybakat bröd efter sejouren i torktumlaren – och återvände till badrummet. Men innan hon började göra rent där satte hon i proppen av hårdgummi i avloppet och slöt det där stirrande ögat. Blodet var färskt och lätt att få bort. Sedan fortsatte hon i sina egna spår, torkade bort fläckarna, stora som tiocentmynt, från korkmattan och sköljde sedan torkduken, vred ur den och lade undan den.

Sedan tog hon en ny trasa och torkade rent faderns måttband. Blodet på det var tjockt och trögflytande. På två ställen fann hon till och med hela klumpar av blod, svarta och svampliknande.

Trots att blodet bara täckte cirka en och en halv till två meter av bandet rengjorde hon det noga hela vägen och avlägsnade alla spår av smuts av olika slag. När hon var klar lade hon in måttbandet i skåpet över diskbänken igen och gick ut köksvägen med de båda smutsiga trasorna. Hon hörde mrs Doyon gorma efter Jim igen. Hennes röst klingade klart, nästan klocklikt, i den varma, stilla eftermiddagen.

Ute på bakgården, som i huvudsak bestod av naken jord, ogräs och klädstreck, stod också en rostig gammal sopbränningstunna. Beverly kastade trasorna i den och satte sig sedan på kökstrappan. Och då kom tårarna, plötsligt och med häpnadsväckande kraft, och nu gjorde hon ingenting för att hålla dem tillbaka.

Hon slog armarna om knäna och lutade huvudet mot armarna och grät, medan mrs Doyon ropade till sin Jim att inte leka på gatan, eller ville han kanske bli överkörd av en bil och dödad?