Dagen efter den då Mike Hanlon ringde runt började Henry Bowers höra röster. Röster som talade till honom hela långa dagen. Ett tag trodde Henry att de kom från månen. När han sent på eftermiddagen rensade ogräs i trädgården och tittade upp mot himlen kunde han tydligt se månen på den blå himlen, liten och blek. En spökmåne.
Det var därför han trodde att det var månen som talade till honom. För bara en spökmåne skulle väl tala med spökröster – gamla vänners röster, de där småungarnas röster, de som lekt nere i The Barrens för länge, länge sedan. Och ännu en röst … rösten av en som han inte vågade nämna vid namn.
Den förste som talade från månen var Victor Cross. De kommer tillbaka, Henry. Hela jävla surven. De är på väg tillbaka till Derry.
Sedan talade Belch Huggins från månen, kanske från månens mörka sida. Du är den siste, Henry. Den ende överlevande av oss. Så du måste ta dem, för min och Vics skull. Man kan ju inte låta småglin bära sig åt på det viset mot oss. Du minns väl den gången jag slog i väg en boll där nere hos Trackers och Tony Tracker sa att den bollen skulle ha susat direkt ut ur Yankee Stadium?
Han jobbade vidare med sin hacka och tittade upp mot spökmånen på himlen, och efter ett tag kom Fogarty fram till honom och gav honom ett slag i nacken som fällde honom framstupa.
”Du rensar ju bort ärterna tillsammans med ogräset, din byfåne”, sa han.
Henry reste sig och borstade bort jorden från ansiktet och håret. Framför honom stod Fogarty, en stor karl i vit jacka och vita byxor och med svällande ölmage. Det var förbjudet för vakterna (som här på Juniper Hill kallades ”assistenter”) att bära batonger, så en del av dem – Fogarty, Adler och Koontz var de värsta – gick alltid omkring med rullar med tjugofemcentare i fickorna. De slog nästan alltid till på samma ställe, mitt i nacken. Och det fanns inget förbud mot tjugofemcentare. De betraktades inte som dödsbringande vapen på Juniper Hill, en institution för mentalsjuka, belägen i utkanten av Augusta nära gränsen till Sidney.
”Lessen, mr Fogarty”, sa Henry och log ett stort leende som avslöjade ett par oregelbundna rader gula tänder. De såg ut som spjälorna i staketet kring ett spökhus. Henry hade börjat tappa tänder redan i fjortonårsåldern.
”Så du är lessen, du”, sa Fogarty. ”Och ännu lessnare blir du om jag kommer på dig med att slarva på det viset igen.”
”Ja, sir, mr Fogarty.”
Fogarty gick sin väg och de svarta skorna satte stora bruna spår i West Gardens jord. Och eftersom Fogarty gick med ryggen åt Henry såg denne sig förstulet omkring ett ögonblick. De hade körts ut för att gallra och rensa ogräs så snart molnen börjat lätta, hela gänget från Blå avdelningen – där man hamnade om man en gång i världen varit mycket farlig men numera betraktades som bara halvfarlig. Faktiskt betraktades samtliga patienter på Juniper Hill som mer eller mindre farliga, eftersom stället var en anstalt för kriminalpatienter. Henry Bowers satt på Juniper Hill, för att han senhösten 1958 hade blivit åtalad och fälld för mord på sin far – 1958 hade förvisso varit ett bemärkelseår när det gällde mordrättegångar; vad mordrättegångar anbelangade hade 1958 varit en verklig höjdpunkt.
Fast det var ju förstås inte bara fadern de trodde att han hade mördat; om det bara varit fadern skulle Henry inte ha behövt tillbringa tjugo år på Augusta State Mental Hospital, varav den mesta tiden inspärrad eller behandlad med olika psykofarmaka. Nej, det var inte bara fadern det gällde; myndigheterna trodde att han hade tagit livet av hela högen, eller åtminstone de flesta av dem.
Efter den fällande domen hade Derry News haft en förstasidesledare under rubriken: ”Slutet på Derrys långa natt”, där man hade rekapitulerat de springande punkterna: bältet i Henrys byrålåda som tillhört den saknade Patrick Hockstetter; röran av skolböcker i Henrys garderob, böcker varav en del lämnats ut till den saknade Belch Huggins och en del till den saknade Victor Criss, båda två kända kumpaner till Henry Bowers; och det mest förödande indiciet av dem alla, de trosor man funnit instoppade i en reva i Henrys madrass, trosor som via tvättmärkena hade identifierats såsom tillhörande den avlidna Veronica Grogan.
Det var alltså Henry Bowers, förklarade ledarskribenten, som varit det monster som hemsökte Derry våren och sommaren 1958.
Men sedan hade Derry News utropat slutet på Derrys långa natt på nytt på förstasidan av sitt nummer för den sjätte december, fast till och med en byfåne som Henry visste att i Derry slutade natten aldrig.
De hade bombarderat honom med frågor, hade stått runt honom i ring, hade pekat finger åt honom. Polischefen hade slagit till honom mitt i ansiktet två gånger, och en detektiv som hette Lottman hade gett honom ett hårt knytnävsslag i maggropen och sagt åt honom att bekänna och kvicka på med den saken.
”Folket där utanför är inte på särskilt gott humör, Henry”, hade denne Lottman sagt. ”Vi har inte haft någon lynchning i Derry på många långa år, men det betyder inte att vi inte kan få en rätt snart.”
Han misstänkte att de nog skulle ha fortsatt hur lång tid det än tog, inte för att de trodde att det goda folket i Derry skulle bryta sig in på polisstationen, släpa ut Henry och hänga honom i ett surapelträd, utan för att de var desperat angelägna om att få ett slut på denna sommars historia om blod och fasor. De skulle säkert ha fortsatt hur länge som helst, men Henry lät dem slippa den saken. Så småningom stod det allt klarare för honom att de ville att han skulle erkänna sig skyldig till samtliga mord där. Och gärna för honom. Efter fasorna nere i kloakerna, efter det som drabbat Belch och Victor, struntade han i allt. Jodå, sa han, visst hade han mördat sin far. Och det var helt sant. Jo, det var han som hade dödat Victor Criss och Belch Huggins. Sant det också, åtminstone ur den synvinkeln att det var han som hade fört dem ner i tunnlarna där de blivit mördade. Ja, det var han som dödade Patrick. Ja, Veronica också. Ja, den och den, ja, allesammans. Lögn alltsammans, men det spelade ju ingen roll. Någon måste ta på sig skulden. Kanske var det just därför hans liv hade sparats. Och om han vägrade …
Det där med Patricks bälte hajade han direkt. Han hade vunnit det av Patrick när de spelade skat en dag i april, upptäckt att hålen inte passade honom och slängt ner det i en byrålåda. Det där med böckerna hajade han också. För fan, de var ju som ler och långhalm, han och de båda andra, och alla tre struntade de ju lika grundligt i sina ferieläseböcker som i de ordinarie, vilket innebar att de var ungefär lika intresserade av dem som en jordekorre av steppdans. Troligen låg det väl ungefär lika många av hans böcker i deras garderober, och troligen var väl poliserna väl medvetna om den saken.
Trosorna … nej, hur Veronica Grogans trosor hade hamnat i hans madrass hade han ingen aning om.
Men han misstänkte att han visste vem – eller vad – som ordnat den detaljen.
Bäst att inte prata om sådana saker.
Bäst att bara knipa käft.
Och sålunda skickade de honom till delstatspsyket i Augusta och till slut, 1979, överfördes han till Juniper Hill, och där hade han råkat i trubbel bara en enda gång, och det berodde på att ingen förstod honom i början. Så en snubbe hade försökt släcka Henrys nattlampa. Den föreställde Kalle Anka som lyfte på sin lilla sjömansmössa och var hans säkraste skydd efter solens nedgång. För utan ljus kunde ju sakerna ta sig in. Dörrlås och trådnät stoppade dem inte. De kom inglidande som dimma. Sakerna. Och de pratade och skrattade … och ibland grep de tag i en. Håriga saker, släta och mjuka saker, saker med ögon. De saker som i verkligheten hade tagit livet av Vic och Belch när de tre i augusti 1958 jagade in småglina i tunnlarna under Derry.
Han såg sig omkring på de andra från Blå avdelningen. Där stod George DeVille, som mördat sin fru och deras fyra barn en vinternatt 1962. Georges huvud var flitigt böjt över arbetet, hans vita hår fladdrade för vinden, det rann hela tiden snor ur hans näsa och hans stora träkrucifix guppade och hoppade i takt med hans arbete med hackan. Där stod Jimmy Donlin, och allt som skrivits i tidningarna om Jimmy var att han mördat sin mor i Portland sommaren 1965, men vad som inte stått i tidningarna var att Jimmy efter mordet hade prövat en ny och originell metod att göra sig av med liket. När polisen kom hade Jimmy ätit upp mer än halva modern, inklusive hjärnan. ”Den gjorde mig dubbelt så klipsk”, hade han anförtrott Henry en kväll efter släckningsdags.
I raden bakom Jimmy jobbade den lille fransmannen Benny Beaulieu, gammal mordbrännare, lika hyperenergiskt som vanligt och sjöng, också som vanligt, en enda rad ur en låt av The Doors: ”Try to set the night on fire, try to set the night on fire, try to set the night on fire, try to …” Det där kunde gå en rejält på nerverna efter ett tag.
Bortom Benny jobbade Franklin D’Cruz, som våldtagit över åttio kvinnor innan han åkte fast med byxorna nere i Terrace Park i Bangor. Hans offer hade varit mellan tre och åttioett år gamla. Inte särskilt sparsmakad alltså, Frank D’Cruz. Och ett gott stycke bakom honom strävade Arlen Weston, som tillbringade mer tid med att drömmande studera sin hacka än med att använda den. Fogarty, Adler och John Koonz hade allesammans kört med tjugofemcentar-rullen-i-näven-knepet på Weston för att försöka övertyga honom om att han nog kunde röra sig lite snabbare, och en dag hade Koontz kanske slagit till lite för hårt, eftersom det rann blod inte bara ur Arlen Westons näsa utan också ur hans öron och han fick en konvulsion under natten. Ingen stor en, bara en liten. Men alltsedan dess hade Arlen drivit allt längre in i sitt eget inre mörker och var nu ett helt hopplöst fall, nästan helt bortkopplad från världen.
Och bortom Arlen kom …
”Kan du tänka dig att ta upp hackan eller ska jag hjälpa dig lite till, Henry?” gläfste Fogarty, och Henry återgick till jobbet. För han ville inte sluta som Arlen Weston.
Snart började rösterna igen. Men den här gången var det nya röster som viskade från spökmånen, rösterna av de ungar som var den yttersta orsaken till att han hade hamnat här.
Du kunde ju inte ens fånga en tjockis som jag, Bowers, viskade en röst. Och nu är jag rik och du går här och hackar. Ha-ha-ha på dig, ditt arma rövhål.
B-b-bowers, du s-s-skulle inte kunna l-l-löpa i fatt en skö-skö-sköldpadda ens! Har du läst n-n-några goda böcker möh-m-medan du s-s-suttit där? Själv har jag söh-söh-skrivit en massa! Jag är rik som ett töh-töh-troll och d-d-du sitter på J-j-juniper Hill! Skratt skratt, ditt m-m-misslyckade rövhål!
”Håll käften”, viskade Henry åt spökrösterna, jobbade snabbare med hackan och började rensa bort ärtplantorna och ogräset igen. Svetten rann utför hans kinder som tårar. ”Vi kunde ha tagit er”, sa han. ”Vi kunde ha gjort det.”
Vi stängde ju in dig, ditt skithål, skrattade en ny röst. Du jagade mig men fick aldrig tag i mig, och jag blev rik också. Väldigt rik, Bananen lilla!
”Håll käften”, mumlade Henry och jobbade på. ”Håll käften bara.”
Du hade allt bra gärna velat dra ner byxorna mina, Henry, inte sant? kom en ny, retfull röst. Taskigt för dig. Jag lät dem dra över mig allesammans, jag var ett riktigt litet luder, men nu är jag rik jag också och vi är tillsammans igen här allesammans och knullar och har oss igen, men du skulle inte klara det ens om jag släppte till för dig, för du kan inte få den att stå längre, så skratt skratt, Henry, skratt skratt åt HELA dig …
Han hackade som en galning, så att ogräs och jord och ärtplantor flög åt alla håll; spökrösterna från spökmånen var mycket starka nu, ekade och flög omkring i hans skalle, och Fogarty kom springande mot honom, ilsket bölande, men Henry hörde honom inte. Eftersom rösterna var starkare.
Du kunde ju inte ens få tag på en liten nigger som jag? kom en ny hånfull spökröst. Vi dräpte ju er nästan i stenkriget! Vi mördade er, för fan. Skratt skratt, ditt rövhål. Skratt skratt åt hela dig.
Och sedan babblade de i munnen på varandra, skrattade åt honom, kallade honom Bananen, frågade hur han gillade de elchocker han fått när han kom dit till Röda avdelningen, frågade honom om han trivdes här på J-j-juniper Hill, frågade och skrattade, skrattade och frågade, och Henry släppte sin hacka och började skrika vilt mot spökmånen på den blå himlen, och först skrek han i vilt raseri, och sedan förvandlades månen själv och blev till clownens ansikte, och dess ansikte var ruttnande och koppärrigt ostvitt, och ögonen var tomma hålor, och dess röda, blodiga grin blev ett leende så oanständigt okonstlat och naivt att det var helt outhärdligt, och då började Harrys skrik förvandlas och han skrek inte längre i vrede utan i mördande skräck, och nu talade clownens röst från månen och det den sa var Du måste ta dig tillbaka dit, Henry. Du måste ta dig tillbaka och avsluta jobbet. Du måste ta dig tillbaka till Derry och döda dem allesammans. Åt mig. Åt …
Och sedan tröttnade Fogarty, som stått där bredvid Henry och skrikit åt honom i närmare två minuter (medan de andra patienterna stod i sina rader, med hackorna i händerna som komiska fallosar, och med uttryck som kanske inte var direkt intresserade, men ändå verkade, ja, nästan tankfulla, som om de förstod att detta alltsammans var en del av det mysterium som placerat dem här, att Henry Bowers plötsliga anfall av stora skälvan i West Garden var intressant inte bara ur fackmässig synvinkel), sedan tröttnade Fogarty på att skrika och gav Henry en rejäl smäll med tjugofemcentarrullen i näven och Henry föll rätt ner och clownens röst följde honom ner i denna skrämmande virvel av mörker och mässade gång på gång: Döda dem alla, Henry, döda dem alla, döda dem alla, döda dem alla.
Henry Bowers låg vaken.
Månen hade gått ner och han var verkligen tacksam för den saken. Månen var mindre spöklik på natten, mer verklig, och han var säker på att han skulle dö av skräck om han fick se det där skrämmande clownansiktet i skyn, glidande fram över höjder och skogar och fält.
Han låg på sidan och stirrade intensivt på sin nattlampa. Kalle Anka var utbränd för länge sedan och hade efterträtts av Musse Pigg och Mimmi som dansade en snabb polka; och när de var utslitna hade de ersatts av det grönlysande ansiktet hos Oscar Grinvarg från ”Sesame Street”, och i slutet av förra året hade Oscars ansikte efterträtts av Fozzie Björn från samma program. Henry hade mätt sin inspärrnings år i utbrända nattlampor i stället för att mäta dem i kaffeskedar.
Exakt klockan 02.04 den trettionde maj slocknade hans nattlampa. Han stönade till lite, men det var allt. Det var Koontz som vaktade Blå avdelningens dörr den natten – Koontz som var den värste av dem allesammans. Värre än till och med Fogarty, som hade slagit Henry så hårt i eftermiddags att han knappt kunde röra på huvudet nu.
Runt omkring honom sov avdelningens andra inhysningar. Benny Beaulieu sov fjättrad med elastiska band. Han hade fått tillstånd att se en repris av ett ”Emergency”-avsnitt på teven i vaktrummet när de kom in från ogräsrensningen och hade vid sextiden börjat runka stup i ett, vilt skrikande: ”Try to set the night on fire! Try to set the night on fire! Try to set the night on fire!” Då hade han fått sedativ, och det lugnande medlet hade verkat i så där en fyra timmar, och sedan hade han börjat igen vid elvatiden när Elavilet slutade verka och kört så hårt med sin stackars grej att det sipprat fram blod mellan fingrarna, hela tiden skrikande: ”Try to set the night on fire!” Så de pumpade i honom mer lugnande medel och band honom vid sängen. Nu sov han, och det snipiga lilla ansiktet präglades i det dunkla ljuset av ett allvar som kunde ha anstått en Aristoteles.
Från alla möjliga håll kom ljuden av dämpade snarkningar och väldiga timmerstocksdragningar, av grymtningar och en och annan fjärt. Henry kunde utan svårighet identifiera Jimmy Donlins andning; den var helt omisskännlig, trots att Jimmy sov fem sängar längre bort. De där snabba och lite visslande andetagen fick av någon orsak alltid Jimmy att tänka på en symaskin. Från andra sidan dörren ut till hallen kom ljudet från Koontz teve, dämpad till låg volym. Henry var medveten om att Koontz säkert satt och lyssnade till senaste nytt på Kanal 38, drack Texas Driver och åt sin nattmat. Koontz var väldigt förtjust i smörgåsar med tjockt med jordnötsmör och bermudaslökar. När Henry fick veta det hade han ryst till och tänkt: Och så påstår de att alla galningar sitter inlåsta.
Den här gången kom rösten inte från månen.
Den här gången kom den från någonstans under sängen.
Henry kände igen den genast. Det var Victor Criss röst, han som fått huvudet avslitet någonstans under Derry för tjugosju år sedan. Fått det avslitet av Frankensteins monster. Henry hade sett det hela den gången, och efteråt hade han sett monstrets ögon röra på sig och känt hur dess vattnigt gula blick riktades mot honom själv. Jo, Frankensteins monster hade dödat Victor, och sedan hade det dödat Belch också, men här hade vi alltså Vic igen, som en nästan spöklik repris av något svartvitt program från det härliga femtiotalet, då presidenten var skallig och Buickbilarna hade hyttventiler.
Och nu när det alltså hänt, nu när rösten hört av sig, upptäckte Henry att han var lugn och helt orädd. Att han rent av kände sig lättad. ”Henry”, sa Victor.
”Vic!” utbrast Henry. ”Vad gör du under min säng?”
Benny Beaulieu snörvlade och mumlade i sömnen. Jimmys prudentliga, nasala symaskinsandning upphörde för ett ögonblick. Där utanför skruvade Koontz ner volymen på sin lilla Sony, och Henry kunde nästan se honom, med huvudet på sned och ena handen på volymknappen, medan den andra handens fingrar rörde vid cylindern som han hade liggande i den vita rockens högerficka – rullen med tjugofemcentare.
”Du behöver inte tala högt, Henry”, sa Vic. ”Det räcker med att du tänker för att jag ska höra dig. Och de andra kan inte höra mig alls.”
Vad vill du, Vic? frågade Henry.
Det dröjde innan det kom något svar och Henry undrade om Vic gett sig av igen. Utanför dörren skruvade Koontz upp volymen på sin teve igen. Strax efteråt skrapade det till under sängen och resårerna gnisslade lite när en mörk skugga arbetade sig fram där nere. Vic såg upp mot honom och flinade muntert. Henry flinade nervöst tillbaka. Gamle Vic var själv lite lik Frankensteins monster nu för tiden. Han hade ett ärr runt halsen som såg ut som en reptatuering. Henry undrade om det var där han fått huvudet påsytt igen. Ögonen hade en underlig grågrön färg och det verkade som om hornhinnorna flöt på något vattnigt, klibbigt ämne.
Vic var fortfarande tolv år gammal.
”Jag vill detsamma som du”, sa Vic. ”Jag vill ge dem betalt för gammal ost.”
Betalt för gammal ost, sa Henry Bowers drömmande.
”Men du måste härifrån för att kunna göra det”, sa Vic. ”Du måste tillbaka till Derry. Jag behöver dig, Henry. Vi behöver dig allesammans.”
Men de kan inte skada er, sa Henry, medveten om att han talade till fler än Vic.
”Så länge de bara halvtror kan de inte skada mig”, sa Vic. ”Men det har förekommit en del illavarslande tecken, Henry. Och vi trodde ju inte att de kunde vara något hot mot oss då heller. Men tjockisen klarade sig undan dig i The Barrens. Tjockisen och Storkäften och brallisen klarade sig undan oss den där gången efter bion. Och stenkriget, när de räddade niggern …”
Snacka inte om det där! skrek Henry åt Vic, och för ett ögonblick trädde den fräna, diktatoriska hårdhet som gjort honom till deras ledare fram i hans röst igen. Men redan i nästa ögonblick skruvade han på sig i rädsla för att Vic skulle göra honom något illa – för nu när Vic var spöke kunde han så klart göra precis vad han ville – men Vic bara flinade lite.
”Jag kan ta hand om dem om de tror bara till hälften”, sa han, ”men du är en levande varelse, Henry. Så du kan komma åt dem vare sig de tror eller halvtror eller inte tror alls. Du kan ta dem en och en eller alla på en gång. Du kan ge dem betalt, allesammans.”
Ge dem betalt, upprepade Henry. Men sedan såg han villrådigt på Vic. Men jag kan inte ta mig härifrån, Vic. Det är galler för fönstren och det är Koontz som har vakten i natt. Koontz är den värste av dem allesammans. Men i morgon natt, kanske …
”Oroa dig inte för Koontz”, sa Vic och reste sig. Henry såg att han fortfarande bar samma jeans som han hade haft på sig den dagen, och att de var alldeles nersmetade med mer eller mindre intorkad skit från kloakerna. ”Honom tar jag hand om.” Han sträckte fram handen.
Henry tvekade lite, men tog den sedan och de började gå mot dörren och teveljuden. De var nästan framme vid dörren när Jimmy Donlin, han som ätit sin mors hjärna, vaknade. När han upptäckte Henrys nattlige besökare spärrade han upp ögonen. Det var ju hans mor som gick där! Underklänningen hängde ner någon centimeter under kjolkanten, så som den alltid hade gjort. Hennes hjässa var helt borta. De fasansfullt röda ögonen rullade och spände blicken i honom, och när hon grinade åt Jimmy såg han läppstiftsfläckarna på de gula hästtänderna, nu som då. Han började skrika: ”Nej, mamma! Nej, mamma! Nej, mamma!”
Teven tystnade genast och redan innan de andra börjat röra på sig slet Koontz upp dörren och skrek: ”Okej, din jävla röv, har jag aldrig slagit huvudet av dig förr så ska jag fan ta mig göra det nu. För nu får det vara nog.”
”Nej, mamma! Nej, mamma! Snälla mamma! Nej, ma…”
Koontz kom instörtande, och det första han såg var Bowers, som stod där lång och med ölmage och tämligen löjlig i sitt långa ylleunderställ; den lösa huden verkade degig i ljuset som lyste in från korridoren. Sedan såg han åt vänster och vrålade ut två lungvolymer tyst spunnet glas. För bredvid Bowers stod en varelse klädd i clowndräkt. Den verkade vara omkring två och en halv meter lång. Dess dräkt var silverfärgad, med apelsinfärgade pomponger där fram. På fötterna hade den ett par löjliga och alldeles för stora skor. Men varelsens huvud var inget människohuvud och inget clownhuvud. Det var huvudet av en dobermannpinscher, det enda djur på Guds gröna jord som John Koontz verkligen var rädd för. Dess ögon var röda och den mjuka nosen var uppdragen så att de stora, vita tänderna syntes.
Ett rör med tjugofemcentare föll från Koontzs stelnande fingrar och rullade över golvet och in i ett hörn. Dagen därpå skulle Benny Beaulieu, som sov hela tiden detta pågick, hitta myntcylindern och gömma den i skåpet vid fotänden. Pengarna räckte till cigaretter – riktiga ciggar, inte handrullade – för en hel månad.
Koontz drog in luft för ett nytt skrik medan clownen närmade sig honom.
”Dags att börja cirkusen”, skrek clownen med morrande röst, och dess vitbehandskade händer lade sig på Koontz axlar.
Men händerna i de där handskarna kändes som tassar.
För tredje gången denna dag – denna långa, långa dag – gick Kay McCall fram till telefonen.
Och nu kom hon längre än hon gjort de båda förra gångerna; nu väntade hon tills någon tog luren i andra änden och en frisk och nyter irländsk polisröst sa: ”Sixth Streets polisstation, försteassistent O’Bannon, och vad kan jag stå till tjänst med?” innan hon lade på luren igen.
Det här klarar du ju jättefint! Herregud! Så där vid åttonde eller nionde försöket har du säkert kommit så långt att du kan tala om för honom vad du heter.
Hon gick ut i köket och blandade en svag whisky och soda åt sig, även om hon var medveten om att det nog inte var så lyckat ovanpå den Darvon hon tagit. Hon kom att tänka på en gammal folkvisa från sin ungdoms högskolecafeteria – Got a headful of whisky and a bellyful of gin! Doctor say it kill me but he don’t say when – och skrattade skevt och kantigt. En spegel löpte fram längs barens övre kant. Och när hon såg sin spegelbild i den upphörde hon tvärt att skratta.
Vem är den där kvinnan?
Ena ögat nästan igenmurat av en blåtira.
Vem är den där misshandlade kvinnan?
Näsa i samma färg som näsan hos en gammal alkis som tankat gin i trettio år eller mer, svullen till nästan groteska proportioner. Vem är den där misshandlade kvinnan som ser ut som de som släpar sig till kvinnohusen, sedan de äntligen blivit rädda nog eller modiga nog eller helt enkelt tillräckligt förbannade för att lämna mannen som misshandlar dem, som systematiskt misshandlat dem vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in?
Långt ytligt sår på ena kinden.
Vem är hon, Kay-Bird?
Ena armen i band.
Vem? Är det kanske du? Kan det vara du?
”Här är hon … miss Amerika”, sjöng hon och ville att hennes röst skulle låta tuff och cynisk. Och det gick bra i början, men på sjunde stavelsen blev rösten ett slags kvitter och på den åttonde brast den. För den var inte någon tuff röst. Den var en rädd röst. Hon var medveten om det. Hon hade varit rädd förr och alltid kommit över det. Men hon misstänkte att det skulle dröja länge innan hon kom över detta.
Läkaren som tagit hand om henne i ett av de små båsen på akutmottagningen vid Sisters of Mercy, en knapp kilometer från hennes bostad, hade varit ung och riktigt snygg. Under andra omständigheter skulle hon kanske ha lekt (eller inte bara lekt) med tanken på att försöka få hem honom till sig och ta honom med på en sexuell världsomsegling. Men hon hade inte känt sig det minsta kåt. Smärta var ingen bra grogrund för kåthet. Inte rädsla heller.
Han hette Geffin och hon gillade inte hans sätt att stirra på henne. Han tog en liten vit pappersbägare, fyllde den till hälften med vatten, tog upp ett cigarettpaket ur skrivbordslådan och bjöd henne.
Hon tog en och han tände den åt henne. Han måste jaga cigarettspetsen med tändstickan ett par sekunder, eftersom hennes hand skakade. Efteråt kastade han tändstickan i bägaren. Fssss.
”En underbar vana”, sa han. ”Inte sant?”
”Oral fixering”, svarade Kay.
Han nickade och det blev tyst. Och han fortsatte att stirra på henne. Hon fick en känsla av att han väntade sig att hon skulle börja gråta, och det fick henne att ilskna till eftersom hon kände att hon mycket väl kunde börja gråta. Och hon avskydde när någon anade sig till hennes känslor innan hon själv var klar över dem, och allra mest om det var en man som gjorde det.
”Pojkvän?” frågade han till slut.
”Jag vill helst inte tala om det.”
”Nehej.” Han rökte och såg på henne.
”Talade er mamma aldrig om för er att det är oartigt att stirra?”
Hon ville att det skulle låta hårt och fränt, men i stället lät det som en vädjan: Sluta upp att stirra på mig, jag vet hur jag ser ut, jag har sett mig i spegeln. Den tanken följdes av en annan, en som Beverly säkert fått känna på mer än en gång, den att den värsta misshandeln var den som drabbade en invärtes, där man kunde råka ut för något som skulle kunna kallas inre psykiska blödningar. Hon visste hur hon såg ut, jodå. Och än värre var att hon också visste hur det kändes. Hon kände sig feg. En rent äcklig känsla.
”Det här säger jag bara en gång”, sa Geffin, med sin djupa, behagliga röst. ”När jag jobbar på akuten – tar mitt skift i Sisyfosgänget, så att säga – får jag in så där ett par dussin misshandlade kvinnor i veckan. Och kandidaterna får ta hand om ett par dussin till. Så ni ser telefonen här på skrivbordet. Och jag ser er gärna på en tiocentare. Så gör mig den glädjen att ringa polisen på Sixth Street, ge dem ert namn och adress och tala om vad som hänt och vem som gjorde det. Sedan lägger ni på igen och jag hämtar whiskyflaskan jag har stående i arkivskåpet – enbart för medicinska ändamål, givetvis – och så skålar vi på saken. Eftersom jag anser – fast det är ju förstås bara min personliga åsikt – att den enda livsform som är lägre än en man som misshandlar en kvinna är en syfilissjuk råtta.”
Kay log lite blekt. ”Visst uppskattar jag ert erbjudande”, sa hon, ”men ber ändå att få avstå. Åtminstone för tillfället.”
”Okej”, sa han. ”Men ta en ordentlig titt på er själv i spegeln när ni kommer hem, ms McCall. Vem det än var, så gjorde han tydligen sitt bästa.”
Då kom gråten. Hon kunde inte annat.
Tom Rogan hade ringt vid tolvtiden dagen efter att hon vinkat av Beverly och frågat om Kay möjligen haft kontakt med hans fru. Han hade låtit lugn och inte det minsta upprörd. Kay förklarade att hon inte hade träffat Beverly på närmare två veckor. Varpå Tom tackade henne och lade på luren.
Vid ettiden ringde det på dörren när hon satt och skrev i sitt arbetsrum. Hon gick bort till ytterdörren.
”Vem är det?” frågade hon.
”Cragins blomsterhandel, ma’am”, sa en gäll röst, och så dum var hon att hon inte insåg att det var Tom med rösten i falsett, så dum att hon trott att Tom gett upp så lätt, så att hon hakat av säkerhetskedjan innan hon öppnade dörren.
Men in kom han alltså och hon hade inte hunnit längre än till: ”Ut härif…”, när Toms näve kom flygande någonstans ifrån och träffade mitt på högra ögat, murade igen det och sände en blixt av outhärdlig smärta genom hennes huvud. Hon hade raglat baklänges genom hallen, trevat och gripit efter stöd för att inte falla – en utsökt vas för en enda ros som fallit i golvet och slagits sönder mot plattorna, en klädbetjänt som vält omkull. Hon snubblade över sina egna fötter när Tom stängde ytterdörren efter sig och började gå mot henne.
”Ut härifrån!” skrek hon åt honom.
”Så snart du har talat om för mig var hon finns någonstans”, sa Tom och gick hallen fram mot henne. Hon var vagt medveten om att Tom såg ganska illa medfaren ut – fruktansvärt illa tilltygad var väl rent av det rätta ordet – och kände en vag men rasande glädje stiga inombords. Vad Tom än hade gjort med Bev, så verkade det åtminstone som om hon hade återgäldat det med ränta. I varje fall hade det ju räckt för att hålla honom borta från henne en hel dag – och fortfarande såg han ju ut som om en sjukhussäng vore hans rätta plats här i livet.
Men samtidigt formligen utstrålade han ondska och raseri.
Kay tog sig upp på fötter igen och backade vidare och höll hela tiden ögonen på honom, så som man håller ögonen på ett vilddjur som rymt ur sin bur.
”Jag har ju redan talat om för dig att jag inte har träffat henne på ett par veckor och det är den enkla sanningen”, sa hon. ”Och nu försvinner du genast härifrån innan jag ringer polisen.”
”Jag vet ju redan att ni måste ha träffats”, sa Tom. Hans svullna läppar försökte åstadkomma ett elakt leende. Hon kunde konstatera att hans tänder verkade kantiga och ojämna. En del av framtänderna hade slagits tvärt av. ”För här ringer jag alltså dig och frågar om du vet var Bev håller hus. Och du svarar att du inte har sett röken av henne på ett par veckor. Men inte en fråga, inte ett ont ord från din sida, trots att jag mycket väl vet att du hatar mig. Så var finns hon alltså, din satans fitta? Ut med språket nu!”
Då gjorde Kay en snabb helomvändning och satte full fart mot hallens andra ände för att försöka ta sig in i vardagsrummet, dra igen de båda skjutdörrarna av mahogny och regla dem. Hon hann också dit före honom – han haltade ganska svårt – men innan hon hunnit dra igen dörrarna hade han lyckats tränga sig in mellan dem och lyckades med en kraftansträngning pressa sig igenom. Hon försökte fly vidare, men han fick tag i hennes klänning och ryckte till så hårt att hela ryggen slets upp ända ner till midjan. Det var din egen fru som designade den klänningen, ditt as, tänkte hon inkonsekvent, och sedan svängde han henne runt.
”Var är hon?”
Kay förde upp ena handen i ett hårt slag som vräkte hans huvud bakåt så att såret på vänstra sidan av hans ansikte började blöda igen. Han svarade med att grabba tag i hennes hår och dra hennes huvud framåt rakt mot hans andra, knutna näve. Ett ögonblick kändes det som om hennes näsa hade exploderat. Hon skrek, drog efter andan för att skrika på nytt och höll på att kvävas av sitt eget blod. Vid det här laget var hon uppfylld av ren skräck. Aldrig tidigare hade hon ens kunnat ana att det kunde finnas så mycket skräck i hela den stora vida världen. Den där tokige dåren tänkte ju tydligen ta livet av henne.
Hon skrek och skrek och sedan dräpte han till med knuten näve rätt i maggropen och drev ut all luften ur henne så att hon bara kunde kippa efter andan. Hon började hosta och flämta samtidigt, och ett skräckfyllt ögonblick trodde hon att hon skulle kvävas.
”Var är hon?”
Kay skakade på huvudet. ”Har inte … träffat henne”, flämtade hon. ”Polisen … det här blir fängelse … satans skithål …”
Han ryckte upp henne på fötter och hon kände hur någonting i ena axeln gav vika. Mer smärta, så skärande att hon mådde illa. Sedan svängde han henne runt, fortfarande med ett hårt grepp om hennes ena arm, och nu vred han upp armen bakom henne och hon bet sig hårt i underläppen och lovade sig själv att inte skrika mer.
”Var är hon?”
Kay skakade på huvudet.
Då slet han upp hennes arm igen, med sådan kraft att han stönade själv. Hans varma andedräkt flåsade mot hennes öra. Hon kände hur hennes egen knutna högernäve dundrade mot hennes vänstra skulderblad och skrek på nytt när den där skadan i hennes axel gav efter ännu mer.
”Var är hon?”
”… vet …”
”Vad säger du?”
”Jag VET inte!”
Då släppte han henne och knuffade till henne. Hon sjönk snyftande samman på golvet, med snor och blod rinnande ur näsan. I nästa ögonblick hörde hon ett nästan musikaliskt krasande ljud, och när hon såg sig omkring stod Tom lutad över henne. Han hade slagit av halsen på en annan vas, en kristallvas från Waterford, och stod nu med vasen i högsta hugg och den sönderslagna halsen bara några centimeter från hennes ansikte. Hon stirrade som hypnotiserad på den.
”Nu”, sa han, och orden kom som små flämtningar och stötar av varm luft, ”är du så god och talar om för mig vart hon har tagit vägen, för annars lär du få plocka upp ditt ansikte från golvet bit för bit. Du har tre sekunders betänketid, kanske lite mindre. Det känns alltid som om tiden gick fortare när jag är förbannad, nämligen.”
Mitt ansikte, tänkte hon, och det var den tanken som till slut fick henne att ge upp … eller bryta samman, om man föredrar det uttrycket. Detta mänskliga monsters hot om att skära sönder hennes ansikte med vasens trasiga hals.
”Hon for hem”, snyftade Kay. ”Till sin gamla hemstad. Derry. Det är en stad borta i Maine någonstans.”
”Och hur tog hon sig dit?”
”Hon tog en b-b-buss till Milwaukee och skulle ta flyget därifrån.”
”Den där sketna lilla pottan!” skrek Tom och rätade på sig. Han började gå runt i en stor halvcirkel utan mål och körde händerna genom håret så att det stod rätt upp i underliga toppar och virvlar. ”Den satans fittan, den jävla pottan, den jävla förbannade kuttan!” Han tog upp en utsökt träskulptur av ett älskande par – som hon haft sedan hon var tjugotvå år – och kastade den i öppna spisen, där den slogs sönder i småbitar. Han såg sin egen bild i spegeln över öppna spisen och stannade ett ögonblick och stod där med vidöppna ögon, som om han sett ett spöke. Och sedan for han runt och gav sig på henne igen. Han hade tagit upp något ur fickan på sin blazer och hon upptäckte i slö förundran att det var en pocketbok han höll i handen. Dess omslag var nästan helt i svart, bortsett från titelns röda foliebokstäver och en bild av några ungdomar som stod på en brant klippa över en flod. De svarta forsarna.
”Vem är den där skiten?”
”Vem då?”
”Denbrough. Denbrough.” Han viftade otåligt med boken framför hennes ansikte och slog plötsligt till henne med den. Kinden flammade upp i mattröd smärta, som glödande ugnskol. ”Vem är det?”
Hon började fatta.
”De var kamrater och lekte ihop som barn. Växte upp i Derry båda två.”
Han lappade till henne med boken på nytt, nu från andra hållet.
”Snälla Tom”, snyftade hon. ”Slå mig inte mer.”
Han drog fram en vacker tidigamerikansk stol med tunna, graciösa ben till henne, vände på den och satte sig. Hans lyktgubbeansikte blickade ner på henne över stolsryggen.
”Nu hör du på mig”, sa han. ”Nu hör du noga på vad gamle farbror Tommy har att säga. Klarar du det, din satans behåbrännare?”
Hon nickade. Hon kände den heta kopparsmaken av blod nere i strupen. Det sved som eld i axeln. Hon hoppades att axeln bara var ur led och inte bruten. Men det var ändå inte det värsta. Mitt ansikte, han tänkte karva sönder mitt ansikte …
”Ringer du polisen och anmäler mig så förnekar jag blankt att jag har varit här. Och du kan inte bevisa ett jävla dugg. Hemhjälpen har sin lediga dag och vi är ute och är tvåsamma båda två. Fast nu kan de ju förstås arrestera mig lik förbannat, för allt är ju möjligt här i livet, inte sant?”
Hon kom på sig med att nicka på nytt, som om hennes huvud var fästat vid ett snöre.
”Just det, allt är möjligt. Och skulle det bli så, så ställer jag bara borgen och far raka vägen tillbaka hit. Och efteråt kommer de att hitta dina tuttar på köksbordet och dina ögon i akvariet. Hajar du? Fattar du vad gamle farbror Tommy säger?”
Kay brast i gråt igen. Det där snöret hennes huvud var fästat vid fungerade fortfarande; hennes huvud guppade upp och ner hela tiden.
”Men varför?”
”Vadå varför? Jag … Jag fattar inte …”
”Försök tänka, för helvete! Varför for hon tillbaka dit?”
”Det vet jag faktiskt inte!” nästan skrek Kay.
Han viftade med den sönderslagna vasen mot hennes ansikte.
”Det är sant, jag vet inte”, sa hon lågt. ”Snälla du. För det talade hon aldrig om för mig. Gör mig inte mer illa, är du snäll.”
Han kastade vasen i papperskorgen och reste sig.
Han gick sin väg utan att se sig om, med sänkt huvud, en stor hasande människobjörn.
Hon skyndade efter honom och låste dörren. Störtade vidare ut i köket och låste köksdörren. Sedan vilade hon ett ögonblick och haltade därefter uppför trappan (så snabbt hennes värkande mage tillät) och låste de franska fönstren som ledde ut till verandan på övervåningen – det var ju inte helt otänkbart att han kunde få för sig att klättra uppför någon av pelarna och ta sig in igen den vägen. Visst var han illa däran, men samtidigt var han ju också uppenbart vansinnig.
Sedan gick hon för första gången till telefonen, men mindes just när hon lade handen på luren vad han sagt innan han gick.
Ställer jag bara borgen och far raka vägen tillbaka hit … dina tuttar på köksbordet och dina ögon i akvariet.
Hon drog snabbt åt sig handen.
I stället gick hon till badrummet och såg på sin droppande tomatnäsa, den stora blåtiran. Hon grät inte. Den skam och fasa hon kände låg för djupt för tårar. Bev, jag kämpade emot så gott jag kunde, tänkte hon. Men mitt ansikte – han sa att han skulle karva sönder mitt ansikte …
Det fanns Darvon och Valium i medicinskåpet. Hon funderade på vilken sort hon skulle ta och tog till slut en av varje. Och sedan for hon till Sisters of Mercy för att bli omplåstrad och där träffade hon den store doktor Geffin, som just nu var den ende man hon över huvud taget kunde komma på som hon inte med nöje skulle ha utplånat från jordens yta.
Och därifrån hem igen, hem igen, jiggety-jog.
Hon gick fram till sovrumsfönstret och tittade ut. Solen stod nere vid horisonten nu. Borta på östkusten måste det vara skymning vid det här laget – i Maine måste klockan vara närmare sju.
Hur du ska göra med polisen kan du bestämma senare. Det viktigaste just nu är att varna Beverly.
Det skulle ha varit fan så mycket enklare, tänkte Kay, om du bara hade talat om för mig var du tänkte ta in någonstans, Beverly, min kära. Fast det visste du väl inte själv, antar jag.
Hon hade slutat röka för två år sedan, men hade ett paket Pall Mall liggande i en skrivbordslåda för akuta nödsituationer. Hon knäppte ut en cigarett ur paketet, tände den och gjorde en grimas. Senaste gången hon rökt en cigarett ur det här paketet hade varit någon gång kring december 1982, och den här pinnen kändes unknare än debatterna i Illinois delstatssenat. Men hon rökte i alla fall, med ena ögat halvblundande mot röken och det andra bara halvblundande, klart slut. Med benäget bistånd av Tom Rogan.
Mödosamt och med vänster hand – fanskapet hade ju vridit hennes högra hand ur led – slog hon numret till nummerupplysningen i Maine och bad om namn och telefonnummer till samtliga hotell och motell i Derry.
”Det lär nog ta en bra stund, ma’am”, sa kvinnan tvekande.
”Ännu längre än vad du tror, syster”, sa Kay. ”För jag blir tvungen att skriva ner alltsammans med vänster hand. Eftersom den högra är på semester.”
”Det är inte brukligt att …”
”Hör på nu”, sa Kay, i tämligen vänlig ton. ”Jag ringer från Chicago och måste försöka få tag på en kär väninna som just har lämnat sin make och rest till Derry, där hon växte upp. Och hennes make vet vart hon har rest. Han tvingade ur mig den uppgiften genom att utsätta mig för kvalificerad misshandel. Och mannen är psykopat. Så hon måste få besked om att han är i antågande.”
Det blev tyst länge, men sedan sa flickan i upplysningen med klart mänskligare röst: ”Mig förefaller det som om det nummer du främst behöver skulle vara numret till Derrypolisen.”
”Visst, och du får gärna ge mig det numret också. Men först och främst måste hon varnas”, sa Kay. ”Och …” Hennes tankar gick till såren på hans kinder, bulan i pannan, den på tinningen, hältan, de svullna läpparna. ”Och kanske räcker det rent av med att hon får veta att han är i antågande.”
En ny, lång tystnad.
”Är du kvar, syster?” frågade Kay.
”Arlington Motor Lodge”, sa flickan, ”643-8146. Bassey Park Inn, 648-4083. Bunyan Motor Court …”
”Kan du ta det lite saktare?” frågade hon och skrev furiöst. Hon såg sig om efter ett askfat, hittade inget och fimpade cigaretten på läskpapperet. ”Okej då, kör vidare”, sa hon.
”Clarendon Inn …”
Femte försöket gav åtminstone napp. Beverly Rogan bodde på stadshotellet. Men tyvärr var hon inte inne. Så Kay lämnade sitt namn och nummer och en hälsning till Beverly att ringa genast när hon kom tillbaka till hotellet, hur sent det än blev.
Portiern upprepade meddelandet. Och sedan gick Kay upp och tog ytterligare en valium. Lade sig och väntade på att sömnen skulle komma. Det han sa om mitt ansikte … jag klarade det bara inte. Ring så fort du kan, Beverly. Så snart du kommer in. Och var på din vakt mot den där galningen du är gift med.
Den där galningen Bev var gift med hade klarat förbindelser och anslutningar bättre än Beverly hade gjort dagen innan, eftersom han startat från O’Hare, själva navet för trafikflyget i hela Förenta staterna. Under flygturen hade han gång på gång studerat det lilla som stod att läsa om författaren på De svarta forsarnas baksida. Vad man fick veta var att William Denbrough var från New England och hade skrivit ytterligare tre romaner (som samtliga fanns att köpa i pocketutgåvor från Signet, enligt vad man tjänstvilligt påpekade). Han var gift med skådespelerskan Audra Phillips och paret var bosatt i Kalifornien, där han arbetade på en ny roman. Tom noterade att pocketupplagan av De svarta forsarna kommit år 1976 och förmodade att karln måste ha skrivit åtskilligt fler romaner sedan dess.
Audra Phillips … visst hade han väl sett henne på bio? Han fäste sig sällan vid skådespelerskor – en bra film betydde för Tom en deckare, en thriller eller en monsterfilm – men om den här bruden var den han trodde, så hade han faktiskt lagt märke till henne för att hon var så lik Beverly: långt rött hår, gröna ögon, tuttar som man inte glömde i första taget.
Han rätade lite på sig, slog pocketboken mot ena benet och försökte strunta i värken i huvudet och i munnen. Jo, det stämde. Audra Phillips var den där rödhåriga med de snygga pattarna. Han hade sett henne i en Clint Eastwood-film och sedan något år senare i en skräckhistoria som hette Kyrkogårdsmånen. Beverly hade varit med den gången, och då hade han på vägen ut sagt något till henne om att den där skådespelerskan och hon var väldigt lika. ”Det tycker jag nog inte”, hade Bev svarat. ”Jag är längre än hon och hon är snyggare än jag. Och hennes hår är mörkare rött än mitt.” Det var allt. Han hade inte ens tänkt på den episoden i fortsättningen förrän nu.
Gift med skådespelerskan Audra Phillips …
Tom hade en del rudimentära kunskaper i psykologi, som han utnyttjat för att manipulera sin fru under alla de år de varit gifta. Och nu började en envis obehagskänsla gnaga inom honom, snarare en känsla än en medveten tanke. Den hade sin kärna i det faktum att Bev och denne Denbrough hade varit lekkamrater som barn, och att Denbrough sedan hade gift sig med en kvinna som vad Beverly än sa var rent häpnadsväckande lik Tom Rogans fru.
Vad för slags lekar hade Denbrough och Beverly lekt med varandra som barn? Ryska posten? Snurra flaskan?
Andra lekar?
Han satt där i fåtöljen och slog med boken mot benet och kände hur det började pulsera i tinningarna.
När planet landat på Bangor International Airport och han gick fram till biluthyrningsdiskarna, såg flickorna – en del i gult, andra i rött, andra i irländskt grönt – nervöst på hans illa tilltygade, hotfulla ansikte och förklarade (ännu nervösare) att de tyvärr inte hade några bilar att hyra ut, beklagar.
Varpå Tom gick till tidningskiosken och köpte en Bangortidning. Här studerade han säljannonserna, immun mot de blickar han fick från folk som passerade, och fann tre tänkbara objekt. Och samtal nummer två gav vad han var ute efter.
”Jag ser i tidningen att ni har en LTD av 76 års modell. Pris fjortonhundra.”
”Det stämmer.”
”Hör på då”, sa Tom och rörde vid plånboken i kavajfickan. Den var tjock av sedlar – sextusen dollar. ”Kom ut med den till flygplatsen, så gör vi upp affären direkt. Ni ger mig bilen och ett köpekvitto och er skära lapp. Och jag betalar kontant.”
Mannen som hade en LTD till salu var tyst lite och sa sedan: ”Fast då måste jag få behålla nummerplåtarna.”
”Visst, det är helt okej.”
”Men hur känner jag igen er, mr …?”
”Mr Barr”, sa Tom och såg på en skylt på andra sidan terminalens vestibul med texten BAR HARBOR AIRLINES GER ER HELA NEW ENGLAND – OCH VÄRLDEN! ”Jag ställer mig vid bortre entrén. Och det blir inte svårt för er att identifiera mig, eftersom mitt ansikte är rätt illa tilltygat just nu. Min fru och jag var ute och åkte rullskridskor i går och jag gick omkull och slog ansiktet i däck. Fast det kunde ju för all del ha varit värre. Det enda jag slog sönder var ansiktet. Inga brutna delar i övrigt.”
”Det var verkligen tråkigt att höra, mr Barr.”
”Jag har gott läkkött. Så kom ut med bilen bara, min gode man, så ordnar det sig.”
Och han lade på luren, gick bort till entrén och trädde ut i den varma och doftande majkvällen.
Tio minuter senare dök mannen med LTD:n fram ur senvårskymningen och avslöjade sig som en ung grabb. De kom snabbt överens; grabben klottrade ner ett kvitto som Tom stoppade ner i rockfickan utan att ens kolla det. Sedan stod han där bara och såg på medan pojken skruvade loss LTD:ns Maineplåtar.
”Vad sägs om tre dollar extra för skruvmejseln?” frågade Tom när grabben var klar.
Pojken såg fundersamt på honom ett ögonblick, ryckte på axlarna, lämnade över skruvmejseln och tog emot de tre dollarsedlarna. Det angår ju inte mig, sa axelryckningen, och Tom tänkte: Det har du verkligen rätt i, min gode unge man. Han gjorde grabben sällskap till en taxi och satte sig sedan bakom ratten i Forden.
Den var tämligen kass – växeln gnällde och gnisslade, kardanen stönade, hela kärran skramlade och bromsarna var rena skräpet. Men sådana petitesser spelade ju ingen roll. Han körde bort till långtidsparkeringen, tryckte ut en parkeringsbiljett, körde in och parkerade bredvid en Subaru som såg ut som om den hade stått där ett bra tag. Och sedan skruvade han med grabbens skruvmejsel loss Subaruns nummerplåtar och skruvade fast dem på sin egen bil. Han nynnade hela tiden han arbetade.
Klockan tio på kvällen var han på väg österut längs Väg 2, med en vägkarta över Maine liggande utvikt i passagerarsätet. Kärrans radio fungerade inte, men det spelade ingen roll. För han hade mycket att tänka på. Alla de fantastiska saker han skulle göra med Beverly när han fick tag på henne, till exempel.
För han var ända in i hjärterötterna säker på att Beverly fanns någonstans i närheten.
Och att hon rökte.
Kära flickan min, du valde fel person när du försökte jävlas med Tom Rogan. Och frågan är – exakt vad ska vi göra med dig?
Forden bökade sig fram genom natten och jagade sitt helljus, och när Tom hunnit till Newport hade han kommit på svaret på sin fråga. Han fann en fortfarande öppen diverseaffär vid stadens huvudgata, gick in och köpte en limpa Camel. Och sedan önskade innehavaren Tom en god natt, och Tom önskade honom detsamma.
Han lade limpan i passagerarsätet och startade igen. Sedan körde han långsamt Väg 7 fram och höll utkik efter sin avfart. Och här kom den – Väg 3, med en skylt HAVEN 34 DERRY 24.
Han svängde in och ökade farten. Kastade en blick på cigarettlimpan och log lite. Hans sargade ansikte såg sällsamt och spöklikt ut i det gröna ljuset från instrumentbrädan.
Köpte lite cigaretter till dig, Bevvie, tänkte Tom medan kärran rullade fram med stora bestånd av tallar och granar på båda sidor, på väg mot Derry med en fart av närmare hundra knutar. Just det, du. En hel limpa. Åt dig ensam. Och när vi träffas, älskling, ska jag tvinga dig att äta upp varenda jävla en. Och om den här typen Denbrough behöver fostras lite, så kan vi ordna den saken också. Inga problem, Bevvie. Inga problem alls.
För första gången sedan det jävla fanskapet överfallit honom och stuckit sin kos började Tom känna sig riktigt behaglig till mods.
Audra Denbrough flög första klass till Maine med en DC-10 från British Airways. Planet hade lämnat Heathrow tio i sex på eftermiddagen och hade jagat solen alltsedan dess. Solen höll på att vinna kapplöpningen – hade redan vunnit den, faktiskt – men det spelade ingen större roll. För genom en tursam slump hade hon upptäckt att British Airways flygning 23, London till Los Angeles, gjorde ett enda uppehåll för att tanka … på Bangor International Airport.
Dagen hade varit en enda galen mardröm. Freddie Firestone, producenten för Rummet på vinden, ville naturligtvis ha tag på Bill genast. Det hade varit trubbel med stunttjejen som skulle ramla nerför en trappa som Audras stand-in. Men det verkade som om stuntfolket hade sitt fack de också, och nu hade det här fruntimret stuntat slut på sin kvot för veckan eller något annat idiotiskt. Så nu krävde facket att Freddie antingen skulle stå för en rejäl extraersättning eller engagera en annan stuntkvinna till trappfallet. Problemet var bara att det inte fanns någon annan kvinna där som var tillräckligt lik Audra till kroppstypen för att kunna rycka in. Så Freddie sa till fackombudet att de i så fall fick använda en man i stället, och nog borde väl det gå bra? Hon skulle ju ändå inte falla i behå och trosor. Den kastanjebruna peruken fanns ju redan och garderobsförvaltaren kunde säkert snygga upp karln med lösbröst och lite vaddering kring höfterna. Rent av lite där bak också, om det visade sig nödvändigt.
Går bara inte, kompis, hade fackombudet svarat. Stred mot förbundets stadgar att låta en man ersätta en kvinna. Könsdiskriminering.
Freddies temperament var berömt i hela filmbranschen, och fackombudets replik hade gjort honom direkt störtförbannad. Han sa åt fackets representant, en stor, tjock karl vars kroppsodör var nästan överväldigande, att gå och knulla sig själv. Varpå fackombudet replikerade att han borde välja sina ord bättre, för annars skulle det inte bli några fler stuntscener över huvud taget. Och sedan hade han gnidit tummen och pekfingret mot varandra med en baksheesh-gest som drivit Freddie till ursinne. Fackombudet var stor och kraftig men lös i hullet; Freddie, som fortfarande spelade amerikansk fotboll så snart han fick en chans och en gång hade gjort hundra poäng i cricket, var stor och hård. Han kastade ut fackombudet, gick in på sitt kontor för att meditera och kom tjugo minuter senare ut igen, vilt skrikande efter Bill. Eftersom han ville att hela scenen skulle skrivas om, så att man kunde skippa fallet i trappan. Varpå Audra varit så illa tvungen att tala om för Freddie att Bill hade lämnat England.
”Vad säger du?” utbrast Freddie. Hans haka föll rätt ner och han såg på Audra som om han trodde att hon blivit galen. ”Vad i herrans namn säger du?”
”Han har blivit kallad hem till Staterna”, svarade hon. ”Det är vad jag säger.”
Freddie gjorde en rörelse som om han tänkte gripa tag i henne, och Audra ryggade lite förskräckt tillbaka. Freddie såg på sina händer, men körde sedan ner dem i fickorna och såg på henne i stället.
”Jag tycker också det är för jäkligt, Freddie”, sa hon lågt. ”Det tycker jag verkligen.”
Hon reste sig och hällde upp en kopp kaffe åt sig ur kannan på Freddies kokplatta, och märkte att hennes händer darrade en aning. När hon satte sig hörde hon Freddies förstärkta röst genom ateljéns högtalare, med besked till alla att gå hem eller till puben, eftersom dagens tagningar var inställda. Audra ryckte till. Där gick minst tiotusen pund rätt i slasken.
Freddie stängde av ateljéns internradio, reste sig och hällde upp en kopp kaffe han också. Sedan satte han sig igen, tog upp ett paket Silk Cut och räckte det till Audra.
Hon skakade på huvudet.
Freddie tog en cigarett, tände den och kisade på henne genom röken. ”Det här är tydligen något allvarligt”, sa han.
”Det är det”, sa Audra och gjorde sitt bästa för att behärska sig.
”Vad är det som har hänt?”
Och eftersom hon tyckte mycket om Freddie och litade hundraprocentigt på honom berättade hon allt hon själv visste för honom. Freddie lyssnade intensivt och allvarligt. Men det tog inte lång tid att berätta alltihop; det slogs fortfarande i bildörrar och bilar startade fortfarande när hon var klar.
Freddie satt tyst lite och tittade ut genom fönstret. Och sedan vände han sig mot henne och sa: ”Han måste ha fått ett nervöst sammanbrott av något slag.”
Audra skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon, ”det var inte alls så. Han verkade inte sådan.” Hon svalde och tillade: ”Man måste kanske ha sett honom för att förstå.”
Freddie log lite snett. ”Men du måste väl ändå inse att vuxna människor sällan känner sig tvungna att infria löften de gav som små. Och du har ju läst Bills böcker och vet hur ofta och gärna han skriver om barndomen och hur bra han gör det. Huvudet på spiken nästan jämt. Det där med att han skulle ha glömt allt som hände honom på den tiden är ju löjligt.”
”Ärren på hans händer”, sa Audra. ”De fanns inte där tidigare. Utan dök upp i morse.”
”Skitprat! Du hade bara inte lagt märke till dem tidigare.”
”Jag skulle ha märkt dem”, sa hon och ryckte hjälplöst på axlarna. Men hon märkte att han inte trodde på det heller.
”Men vad gör vi alltså?” frågade Freddie, och hon kunde bara skaka på huvudet. Freddie tände en ny cigarett på den gamlas glöd. ”Det där med fackombudet kan jag väl klara”, sa han. ”Inte personligen, kanske – just nu ser han mig säkert hellre i helvetet än han godkänner en enda liten stuntgrej. Men jag skickar på honom Teddy Rowland. Teddy är inte mycket att hänga i julgran, men han kan övertala vem som helst till vad som helst. Men vad händer sedan? Vi har fyra veckors tagningar kvar, och så dunstar din man helt plötsligt till Massachusetts …”
”Maine …”
Han viftade med handen. ”Någonstans däråt i alla fall. Och hur bra kommer du att klara ditt jobb utan honom?”
”Jag …”
Han lutade sig framåt. ”Jag tycker om dig, Audra”, sa han. ”Jag tycker mycket om dig. Och jag tycker om Bill också – trots röran han har ställt till med nu. Jag skulle väl tro att vi kan klara det här ändå. Om något måste ändras i manuset, kan jag säkert smälla ihop något. Det har jag gjort förr, alltför ofta nästan … Och om han sedan inte gillar resultatet, har han ju bara sig själv att skylla. Så jag klarar mig utan Bill – men dig kan jag inte klara mig utan. Så det går bara inte att du ränner i väg hem till Staterna efter din man, och du måste lova mig att köra för fullt. Klarar du det?”
”Jag vet inte.”
”Inte jag heller. Men du måste tänka på en sak. Vi kan hålla den här grejen hemlig ett tag, kanske genom hela resten av inspelningen, om du gör ditt absolut bästa och inte sviker gänget. Men om du också ger dig i väg, så går det inte att lägga locket på. Jag kan vara rätt jävlig, men jag är inte hämndlysten av naturen, så jag tänker inte komma med något snack om att om du sticker, så ska jag se till att du har satt din sista potatis i filmbranschen. Men du borde ju själv veta att om du får rykte om dig att vara den lynniga typen, så kan det sluta på just det viset. Fast det här låter väl mest som ett mästrande förmaningsprat, är jag rädd. Tar du mycket illa upp?”
”Inte alls”, svarade hon nervöst. Sanningen att säga struntade hon mer eller mindre i hans prat. Eftersom Bill var det enda hon kunde tänka på. Freddie var en mycket trevlig och sympatisk människa, men han förstod bara inte. Hur trevlig han än var, så var ju det enda han kunde tänka på i sammanhanget sist och slutligen hur detta skulle påverka hans film. Han hade ju inte sett Bills blick … eller hört honom börja stamma igen.
”Skönt”, sa han och reste sig. ”Och vad säger du om att göra mig sällskap till Hare and Hounds? Vi kan behöva ett glas båda två.”
Hon skakade på huvudet. ”Någon drink har jag definitivt inget behov av”, sa hon. ”Jag kör hem i stället och tänker igenom det här.”
”Då ringer jag efter bilen”, sa han.
”Behövs inte. Jag tar tåget.”
Han såg oavvänt på henne, med ena handen på telefonluren. ”Jag misstänker starkt att du tänker följa efter honom”, sa Freddie, ”men i så fall begår du ett stort misstag. Bill har fått damm på hattparkeringen, men under dammet är han solid som urberget. Lite städning efteråt bara, och han är i skick som ny och kommer tillbaka hit. Om han hade velat ha dig med skulle han ha sagt det.”
”Jag har inte bestämt mig ännu”, sa hon, väl medveten om att hon visst hade bestämt sig och att hon hade gjort det redan innan bilen kom och hämtade henne på morgonen.
”Ta det försiktigt nu, älskling”, sa Freddie, ”och gör ingenting som du får ångra efteråt.”
Hon kände hur han attackerade med hela kraften i sin personlighet, krävde att hon skulle ge vika, ge honom sitt löfte, göra sitt jobb och bara passivt vänta på att Bill skulle komma tillbaka … eller försvinna på nytt i det där hålet i det förflutna som han kommit från.
Hon gick fram till honom och gav honom en lätt kyss på kinden. ”Vi ses, Freddie”, sa hon.
Och sedan for hon hem och ringde British Airways och frågade om det fanns några möjligheter att ta sig till en liten stad i Maine som hette Derry med flyg. En kort tystnad följde, medan kvinnan i luren konsulterade sin dataterminal … och sedan kom beskedet, som ett tecken från himlen, att BA:s flight 23 mellanlandade för tankning i Bangor, mindre än åttio kilometer från Derry.
”Ska jag boka en plats åt er, ma’am?”
Audra slöt ögonen och såg Freddies skrovliga, oftast vänliga och mycket uppriktiga ansikte framför sig, hörde honom säga Ta det försiktigt nu, älskling, och gör ingenting som du får ångra efteråt.
Freddie ville inte att hon skulle fara, Bill ville inte att hon skulle fara, så varför skrek hennes hjärta åt henne på det viset att hon måste fara? Hon slöt ögonen. Herregud, jag känner mig ju alldeles vettvill…
”Är ni kvar i luren, ma’am?”
”Ja, boka en plats”, sa Audra, men tvekade sedan. Ta det försiktigt nu, älskling … Kanske borde hon ändå sova på saken, få lite distans mellan sig själv och dessa galenskaper. Hon började leta i sin portmonnä efter American Express-kortet.
”På planet i morgon. Första klass om ni har, men i nödfall tar jag vilken plats som helst.” Och skulle jag ångra mig kan jag ju alltid avbeställa. Och det blir väl sannolikt det jag gör. Sedan jag vaknat sund till själ och kropp och allt är klart som kristall.
Men ingenting kändes klarare morgonen därpå, och hennes hjärta var lika högröstat som dagen innan. Sömnen hade varit en enda galen gobeläng av mardrömmar. Så hon ringde Freddie, inte för att hon gärna ville tala med honom, utan för att hon tyckte att hon var skyldig honom att ringa och förklara sig. Men hon hade inte hunnit långt i sitt trevande och snubblande försök att få honom att förstå hur intensivt hon kände att Bill behövde henne, när det klickade till i luren. Han hade lagt på luren utan att säga ett ord utöver det hallå han svarade med när hon ringde.
Men på sätt och vis sa ju det där mjuka klickandet allt som behövdes sägas.
Planet mellanlandade i Bangor klockan 19.09 östkusttid. Audra var den enda passagerare som lämnade planet, och de andra såg på henne med ett slags medlidsam nyfikenhet och undrade väl förmodligen vad någon kunde ha för ärende till ett gudsförgätet ställe som detta. Audra undrade hur de skulle reagera om hon sa till dem att jag söker min make, det är den enkla orsaken. Han har återvänt till sin lilla barndomsstad här i närheten för att en gammal lekkamrat ringde honom och påminde honom om en ed han svurit men inte kom ihåg längre. Det där samtalet gjorde också klart för honom att han inte tänkt på sin döde bror en enda gång på över tjugo år. Och javisst ja, det fick honom också att börja stamma igen och gjorde att han fick tillbaka några små vita ärr i handflatorna.
Och sedan, tänkte hon, skulle tullarna som stod redo att ta emot henne vissla på männen i de vita rockarna.
Hon tog sitt enkla bagage – det verkade väldigt ensamt där det snurrade fram med karusellen alldeles solo – och gick fram mot biluthyrningen, precis som Tom Rogan skulle göra ungefär en timme senare. Och hon hade bättre tur än han; National Car Rental hade en Datsun att erbjuda.
Flickan fyllde i formuläret och Audra undertecknade det.
”Jag trodde väl det var ni”, sa flickan och frågade sedan blygt: ”Man får inte möjligen be om en autograf?”
Audra skrev sitt namn på baksidan av ett uthyrningsformulär och tänkte: Njut av den så länge du kan, flicka lilla. Om Freddie Firestone har rätt är den där namnteckningen inte värd ett ruttet lingon om fem år.
Och hon noterade lite roat att hon börjat tänka på amerikanska igen bara en kvart efter återkomsten till Staterna.
Hon fick också en vägkarta, och flickan, stjärndyrkande så att hon knappt förmådde tala, lyckades trots allt ge besked om hur man lämpligen tog sig till Derry.
Tio minuter senare var Audra på väg, och påminde sig vid varenda korsning att om hon glömde sig och började hålla till vänster skulle de få skrapa upp henne från asfalten efteråt.
Och där hon satt upplevde hon allt intensivare den värsta rädsla hon någonsin känt.
En av dessa märkliga ödets nycker, dessa sällsamma sammanträffanden som ibland kan drabba oss alla (och som hände oftare i Derry än på andra håll) hade lett till att Tom tagit in på Koala Inn vid Outer Jackson Street och att Audra tagit in på Holiday Inn; de båda motellen låg bredvid varandra och deras parkeringsplatser skildes från varandra bara av en förhöjd gångbana. Och dessutom slumpade det sig så att Audras hyrda Datsun och Toms köpta LTD stod parkerade kylare mot kylare, med bara den där gångbanan mellan sig. Och vid det här laget sov de båda två. Audra sov på sidan, tyst och stilla, medan Tom Rogan låg på rygg och snarkade så tungt att fläskläpparna fladdrade.
Henry hade legat gömd hela dagen, gömd i den kuperade terrängen längs Väg 9. Ibland sov han en stund, och ibland låg han och såg polisbilarna glida förbi som jagande hundar. Och medan Förlorarna åt lunch lyssnade Henry på rösterna från månen.
Och när mörkret föll gick han fram till vägkanten och satte upp tummen.
Och efter en stund stannade en korkad stackars sate och tog upp honom.