17 mars 1985

Svarta Fläckens brand inträffade på senhösten 1930. Såvitt jag kan bedöma satte denna eldsvåda – där min far var nära att få sätta livet till – punkt för det kretslopp av mord och försvinnanden som inträffade åren 1929–30, på samma sätt som den stora järnverksexplosionen avslutade ett annat kretslopp cirka tjugofem år tidigare. Det verkade faktiskt som om det skulle krävas ett monstruöst offer vid slutet av varje kretslopp för att stilla den fruktansvärda kraft som tycks härja här … för att sända Det i ide för så där ett kvartsekel framåt.

Men om det sålunda krävs ett sådant storoffer för att avsluta varje kretslopp, verkar det samtidigt som om det också behövs något liknande för att sätta varje nytt kretslopp i rörelse.

Som detta med Bradleyligan.

Den avrättning som drabbade dem ägde rum vid trevägskorsningen mellan Canal Street, Main Street och Kansas Street – inte långt från den plats som avbildades på det foto som började röra på sig för Bill och Richie en dag i juni 1958 – cirka trettio månader före Svarta Fläckens brand i oktober 1929… strax före det stora börsraset.

Liksom när det gäller Svarta Fläckens brand är det många Derrybor som låtsas att de inte minns vad som hände den dagen. Eller också var de borta och hälsade på släktingar. Eller också hade de tagit sig en tupplur den eftermiddagen och fick inte veta vad som hänt förrän de hörde det i radions kvällsnyheter. Eller också ljög de en helt enkelt rätt i ansiktet.

Polisens loggböcker för den dagen ger besked om att polismästare Sullivan inte ens var i staden (Visst minns jag det, sa Aloysius Nell där han satt i solskenet på solterrassen till Paulson Nursing Home i Bangor. Det var mitt första år i kåren, så det borde jag ju minnas. Han var på fågeljakt borta i väst­ra Maine. Och de hade redan höljts i lakan och burits bort när han kom tillbaka. Och han blev förbannad som en höna i ösregn, det var vad han blev, Jim Sullivan); men på en bild i en fackbok om gangsters och gangsterliv som heter Bloodletters and Badman ser man en glatt grinande man som står vid Al Bradleys sönderskjutna kropp på bårhuset, och om den mannen inte är polismästare Sullivan måste han vara Sullivans icke existerande tvillingbror.

Det var mr Keene som till slut gav mig det jag tror är den sanna versionen av denna historia – Norbert Keene, som ägde och drev Center Street Drugstore åren 1925–75. Han pratade både gärna och mycket med mig, men i likhet med Betty Ripsoms far sa han alltid åt mig att stänga av bandspelaren innan han drog i gång med någon historia – men det gjorde ingenting alls; jag kan fortfarande höra hans papperstorra röst för mitt inre öra – ännu en à capella-sångare i den förbannade kör som är Derry.

”Finns ingen orsak att inte berätta det för dig”, sa han. ”Det är ändå ingen som skulle trycka det, och ingen som skulle tro det om det ändå blev tryckt.” Han höll fram en gammaldags apotekskruka. ”Vill du ha en lakritsrem? Om jag inte minns fel var du ju förtjust i de röda remmarna, Mikey.”

Jag tog en röd. ”Var polismästare Sullivan med den gången?” frågade jag.

Mr Keene skrattade och tog själv en lakritsrem. ”Så du har funderat på den saken?” sa han.

”Ja, jag har undrat en del”, erkände jag och tuggade på den röda lakritsremmen. Jag hade inte ätit någon sådan sedan jag var grabb och sköt mina femcentare över disken till en mycket yngre och alertare mr Keene. Remmen smakade lika bra nu som den hade smakat då.

”Du är så klart för ung att minnas den gången Bobby Thomson gjorde sin home run för Giants i slutspelet 1951”, sa mr Keene. ”Du var ju bara fyra år den gången. Men några år senare hade de en artikel i tidningen om den matchen, och av den framgick att så där en miljon New York-bor gjorde anspråk på att ha suttit på åskådarläktarna den gången.” Mr Keene malde sin lakritsrem mellan käkarna och en liten mörk stråle rann ner från hans ena mungipa. Han torkade omsorgsfullt bort den med näsduken. Vi satt i det lilla kontoret innanför drugstoren, för även om Norbert Keene var åttiofem år fyllda och hade pensionerat sig vid sjuttiofem, så skötte han fortfarande böckerna åt sin sonson.

”Men när det gäller Bradleyligan har vi det rakt motsatta förhållandet!” fortsatte Keene. Han log, men leendet var kallt och cyniskt. ”På den tiden hade vi väl så där en tjugotusen människor som bodde i centrala Derry. Main Street och Canal Street hade stensatts fyra år tidigare, men Kansas Street var fortfarande obelagd. Dammade som attan hela sommaren och var rena moraset varenda mars och november. Up-Mile Hill oljegrusades i juni varje år och varenda fjärde juli pratade borgmästaren om att man snart skulle ordna med beläggning på Kansas Street, men det blev inte gjort förrän 1942. Det … men var var jag egentligen?”

”Tjugotusen som bodde i centrala Derry”, sa jag genast.

”Just det. Och av de där tjugotusen lär väl hälften ha lämnat detta jordiska, kanske ännu fler – femtio år är en lång tid. Och folk har ett lustigt sätt att dö unga här i Derry. Något i luften, kanske. Men bland dem som lever fortfarande tror jag inte att du skulle kunna finna ens ett dussin som enligt egen utsago var i stan den dagen Bradleyligan gick åt. Butch Rowden borta på köttmarknaden skulle nog erkänna att han var där – han har ett foto av en av deras bilar på väggen där han skär upp köttet. Och det är nätt och jämnt man kan se att föremålet på bilden en gång var en bil. Charlotte Littlefield har säkert en del att berätta om du kan få henne på meddelsamt humör; hon är lärare på high school, och även om hon inte kan ha varit mer än tio, tolv år den gången minns hon säkert en hel del. Carl Snow … Aubrey Stacey … Eben Stampnell … och den gamle kufen som målar de där konstiga tavlorna och super på Wally’s hela nätterna – Pickman, tror jag han heter – de minns säkert. För de var med allesammans …”

Rösten bleknade bort och han såg på lakritsremmen han hade i handen. Jag funderade på att försöka sätta fart på honom, men avstod.

Och till slut sa han: ”De flesta av de andra som var med skulle säkert direkt ljuga, precis som människor ljög och påstod att de hade suttit på läktarna och sett Bobby Thomson göra sin berömda home run. Men att folk ljög att de varit med den gången berodde på att de så gärna skulle ha velat vara med. Medan folk skulle ljuga för dig och påstå att de inte varit i Derry den dagen, därför att de innerligt önskade att de inte hade varit med. Förstår du, grabben?”

Jag nickade.

”Är du säker på att du fortfarande vill höra resten?” frågade mr Keene. ”Du verkar lite tagen redan, mr Mikey.”

”Jag vet inte”, sa jag, ”men det är nog trots allt bättre att jag får veta alltsammans.”

”Som du vill, då”, sa mr Keene milt. Detta var en dag av minnen för min del; när han sträckte fram apotekskrukan med lakritsremmarna mindes jag plötsligt ett radioprogram som mina föräldrar brukade följa när jag var liten grabb: ”Mr Keene, på jakt efter försvunna personer.”

”Nog var sheriffen där alltid. Avsikten var att han skulle ge sig ut och jaga fågel, men sedan ändrade han sig illa kvickt när Lal Machen kom in och talade om att han väntade besök av Al Bradley frampå eftermiddagen.

”Hur kunde Machen veta att Al Bradley skulle komma?”

”Det är en mäkta lärorik historia i sig själv”, sa mr Keene med samma cyniska leende som tidigare. ”Bradley var aldrig Samhällets fiende nummer ett på FBI:s tioitopplista – men han var efterlyst, sedan 1928 eller något sådant. För att visa hur duktiga de var, kanske. Al Bradley och hans bror George rånade en sex, sju banker i Mellanvästern och kidnappade sedan en bankdirektör och krävde en lösesumma. Den betalades också – trettiotusen dollar, mycket pengar på den tiden – men de mördade bankmannen lik förbannat.

Vid det laget hade Mellanvästern blivit lite hett för de ligor som höll till där, så Al och George och deras råttkull sökte sig mot nordöst, mot de här trakterna. De hyrde en stor bondgård alldeles utanför Newports stadsgräns, inte långt från den plats där Rhulin Farms ligger nu för tiden.

Det här hände under rötmånaden 1929, kanske i juli, kanske i augusti, kanske rent av i början på september … exakt när minns jag inte riktigt. De var åtta i gänget – Al Bradley, George Bradley, Joe Conklin och hans bror Cal, en irländare som hette Arthur Malloy och kallades ”Kryp-Jesus” Malloy för att han var närsynt men vägrade att ha på sig brillorna annat än när han var absolut tvungen, och Patrick Caudy, en ung grabb från Chicago som sades vara skjutgalen men vacker som en adonis. Det var två kvinnor med också – Kitty Donahue, förenad i samvetsäktenskap med George Bradley, och Marie Hauser, som var Caudys flicka men ibland gick laget runt bland männen, efter vad man fick höra berättas efteråt.

Men de utgick från en illa vald premiss när de for i väg hit, pojken min – nämligen en vanföreställning om att det var så långt bort från Indiana här att de inte löpte den minsta risk.

Här låg de sedan lågt ett tag, men tröttnade på det och bestämde sig för att gå på jakt. Och de hade massor av eldvapen, men hade lite ont om ammunition. Så den sjunde oktober kom de inkörande till Derry allesammans i två bilar. Sedan följde Patrick Caudy med de båda kvinnorna medan de shoppade i staden, och de andra männen gick till Machens sportaffär. Kitty Donahue köpte en klänning på Freese’s, och dog i den klänningen två dagar senare.

Det var Lal Machen själv som expedierade männen. Han dog 1959. För tjock, det var vad han var. Alldeles för tjock. Men det var inget fel på hans syn, och han kände igen Al Bradley i samma ögonblick han kom in, sa han. Han tyckte sig känna igen en del av de andra också, men var inte säker på Malloy förrän denne tog på sig glasögon för att titta närmare på några knivar i en glaslåda.

Al Bradley gick fram till honom och sa: ’Vi skulle vilja köpa lite ammunition.’

’Då har ni kommit till rätt ställe’, svarade Lal Machen.

Bradley gav honom en lista och Lal läste igenom den. Det där papperet försvann senare, om jag inte missminner mig, men enligt Lal var det direkt blodisande. De ville ha femhundra patroner kaliber .38, åttahundra .45, sextio .50, en kaliber som inte ens tillverkas nu för tiden, hagelpatroner för både hjort och fågel och tusen patroner kaliber .22 vardera för både karbiner och gevär. Plus – och håll i dig nu – sextontusen patroner kulspruteammunition kaliber .45.”

”Herre du milde!” utbrast jag.

Mr Keene log det där cyniska leendet igen och räckte fram apotekskrukan åt mig. Jag skakade på huvudet, men tog sedan en rem till.

”’Det här var verkligen en rejäl inköpslista, grabbar’, säger Lai.

’Äsch, vi dunstar, Al’, säger Kryp-Jesus Malloy. ’Det sa jag ju från början att det var hopplöst att komma stickande med en sådan beställning i en bondhåla som den här. Så jag föreslår att vi drar vidare till Bangor. Det är säkert lika hopplöst där, men det skulle vara skönt att komma ut och röra på sig lite.’

’Sakta i backarna nu’, säger Lal och är lugn som en filbunke. ’För så förbanne mig om jag vill avstå en sådan pangbeställning åt den där juden i Bangor. Så vad sägs om det här? Ni kan få .22-orna nu på stubben, plus fågelhaglen och hälften av hjorthaglen. Därtill hundra patroner vardera av .38-orna och .45-orna. Och resten skulle ni kunna få …’ Och där liksom kisade Lal med ögonen och knackade med ett finger på hakan, som om han räknade ut hur lång tid som skulle behövas. ’… i övermorgon. Vad sägs om det?’

Bradley drog på ett jättegrin från öra till öra och svarade att jo, det lät ju bra. Cal Conklin ville fortfarande hellre fortsätta till Bangor, men måste böja sig för majoriteten. ’En sak till bara’, säger Al Bradley till Lai. ’Om du inte är säker på att du kan få fram varorna i tid, så tala om det nu genast, för jag är normalt en fin och trevlig kille, men blir jag förbannad ska man akta sig väldigt noga. Är det uppfattat?’

’Jodå’, säger Lai, ’och jag åtar mig att skaffa er all den ammo ni över huvud taget kan vilja ha, mr …?’

’Rader’, säger Bradley. ’Richard D. Rader, till er tjänst.’

Han slog ut med handen och Lal tryckte den och flinade glatt. ’Ett nöje att göra affärer med er, mr Rader’, sa han.

Och sedan frågade Bradley när han och hans kompisar kunde komma och hämta varorna, och Lal frågade om klockan två på eftermiddagen passade dem. De enades om tidpunkten och sedan lämnade Bradley och hans mannar butiken. Lal såg efter dem. De strålade samman med Caudy och de båda gangsterbönorna på trottoaren utanför. Lal kände igen Caudy också.

Och vad tror du att Lal gjorde sedan?” frågade mr Keene och såg klarögt på mig. ”Ringde polisen?”

”Tydligen inte”, sa jag, ”med tanke på vad som hände. Själv skulle jag ha störtat till telefonen på nolltid.”

”Kanske det, ja, och kanske inte”, sa mr Keene och log det där cyniska, klarögda leendet igen och jag ryste till, eftersom jag förstod vad han menade … och han förstod att jag förstod. När något tungt väl har kommit i rullning går det inte längre att hejda det; det rullar helt enkelt bara vidare, tills det kommer till en slät och jämn yta som är stor nog för att friktionen ska köra slut på dess rörelseenergi. Man kan ställa sig framför ett sådant föremål och bli manglad på kuppen … men det hejdar inte föremålet, det heller.

”Så kanske det, ja, och kanske inte”, upprepade mr Keene. ”Men däremot kan jag tala om för dig vad Lal Machen gjorde. Resten av dagen, och hela nästa dag, berättade han för nästan varenda människa – varenda man – han kände som kom in i butiken att nu visste han vilka som varit ute i skogarna vid gränsen mellan Newport och Derry och knattrat ner hjort och skogsfågel och gud vet vad med Kansas City-skrivmaskiner. Nämligen självaste Bradleyligan. Han var säker på sin sak, eftersom han själv sett och känt igen dem. Och han talade också om att Bradley och hans mannar skulle komma tillbaka vid tvåtiden nästa dag för att hämta resten av det beställda. Han talade också om att han lovat Bradley all ammunition han över huvud taget kunde vilja ha och att det var ett löfte han tänkte hålla.”

”Hur många?” frågade jag. Keenes glittrande öga formligen hypnotiserade mig. Plötsligt kändes den torra lukten där inne i rummet innanför drugstoren – lukten av receptbelagda mediciner och pulver, av Musterole och Vicks VapoRub och Robitussins hostmedicin – plötsligt kändes alla dessa lukter direkt kvävande, men jag skulle ändå inte ha kunnat gå därifrån, lika lite som man kan kväva sig själv genom att hålla andan.

”Hur många det var som Lal berättade det här för?” frågade mr Keene.

Jag nickade.

”Det kan jag inte säga säkert”, sa mr Keene. ”Jag stod ju inte på vakt utanför hela dagen innan och räknade dem. Men han talade väl med alla han kände och litade på, förmodar jag.”

”Alla han litade på”, tänkte jag högt. Min röst lät lite skrovlig.

”Japp”, sa mr Keene. ”Gamla Derrypojkar, så att säga. Pålitliga ur hans synvinkel, alltså.” Och han log sitt cyniska leende igen.

”Jag kom in i hans affär vid tiotiden dagen efter den då Bradleyligan tittat in hos Lal. Han berättade sin historia för mig och frågade sedan vad han kunde stå till tjänst med. Jag hade bara kommit in för att höra om han hunnit framkalla en filmrulle som jag lämnat in – på den tiden var Machens fotoaffär också och sålde Kodaks filmrullar och kameror – men sedan jag fått mina bilder sa jag att jag kanske borde skaffa lite ammunition till min Winchester också.

’Tänker du dig ut på jakt, Norb?’ frågar Lal medan han ger mig patronerna.

’Tja, det är några skadedjur som jag funderar på att utrota’, svarade jag och vi fick oss ett gott skratt båda två.” Mr Keene skrattade och slog sig på ett benigt lår, som om det där fortfarande var hans livs roligaste replik. Och sedan lutade han sig fram och knackade mig på knät. ”Vad jag menar är att den där grejen fick chansen att sprida sig så att det räckte och blev över. Småstäder, du vet. Bara man talar om det för de rätta personerna, så har det man vill ha spritt snart blivit spritt över hela stan … du förstår vad jag menar? Vad sägs om en lakritsrem till?”

Fingrarna kändes domnade när jag tog en.

”Fettbildande”, sa Keene och kluckade. Plötsligt verkade han gammal … oändligt gammal, med de dubbelslipade glasögonen nedhasade över den smala näsan och huden på kinderna så tunn och uttänjd att den inte ens rynkade sig.

”Dagen därpå tog jag med mig geväret till butiken, och Bob Tanner, som jobbade bättre och hårdare än något biträde jag har haft efter honom, hade med sig sin fars hagelbössa. Vid elvatiden kom Gregory Cole för att köpa bikarbonat, och så ta mig fan om han inte hade en Colt 45:a nerstoppad i bältet.

’Akta dig så du inte skjuter av dig ballarna, Greg’, sa jag.

’Här har jag kommit traskande genom skogarna hela vägen från Milford för den här sakens skull, och så har jag fått århundradets bakrus’, säger Greg. ’Så någons ballar ska jag väl i alla fall skjuta hål i innan den här dagen är över.’

Vid halvtvåtiden satte jag upp min lilla skylt med snart tillbaka var god vänta i dörren och tog mitt gevär och gick ut genom bakdörren, som ledde ut på Richard’s Alley. Jag frågade Bob Tanner om han ville följa med och han svarade att han måste bli klar med mrs Emersons recept först, men sedan skulle han komma ut till oss. ’Lämna någon levande kvar åt mig, mr Keene’, sa han, men jag svarade att jag inte kunde garantera någonting.

Canal Street låg nästan helt öde, utan vare sig bilar eller fotgängare. En och annan varubil kom rullande, men det var i stort sett allt. Jag såg Jake Pinnette korsa gatan med ett gevär i var hand. På andra sidan gatan träffade han Andy Criss, och de började gå mot en av bänkarna vid krigsmonumentet – där kanalen går under jorden, alltså.

Petie Vanness och Al Nell och Jimmy Gordon satt alla tre på tingshustrappan och åt smörgåsar och frukt ur sina lunchboxar och bytte godbitar med varandra, som skolpojkar brukar göra. De var beväpnade alla tre, Jimmy Gordon med en Springfield från första världskriget som verkade längre än han själv.

Jag ser en grabb komma gående mot Up-Mile Hill – jag tror att det var Zack Denbrough, pappa till den där kamraten din som blev författare så småningom – och hör Kenny Borton från ett öppet fönster i Christian Sciences läsrum säga till honom: ’Bäst du ger dig i väg härifrån illa kvickt, grabben, för här kommer att bli skjuta av.’ Och Zack kastade en enda blick på hans ansikte och rusade i väg.

Det var fullt av karlar överallt, män med skjutvapen som stod i dörröppningar och satt på utetrappor och tittade ut genom öppna fönster. Greg Cole satt i en dörröppning ett stycke bort längs gatan med sin fyrtiofemma i knät och cirka två dussin patroner uppradade bredvid sig som tennsoldater. Bruce Jagermeyer och svensken, Olaf Theramenius, stod i skuggan under Bijous baldakin.”

Mr Keene såg på mig, såg rakt genom mig. Hans blick var varken hård eller vass; den var disig av dimmor, mjuk som en mansblick bara kan bli när mannen minns något av sitt livs allra finaste ögonblick – hans första home run, kanske, eller den första öring han landade som var stor nog att behållas, eller första gången han låg med en flicka som gärna ville hon också.

”Jag kommer ihåg att jag hörde vinden, grabben”, sa han drömmande. ”Jag minns att jag hörde vinden och hörde tingshusets klocka slå två. Just då kom Bob Tanner uppdykande bakifrån och jag var så spänd att det var nära att jag blåste skallen av honom.

Han bara nickade åt mig och gick tvärs över gatan till Vannock’s Dry Goods, med skuggan på släp bakom sig.

Man skulle ju ha trott att när klockan blev tio över två utan att något hände, och sedan blev kvart över två, och tjugo över, så borde ju allt fler ha tröttnat och gått sin väg. Men alla bara stannade kvar och fortsatte att vänta. För att …”

”För att ni visste att de skulle komma, eller hur?” frågade jag. ”För att ingen tvivlade på den saken.”

Han strålade mot mig som en lärare strålar mot en elev som gjort en verkligt lyckad prestation. ”Just så!” sa han. ”Vi visste det. Ingen behövde säga något, ingen behövde säga: ’Nej, nu väntar vi till tjugo över, och har de ännu inte kommit då, så tänker åtminstone jag gå tillbaks till jobbet.’ Allt förblev lugnt och stilla, och så där en fem minuter i tre kom två bilar, en röd och en mörkblå, körande Up-Mile Hill ner och kom fram till korsningen. Den ena var en Chevrolet och den andra en La Salle. Bröderna Conklin, Patrick Caudy och Marie Hauser satt i Chevan, och i La Sallen satt bröderna Bradley, Malloy och Kitty Donahue.

De fortsatte in i korsningen, men sedan tvärnitade Al Bradley med La Sallen så plötsligt att Caudy var nära att krocka med honom. Gatan verkade alldeles för stilla och övergiven för att Bradley skulle gilla det. Han var bara ett djur, men ett djurs väderkorn fungerar bra när det har jagats som en vessla i en majsåker i fyra års tid.

Han öppnade La Sallens dörr och ställde sig ett ögonblick raklång på fotbrädan, såg sig omkring och viftade sedan åt Caudy att vända. ’Att vadå, chefen?’ sa Caudy och jag hörde orden hur tydligt som helst; det var det enda jag hörde någon av dem säga den dagen. Jag minns att jag såg en solkatt också. Den kom från en puderdosspegel. Det var flickan Hauser som pudrade näsan.

Just då kom Lal Machen och hans biträde, Biff Marlow, utspringande från Machens butik. ’Upp med händerna, Bradley, ni är omringade!’ hojtar Lal och börjar puffra på innan Bradley hinner vända på huvudet ens. Till en början sköt han vilt, men sedan satte han ett skott i Bradleys ena axel och blodet började pumpa ut genom hålet direkt. Bradley fick tag i La Sallens dörrpost och kastade sig tillbaka in i bilen. Han lade in växeln och det var då alla började skjuta.

Alltsammans var över på en fyra, fem minuter, men de där minuterna kändes som en sjuhelvetes massa minuter till medan de pågick. Petie och Al och Jimmy Gordon satt där bara på tingshustrappan och vräkte in kulor i Chevans bakhjul. Bob Tanner hade gått ner på ena knät och sköt och slet med slutstycket på den gamla puffran som en galning. Jagermeyer och Thera­menius stod under biografens baldakin och blåste in kulor mot La ­Sallens högra sida och Greg Cole stod i rännstenen med fyrtiofemman i båda nävarna och förde in avtryckaren så snabbt han kunde.

Det måste ha varit en femtio, sextio vapen som sköt samtidigt. Efteråt karvade Lal Machen ut trettiosex kulor ur tegelväggen vid butiken. Och detta gjorde han tre dagar senare, sedan nästan varenda satans karl i stan varit där och karvat ut en souvenir åt sig med pennkniven. När det var som värst lät det som slaget vid Marne. Massor av fönster sköts sönder av gevärselden överallt kring Machens butik.

Bradley fick La Sallen runt i en halvcirkel, och det rykande snabbt ändå, men redan när han hunnit runt var alla fyra däcken punkterade. Båda strålkastarna var sönderskjutna och vindrutan var borta. Kryp-Jesus Malloy och George Bradley satt vid var sitt fönster i baksätet och sköt med pistoler. Jag såg hur en kula träffade Malloy högt uppe på halsen och slet upp ett stort sår. Han fick i väg två skott till, men sjönk sedan ihop i fönstret med hängande armar.

Caudy försökte vända med Chevan, men törnade bara ihop med Bradleys La Salle. Och därmed var det klippt för deras del, pojken min. Chevroletens främre stötfångare och La Sallens bakre fastnade i varandra och det betydde slutet på varje hopp om att de skulle kunna fly i bilarna.

Joe Conklin kom ut från baksätet och ställde sig mitt i korsningen med en pistol i var hand och började skjuta. Han siktade på Jake Pinnette och Andy Criss. De föll ner från bänken de suttit på båda två och hamnade i gräset. Andy Criss skrek hela tiden: ’De har dödat mig! De har dödat mig!’ trots att ingen kula ens nuddade vid honom; och Pinnette var oskadd han också.

Joe Conklin hann tömma båda pistolerna innan någon kula ens nuddade vid honom. Hans rock fladdrade bakåt och det ryckte i byxorna hans, som om någon kvinna man inte kunde se satt och broderade på dem. Han hade en halmhatt på huvudet, och den flöt i väg så att man kunde se hans mittbena. Och han stod med den ena puffran under armen och försökte ladda om den andra när någon klippte av benen under honom och han föll. Efteråt påstod Kenny Borton att det var han som klippte Joe, men det var omöjligt att avgöra. Det kunde ju ha varit vem som helst.

Conklins bror Cal kom ut efter honom i samma ögonblick som Joe föll och brakade rätt ner som ett ton tegel med ett hål i skallen.

Sedan kom Marie Hauser ut. Hon ville kanske kapitulera, vad vet jag? Hon hade fortfarande puderdosan hon använt när hon pudrade sig i högra handen. Jag tror att hon skrek, men det var svårt att höra något i stridslarmet. Kulor for omkring överallt. Puderdosans spegel sköts ur handen på henne. Då försökte hon ta sig tillbaka till bilen, men fick ett skott i höften. Men hon klarade det på något sätt och lyckades kravla sig in i bilen igen.

Al Bradley rusade La Sallens motor så högt han kunde få upp den och lyckades få den att röra sig igen. Han släpade efter sig Chevroleten så där en tre, fyra meter innan stötfångaren slets av.

De våra formligen fyllde kärran med bly. Rutorna sköts i småbitar. En av stänkskärmarna blev liggande på gatan. Malloy hängde död halvvägs ut genom rutan, men båda bröderna Bradley levde fortfarande. George satt i baksätet och sköt. Bredvid honom låg hans kvinna död med ett skott genom ena ögat.

Al Bradley lyckades ta sig fram till den stora korsningen, men där gick hans kärra upp på trottoarkanten och stannade där. Han tog sig ur bilen och började springa uppför Canal Street. Men stupade, genomborrad av kulor.

Patrick Caudy tog sig ut ur Chevroleten och för ett ögonblick verkade det som om han tänkte kapitulera, men sedan slet han upp en trettioåtta ur ett axelhölster. Han slängde i väg kanske tre skott på måfå och sedan fladdrade hans skjorta brinnande ut från bröstet, medan han gled nerför Chevans sida ända tills han hamnade sittande på fotsteget. Han hann skjuta ännu ett skott, och det blev såvitt jag vet den enda av deras kulor som träffade någon; den rikoschetterade mot något och rev upp ett ytligt sår på Greg Coles ena handrygg. Men det blev i alla fall ett ärr efter såret som han gärna visade upp när han var full, ända tills någon – Al Nell, kanske – tog honom avsides och förklarade för honom att det nog skulle vara klokt om han slutade snacka om den här historien med Bradleyligan.

Flickan Hauser kom ut igen, och nu var det fullt klart att hon försökte ge sig, för hon höll båda händerna över huvudet. Och det troliga är väl att ingen försökte döda henne med vett och vilja, men vid det laget var det rena korselden där ute och hon gick rätt in i den.

George Bradley kom så långt som till bänken vid krigsmonumentet innan någon gjorde mos av hans bakskalle med en salva från ett hagelgevär. Han föll död ner med byxorna fulla av piss …”

Nästan utan att märka det själv tog jag ännu en lakritsrem ur den gamla krukan.

”De fortsatte att skjuta den ena salvan efter den andra mot bilarna i ytterligare ett par minuter innan skottlossningen började avta”, fortsatte mr Keene. ”När blodet börjar koka hos oss människor tar det sin tid innan det börjar svalna igen. Och det var i det skedet jag såg mig omkring och upptäckte att sheriff Sullivan stod bakom Nell och de andra på tingshustrappan och sköt den ena salvan efter den andra mot den där döda Chevan med en Remington med repetermekanism. Så låt inte någon försöka slå i dig att han inte var där; Norbert Keene sitter här mitt emot dig och kan tala om att nog var sheriffen med om det roliga alltid.

När pangandet äntligen upphörde såg de där kärrorna definitivt inte ut som bilar längre, utan som två högar skrot omgivna av glassplitter. Allt fler började gå fram till dem och titta. Ingen sa ett ord. De enda ljud som bröt tystnaden var vindens sus och krasandet när glasskärvorna trampades sönder ytterligare. Det var då fotograferandet började. Och det ska du veta, grabben – när fotograferandet börjar, då är det roliga över.”

Mr Keene gungade lätt i sin stol och hans tofflor dunkade mjukt mot golvet. Han såg forskande på mig.

”Det stod ingenting i den stilen i Derry News efteråt”, var det enda svar jag kunde komma på. Förstasidesrubriken dagen efter hade lytt sålunda: DELSTATSPOLIS OCH FBI MEJAR NER BRADLEYLIGAN I VÅLDSAM ELDSTRID. Med underrubriken: ”Derrypolisen biträder med råd och dåd.”

”Helt naturligt”, sa mr Keene leende. ”Jag såg ju själv utgivaren, Mack Laughlin, sätta två salvor i Joe Conklin.”

”Herregud!” mumlade jag.

”Inga fler lakritsremmar?”

”Nej, nu räcker det”, sa jag och slickade läpparna. ”Men, mr Keene”, fortsatte jag, ”hur bar man sig åt för att mörklägga en historia av den storleksordningen?”

”Det var ingen som mörklade något”, sa han i uppriktigt förvånad ton. ”Vi pratade inte så mycket om det bara. Och ärligt talat var det ju inte mycket att göra sak av. Det var ju inte president Hoover med fru som blev nermejade här. Det vi gjort var ju inte värre än om vi skjutit några galna hundar, som gladeligen skulle ha bitit ihjäl oss om de fått den minsta chans att göra det.”

”Men kvinnorna, då?”

”Ett par fnask bara”, sa han i likgiltig ton. ”Och förresten var det ju i Derry det hände, inte i New York eller Chicago. Det är skådeplatsen i sig som gör nyheten, precis lika mycket som det som händer där. Det är därför rubrikerna blir så mycket större om tolv människor omkommer vid en jordbävning i Los Angeles än om tretusen går åt vid ett skalv någonstans långt borta i Mellersta Östern.”

Förresten var det ju i Derry det hände.

Jag har hört den repliken förr, och fortsätter jag med det här lär jag väl få höra den igen … och igen … och igen. Och de säger det med ett tonfall som om de tålmodigt förklarade en viktig sak för en psykiskt efterbliven stackare. Säger det på samma sätt som de skulle säga Det beror på tyngdkraften om man frågade varför man går här med fötterna på marken och inte ramlar av. Säger det som om det rörde sig om en naturlag som varenda vettig människa borde ha klar för sig. Och det värsta är ju att jag faktiskt har den där lagen klar för mig.

Men jag hade en fråga kvar att ställa till Norbert Keene.

”Jo, mr Keene, såg ni någon gång under dagen för det stora skjutandet någon som ni inte kände igen?”

Mr Keenes svar kom så snabbt att temperaturen hos mitt blod sjönk åtminstone fem grader i ett enda blink – i varje fall kändes det så. ”Är det clownen du tänker på?” frågade han. ”Var har du hört talas om honom, grabben?”

”Jag har hört glunkas om den här och var”, svarade jag.

”Själv såg jag bara en kort skymt av honom. När det började gå ordentligt hett till måste jag ju koncentrera mig på mitt eget pangande. Men en gång såg jag mig omkring lite, och då såg jag honom längre upp efter gatan, bortom svenskarna under Bijous baldakin”, sa mr Keene. ”Men han var inte klädd i pajaskostym eller något sådant, utan i farmaroverall med en bomullsskjorta under. Men ansiktet var målat med det där vita sminket som clowner använder, med ett stort rött leende kletat kring munnen. Och på huvudet hade han sådana där stora tottar av löshår. Apelsinfärgade. Riktigt komiskt.

Lal Machen såg honom aldrig, men Biff gjorde det. Fast Biff måste tydligen ha varit rätt skärrad, för han hade för sig att han hade sett den där typen i fönstren till en lägenhet lite längre åt väster. Och när jag frågade Jimmy Gordon en gång – han gick åt vid Pearl Harbor, ska du veta, följde sitt fartyg i djupet, liksom, California, om jag inte minns fel – sa han att han hade sett typen bakom krigsmonumentet.”

Mr Keene skakade på huvudet och log lite.

”Rätt märkligt hurdana vi människor blir när det händer något sådant, och ännu märkligare vad vi minns efteråt när det hela är över. Man kan få höra sexton olika versioner av samma sak där inte två av dem ens har de minsta likheter. Den här bössan clownen bar på, till exempel …”

”Bössan?” upprepade jag. ”Menar ni att han sköt han också?”

”Japp”, svarade mr Keene. ”Jag fick ju bara en kort skymt av honom, men nog verkade det som om han hade ett Winchester repetergevär, och det var först senare jag räknade ut att jag måste ha fått det intrycket därför att jag själv hade ett sådant gevär. Biff Marlow höll styvt på att clownen haft en Remington, samma sorts vapen som han själv hade. Och när jag talade med Jimmy om saken svarade han att den där typen haft ett gammalt Springfieldgevär, likadant som Jimmys eget.”

”Lustigt”, lyckades jag få fram. ”Jo, mr Keene … var det ingen av er som undrade vad i helvete en clown, som dessutom var klädd i farmaroverall, hade där att göra?”

”Jovisst”, svarade mr Keene. ”Vi såg det ju inte som något större mysterium direkt, men visst undrade vi lite. De flesta kom väl fram till att det var någon som gärna ville vara med om det roliga, men inte ville bli igenkänd. Någon från stadsfullmäktige, till exempel. Horst Mueller, kanske, eller kanske rent av Trace Naugler, dåvarande borgmästaren. Eller också kunde det ju vara någon med ett yrke som gjorde att han ville vara anonym, en läkare eller en jurist. Jag skulle inte ha känt igen min egen far i den utstyrseln.”

Han skrattade till lite och jag frågade vad som var så roligt.

”Det finns också en möjlighet att clownen kunde vara fullt äkta”, sa han. ”På tjugo- och trettiotalen hölls länsmarknaden i Esty avsevärt tidigare än nu, och var i full gång den veckan Bradleyligan fick sitt. Och det fanns ju en och annan clown på marknaden. Någon av dem kunde ju faktiskt ha hört talas om att vi förberedde vår egen lilla karneval här och kommit över för att delta i förlustelserna.”

Han log torrt mot mig.

”Nu har jag nästan pratat mig hes”, sa han, ”men eftersom du verkar så intresserad och är en så god lyssnare ska jag tala om en sak till för dig. Nämligen något som Biff Marlow sa så där en sexton år senare, en gång när vi tog oss några öl på Pilot’s i Bangor. Något som bara kom, utan föregående varning. Och vad han sa var att clownen hade lutat sig så långt ut genom fönstret att Biff inte kunde fatta hur det kom sig att han inte föll ner. För det var inte bara huvudet och axlarna och armarna som stack ut; enligt Biff hade han hängt rakt ut ur fönstret ända från knäna, hade hängt där utan minsta stöd och skjutit på bilarna Bradleys hade kommit i, med det där stora röda flinet målat i ansiktet. ’Han var utspökad som en lyktgubbe som blivit livrädd för något’, sammanfattade Biff.”

”Som om han svävade”, sa jag.

”Japp”, instämde mr Keene. ”Och Biff berättade också om en annan sak, något som hade gnagt på hans sinnesro i flera veckor efteråt. En sådan där sak som man har på tungan gång på gång, men inte kan få fram, eller som något som landar på ens hud som en mygga eller ett knott. Men till slut hade han kommit på vad det var en kväll när han måste gå upp för att tappa av en njure. Och där stod han och lät sin stråle plaska ner i skålen utan att tänka på något särskilt, när det plötsligt slog honom att klockan hade varit fem i halv tre när skjutandet började och att solen hade lyst, men att clownen inte hade kastat någon skugga. Ingen skugga alls.”