Richie Tozier steg ur taxin i trevägskorsningen mellan Kansas Street, Center Street och Main Street och Ben skickade i väg den på krönet av Up-Mile Hill. Taxin kördes av Bills ”Ursäkta franskan”, men varken Richie eller Ben fick några prov på hans humor – Dave verkade sur och butter hela tiden. Ben tänkte att han väl lika så gott kunde ha lämnat taxin samtidigt med Richie, men på något sätt kändes det bättre om de allesammans började sina vandringar var för sig.
Nu stod han i hörnet av Kansas Street och Daltrey Close och såg taxin glida in i trafiken, stod där med händerna djupt nerkörda i fickorna och försökte tänka på något annat än lunchens vidriga avslutning. Men det gick inte – tankarna gick hela tiden till den där svartgrå flugan som kom utkrypande ur lyckokakan på Bills tallrik, med de ådriga vingarna fastklibbade vid ryggen. Han försökte gång på gång förtränga den där sjuka synen, trodde ibland att han faktiskt lyckats – men var fem minuter senare tillbaka vid vidrigheterna igen.
Jag försöker rättfärdiga det på något sätt, motivera det, tänkte han, inte moraliskt (naturligtvis inte), men rent matematiskt. När man bygger hus tar man hänsyn till vissa naturlagar. Naturlagar kan uttryckas genom ekvationer, och ekvationers villkor måste uppfyllas. Men vad var det som uppfylldes genom det som hänt för mindre än en halvtimme sedan?
Sluta grubbla, sa han till sig själv, inte för första gången. Den ekvationen kan inte lösas, så strunta i eländet.
Ett utmärkt råd; synd bara att han inte kunde lyda det. Dagen efter den då han hade sett mumien på kanalens is hade livet gått vidare precis som vanligt. Han hade vetat att det varit snubblande nära att den där varelsen fått tag på honom, men ändå hade livet bara fortsatt. Han hade gått i skolan, de hade haft prov, han hade gjort en sväng till biblioteket efter skolan och ätit lika glupskt som vanligt. Han hade helt enkelt införlivat varelsen han sett på kanalens is med sitt liv, och om det nu varit nära att han fått sätta livet till … ja, så levde ju barn alltid farligt. De rusade rätt över gatan utan att se sig för, de lekte och skojade när de badade i sjön och upptäckte plötsligt att de hade hamnat på alldeles för djupt vatten med sina gummiflottar och måste paddla in till stranden igen, de drattade på ändan från bommen i gymnastiken och ramlade ner från träd med huvudet före.
Där han stod i det glesnande duggregnet utanför Trustworthy Hardware Store, järnhandeln som varit pantbank 1958 (Frati Brothers hade den hetat på den tiden, och de båda skyltfönstren var alltid fulla med pistoler och gevär och rakknivar och gitarrer hängda i halsarna som exotiska djur), slog det honom att barn är mycket bättre på att nästandö än vad vuxna är och att de också är mycket skickligare i att införliva det oförklarliga med sina liv. De trodde självklart på den osynliga världens existens. Underverk, både ljusa och mörka sådana, måste naturligtvis tas under övervägande och funderas igenom, självklart, men världen drabbades inte av tvärstopp för den sakens skull. Ett plötsligt utbrott av skönhet eller skräck klockan tio förhindrade inte att det kunde smaka gott med en extra ostburgare eller två till lunchen.
Men allt det där förändrades när man växte upp och blev stor. Visserligen låg man inte längre vaken i sängen, spiksäker på att någonting stod på lur i garderoben eller skrapade på rutan utanför … men när det verkligen hände något, något som inte kunde ges en förnuftig förklaring, då kortslöts alla kretsarna. Axonerna och dendriterna blev överhettade. Man började skälva och darra, man började skaka så att det skramlade i hela kroppen, ens fantasi började hoppa och skutta och proppade varenda nerv med rädsla och skräck. Man kunde bara inte införliva det som hände med sina erfarenheter av livet. Kunde inte smälta det. Gång på gång återgick ens tankar till dessa onaturligheter, petade lätt och försiktigt på dem som en kattunge med ett nystan … tills man till slut antingen blev galen eller hamnade någonstans där man inte kunde fungera längre.
Och om det händer, tänkte Ben, så har Det mig. Oss. Som i en liten ask.
Han började gå Kansas Street fram, utan något bestämt, medvetet mål. Och plötsligt kom tanken: Vad gjorde vi med silverdollarn? Fortfarande kunde han inte komma på det.
Silverdollarn, Ben … Beverly räddade ditt liv med den. Ditt … kanske också alla de andras … i första hand Bills. Det nästan slet inälvorna ur mig innan Beverly gjorde … vad? Vad gjorde hon? Och hur kunde det fungera? Hon drev bort det, och vi hjälpte henne allesammans. Men hur?
Plötsligt föddes ett ord i honom, ett ord som inte betydde någonting alls, men som fick det att strama i skinnet: Chüd.
Han lät blicken glida längs trottoaren, och för ett ögonblick tyckte han sig se konturerna av en sköldpadda kritade där och hela världen liksom böljade inför hans blick. Men sedan slöt han ögonen hårt och när han öppnade dem igen var det inte en sköldpadda längre, bara en hopphage, halvt utplånad av det lätta regnet.
Chüd.
Vad betydde det?
”Ingen aning”, sa han högt, och när han snabbt såg sig omkring för att se om någon hört honom tala för sig själv upptäckte han att han hade lämnat Kansas Street och svängt in på Costello Avenue. Vid lunchen hade han sagt till de andra att The Barrens var det enda ställe i hela Derry där han känt sig lycklig som barn … men det var väl inte riktigt sant …? För visst hade det funnits ett ställe till? Och nu hade slumpen, eller hans undermedvetna, fört honom till just det stället – Derrys stadsbibliotek.
Han blev stående och betraktade det ett par minuter, fortfarande med händerna i fickorna. Det hade inte förändrats; han kände fortfarande samma beundran för dess linjer som han hade känt som pojke. Som så många andra stenbyggnader, som skapats med omsorg och kunnande, lyckades biblioteksbyggnaden förvirra den pedantiske iakttagaren med allehanda motsägelser – känslan av stenens massiva styrka uppvägdes på något sätt av lättheten och det gracila hos byggnadens valv och smäckra pelare; byggnaden verkade både satt och låg och bred som ett bankvalv och samtidigt smäcker och ren i linjerna (men så var den ju också ovanligt lätt i linjerna för att vara en offentlig byggnad, i synnerhet en sådan från sekelskiftet, och fönstren, korsmönstrade med smala järnlister, var behagligt mjukt rundande). Spelet mellan motsatser räddade byggnaden undan varje antydan till fulhet, och han blev inte särskilt förvånad när han kände en våg av kärlek till denna byggnad välla upp inombords.
Costello Avenue var mycket lite förändrad. När han lät blicken glida gatan fram upptäckte han Medborgarhuset en bit längre bort och kom på sig med att undra om Costello Avenue Market fortfarande fanns kvar på platsen där den halvcirkelformade avenyn återförenade sig med Kansas Street.
Han började gå över gräsmattan mot biblioteket, utan att märka hur han blötte ner sina skor, på väg för att titta närmare på den inglasade passagen mellan vuxenavdelningen och barnavdelningen. Också den var helt oförändrad, och han ställde sig framför en tårpil med slokande grenar och såg folk röra sig där inne. Den där gamla lyckokänslan kom över honom på nytt, och för första gången glömde han faktiskt det som hänt vid lunchens slut. Han mindes hur han som grabb ofta sökt sig till just det här stället på vintrarna, hur han plöjt sig fram genom snö som nådde honom ända till höfterna, och sedan kunnat stå där i uppemot en kvart. Han mindes att han brukat komma dit just i skymningen, och även då var det kontrasterna som drog och höll honom kvar, medan fingertopparna domnade och snön smälte inne i de gröna gummistövlarna. Det blev allt mörkare när han stod där, och världen blev purpurfärgad med tidiga vinterskuggor, och himlen var som aska till färgen i öster och som glödande kol i väster. Och det var kallt där han stod, kanske minus tio grader eller mer, och ännu kyligare än så om vinden kom från det frusna The Barrens, vilket den ofta gjorde.
Men där inne, mindre än fyrtio meter från tårpilen han stod vid, gick folk omkring i skjortärmarna. Där inne, mindre än fyrtio meter från honom, fanns en förbindelsegång upplyst av det strålande vita ljuset från lysrören i taket. Småungar skojade och fnittrade, förälskade high school-ungdomar höll varandra i hand (och om bibliotekarien kom på dem måste de genast ”sluta med det där”). Det var på något sätt magiskt alltsammans, magiskt på ett positivt sätt som han på den tiden varit för ung för att kunna förklara med så jordbundna saker som elkraft och oljeeldning. Magin var denna glödande cylinder av ljus och liv som likt en livlina förenade dessa båda mörka byggnader med varandra, magin var att se människor gå korridoren fram tvärs över det mörka snöfältet, opåverkade av vare sig mörkret eller kylan. Den gjorde dessa människor vackra och gudalika.
Till slut gick han ändå därifrån (som han gjorde nu) och gick runt byggnaden till stora entrén (som han gjorde nu), men varenda gång stannade han till lite och kastade en blick bakom sig (som han gjorde nu) innan vuxenavdelningens upptornade sten dolde synen av denna utsökta navelsträng.
Med ett bedrövat leende åt nostalgin som värkte kring hans hjärta gick Ben uppför den stora stentrappan till vuxenbibliotekets port och stannade till ett ögonblick på den smala verandan alldeles innanför pelarna, som alltid kändes så hög och sval hur varmt det än var. Och sedan sköt han upp den järnbeslagna porten med bokinkastet och trädde in i tystnaden.
Minnena drabbade honom med sådan kraft att han kände sig alldeles yr för ett ögonblick när han kom in i det milda ljuset från de hängande glasgloberna. Men det var ingen fysisk kraft – inte som ett slag mot käften eller en örfil. Snarare var den något i stil med den där underliga känslan av hur tiden vänder tillbaka i sig själv som man i brist på bättre brukar kalla déjà vu. Ben hade upplevt den känslan förr, men aldrig tidigare hade den drabbat honom med sådan förvirrande kraft som nu – i det ögonblick han blev stående innanför dörren kände han sig bokstavligt talat vilse i tiden, och visste inte säkert hur gammal han var. Var han trettioåtta år gammal, eller bara elva?
Där inne rådde samma mumlande tystnad som förr, bruten bara av en och annan viskning, den lätta dunsen när en bibliotekarie stämplade en bok eller ett kravkort, det dämpade prasslet när någon vände blad i sin tidning eller tidskrift. Själva ljuskvaliteten var lika underbar nu som då. Ljuset lyste snett in genom de höga fönstren, grått som en duvvinge denna regniga eftermiddag, ett liksom dåsigt och sömngivande ljus.
Han fortsatte över det breda golvet, med dess korkmatta vars mönster i rött och svart var nästan helt bortnött, och försökte som han alltid gjort dämpa ljudet av sina steg – vuxenavdelningen kröntes av en stor kupol och den förstärkte alla ljud där inne.
Han konstaterade att spiraltrapporna av järn som ledde till magasinen fortfarande fanns kvar, på var sida om den hästskoformade utlåningsdisken, men kunde också konstatera att en liten öppen hiss hade installerats någon gång under de tjugofem år som gått sedan han och hans mor flyttade från staden. Det kändes faktiskt som en lättnad, ett slag på käften mot den kvävande déjà vu-känslan.
Han kände sig som en inkräktare där han gick fram över golvets vidder, som en spion från ett främmande land. Hela tiden väntade han sig halvt om halvt att bibliotekarien vid disken skulle lyfta på huvudet, se på honom och sedan med stark och klar röst ge sig på honom på ett sätt som skulle få alla som satt där och läste att tappa tråden och rikta sina blickar mot honom: ”Ni där! Ja, just ni! Vad gör ni här? Ni har ingenting här att göra! Ni kommer ju från Utanför! Ni kommer ju från Innan! Så i väg med er, tillbaka till det ni kommer ifrån! Och det genast, innan jag ringer polisen!”
Och hon tittade faktiskt upp, en ung flicka, mycket söt, och för ett löjligt ögonblick fruktade Ben på allvar att hans fantasi kanske skulle bli verklighet nu, och hjärtat gled upp i halsgropen på honom, när blicken ur hennes ljusblå ögon mötte hans. Men sedan gled hennes blick likgiltigt vidare och Ben upptäckte att han kunde röra fötterna igen. Om han var spion, så var han åtminstone inte avslöjad ännu.
På sin väg till korridoren till barnavdelningen passerade han under en av de där smala och nästan självmordsbranta spiraltrapporna, och kände sig ganska road när han (först sedan han redan gjort det) kom på att han blint återfallit i en annan gammal vana från barndomen. Han hade nämligen tittat upp, uppfylld av samma hopp som då att få se en flicka i kjol komma nerför trappan. Han mindes (nu mindes han det) hur han en dag när han var en åtta, nio år gammal av en ren slump råkat titta upp längs trappan och hamnat med blicken rätt upp under en söt high school-flickas bomullskjol, så att han sett hennes rena, skära underkläder. På samma sätt som ett plötsligt solglitter på Beverly Marshs fotring hade skjutit en pil av något avsevärt primitivare än vanlig kärlek och tillgivenhet genom hans hjärta den där sista skoldagen 1958, hade synen av den där flickans skära trosor påverkat honom en hel del; han mindes hur han suttit där vid ett bord i barnbiblioteket och tänkt på denna oväntade syn i kanske tjugo minuter eller mer, het om kinderna och i pannan, med en bok om järnvägarnas historia liggande orörd och öppen framför sig, med penis som en hård liten pinne i byxorna, en pinne med rötter som nådde hela vägen upp till magen. Han hade fantiserat en hel del om hur de gifte sig, hon och han, och bosatte sig i en liten villa i stadens utkant, där de sedan skulle hänge sig åt njutningar som han inte hade en aning om.
De där känslorna hade försvunnit nästan lika snabbt som de kommit, men i fortsättningen hade han aldrig gått under den där spiraltrappan igen utan att titta uppåt. Han hade aldrig sett något lika intressant eller tilltalande mer (en gång hade en tjock tant tungt och försiktigt trevat sig nerför trappan, men den synen hade han snabbt vänt bort blicken från, fylld av skamkänslor, som en skändare), men vanan levde envist kvar – så till den grad att han automatiskt hade gjort likadant nu, som vuxen man i mogen ålder.
Han vandrade långsamt fram genom den inglasade passagen, och upptäckte nu allt fler förändringar. Gula dekaler med texten OPEC JUBLAR NÄR DU SLÖSAR MED ENERGI, SÅ SPARA EN WATT! hade klistrats över strömbrytarna. De inramade figurerna som mötte honom på bortre väggen när han trädde in i denna småskaliga värld av bord och små stolar av blonda träslag, denna värld där dricksfontänen bara var en och en kvarts meter hög, var inte Dwight Eisenhower och Richard Nixon utan Ronald Reagan och George Bush – Ben mindes att Reagan varit programvärd för ”GE Theater” det året Ben själv hade gått ut femman och George Bush hade inte varit trettio fyllda ens den gången.
Men …
Det var den där déjà vu-känslan som kom över honom på nytt. Han var helt hjälplös mot den, och där och då kände han samma stumma fasa som en människa som efter en halvtimmes hjälplöst plaskande till slut inser att stranden inte närmar sig och att hon håller på att drunkna.
Man hade just sagotimme, och borta i sagohörnan satt en samling på så där ett dussin små allvarliga figurer på sina små stolar i en halvcirkel och lyssnade. ”Vem är det som klamp-klamp-klampar på min bro?” sa bibliotekaren med trollets låga, morrande tonfall, och Ben tänkte: När hon lyfter på huvudet kommer jag att upptäcka att det är miss Davies som sitter där, just det, det är miss Davies och hon ser inte en dag äldre ut.
Men när sagotanten lyfte på huvudet såg han att hon var mycket yngre än vad miss Davies någonsin hade varit.
En del av barnen satte händerna för munnen och fnittrade, men andra såg oavbrutet på henne, och deras blickar återspeglade sagans evigt fascinerande fråga: Ska monstret få sitt straff – eller ska det få ett skrovmål i stället?
”Det är jag, stora bocken Bruse, som klamp-klamp-klampar på din bro”, fortsatte sagotanten, och Ben gick förbi henne, blek i ansiktet.
Hur kan det vara samma historia nu? Precis samma historia? Är det meningen att jag ska uppfatta det som en ren tillfällighet? För det gör jag inte … jag gör det bara inte!
Han lutade sig över dricksfontänen, böjde sig så djupt att han kände sig som Richie när denne gjorde sitt salami-salaam-nummer.
Jag måste nog tala med honom, tänkte han i panik. Mike … Bill … någon. Är det verkligen någon som staplar det förflutna och nuet på varandra här, eller inbillar jag mig bara alltsammans? För om det inte är inbillning, så har jag nog tagit mig vatten över huvudet, är jag rädd. Då …
Han såg på utlåningsdisken, och det kändes som om hjärtat stannade i hans bröst och sedan började slå dubbelslag. För affischen han såg var enkel och rakt på sak … och gammal och välkänd. Texten löd:
KOM IHÅG UTEGÅNGSFÖRBUDET
KLOCKAN 19.00
DERRYPOLISEN
I det ögonblicket var det som om allt stod klart för honom – det kom som en bländande, skrämmande ljusblixt och han insåg att deras omröstning bara varit ett ynkligt skämt. För dem fanns ingen återvändo, hade aldrig funnits någon. De följde ett spår, lika förutbestämt som det minnesspår som fått honom att titta upp när han passerade under trappan till magasinet. Det fanns ett eko här i Derry, ett dödsens farligt eko av vad som varit, och allt de i allra bästa fall kunde hoppas på var att det där ekot skulle kunna stämmas om tillräckligt mycket till deras fördel för att de åtminstone skulle komma undan med livet i behåll.
”Herregud”, muttrade han och gned hårt med handflatan över ena kinden.
”Kan jag stå till tjänst med något, sir?” frågade en röst vid hans sida och han hoppade till lite. Rösten tillhörde en flicka i sjuttonårsåldern, vars mörkblonda hår kammats bakåt från det söta flickansiktet och hölls på plats med hårspännen. Uppenbarligen ett biblioteksbiträde; det hade funnits sådana redan 1958, high school-ungdomar av båda könen som jobbade med att sätta upp böcker i hyllorna, visade ungarna hur man använde kortkatalogen, hjälpte elever som skulle skriva referat eller hemuppsatser och hjälpte forskare som hade svårt med fotnoter och bibliografiska hänvisningar. Lönen var bara en spottstyver, men det rådde aldrig någon brist på sökande till de här jobben, som tvärtom var mycket populära.
Inför flickans tjänstvilliga men något frågande min mindes han snabbt att han inte hörde hemma där längre, att han stod där som en jätte i småfolkets land. En inkräktare. I vuxenavdelningen hade han hela tiden känt sig nervös för att någon skulle lägga märke till honom eller tala till honom, men här kändes det snarast som en lättnad att bli uppmärksammad. Exempelvis bevisade det ju att han faktiskt var en vuxen människa nu, och det faktum att flickan tydligen inte hade någon behå under den tunna guldgrävarskjortan kändes också mer som en lättnad än som en eggelse – om han behövde säkra bevis för att detta var år 1985 och inte 1958, så var de där bröstvårtorna som avtecknade sig så tydligt innanför skjortan två utmärkta sådana.
”Tack, men det klarar sig”, sa han, och tillade sedan, av någon för honom själv helt obegriplig orsak: ”Jag tittade bara in för att se om min son var här.”
”Jaha? Och vad heter pojken? Jag vet kanske vem det är”, sa hon leende. ”Jag känner nog de flesta av ungarna här.”
”Han heter Ben Hanscom”, sa Ben. ”Men jag ser inte till honom här.”
”Tala om hur han ser ut, så hälsar jag honom gärna från er, om det är något ni vill ha meddelat.”
Ben kände sig alltmer obehaglig till mods och önskade att han aldrig inlett det här samtalet. ”Mja”, sa han, ”det är en rätt bastant ung man, ganska lik mig, men kraftigare byggd. Men det är ingenting viktigt. Så om ni skulle råka stöta på honom kan ni ju bara tala om för honom att hans pappa tittade in här på vägen hem.”
”Det ska bli”, sa hon leende. Men leendet nådde inte till ögonen, och det gick plötsligt upp för honom att flickan inte kommit fram till honom enbart för att höra om hon kunde hjälpa honom på något sätt. Utan också för att hon råkade vara biblioteksbiträde på barnbiblioteket i en stad där nio barn mött en ond bråd död under de senaste åtta månaderna. Och så dyker det plötsligt upp en främling i denna småttingvärld dit vuxna människor sällan kommer annat än för att lämna eller hämta sina barn. Är det så underligt då om man blir misstänksam?
”Det var snällt av er”, sa han, log ett som han hoppades övertygande leende och skyndade därifrån.
Han återvände genom korridoren till vuxenbiblioteket och gick fram till disken på en ingivelse han inte själv förstod … men avsikten var ju just att de skulle följa sin ingivelser denna eftermiddag, inte sant? Följa sina ingivelser och se vart de ledde.
Namnskylten på utlåningsdisken gav besked om att den söta unga bibliotekarien hette Carole Danner. Bakom henne skymtade Ben en dörr med en ruta av mattslipat glas och en skylt med STADSBIBLIOTEKARIE MICHAEL HANLON.
”Kan jag stå till tjänst med något?” frågade ms Danner.
”Jag tror det”, sa Ben. ”Hoppas det, i varje fall. För jag skulle gärna vilja ha ett lånekort.”
”Det ska vi väl kunna ordna”, sa hon och tog fram en blankett. ”Är ni alltså bosatt i Derry?”
”Inte för närvarande.”
”Er hemadress, i så fall?”
”Rural Star Route 2, Hemingford Home, Nebraska.” Han tystnade ett ögonblick, lätt road av hennes förvånade blick, men drog sedan också postnumret: ”59341.”
”Ska det här föreställa ett skämt, mr Hanscom?”
”Absolut inte.”
”Tänker ni kanske flytta hit då?”
”Inga funderingar i den vägen, nej.”
”Men är det inte lite väl långt att fara hit för att låna böcker? Har ni inga bibliotek i Nebraska?”
”Ärligt talat är det av rent sentimentala skäl jag vill ha det där kortet”, svarade Ben. Han hade trott att det skulle kännas genant att berätta detta för en främling, men fann att det gick hur lätt som helst. ”Ni förstår, jag växte upp här i Derry. Och det här är första gången jag är här igen sedan vi flyttade härifrån. Så jag har strosat omkring här och sett vad som har förändrats och vad som fortfarande finns kvar. Och då slog det mig plötsligt att jag ju faktiskt har tillbringat så där en tio år av mitt liv här, från tre till tretton års ålder, men att jag inte har ett enda minne kvar från den tiden. Inte så mycket som ett vykort ens. Jag hade några silverdollar, men en av dem blev jag av med på något sätt och resten gav jag bort till en god vän. Så vad jag är ute efter lär väl vara något som kan fungera som ett slags minne från min barndom. Lite sent påtänkt, kanske, men bättre sent än aldrig.”
Carole Danner log, ett leende som förvandlade henne från en söt flicka till en verklig skönhet. ”Det låter ju rent förtjusande rart”, sa hon. ”Så om ni har lust att se er omkring här inne i en kvart så där, så ska jag ha kortet klart åt er när ni kommer tillbaka hit.”
Ben log. ”Det blir väl en liten avgift, förstår jag”, sa han. ”Utböling som jag är.”
”Hade ni kort här när ni var pojke?”
”Om jag hade! Bortsett från kamraterna var väl lånekortet min käraste …”
”Kan du komma hit upp ett ögonblick, Ben?” ropade någon plötsligt, med en röst som skar som en skalpell genom bibliotekets dämpade tystnad.
Han hoppade till lite och vände sig mot ljudet, så som man gör när någon ropar högt i ett bibliotek. Men han såg ingen han kände igen … och i nästa ögonblick slog det honom att ingen annan hade tittat upp eller visat något tecken till förvåning eller irritation. Gamlingarna satt fortfarande med sina nummer av Derry News, Boston Globe, National Geographic, Time, Newsweek, U.S. News & World Report. Vid sitt bord i läsesalen satt två high school-flickor fortfarande med huvudena tätt tillsammans, lutade över en bunt papper och en stapel registerkort. Några låntagare som stått och bläddrat i böckerna på hyllan för NYUTKOMMEN SKÖNLITTERATUR – SJUDAGARSLÅN fortsatte lugnt med den saken. Och den gamle mannen i den löjliga chaufförsmössan som stått och bläddrat igenom en foliovolym med skisser av Luis de Vargas bläddrade bara lugnt vidare.
Han vände sig mot den unga bibliotekarien igen. Hon såg frågande på honom.
”Något på tok?” frågade hon.
”Nej då”, svarade Ben leende. ”Jag tyckte bara jag hörde något. Det var en lång flygning hit, så jag har väl fått dygnsrytmen värre rubbad än jag trodde. Vad var det ni sa?”
”Faktum är att det var ni som höll på att säga något. Men när ni talat färdigt hade jag tänkt tillägga att om ni alltså hade ett lånekort på den tiden ni bodde här, så har vi fortfarande ert namn kvar i registret”, sa hon. ”Vi har allting på microfiche numera, nämligen. Lite annorlunda nu än när ni var liten och sprang här och lånade.”
”Säkert”, sa han. ”Det är mycket som har förändrats här i Derry … men å andra sidan finns ju en hel del av det gamla kvar här fortfarande.”
”Ja, hur som helst behöver jag bara kolla det gamla kortet, så får ni ett fortsättningskort direkt. Och det kostar ingenting alls.”
”Helt fantastiskt”, sa Ben, men innan han hunnit lägga till ett tack skar den där rösten genom bibliotekets heliga tystnad på nytt, högre denna gång och med ett hotfullt muntert tonfall: ”Kom upp nu, Ben! Nu kommer du hit genast, din tjocka lilla gris! Här är ditt liv, Ben Hanscom!”
Ben harklade sig. ”Det är verkligen mycket hyggligt av er”, sa han.
”Ingenting att tala om”, sa hon och lade huvudet på sned. ”Har det blivit varmare ute nu?” frågade hon.
”Kanske lite grann”, sa han. ”Hur så?”
”Ni verkar …”
”Det är Ben Hanscom som är mördaren!” skriade rösten. Den kom ovanifrån – från bokmagasinet där uppe. ”Det är Ben Hanscom som mördar alla barnen! Ta honom! Ta fast honom!”
”… transpirera en hel del”, avslutade hon meningen.
”Gör jag?” frågade han idiotiskt.
”Kortet ska snart vara fixat”, sa hon.
”Verkligen snällt av er.”
Hon satte kurs mot en gammal Royalskrivmaskin borta i ett hörn av disken.
Ben gick långsamt sin väg, med hjärtat som en dunkande trumma i bröstet. Ja, nog transpirerade han alltid; han kände hur svetten sipprade ner från pannan och från armhålorna och vätte håret på hans bröst. Han höjde blicken och upptäckte Snåljåp den dansande clownen, som stod högst upp i den vänstra trappan och blickade ner mot honom. Hans ansikte var vitt av smink. Munnens mordiska hånleende var intensivt läppstiftsrött. Där ögonen skulle ha suttit fanns bara tomma ögonhålor. Han höll ett knippe ballonger i ena handen och en bok i den andra.
Inte han, tänkte Ben. Det. Här står jag mitt i Derrys stadsbiblioteks rotunda en eftermiddag senvåren 1985, och jag är en vuxen man och står ansikte mot ansikte med min barndoms hemskaste mardröm. Ansikte mot ansikte med Det.
”Kom upp nu, Ben”, ropade Snåljåp ner till honom. ”Jag lovar att inte göra dig illa. Och jag har en bok åt dig. En bok … och en ballong! Så kom upp nu!”
Ben öppnade munnen för att skrika: Du är inte klok om du tror att jag går upp till dig, men i samma ögonblick gick det upp för honom att om han gjorde det skulle alla där inne stirra på honom och alla skulle undra:
Vem är den där galningen som skriker på det viset?
”Jag vet mycket väl att du inte kan svara”, ropade Snåljåp fnittrande. ”Men där lyckades jag nästan lura dig ett ögonblick, inte sant? ’Förlåt, men har ni Prins Albert på burk? … Så det har ni? … Släpp ut den stackaren i så fall, människa! Jo, damen, går ert kylskåp bra? … Så det gör det? … I så fall är det väl bäst att ni skyndar i fatt det, så det inte försvinner för er.’”
Clownen på trappavsatsen kastade huvudet bakåt och skrek av skratt. Det dånade och ekade i rotundans kupol som från en flock svarta fladdermöss, och Ben måste uppbåda all sin viljekraft för att inte slå händerna för öronen.
”Kom upp nu, Ben”, ropade Snåljåp ner till honom. ”Så pratar vi igenom saken. Neutral mark. Vad sägs?”
Jag går inte dit upp, tänkte Ben. När jag kommer till dig till slut, så kommer du att önska att jag inte hade gjort det. För vi har kommit hit för att döda dig.
Clownen skrek av skratt på nytt. ”Döda mig? Döda mig?” Och plötsligt och fasaväckande var hans röst Richie Toziers röst, men inte hans vanliga röst utan Richies Lille Svarte Sambo-röst: ”Döda mig inte, snälla snälla massa, jag ska bli en sån snäll liten nigger, så döda inte denna häringa lilla svarta pojken, Höstacken!” Och sedan det där gallskrikande skrattet igen.
Vit i ansiktet och darrande i hela kroppen gick Ben tvärs över bibliotekets ekande rotunda. Han kände sig spyfärdig. Så småningom hamnade han framför en hylla och tog med darrande hand ner en bok på måfå. Han bläddrade snabbt igenom den, med iskalla fingrar.
”Det här är din enda chans, Höstacken!” ropade rösten både nerifrån och uppifrån samtidigt. ”Om livet är dig kärt, så lämna stan genast. Försvinn härifrån innan mörkret faller. För i natt går jag på jakt … efter dig och de andra … du är för gammal för att kunna stoppa mig, Ben. Det är ni allesammans. För gamla för att ens kunna göra motstånd mot mig. Så sätt fart och försvinn härifrån. Eller vill du kanske se något i den här stilen i natt?”
Han vände sig långsamt om, fortfarande med boken i sina iskalla händer. Han ville inte se det som väntade hans blick, men en osynlig hand hade gripit om hans haka och lyfte hans ansikte alltmer uppåt.
Clownen var borta. I stället stod Dracula nu högst upp i den vänstra trappan. Men det var ingen film-Dracula som stod där uppe. Varelsen där uppe hade ingenting gemensamt med Bela Lugosi eller Christopher Lee eller Frank Langella eller Francis Lederer eller Reggie Nalder. Det som stod där var ett uråldrigt vidunder av människa och djur, med ett ansikte som var som en förvriden trädrot. Dess ansikte var dödsblekt och ögonen var purpurröda, som färgen av levrat blod. Dess mun hängde öppen och avslöjade att käften var full av Gillette Blue-Blades som körts ner i tandköttet i alla möjliga och omöjliga vinklar; det var som att blicka in i en dödsbringande spegellabyrint, där ett enda felsteg kunde betyda att man skars i två delar.
”KRAAAAS!” skriade varelsen och slog igen käkarna. Blod droppade ur dess käftar i ett rödsvart flöde. Stycken av de uppskurna läpparna föll ner över den glänsande vita sidenskjortan och gled vidare och efterlämnade slemmiga snigelspår av blod.
”Vad tror du Stan Uris såg innan han dog?” skriade vampyren uppe på trappavsatsen ner till honom och skrattade genom det blodiga hål som var dess mun. ”Var det kanske Prins Albert på burk? Eller var det Davy Crockett, vildmarkens härskare? Vad tror du han såg, Ben? Vill du se det, du också? Vad såg han, Ben? Vad såg han?” Och sedan kom det där skrikande skrattet på nytt, och Bill kände att nu skulle han skrika så han också, just det, han hade ingen möjlighet att hejda skriket, det var redan på väg. Blod smattrade ner från trappavsatsen som en vidrig dusch. En droppe hamnade på den reumatismförvridna handen hos en gammal man som satt och läste The Wall Street Journal. Den rann ner mellan hans knogar, utan att han vare sig såg eller kände den.
Ben drog efter andan, säker på att skriket skulle komma nu, ett skrik som var otänkbart och ofattbart i stillheten denna mjukt duggande våreftermiddag, upprörande som ett knivhugg … eller en munfull rakblad.
Men i stället kom något helt annat, ord i stället för ett skrik, ord som tumlade om varandra i ett snabbt men ojämnt tal, ord som uttalades lågt som en bön: ”Vi stöpte naturligtvis kulor av den. Vi stöpte kulor av silverdollarn.”
Mannen i chaufförsmössan som bläddrade i volymen med de Vargas skisser tittade snabbt upp och sa i vass ton: ”Struntprat!” Och nu började allt fler av besökarna lyfta på huvudet; och någon väste ett irriterat ”Sccchhh” åt den gamle.
”Ber om ursäkt”, sa Ben med låg och skälvande röst. Han var vagt medveten om att hans ansikte vid det här laget flödade av svett och att hans skjorta klibbade fast vid kroppen. ”Jag råkade bara tänka högt …”
”Struntprat”, upprepade den äldre gentlemannen, med avsevärt högre röst. ”Går bara inte att stöpa kulor av silverdollarmynt. Vanlig missuppfattning. Kiosklitteraturens fel. Problemet ligger i den specifika vikten …”
Plötsligt stod bibliotekarien, ms Danner, bredvid honom. ”Ni måste faktiskt vara tyst, mr Brockhill”, sa hon, men i vänlig ton. ”Folk vill ju ha läsro …”
”Karln är ju sjuk”, sa Brockhill i tvär ton och återgick till sin bok. ”Ge honom ett par aspirin, Carole.”
Carole Danner såg oroligt på Ben. ”Mår ni inte bra, mr Hanscom?” undrade hon. ”Det är ju både klumpigt och oartigt att säga något sådant, men ni ser faktiskt förfärlig ut.”
”Jag … jag åt kinesmat till lunch”, sa Ben. ”Och det verkar som om jag inte tålde den.”
”Vill ni lägga er lite, så finns det en dyscha inne på mr Hanlons arbetsrum. Ni kunde ju …”
”Tack för erbjudandet, men det klarar sig.” Hans stora önskan just nu var inte att få lägga sig, utan att få skudda bibliotekets stoft av sina fötter. Han tittade upp mot trappkrönet. Clownen var borta. Vampyren var borta. Men en ballong hade knutits fast vid det låga smidesjärnräcke som omgav avsatsen där uppe. Och på ballongens svällande hinna stod att läsa: HA EN TREVLIG DAG! FÖR I NATT SKA DU DÖ!
”Ert lånekort är klart nu”, sa hon och lade försiktigt handen på hans arm. ”Vill ni fortfarande ha det?”
”Javisst, gärna”, svarade Ben och drog djupt efter andan. ”Jag är verkligen ledsen över att ha vållat er så mycket besvär.”
”Hoppas det inte är matförgiftning bara.”
”Går bara inte”, sa mr Brockhill utan att se upp från folion eller ta ut den slocknade pipan ur mungipan. ”Typisk kiosklitteraturidé. En kula skulle tumla.”
Och återigen tog Ben till orda utan en aning om att han tänkte säga något och sa: ”Inte kulor utan rännkulor, sådana där cylindriska historier, ni vet. För vi fattade ju redan från början att detta att stöpa riktiga kulor gick över vår horisont. När allt kom omkring var vi ju ändå bara småungar. Det var jag som kom på att …”
”Sccchhh!” sa någon igen.
Brockhill såg lite häpet på Ben och tycktes vilja säga något, men återgick sedan till skisserna.
Framme vid disken gav Carole Danner honom ett litet apelsinfärgat kort med DERRYS STADSBIBLIOTEK stämplat högst upp. Med en lätt förvirring insåg Ben att detta var det första lånekort för vuxna han någonsin haft i hela sitt liv. Lånekortet han haft som pojke hade varit kanariegult.
”Är det säkert att ni inte vill lägga er och vila en stund, mr Hanscom?”
”Tack, men det börjar redan kännas lite bättre.”
”Säkert?”
”Säkert”, sa han och tvingade fram ett leende.
”Ja, ni ser faktiskt lite bättre ut nu”, sa hon, men hon sa det tveksamt, som om hon var medveten om att detta var vad man skulle säga men inte trodde på det själv ens.
Och sedan förde hon in en bok under den mikrofilmapparat man numera använde för att registrera boklån, och Ben drabbades för ett ögonblick av en nästan hysterisk munterhet. Det där är ju boken som jag bara slet åt mig från hyllan när clownen började köra sin Lille Svarte Sambo, tänkte han. Så hon trodde alltså att jag ville låna den. Här gör jag mitt första boklån här på biblioteket på tjugofem år, och så vet jag inte ens vad det är för en bok jag lånar. Och inte bryr jag mig om det heller. Allt jag begär är att bli utsläppt härifrån. Det är allt jag begär.
”Tack så mycket”, sa han och tog boken under armen.
”Slit den med hälsan, mr Hanscom. Men är det säkert att ni inte vill ha en aspirin?”
”Ingen fara”, sa han – och tvekade sedan lite. ”Får jag lov att fråga hur det står till med mrs Starrett nu för tiden. Barbara Starrett. Hon som var chef för barnavdelningen på min tid.”
”Hon dog för tre år sedan”, svarade Carole Danner. ”Slaganfall, om jag fattade saken rätt. Mycket tragiskt, för hon var ju relativt ung fortfarande … femtioåtta eller femtionio bara. Mr Hanlon lät hålla biblioteket stängt hela dagen.”
”Åh”, sa Ben och kände hur ett hålrum öppnade sig i hans hjärta. Det var sådant man måste räkna med när man kom tillbaka till sitt vad-det-nu-var, som det stod i visan. Glasyren på kakan var söt och god, men det som fanns innanför den hade en bitter smak. Folk hade glömt en, eller dött ifrån en, eller tappat håret och tänderna. I vissa fall hade de till och med tappat sitt sunda förnuft. Åh, vad det var härligt att leva. Hejsan, grabben.
”Beklagar”, sa hon. ”Ni tyckte mycket om henne, förstår jag.”
”Alla vi ungar här tyckte om mrs Starrett”, sa Ben och märkte med en lätt fasa att han var nära att börja gråta.
”Mår ni …”
Om hon frågar om jag verkligen mår bra en gång till, börjar jag säkert gråta. Eller skrika. Eller något annat i den stilen.
Han kastade en blick på sin klocka och sa: ”Nej, nu måste jag faktiskt hasta vidare. Så tack för all vänlighet.”
”Då återstår bara att önska er en trevlig dag här, mr Hanscom.”
Säkert. För i natt ska jag dö.
Han viftade med ett finger åt henne och gav sig i väg. Mr Brockhill tittade upp och gav honom en skarp och misstänksam blick.
Själv såg han upp mot den vänstra trappavsatsen och konstaterade att ballongen fortfarande svävade där uppe, med snöret fastknutet vid smidesjärnräckets spetsmönster. Men den hade fått en ny text:
DET VAR JAG SOM DÖDADE BARBARA STARRETT!
CLOWNEN SNÅLJÅP
Han vände bort blicken och kände hur ådern i hans hals började pulsera igen. Han trädde ut i det fria och fann till sin förvåning att solen lyste där ute nu – molntäcket skingrades alltmer och en varm och behaglig majsol strålade ner och fick gräset att verka nästan otroligt grönt och frodigt. Ben kände hur en väldig tyngd började lyftas från hans hjärta. Det kändes som om han hade lämnat kvar en direkt outhärdlig börda där inne i biblioteket … och sedan såg han på boken han fått med sig och bet i plötslig plåga ihop tänderna hårt. För boken var Bulldozer av Stephen W. Meader, en av de böcker han lånat på biblioteket den där dagen han störtade sig ner i The Barrens undan Henry Bowers och hans kompisar.
Och på tal om Henry fanns märket efter hans metallskodda känga fortfarande kvar på pärmen.
Han bläddrade med darrande hand igenom sidorna och tittade sedan längst bak i boken, på bakpärmens insida. Biblioteket hade alltså gått över till ett mikrofilmsystem för registreringen av utlånen, det hade han själv sett. Men i denna speciella bok fanns det fortfarande en kortficka av den gamla typen kvar, och i denna ficka låg ett registreringskort av den gamla sorten. Registreringskortet var linjerat, och på varje rad stod ett namn, följt av ett stämplat återlämningsdatum. Ben tog upp kortet och studerade det:
LÅNTAGARENS NAMN ÅTERLÄMNINGSDATUM
Charles N. Brown MAJ 14 58
David Hartwell JUN 1 58
Joseph Brennan JUN 17 58
Och på nedersta raden hans egen barnsliga namnteckning, skriven med grova penndrag:
Benjamin Hanscom JUL 9 58
Och stämplat tvärs över kortet, tvärs över försättsbladet, på övre snittet och lite varstans i boken, stämplat på alla möjliga ställen med en kletig röd stämpelfärg som såg ut som blod, stod det enda ordet MAKULERAD.
”Herregud!” mumlade Ben. Han kunde inte komma på något annat att säga; de där orden tycktes täcka situationen helt. ”Åh, herregud, herregud!”
Han blev stående i det nyfödda solskenet, och undrade plötsligt vad de andra kunde ha råkat ut för.
Eddie steg av bussen i hörnet av Kansas Street och Kossuth Lane. Kossuth Lane var en gata som löpte en dryg halvkilometer fram och sedan helt plötsligt bara upphörde vid sluttningen ner mot The Barrens. Eddie hade ingen aning om varför han lämnat bussen just där; Kossuth Lane betydde ingenting för honom, och han hade aldrig känt någon som bodde vid denna speciella del av Kansas Street. Men det kändes rätt på något sätt att stiga av just där. Den där känslan var hans enda argument, men än så länge dög det ju utmärkt som bevekelsegrund. Beverly hade med en liten vinkning stigit ur bussen vid en av hållplatserna på Lower Main Street. Och Mike hade kört tillbaka till biblioteket i sin bil.
Nu stod han där och såg den lilla och lite löjliga Mercedesbussen rulla i väg och undrade vad han egentligen gjorde där. Varför han stod där i ett obskyrt gathörn i en obskyr stad närmare åttahundra kilometer från Myra, som säkert måste vara enormt orolig för honom just då. För ett ögonblick kände han en direkt plågsam yrsel, trevade i kavajfickan och kom sedan på att han hade lämnat kvar medicinen på sitt rum i stadshotellet tillsammans med resten av sitt farmakologiska förråd. Men aspirinet hade han i alla fall med sig. Han skulle aldrig gå ut utan sina aspirin, lika lite som han någonsin skulle gå ut på gatorna utan byxor. Så han svalde ett par tabletter torra och började sedan gå Kansas Street fram och funderade lite allmänt på om han skulle söka sig till stadsbiblioteket eller kanske ta sig över till Costello Avenue. Det hade börjat klarna nu, och han var inne på att han kanske rent av skulle ta en promenad över till West Broadway och titta på de fina gamla viktorianska husen där, två kvarter som var de enda verkligt vackra bostadskvarteren i hela Derry. Han hade gjort just det lite då och då när han var grabb – bara promenerat West Broadway fram, nonchalant liksom, som om han var på väg någon annanstans. Där låg till exempel Muellers villa, nära hörnet av Witchain Street och West Broadway, ett rött hus med takryttare på båda sidorna och häckar mot gatan. Muellers hade en trädgårdsmästare som alltid såg misstänksamt på Eddie ända tills denne hade passerat förbi.
Sedan hade man familjen Bowies hus, fyra hus bort efter gatan, från Muellers räknat och på samma sida som deras, och det var väl en av orsakerna till att Greta Bowie och Sally Mueller hade varit sådana bästisar på mellanstadiet, förmodade han. Den bowieska villan hade grönt spåntak och takryttare den också … men medan takryttarna på Muellers villa var fyrkantiga, kröntes de bowieska av några lustiga, konformade historier som fick Eddie att tänka på tillstukade narrmössor. På somrarna stod det alltid trädgårdsmöbler ute på gräsmattan vid sidan av huset – ett bord med ett elegant gult parasoll över, rottingstolar, en hängmatta mellan två träd. Man hade alltid bågar och andra krocketattiraljer uppsatta bakom huset. Eddie visste allt detta, trots att han aldrig blivit inbjuden till Greta på ett parti krocket. Där han gick förbi på gatan (medan han energiskt strävade efter att ge intryck av att han var på väg någon annanstans) kunde Eddie ibland höra klotens klickande mot varandra, och skratt och stönanden när någons klot krockades bort. Och en gång hade han sett Greta själv, med ett glas lemonad i ena handen och krocketklubban i den andra – så slank och söt och underbar att ingen poet i världen skulle kunna göra hennes skönhet rättvisa (till och med hennes solbrända axlar hade varit en utsökt vacker syn för den då nioårige Eddie Kaspbrak) – komma gående bort mot sitt klot, som krockats bort och rikoschetterat mot ett träd så att det fört Greta inom synhåll för Eddie.
Han hade blivit lite kär i henne den gången – det glänsande blonda håret, som svallade ner till axlarna på den kyligt blåa byxkjolsdräkten. Hon såg sig omkring lite och för ett ögonblick trodde han att hon hade sett honom, men det visade sig vara fel, för när han höjde handen i en blyg hälsning lyfte hon inte sin till svar, utan slog bara i väg sitt klot till den bakre gräsmattan och skyndade efter det. Han hade vandrat vidare utan någon bitterhet över att hon inte besvarade hans hälsning (han trodde uppriktigt att hon säkert inte hade sett honom) eller över att han aldrig blivit inbjuden till de där krocketpartierna på lördageftermiddagarna – varför skulle en vacker flicka som Greta Bowie vara intresserad av att bjuda hem en pojke som han? En tunnbröstad, astmatisk typ som såg ut som en dränkt vattenråtta i nyllet?
Just det, tänkte han, medan han följde Kansas Street tillbaka igen, utan något bestämt mål, jag borde ha fortsatt West Broadway fram i stället och sett hur de där husen ser ut nu för tiden … Muellers, Bowies, doktor Hales villa, bröderna Trackers …
Men denna tankebana avbröts tvärt vid det sista namnet, för plötsligt stod han ju där rakt utanför Bröderna Trackers Lastbilscentral. När man talar om trollen …
”Fortfarande kvar på samma ställe”, sa Eddie högt och skrattade muntert. ”Kan man tänka sig!”
Det hus vid West Broadway där de båda inbitna ungkarlarna Phil och Tony Tracker bodde var väl den allra vackraste av alla de stora villorna vid denna gata, ett obefläckat vitt viktorianskt herresäte med gröna gräsmattor och väldiga rabatter, som bjöd på en överdådig orgie i färg (dock givetvis en prydligt välvårdad sådan) hela våren och sommaren igenom. Uppfarten asfalterades på nytt varje höst, så att den alltid var glänsande svart som en mörk spegel, skifferplattorna på de många sluttande takytorna visade alltid upp en grön färg som stämde perfekt överens med gräsmattornas gröna, och det hände ibland att folk som gick förbi på gatan stannade till och fotograferade de blyinfattade fönstren, som var mycket gamla och mycket märkliga.
”Två män som bor ensamma och vårdar sig så till den grad om sitt hus måste vara fikusar”, hade Eddies mor en gång sagt i ogillande ton, och han hade inte vågat be henne förklara sig närmare.
Lastbilscentralen var raka motsatsen till brödernas villa vid West Broadway. Den var en låg tegelbyggnad, och teglet var gammalt och tämligen söndervittrat här och var och dess smutsigt brandröda färg övergick omärkligt i grundens sotsvarta. Fönstren var fruktansvärt smutsiga, bortsett från en liten cirkelrund yta på en av de lägsta rutorna på transportchefens expedition. Denna enda ruta hade alltid hållits fläckfritt ren av förbipasserande pojkar både före och efter Eddies tid, eftersom transportchefen hade en Playboykalender hängande över skrivbordet där inne. Och varenda pojke som kom förbi för att spela lite improviserad baseball på bakgården stannade alltid till och torkade av rutan med sin kasthandske för att kunna titta närmare på månadens pinuppa.
Centralen omgavs på tre sidor av stora grusade ytor. Här kunde man ibland få se allehanda långtradare – Jimmy-Petes och Kenworths och Rios – allesammans bemålade med TRACKER BROS. DERRY NEWTON PROVIDENCE HARTFORD NEW YORK stå parkerade i en enda röra. Ibland var de startklara och hopkopplade och ibland var det bara förarhytter och påhängs- och släpvagnar som stod där tysta och uppallade på bakhjul och stödbalkar. Bröderna höll i möjligaste mån området bakom byggnaden fritt från lastbilar, eftersom de var hängivna baseballälskare båda två och tyckte om när ungarna kom och spelade där. Phil Tracker körde långtradare själv, så honom träffade pojkarna sällan där, men Tony Tracker, som hade armar som släggor och en mage i proportion till dem, var den som förde bok och skötte räkenskaperna, och honom träffade Eddie ganska ofta (fast Eddie spelade aldrig själv – hans mor skulle ha mördat honom om hon fått höra att han spelade baseball och rände runt och fick damm i sina känsliga lungor och riskerade benbrott och hjärnskakning och andra hemskheter). Tony var något av ett sommarinventarium, och hans röst blev en integrerad del av själva spelet för Eddie, på samma sätt som Mel Allens röst skulle bli senare. Sommarinventariet Tony Tracker, storvuxen men på något sätt spöklik, med den vita skjortan som glimmade när sommarskymningen sänkte sig och eldflugorna började väva sina spetsmönster av ljus genom luften, högt skriande: Du måste under bollen om du ska kunna ta den, Red! … Nu släppte du bollen med blicken, din Halvportion där. Du träffar aldrig fanskapet om du inte ser på den hela tiden! … Glid, Hästhoven! Sätter du sulorna i nyllet på killen vid tvåans bas så har han ingen chans att slå ut dig!
Han kallade aldrig någon av dem vid deras rätta namn, mindes Eddie. Det var alltid bara ”du Red, du Blondie, du Glasögonormen, du Halvportionen”. Och ett slagträ hette inte slagträ; för Tony Tracker var det en ”askpåk”, som i ”du träffar aldrig den där bollen om du inte chokar askpåken, Hästhoven”.
Ed gick småskrattande fram mot byggnaden … och sedan bleknade småleendet bort. Den långa tegelbyggnaden där beställningar effektuerats, lastbilar reparerats och varor magasinerats för kortare perioder låg nu tyst och mörk. Det växte ogräs lite varstans i gruset och det fanns inte en enda bil på någon av de båda sidoplanerna … bara en rostig gammal skåpvagn.
När han kom ännu närmare upptäckte han också en skylt med TILL SALU i fönstret.
Så Trackers har kastat in handduken, tänkte han och fylldes till sin häpnad av ett stort vemod … som om någon hade dött. Nu kände han sig tacksam för att han inte hade valt West Broadway i stället. För om Tracker Brothers alltså kunnat gå omkull – Tracker Brothers, som varit som härifrån till evigheten – vad kunde då inte ha hänt vid den gata som varit hans barndoms favoritstråk? Han märkte lite nervöst att han inte ville ha något svar på den frågan. Han ville inte se Greta Bowie med grått i håret och höfter och ben tjocka och breda av för mycket sittande och för mycket ätande och för mycket drickande; bättre då – tryggare då – att hålla sig borta.
Det är vad vi borde ha gjort allesammans – hållit oss borta. Vi har ingenting här att göra. Att komma tillbaka till stan där man växte upp är som att pröva på någon idiotisk yogagrej, stoppa fötterna i munnen och på något sätt svälja sig själv så att det inte blir ett dugg kvar; det går bara inte, och det är ju något som varje vettig människa borde vara enbart tacksam för … Vad kan ha hänt med Tony och Phil Tracker, förresten?
En hjärtinfarkt för Tonys del, kanske – han hade ju traskat omkring med så där en trettio kilos övervikt. Och det gäller att se upp med vad ens hjärta kan ha för planer. Så för Eddies del fick poeterna gärna för honom snyfta om brustna hjärtan och Barry Manilow sjunga om dem (han och Myra hade varenda LP som Barry Manilow någonsin sjungit in), men själv föredrog han ett grundligt EKG varje år. Ja, i Tonys fall var det väl troligen hjärtat som gav upp, i desperation. Och Phil? Otur på vägarna, kanske. Eddie, som själv tjänade sitt levebröd bakom ratten (eller hade gjort det tidigare; numera körde han själv bara de verkliga kändisarna och rattade skrivbordet resten av tiden), visste vad oturen kunde ställa till med ute på vägarna. Phil kunde ju ha krockat med en långtradare så att den vikt sig på mitten någonstans i New Hampshire eller i Hainesville Woods långt uppe i Maine, en dag med underkylt regn och blixthalka, eller också kunde hans bromsar ha strejkat i någon lång utförsbacke söder om Derry, på väg till Haven i ett drivande vårregn. Något sådant eller något annat av allt det där man kan få höra sjungas om i de där jävla countrylåtarna om långtradarchaffissar som bär stetsonhattar och inte gör annat än att lura och bedra flickor. Att sitta vid skrivbordet kunde vara ett trist och ensamt jobb, men Eddie hade själv suttit i förarsätet många gånger, med inhalatorn liggande på instrumentbrädan så att avtryckaren spöklikt speglade sig i vindrutan (och med en halv hink blandade tabletter i handskfacket), och visste att den verkliga ensamheten var smetigt röd – färgen på baklysena hos bilen framför, återkastad mot våt asfalt i piskande regn.
”Fan, tiden går”, sa Eddie Kaspbrak med en suckande viskning och var inte ens medveten om att han talat för sig själv.
Han kände sig samtidigt både olycklig och belåten – ett tillstånd som var avsevärt vanligare hos honom än han själv anade – när han började gå runt byggnaden, med sina Gucciloafers krasande i gruset, för att ta en titt på planen där det spelats så mycket baseball när han var pojke – när så där en nittio procent av världens befolkning bestått av pojkar, efter vad det kändes nu.
Bakgården hade inte förändrats mycket, men det räckte med en enda blick för att förstå att det inte spelades baseball där längre – den traditionen hade tydligen bara dött bort någon gång under åren som gått, av okända orsaker.
År 1958 hade det ruterformade innerfältets gränser inte utmärkts av några kritade linjer utan av stigar som trampats upp av springande fötter. Och de hade inte haft några riktiga baser, pojkarna som spelat baseball här (pojkar som allesammans var äldre än Förlorargängets medlemmar, även om Eddie plötsligt kom ihåg att Stan Uris ibland varit med och spelat där – som slagman hade han varit medelmåttig, men i gengäld var han en snabblöpare av rang på ytterfältet och hade fantastiska reflexer), men fyra sjok smutsig segelduk hade alltid förvarats under lastbryggan bakom den långa tegelbyggnaden och under stora högtidligheter tagits fram när det kommit tillräckligt många grabbar till platsen för att man skulle kunna börja spela, för att lika högtidligt läggas in igen när aftonens skuggor blivit tillräckligt täta och mörka för att sätta stopp för fortsatt spel.
Eddie kunde inte upptäcka minsta spår av de där upptrampade baslinjerna där han stod. Massor av ogräs hade tagit sig upp genom gruset. Sönderslagna soda- och ölflaskor låg och glittrade lite varstans; förr i världen hade sådana skärvor nästan högtidligt avlägsnats genast. Det enda som var sig helt likt var trådnätsstaketet längst bort, tre och en halv meter högt och rostigt som intorkat blod. Det ramade in himlen i drivor och klasar av ruteress.
Det var home run-området, tänkte Eddie, där han stod och funderade med händerna i fickorna på just den plats där hembasen stått för tjugosju år sedan. Över stängslet och ner i The Barrens – bollslukaren, brukade de kalla det. Han skrattade högt och såg sig sedan nervöst omkring, som om skrattet kommit från ett spöke och inte från en snubbe i slacks som kostat sextio dollar, en snubbe lika trygg och solid som … ja, trygg som … som …
Sluta med det där, Eds. Richies röst kom som en viskning. Du är inte trygg för fem öre, och de sista åren har det varit allt längre mellan skrocken, inte sant?
”Helt sant”, sa Eddie med låg röst och sparkade i väg några lösa stenar så att det rasslade om dem. I själva verket hade han bara sett två bollar fara i väg över det där stängslet längst bort på området, och båda gångerna hade det varit Belch Huggins som klippt till med slagträt. Belch hade varit en nästan löjligt storvuxen grabb, hundraåttio lång redan i tolvårsåldern och så där en sjuttiofem kilo tung. Han hade fått sitt öknamn – Rapet – genom sin förmåga att åstadkomma häpnadsväckande långa och ljudliga rapningar – när han var som bäst kunde han låta som en korsning mellan en bölgroda och en cikada. Och ibland kunde han klappa snabbt med ena handen över munnen när han rapade, och lät då nästan som en hes indian.
Belch hade varit storvuxen men inte särskilt tjock, mindes Eddie, men det var som om Gud aldrig haft för avsikt att låta en tolvårig grabb växa sig så förgrymmat stor; om han inte dött den sommaren kunde han säkert ha blivit två meter lång eller mer och skulle kanske rent av ha kunnat lära sig hur han lämpligen manövrerade sin överdimensionerade stofthydda genom en värld av småfolk. Kanske skulle han till och med ha lärt sig lite omtanke och känsla för andra. Men i tolvårsåldern hade han varit både klumpig och elak, inte efterbliven men med ett sätt att uppträda som om han vore det, eftersom han verkade så häpnadsväckande ohyfsad och ryckig i hela sitt uppträdande. Han saknade helt Stanleys inbyggda rytmer; det var som om Belchs kropp aldrig talade med hans hjärna, utan existerade i ett eget världsallt av långsam åska. Eddie kom att tänka på en kväll då en långsam långdistansboll kom farande rakt mot Belch ute på ytterfältet – Belch behövde inte ens flytta på sig för att undvika den. Men han stod där bara och tittade och höjde handsken i en nästan meningslös boxargest, och i stället för att hamna i handsken träffade bollen honom rätt på hjässan med ett ihåligt dunkande ljud. Det lät som om bollen hade fallit från tre våningars höjd rätt ner på taket av en Ford Sedan. Den studsade upp igen en dryg meter och landade sedan prydligt i Belchs handske. En olycksalig unge som hette Owen Phillips hade skrattat åt det där dunkande ljudet. Då hade Belch gått bort till honom och sparkat honom i ändan med sådan kraft att grabben rusat hem vilt skrikande och med ett hål i byxbaken. Ingen annan skrattade … i varje fall inte så det syntes. Men Eddie misstänkte att om Richie Tozier hade varit med den gången skulle han säkert inte ha kunnat låta bli att skratta högt, och därmed skulle det kokta fläsket ha varit stekt för hans del. Och Belch fungerade lika långsamt på plattan. Det var lätt att slå ut honom som slagman, och om han slog en markkrypare var han ett lätt offer också för den fumligaste innerfältare. Men om han verkligen fick i väg en boll ordentligt kunde den flyga mycket, mycket långt. De båda bollarna Eddie sett Belch slå i väg över stängslet hade varit rena underverken. Den första hade aldrig återfunnits, trots att över ett dussin pojkar trampat fram och tillbaka på den branta sluttningen ner mot The Barrens och letat efter den. Men den andra bollen hade återfunnits. Den tillhörde en annan sjätteklassare (Eddie mindes inte längre vad den grabben hette, bara att alla de andra killarna kallade honom Snuffy eftersom han jämt var förkyld) och hade varit i flitigt bruk under senvåren och försommaren 1958. Följaktligen var den inte längre den nästan perfekt klotformade skapelse av vitt läder och rött, omvirat garn som den en gång varit när den togs ny ur asken, utan nött och gräsfläckig och tämligen illa medfaren efter hundratals studsande turer över ytterfältets grus. Dessutom hade lindningen lossnat på ett ställe, och Eddie, som brukade leta rätt på missade bollar när hans astma inte var för svår (glad över varje nonchalant Tack, grabben! när han kastade in bollen på fältet igen), väntade bara på att någon skulle komma med en rulle Black Cat isoleringsband och linda om bollen, så att de kunde använda den ytterligare någon vecka.
Men innan den dagen hunnit gry kastade en sjundeklassare med det märkliga namnet Stringer Dedham en boll som var avsedd att tvinga Belch Huggins till en ofarlig markkrypare. Belch tajmade emellertid sitt slag perfekt (de långsamma bollarna var ju så att säga de han var snabbast på) och träffade Snuffys åldrade Spalding så att höljet åkte rätt av och fladdrade ner bara ett par meter från andra basen, som en stor vit fjäril. Själva bollen fortsatte allt högre och högre mot en underbar skymningsdager, medan garnet hela tiden rullades upp mer och mer och spelarna följde dess framfart i stum förundran. Den susade vidare uppåt och över trådnätstängslet och Eddie mindes hur Stringer Dedham brustit ut i ett lågt och vördnadsfullt: ”Herre jävlar” där den svepte fram under himlen, och allesammans hade de sett hur garnet lindades upp, och nästan innan bollen slog i däck hade sex pojkar börjat klättra uppför det där stängslet, och Eddie mindes hur Tony Tracker skrattat som en förvånad lom och ropat: ”Den bollen skulle ha flugit rätt ut från Yankee Stadium! Fattar ni? Den skulle ha flugit rätt ut från hela jävla Yankee Stadium!”
Det blev Peter Gordon som hittade bollen, inte långt från ån som Förlorargänget skulle komma att dämma upp mindre än tre veckor senare. Det som fanns kvar var avsevärt mindre än sju och en halv centimeter i diameter och det var rena undret att garnet inte hade gått av.
Som genom en tyst överenskommelse hade pojkarna gått till Tony Tracker med resterna av Snuffys boll, och denne studerade sedan bollen utan ett ord, omgiven av lika dödstysta pojkar. Sedd på håll måste denna scen med en ring av pojkar kring den storvuxne mannen med den stora ölmagen ha verkat nästan som en religiös rit – dyrkan av ett heligt kultföremål. Belch Huggins hade inte ens sprungit baserna runt och gjort en home run. Han bara stod där med de andra och såg ut som om han hade mycket svävande idéer om var han befann sig. Den boll Tony Tracker gav honom den dagen var mindre än en tennisboll.
Försjunken i dessa minnen gick Eddie vidare från platsen för hemmabasen över kastarens lilla kulle (som aldrig varit någon kulle utan snarare en svacka där man skrapat undan gruset) till shortstopens domäner. Där stannade han till lite, slagen av den tystnad som härskade, och gick sedan vidare till trådnätsstaketet. Det var rostigare än någonsin och övervuxet av någon slingerväxt som såg allmänt otrevlig ut, men stod i alla fall kvar fortfarande. När han blickade ut genom romberna kunde han se sluttningen sänka sig med sin aggressiva grönska.
The Barrens verkade djungellikare än någonsin, och han undrade för första gången i sitt liv varför ett så överflödande frodigt område kommit att kallas just The Barrens – mycket kunde det förvisso kallas, men knappast sterilt och ofruktbart och öde. Nog borde väl Vildmarken ha varit ett lämpligare namn? Eller Djungeln?
The Barrens.
Själva ordet lät hotfullt, nästan skrämmande, men vad det manade fram i sinnet var inte snärjande snår av buskar och träd som stod så tätt att de måste slåss om platserna i solen; ett sådant namn manade i stället fram bilder av ständigt vandrande sanddyner eller gråa skiffervidder av sten och öken. Barren. Steril. Mike hade sagt något om att de var sterila allesammans, och det kunde nog stämma. Sju stycken, och barnlösa hela gänget. Det där verkade ju lite onaturligt, till och med i detta familjeplaneringens tidevarv.
Han blickade ut genom de rostiga ruteressformade maskorna i nätet och hörde trafiken på Kansas Street långt borta och det avlägsna bruset och kluckandet av vatten där nerifrån. Vatten som här och var glittrade i vårsolen, glimtade till som blixtrande glasskärvor. Bambudungarna fanns kvar fortfarande, osunt vita som svampbestånd mitt i all grönskan. Och längre bort, i sumpmarkerna vid Kenduskeag Streams stränder, skulle det finnas kvicksand, efter vad pojkarna brukade berätta för varandra på hans tid.
Det var nere i den där röran jag upplevde min barndoms lyckligaste stunder, tänkte han och ryste till lite.
Just när han tänkte vända om och gå upptäckte han något där nere – en cementcylinder med ett tungt stållock överst. Morlockhål, det var vad Ben brukade kalla dem, och när han sa det skrattade han med munnen men inte med ögonen. Om man gick fram till en sådan cylinder nådde den en kanske till midjan (om man var ett barn) och man kunde lästa texten DERRYS GATUKONTOR i en upphöjd halvcirkelformad metallrelief. Och långt nerifrån kom ett surrande ljud. Något slags maskineri.
Morlockhål.
Det var i ett sådant vi gick ner. I augusti. Inför slutstriden. Vi gick ner i ett av Bens morlockhål, ner i avloppen, men efter ett tag var det inte avlopp längre. I stället var det … var det … Vad?
Patrick Hockstetter var där nere. Innan Det tog honom såg Beverly honom göra något fult. Det fick henne att skratta, men hon visste att det var fult. Det hade visst något med Henry Bowers att göra, tror jag. Ja, det stämmer nog. Och …
Han vände sig tvärt om och började gå tillbaka till lastbilscentralen, kände att han inte ville titta ner i The Barrens längre, att han inte ville höra de tankar det manade fram. Allt han ville och önskade just då var att få vara hemma hos Myra. Här ville han inte vara. Han …
”Ta lyra, grabben!”
Han vände sig mot rösten som ropade och såg en boll komma farande över nätstaketet och rakt emot honom. Den slog ner i gruset och studsade upp igen. Eddie sträckte fram handen och fångade den. Det var en ren reflexrörelse från hans sida, men den var så smidig att den nästan kunde kallas elegant. Han såg på bollen han höll i sin hand och kände hur allt inom honom blev iskallt och föll sönder. En gång hade det där föremålet varit en baseboll. Men nu var det bara en korkkärna lindad med garn, eftersom läderhöljet var borta. Han kunde se garnet ringla bort över stängslet som en spindeltråd och försvinna ner i The Barrens.
Herregud, tänkte han. Herregud, Det är här, Det är här hos mig NU …
”Kom ner och lek ett tag, Eddie”, sa rösten från andra sidan stängslet, och Eddie kände igen den och fylldes av en svimfärdig fasa. För detta var Belch Huggins röst, Belch som hade mördats i tunnlarna under Derry i augusti 1958. Och här dök Belch upp på nytt, kämpade sig uppför och över vägbanken på andra sidan stängslet.
Han var klädd i New York Yankees kritstrecksrandiga baseballdräkt, med gröna fläckar och lite fastklibbade höstlöv här och där. Och han var Belch men samtidigt var han också den spetälske, en ohygglig varelse som återuppstått efter många långa år i en våt grav. Det tunga ansiktets hud hängde i ruttnande flagor och strimlor. Den ena ögonhålan var tom. Vidriga varelser krälade i hans hår. På ena handen bar han en blöt och slemmig och möglig plockhandske. Han körde in högra handens ruttnande fingrar genom nätstängslets romber, och när han sedan krökte fingrarna åstadkom de ett skrämmande tunt sprutande ljud, som höll på att driva Eddie rätt in i vansinnet.
”Den där skulle ha flugit rätt ut från hela jävla Yankee Stadium!” sa Belch med ett stort flin. En likvit, slingrande padda hoppade ut ur hans mun och hamnade på marken. ”Hörde du vad jag sa? Den bollen skulle ha flugit rätt ut från hela jävla Yankee Stadium! Har du lust att bli avsugen, förresten? Jag gör det för en tiocentare, nämligen. Fan, för en gammal kompis kan man ju rent av göra det gratis!”
Plötsligt förändrades Belchs ansikte. Den geléliknande, lökformiga näsan sjönk liksom ihop och blottade två hudlösa, röda kanaler som Eddie redan sett i sina mardrömmar. Håret blev grövre och försvann från tinningarna och blev spindelnätsvitt. Den ruttnande huden i pannan sprack upp och blottade ett vitt pannben täckt med något slemmigt ämne, som en nersölad strålkastarlins. Snart var Belch helt borta och hade efterträtts av varelsen som legat dold under verandan till huset vid Neibolt Street 29.
”Bobby suger av mig för en tiocentare”, nynnade den och började ta sig över stängslet. Den lämnade kvar små hud- och köttbitar i romberna där trådarna korsade varandra. Stängslet rasslade och gnällde under dess tyngd. När varelsen rörde vid de slingrande ogräsen svartnade de genast. ”Han ställer upp precis när som helst. Femton cent om det görs på övertid.”
Eddie försökte skrika. Men allt han kunde pressa fram var ett torrt och meningslöst pipande. Lungorna kändes som världens äldsta lergök. Han såg på bollen han höll i handen och plötsligt började den svettas blod genom garnet. Det droppade ner i gruset och skvätte ner hans loafers.
Han kastade ifrån sig bollen och tog ett par raglande steg bakåt. Hans ögon tycktes tränga halvvägs ur sina hålor och han torkade av händerna på skjortans framsida. Nu var den spetälske uppe på stängslets krön. Dess huvud svajade i silhuett mot himlen, en mardrömsform som förde tanken till en svällande halloweenpumpa. Tungan hängde utanför, en dryg meter lång, kanske mer än en och en halv meter. Den slingrade sig ner från stängslet som en orm som kom utkrypande ur den spetälskes flinande mun.
Där i ena ögonblicket och borta det nästa.
Varelsen bleknade inte bort som ett spöke i en skräckfilm – den bara försvann. Men i samma ögonblick hörde Eddie ett ljud som bekräftade att den ändå var fast och verklig, ett ploppande ljud som när en kork flyger i väg ur en champagneflaska. Det var ljudet av luften som störtade in och fyllde det utrymme där den spetälske just hade funnits.
Han vände sig om och började springa, men innan han hunnit fem meter ens kom fyra stela skepnader utflygande från skuggorna under lastbryggan. Först trodde han att det var fyra fladdermöss och skrek högt och försökte skydda ansiktet med händerna … men sedan upptäckte han att föremålen var fyra segeldukssjok – de fyrkanter av segelduk som markerat baserna på den tiden då de stora grabbarna spelade här. De snurrade och virvlade i den stilla luften och han måste ducka för att inte träffas av en av dem. Och sedan placerade de ut sig på sina platser alla fyra på en gång och rörde upp små dammpuffar – hembasen, första, andra och tredje basen.
Flämtande och kippande efter andan rusade Eddie förbi hembasen, vit som keso i ansiktet.
SMACK! Ljudet när ett slagträ träffar en spökboll. Och sedan …
Eddie hejdade sig, kände hur all styrka lämnade hans ben och stönade. Marken började höja sig i rät linje från hembasen till förstabasen, som om en jättemullvad snabbt grävde sig fram alldeles under ytan. Grus rasade undan åt båda sidorna. Varelsen under ytan kom fram till basen och segeldukssjoket flaxade rätt upp i luften. Det for upp med sådan kraft att det åstadkom ett smällande ljud – samma sorts ljud som en skoputsargrabb ger ifrån sig när han är på gott humör och smäller med trasan. Och nu började marken höja sig mellan första och andra basen, allt snabbare. Snart flög också andrabasen i luften med ett liknande smällande ljud och hade knappt hunnit ner igen förrän varelsen under ytan nått tredjebasen och var på väg mot hembasen.
Segeldukssjoket for i luften här också, men innan det hunnit falla ner igen hade den grävande varelsen dykt upp ur marken som ett slags gubben i lådan, och den grävande varelsen avslöjade sig som Tony Tracker, och hans huvud var en dödskalle där några svartnade köttslamsor fortfarande hängde kvar, och hans vita skjorta var en enda röra av ruttna linnetrådar. Han stack upp ur marken vid hembasen från midjan och uppåt, och vajade fram och tillbaka som en grotesk mask.
”Spelar ingen roll hur du än försöker choka askpåken”, sa Tony Tracker med knastrande, malande röst. De blottade tänderna grinade mot honom på något slags vansinnigt kamratligt sätt. ”Spelar ingen roll, Flåsis. Vi tar dig lik förbannat. Dig och dina vänner. Och sedan ska vi ha stort GALEJ!”
Eddie skrek till och stapplade undan. Någon lade en hand på hans axel. Han ryggade undan. Handen grep hårdare ett ögonblick, men släppte honom sedan. Han vände sig om och såg Greta Bowie. Hon var död. Halva ansiktet var borta och maskarna kröp i det söndermosade röda kött som fanns kvar. Hon höll en grön ballong i handen.
”Bilolycka”, sa den del av hennes mun som fanns kvar och flinade. Flinet åstadkom ett outsägligt fläkande ljud, och Eddie kunde se hur de blottade senorna rörde sig som fasansfulla remmar. ”Jag var arton år när det hände. Full och galen. Dina vänner är här, Eddie.”
Eddie backade undan från henne, med händerna framför ansiktet. Hon gick fram mot honom. Hon hade långa, intorkade strimmor av blod på benen och ett par billiga loafers på fötterna.
Och nu upptäckte han den yttersta fasan bakom henne – Patrick Hockstetter, som kom lufsande mot honom över ytterfältet. Också han var iförd New York Yankees klubbdräkt.
Eddie började springa. Greta grep efter honom på nytt, slet i hans skjorta och spillde någon vidrig vätska innanför hans krage. Tony Tracker höll på att ta sig upp ur sin människostora mullvadshög. Patrick Hockstetter snubblade och raglade vidare. Eddie löpte vidare, fattade inte hur han kunde få den luft han behövde, men lyckades ändå på något sätt fly undan. Och medan han sprang såg han svävande ord framför sig, de ord som stått tryckta på sidan av den gröna ballong Greta Bowie hållit i handen:
ASTMAMEDICIN GER LUNGCANCER!
MED HÄLSNINGAR FRÅN CENTER STREET DRUGSTORE
Eddie sprang. Han sprang och sprang och till slut föll han ihop och blev liggande vid McCarron Park och några ungar upptäckte honom och tog en omväg förbi honom eftersom han såg ut som ett fyllo och kanske kunde ha någon konstig sjukdom och faktiskt kunde han ju till och med vara mördaren och de pratade om att gå till polisen och anmäla honom, men det slutade med att de inte gjorde det.
Beverly hade varit inne på hotellet och bytt till blåjeans och en klargul blus av grovt tyg och kom nu gående på Main Street. Men hon funderade inte på vart hon var på väg; i stället tänkte hon på några korta diktrader:
Ditt hår – vinterglöd,
som eld i januari.
Mitt hjärta brinner.
Hon hade gömt den i sin nedersta byrålåda, under underkläderna. Så hennes mamma hade kanske sett och läst den, men det gjorde ingenting. Det viktiga var att det var den enda låda som fadern aldrig snokade i. Om han upptäckt den skulle han väl troligen ha sett på henne med den där klara, nästan vänliga och helt paralyserande blicken och på sitt nästan vänliga sätt frågat: ”Har du gjort något du inte borde göra, Bev? Har du gjort något med någon pojke?” Och vare sig hon svarade ja eller nej skulle det vankas en snabb pang-bom, så snabb och så hård att den först inte ens kändes – eftersom det tog några sekunder för vakuumet att skingras och för smärtan att rycka in där vakuumet hade funnits tidigare. Och sedan hans röst igen, nästan vänlig: ”Jag är förfärligt orolig för dig, Beverly. Jag oroar mig väldigt för dig. Och du måste ju växa upp och bli vuxen.”
Tänk om fadern fortfarande bodde kvar här i Derry. Han hade varit kvar där sist hon hörde av honom, men det hade varit … ja, hur länge sedan var det? Tio år? I varje fall långt innan hon gifte sig med Tom. Den gången hade han skickat ett vykort, inte ett enkelt kort som det med dikten, utan ett vykort med den där hemska plaststatyn av Paul Bunyan framför City Center. Den hade rests någon gång på femtiotalet och hade varit en av hennes barndoms fasta punkter, men kortet från fadern hade inte manat fram någon nostalgi eller några minnen hos henne; det kunde precis likaväl ha varit ett kort med Gateway Arch i Saint Louis eller Golden Gate-bron i San Francisco.
”Hoppas du har det bra och sköter dig”, hade det stått på kortet. ”Hoppas du skickar lite om du har så du kan, för jag har inte mycket. Jag älskar dig Bevvie. Pappa.”
Ja, han hade faktiskt älskat henne, och hon misstänkte att den saken varit den självklart starkaste orsaken till att hon blivit så upp över öronen kär i Bill Denbrough den där långa sommaren 1958 – därför att bland alla pojkar hon kände var Bill den ende som utstrålade den auktoritet som hon associerade med fadern … fast Bills var på något sätt ett annat slags auktoritet – en auktoritet som lyssnade. Varken i hans blickar eller i hans uppträdande såg hon någonsin något som tydde på att Bill ansåg att faderns förmåga att oroa sig var det enda skäl auktoriteten behövde för att rättfärdiga sin existens … som om människor vore sällskapsdjur som måste skämmas bort och disciplineras samtidigt.
Men vad det än kunde ha berott på, så hade hon redan efter deras första möte som komplett grupp, i juli det året, det möte då Bill så säkert och självklart hade axlat ledarrollen, varit rent vansinnigt kär i honom. Att kalla det en enkel skolflicksförälskelse skulle vara ungefär som att säga att en Rolls-Royce är ett fordon med fyra hjul, något i stil med en höskrinda. Inte så att hon fnittrade vilt och rodnade så fort hon såg honom, och inte heller kretade hon hans namn på trädstammar eller skrev det på väggarna på Kyssarnas bro. Nej, hon levde helt enkelt med hans ansikte i sitt hjärta hela tiden, i ett slags ljuv och värkande plåga.
Hon skulle glatt och villigt ha offrat sitt liv för honom.
Det var väl bara naturligt, tänkte hon, att hon så gärna ville tro att den där kärleksdikten kommit från Bill … fast trots det hade hon ju ändå aldrig gått så långt att hon verkligen lyckats övertyga sig själv om att så var fallet. Nej, hon hade ju hela tiden vetat vem som verkligen skrivit dikten. Och faktiskt hade väl dess författare senare, vid något tillfälle, öppet erkänt det för henne? Jodå, visst hade Ben gjort det (även om hon inte för sitt liv kunde minnas precis när och under vilka omständigheter han sagt det rent ut), och även om han dolt sin kärlek till henne nästan lika energiskt som hon dolt sin kärlek till Bill
(Men du talade om det för honom, Bevvie, du talade om för honom att du älskade)
måste det ha stått klart för envar med normal iakttagelseförmåga (och allmänt välvillig inställning) att han älskade henne över allt på jorden – det måste ju ha märkts på hans sätt att alltid hålla ett visst avstånd mellan dem, hans sätt att dra efter andan när hon råkade röra vid hans arm eller hand, hans sätt att klä sig när han visste att de skulle träffas. Käre, rare, tjocke Ben.
På något sätt hade den ändå tagit slut, denna känsliga förpubertetstriangel, men hur, det tillhörde allt det där hon fortfarande inte kunde minnas. Men hon trodde att det gått så till att Ben erkänt att det var han som skrivit och skickat henne den lilla kärleksdikten. Och hon trodde att hon för sin del sagt till Bill att hon älskade honom och skulle fortsätta att älska honom i all evighet, amen. Och på något sätt hade de där båda bikterna hjälpt till att rädda allas deras liv … eller hade hon fel där? Hon kunde bara inte minnas hur det låg till. De där minnena (eller dessa minnen av minnen, det var väl vad de närmast kunde beskrivas som) var som öar som i själva verket inte var några öar alls utan bara kotor på en och samma ryggrad av korall, som råkade sticka upp över vattenlinjen och allesammans hängde samman under ytan. Men varje gång hon försökte dyka djupt nog för att kunna se resten där nere blandade sig en vansinnig och outhärdlig tankebild i leken och förstörde alltsammans – dessa starar som varje vår kom tillbaka till New England och trängdes i horder och hopar på telefontrådar, träd och hustak, som knuffades om de bästa platserna och fyllde den tömängda luften i slutet av mars med sitt hesa tjatter. Och den bilden återkom ständigt för henne, främmande och skrämmande, som en väldig radiovåg som helt dränker den sändning man försöker få in.
Hon upptäckte med något av en chock att hon stod utanför Kleen-Kloze Washateria, tvättomaten dit hon och Stan Uris och Ben och Eddie hade gått med en samling skurtrasor den där dagen i slutet av juni – trasor fläckade av blod som bara de kunde se. Tvättomatens fönster var nu så nersåpade att det var omöjligt att se genom dem, och ett handskrivet anslag med till salu, hänvändelse till ägaren satt fasttejpat vid dörren. När hon tittade in mellan såpränderna skymtade hon en tom lokal, med ljusare fyrkanter på de smutsgula väggarna där tvättmaskinerna hade stått.
Jag åker hem, tänkte hon dystert, men fortsatte ändå sin vandring.
De här trakterna hade inte förändrats mycket sedan hon flyttat därifrån. Ytterligare några träd var borta, förmodligen offer för almsjukan. Husen verkade lite mer förfallna och det kändes som om det fanns fler sönderslagna fönsterrutor nu än det gjort på hennes tid. En del av de trasiga rutorna hade satts för med pappskivor. Men inte alla.
Och nu stod hon där framför hyreshuset vid Lower Main Street 127. Fortfarande kvar. Det flagnande vita hon mindes hade genom åren förvandlats till ett flagnande chokladbrunt, men fortfarande gick det inte att ta fel på att detta var det hus där hon en gång bott. Där var köksfönstret och där var fönstret till det rum som en gång varit hennes.
(Du är så god och håller dig borta från gatan, Jim Doyon! Bort från gatan genast eller vill du bli överkörd och dödad?)
Hon ryste till och lade armarna i kors över brösten och kupade handflatorna om armbågarna.
Pappa kan mycket väl bo kvar här fortfarande, faktiskt. Han skulle flytta bara om han var så illa tvungen. Så det är bara att gå fram, Beverly. Titta på brevlådorna. Tre lådor för tre lägenheter, precis som förr i världen. Och står det MARSH på någon är det bara att ringa på klockan, så hör du snart hasandet av tofflor i hallen och sedan öppnas dörren och du har honom framför dig, mannen vars säd gjorde dig rödhårig och vänsterhänt och gav dig din förmåga att teckna … du minns väl vilken duktig tecknare han var? Han kunde ju teckna precis vad som helst. Om han var på humör att göra det, alltså. Men det var sällan han var på humör. Han hade väl för mycket att oroa sig för. Men när han gjorde det kunde du sitta där i timmar och bara titta medan han ritade katter och hundar och hästar och kor med ett stort MU i en pratbubbla ut från munnen. Då skrattade du glatt och han skrattade glatt och sedan sa han Nu är det din tur, Bevvie, och sedan höll du pennan och han vägledde din hand och du såg kon eller katten eller den leende mannen växa fram under dina fingrar, medan du kände lukten av hans Mennen Skin Bracer och värmen från hans hud. Gå upp bara, Beverly. Ring på klockan. Då kommer han, och han är gammal, med djupa fåror i ansiktet, och tänderna – de som finns kvar – är gula, och så ser han på dig och säger Minsann är det inte Bevvie, Bevvie som kommer hem för att träffa sin gamle pappa, men kom in, Bevvie, så roligt att få träffa dig igen, roligt att se dig för jag är så orolig för dig, Bevvie, jag är FÖRFÄRLIGT orolig för dig.
Hon gick långsamt vägen upp till huset, och ogräset som kämpade sig upp mellan de spruckna betongplattorna gned sig mot hennes jeans. Hon tittade noga på fönstren i första våningen, men de var fördragna. Hon såg på brevlådorna. Tredje våningen STARKWEATHER. Andra våningen BURKE. Första våningen – hon flämtade till – MARSH.
Men jag ringer ändå inte på. Jag vill inte se honom igen. Så jag rör inte vid klockan.
Äntligen ett fast beslut! Ett beslut som öppnade grindarna till ett fullt och helt och verksamt liv fullt av fasta beslut! Hon vände och gick tillbaka igen! Åter till centrum! Vidare till stadshotellet! Packade! Ringde efter taxi! Flydde! Sa åt Tom att dunsta för evigt! Levde ett framgångsrikt liv! Dog lycklig!
Ringde på klockan.
Hon hörde den gamla välkända klockringningen i vardagsrummet, ett litet klämtande som hon alltid tyckt lät precis som ett kinesiskt egennamn: Ching-Chong! Tystnad. Inget svar. Hon bytte fot där hon stod och kände hur hon plötsligt behövde kissa.
Ingen hemma, tänkte hon lättat. Så jag kan gå härifrån nu.
Men i stället ringde hon på nytt: Ching-Chong! Inget svar. Hon tänkte på Bens förtjusande lilla dikt och försökte komma på när och hur han hade erkänt att den var hans verk, och varför detta för en kort sekund manade fram en association av något slag till hennes första mens. Hade hon fått mens redan vid elva års ålder? Säkert inte, även om hennes bröst hade börjat värka och växa så smått ungefär mitt i vintern. Varför … Och sedan kom den där tankebilden av tusentals starar på telefontrådar och tak, allesammans tjattrande mot en vit vårhimmel.
Nu går jag. Nu har jag ringt två gånger, och det får räcka.
Hon ringde på nytt.
Ching-Chong!
Nu hörde hon någon närma sig där inne, och ljudet var just det hon hade tänkt sig – det trötta viskandet från ett par gamla tofflor. Hon såg sig vilt omkring och var ytterligt nära att bara ta till flykten. Skulle hon kunna hinna ner till cementgången och vidare runt hörnet, så att fadern skulle tro att det bara var några ungar som hade något hyss för sig? Jo, farbror, har ni prins Albert på burk …?
Hon andades ut i en häftig flämtning och måste kämpa ner något som annars skulle ha blivit ett skratt av lättnad. För det var inte fadern som öppnade. Den som stod i dörren och såg på henne var en lång kvinna närmare åttio. Hon hade långt och underbart vackert hår, nästan helt vitt men med insprängda ådror av renaste guld. Och ögonen innanför de båglösa glasögonen var blå som vattnet i de fjordar hennes förfäder kanske kommit från. Hon var klädd i en purpurfärgad klänning av vattrat siden, lite sliten men värdig och välhållen. Och det rynkiga ansiktet tycktes vist och vänligt.
”Vad önskas?”
”Ber om ursäkt”, sa Beverly. Den där skrattlusten hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Hon upptäckte att den gamla bar en kamé vid strupen. Säkert äkta elfenben och omgiven av ett guldband så tunt att det var nästan osynligt. ”Jag tryckte tydligen på fel knapp”, fortsatte hon. Eller ringde fel med vett och vilja, viskade hennes tankar. ”Det var Marsh jag sökte, nämligen.”
”Marsh?” Hon rynkade pannan lite.
”Ja, det är nämligen …”
”Men det finns ingen Marsh här”, sa den gamla.
”Men …”
”Såvida inte … är det kanske Alvin Marsh ni menar?”
”Just han, ja”, sa Beverly. ”Alvin Marsh är min far.”
Den gamla kvinnans hand rörde sig upp mot kamén och nuddade vid den. Hon såg forskande på Beverly; blicken fick Beverly att känna sig rent löjligt ung, som om hon kanske borde ha en burk flickscoutkakor i handen, eller kanske en laddning märken till försäljning – stöd Derry High School Tigers. Och sedan log den gamla mot henne … ett vänligt men samtidigt sorgset leende.
”Ni måste tydligen ha förlorat kontakten ordentligt, miss”, sa hon. ”Det känns lite svårt att ni ska få veta det så här av en främling, men er far dog för fem år sedan.”
”Men … klockan …” Hon såg på den på nytt och gav ifrån sig ett litet förvirrat ljud som lät nästan som ett skratt men inte var det. I sin upprördhet, i sin undermedvetna men klippfasta övertygelse om att fadern säkert bodde kvar där, hade hon läst KERSH som MARSH.
”Så ni är alltså mrs Kersh?” frågade hon. Nyheten om faderns död hade drabbat henne hårt, men samtidigt skämdes hon över det misstag hon begått – mrs Kersh måste ju betrakta henne som halvt analfabet.
”Mrs Kersh var namnet, ja”, betygade kvinnan.
”Ni … kände ni min far?”
”Jag kände honom mycket lite”, sa mrs Kersh. Hon lät lite som Yoda i Rymdimperiet slår tillbaka och Beverly kände den där skrattlusten igen. När hade hennes känslor senast åkt berg-och-dalbana på det där viset? Hon mindes det inte ens … men samtidigt var hon livrädd för att hon snart skulle minnas det. ”Det var han som hyrde första våningen här före mig. Vi träffades en del under några dagar medan han flyttade ut och jag in. Han flyttade förresten till Roward Lane, om ni vet var den ligger.”
”Jodå”, svarade Beverly. Roward Lane var en bigata till Lower Main Street fyra kvarter längre ner, där hyreshusen var mindre och ännu sjabbigare än här.
”Det hände att vi träffades på Costello Avenue Market ibland”, sa mrs Kersh, ”eller på tvättomaten innan den stängdes. Så man kan väl säga att vi växlade några ord då och då. Men ni är ju alldeles blek, kära barn! Kom in, så kokar jag lite te åt er.”
”Nej, jag kan inte tränga mig på er på det viset”, sa Beverly matt, men i själva verket kände hon sig faktiskt blek, som opalglas som blivit nästan genomskinligt. Det skulle smaka gott med te, och kännas skönt att få sitta i en stol och dricka det.
”Det kan ni visst, och ni tränger er inte alls på”, sa mrs Kersh med vänlig värme i rösten. ”Att bjuda er på lite te lär väl tvärtom vara det minsta jag kan göra för er, efter det svåra bud jag måste ge er.”
Och innan hon ens hunnit protestera drog mrs Kersh med sig Beverly genom den trista tamburen och vidare in i hennes gamla lägenhet som verkade mycket mindre nu, men trygg och säker – och att den kändes trygg berodde väl troligen på att nästan allting var annorlunda nu. I stället för Formicabordet med den skära skivan och de tre stolarna stod där nu ett litet runt bord, inte mycket större än ett satsbord, prytt med sidenblommor i en keramikvas. Och den gamla Kelvinatorkylen med den runda trumman överst (som fadern mixtrade med nästan jämt för att få den att fungera) hade efterträtts av en kopparfärgad Frigidaire. Spisen var liten men såg effektiv ut. Och över den satt en Amana RadarRange. Fönstren hade ljusblå gardiner, och hon skymtade blomsterlådor utanför dem. Golvet hade befriats från barndomens korkmatta och dess trä blänkte mjukt och behagligt och sköttes tydligen på bästa sätt.
Mrs Kersh ställde en tekanna på spisen och frågade: ”Så ni växte upp i den här lägenheten?”
”Ja”, svarade Beverly. ”Men här är så annorlunda nu … så fint och prydligt … rena drömlägenheten!”
”Snällt av er att säga så”, sa mrs Kersh, med ett leende som gjorde henne många år yngre. ”Jag råkar bara ha lite pengar, förstår ni. Ingen förmögenhet, men de där pengarna och folkpensionen ger tillsammans så pass att jag kan unna mig en del. Jag är född i Sverige och kom hit till Amerika 1920, en flicka på fjorton år utan ett öre på fickan, vilket nog lär vara det bästa sättet att lära sig förstå vad pengar är värda, eller vad säger ni?
”Jag instämmer”, sa Bev.
”Jag arbetade på sjukhuset”, sa mrs Kersh. ”I många år … ända sedan 1925 arbetade jag där. Och jag avancerade och blev husmor så småningom. Alla sjukhusets nycklar hade jag. Och min make investerade våra pengar mycket förtjänstfullt. Och nu har jag min lilla fristad här. Men se er gärna omkring i lägenheten medan vattnet kokar, miss!”
”Men inte kan jag …”
”Snälla lilla ni, jag känner mig fortfarande lite skyldig. Så jag är bara glad om ni går husesyn här!”
Och då gjorde hon det. Föräldrarnas sovrum var nu mrs Kershs sängkammare, och skillnaden var enorm. Rummet kändes mycket ljusare och luftigare nu. En stor kista av cederträ, med initialerna R.G. inlagda, andades ut sin behagliga doft där inne. På sängen låg ett enormt matelasserat vaddtäcke, med bilder av kvinnor som hämtade vatten, pojkar som drev boskap, män som satte upp höstackar. Ett helt underbart täcke.
Hennes eget rum hade gjorts om till syrum. Där inne stod en svart Singer på ett bord av gjutjärn, med god arbetsbelysning i form av två starka och effektiva Tensorlampor. På en av väggarna hängde en Jesusbild och på en annan ett fotografi av John F. Kennedy. Nedanför bilden av JFK stod ett mycket vackert öppet skåp – det var fullt av böcker i stället för av porslin, men den saken skämde på intet sätt den vackra möbeln.
Hon tog badrummet sist.
Det hade målats om i en rosa nyans som var alltför lågmäld och behaglig för att kunna kallas gräll. Hela inredningen där inne var ny, och ändå kändes det som om den gamla mardrömmen grep tag i henne på nytt när hon närmade sig tvättstället; snart skulle hon blicka ner i det där svarta ögat utan ögonlock och viskandet skulle börja, och sedan skulle blodet …
Hon lutade sig över avloppet, fick en skymt av sitt eget bleka ansikte och mörka ögon i spegeln över tvättstället, och sedan stirrade hon rätt in i det där ögat, väntade på rösterna, skratten, stönen, blodet.
Efteråt visste hon inte hur länge hon kunde ha stått där lutad över avloppet och väntat på syner och ljud hon upplevt tjugosju år tidigare; det som återkallade henne till nuet var mrs Kershs röst som ropade: ”Teet är klart, miss!”
Hon ryckte till och den underliga halvhypnosen släppte och hon lämnade badrummet. Om det någonsin funnits någon svart magi någonstans där inne i det där avloppet, så var den borta nu … eller sov. ”Ni skulle inte ha gjort er så mycket besvär!”
Mrs Kersh såg på henne och log ett muntert litet leende. ”Snälla ni”, sa hon, ”om ni visste hur sällan någon kommer och hälsar på mig nu för tiden skulle ni inte säga så. Jag bullar upp mycket mer än så för mannen från Bangor Hydro som kommer hit och läser av mätaren! Jag formligen göder den mannen!”
Utsökt vackra koppar och fat stod uppställda på det runda köksbordet, en ren, benvit servis med blå rand. På bordet stod också ett fat med småkakor och bakverk av olika slag. Bredvid stod en tekanna av tenn och puffade ut en mild ånga och en behaglig väldoft. Beverly tänkte lätt förvirrat att det enda som saknades var de där små sandwicharna med bortskurna kanter, tantsandwichar, som hon brukade kalla dem i tankarna. Dessa tantsandwichar som fanns i tre huvudtyper – gräddost och oliver, vattenkrasse och äggsallad.
”Slå er ner bara”, sa mrs Kersh. ”Slå er ner, miss, så häller jag upp åt oss.”
”Jag är ingen miss”, sa Beverly och lyfte på vänstra handen för att visa sin vigselring.
Mrs Kersh log och viftade med ena handen – spelar ingen roll, sa gesten. ”Jag kallar alla vackra unga flickor miss”, sa hon. ”En inrotad vana, bara. Så ta inte illa upp.”
”Nej då”, sa Beverly. ”Det gör ingenting alls.” Men samtidigt kände hon en fjäderlätt liten osäkerhet inom sig; det hade funnits något i den gamla damens leende som känts lite … Ja, lite vad? Obehagligt? Falskt? Bakslugt? Men nu var hon väl ändå ute och cyklade ordentligt?
”Ni har verkligen gjort underverk med den här gamla lägenheten”, sa hon.
”Tycker ni?” sa mrs Kersh och hällde upp. Teet verkade mörkt och grumligt. Beverly var inte säker på att hon ville dricka den där dekokten … och plötsligt kände hon sig inte alls säker på att hon ville stanna där ens ett ögonblick till.
Det stod faktiskt Marsh under ringklockan, viskade hennes tankar plötsligt och hon kände hur rädslan började komma.
Mrs Kersh hällde upp.
”Tackar”, sa Beverly. Må så vara att mrs Kershs te såg grumligt ut; det luktade i alla fall gudagott. Hon tog en klunk. Delikat. Sluta upp att se spöken mitt på ljusa dagen, uppmanade hon sig själv. ”Särskilt den där kistan av cederträ är ju rent fantastisk.”
”Ja, den är en riktig antikvitet!” sa mrs Kersh och skrattade. Beverly konstaterade att den gamla damens åldrade skönhet bara hade en svag punkt, och det var en skavank som hon hade gemensam med många där uppe i norr, nämligen dåliga tänder. Hennes tänder var direkt fula – de såg starka ut och fyllde säkert väl sin uppgift som tuggredskap, men de var direkt frånstötande att se på. De var rejält gulnade allesammans, och de två mittersta framtänderna hade vuxit i kors över varandra. Och hörntänderna verkade i längsta laget, nästan som betar.
Men de var ju vita nyss … Hon log ju när hon öppnade dörren och då beundrade jag ju just hennes vita tänder.
Plötsligt kände hon inte bara ett lätt obehag. Plötsligt ville hon bara bort därifrån, kände att hon måste komma därifrån genast.
”Mycket gammal är den verkligen!” sa mrs Kersh och tömde sin kopp i ett enda drag, med ett plötsligt och chockerande sörplande ljud. Hon log mot Beverly – flinade åt henne – och plötsligt upptäckte Beverly att också den gamla damens ögon hade förändrats. Näthinnorna var gula nu, gamla och sömmade med urblekta stygn i rött. Håret hade glesnat; flätan verkade undernärd och färgen var inte längre silver med klargula inslag utan genomgående grå.
”Mycket gammal”, sa mrs Kersh där hon satt vid sin tomma kopp, och de gulnade ögonen såg illmarigt på Beverly. De ojämna tänderna blottades i det där frånstötande, nästan lystna grinet igen. ”Jag hade den med mig hemifrån. Det där R.G. som är snidat på den? Såg ni det?”
”Jadå.” Hennes röst kom från ett avlägset fjärran och en del av hennes hjärna skrek i jämrande ton: Om hon bara inte märker att du har märkt förvandlingen kan du kanske klara dig fortfarande, om hon inte märker det, inte ser det …
”Min fader”, sa den gamla, och Beverly konstaterade att också hennes klänning hade förändrats, till ett skabröst, flagnande svart. Kamén var nu en dödskalle, med underkäken hängande i en sjuklig gäspning. ”Min faders namn är Robert Gray, mer känd som Bob Gray, mer känd som Snåljåp, den dansande clownen. Men det är inte hans rätta namn det heller. Men han älskade sina små skämt, min fader.”
Hon skrattade på nytt. En del av tänderna var nu lika svarta som klänningen. Rynkorna skar allt djupare in i hennes ansikte. Den ljusrosa hyn hade fått en sjukligt gul ton. Fingrarna blev alltmer klolika. Hon grinade mot Beverly. ”Men nu måste ni äta lite, kära barn”, sa hon. Hennes röst hade höjt sig en oktav, men oktaven var sprucken i detta tonläge, och rösten var som ljudet då dörren till ett gravvalv svajar fritt på gångjärn belamrade med en massa svart jord.
”Nej tack”, hörde Beverly sin mun svara med ett barns gälla nej-nu-måste-jag-verkligen-ge-mig-iväg-röst. Det kändes som om orden inte hade sitt ursprung i hennes egen hjärna, snarare som om de kom ut ur hennes mun och sedan måste färdas runt till öronen innan hon själv kunde höra vad hon sagt.
”Inte?” frågade häxan och grinade mot henne. Hennes händer klöste fram över kakfatet och hon började skyffla in tunna sirapskakor och aptitretande glacerade småkakor i munnen med båda händerna. De vidriga tänderna borrade sig ner i kakorna och lyftes på nytt, sänktes och lyftes på nytt, de långa, smutsiga naglarna grävde i läckerheterna, smulor rasade nerför hennes beniga haka. Hennes andedräkt var som stanken av för länge sedan döda ting som sprängts sönder av sina egna förruttnelsegaser, och hennes skratt var ett dött kacklande. Håret hade glesnat ytterligare och den fjälliga skalpen lyste igenom här och var.
”Han älskade sitt lilla skämt, min fader! Ni förstår, miss, detta är ett stort skämt, om ni bara förmår uppskatta det – det var min fader som födde mig och inte någon moder. Han sket ut mig genom skithålet! He! He! He!”
”Jag måste nog gå nu”, hörde Beverly sig själv säga med samma gälla, sårade röst som sist – rösten hos en liten flicka som råkat ut för något fruktansvärt generande på sitt första kalas. Hennes ben kändes skälvande matta. Och hon var vagt medveten om att vätskan i hennes kopp inte var te utan skit, flytande skit, en festlig liten överraskning från kloakerna under staden. Och hon hade druckit lite av den vätskan, inte mycket men dock en liten klunk, Gode Gud, åh gode Gud, käre Jesus, kära snälla …
Kvinnan krympte samman inför hennes blickar, blev allt tunnare; vid det här laget var hon en gammal käring med ett äppeldocksansikte som satt mitt emot Beverly och fnittrade gällt och pipande och gungade fram och tillbaka på stolen.
”Ack, min fader och jag äro ett”, sa hon, ”bara jag, bara han, och du, kära barn, om du alls har någon klokskap så flyr du härifrån, flyr tillbaka till den plats du kommer från, och gör det i ilande hast, för om du stannar här kommer du att drabbas av långt värre saker än döden allena. För ingen av dem som dör i Derry dör på riktigt. Det visste du förr; se till att du fattar det nu också.”
Beverly drog in benen under sig i slow motion. Hon såg liksom utifrån hur hon själv kom på fötter och drog sig undan från bordet och häxan i en fruktansvärd vånda av fasa och tvivel, tvivel därför att hon nu för första gången insåg och fattade att det prydliga lilla matsalsbordet inte var i mörk ek utan var tillverkat av mjuk chokladkola. Mitt för ögonen på henne bröt häxan, fortfarande fnittrande och med blicken ur de gamla gula ögonen riktad mot ett hörn av rummet, av en bit av bordet och stoppade glupskt ner den i munnens svartringade fälla.
Och sedan såg hon att kopparna var av vit människohud, som omsorgsfullt glacerats i en blå nyans. Bilderna av Jesus och John Kennedy var tillverkade av nästan genomskinligt spunnet socker, och medan hon såg på dem räckte Jesus ut tungan åt henne och Kennedy blinkade lystet.
”Vi väntar på dig allesammans!” skriade häxan och krafsade med naglarna på kolabordets yta och rev upp djupa sår över dess glänsande yta. ”Ja! Ja!”
Takljuset kom från glober av hårda karameller. Panelerna var av kolakaramell. När hon sänkte blicken fann hon att hennes skor satte spår på golvbräderna, som inte alls var bräder utan i stället var chokladbitar. Sötsakslukten hängde tung i lägenheten.
Herregud det här är ju Hans och Greta det rör sig om och hon är häxan som alltid skrämde mig allra värst för att hon åt barn …
”Du och dina vänner!” skrek häxan skrattande. ”Du och dina vänner! I buren! I buren tills ugnen är tillräckligt varm!” Hon skrek av skratt och Beverly sprang mot dörren, men det var som om hon sprang i slow motion. Häxans skratt piskade och virvlade kring hennes huvud, som ett moln av fladdermöss. Beverly skrek. Det stank i hallen av socker och nougat och knäck och äcklig syntetisk jordgubbsessens. Dörrknoppen, som när hon kom sett ut att vara av kristall, var nu en jättelik diamant av socker.
”Jag är orolig för dig, Bevvie … Jag är förfärligt orolig för dig!”
Hon vände sig om, så att det röda håret virvlade kring hennes ansikte, och såg fadern komma stapplande mot henne genom hallen, i häxans svarta klänning och med hennes dödskallekamé; faderns ansikte var en studie i degigt, hängande kött, hans ögon var svarta som obsidian, nävarna knöts och öppnade sig igen och munnen flinade i drypande sentimental glöd.
”Jag slog dig för att jag ville KNULLA dig, Bevvie, det var det jag ville göra, jag ville KNULLA dig, jag ville ÄTA UPP dig, jag ville äta upp din KISSEMURRA, jag ville SUGA IN din KLITORIS mellan mina tänder, MUMS-MUMS, Bevvie, ååååååhhhhh, MUMS-MUMS FÖR LILLA MAGGEN, jag ville sätta dig i buren … och elda ugnen tillräckligt het … och känna på din FITTA … din saftiga FITTA … och när den var tillräckligt fyllig och saftig och mogen att ätas … att ätas … ÄTAS …”
Hon grep skrikande tag i den klibbiga dörrknoppen och störtade ut i en farstu som var dekorerad med pralinkrimskrams. Långt borta såg hon vagt och liksom dallrande bilar som körde fram och tillbaka, och en kvinna som kom körande med en shoppingvagn full med specerier från Costellos.
Jag måste dit ut, tänkte hon nätt och jämnt sammanhängande. Där ute är verkligheten, om jag bara kan ta mig ut till trottoaren …
”Det hjälper inte att du springer, Bevvie”, sa fadern
(min fader)
skrattande. ”Vi har väntat länge på detta. Och detta ska bli roligt, detta ska bli MUMS FÖR LILLA MAGGEN!”
Hon såg sig om än en gång, och nu var hennes döde far inte längre klädd i häxans svarta dräkt utan i clownkostymen med de stora apelsinfärgade knapparna. På huvudet bar han en sjubbskinnsmössa av den sorten som blev populär 1958 genom Fess Parker i Disneyfilmen om Davy Crockett. I ena handen höll han ett knippe ballonger. I den andra höll han ett barnben som såg ut som lårbenet på en höna. Alla ballongerna hade samma text: DET KOM FRÅN RYMDEN.
”Berätta för dina vänner att jag är den siste av ett döende släkte”, sa varelsen och flinade sitt insjunkna grin där den raglade och stapplade nerför yttertrappan efter henne. ”Den siste överlevande från en döende planet. Och jag har kommit hit för att råna alla kvinnor … våldta alla män … och lära mig dansa Peppermint Twist!”
Den började dansa – en galen, ryckig dans, med ballongsnörena i ena handen och det avslitna, blödande benet i den andra. Clowndräkten flaxade och fladdrade, men Beverly kände inget luftdrag. Hennes ben trasslade ihop sig med varandra och hon föll ut på trottoaren med handflatorna framför sig för att de skulle ta emot stöten, som kändes ända upp till axlarna. Kvinnan med shoppingvagnen stannade till och kastade en tveksam blick över axeln, men ökade sedan farten och skyndade vidare.
Clownen kastade ifrån sig det avslitna benet och gick fram mot henne. Benet hamnade på gräsmattan, med ett obeskrivligt dovt ljud. Beverly bara låg där på trottoaren ett ögonblick, någonstans inom sig övertygad om att hon säkert måste vakna snart, detta kunde ju inte vara verkligt, det måste vara en dröm …
Hon insåg att det var verkligt ögonblicket innan clownens krokiga fingrar med de långa klorna rörde vid henne. Varelsen existerade faktiskt i sinnevärlden och kunde döda henne, precis som den dödat barnen.
”Stararna känner ditt rätta namn!” skrek hon plötsligt åt varelsen. Den ryggade tillbaka, och för ett ögonblick tycktes det henne som om grinet på läpparna innanför det stora röda grin som målats på och omkring dem förvandlades till en grimas av hat och smärta … och kanske också rädsla. Kanske var det bara som hon inbillade sig, och i varje fall hade hon ingen aning om varför hon kläckt ur sig denna vansinniga replik, men den gav henne i alla fall en kort respit.
Hon for upp och började springa. Bromsar tjöt och en grov röst skrek, ilsken och rädd samtidigt: ”Se dig för var du går, jävla brallis!” Hon fick ett suddigt intryck av bageribilen som varit nära att köra på henne när hon kom utrusande på gatan som en liten unge på jakt efter en gummiboll, och stod i nästa ögonblick på den motsatta trottoaren, flämtande och med håll i vänster sida. Alltmedan brödbilen fortsatte Lower Main Street fram.
Clownen var borta. Benet var borta. Huset stod fortfarande kvar, men nu var det plötsligt förfallet och övergivet, med förspikade fönster, och trappan upp till farstun var sprucken och sönderbruten.
Var jag verkligen där inne, eller har jag drömt alltsammans?
Men hennes jeans var smutsiga och den gula blusen var kletig och dammig.
Och hon hade choklad på fingrarna.
Hon gned av dem mot jeansen och gick snabbt därifrån, med hettande ansikte och ryggen kall som is, och det kändes som om hennes ögonglober pulserade i sina hålor i takt med hjärtats snabba dunkande.
Vi kan inte besegra Det. Vad Det än är, så kan vi inte besegra Det. Det vill till och med att vi ska försöka – Det är ute efter att göra upp räkningen med oss. Nöjer sig väl inte med oavgjort, antar jag. Vi borde ge oss i väg härifrån … bara sticka.
Något nuddade vid hennes vad, lätt som en trevande kattass.
Hon skrek till och drog sig snabbt undan. Såg på det som rört vid henne och ryggade undan, med ena handen för munnen.
Föremålet var en ballong, lika gul som hennes blus. Och på ballongen fanns en text i stålblått: ALLDELES JIKTIGT, TJEJEN.
Hon såg efter den medan den lätt och guppande svävade gatan fram för den behagliga senvårsvinden.
Det var ju förstås den gången då Henry och hans kompisar jagade mig – innan lovet hade börjat, alltså …
Richie kom gående Outer Canal Street fram, förbi Bassey Park. Men nu hejdade han sig, med händerna nerkörda i fickorna, och såg mot Kyssarnas bro utan att se den.
Den gången lyckades jag skaka av mig dem i Freese’s leksaksavdelning.
Efter den helt vansinniga avslutning som drabbat återföreningslunchen hade han irrat planlöst omkring och försökt få någon rätsida på historien med alla dessa vidrigheter som kom fram ur lyckokakorna … eller tycktes göra det. För det troligaste var väl ändå att det inte kommit ut något alls ur kakorna. Det måste naturligtvis ha varit en grupphallucination, som drabbat dem efter allt det där kusliga pratet under lunchen. Det bästa beviset för den hypotesen var ju att Rose inte hade sett något alls. Må så vara att Beverlys föräldrar inte heller hade sett något den gången då deras badrumsavlopp sprutade blod, men det var ju inte samma sak.
Inte? Varför var det inte det?
”För att vi är vuxna nu”, muttrade han och måste genast erkänna att det där argumentet saknade både kraft och logik; det kunde ju lika så gott ha varit en nonsensrad i någon av de där ramsorna barn brukade recitera när de hoppade rep.
Han började gå igen.
Då gick jag upp till City Center och satte mig på en parkbänk ett tag, och då tyckte jag mig se …
Där stannade han igen och rynkade pannan.
Se vad?
… men det var bara något jag drömde.
Var det? Hur vet du det?
Han såg åt vänster och lät blicken glida över den stora byggnaden av glas, tegel och stål som verkat så modern och nymodig i slutet av femtiotalet, men nu föreföll tämligen sjabbig och gammal.
Och här står jag, tänkte han. Tillbaka vid detta jävla City Center i centrum igen. Scenen för den andra hallucinationen. Eller drömmen. Eller vad det nu var.
För de andra hade han varit gängets pajas, skämtaren, och vid återsamlingen hade han lätt och enkelt glidit in i den rollen igen. Nå, vi gled ju allesammans lätt och enkelt in i våra gamla roller igen, märkte du inte det? Och det var väl ingenting konstigt med den saken? Samma sak hände ju vid de flesta studentjubileer, tio eller tjugo år efter examen – klassens skämtare som känt kallelsen till präst när han gick på college förvandlades efter två glas nästan automatiskt till den vitsmakare han en gång varit; klassens litterära snille, som numera sålde GM-lastbilar, kunde när som helst börja bubbla om John Irving eller John Cheever; snubben som spelat i Moondogs på lördagskvällarna och numera var professor i matematik på Cornell University dök plötsligt upp på estraden med bandet och med en Fendergitarr i band över axeln och rev av ”Gloria” och ”Surfin’ Bird” med glad och berusad glöd. Hur var det Springsteen hade sagt? No retreat, baby, no surrender. Men det var lättare att tro på skivspelarens gamla stenkakelåtar efter ett par drinkar eller en verkligt lyckad Panama Red.
Men, tänkte Richie, det var återgången, regressen, som var hallucinationen, inte livet i nuet. Visst kan det väl tänkas att barnet är mannens fader, men fäder och söner har ju ofta högst olikartade intressen och visar bara upp en flyktig likhet med varandra. De …
Först argumenterar du med att vi är vuxna nu, och nu låter det som rena struntpratet; lite allmän mundiarré bara. Vadan detta skitsnack, Richie? Varför?
För att Derry är lika kusligt som någonsin tidigare. Och varför inte konstatera faktum och låta detta var detta.
För att saker och ting inte är så enkla, så enkelt är det.
Som liten grabb hade han varit en helknäpp typ, en ibland vulgär och. ibland riktigt rolig komiker, eftersom det var ett sätt att traska fram genom livet utan att bli ihjälslagen av typer som Henry Bowers eller bli galen av tristess och ensamhet. Numera var han medveten om att det var hans egen hjärna som stod för en stor del av hans problem, eftersom han tänkte så där en tio till tjugo gånger snabbare än sina klasskamrater. Så de hade uppfattat honom som konstig, kuslig eller rent av som en självmordskandidat, beroende på vad för slags eskapader det gällde, men kanske hade det helt enkelt bara varit ett enkelt fall av avancerad psykisk fortkörning – som om något som innebar att hjärnan gick för högtryck hela tiden någonsin kunde vara enkelt.
Men hur som helst så var det där sådant man fick under kontroll så småningom – antingen såg man till att man fick det under kontroll eller också skaffade man sig utlopp för det, i snubbar som Knase Portfölj eller Buford Kyssdravel, till exempel. Richie hade upptäckt den saken de närmaste månaderna efter att han, till stor del av en ren slump, hade kommit instrosande på collegets radiostation och redan första veckan vid mikrofonen upptäckt att här fanns allt han någonsin hade önskat sig, drömjobbet. Till en början hade han inte varit särskilt lyckad som radioman – han hade han varit alldeles för ivrig. Men han hade sett sina egna potentiella möjligheter att bli inte bara bra på jobbet utan rent av bli en av de stora, och den insikten hade varit nog för att få honom att hoppa över små månar på ett moln av eufori. Samtidigt hade han börjat få grepp om den stora princip som driver universum, i varje fall den del av världsalltet som har med karriär och framgång att göra – man satte i gång och jagade den där tokige snubben som rände runt inom en och trasslade till ens liv. Jagade in honom i ett hörn och fångade honom. Men inte för att döda honom. Icke, sa Nicke. Döden var ett alltför milt straff för det lilla aset och dess gelikar. I stället selade man honom och började plöja. Och sedan man väl fått tosingen i selen jobbade han som en liten röd demon. Och levererade en hel del riktigt lyckade skrock då och då. Och det var faktiskt alltsammans. Och det räckte.
Visst hade han varit rolig, jätterolig, ett skratt i minuten, men till slut hade han vuxit ifrån dessa mardrömmar som höll till på alla de här skrattens baksida. Eller trodde att han hade gjort det. Fram till i dag, när ordet vuxen plötsligt upphörde att låta vettigt i hans egna ögon. Och här hade han nu något annat att ge sig i kast med, eller åtminstone fundera över. Nämligen den stora och avancerat idiotiska Paul Bunyan-statyn framför centrum.
Jag måste vara undantaget som bekräftar regeln, Big Bill.
Är du säker på att det inte var något, Richie? Ingenting alls?
Uppe vid City Center … Tyckte mig se …
En våldsam, uddvass smärta skar som nålar i hans ögon för andra gången denna dag, och han satte handen för ögonen och gav ifrån sig ett överraskat stönande. I nästa ögonblick var den borta igen, lika snabbt som den kommit. Men hade han inte känt en lukt samtidigt? En lukt av någonting som inte fanns där, men som hade varit där, något som fick honom att tänka på
(Jag är precis här hos dig Richie håll mig i handen kan du ta min hand?)
Mike Hanlon. Det var rök som fått hans ögon att svida och tåras. Rök som de hade andats in en gång för tjugosju år sedan; till slut hade det bara varit Mike och han själv kvar och de hade sett …
Men det var över och förbi nu.
Han gick ett par steg närmare plaststatyn av Paul Bunyan, lika häpen inför dess glada vulgaritet som han som barn varit överväldigad av dess enorma storlek. Denne sagans Paul var sex meter lång, och därtill kom en sockel på närmare två meter. Nu stod han där och log ner mot bilarna och fotgängarna på Outer Canal Street, från sin plats i kanten av City Centers gräsmatta. City Center hade uppförts åren 1954–55 åt ett basketbollag på gärdsgårdsnivå som aldrig materialiserats. Och året därpå, 1956, hade stadsfullmäktige anslagit pengar till en staty. Det hade grälats åtskilligt om statyn, både vid fullmäktiges offentliga sammanträden och i Derry News insändarspalt. Många menade att det skulle bli en direkt underbar staty, som säkert skulle bli en stor turistattraktion. Medan andra fann tanken på en Paul Bunyan av plast horribel, smaklös och direkt beklämmande. Richie kom ihåg hur teckningsläraren på Derrys high school hade skrivit en insändare i Derry News där hon förklarade att om statyn verkligen restes skulle hon själv spränga den i luften efteråt. Han undrade småleende om hon fick sin lärartjänst förnyad efter den betan.
Kontroversen – som Richie vid det här laget identifierade som en ytterligt typisk småstadsstorm i ett vattenglas – hade rasat i sex månader och hade givetvis varit helt meningslös; statyn var redan betalad, och till och med om fullmäktige hade gjort något så otypiskt (särskilt för New England) som att bestämma sig för att inte använda något som redan var köpt och betalt, så var i herrans namn skulle man ha magasinerat eländet? Och sedan hade statyn, som inte var skulpterad alls utan bara gjutits i en plastfabrik i Ohio, ställts på plats, fortfarande skrudad i ett väldigt segelduksskynke, stort nog att kunna användas som segel på ett clipperskepp. Den hade avtäckts den trettonde maj 1957, på hundrafemtioårsdagen av den dag då Derry blev stad. Varvid en del av åskådarna gav ifrån sig precis de protester man kunde vänta sig av dem, medan en annan del suckade av hänryckning.
När Paul avtäcktes var han klädd i sin finaste overall och en röd- och vitrutig skjorta. Skägget var underbart svart, underbart stort och underbart skogshuggaraktigt. En plastyxa, som säkert måste ha varit alla plastyxors Godzilla, vilade över ena axeln och han log ett oupphörligt leende mot himlen i norr, som denna avtäckandets dag var lika blå som Pauls framstående följeslagare (Babe deltog dock inte i invigningen; det hade visat sig alldeles för dyrt att öka på konstverket med en blå oxe också).
De barn som var med om invigningen (det var hundratals ungar där, med tioårige Richie Tozier bland dem – han var där tillsammans med sin pappa) var helt och okritiskt förtjusta i plastjätten. Föräldrar lyfte upp sina små på den fyrkantiga sockeln och fotograferade dem och följde sedan med en blandning av oro och förtjusning hur deras ungar klängde och klättrade omkring på Pauls stora svarta stövlar (rättare sagt: stora svarta plaststövlar).
Och det var i mars året därpå som Richie, utpumpad och livrädd, hamnat på en av bänkarna framför statyn sedan han med minsta möjliga marginal undvikit herrarna Bowers, Criss och Huggins efter en jakt som fört dem från Derry Elementary School och genom större delen av stadens centrum. Tills han till slut lyckades klara sig undan dem i leksaksavdelningen på Freese’s varuhus.
Freese’s Derryfilial var en rätt enkel historia i jämförelse med det stora varuhuset i Bangors centrum, men vid det laget struntade Richie blankt i sådana petitesser – när stormen är som svårast får vilken hamn som helst duga. Henry Bowers hade varit alldeles i hälarna på honom och vid det laget hade Richie börjat krokna ordentligt. Så han hade kastat sig in genom varuhusets svängdörr som en sista utväg. Henry, som tydligen inte hajade de fysikaliska grunderna för sådana anordningar, hade nästan blivit av med fingertopparna i ett försök att få tag i Richie just när denne for runt och in i butiken.
Han kutade nerför trappan med skjortans nederdel fladdrande efter sig och hörde hur svängdörrarna gav ifrån sig en serie ljud som lät nästan lika starka som skottlossning i teve och förstod att Larry, Moe och Curly tydligen var efter honom fortfarande. Han skrattade när han skyndade nerför trappan till källarvåningen, men det var bara ett nervöst tic; han var lika uppfylld av skräck som en kanin som fångats i en trådsnara. Den här gången var de tydligen ute efter att ge honom tidernas stryk (han hade då ingen aning om att han bara så där en tio veckor senare skulle betrakta dem alla tre, i första hand Henry, som fullt i stånd till vad som helst, bortsett från mord, och skulle säkert ha bleknat av chock om han anat något om det apokalyptiska stenkrig som skulle komma att utkämpas i juli och skulle få honom att betrakta Henry som fullt kapabel också till mord). Och alltsammans hade ju varit en sådan typisk idiotgrej.
Det hade hänt när Richie och de andra grabbarna i hans femma var på väg in i gymnastiksalen. Samtidigt hade en sexa, med Henry lunkande fram i hopen som en oxe bland kor, varit på väg ut. Trots att Henry fortfarande gick kvar i femman hade han gymnastik tillsammans med sexorna och inte med sina egna klasskamrater. Och denna speciella dag hade rören i taket läckt och droppat, och mr Fazio hade ännu inte hunnit sätta upp sin skylt med VARNING FÖR HALKA! VÅTT GOLV! på dess lilla staffli. Och Henry hade halkat på en våt fläck och drattat på ändan.
Och innan Richie hunnit hejda sin förrädare till mun trumpetade den glatt: ”Har du bananskal i jympaskorna? Vi kanske ska kalla dig Bananen?”
Repliken följdes av en skrattexplosion från både Richies och Henrys klasskamrater, men Henry skrattade inte direkt när han reste sig igen – i stället rodnade han som nyslaget tegel.
”Vänta du bara, Glasögonormen”, sa han och fortsatte.
Skrattet tystnade genast. För pojkarna i salen var Richie redan utplånad från de levandes tal. Henry stannade inte för att kolla in reaktionen; han bara fortsatte, med sänkt huvud och armbågarna röda där de slog i däck och med en stor våt fläck där bak. Richie såg på den våta fläcken och hans mun öppnade sig för att leverera ett nytt självmördarskämt … men nu knäppte han ihop käften igen så snabbt att han nästan amputerade tungspetsen med tändernas fällgaller.
Äsch, han har snart glömt det, tänkte han lite nervöst medan han bytte till gymnastikkläderna. Klart han glömmer det. Stackars gamle Hank har ju inte så många minneskretsar så det stör. Jag ger mig fan på att han måste ta en titt i instruktionsboken varenda gång han går på skitan, ha-ha.
Ha-ha.
”Nu är du allt dödens lammunge, Storkäften”, sa Vince ”Boogers” Taliendo till honom och drog upp suspensoaren över en snopp som till både formen och storleken påminde om en anemisk jordnöt. Det fanns ett slags vemodig respekt i hans tonfall när han fortsatte: ”Men var inte ledsen för det. Jag lovar att komma med blommor.”
”Knipsa av öronen då och ha med dig blomkål till begravningen”, replikerade Richie snabbt och alla skrattade, till och med gamle Boogers Taliendo skrattade; och varför skulle de inte göra det, de hade ju inga svarta moln vid horisonten. Bekymrad? Jag? De skulle sitta hemma allesammans och titta på Jimmy Dodd and the Mouseketeers i ”Mickey Mouse Club” eller höra Frankie Lymon sjunga ”I’m not a Juvenile Delinquent i American Bandstand”, medan Richie rände runt bland damunderkläder och husgeråd på sin väg till leksaksavdelningen med svetten rinnande längs ryggen och ner i springan mellan skinkorna och med de förskräckta ballarna på sådant helspänn att det kändes som om han kunde hänga upp dem på naveln. Så de kunde skratta. Skratt skratt skratt flin flin.
Henry hade inte glömt. Richie hade valt att lämna skolan genom utgången i skolbyggnadens förskoledel, bara utifall att, men tyvärr hade Henry ställt ut Belch Huggins som vakt där utanför, också utifall att. Skratt skratt skratt flin flin.
Richie upptäckte Belch först, och tur var det, för annars skulle det aldrig ha blivit något maratonlopp. Belch stod och blickade ut mot Derry Park, med en otänd cigarett i ena handen, och drog drömmande ut de kakifärgade byxornas bak ur rövspringan med den andra. Richie hade med vilt klappande hjärta försiktigt sökt sig över lekplatsen och hade hunnit ett gott stycke på väg längs Charter Street innan Belch till slut vred på huvudet och upptäckte honom. I nästa ögonblick hojtade han på Henry och Victor, och alltsedan dess hade jakten varit i full gång.
När Richie äntligen nådde leksaksavdelningen hade den legat rent fruktansvärt öde och tom. Där fanns inte så mycket som en enda expedit ens – ingen välsignad vuxen som kunde sätta stopp för en sådan här historia innan den urartade helt. Han kunde redan höra apokalypsens tre dinosaurier galoppera allt närmare. Och själv kunde han bara inte springa längre. Vartenda andetag sved till i ett prakthåll i vänstra sidan.
Plötsligt upptäckte han en dörr med skylten ENDAST NÖDUTGÅNG! DÖRREN ÄR LARMAD! Och ett litet hopp dök upp i hans bröst.
Richie löpte fram längs en gång proppad med Kalle Ankor som gubbar i lådor, amerikanska leksakstanks tillverkade i Japan, knallpulverpistoler à la Ensamma Vargen och robotar som skruvades upp med nyckel. Framme vid dörren vred han upp låset och öppnade blixtsnabbt. Dörren for upp och släppte in den kyliga marsluften. Larmet gick med ett slags skärande bräkande. Richie rusade snabbt tillbaka och över till nästa gång och lade sig på händer och knän. Han var nere i skydd innan dörren ens hunnit slå igen.
Henry, Belch och Victor dundrade in i leksaksavdelningen just när dörren slog igen och gick i lås och larmet tystnade. De stormade mot dörren, med Henry i spetsen, intensivt målmedveten.
Till slut kom äntligen ett biträde inskyndande. Han hade en blå skyddsrock av nylon över en fruktansvärt ful skotskrutig blazer. Glasögonens bågar var lika skära som ögonen hos en vit kanin. Det tycktes Richie som om mannen var mycket lik Wally Cox i rollen som mr Peepers, och han måste pressa underarmens tjockaste del mot sin förrädiska mun för att inte brista ut i formliga skrattorgier.
”Skäms, pojkar!” utbrast mr Peepers. ”Ni får inte gå ut den vägen! För det är en nödutgång! Hör ni inte vad jag säger, pojkar?”
Victor kastade en lite nervös blick på mannen, men Henry och Belch vek inte en tum från sin utstakade väg, och då följde Victor dem i hälarna. Larmet bräkte på nytt, lite längre den här gången, medan de rusade vidare ut i gränden. Men redan innan larmet tystnat var Richie på fötter igen och travade tillbaka till damunderkläderna.
”Ni pojkar är portförbjudna här i fortsättningen!” ropade biträdet efter honom.
Då kastade Richie en blick över axeln och pep med sin Mormor Mutter-Röst: ”Har någon talat om för er tidigare hur lik ni är Mr Peepers, unge man?”
Och sålunda hade han undkommit fienden. Och sålunda hade han hamnat halvannan kilometer från Freese’s, utanför City Center … och, hoppades han innerligt, fjärran från busarna. Åtminstone för ett tag. För han var alldeles slut. Han satte sig på en bänk alldeles till vänster om Paul Bunyan-statyn, för att få pusta ut och samla sig lite. Han skulle resa sig och sätta kurs hemåt, om bara ett litet tag, men just för ögonblicket kändes det så skönt att bara sitta där i eftermiddagssolen. Dagen hade börjat med kallt och mulet duggregn, men nu kändes det nästan som om våren faktiskt var på väg.
Längre upp på gräsmattan hade han City Centers stora baldakin, som denna marsdag bar följande budskap i stora blå, genomskinliga bokstäver:
HEJ, ALLA TONÅRINGAR!
STOR GALA DEN 28 MARS
ARNIE ”WOO-WOO” GINSBERG, ROCK’N’ROLL-SHOW!
JERRY LEE LEWIS
THE PENGUINS
FRANKIE LYMON AND THE TEENAGERS
GENE VINCENT AND THE BLUE CAPS
FREDDIE ”BOOM-BOOM” CANNON
EN KVÄLL MED SUND UNDERHÅLLNING!
Richie skulle gärna ha velat se den galan, men var medveten om att han inte hade den blekaste chans. Hans mors definition på ”sund underhållning” innefattade definitivt inte Jerry Lee Lewis, som anförtrodde Amerikas ungdom att vi har kycklingar i ladan, vems lada, vilken lada, min lada. Inte heller gillade hon denne Freddy Cannon, vars Tallahassee lassie hade ett hi-fi-chassi. Hon var fullt beredd att erkänna att hon en gång i världen hade skrikit sig lika hes av kärlek till Frank Sinatra (som hon numera kallade ”Osnutne Frankie”) som andra tonåringar, men liksom Bill Denbroughs mamma hatade hon rock’n’roll. Chuck Berry gjorde henne skräckslagen, och hon förklarade gärna att Richard Penniman, mer känd för sin församling av tonåringar och yngre som Little Richard, fick henne att vilja ”spy som en kyckling”.
Det där var en formulering som Richie aldrig bett att få översatt.
Hans far var helt neutral i ämnet rock’n’roll och kunde kanske ha låtit sig påverkas, men Richie förstod i sitt hjärta att det skulle bli modern som bestämde i denna sak – i varje fall tills han kommit upp i sexton–sjuttonårsåldern – och vid det laget skulle de här rock’n’roll-tokigheterna säkert ha gått över. Trodde åtminstone hon.
Richie misstänkte att Danny and the Juniors nog var klarsyntare på den fronten än modern – rock’n’roll skulle aldrig dö. Själv älskade han rock’n’roll, trots att hans kärlek bara hade två brunnar att ösa ur – ”American Bandstand” i kanal 7 på eftermiddagarna och WMEX sändningar från Boston på kvällarna, när etern glesnat och Arnie Ginsbergs hesa, entusiastiska röst fejdade fram och åter som rösten hos ett spöke som manats fram vid en seans. Och de här rytmerna gjorde honom mer än bara lycklig. De fick honom att känna sig större och starkare, mer närvarande. När Frankie Ford sjöng ”Sea Cruise” eller Eddie Cochran sjöng ”Summertime Blues”, blev Richie rent hänryckt av lycka. Det fanns en kraft i denna musik, en kraft som i första hand tycktes höra alla magra ungar och tjocka ungar, fula ungar och blyga ungar till – världens alla förlorare, kort sagt. I de där rytmerna upplevde han en galen och glad elektrisk spänning med kraft att både förgöra och exaltera. Till hans idoler hörde Fats Domino (som fick till och med Ben Hanscom att verka slank och vältrimmad) och Buddy Holly, som använde glasögon precis som han själv, och Screaming Jay Hawkins, som kom uppoppande ur en kista vid sina konserter (det var i varje fall vad Rich hade hört), och The Dovells, som dansade lika bra som de svarta killarna.
Nästan lika bra i alla fall.
Så han skulle säkert få sin rock’n’roll till slut om han bara ville – han var säker på att den skulle finnas där och vänta på honom, när modern äntligen gav upp och lät honom få den – men det skulle inte bli den tjugoåttonde mars 1958… eller 1959… eller …
Hans blick hade glidit bort från baldakinen och sedan … ja … sedan måste han tydligen ha somnat. Det var den enda vettiga förklaring han kunde komma på. För det som sedan hände var sådant som bara händer i drömmen.
Och nu satt han här igen, en Richie Tozier som till slut fått all den rock’n’roll han över huvud taget kunde önska sig … och till sin glädje funnit att det fortfarande inte räckte, att han ville ha ännu mer. Han såg mot City Centers baldakin och konstaterade att samma blå bokstäver nu, med samma kusliga precision, stavade fram en ny text:
14 JUNI
HEAVY METAL MANIA!
JUDAS PRIEST
IRON MAIDEN
BILJETTER HÄR OCH PÅ ALLA BILJETTKONTOR
Det där med sund underhållning hade de tydligen tappat bort på vägen, men såvitt jag kan bedöma lär det väl vara den enda skillnaden, tänkte Richie.
Och hörde Danny and the Juniors, fjärran och avlägsna, som röster ur en billig radio långt borta i en korridor: Rock’n’roll will never die, I’ll dig it to the end … It’ll go down in history, just you watch, my friend …
Richie såg på Paul Bunyan, Derrys skyddshelgon – Derry som enligt legenden hade vuxit upp där det låg, därför att det var där som timmerstockarna fastnade i brötar när de kom seglande. En gång i tiden hade både Penobscot och Kenduskeag på vårarna varit täckta av stockar från ena stranden till den andra, med den svarta barken glänsande i vårsolens sken. Var man snabb och säker på fötterna kunde man gå från Wally’s Spa i Hell’s Half-Acre över till Ramper’s i Brewster (Ramper’s var en krog med så sagolikt dåligt rykte att den gick under namnet ”Blodhinken”), utan att få kängorna våta högre upp än till råläderskängsnörenas tredje kryss. Det var i varje fall vad som berättades när Richie var grabb, och förmodligen fanns det väl lite Paul Bunyan i alla sådana där historier.
Gamle Paul, tänkte han och tittade upp mot plaststatyn. Vad har du sysslat med medan jag har varit borta? Åstadkommit några fler flodbäddar när du kommit hem trött och med yxan släpande mot marken? Grävt några nya sjöar för att du ville ha ett badkar stort nog att kunna sitta i med vatten ända upp till halsen? Skrämt några fler småungar så som du skrämde mig den gången?
Just det, och plötsligt mindes han alltsammans, så som man ibland plötsligt kommer på ett ord som man haft dansande ute på tungan.
Mindes hur han suttit där i den mjuka, mogna marssolens sken, dåsat lite, funderat på om han skulle gå hem och se sista halvtimmen av ”Bandstand”, och plötsligt känt en varm luftstöt mot sitt ansikte. Den blåste undan håret från hans panna. Han tittade upp och upptäckte att han hade Paul Bunyans stora plastansikte rakt framför sig; det var större än ett ansikte i närbild på en filmduk och uppfyllde allting. Den där vindstöten hade uppstått när Paul böjde sig ner … fast nu var han ju förstås inte så lik Paul längre. Hans panna var plötsligt låg och framskjutande, tussar av stripigt hår stack ut ur en näsa som var röd som hos ett gammalt fyllo, ögonen var blodsprängda och ena ögat skelade lite.
Yxan vilade inte längre över axeln på honom. Paul stod och lutade sig mot skaftet, och yxhuvudets trubbiga ände hade brutit upp en djup fåra i trottoarens betong. Han grinade fortfarande stort, men nu fanns det inget muntert i grinet. Mellan de väldiga gula tänderna vällde det fram en lukt som var som stanken av små däggdjur som ruttnar i het undervegetation.
”Jag tänker äta upp dig”, sa jätten med djup, mullrande röst. Den var som ljudet när stora klippblock stöter samman under en jordbävning. ”Om du inte ger mig tillbaka min höna och min harpa och mina påsar med guld, så äter jag upp dig på fläcken!”
Luften som stöttes ut när han talade fick Richies skjorta att fladdra och flaxa som ett segel i full orkan. Richie ryggade tillbaka mot bänken, med uppspärrade ögon. Håret stod ut som piggsvinstaggar och stanken av as omgav honom på alla håll.
Jätten började skratta. Han grep med händerna om skaftet på sin yxa, på samma sätt som Ted Williams kanske grep sitt favoritslagträ (eller askpåk, om ni föredrar det), och drog upp den ur fåran i trottoaren. Yxan började höja sig i luften, gav ifrån sig ett djupt, skrämmande, brusande ljud. Det gick plötsligt upp för Richie att jätten tydligen tänkte hugga honom i två delar.
Men samtidigt kände han att han inte kunde röra sig; ett slags slö apati hade sänkt sig över honom. Vad spelade det för roll egentligen? Han hade ju bara dåsat till lite och drömde allt det där. När som helst nu skulle någon förare tuta åt en grabb som sprang tvärs över gatan och han skulle vakna.
”Just det, ja”, mullrade jätten, ”och då vaknar du i helvetet!” Och i sista ögonblicket, när yxan saktade in och nådde sin högsta punkt och hängde kvar där; insåg Richie att det hela inte alls var någon dröm … och var det en dröm, så var det en dröm som kunde döda.
Han försökte skrika, men kunde inte få fram ett ljud när han rullade ner från bänken och hamnade i det krattade gruset kring vad som varit en staty men som nu bara var en sockel med två stora stålbultar som stack upp där fötterna hade stått. Ljudet från den snabbt fallande yxan uppfyllde hela världen med sin påträngande, envisa viskning, och jättens grin hade övergått i en mördares grimas. Dess läppar hade dragits tillbaka från tänderna så långt att han tydligt kunde se det röda, det vidrigt röda plasttandköttet.
Yxbladet träffade bänken just där Richie befunnit sig ett ögonblick tidigare. Eggen var så vass att den träffade nästan ljudlöst, men bänken klövs direkt i två delar. De båda halvorna saggade undan från varandra och träet innanför den gröna målarfärgen var klart och sjukligt vitt.
Richie låg på rygg. Han försökte fortfarande skrika, och kavade sig fram med hälarna. Han fick grus innanför kragen och innanför byxbaken. Och över honom tornade Paul upp sig, blickade ner på honom med ögon som manhålslock, Paul som blickade ner på en liten pojke som kurade ihop sig i gruset.
Jätten tog ett steg mot honom. Richie kände hur marken darrade när den svarta stöveln sattes ner. Ett moln av grus vällde upp.
Richie rullade över på mage och kom stapplande på fötter. Hans ben började försöka springa redan innan han kommit i jämvikt och följden blev att han föll platt på mage. Han hörde hur luften visslade ut ur lungorna på honom och han fick håret i ögonen. Han kunde se hur trafiken på Canal Street och Main Street brusade fram som vanligt, som om ingenting hänt, som om ingen i alla dessa bilar såg eller brydde sig om att Paul Bunyan hade fått liv och klivit ner från sockeln i akt och mening att begå mord med en yxa som var ungefär lika stor som en husbil.
Solskenet skymdes bort. Richie upptäckte att han låg i en väldig skugga med mänskliga konturer. Han kravlade sig upp på knä, var nära att ramla sidlänges, men lyckades ta sig upp på fötter och satte full fart – sprang så snabbt han kunde – sprang så att knäna nästan slog emot bröstet och armbågarna arbetade som pistonger. Och han hörde hur den där vidriga envisa viskningen formades bakom honom igen, ett ljud som inte tycktes vara något riktigt ljud alls utan bara var ett tryck mot huden och trumhinnorna: Sviiipppppp!
Marken skakade. Tänderna i Richies över- och underkäke skallrade mot varandra som porslinstallrikar under en jordbävning. Så han behövde inte ens kasta en blick bakom sig för att konstatera att Pauls yxa begravts till hälften i trottoaren bara några tum från hans fötter.
Inom sig hörde han The Dovells sjunga som galningar: Oh, the kids in Bristol are sharp as a pistol when they do the Bristol Stomp …
Han passerade ur jätteskuggan och ut i solskenet igen, och i samma ögonblick började han skratta – samma slutkörda skratt som kommit ut ur hans mun när han störtade nerför trappan på Freese’s. Och flämtande och med ett hettande håll i sidan igen tog han till slut risken och kastade en blick över axeln.
Och såg statyn av Paul Bunyan stå där på sin sockel som den alltid gjort, med yxan på axeln, blicken höjd mot skyarna och läpparna skilda åt i den mytiske hjältens eviga optimistiska grin. Bänken som klyvts på mitten var intakt igen, tack så väldigt mycket. Gruset där Långe Paul (He’s-a my all, sjöng Annette Funicello som en galning i Richies skalle) hade satt ner sin väldiga fot var krattat och fint utom på det tillstökade ställe där Richie hade fallit när han
(flydde undan jätten)
drömde. Inget fotspår, inget märke i betongen efter yxhugget. Där fanns ingenting annat än en pojke som jagats av andra pojkar, större pojkar, och sålunda förskaffat sig en mycket liten (men extra stark) mardröm om en mordisk koloss … en Henry Bowers i jätteekonomiförpackning, om ni så vill.
”Jävlars”, sa Richie med tunn och skälvande röst, och brast ut i ett nervöst litet skratt.
Han stod kvar en liten stund, för att se om statyn kanske tänkte börja röra på sig igen – kanske tänkte blinka åt honom, eller flytta över yxan från den ena axeln till den andra eller rent av stiga ner och ge sig på honom igen. Men naturligtvis hände ingenting sådant.
Naturligtvis inte.
Nervös, jag? Skratt skratt skratt, flin flin.
Dåsade till bara. En dröm. Och ingenting annat.
Men som Abraham Lincoln eller Sokrates eller någon i den stilen en gång konstaterade så är lagoma korvar ändå alltid bäst. Hög tid alltså att dra hemåt och coola ner sig och göra som Kookie i ”77 Sunset Strip” och ta det lilla lugna.
Och även om han skulle ha kommit hem snabbare om han tvärat genom City Centers domäner, så valde han ändå den längre vägen. Eftersom han föredrog att inte komma i närheten av den där statyn igen. Så han hade traskat en lång omväg, och framemot kvällen hade han nästan glömt hela historien.
Och den hade förblivit glömd ända till nu.
Här sitter en man, tänkte han. Här sitter en man klädd i mossbrun blazer, köpt i en av de finaste butikerna vid Rodeo Drive. Här sitter en man med Bass Weejuns på fötterna och Calvin Klein-kalsonger som skydd för sitt arsle. Här sitter en man med mjuka kontaktlinser som vilar lätt på hans ögon. Här sitter en man och minns en mardröm som drabbade en pojke som menade att en Ivy League-tröja med en fruktslinga på ryggen och ett par Snap-Jack-skor var det finaste man kunde tänka sig i modeväg. Här sitter en vuxen man och tittar på samma gamla staty, och tjänare, Paul, Långe Paul, jag ville bara tala om för dig att du är dig precis lik, du har inte åldrats en enda dag ens.
Den gamla förklaringen lät fortfarande helt igenom trolig – en dröm.
För all del, nog kunde han väl tro på monster, om han var så illa tvungen; ett monster var ju inget speciellt nu för tiden. Han hade ju själv ofta nog suttit i någon radiostudio och redovisat nyheter om figurer som Idi Amin Dada och Jim Jones och den där typen som blåste livet ur varenda människa på en slumpvis utvald McDonald’s-servering, vilken som helst. Skit eld och spara på stickorna, monster gick det ju tretton på dussinet. Varför betala fem dollar för en biobiljett när man kunde läsa om dem i tidningarna för trettiofem cent eller höra om deras senaste eskapader alldeles gratis i radion? Och om han kunde tro på Jim Jones-varianten, så borde han väl också kunna svälja Mike Hanlons version, åtminstone ett tag. Det hade ju till och med sin egen solkiga charm, eftersom Det kom från Det stora utanför och ingen behövde ta ansvaret för Det. Så visst kunde han tänka sig att tro på ett monster som hade lika många ansikten som det finns gummimasker i en butik för skämtartiklar (om du tänker köpa en, så varför inte lika gärna köpa en hel förpackning, tänkte han, rabatt vid större partier, inte sant, killar?), åtminstone som en hypotes … men en sex meter hög plaststaty som klev ner från sin sockel och försökte klyva en själv med en plastyxa? Det var faktiskt lite för magstarkt. Som Abraham Lincoln eller Sokrates eller någon annan också sagt: Jag kan äta fisk och jag kan äta kött, men det finns en del skit som jag vägrar att ta i min mun. Det var bara inte …
Den nålvassa smärtan satte utan förvarning in i hans ögon på nytt och fick honom att skrika till i förfäran. Anfallet var det värsta dittills, skar djupare in och varade längre, och skrämde nästan vettet ur honom. Hans händer for upp till ögonen och trevade sedan instinktivt efter nedre ögonlocken med pekfingrarna för att trycka ut kontaktlinserna. Det är kanske en infektion av något slag, tänkte han vagt. Men Gud så ont det gör!
Han drog ner ögonlocken och skulle just göra den gamla väl inövade blinkningen, den som skulle skicka i väg båda kontaktlinserna (varpå han skulle tvingas tillbringa de närmaste femton minuterna med att närsynt kräla i stoftet i gruset kring bänken, men herregud, vad fan gjorde det, just nu kändes det som om det satt spikar i ögonen på honom), när smärtan plötsligt försvann. Inte så att den avtog; den bara försvann. Ena ögonblicket fanns den där, och i nästa ögonblick var den borta. Hans ögon tårades ett ögonblick, men tårarna upphörde nästan genast.
Han sänkte långsamt händerna igen, med hjärtat rusande i bröstet, redo att blinka ut kontaktlinserna i samma ögonblick som smärtan kom tillbaka. Men det gjorde den inte. I stället kom han plötsligt att tänka på den enda skräckfilm som verkligen hade skrämt honom när han var barn, kanske därför att han fått så många skitord för sina glasögons skull och ägnat så mycket tid åt att tänka på sina ögon. Filmen hade hetat Det krypande ögat, med Forrest Tucker i huvudrollen. Inte särskilt bra. De andra ungarna hade skrattat sig halvt fördärvade åt den, men Richie hade inte skrattat. Richie hade blivit kall över hela kroppen och vit och stum, utan en enda Röst att gripa till, när det där gelatinösa, tentakelförsedda ögat kom utkrälande ur den konstgjorda dimman i någon engelsk filmateljé, viftande med sina fibrösa tentakler. Synen av det där ögat hade berört honom mycket illa, ett förkroppsligande av hundratals skräckföreställningar som han aldrig hade varit riktigt medveten om dessförinnan. Och en natt inte långt efteråt hade han drömt att han såg sig i en spegel och tog upp en stor nål och långsamt förde in den i sitt ögas svarta iris och kände en domnad, våt elasticitet när ögonhålans botten fylldes med blod. Han kom ihåg – nu kom han ihåg – hur han vaknade och upptäckte att han hade kissat i sängen. Och det bästa vittnesbördet om hur ohygglig den där drömmen hade varit var att hans första reaktion inte hade varit skam över det nattliga missödet, utan ren och klar lättnad – han hade tryckt sin kropp mot den varma, våta fläcken och välsignat det faktum att han kunde se.
”Nu ger jag fan i det här”, sa Richie Tozier med låg och ganska osäker röst och började resa sig upp.
Han hade bestämt sig för att gå till stadshotellet och ta en lur. För om detta var Minnenas Gränd föredrog han Los Angeles Freeway vid rusningstid. Smärtan i ögonen var förmodligen bara ett vittnesbörd om att han var uttröttad och fått sin biologiska klocka i olag plus stressen i att plötsligt ställas inför det förflutna på en enda gång, en enda eftermiddag. Nog med chocker nu, nog med allt grävande i minnet. Han gillade inte sättet på vilket hans egna tankar halkade runt från det ena ämnet till det andra. Hur var det nu den där Peter Gabriel-låten gick? ”Chock the Monkey.” Nu var i varje fall den här apan chockad tillräckligt. Hög tid att dra några timmerstockar och kanske få lite perspektiv på det hela.
Medan han reste sig gick hans blickar till baldakinen framför City Center igen. I samma ögonblick rann all kraften ut ur hans ben och han satte sig igen. Hårt.
RICHIE TOZIER, DE TUSEN RÖSTERNAS MAN
ÅTERVÄNDER TILL DERRY, DE TUSEN DANSERNAS LAND
FÖR ATT FIRA STORKÄFTENS ÅTERKOMST PRESENTERAR
CITY CENTER
MED STOLTHET
RICHIE TOZIERS ”ALLA DÖDAS ROCKGALA”
BUDDY HOLLY RICHIE VALENS THE BIG BOPPER
FRANKIE LYMON GENE VINCENT MARVIN GAYE
HUSBAND
JIMI HENDRIX LEAD GUITAR
JOHN LENNON RHYTHM GUITAR
PHIL LINOTT BASS GUITAR
KEITH MOON DRUMS
SPECIAL GUEST VOCALIST JIM MORRISON
VÄLKOMMEN HEM, RICHIE!
DU ÄR DÖD DU MED!
Han kände sig som om någon bultat andan ur honom … och sedan hörde han det där ljudet igen, ljudet som till hälften var ett tryck mot huden och trumhinnorna, det där vassa, mordiska viskande ljudet Sviipppp! Han rullade snabbt från bänken ner i gruset och tänkte: Så detta är vad som menas med déjà vu, nu vet du det, nu behöver du aldrig fråga någon mer …
Han slog i däck med ena axeln och rullade runt och såg upp mot Paul Bunyan-statyn – men det var inte längre Paul Bunyan som stod där uppe. I stället stod clownen där nu, glänsande och tydlig, en fantasi i plast, sex meter Day-Glo-färger, med det målade ansiktet uppdykande ur ett komiskt kosmiskt krås. Apelsinfärgade pompongknappar av plast, stora som volleybollar, löpte ner längs silverdräktens framsida. Yxan var borta och hade ersatts av en stor klase plastballonger, allesammans med texterna: DET ÄR FORTFARANDE ROCK’N’ROLL FÖR MIG och RICHIE TOZIERS ”ALLA DÖDAS” ROCKGALA.
Han kravlade sig bakåt på hälar och handflator. Kände hur det rann in grus innanför byxbaken. Han kände hur en söm slets av långt ner på ärmen i Rodeo Drive-blazern. Han rullade runt, kom på fötter, stapplade till och kastade en blick bakåt. Där uppe stod clownen och blickade ner på honom. Dess ögon rullade blött i sina hålor.
”Skrämde jag dig, grabben?” mullrade den.
Och Richies mun öppnade sig och sa, helt oberoende av hans stelfrusna hjärna: ”Lättfångna fasor att avnjutas i bilens baksäte, Bonzo. Det tycks vara allt du har att komma med.”
Clownen grinade mot honom och nickade, som om repliken var just vad den hade väntat sig. De röda, färgblödande läpparna öppnades och avslöjade något som såg ut som ett garnityr av bara huggtänder, allesammans rakknivsvassa. ”Jag skulle kunna ta dig nu om jag bara ville”, sa den. ”Men det är så mycket roligt som återstår.”
”Precis min åsikt”, hörde Richie sin mun säga. ”Och det allra roligaste för vår del blir när vi kommer och knipsar av ditt jävla huvud, gullet.”
Clownens breda grin blev allt bredare. Det höjde sin ena hand, iförd en vit handske, och Richie kände hur rörelsens fartvind blåste undan håret från hans panna, precis som den gången för tjugosju år sedan. Clownens pekfinger for fram mot honom. Det var stort som en bjälke.
Stort som en bjä… tänkte Richie och sedan slog smärtan till på nytt. Nu slog den in rostiga spikar i hans ögons mjuka gelé. Han skrek och tryckte händerna mot ansiktet.
”Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till att du kan taga ut grandet ur din broders öga”, mässade clownen med mullrande, vibrerande röst, och än en gång kände Richie hur han omslöts av den söta aslukten från dess andedräkt.
Han såg upp, och drog sig snabbt ett halvdussin steg tillbaka. Clownen lutade sig fram och stödde de behandskade händerna mot knäna i de färgstarka pantalongerna.
”Vill du leka mer, Richie? Vad sägs om att jag pekar på snoppen din och ordnar en liten prostatacancer? Jag skulle ju också kunna peka mot din skalle och fixa en gammal hederlig hjärntumör – fast folk som känner dig skulle säkert säga att det bara betydde att man ökade på vad som redan fanns där. Jag skulle också kunna peka mot din mun och förvandla din idiotiska, ständigt flaxande tunga till en enda röra av rinnande var. Allt det där kan jag göra, Richie. Vill du ha bevis?”
Dess ögon vidgades och vidgades och i deras svarta pupiller, båda stora som basebollar, skådade Richie det galna mörker som måste finnas bortom universums rand, skådade en skitig lycka som snart skulle ha drivit honom över gränsen till vansinnet. I det ögonblicket insåg han att Det faktiskt kunde göra allt Det skröt med och mycket annat därutöver.
Ändå hörde han sin egen röst på nytt, men nu var det inte sin egen röst han hörde, eller någon av de röster han skapat, gamla eller nya. Rösten var en röst han aldrig hört tidigare. Senare skulle han lite tveksamt säga till de andra att det var en variant på Mr Jiveass Nigger-rösten, stolt och högljudd, skrikig och självparodierande. ”Håll dig borta från mig, din tjocka gamla vitingpajas!” hojtade han, och började plötsligt skratta igen. ”Snacka inte skit och försök inte stila dig, typen. Jag går som jag vill, jag snackar som jag vill och jag har en stor jävla kuk som kan boppa som fan. Jag har tiden på mig och vett så det räcker; jag är en man med en plan, och försöker du med någon skit, så får du tillbaks den rätt i nyllet! Fattar du, ditt jävla vitansikte?”
Richie fick en känsla av att clownen ryggade tillbaka, men stannade inte kvar för att kontrollera den saken. I stället störtade han därifrån med viftande armbågar och blazern som ett par vingar där bak och struntade blankt i att en far som stannat för att låta sin lilla ättelägg beundra Paul nu stirrade på honom i stället, misstänksamt som om han fruktade att Richie blivit tokig. Ärligt talat, gubbar, tänkte Richie, så känner jag mig faktiskt som om jag har blivit galen. Gudarna ska veta att det är just vad jag gör! Och det där borde ju ha varit den sämsta Stormäster Flash-imitationen i historien, men på något sätt gick den ändå hem, på något sätt …
Och sedan dånade Clownens röst bakom honom. Den lille pojkens far hörde den inte, men ungen drog plötsligt ihop ansiktet och började grina. Pappan lyfte oförstående upp sin son och kramade honom. Trots sin egen skräck studerade Richie ingående den lilla scenen. Clownens röst var kanske ilsket munter och kanske bara ilsken när den skriade: ”Vi har ögat där nere hos oss, Richie … hör du mig? Det där som krälar, du vet. Om du inte vill fly din väg, inte vill säga adjö på direkten, så kom ner i underjorden under vår stad och säg ett stort och väldigt hej till ett stort och väldigt öga! Du är välkommen att komma ner och träffa det när som helst. Precis när du vill. Du hör väl på, Richie? Ta med dig jojon. Säg åt Beverly att komma i utsvängd långkjol med fyra, fem underkjolar under. Och att bära sin vigselring kring halsen! Och hälsa Eddie att ta med sig sadelskorna. Så kör vi en massa bop där nere, Richie! Så spelar vi ALLLLLA TOPPLÅTARNA!”
När Richie nått trottoaren tog han risken att kasta en blick över axeln, och det han såg kändes på inget sätt lugnande. Paul Bunyan var fortfarande borta och nu var också clownen försvunnen. Där de stått stod nu en sex meter hög plaststaty av Buddy Holly. Han bar ett märke på ett av den skotskrutiga blazerns smala uppslag. RICHIE TOZIERS ALLA DÖDAS ROCKGALA, stod det på märket.
Ena bågen på Buddys glasögon hade lagats med tejp.
Den lille pojken grät fortfarande lika hysteriskt; fadern gick snabbt tillbaka mot centrum med det gråtande barnet i famnen. Och han gick en lång omväg kring Richie.
Richie började gå
(svik mig inte nu, fötter)
och försökte låta bli att tänka på
(spelar vi ALLLLLLA TOPPLÅTARNA!)
vad som just hänt. Det enda han ville tänka på nu var det monster till whisky han tänkte tömma i stadshotellets bar, innan han gick upp för att ta den där luren.
Blotta tanken på en drink – en gammal hederlig drink – fick honom att känna sig lite bättre. Han kastade ännu en blick över axeln, och det faktum att Paul Bunyan var på plats igen och stod där och grinade mot himlen, med plastyxan över axeln, fick honom att känna sig ännu lite bättre. Richie började gå snabbare, skyndade på alltmer och ökade på avståndet mellan sig själv och statyn. Han hade till och med börjat fundera på om det kunde röra sig om en hallucination, när smärtan slog till i ögonen på nytt, skärande djup och plågsam, och fick honom att skrika till. En söt ung flicka som gått framför honom och drömmande tittat upp mot de uppklarnande molnen kastade en blick på honom, tvekade lite, men skyndade sedan fram.
”Mår ni inte bra, mr?” frågade hon.
”Det är kontaktlinserna”, sa han med pressad röst. ”Dessa satans kontaktlin… Herregud så ont det gör!”
Denna gång fick han upp pekfingrarna så snabbt att han nästan körde dem rätt in i ögonen. Han förde ner de nedre ögonlocken och tänkte: Jag klarar aldrig att blinka ut dem, det är vad som kommer att hända, jag klarar aldrig att blinka ut dem och det fortsätter bara och blir värre och värre och värre ända tills jag blir blind blir blind blir …
Men precis som det alltid gjort behövdes det bara en enda blinkning. Den linjeskarpa och väldefinierade världen, där färgerna stannade inom sina konturer och ansikten man såg var tydliga och klara, försvann bara och ersattes av breda och suddiga pastellfärgade band. Och trots att både han och high school-flickan, som var både hjälpsam och uppriktigt bekymrad för honom, letade på trottoarens stenläggning i närmare en kvart, lyckades ingen av dem finna någon av linserna.
Richie tyckte sig höra clownen skratta någonstans långt inne i hans eget huvud.
Bill såg inte Snåljåp den eftermiddagen – men han såg ett spöke.
Ett riktigt spöke. Det trodde Bill då, och ingenting av det som hände senare kunde få honom att ändra åsikt.
Han hade gått Witcham Street fram och stannat till lite vid avloppsbrunnen där George hade mött döden en regnig oktoberdag 1957. Han satte sig på huk och stirrade ner i avloppet, som var uthugget ur trottoarens kantstenar. Hjärtat bultade våldsamt, men han spejade envist vidare.
”Kom ut, varför kommer du inte ut”, sa han med låg röst, och såg för sitt inre öga den inte alldeles helgalna bilden av hur hans röst svävade fram genom mörka och våtdrypande passager och inte dog bort och tystnade utan svävade vidare och vidare, fick näring av sina egna ekon och studsade mot mossbevuxna stenväggar och maskinerier som slutat fungera för länge sedan. Han kände hur rösten svävade fram över stilla och vresiga vatten och kanske mjukt svävade ut från hundra olika avlopp i andra delar av staden samtidigt.
”K-kom ut därifrån, annars kommer vi in och t-tar dig.”
Han väntade nervöst på svar, hopkrupen med händerna mellan låren som en fångare i baseball mellan kasten. Men det kom ingen reaktion.
Han skulle just resa sig igen när en skugga föll över honom.
Bill tittade upp, snabbt och ivrigt, beredd på allt … men det var bara en liten grabb, kanske tio år gammal, kanske elva. Han var klädd i urblekta scoutbyxor, som framhävde hans sårskorpeöversållade knän på bästa sätt. Han hade en Freeze-Pop i ena handen och en skateboard av fiberglas, som verkade nästan lika illa hanterad som hans knän, i den andra. Freeze-Popen var självlysande apelsinfärgad. Skateboarden var självlysande grön.
”Pratar ni alltid med avloppen, mr?” frågade pojken.
”Bara i Derry”, sa Bill.
De såg allvarligt på varandra ett ögonblick och brast sedan i skratt båda två.
”Får man komma med en k-k-konstig fråga?” sa Bill.
”Fråga på bara”, sa pojken.
”Har det hänt n-n-någon gång att du har hört några konstiga ljud eller röster nerifrån ett sådant här avlopp?”
Pojken såg på Bill som om han trodde att han var en idiot.
”O-okej”, sa Bill. ”Du kan b-betrakta frågan som ofrågad.”
Han började gå därifrån och hade väl hunnit så där ett dussin steg – började gå backen upp i vaga funderingar om att ta en titt på det gamla barndomshemmet – när pojken plötsligt ropade: ”Mr?”
Bill vände sig om. Han hade hakat upp blazerns hängare på ett finger och bar plagget fritt hängande över axeln. Han hade knäppt upp kragen och lossat på slipsen. Pojken såg fundersamt på honom, som om han redan ångrade att han ropat på Bill. Men sedan ryckte han på axlarna, som om han ville säga: Äsch, vad spelar det för roll?
”Svaret är ja.”
”Ja?”
”Ja.”
”Och vad sa rösten?”
”Det vet jag inte. Den snackade på någon sorts utrikiska. Men den kom från en av de där pumpstationerna nere i The Barrens. De där pumpstationerna som ser ut som rör som sticker upp ur marken …”
”Jag vet vilka du menar. Var det en barnröst du hörde?”
”Först var det en barnröst, men sedan lät det som en vuxen.” Pojken var tyst ett ögonblick, men fortsatte sedan: ”Jag blev livrädd. Sprang hem och talade om det för pappa. Och han sa att det nog var ett eko eller något sådant, som kommit genom rören hemifrån någons hus.”
”Tror du på det?”
Pojken log ett charmigt leende. ”Jag läste en gång i en sådan där Tro det om ni vill-bok av Ripley om en snubbe som fick in musik genom tänderna. Radiomusik – från plomberna, som funkade som små radiomottagare. Och går man på en sådan grej kan man ju tro på vad som helst.”
”Jaha du”, sa Bill. ”Men trodde du alltså på den förklaringen?”
Pojken skakade motvilligt på huvudet.
”Har du hört sådana där röster fler gånger?”
”En gång när jag låg i badet”, sa pojken. ”En flickas röst den gången. Men hon bara grät. Inga ord. Jag vågade knappt dra upp proppen när jag var klar, för att jag var rädd att dränka tjejen, liksom.”
Bill nickade på nytt.
Nu såg pojken rakt på Bill, och hans ögon glänste fascinerat. ”Så farbror känner till de där rösterna?” sa han.
”Jag har själv hört dem en gång i tiden”, svarade Bill. ”För mycket länge sedan. Kände du någon av de där pojkarna och flickorna som har blivit mördade här?”
Glansen försvann ur pojkens blick och ersattes av misstro och försiktighet. ”Pappa säger att jag aldrig får prata med främmande. Han säger att den där mördaren kan vara vem som helst.” Han tog ytterligare ett steg bort från Bill, drog sig in i den spräckliga skuggan av en alm som Bill en gång för tjugosju år sedan hade cyklat på med sin cykel. Han hade åkt i däck och fått styret böjt.
”Inte jag i alla fall”, sa han. ”För jag har varit i England de senaste fyra månaderna. Kom hit till Derry så sent som i går.”
”Men jag får ändå inte prata med främmande”, svarade grabben.
”Det är rätt”, instämde Bill. ”Vi l-lever ju i ett f-f-fritt land.”
Pojken tystnade och sa sedan: ”Jag lekte en del med Johnny Feury. Johnny var en fin kille. Jag grinade rätt mycket.” Han sa det i saklig ton och sörplade i sig det sista av Freeze-Popen. Och som en liten avslutning stack han ut sin för tillfället ljust apelsinfärgade tunga och slickade av lite som hamnat på hans arm.
”Håll dig borta från alla avlopp och gatubrunnar och sådant”, sa Bill lågt. ”Håll dig borta från folktomma ställen och öde platser. Håll dig borta från den gamla bangården. Men först och främst gäller att du måste hålla dig borta från kloaker och avloppsledningar och allt sådant.”
Glansen i pojkens ögon hade kommit tillbaka och han stod tyst länge. Men till slut sa han: ”Vill ni höra en rolig grej, mr?”
”Så klart jag vill.”
”Kommer ni ihåg den där filmen om hajen som åt upp alla människor?”
”Den minns väl alla. Hajen, så klart.”
”Jo, jag har alltså en kompis som heter Tommy Vicananza och som inte direkt är världens klokaste. Han är lite knäpp, liksom, om ni förstår?”
”Visst gör jag det.”
”Han påstår att han har sett den där hajen i kanalen. Han var i Bassey Park alldeles ensam för ett par veckor sedan, säger han, och då såg han den där fenan. Och den var så där en två och en halv, tre meter hög. Bara fenan, alltså. ’Det måste ha varit den som hade ihjäl Johnny och de andra’, säger han. ’Det var Hajen. Det måste vara så, för jag såg den ju med egna ögon.’ Men då säger jag: ’Den där kanalen är så skitig att inte ens en löja skulle kunna överleva där. Och du försöker slå i oss att du har sett Hajen där! Du är ju helt knäpp, Tommy.’ Och då säger Tommy att den där hajen for rätt upp ur vattnet precis som den gjorde i slutet av filmen och försökte bita honom och att han precis hann slänga sig undan. Det var väl en rätt rolig grej, mr?”
”Det får man nog säga”, instämde Bill.
”Knäpp, alltså.”
Bill tvekade och sa sedan: ”Håll dig borta från kanalen också, grabben. Hajar du?”
”Tror ni på den där grejen, mr? På riktigt?”
Bill tvekade på nytt. Han tänkte rycka på axlarna, men i stället nickade han.
Grabben andades ut i ett lågt, väsande andetag. Hängde med huvudet som om han skämdes. ”Jaha”, sa han. ”Ja, ibland tror jag att det är jag som är knäpp.”
”Jag förstår precis”, sa Bill och gick fram till pojken, som såg allvarsamt på honom, men denna gång skyggade han inte undan. ”Du tar livet av dina knän med den där brädan”, sa han.
Pojken kastade en blick på knänas många sårskorpor och småflinade lite. ”Jo, det händer ju att man får hoppa från planet ibland”, sa han.
”Kan jag få försöka?” frågade Bill plötsligt.
Pojken såg på honom, först med gapande mun och sedan skrattande. ”Det skulle säkert bli en syn”, sa han. ”Jag har aldrig sett en vuxen köra skateboard förr.”
”Du får tjugofem cent om jag får låna den”, sa Bill.
”Men pappa har sagt …”
”… att du aldrig får ta emot pengar eller godis av folk du inte känner. Och det har han rätt i. Men du får ändå den där slanten. Så vad s-s-säger du om saken? Bara till hörnet av Jöh-jackson Street.”
”Strunt i pengarna”, sa grabben och brast i skratt på nytt – ett glatt och okomplicerat ljud. Ett friskt ljud. ”Jag behöver inte eran tjugofemcentare, för jag har redan två dollar. Så jag är praktiskt taget rik. Men det här måste jag få se. Skyll inte på mig bara om ni bryter några armar eller ben.”
”Var inte orolig”, sa Bill. ”Jag är försäkrad.”
Han snurrade på ett av skateboardens slitna hjul med fingret och beundrade den snabba lätthet varmed det rörde sig – det lät som om det fanns miljoner kullager där inne. Ett fint och lovande ljud. Det frammanade något mycket gammalt i Bills bröst. En åtrå av något slag, varm som ett länge känt behov, lika underbar som kärleken. Han log.
”Vad tänker ni på?” frågade pojken.
”Att jag f-förmodligen kör ihjäl mig”, svarade Bill, och pojken brast ut i ett hjärtligt skratt.
Bill ställde ner skateboarden på trottoaren och satte ner ena foten på den och prövade den genom att rulla den fram och tillbaka. Pojken tittade på. Bill såg för sitt inre öga hur han själv kom rullande Witcham Street ner mot Jackson Street på pojkens avocadogröna skateboard, med blazerns skört flaxande för vinden, den kala hjässan blänkande i solskenet och knäna böjda på samma försiktiga sätt som nybörjarna när de böjer knä på sin första dag i skidbackarna. Det var en ställning som tydde på att de inom sig redan kände hur de höll på att falla ner. Han var säker på att grabben inte stod på sin bräda på det sättet. Säker på att grabben åkte på den
(snabbare än djävulen själv)
som om det inte fanns någon morgondag.
Den där sköna känslan tonade bort ur hans bröst. Han såg blott alltför tydligt hur skateboarden for i väg under hans fötter och fri från sin passagerare susade gatan ner, denna märkliga skateboard i självlysande grönt, en färg som bara en pojke kan älska. Han såg för sin inre syn hur han slog i däck med bakdelen, kanske med hela ryggen. Långsam övertoning till ett privatrum på Derry Home Hospital, som det rummet där Eddie hade legat sedan han fått armen bruten och de hade hälsat på honom. Bill Denbrough med hela kroppen i gips och ett ben upphissat i taljor och block. En läkare kommer in, tittar på hans kort, tittar på honom själv, och säger sedan: ”Ni gjorde er skyldig till två stora misstag, mr Denbrough. För det första trodde ni att man kan åka skateboard utan att kunna det. Och för det andra glömde ni alldeles bort att ni snart är fyrtio.”
Han lutade sig ner, tog upp skateboarden igen och lämnade tillbaka den till pojken. ”Det är nog bäst att jag låter bli”, sa han.
”Fegis”, sa grabben, men i vänskaplig ton.
Bill låtsades darra till av skräck.
Pojken skrattade. ”Nu måste jag faktiskt sticka hem”, sa han.
”Ta det försiktigt bara”, sa Bill.
”Man kan inte ta det försiktigt på en skateboard, mr”, svarade pojken och såg på Bill, som om det kanske var han som var knäpp.
”Det är sant”, sa Bill. ”Okej. Som vi säger i filmbranschen – jag hör dig. Men håll dig undan från avloppstrummor och kloakledningar av alla slag. Och se till att du har sällskap med kompisarna.”
”Jag bor alldeles här i närheten”, sa pojken.
Det gjorde min bror också, tänkte Bill.
”Dessutom ska det snart vara över nu”, sa Bill.
”Ska det?” frågade pojken.
”Jag tror det”, svarade Bill.
”Fint. Vi ses – fegis!”
Pojken ställde ena foten på brädan och sköt i gång med den andra. Och när brädan kommit i gång satte han också den andra foten på den och dundrade nerför backen i vad Bill uppfattade som rena självmordsfarten. Men han svepte fram så som Bill hade misstänkt att han skulle göra, med ett slags lättjefull smidighet. Bill kände hur han älskade grabben och hur gärna han skulle ha velat vara just den pojken, samtidigt som han kände en nästan kvävande rädsla. Pojken svepte fram som om sådana saker som döden och åldrandet inte existerade, han verkade på något sätt evig och självklar i sina scoutbyxor av kaki och sina utslitna gymnastikskor, sina strumplösa och tämligen smutsiga anklar och håret som fladdrade ut bakom honom.
Akta dig, grabben, du klarar aldrig den svängen! tänkte Bill oroligt, men grabben svepte ut med höfterna åt vänster som en breakdansare, tårna roterade över den gröna fiberglasbrädan och pojken zoomade elegant runt hörnet och in på Jackson Street, helt övertygad om att det inte kunde finnas någon där som han kunde kollidera med. Grabben min, tänkte Bill, så där kommer det inte alltid att vara.
Han fortsatte uppför backen till sitt gamla hem, men stannade inte där utan drog bara ner på takten lite. Det fanns folk ute på gräsmattan – en kvinna med en sovande baby i famnen, som satt och vilade sig i en trädgårdsstol och höll ett vakande öga på två större barn, så där en tio respektive åtta år gamla, som spelade badminton i gräset, som fortfarande var blött efter regnet tidigare på dagen. Medan Bill flanerade förbi lyckades den yngre av de två, en pojke, slå tillbaka fjäderbollen över nätet, och kvinnan ropade: ”Det var ett fint slag, Sean!”
Huset var fortfarande målat i samma mörkgröna färg och solfjädersfönstret över dörren fanns kvar, men moderns blomsterrabatter var borta. Samma sak gällde, såvitt han kunde se, den djungellekplats hans far hade byggt av gamla rör ute på baksidan. Han kom att tänka på hur Georgie en gång hade ramlat ner från högsta toppen och slagit av en tand. Så han hade skrikit den gången!
Han mindes allt detta (det som fanns kvar och det som var borta nu) och funderade på om han skulle gå in till kvinnan med den sovande babyn. Om han skulle gå fram till henne och säga: God dag, mitt namn är Bill Denbrough och jag bodde här som pojke. Varpå kvinnan skulle svara: Så trevligt! Men vad skulle han säga sedan? Kunde han fråga henne om ansiktet som han med sådan möda hade snidat i en av takbjälkarna och som han och Georgie ibland använt som måltavla när de kastat pil fanns kvar fortfarande? Kunde han fråga henne om hennes barn ibland sov på den avskärmade verandan på baksidan, i synnerhet varma sommarnätter, om de låg och pratade med låga röster och såg kornblixtarna dansa vid horisonten? Förmodligen skulle han väl kunna ställa en del av de där frågorna, men han misstänkte att han skulle stamma en hel del om han försökte charma henne … och ville han verkligen veta svaren på de där frågorna? Efter Georgies död hade huset ju blivit isande kallt, och vad det än var som fört honom tillbaka till Derry, så inte fanns det där.
Så han fortsatte fram till hörnet och tog av åt höger, utan att se sig om.
Snart befann han sig därför på Kansas Street, på väg ner mot centrum igen. Han stannade till lite vid staketet som avgränsade trottoaren och tittade ut över The Barrens. Staketet var detsamma som då, ett skrangligt, vitmenat trästaket, och The Barrens var sig också likt … möjligen ännu lite vildvuxnare. De enda skillnader han kunde konstatera var att den smutsiga rök som alltid markerat stadens soptipp var borta nu (soptippen hade ersatts med en modern sopbränningsanläggning) och att en ny vägbro marscherade fram tvärs över den frodiga, tilltrasslade grönskan där nere – expressvägens förlängning. Allt annat var sig så likt att det var som om han sett det så sent som förra sommaren, denna frodiga röra av ogräs och trassliga snår, som sluttade ner mot det flacka, sumpiga området till vänster och de täta bestånden av förkympta skräpträd till höger. De där dungarna av vad de hade kallat bambu, med silvervita, fyra, fem meter långa stänglar, fanns fortfarande kvar. Han kom ihåg hur Richie en gång i världen hade försökt röka denna ”bambu” och påstått att det var sådant jazzmusiker blev höga på. Men Richie hade inte blivit hög, bara illamående.
Bill hörde sorlet av vatten i de många små bäckar och vattendrag som löpte fram där nere, såg solstrålarna heliografera mot himlen på de ställen där Kenduskeag Stream vidgade sig. Och lukten var densamma som då, trots att tippen var borta. De tunga dofterna från växande liv mitt i vårbrunsten kunde inte helt skyla över lukten av avfall och människors avföring, svag men omisskännlig. En doft av förruttnelse; ett litet smakprov på det som fanns där under.
Det var där det slutade den gången, och det är där det kommer att sluta nu också, tänkte Bill och ryste till. Där nere … under staden.
Han stod kvar en stund, övertygad om att han måste få se något – någon manifestation – av detta onda för vars skull han kommit tillbaka till Derry. Men ingenting hände. Han hörde ljudet av rinnande vatten, ett vårlikt och levande ljud som påminde honom om dammen de byggt där nere. Han såg träden och buskarna röra sig i den lätta vinden. Men ingenting annat. Inga tecken på något alls. Så till slut gick han sin väg och dammade bort lite kalk från händerna medan han gick.
Han fortsatte mot centrum, mindes en del och drömde en del, och plötsligt dök ett nytt barn upp – denna gång en liten flicka i tioårsåldern, i manchesterbyxor med hög midja och urblekt röd blus. Han studsade en boll med ena handen och höll ett fast grepp om en babydockas blonda hår i den andra.
”Hallå där!” sa Bill.
Hon såg på honom. ”Ja?” sa hon.
”Vilken är den bästa butiken i hela Derry?”
Flickan tänkte efter. ”Den som jag tycker är bäst eller den som de flesta tycker är bäst?” frågade hon sedan.
”Den du själv tycker är bäst”, sa Bill.
”Secondhand Rose, Begagnade kläder”, svarade flickan utan minsta tvekan.
”Förlåt, men vad menar du med det?” frågade Bill.
”Vadå menar?”
”Inte kan väl en butik heta något sådant – Secondhand Rose, Begagnade kläder?”
”Klart den kan”, sa hon och såg på Bill som om han vore efterbliven. ”Mamma säger att det är en lumpbod, men jag gillar stället. De har en massa gamla saker. Som till exempel gamla plattor man aldrig har hört talas om ens. Och gamla vykort. Och så luktar det precis som på en vind. Men nu måste jag gå hem. Hej då.”
Och hon fortsatte, utan att se sig om, lät bollen studsa och höll dockan i ett fast grepp i håret.
”Jo, hallå!” ropade han efter henne.
Hon kastade en lätt förvirrad blick över axeln. ”Va?” sa hon.
”Den där butiken! Var ligger den?”
Hon såg på honom över axeln och sa: ”Precis åt det hållet dit ni är på väg. Längst ner på Up-Mile Hill.”
Bill upplevde den där känslan av hur det förflutna svepte in sig i sig självt, svepte in honom. Han hade inte tänkt fråga flickan något; frågan hade bara flugit ur honom som när en kork flyger ut halsen på en champagneflaska.
Han fortsatte Up-Mile Hill ner mot centrum. De där magasinen och köttkonservfabrikerna som han mindes från barndomen – dystra tegelbyggnader med smutsiga fönster som gav ifrån sig titaniska köttlukter – var nästan helt borta nu, även om Armour- och Star Beef-fabrikerna fortfarande stod kvar. Men Hemphill var borta, och där Eagle Beef och Kosher Meats en gång stått låg nu en drive-in-bank och ett bageri. Och där Tracker Brothers Annex en gång stått fanns nu en skylt som med gammaldags bokstäver bekräftade flickans tal och gav besked om att här låg SECONDHAND ROSE, BEGAGNADE KLÄDER. Det röda teglet hade målats i en gul nyans som kanske verkat ljus och optimistisk för så där en tio, tolv år sedan men nu mest verkade grådaskig – just den färg som Audra brukade kalla pissgul.
Bill gick långsamt fram mot butiken och kände hur den där déjà vu-känslan dök upp igen. Han skulle senare tala om för de andra att han vetat vilket spöke han skulle få se redan innan han såg det.
Butikens skyltfönster var mer än smutsiga, de var direkt skitiga. Detta var ingen antikhandel av östkusttyp, med eleganta små trådrullehållare och indianaskåp och glasuppsättningar från depressionsåren som pekades ut av dolda spotlights; detta var vad hans mor ytterligt föraktfullt brukade kalla ”en yankeepantbank”. Varuutbudet låg i en enda röra, samlat i meningslösa högar här och där och på alla möjliga ställen. Kläder hängde snett och vint på sina hängare. Gitarrer hängde med rep om halsarna som avrättade brottslingar. Här fanns en stor kartong med fyrtiofemvarvare –10 CENT PER STYCK stod det på en lapp, TOLV FÖR EN DOLLAR. ANDREWS SISTERS, PERRY COMO, JIMMY ROGERS, andra. Här fanns barnkläder och gräsliga skor som på en lapp presenterades som ANDRA SORTERING MEN INTE DÅLIGA! EN DOLLAR PARET. Här fanns två teveapparater som verkade helt blinda och en tredje som skickade ut en blek avglans av The Brady Bunch mot gatan. En papplår med gamla pocketböcker, de flesta med omslagen avrivna (2 FÖR 25 CENT, 10 FÖR EN DOLLAR, MER I INRE RUMMENT, DÄRIBLAND EN DEL ”HETA SAKER”) stod uppflugen på en stor radio med smutsigt vitt chassi och en inställningsratt stor som en väckarklocka. Buketter av plastblommor i smutsiga vaser prydde ett flisigt och repigt och smutsigt matsalsbord.
Men allt detta var för Bill bara en kaotisk bakgrund till det som genast helt fångat hans blick. Han bara stod där och stirrade på föremålet med vitt uppspärrade ögon och misstrogen blick. Gåshud bröt fram lite varstans på hans kropp. Pannan kändes het och händerna iskalla, och för ett ögonblick kändes det som om alla dörrarna där inne i honom skulle slås upp på vid gavel så att han återfick alla sina minnen.
Silver stod utställd i det högra skyltfönstret.
Stödet var fortfarande borta och rosten blommade på både främre och bakre stänkskärmen, men tutan satt kvar på styret, även om dess gummi var åldrat och uppsprucket. Själva signalhornet, som Bill alltid hållit högglanspolerat, var anfrätt och glanslöst. Den platta pakethållaren, där Richie så ofta åkt bakpå, vilade fortfarande på bakskärmen, men var böjd nu och hängde fast med en enda bult. Och någon hade någon gång klätt sadeln med imiterat tigerskinn, som vid det här laget var så blankslitet att det var nästan omöjligt att se ränderna.
Silver.
Bill lyfte handen och torkade tårarna som långsamt rann nerför hans kinder. Han förbättrade resultatet med en näsduk, och gick sedan in i butiken.
Luften där inne i Secondhand Rose, Begagnade kläder kändes unken av ålder. Det luktade vind, precis som flickan hade sagt – men det var inte en god lukt, som vissa vindslukter kan vara. Det här var inte lukten av linfröolja som kärleksfullt gnidits in i gamla bordsytor eller doften från gammal plysch och sammet. Lukten här var i stället som doften av gamla mögliga bokband, av smutsiga vinylkuddar som stekts i förgångna somrars heta solsken, av damm och musspillning.
Brady Bunch kacklade och tjoade från den fungerande teven i skyltfönstret. Från någonstans långt inne i butiken fick de konkurrens av en diskjockey i radio som presenterade sig som ”er kompis Bobby Russell” och utlovade Princes nya album som pris till den lyssnare som kunde tala om vem som hade spelat Wally i Leave It to Beaver. Bill kunde svaret – en typ som hette Tony Dow – men ville inte ha Princes nya album. Radion stod på en hög hylla där inne, omgiven av en laddning 1800-talsporträtt. Nedanför dem satt ägaren, en man på omkring fyrtio år, klädd i märkesjeans och nättröja. Han bar håret tillbakaslickat och var mager intill utmärglingens gräns. Han satt med fötterna vilande på skrivbordet, som var belamrat med liggare och dominerades av en gammal, rikt ornamenterad kassaapparat, och läste en pocketroman, som sannolikt aldrig varit nominerad för Pulitzerpriset. Den hette Byggplatshingstarna. På golvet framför skrivbordet stod en barberarstång i rött och vitt, med ränder som roterade uppåt in i evigheten. Dess fransiga sladd slingrade sig över golvet till en fotlistkontakt som en trött orm. På skylten framför den stod: ETT UTDÖENDE SLÄKTE! 250 DOLLAR.
När klockan över dörren ringde lade mannen bakom skrivbordet in ett tändsticksplån som bokmärke och tittade upp. ”Kan jag hjälpa er?” frågade han.
”Ja”, svarade Bill och öppnade munnen för att fråga vad cykeln i fönstret kostade.
Men innan han hunnit få fram ett ord fylldes hela hans tankeapparat plötsligt av en enda envis mening, en meningslös ramsa som förträngde alla andra tankar och ord:
”He thrusts his fists against the posts and still insists he sees the ghosts – Han kör sina nävar mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser.”
Vad i herrans namn ska det betyda?
(han kör sina nävar)
”Något särskilt ni söker?” undrade mannen. Rösten lät artig och älskvärd, men han såg misstänksamt på Bill.
Han ser på mig, tänkte Bill, lite roat, som om han misstänker att jag har rökt något sådant där som jazzmusiker går på.
”Jo, j-j-jag skulle g-g-gärna vilja titta nöh-nöh-närmare …”
(han kör sina nävar mot stolparna)
”… på den där söh-söh …”
”Menar ni barberarstången?” Och nu fanns det i innehavarens blick något som Bill, till och med i sitt nuvarande förvirrade tillstånd, kände igen och avskydde från barnsben – nervositeten hos den som måste lyssna till en stammare, driften att snabbt avbryta stammaren och fullborda hans mening och på så sätt få tyst på fanskapet. Men jag stammar ju inte längre! Slut med det numera! INGET JÄVLA STAMMANDE HÄR, TACK! JAG …
(och hävdar envist)
Orden stod så klara inom honom att det kändes som om det måste vara någon annan som uttalade dem där inne, som om han var som en av dessa i Bibeln som blev besatta av onda andar – en människa som invaderats av någon närvaro från Det Utsides. Men samtidigt kände han igen rösten och visste att det var hans egen röst. Han märkte hur han blev varm och svettig i ansiktet.
”Jag skulle kunna ge er
(att han spökena ser)
ett bra pris på den där stången”, sa innehavaren. ”För ärligt talat går det visst bara inte att bli av med den för tvåhundrafemtio. Så jag skulle kunna tänka mig att låta er få den för hundrasjuttiofem. Vad sägs om det? Den är den enda riktiga antikvitet jag har här.”
(sina nävar mot stolparna)
”STÅNGEN”, nästan skrek Bill, och butiksinnehavaren ryggade tillbaka lite. ”Det är inte stången jag är intresserad av.”
”Mår ni inte bra, mr?” frågade innehavaren. Men det medkännande tonfallet stämde inte överens med den hårda vaksamheten i hans blick. Bill såg hur mannens vänstra hand gled ner från skrivbordet och förstod, snarare genom ett rent deduktivt resonemang än genom något slags intuition, att det måste finnas en öppen låda någonstans nedanför hans eget synfält och att mannen säkert höll en pistol i handen nu. Kanske var han rädd för att bli rånad, eller kanske var han bara rädd i största allmänhet. Det märktes ju lång väg att han var bög, och det var ju där i Derry som ortens ungdomsbrottslingar hade gett Adrian Mellon hans livs sista bad.
(han kör sina nävar mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser)
Ramsan drev ut varje annan tanke ur hans skalle; det var som om han plötsligt blivit vansinnig. Var i herrans namn hade den kommit ifrån?
(han kör sina nävar)
Den upprepades. Upprepades.
Med en kraftansträngning gick Bill plötsligt till angrepp mot den. Han gjorde det genom att tvinga sin hjärna att översätta den underliga meningen till franska. Det var med den metoden han hade kämpat ner stamningen som tonåring. Allteftersom orden marscherade fram över hans tankes fält hejdade han dem och förändrade dem … och plötsligt släppte deras grepp om honom.
Det slog honom att mannen där inne just hade sagt något.
”Förlåt, men v-v-vad sa ni?”
”Jag sa bara att om ni tänker få ett anfall, så får ni vara så vänlig att få det ute på gatan. För jag vill inte ha något bråk här inne.”
Bill drog ett djupt andetag.
”Vad sägs om att b-börja från början”, föreslog han. ”Låtsas att jag p-precis kommit in.”
”Gärna för mig”, sa mannen tillmötesgående. ”Ni kom alltså precis in. Och vad händer nu?”
”Den där cykeln i fönstret”, sa Bill. ”V-v-vad vill ni ha för den?”
”Vad sägs om tjugo dollar?” svarade mannen. Han lät lugnare nu, men vänstra handen hade inte kommit ut ur sitt gömsle ännu. ”Förmodligen en Schwinn från början, men nu är den rena rasblandningen.” Han såg granskande på Bill. ”Stor som attan”, sa han. ”Ni skulle kunna använda den själv.”
Bill tänkte på grabben med den gröna skateboarden och sa: ”Jag misstänker att cyklandets t-t-tid nog är över för min del.”
Mannen ryckte på axlarna och nu kom vänsterhanden äntligen upp igen. ”Har ni några pojkar?” frågade han.
”En.”
”Och hur gammal är han?”
”Elva.”
”Lite väl stor för en elvaåring.”
”Tar ni emot resecheckar?”
”Så länge de bara inte är på mer än tio dollar över inköpssumman.”
”Jag kan betala med en tjugodollarscheck”, sa Bill. ”Kan jag få låna telefonen ett ögonblick?”
”Riks eller lokalt?”
”Lokalt.”
”I så fall är det bara att ringa.”
Bill slog numret till stadsbiblioteket. Mike var där.
”Var håller du hus någonstans, Bill?” frågade han, och fortsatte genast: ”Allt väl för din del?”
”Bara bra. Har du träffat någon av de andra?”
”Nej, men vi ses ju i kväll allihop.” Det blev tyst ett tag. ”Hoppas jag åtminstone. Något jag kan hjälpa dig med, Big Bill?”
”Jag håller på att köpa en cykel”, sa Bill lugnt. ”Och undrar om jag kan få köra hem till dig med den. Har du något garage eller något liknande där jag kan ställa den?”
Tyst i luren.
”Mike? Är du …”
”Ja, jag är kvar”, sa Mike. ”Är det Silver?”
Bill såg på butiksägaren. Han hade återgått till sin bok igen … såvida han inte bara låtsades läsa och i stället lyssnade på samtalet. ”Stämmer precis”, sa han.
”Var är du någonstans?”
”I en butik som heter Secondhand Rose, Begagnade kläder.”
”Då vet jag”, sa Mike. ”Min adress är Palmer Lane 61. Du kör Main Street fram …”
”Jag hittar.”
”Okej, då träffas vi där. Och lite mat skulle väl sitta bra?”
”Låter fint, men kan du ta ledigt från jobbet?”
”Inget problem, Carole hoppar in och sköter ruljangsen.” Mike tvekade lite igen och sa sedan: ”Hon talade förresten om för mig att en man som hon inte kände var inne på biblioteket ungefär en timme innan jag kom tillbaka. Och att han såg ut som ett spöke när han gick. Jag bad henne beskriva mannen, och det måste tydligen ha varit Ben.”
”Är du säker på det?”
”Helt säker. Och cykeln. Ingår också i bilden, eller vad tror du?”
”Skulle inte förvåna mig”, sa Bill och höll ena ögat på butiksinnehavaren, som fortfarande verkade helt uppslukad av boken han läste.
”Då träffas vi hemma hos mig”, sa Mike. ”Nummer 61. Glöm nu inte adressen.”
”Ingen fara. Tack ska du ha, Mike.”
”Ha det så bra, Big Bill.”
Bill lade på luren.
Mannen i butiken slog genast igen boken. ”Fick ni tag på något lagerutrymme åt den?”
”Jodå”, sa Bill, tog fram ett häfte resecheckar och skrev sitt namn på en tjugodollarscheck. Mannen skärskådade de båda namnteckningarna med en grundlighet som Bill i ett lugnare och mindre upprört sinnestillstånd skulle ha betraktat som direkt förolämpande.
Men till slut skrev mannen ut ett kvitto och stoppade in resechecken i den gamla kassaapparaten. Sedan reste han på sig, satte händerna mot korsryggen och sträckte på sig och gick sedan fram mot butikens fasad. Och han tog sig fram mellan dessa högar av skräp och skrot och lumpor med en tankspridd elegans som Bill fann helt fascinerande.
Väl framkommen lyfte han upp cykeln, svängde den runt och ledde den till skyltfönstrets ena kant. Bill tog tag i styret och hjälpte honom, och när han grep om styrstången gick en ny rysning genom hela hans kropp. Silver. Än en gång. Silver i hans händer och
(han kör sina händer mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser)
han måste tvinga tillbaka den där tanken eftersom den fick honom att känna sig matt och underlig.
”Bakdäcket är lite löst”, sa mannen (i själva verket var det platt som en pannkaka). Framdäcket hade nödtorftigt med luft, men var så tunnslitet att man kunde se corden här och var.
”Det ordnar sig”, sa Bill.
”Klarar ni den själv resten av vägen?”
(En gång i världen klarade jag den i alla väder och situationer; men nu vet jag inte om jag gör det längre.)
”Det tror jag nog”, sa Bill. ”Och tack och adjö, då.”
”Tack detsamma. Och skulle ni få lust att prata om den där barberarstången, så är ni välkommen tillbaka.”
Mannen höll upp dörren för honom och Bill ledde ut cykeln, tog av åt vänster och började gå mot Main Street. De förbipasserande tittade lite roat och nyfiket på den skallige mannen som ledde en stor cykel med platt bakdäck och en tuta som stack upp över den rostiga cykelkorgen, men Bill märkte knappt de där blickarna. I stället förundrades han över hur fint hans fullvuxna händer fortfarande passade samman med gummihandtagen och mindes hur han hela tiden tänkt sig att knyta fast några smala plastremsor i olika färger i hålen i båda handtagen, så att de skulle fladdra för vinden. Men det hade liksom aldrig blivit av.
Han stannade i hörnet av Center Street och Main Street, utanför Mr Paperbacks, och lutade cykeln mot byggnaden medan han tog av sig blazern. Att leda en cykel med ena däcket platt var ganska jobbigt och eftermiddagen var varm. Han lade ner blazern i korgen och fortsatte.
Kedjan är rostig, tänkte han. Vem som än hade den, så tog han dålig vård om
(honom)
den.
Han hejdade sig ett ögonblick, rynkade pannan och försökte komma på vad som egentligen hänt med Silver. Hade han sålt den? Gett bort den? Kanske blivit av med den någonstans? Han mindes bara inte. I stället dök den där idiotiska ramsan
(händer mot stolparna och hävdar envist att han)
upp igen, lika sällsam och malplacerad som en fåtölj på ett slagfält, en skivspelare i en eldstad eller en rad pennor som sticker upp ur en cementtrottoar.
Bill ruskade på huvudet. Ramsan skakades sönder och försvann som rök. Han ledde Silver vidare till Mikes bostad.
Men först lagade han kvällsmat – hamburgare med brynt svamp och lök och en spenatsallad. Vid det laget var de klara med arbetet på Silver och aptiten var god.
Mikes hus var en prydlig liten villa av Cape Cod-typ, vit med gröna knutar och fönster. Mike hade just kommit hem när Bill kom gående Palmer Lane fram med Silver. Han körde en gammal Ford med rostiga kromlister och spräckt bakruta, och Bill kom att tänka på något som Mike lågmält påpekat för de andra. Nämligen att de sex medlemmarna av Förlorargänget som lämnat Derry därmed hade upphört att vara förlorare. Medan Mike hade sackat efter och nu var höggradigt eftersackad.
Bill ledde in Silver i Mikes garage, som hade golv av oljegrus och var precis lika prydligt och välskött som hans villa skulle visa sig vara. Alla redskap och verktyg hängde på sina bestämda platser och ljuset avskärmades med plåtkäglor av den sort som används över biljardbord. Bill lutade cykeln mot väggen. Sedan såg de tysta på varandra en kort stund, med händerna i fickorna.
”Ja, nog är det Silver alltid”, sa Mike till slut. ”Jag tänkte att du kunde ha tagit fel. Men nog är det han. Vad tänker du göra med honom?”
”Ingen aning. Har du en cykelpump här någonstans?”
”Jodå. Och jag tror faktiskt att jag har en reparationsask också. Är de där däcken slanglösa?”
”Det var de alltid förr”, sa Bill och lutade sig ner för att ta en titt på det platta däcket. ”Jo, det är slanglöst”, sa han.
”Tänker du ta upp cyklandet igen?”
”Naturligtvis inte”, sa Bill i frän ton. ”Jag g-g-gillar bara inte att b-b-behöva se den stå där med tomt däck.”
”Det blir som du vill, Big Bill. Det är du som är chefen.”
Bill såg vasst på honom, men Mike hade redan gått till garagets bakvägg och tog just ner en cykelpump. Sedan tog han fram en liten reparationsask av plåt ur ett av skåpen och gav den till Bill, som studerade den med intresse. Den såg ut precis som de hade gjort när han var pojke – en liten bleckask av ungefär samma storlek och form som de askar folk som rullar sina cigaretter själva använder, bortsett från att det satt en bit sandpapper högst upp; den användes för att rugga upp gummit kring hålet innan man satte på reparationslappen. Asken verkade splitter ny och på prislappen från Woolco stod att den kostat sju dollar och tjugotre cent. Han hade ett minne av att sådana här reparationsaskar kostat en och en kvarts dollar när han var grabb.
”Den här kan du väl ändå inte bara haft liggande”, sa Bill. Det var inte avsett som en fråga.
”Nej”, erkände Mike. ”Jag köpte den i förra veckan. I köpcentret, faktiskt.”
”Har du själv cykel?”
”Nej”, sa Mike och såg honom rakt i ögonen.
”Så du bara råkade köpa den här asken?”
”Liksom ett infall, ja”, instämde Mike och såg fortfarande Bill i ögonen. ”Vaknade och tänkte att en sådan kan man ju alltid ha användning för. Och den tanken återkom lite då och då hela dagen. Så … jag köpte den. Och nu är det bara för dig att använda den.”
”Nu är det bara för mig att använda den”, instämde Bill. ”Men som de säger i såpoperorna, vad ska allt detta betyda, käraste?”
”Fråga de andra”, sa Mike. ”I kväll.”
”Tror du verkligen att de kommer allesammans?”
”Svårt att säga, Big Bill”, sa han, tystnade lite och tillade: ”Risken finns nog att inte alla kommer. Att en eller ett par bestämmer sig för att bara sticka med svansen mellan benen. Eller att …” Han ryckte på axlarna.
”Vad gör vi om det händer?”
”Inte vet jag”, sa Mike och pekade på reparationsasken. ”Men däremot vet jag att jag betalade över sju dollar för den där asken. Så tänker du använda den till något eller ska du bara stå där och titta på den?”
Bill tog upp blazern ur korgen och hängde ordentligt upp den på en ledig pinne. Sedan ställde han Silver upp och ner så att den kom att vila på sadeln och började försiktigt snurra på bakhjulet. Han gillade inte axelns rostiga gnissel och mindes de tysta kullagren i pojkens skateboard. Det där ordnar sig med lite 5-55-olja, tänkte han. Skadar heller inte att olja in kedjan också. Den är ju rostig som fan … Och spelkort. Den behöver spelkort på ekrarna. Mike har säkert kort jag kan få ta. Den bra sorten, cykelkorten, med hinnan av celluloid som gjorde dem så styva och hala att de alltid for i väg över hela golvet första gången man försökte blanda dem. Spelkort, självklart, och klädnypor att fästa dem med …
Han hejdade sig och kände sig plötsligt alldeles kall.
Vad i herrans namn tänker du på?
”Något på tok, Bill?” frågade Mike i vänskaplig ton.
”Nej, det var inget.” Hans fingrar rörde vid något litet och runt och hårt. Han körde in ett par naglar under det och ryckte till. Ett litet nubb dök upp ur däcket. ”Här höh-höh-har vi den skyldige”, sa han, och då steg det i hans huvud på nytt, sällsamt, objudet och starkt: han kör sina händer mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser. Men denna gång följdes rösten, hans röst, av moderns röst, som sa: Försök igen, Billy. Den här gången klarade du det nästan. Och Andy Devine som härmade Guy Madisons kompis Jingles och skrek Hallå där, Wild Bill, vänta på mig!
Han ryste till.
(stolparna)
Han skakade på huvudet. Jag skulle inte kunna säga det där utan att stamma ens nu, tänkte han och kände ett kort, snubblande ögonblick att han var svindlande nära att förstå alltsammans. Men sedan var det borta igen.
Han öppnade asken och skred till verket. Men det tog sin rundliga tid att få allt precis som det skulle vara. Mike stod lutad mot väggen och avnjöt den sena eftermiddagssolens värme, med skjortärmarna upprullade och slipsen nerdragen, och visslade något som Bill till slut identifierade som ”She Blinded Me with Science”.
Medan Bill väntade på att däckcementen skulle ta ordentligt hade han – bara för att inte stå sysslolös, försökte han intala sig själv – oljat in Silvers kedja, kedjekrans och axlar. Det gjorde inte cykeln vackrare, men när han lät hjulen snurra kunde han konstatera att gnisslandet var borta, vilket kändes högst tillfredsställande. Silver skulle ändå aldrig ha vunnit någon skönhetstävling. Hans enda stora förtjänst var att han kunde svepa fram som en oljad blixt.
Vid det laget, klockan halv sex på eftermiddagen, hade han nästan glömt att Mike fanns där; han var helt uppslukad av allehanda små, högst tillfredsställande, reparations- och underhållsarbeten. Han skruvade fast pumpens munstycke vid bakdäckets ventil och såg däcket bli allt tjockare och hårdare medan han funderade på hur högt trycket borde vara. Och han konstaterade förtjust att lappen skötte sig som den skulle och höll fint.
När han räknade med att trycket borde vara det rätta skruvade han loss pumpmunstycket och skulle just ställa Silver på rätt köl igen när han hörde ett snabbt flimmer av spelkort bakom sig. Han for runt så att han nästan välte Silver.
Det var Mike som stod bakom honom med en kortlek med blå baksidor i ena handen. ”Har du användning för de här?” frågade han.
Bill drog en lång, skälvande suck. ”Då har du väl klädnypor också, antar jag?” sa han.
Mike tog fram fyra stycken ur skjortfickan och räckte honom dem.
”Du bara råkade ha dem liggande, antar jag?”
”Något i den stilen, ja”, svarade Mike.
Bill tog emot korten och försökte blanda leken. Händerna skakade och korten for ur händerna på honom. De for åt alla håll … men bara två av dem hamnade med framsidan upp. Bill såg först på dem och sedan på Mike. Mikes blick var som fastnaglad vid de kringspridda korten. Han hade dragit upp läpparna så att tänderna syntes.
De båda kort som hamnat med framsidan upp var spaderess båda två.
”Det är ju helt otroligt”, utbrast Mike. ”Jag tog leken direkt ur asken. Titta själv.” Han pekade på smörjkannan alldeles innanför garagedörren och Bill såg cellofanomslaget. ”Hur kan en kortlek ha två spaderess?”
Bill lutade sig ner och tog upp spaderessen. ”Hur kan en kortlek spridas ut över hela golvet och bara två av korten hamna med framsidan upp?” sa han. ”Det är en ännu bättre frå…”
Han vände på essen, såg på dem och visade dem sedan för Mike. Det ena esset var blått på baksidan, och det andra var rött.
”Herregud, Mike, vad är det du har trasslat in oss i?”
”Vad tänker du göra med de där?” frågade Mike tonlöst.
”Sätta på dem, så klart”, sa Bill och började plötsligt skratta. ”Det måste ju vara meningen med det hela. Om det existerar vissa förhandsvillkor som måste uppfyllas om man ska använda sig av magi, så måste ju de där förhandsvillkoren oundvikligen vara självuppfyllande, eller hur?”
Mike svarade inte. Han såg tyst på medan Bill gick till Silvers bakhjul och fäste spelkorten. Bills händer darrade fortfarande, men till slut var han äntligen klar, drog ett djupt andetag, höll andan och snurrade på bakhjulet. Och spelkortens kulsprutesmatter mot ekrarna slog garagets tystnad i bitar.
”Nej, nu går vi in, Bill”, sa Mike lågt. ”Så fixar jag lite käk åt oss.”
De hade gjort heder åt hamburgarna och satt nu och rökte och såg skymningen övergå i mörker på Mikes bakgård. Bill tog fram sin plånbok, hittade ett visitkort som han fått av någon och skrev ner den där meningen som förföljt honom ända sedan han upptäckte Silver i butikens skyltfönster. När han var klar visade han upp kortet för Mike, som studerade det noga, med snörpt mun.
”Säger den där meningen dig någonting?” frågade Bill.
”Han kör sina nävar mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser”, läste Mike och nickade. ”Jo, det där känner jag igen.”
”Och vad betyder det alltså? Eller tänker du bara komma med något söh-söh-snack om att jag måste lista ut det själv?”
”Nej”, sa Mike, ”här kan jag nog ge dig svaret direkt, skulle jag tro. Det är en gammal ramsa från kolonialtiden, en gammal tungvrickare som så småningom kommit att användas som talövning för stammare och folk som läspar. Din mor körde hårt med att öva dig på den ramsan den sommaren. Sommaren 1958 alltså. Du brukade mumla den för dig själv överallt var du gick.”
”Så det gjorde jag?” sa Bill och besvarade sedan långsamt sin egen fråga: ”Ja, det gjorde jag visst.”
”Du måste ha varit väldigt mån om att vara din mor till lags och göra henne glad.”
Bill kände sig plötsligt nära gråten och svarade bara med en nick. Eftersom han inte vågade svara högt.
”Men du klarade det aldrig”, sa Mike. ”Det minns jag bestämt. Du gjorde ditt absoluta yttersta, men vrickade bara tungan varenda gång.”
”Men jag sa det faktiskt”, svarade Bill. ”Åtminstone en gång.”
”När då?”
Bill drämde knytnäven i trädgårdsbordet så hårt att det gjorde ont. ”Det minns jag ju inte!” ropade han högt. Och sedan upprepade han dystert: ”Jag minns bara inte.”