Kapitel 14
Albumet

1

Det visar sig att Bill inte är den ende; de har med sig alkohol av något slag allihop.

Bill kommer med bourbon, Beverly med vodka och en tetrapak apelsinjuice, Richie med en sexpack öl och Ben Hanscom med en flaska Wild Turkey. Och Mike har en sexpack stående i den lilla kylen i personalrummet.

Eddie Kaspbrak kommer in som siste man, med en liten brun påse i handen.

”Vad har du i påsen, Eddie?” frågar Richie. ”Za-Rex eller Kool-Aid?” Eddie tar nervöst leende upp först en flaska gin och sedan en med sviskonjuice.

Den förstummade häpnad som sänker sig över dem bryts av Richie, som med låg röst säger: ”Någon måste ringa efter männen i de vita rockarna. Och meddela att nu har Eddie Kaspbrak definitivt gått över gränsen.”

”Gin och sviskonjuice råkar vara en mycket hälsosam blandning”, svarar Eddie undvikande … och sedan börjar de skratta för full hals allesammans och ljudet av deras skratt ekar hit och dit i det tysta biblioteket, dånar fram och tillbaka genom den glasade korridoren mellan vuxenbiblioteket och barn- och ungdomsavdelningen.

”Sätt i gång och visa bara”, säger Ben och torkar sina tårflödande ögon. ”Nu på direkten, Eddie! Jag slår mig i backen på att den säkert går ut med hunden också.”

Varpå Eddie leende fyller en pappersbägare trekvarts full med sviskonjuice och försiktigt tillsätter två skruvlock gin.

”Eddie, min vän, jag älskar dig”, säger Beverly, och Eddie tittar upp med ett häpet leende. Hon låter blicken glida längs bordet. ”Jag älskar er allesammans!” säger hon.

”Och v-v-vi älskar dig också, Bev”, säger Bill.

”Ja, så är det”, säger Ben. ”Vi älskar dig.” Hans ögon vidgas lite och han skrattar. ”Det känns ju som om vi faktiskt älskar varandra allesammans fortfarande … Inser ni hur ovanligt och sällsynt det måste vara?”

Det blir tyst ett ögonblick, och Mike är inte ett dugg förvånad när han upptäcker att Richie har sina glasögon på sig.

”Kontaktlinserna började svida som pesten, så jag blev tvungen att ta ut dem”, svarar Richie i kort ton när Mike frågar var han har gjort av dem. ”Men är det inte dags att ta itu med jobbet snart?”

De ser på Bill allesammans, precis som de gjorde i grustaget, och Mike tänker: De ser på Bill allihop när vi behöver en ledare, och på Eddie när vi behöver en navigatör. Ta itu med jobbet, vad fan är det för ett uttryck i sammanhanget? Ska jag tala om för dem att liken av de barn som påträffades på den tiden och av dem som påträffats nu inte hade utsatts för sexuellt våld, inte ens var direkt lemlästade, men däremot delvis uppätna? Ska jag tala om för dem att jag har sju gruvarbetarhjälmar, av den sorten som har starka elektriska strålkastare där fram, undanlagda hemma i huset, varav en avsedd för en viss Stan Uris, som tyvärr inte kunde hänga med på grejen, som vi brukade säga? Eller räcker det kanske med att säga åt dem att gå hem och försöka sova gott i natt, eftersom det ändå kommer att sluta för gott antingen i morgon eller i morgon natt – med slutet gott för antingen Det eller oss.

Kanske behöver jag inte säga något av allt detta, och skälet lär i så fall vara detta som vi redan konstaterat – att vi fortfarande älskar varandra. Mycket har förändrats de här sista tjugosju åren, men den saken har mirakulöst nog inte ändrats. Och att så inte skett är vårt enda reella hopp, tänker Mike.

Det enda som verkligen återstår är att fullborda genomgången av det som hänt, att slutföra jobbet med att försöka komma i fatt händelserna, att stapla det förflutna på nuet så att denna vår remsa av upplevelser bildar något slags halvdant hjul. Just det, tänker Mike, just så ligger det till. Kvällens uppgift blir att forma det där hjulet; så får vi se om det fortfarande snurrar i morgon … så som det gjorde när vi drev bort de stora grabbarna från grusgropen och The Barrens.

”Har du kommit ihåg resten nu?” frågar Mike Richie.

Richie dricker lite öl och skakar på huvudet. ”Jag kommer ihåg när du berättade för oss om fågeln … och om rökgropen.” Ett leende breder ut sig över Richies ansikte. ”Och det kom jag på när jag gick hit i kväll tillsammans med Bevvie och Ben. Vilken jäkla skräckshow det var …”

”Pip-pip, Richie”, säger Beverly leende.

”Äsch, du vet hur det är”, säger han, ler fortfarande och skjuter upp glas­ögonen på näsan med en gest som på ett lätt spöklikt sätt för tanken till pojken Richie. Han blinkar åt Mike. ”Du och jag, kommer du ihåg, Mikey?”

Mike fnysskrattar och nickar.

”Miss Scawlett! Miss Scawlett!” hojtar Richie med Lille Svarte Sambo-rösten. ”Det liksom börjar bli änna varmt i rökhuset, miss Scawlett!”

Och Bill säger skrattande: ”Ytterligare en teknisk och arkitektonisk seger för Ben Hanscom.”

Beverly nickar. ”Vi höll på att gräva ut klubbhuset när du kom till The Barrens med din fars album, Mike”, säger hon.

”Ja, herregud!” utbrister Bill och sätter sig plötsligt kapprak. ”Och de där bilderna …”

Richie nickar bistert. ”Samma grej som den gången i Georgies rum”, säger han. ”Med den enda skillnaden att den här gången såg vi det allesammans.”

”Och nu kommer jag ihåg vad som hände med den fjärde silverdollarn”, säger Ben.

De ser på honom allesammans.

”Jag gav de tre andra till en god vän innan jag for hit”, säger Ben lågt. ”För att han skulle ge dem till sina barn. Och jag kom ihåg att det hade funnits en fjärde, men kunde inte minnas vart den tog vägen. Men nu minns jag det. ” Han ser på Bill. ”För visst gjorde vi väl något slags silverklump av den, du och jag och Richie? Och först tänkte vi göra en riktig silverkula av den …”

”Och du var rätt säker på att du kunde stöpa en sådan”, skjuter Richie in. ”Men sedan …”

”… drog vi öronen åt oss”, säger Bill och nickar långsamt. Minnet har fallit på plats som helt en naturlig sak, och han hör på nytt samma låga men distinkta klickande ljud när det sker. Det börjar brännas, tänker han.

”Vi drog tillbaka till Neibolt Street”, säger Richie. ”Allihop.”

”Du räddade mitt liv, Big Bill”, säger Ben plötsligt, och Bill ruskar på huvudet. ”Men det gjorde du faktiskt”, envisas Ben, och nu skakar Bill inte på huvudet. För han misstänker att han kanske faktiskt gjorde det, även om han inte minns det ännu … och var det verkligen han? Han undrar om kanske Beverly … men det finns där bara inte. Inte ännu i varje fall.

”Ursäkta mig ett ögonblick”, säger Mike. ”jag ska bara hämta en öl i kylen.”

”Ta en av mina”, säger Richie.

”Hanlon inte dricka vit mans öl”, svarar Mike. ”Särskilt inte ditt, Storkäft.”

”Pip-pip, Mikey”, säger Richie högtidligt, och Mike går för att hämta ölet, buren på en varm våg av deras skratt.

Han tänder ljuset i personalrummet, ett sjabbigt litet rum med några lika sjabbiga stolar, en kaffebryggare i stort behov av att bli ordentligt rengjord och en anslagstavla full med gamla lappar, uppgifter om löner och timtjänstgöringar och ett par teckningar ur New Yorker som har börjat gulna och krulla sig i kanterna. Han öppnar det lilla kylskåpet och känner en isande vit chock ända in i märgen, så som februarikylan kan sjunka in i en när februari härskar och det känns som om det aldrig skulle bli april igen. Blå och apelsinfärgade ballonger kommer utsvävande i en forsande ström, dussintals med ballonger, en hel nyårsaftonsbukett av festballonger, och mitt i rädslan tänker han osammanhängande: Nu fattas bara Guy Lombardo drillande ”Auld Lang Syne” för allt han är värd. De svävar förbi hans ansikte och stiger mot taket. Han försöker skrika, kan inte skrika, inte när han ser vad som legat dolt bakom ballongerna, ser vad Det stoppat in i hans kyl tillsammans med ölet, kanske avsett som ett litet nattamål sedan hans värdelösa vänner allesammans berättat sina värdelösa historier och återvänt till sina hyrda sängar i denna stad som inte längre var deras hemstad.

Mike ryggar tillbaka ett steg och händerna höjs mot ansiktet för att stänga ute synen. Han snubblar över en av stolarna, är nära att falla, och tar bort händerna från ansiktet igen. Och det finns kvar där fortfarande; Stan Uris avhuggna huvud bredvid Mikes sexpack med Bud Light, inte ett manshuvud utan en elvaårig pojkes huvud. Munnen är öppen i ett ljudlöst skri, men Mike kan inte se vare sig tänderna eller tungan eftersom munnen är fullstoppad med fjädrar. Fjädrarna är ljusbruna och outsägligt stora. Och han är väl medveten om vilken fågel de här fjädrarna kommer från. Ja, sannerligen! Han såg själv just den fågeln i maj 1958, ensam, och sedan hade de alla tillsammans sett den i början av augusti 1958, och sedan hade han flera år senare, när han besökte sin döende far på sjukhuset, fått veta att Will Hanlon också sett den en gång, den kvällen då Svarta Fläcken brann. Blodet från Stans söndertrasade hals har droppat ner och bildat en pöl av koagulerat blod längst ner i kylen. Den glittrar mörkt rubinröd i det kalla, nakna ljuset från lampan i kylen.

”Åh … åh … åh …”, pressar Mike fram, men det är det enda ljud han kan åstadkomma. Och sedan slår huvudet upp ögonen, och de är den dansande clownen Snåljåps silverklara ögon. Ögonen rullar och riktar in sig på honom och huvudets läppar börjar röra sig, slingrande kring denna väldiga munfull av fjädrar. Munnen försöker tala, försöker kanske frambära en profetia, som oraklet i ett grekiskt skådespel.

Fick lust att hoppa med i gänget, Mike, för ni kan ju inte vinna utan mig. Ni kan inte vinna utan mig och det vet ni också, eller hur? Ni skulle kanske ha haft en chans om vi hade ställt upp allesammans, men jag klarade bara inte pressen på min helamerikanska hjärna, om ni förstår vad jag menar, era arma idioter. Allt ni sex kan klara ensamma blir ju att sitta och älta gamla minnen och sedan låta er dödas. Så jag tyckte att jag kanske ändå skulle försöka stoppa er, köra en sista varning, liksom. Stoppa er, fattar du, Mikey? Hajar du skämtet, gamle kompis? Fattar du, din arma skitnigger?

Du är inte Verklig! skriker han, men det kommer inte ut ett ljud; han är som en teve med volymkontrollen körd i botten.

Och nu blinkar huvudet åt honom, i en otrolig, grotesk blinkning.

Nog är jag verklig alltid. Verklig som vatten. Och du vet precis vad jag talar om, Mikey. Det ni sex tänker försöka är som att ge sig upp i ett jetplan utan landningsställ. Men det är ju ingen mening med att ge sig upp om man inte kan ta sig ner igen. Ingen mening med att gå ner om man inte kan ta sig upp igen heller. Ni kommer ändå aldrig på de rätta gåtorna och skämten. Ni kommer aldrig att kunna locka mig till skratt, Mikey. Ni har allesammans glömt hur ni ska bära er åt för att vända era fasansskrik upp och ner. Pip-pip, Mikey, vad svarar du på det? Kommer du ihåg fågeln? Visserligen bara en sparv, men nog var den väl ändå tidernas sparv? Stor som en lada, stor som ett av de där löjliga japanska filmmonstren som du brukade bli så härligt rädd för när du var grabb. Men den tiden är förbi när du visste hur du skulle bära dig åt för att sända bort den där fågeln från din dörr. Du vet att jag har rätt, Mikey. Om du alls vet hur du ska använda ditt huvud, så sticker du härifrån illa kvickt, ger dig i väg från Derry, nu på stubben. Men om du inte fattar hur du ska använda det, så kommer det att sluta likadant som här. Dagens maningsord längs livets stora landsväg är: Använd det innan du blir av med det, min gode man.

Huvudet rullar runt så att ansiktet hamnar neråt (fjädrarna i dess munhåla ger ifrån sig ett vidrigt krasande ljud) och ramlar ner från kylskåpet. Det dunsar i golvet och rullar fram mot honom som ett fasans bowlingklot och det blodindränkta håret byter plats med det grinande ansiktet; huvudet rullar mot honom och lämnar efter sig ett klibbigt blodspår och sönderbrutna fjäderbitar och munnen rör sig kring den stora fjäderklumpen.

Pip-pip, Mikey! skriker det medan Mike backar undan från det som en galning, med händerna framför sig i en avvärjande gest. Pip-pip, pip-pip, pip-jävla-pip!

Och sedan ett plötsligt ploppande ljud – som ljudet av en plastkork som trycks upp ur en flaska billig champagne. Huvudet försvinner (så det var verkligt, tänker Mike och mår illa; i varje fall fanns det inget övernaturligt i det där ljudet; det var ju det ljud som uppstår när luften rusar in i ett plötsligt uppkommet vakuum … verkligt, herregud, det var verkligt!). En tunn väv av små bloddroppar stiger uppåt och smattrar sedan ner igen. Slipper i alla fall skura personalrummet; Carole kommer inte att se något när hon kommer hit in i morgon, inte ens om hon så måste plöja sig fram genom ett moln av ballonger för att komma fram till kokplattan och koka sin första kopp kaffe. Så behändigt! Han skrattar gällt.

Han höjer blicken och jo då, ballongerna är kvar fortfarande. De blå bär texten derryniggrer får pippi. Och på de apelsinfärgade står: förlorarna förlorar fortfarande, men stanley uris är huvudet före.

Ingen mening med att ge sig upp om man inte kan ta sig ner igen, hade det talande huvudet försäkrat honom, ingen mening med att gå ner om man inte kan ta sig upp igen. Tanken går till de där gruvarbetarhjälmarna. Och var det verkligen sant? Han kommer plötsligt att tänka på första dagen han gick ner till The Barrens efter stenkriget. Den sjätte juli, just det, två dagar efter att han marscherat med i nationaldagsparaden … två dagar efter att han sett Snåljåp den dansande clownen i egen hög person för första gången. Det var efter den dagen i The Barrens, sedan han hört de andras historier och sedan tveksamt berättat sin egen, som han hade gått hem och bett sin far att få titta i dennes Derryalbum.

Exakt varför hade han gått ner till The Barrens denna sjätte juli? Hade han vetat att han skulle finna dem där? Det verkade så – och som om han inte bara vetat att de skulle vara där, utan också var i The Barrens de skulle vara. Han minns att de hade pratat om ett klubbhus av något slag, men hade fått en känsla av att de hade talat om det därför att det fanns något annat som de inte visste hur de skulle handskas med i ord.

Mike ser upp mot ballongerna men utan att egentligen se på dem och försöker minnas exakt vad som hände den dagen, denna ytterligt varma dag. Plötsligt känns det mycket viktigt att komma ihåg precis allt som hände, att minnas varenda nyans i skeendet, sitt eget sinnestillstånd den gången.

För det var då allt började. Dessförinnan hade de andra visserligen talat om att dräpa Det, men de hade inte företagit sig något, inte smitt några planer. Men med Mikes uppdykande hade cirkeln slutits och hjulet börjat snurra. Det hade varit senare den dagen som Bill och Richie och Ben hade gått till biblioteket och börjat forska på allvar utifrån en idé som Bill fått en dag eller en vecka eller en månad tidigare. Alltsammans hade börjat med att …

”Mike?” ropar Richie från läsesalen där de andra befinner sig. ”Du har väl inte gått och dött där inne?”

Jo, nästan, tänker Mike och ser på ballongerna, på blodet, på fjädrarna i kylen.

”Det är nog bäst att ni kommer hit in!” ropar han till svar.

Han hör skrapandet från stolarna, mumlet av röster; han hör Richie säga: ”Herregud, vad är det nu?” och ett annat öra, ett i hans minne, hör Richie säga något annat, och plötsligt minns han det han sökt efter i minnet, och dessutom – plötsligt förstår han varför det där minnet varit så undanglidande. De andras reaktion när han trädde ut i gläntan i den mörkaste och djupaste och mest förvuxna delen av The Barrens den dagen hade varit att de – inte reagerade alls … Ingen överraskning, inga frågor om hur han kunnat finna dem här, ingen uppståndelse alls. Ben hade ätit en Twinkie, mindes han nu, Beverly och Richie hade rökt, Bill hade legat på rygg med händerna bakom nacken och tittat på himlen, och Eddie och Stan hade lite tveksamt studerat en samling snören fästade vid pinnar som körts ner i marken så att snörena bildade en kvadrat med halvannan meters sida.

Ingen överraskning, inga frågor, ingen uppståndelse alls. Han hade helt enkelt bara kommit dit och blivit accepterad. Det verkade som om de, utan att ens veta om det, bara hade väntat på honom. Och i det tredje örat, minnenas öra, hör han Richies Lille Svarte Sambo-röst höjas på nytt liksom tidigare denna kväll: ”Herren bevara, lilla miss Sarah, här kommer

2

den däringa svarta ungen igen! Gud och negrer, vad är det som händer med detta häringa Barrens här? Som det liasom urartar! Titta till exempel bara på denna häringa slöa drasuten Big Bill!” Bill vände sig inte ens mot honom, fortsatte bara att drömmande skåda upp mot de tjocka sommarmoln som marscherade fram över himlen. Under tiden övervägde han omsorgsfullt en mycket viktig fråga. Men Richie blev inte sårad av den bristande uppmärksamheten, utan fortsatte bara: ”Det liasom räcker med att bara bliga på latoxen där för att känna att en nog behöver sig ena mint julip till. Och jag tar’en nog på verandan, för där är det lite svalkigare …”

”Pip-pip, Richie”, sa Ben med munnen full av Twinkies, och Beverly skrattade.

”Hej allihop”, sa Mike lite nervöst. Hjärtat bultade lite för hårt, men han var fast besluten att genomföra det här. För han var skyldig dem ett stort tack, och hans far hade lärt honom att man alltid ska betala det man är skyldig någon – och det så snabbt som möjligt, innan räntorna skjuter i höjden.

Stan såg på honom. ”Hej”, sa han bara och återgick sedan till att studera den där fyrkanten av snören mitt i gläntan. ”Är du säker på att det här funkar, Ben?” frågade han.

”Säkert som ögat”, sa Ben. ”Tjänare, Mike.”

”Vill du ha en cigg?” frågade Beverly. ”Jag har två kvar.”

”Nej tack”, sa Mike, andades djupt och fortsatte: ”Jag ville bara tacka er för att ni ställde upp för mig häromdagen. De där typerna var ute efter att ge mig världens omgång, nämligen. Synd bara att ni fick en del smällar ni också.”

Bill avfärdade saken med en handrörelse. ”Oroa d-d-dig inte för den s-s-saken. D-d-de har v-v-varit ute efter oss också höh-hela det här året.” Och sedan satte han sig upp och såg med plötsligt intresse på Mike. ”K-k-kan jag f-f-få fråga dig om en s-s-sak?” undrade han.

”Klart du får”, sa Mike och satte sig försiktigt ner. Han hade hört den inledningen förr. Den här grabben Denbrough tänkte tydligen fråga honom hur det kändes att vara neger.

Men i stället sa Bill: ”Den gången när L-l-Larsen gjorde den där f-f-fantastiska kastserien i världsserien för två år sedan, då motståndarna inte fick en enda poäng, tror du att d-d-det v-v-var tur eller skicklighet att han fick in en sådan föh-föh-fullträff?”

Richie drog ett halsbloss på cigaretten och började hosta. Beverly dunkade honom vänskapligt i ryggen. ”Du är ju bara nybörjare ännu, Richie, men du lär dig snart”, sa hon.

”Jag tror ändå att det rasar, Ben”, sa Eddie nervöst och såg på fyrkanten av pinnar och snören: ”Och jag är inte direkt heltänd på tanken att bli levande begravd.”

”Ingen risk att du skulle bli levande begravd där”, sa Ben. ”Och om du skulle bli det kan du ju ligga där och suga på din gamla inhalator tills någon kommer och drar ut dig.”

Stanley Uris fann tydligen den repliken rent otroligt rolig. Han lutade sig bakåt, stödd på armbågen, med blicken mot himlen, och skrattade ända tills Eddie sparkade honom på smalbenet och sa åt honom att sluta.

”Tur”, sa Mike efter ha tänkt efter en stund. ”Jag tror att det krävs mer tur än skicklighet för att en kastare ska kunna slå ut hela motståndarlaget.”

”S-s-samma här”, sa Bill. Mike väntade på vad han skulle säga nu, men det var tydligen allt. Han lade sig ner igen, flätade samman händerna bakom nacken igen och återgick till att studera molnen som svävade fram där uppe.

”Och vad håller ni på med, grabbar?” frågade Mike och såg på fyrkanten av uppspända snören.

”Det är Veckans Idé nummer Ett från Höstacken, som vi snackar om”, sa Richie. ”Förra gången översvämmade han nästan hela The Barrens och det var ju en fin grej, men den här grejen är ännu bättre. Han har tänkt sig att detta ska bli vår ’gräv-ditt-eget-klubbhus’-månad. Så nästa månad …”

”D-d-du får sluta upp att höh-höh-hacka på B-b-Ben”, sa Bill, fortfarande med blicken riktad mot skyn. ”D-d-det här blir en f-f-fin grej, alltså.”

”Herregud, Bill, jag skojade ju bara.”

”Ibland s-s-skojar du lite för m-m-mycket, Richie.”

Richie accepterade tillrättavisningen utan ett ord.

”Jag hajar fortfarande inte”, sa Mike.

”Ändå är det hur enkelt som helst”, sa Ben. ”Vi snackade om en trädkoja, men folk har en dålig vana att bryta benen när de trillar ner från en sådan koja …”

”Token … Token … lån’ mig dina ben”, sa Stan och började skratta på nytt, inför de andras förbryllade blickar. Stan hade inget större sinne för humor, och det lilla han hade var rätt särpräglat.

”Ni hålla på bli tokig, señor”, sa Richie. ”Måste vara den hettan och alla cucarachas, jag tror.”

”Hur som helst”, sa Ben, ”så tänker jag mig att vi gräver oss ner så där halvannan meter i fyrkanten jag har stakat ut här. Mycket djupare än så kan vi knappast gå, för då skulle vi bara komma ner i grundvattnet, misstänker jag. För det går rätt nära markytan här nere. Och sedan stöttar vi upp sidorna, så att de garanterat inte rasar ihop.” Han såg menande på Eddie, men denne verkade fortfarande lika orolig.

”Och vad gör vi sedan?” frågade Mike intresserat.

”Sedan sätter vi tak på klubbhuset.”

”Hur då?”

”Lägger bräder över det hela. Och vi kan sätta in en falldörr eller något så vi kan ta oss in och ut, kan till och med sätta in fönster om vi vill …”

”Vi behöver några göh-gångjärn”, sa Bill och studerade fortfarande molnen.

”Allt sådant kan vi köpa i Reynolds järnhandel”, sa Ben. ”H-h-hur h-h-har ni det med f-f-fickpengar?” undrade Bill.

”Jag har fem dollar”, sa Beverly. ”Som jag har tjänat på att sitta barnvakt.”

Richie började omedelbart krypa fram mot henne på händer och knän. ”Jag älskar dig, Bevvie”, sa han och himlade sig. ”Vill du gifta dig med mig? Så ska vi bo lyckliga i en tallbeströdd bungalow …”

”I en vadå?” frågade Beverly, medan Ben såg på dem med en underlig blandning av oro, humor och koncentration.

”I en talgbesmord bungalow”, sa Richie. ”Fem dollar räcker säkert, älskling, du och jag och lillen blir tre …”

Beverly skrattade och rodnade och drog sig undan honom lite.

”Vi d-d-delar p-p-på utgifterna”, sa Bill. ”Det är ju d-d-därför vi har bildat en klubb.”

”Så när vi har täckt hålet med bräder”, fortsatte Ben, ”häller vi på det här urstarka klistret – Mirakel-Lim tror jag det heter – och lägger tillbaka torvorna. Strör kanske lite tallbarr över alltsammans. Sedan kan vi sitta trygga där nere, och om det kommer någon – som Henry Bowers, till exempel – så kan de gå rakt över oss utan en aning om att vi finns där.”

”Och det är du som har hittat på allt det där?” sa Mike. ”Det är ju fantastiskt!”

Ben log. Och nu var det hans tur att rodna.

Bill satte sig plötsligt upp och såg på Mike. ”Höh-höh-hänger du med på b-by-bygget?” frågade han.

”Jo alltså … visst”, sa Mike. ”Det skulle vara skoj.”

En blick gled laget runt bland de andra – Mike både kände den och såg den. Vi är sju man församlade nu, tänkte Mike och ryste till, utan att själv veta varför.

”När tänker ni börja?”

”S-s-så snart som möjligt”, svarade Bill, och Mike förstod – förstod att det inte bara var Bens underjordiska klubbhus Bill talade om. Det gjorde Ben också. Och Richie, Beverly och Eddie. Stan Uris skratt hade tystnat. ”V-v-vi töh-töh-tänker köra i gång med det höh-höh-här p-projektet rätt s-s-snart.”

Det blev tyst ett tag, och Mike blev plötsligt medveten om två saker – de hade något de ville säga honom, ville berätta för honom … men själv var han inte helt säker på att han ville höra det. Ben hade en pinne i handen och ritade meningslösa krumelurer i marken, med håret hängande ner över ansiktet. Richie bet på sina redan djupt nerbitna naglar. Bill var den ende som såg rakt på Mike.

”Är det något trubbel?” undrade Mike nervöst.

Och Bill sa mycket långsamt: ”Vi har en köh-klubb liksom. Och d-d-du kan få komma med i klubben om du v-v-vill, men då m-m-måste du lova att aldrig avslöja v-v-våra höh-höh-hemligheter.”

”Som klubbhuset, till exempel?” frågade Mike och kände sig osäkrare än någonsin. ”Så klart att …”

”Det finns en annan hemlighet också”, sa Richie, och undvek fortfarande att se på Mike. ”Och Big Bill har sagt att vi har något mycket viktigare att göra i sommar än att gräva underjordiska klubbhus.”

”Och det har han rätt i”, spädde Ben på.

I det ögonblicket hördes en plötslig, visslande flämtning. Mike hoppade till. Men det var bara Eddie som blåste i gång. Eddie såg på Mike som om han ville be om ursäkt, ryckte på axlarna och nickade.

”Nej, nu måste ni tala om det”, sa Mike till slut. ”För nu står jag inte ut med att vänta längre.”

Bill såg på de andra. ”F-f-finns det nå-nå-någon här som inte vill ha höh-höh-honom med i gänget?” sa han.

Ingen vare sig sa något eller höjde en hand.

”V-v-vem ska tala om det f-f-för honom?” frågade Bill.

Det blev tyst länge, och nu bröt inte Bill tystnaden. Till slut suckade Beverly och såg på Mike.

”Det är om alla barnen som blir mördade här”, sa hon. ”Vi vet vem som gör det, och det är inte en människa utan ett monster.”

3

De berättade för honom, var och en sin historia: om clownen på isen, om den spetälske under verandan, blodet och rösterna från avloppet, de döda pojkarna i vattentornet. Richie berättade om vad som hänt när han och Bill återvände till Neibolt Street, och Bill själv berättade som siste man om klassfotot som rört sig och fotot han stuckit in handen i. Han avslutade sin redogörelse med att tala om att monstret hade dödat hans bror och att deras klubb, som de kallade Förlorargänget, hade bildats i det enda och helhjärtade syftet att döda det där monstret … vad det nu kunde vara för slags varelse.

Senare, när Mike gick hem den kvällen, hade han tänkt att han väl egentligen borde ha lyssnat med en misstro som stegrades till fasa och till slut sprungit därifrån så fort han kunde, övertygad om att han antingen råkat ut för ett gäng vita ungar som inte gillade svarta, eller också hamnat mitt ibland sex äkta galningar som på något sätt smittat varandra med sin galenskap, så som alla i en hel klass kan få världens flunsa genom att smitta varandra.

Men nu gjorde han inte det, trodde inte det, därför att han mitt i fasan upplevde en underlig känsla av mysighet och trivsel. Trivsel plus någonting annat, något mer elementärt. Vi är sju man församlade nu, tänkte han på nytt när Bill tystnat.

Han öppnade munnen, inte riktigt säker på vad han skulle säga. ”Jag har sett den där pajasen”, sa han.

”Vad säger du?” utbrast Richie och Stan samtidigt, och Beverly vände på huvudet så kvickt att hästsvansen flaxade över från vänstra axeln till den högra.

”Jag såg honom den fjärde”, sa Mike långsamt och vände sig mot Bill. Bills blick mötte hans, skarp och ytterligt koncentrerad, och krävde att han skulle fortsätta. ”Just det, den fjärde juli …” Hans röst gled bort lite och han tänkte: Men jag kände igen honom. För det var inte första gången jag såg honom. Och det var inte heller första gången jag såg något … något galet.

Han tänkte på fågeln, och det var första gången han faktiskt tillät sig att tänka på den – annat än i mardrömmarna – sedan i maj. Han hade ju trott att han höll på att bli galen. Så det var en lättnad att finna att han inte var galen … men den lättnaden vilade på en skrämmande grund. Han fuktade läpparna.

”Fortsätt”, sa Bev otåligt. ”Kvicka på med snacket.”

”Jo, det var så att jag var med i paraden. Jag …”

”Visst, jag såg dig”, sa Eddie. ”Du lirade saxofon.”

”Snarare trombon”, sa Mike. ”Jag är med och spelar i kyrkskolans band. Och hur som helst såg jag clownen. Han stod och delade ut ballonger till barnen i trevägskorsningen i centrum. Och han såg ut precis som Ben och Bill säger. Silverdräkt, apelsinfärgade knappar, vitsminkad i ansiktet och ett stort rött leende. Om det röda kom från läppstift vet jag inte, men det såg ut som blod.”

De andra nickade, ordentligt uppskärrade, men Bill fortsatte bara att möta Mikes blick med samma forskande allvar som tidigare. ”Apelsinfärgade höh-höh-hårtestar?” frågade han Mike och pekade omedvetet på sin egen hjässa med fingrarna.

Mike nickade.

”Att se honom på det viset … det skrämde mig ordentligt. Och medan jag såg på honom vände han sig om och vinkade åt mig, som om han kunde läsa mina tankar eller mina känslor eller vad det nu kallas. Och det … det liksom gjorde mig ännu räddare. Då fattade jag inte varför, men han gjorde mig så rädd några sekunder att jag bara inte kunde spela ens. Jag blev alldeles torr i munnen och kände mig …” Han kastade en snabb blick på Beverly. Nu mindes han alltsammans så tydligt, hur solskenet plötsligt hade känts outhärdligt bländande där det spelade över trombonens mässing och bilarnas krom, mindes hur musiken hade känts alltför högljudd och himlen alltför blå. Clownen hade höjt sin ena vitbehandskade hand (den andra var full av ballongsnören) och sakta viftat fram och tillbaka, och det blodiga, breda grinet hade varit alltför rött och alltför brett, som ett upp och nervänt skrik. Han mindes hur det hade pirrat i huden på pungen, hur han plötsligt känt sig alldeles varm och lös i magen, som om han när som helst kunde ha släppt av en dröse skit i byxorna. Men sådana saker kunde han ju inte prata om när Beverly var med. Sådant sa man bara inte i flicksällskap, inte ens inför sådana flickor som tålde att man sa både ”hora” och ”jädrans as”. ”… så jag kände mig livrädd”, avslutade han, kände att det var för svagt, men kunde inte komma på hur han skulle formulera sig. Men de nickade allesammans som om de förstod precis, och han kände en obeskrivlig lättnad svepa fram inom sig. På något sätt hade detta med clownen som tittade på honom och log sitt röda leende, medan handen i den vita handsken långsamt pendlade fram och tillbaka, varit mycket värre än att ha Henry Bowers och de andra efter sig. Mycket värre.

”Och så hade vi marscherat förbi”, fortsatte Mike. ”Och paraden gick vidare uppför Main Street Hill. Men då såg jag honom en gång till stå och dela ut ballonger till barnen. Fast många av dem ville inte ta emot ballongerna. En del av småungarna bara grinade. Jag fattade bara inte hur han hade kunnat komma dit bort så himla fort. Först tänkte jag att det kanske var två stycken, alltså, likadant klädda båda två. En duo. Men sedan vände han sig om och vinkade åt mig igen, och då såg jag att det var han. Det var samme man båda gångerna.”

”Han är ingen människa”, sa Richie och Beverly ryste till. Bill lade armen om henne ett ögonblick och hon såg tacksamt på honom.

”Han vinkade åt mig … och sedan blinkade han. Som om vi hade en hemlighet ihop. Eller som … som om han visste att jag hade känt igen honom, kanske.”

Bill lät armen falla från Beverlys axlar. ”Att d-d-du kände igen höh-honom?” sa han.

”Jag tror det, ja”, sa Mike. ”Måste bara kolla en sak innan jag är riktigt säker. Pappa har en del bilder … Han samlar gamla klipp och foton härifrån Derry … Ni leker väl rätt mycket här, va?”

”Visst”, sa Ben. ”Det är därför vi tänker bygga det där klubbhuset.”

”Då kollar jag och ser om det är som jag tror”, sa Mike och nickade. ”Och om jag kan, så kommer jag hit med bilderna.”

”G-g-gamla föh-föh-foton?” frågade Bill.

”Just precis.”

”Har du n-n-något mer?” frågade Bill.

Mike öppnade munnen, men stängde den igen. Han såg nervöst på de andra och sa sedan: ”Ni skulle ändå bara tro att jag var tokig. Eller ljög för er.”

”T-t-tycker du att vi v-v-verkar töh-töh-tokiga?”

Mike skakade på huvudet.

”Det kan du ge dig på att vi inte är”, sa Eddie. ”Visst har jag mina fel och brister, men än är jag inte mogen för dårhuset. Tror jag inte i alla fall.”

”Säkert inte”, sa Mike. ”Jag tror inte att ni är tokiga.”

”Och v-v-vi t-tror inte att du är töh-töh … ding, du heller”, sa Bill.

Mike såg på dem, harklade sig och sa: ”Jag såg en fågel. För ett par tre månader sedan. En fågel.”

”Vad för slags fågel?” frågade Stan Uris och såg på Mike.

Mike lät motvilligare än någonsin när han sa: ”Den såg ut som en sparv ungefär, men den liknade också en rödhake. Bröstet var apelsinfärgat.”

”Vad är det som är så farligt med en fågel?” undrade Ben. ”Det finns ju massor av fåglar här i Derry.” Men han kände sig osäker och såg på Stan och kände sig säker på att Stan så klart måste minnas det som hade hänt i vattentornet, och hur han på något sätt fått det att sluta hända genom att ropa ut en massa fågelnamn. Men han glömde både de funderingarna och allting annat när Mike tog till orda igen.

”Jo, den här fågeln var större än en husvagn”, sa han.

Han såg på deras häpna, upprörda ansikten och väntade på deras skratt. Men det kom inga skratt. Stan såg ut som om någon hade klippt till honom med en tegelsten. Han var så blek att hans ansikte fått samma färg som novembers dämpade, glesa solsken.

”Jag lovar och svär”, sa Mike. ”Det var världens jättefågel, som en av de här fåglarna i monsterfilmerna som ska föreställa vara förhistoriska.”

”Visst, som i Jätteklon, till exempel”, sa Richie. Han hade tyckt att fågeln i den filmen hade verkat konstgjord på något sätt, men när filmen kom till New York hade han ändå varit tillräckligt uppskärrad för att spilla ut alla popcorn han hade kvar över balkongräcket på Alladin. Normalt skulle väl Foxy Foxworth ha kastat ut honom, men eftersom filmen var nästan slut hade han fått sitta kvar. Det var som Big Bill brukade säga, att ibland kunde de bulta skiten ur en, så Gud sig förbarme, men ibland kunde man också plocka en och annan poäng för egen räkning.

”Men den såg inte förhistorisk ut”, sa Mike. ”Och inte heller verkade den som en av de där vaddenuheter som grekerna och romarna satte ihop historier om …”

”F-f-fågel Rock?” föreslog Bill.

”Någonting sådant, ja. Men den liknade inte de här rockarna heller. Då såg den mer ut som en korsning mellan rödhake och sparv. De vanligaste fåglar vi har här.” Han skrattade nervöst.

”V-v-var …”, började Bill.

”Berätta”, sa Beverly lugnt, och Mike satt en stund för att samla tankarna och började sedan berätta. Och medan han berättade och såg hur deras ansikten avspeglade förståelse och skräck, men inte misstro och hån, kände han hur en otrolig tyngd föll från hans bröst. Precis som Ben med sin mumie och Eddie med sin spetälske och Stan med sina drunknade pojkar hade han sett något som säkert skulle ha drivit en vuxen till vansinne, inte bara av skräck utan också inför den enorma slagkraften hos en overklighet som var alltför stor att kunna bortförklaras eller, där det bara inte fanns någon förnuftig förklaring, helt enkelt ignoreras. Profeten Elias ansikte hade bränts svart av Guds kärleks ljus, det var i varje fall vad Mike hade läst i Bibeln, men Elias hade varit en gammal man när det hände, så det var kanske en stor skillnad. Förresten hade väl en annan av de här bibelkillarna, medan han fortfarande var nästan bara barnet, faktiskt brottats med en ängel och fått oavgjort?

Han hade sett och upplevt detta och fortsatt att leva som vanligt, hade integrerat minnet av det som skett med sin världsbild. Och han var fortfarande tillräckligt ung för att denna hans syn på tillvaron skulle vara rent fantastiskt vittomfattande. Men detta till trots hade det som hänt den dagen hemsökt de mörkare hörnen i hans medvetande, och det hände ibland i drömmen att han flydde undan den groteska fågeln, medan den hela tiden kastade sin skugga på honom uppifrån. En del av de där drömmarna mindes han fortfarande när han vaknade, och en del mindes han inte, men de fanns där i alla fall, skuggor som rörde sig av sig själva.

Hur lite av det som skett han hade glömt, och hur svårt det faktiskt varit för honom (där han skötte sina dagliga sysslor som vanligt, hjälpte fadern med arbetet på gården, gick i skolan, cyklade, sprang ärenden åt modern, väntade på att de svarta grupperna skulle dyka upp i ”American Bandstand” efter skolans slut) kan kanske bara mätas med ett enda mått – den lättnad han kände över att få dela detta med de andra. Och medan han berättade slog det honom att detta var första gången han ens tillåtit sig att tänka helhjärtat på det ända sedan den där tidiga morgonen vid kanalen, då han hade sett de där underliga spåren … och blodet.

4

Och sålunda berättade Mike sin historia om fågeln vid det gamla järnverket och hur han själv sprang in i skorstenen för att klara sig undan den. Senare på eftermiddagen gick tre av Förlorarna – Ben, Richie och Bill – till stadsbiblioteket. På vägen dit höll Ben och Richie hela tiden utkik efter Bowers och hans kompisar, men Bill tittade hela tiden ner i trottoaren och såg allmänt grubblande ut. Mike hade lämnat dem ungefär en timme efter det att han berättat färdigt sin historia, eftersom han måste hem och hjälpa fadern med ärtskörden. Och Beverly meddelade att hon måste göra en del inköp och sedan skynda hem och laga middag åt sin far. Eddie och Stan hade också en del saker att göra. Men innan de bröt upp för dagen började de gräva det som – om Ben hade rätt – skulle bli deras underjordiska klubblokal. Och för Bill (och de andra också, misstänkte han) hade det där första spadtaget känts som en nästan symbolisk handling. För nu var början gjord. Vad det än var som de skulle utföra som grupp, som enhet, så hade det inletts nu.

Ben frågade Bill om han trodde på Mike Hanlons historia. De var just på väg förbi Medborgarhuset och hade biblioteket rakt framför sig, en stenrektangel som vilade i den behagliga skuggan från hundraåriga almar som ännu inte drabbats av den almsjuka som senare skulle infektera dem och glesa ut beståndet.

”Jodå”, sa Bill. ”D-d-det är söh-söh-säkert sant alltsammans, h-h-hur otroligt det än låter. V-v-vad tror du, Röh-röh-richie?”

Richie nickade. ”Samma här”, sa han. ”Jag vill inte tro på det, men känner mig så illa tvungen. Ni lade väl märke till vad han sa om fågelns tunga?”

Bill och Ben nickade båda. Apelsingult ludd på den.

”Just det, den genomgående grejen”, sa Richie. ”Precis som de där skurkarna i seriemagasinen. Lex Luthor och Jokern och de där typerna. De har ju alltid ett slags bomärke som visar var de har varit framme.”

Bill nickade fundersamt. Det här monstret påminde ju faktiskt om någon serieskurk. För att de såg det som något i den stilen? Tänkte sig det på det viset? Ja, så var det kanske. Det var ju rena barnsligheterna, men det verkade ju som om det var just det som fick den här varelsen att frodas och må bra – rena barnsligheterna.

De korsade gatan över till den sidan där biblioteket låg.

”Jag frågade Stöh-stöh-stan om han n-n-någonsin h-h-hört talas om en s-s-sådan fågel”, sa Bill. Inte nöh-nöh-nödvändigtvis en sådan här j-j-jättestor en, bara en s-s-som …”

”Som finns i verkligheten”, föreslog Richie.

Bill nickade. ”Och h-h-han sa att det k-k-kanske fanns någon l-l-liknande fågel i Söh-sydamerika eller A-a-afrika, m-m-men aldrig i våra t-t-trakter.”

”Så han trodde alltså inte på den?” sa Ben.

”V-v-visst gjorde h-h-han det”, svarade Bill. Och sedan berättade han om något annat som Stan sagt när Bill gjorde honom sällskap till platsen där han hade ställt sin cykel. Då hade Stan kommit med en idé om att ingen av de andra skulle ha kunnat se fågeln förrän Mike berättat sin historia för dem. Något annat, kanske, men inte fågeln, för fågeln var så att säga Mike Hanlons personliga monster. Men nu … ja, nu tillhörde ju fågeln hela Förlorargänget, eller hur? Nu kunde de se den allesammans. Den kanske såg olika ut för olika personer; Bill skulle kanske se den som en kråka, medan Richie kanske skulle se den som en falk och Beverly som en kungsörn, det visste Stan ingenting om – men i fortsättningen skulle Det kunna visa sig i fågelhamn för dem allesammans. Varpå Bill hade svarat att om hans teori var riktig, så måste de vid det här laget kunna se den spetälske, mumien och kanske de döda pojkarna alla sju.

”Vilket innebär att vi måste göra något illa kvickt om vi över huvud taget ska ha en chans”, hade Stan replikerat. ”Det vet nu …”

”V-v-vet vad?” hade Bill frågat i skarp ton. ”Allt s-s-som vi själva vet?”

”Om Det verkligen gör det är det klippt för vår del”, hade Stan svarat. ”Men du kan åtminstone sätta skinnet ditt på att Det säkert vet att vi känner till Det. Jag är säker på att Det kommer att försöka ta oss. Funderar du fortfarande på det vi pratade om i går?”

”Javisst.”

”Jag skulle önska att jag kunde göra dig sällskap.”

”Men både Böh-böh-ben och R-richie k-k-kommer med. Och Ben är k-k-klipsk som bara den, och det är Röh-röh-Richie också, när han bara låter b-b-bli att spela apa.”

De stannade utanför biblioteket, och Richie frågade Bill vad han egentligen hade i tankarna. Bill berättade, och talade långsamt för att dämpa stamningen. Idén det rörde sig om hade kretsat runt i hans skalle de båda sista veckorna, men hade behövt Mikes historia om fågeln för att utkristalliseras ordentligt.

Hur gjorde man om man ville göra sig av med en fågel?

Att skjuta den borde väl vara rätt slutgiltigt.

Hur gjorde man om man ville göra sig av med ett monster?

Tja, att döma av skräckfilmerna, så borde väl skjutning med silverkula vara rätt slutgiltigt.

Ben och Richie lyssnade respektfullt till Bills utläggning. Men sedan sa Richie: ”Jaha, och var får man tag på en silverkula, Big Bill? Skickar efter den per postorder?”

”Verkligen m-m-mycket roligt. V-vi-vi får så k-k-klart stöpa en.”

”Och hur gör man det?”

”Det är väl det vi ska ta reda på här på bibblan”, sa Ben.

Richie nickade och sköt upp glasögonen uppför näsryggen. Blicken ur ögonen innanför dem var skarp och fundersam … men också tvivlande, tänkte Bill. Han kände sig tveksam själv. Men det där löjlandet och spexandet var i alla fall borta ur Richies blick nu, och det var ju ett steg i rätt riktning.

”Tänker du på din pappas Walther?” frågade Richie. ”Den vi hade med oss till Neibolt Street?”

”Ja”, svarade Bill.

”Men även om vi kunde lära oss att stöpa silverkulor”, sa Richie, ”så återstår ju ändå frågan om var vi ska få tag på silvret.”

”Den saken kan ni överlämna åt mig”, sa Ben lågt.

”Då … gärna det”, sa Richie. ”Då får det alltså bli ditt bekymmer, Höstacken. Och sedan? Neibolt Street igen?”

Bill nickade. ”Nöh-nöh-neibolt Street igen”, sa han. ”Och där b-b-blåser vi s-s-skallen av eländet.”

De stod där ett ögonblick till och såg allvarligt på varandra, och gick sedan in på biblioteket.

5

”Minsann och min själ om det inte är den där holians svarte pågen igen!” skriade Richie med Irländske snut-rösten.

En vecka hade gått, man var mitt i juli och det underjordiska klubbhuset var nästan färdigt.

”Vilken härlig morron vi har i dag, mr O’Hanlon, sir! Och efter en så fin morron får vi säkert ena goer dag också, go som växande jordpärer, som min gamla mor brukte …”

”Såvitt jag vet slutar väl morgonen klockan tolv, Richie”, sa Ben och dök upp ur hålet, ”och det har hunnit gå två timmar sedan dess.” Han och Richie hade stöttat upp väggarna kring gropens sidor. Ben hade tagit av sig träningströjan eftersom det var en varm dag och ett svettigt jobb. Hans t-shirt var grå av svett och klibbade fast vid bröstet och magens kalaskula. Han verkade märkligt omedveten om hur han såg ut, men Mike misstänkte att om Ben hörde Beverly närma sig skulle han vara inne i den där säckiga tröjan igen innan man hann säga tonårsförälskelse.

”Det är väl inte så kinkigt – du låter ju nästan som Stan the Man”, sa Richie. Han hade klivit upp ur husgropen för fem minuter sedan, eftersom det, som han anförtrodde Ben, var dags för en rökpaus.

”Men du sa ju för ett tag sedan att du inte hade några cigaretter”, hade Ben svarat.

”Det har jag inte heller”, hade Richie sagt, ”men principen kvarstår.”

Mike hade sin fars album under armen. ”Var är alla?” undrade han. Han visste att Bill måste finnas i närheten, för han hade lämnat sin egen cykel parkerad under bron inte långt från Silver.

”Bill och Eddie gick till tippen för så där en halvtimme sedan för att hitta några bräder”, sa Richie. ”Och Stanny och Bev stack till Reynolds järnaffär för att skaffa gångjärn. Och jag har ingen aning om vad den jäkla Höstacken är ute efter där inne – ute efter där inne, roligt va, hänger du med? – men det är säkert inget bra och nyttigt. Han behöver någon som kan hålla ett öga på honom, den grabben. Förresten är du skyldig oss tjugotre cent om du fortfarande vill vara med i klubben. Din andel av vad gångjärnen kostar.”

Mike flyttade över albumet från högra armen till den vänstra och började gräva i fickan. Så småningom kunde han räkna upp tjugotre cent (vilket innebar att han hade bara en ensam tiocentare kvar som sin egen personliga förmögenhet) och lämna över dem till Richie. Och sedan gick han fram till gropen och tittade ner.

Men den var ingen grop längre. Sidorna var raka och bildade nittiogradersvinklar mot varandra. Och alla var de stöttade med bräder. Bräderna var av alla de slag, men Ben, Bill och Stan hade gjort ett utmärkt arbete med att anpassa dem efter varandra med hjälp av verktyg från Zack Denbroughs verkstad (och Bill hade varit mycket noga med att vartenda verktyg skulle återlämnas varje kväll, i samma skick som när han tagit det). Ben och Beverly hade spikat fast tvärslåar mellan stöttorna. Eddie var fortfarande lite nervös för gropen i sig, men han var ju nu en gång sådan. Fyrkantiga grästorvor som senare skulle limmas fast vid taket låg prydligt staplade åt ena sidan.

”Det verkar som om ni grabbar kan era saker”, sa Mike.

”Det kan du ge dig på”, sa Ben och pekade på albumet. ”Vad är det där för något?” frågade han.

”Pappas Derryalbum”, svarade Mike. ”Han samlar gamla foton och urklipp om stan. Det är hans hobby. Och jag satt och tittade i det häromkvällen – jag sa ju att jag hade för mig att jag hade sett den där clownen förr. Och det hade jag. På några bilder här i albumet. Så nu har jag tagit det med mig.” Han var för generad för att kunna tillägga att han inte hade vågat be sin far att få låna det. Eftersom han var rädd för de frågor en sådan förfrågan kunde leda till hade han smugit hemifrån som en tjuv om natten, medan fadern satte potatis i västra fältet och modern hängde tvätt på bakgården. ”För ni borde nog titta på det här, ni också.”

”Då gör vi väl det, då”, sa Richie.

”Jag vill nog hellre vänta med det tills alla är här. Det är kanske det bästa.”

”Okej.” Sanningen att säga var Richie inte särskilt angelägen om att titta på fler bilder från Derry, vare sig i detta eller något annat album. Inte efter det som hände i Georgies rum. ”Men då kan du kanske hjälpa mig och Ben med resten av stöttorna så länge.”

”Klart jag kan”, sa Mike och lade försiktigt ifrån sig albumet tillräckligt långt bort från gropen för att det inte skulle hamna någon grävjord på det och tog emot skoveln som Ben räckte honom.

”Nu gräver du precis här”, sa Ben och visade. ”Så där en trettio centimeter djupt. Sedan sätter jag ner en bräda och håller den tätt emot sidan, medan du skyfflar tillbaka jorden.”

”Bra plan, min gode man”, sa Richie, där han satt med dinglande ben på utgrävningens kant.

”Vad är det för fel på dig?” frågade Mike.

”En liten släng av galopperande latmask bara”, sa Richie i belåten ton.

”Hur går det med den där grejen ni jobbar med ihop med Bill?” frågade Mike, drog av sig skjortan och började gräva. Det var varmt där nere, till och med för att vara i The Barrens. Syrsorna sisade sömnigt som sommarklockor bland snåren.

”Tja – inte så pjåkigt”, sa Richie, och det föreföll Mike som om han sände Ben en milt varnande blick. ”Skulle jag väl tro.”

”Varför har du inte radion på, Richie?” frågade Ben, körde ner en bräda i gropen som Mike hade grävt och höll den där. Richies transistor hängde i sin rem där den brukade hänga, från en tjock gren i snåren intill.

”Batterierna är slut”, förklarade Richie. ”Du skulle ju absolut ha mina sista cent till gångjärn, har du redan glömt det? Grymt, Höstacken, mycket grymt. Efter allt jag har gjort för dig. Förresten är det enda jag kan få in här nere WABI, och där lirar de bara fikusrock.”

”Vadå?” frågade Mike.

”Höstacken tror att det Tommy Sands och Pat Boone ger ifrån sig är rock’n’roll”, sa Richie, ”men det beror på att han är sjuk. Elvis sjunger rock’n’roll. Ernie K. Doe sjunger rock’n’roll. Carl Perkins sjunger rock’n’roll. Bobby Darin. Buddy Holly. ’Ah-how Peggy … my Peggy Suh-uh-oo …’”

”Nåd, Richie”, stönade Ben.

”Och sedan har vi ju också Fats Domino”, sa Mike och stödde sig mot skyffeln, ”och Chuck Berry, Little Richard, Sheep and the Limelights, LaVerne Baker, Frankie Lymon and the Teenagers, Hank Ballard and the Midnighters, the Coasters, the Isley Brothers, the Crests, the Chords, Stick McGhee …”

De bara stirrade på honom, så häpet att Mike måste dra på munnen.

”Jag tappade tråden efter Little Richard”, sa Richie. Han gillade Little Richard, men hans hemlige rock’n’roll-hjälte denna sommar var Jerry Lee Lewis. Tyvärr hade hans mamma en gång råkat komma in i vardagsrummet just när Jerry Lee lirade i ”American Bandstand”. Och det råkade hända just i det nummer där Jerry Lee klättrade upp på pianot och spelade piano upp och ner med håret hängande ner över ansiktet. Mitt i ”High School Confidential”. Ett ögonblick trodde Richie att hans mamma skulle svimma. Det gjorde hon inte, men synen gav henne en sådan chock att hon vid middagen den kvällen talade om att skicka Richie till ett sådant där läger av militärtyp för resten av sommarlovet. Men nu skakade Richie ut håret över ögonen och började sjunga: ”Come on over baby all the cats are at the high school rockin …”

Ben började stappla runt gropen, höll om sin stora mage och låtsades spy. Mike höll sig för näsan, men skrattade samtidigt så våldsamt att tårarna rann.

”Vad är det för fel?” krävde Richie att få veta. ”Vad är det med er? Det där var ju bra. Jättebra!”

”Alltså, grabben”, sa Mike och skrattade så att han knappt kunde tala. ”Det var obetalbart. Helt obetalbart, alltså.”

”Negrer har ingen smak”, sa Richie. ”Det står till och med i Bibeln, tror jag.”

”Yo mama”, sa Mike och skrattade värre än någonsin. När Richie i ärligt oförstående frågade vad det betydde satte Mike sig med en duns och vaggade fram och tillbaka, tjöt av skratt och höll båda händerna för magen.

”Du tror visst att jag är avundsjuk”, sa Richie. ”Du tror visst att jag skulle vilja vara neger.”

Nu dunsade också Ben ner och skrattade våldsamt. Hela hans kropp böljade och skalv på ett oroväckande sätt och ögonen tycktes vilja tränga ut ur sina hålor. ”Sluta nu, Richie”, lyckades han få fram. ”Jag gör i byxorna annars. Jag d-d-dör om du inte slutar!”

”Men jag skulle inte vilja vara neger”, sa Richie. ”Finns väl ingen vettig människa som vill gå i skära byxor och bo i Boston och köpa uppskurna pizzabitar? Då skulle jag hellre vilja vara jude som Stan. Det skulle kännas fint att ha en pantbank och sälja stiletter och hundskitar av plast och begagnade gitarrer till folk.”

Vid det laget tjöt både Ben och Mike av skratt. Deras skratt ekade fram genom den gröna och djungellika ravin som bar det missvisande namnet The Barrens, fick fåglarna att ta till vingarna och ekorrarna att för ett ögonblick stelna till på sina grenar. Det var ett ungt ljud, genomträngande, livfullt, vitalt, osofistikerat, fritt. Nästan varenda levande varelse inom hörhåll reagerade på något sätt på det, men det föremål som sköljts fram ur ett brett avloppsrör av betong och plaskat ner i Kenduskeag Stream var inte någon levande varelse. Det hade varit ett våldsamt åskväder på eftermiddagen föregående dag (men klubbhuset hade lätt ridit ut stormen – ända sedan de börjat sitt grävande hade Ben varje eftermiddag omsorgsfullt täckt över gropen med en trasig presenning som Eddie hade ”hittat” bakom Wally’s Spa; den luktade gammal målarfärg men fyllde sin uppgift), och vattnet hade forsat vilt i avloppsledningarna under Derry i ett par tre timmar. Och det var denna genomspolning som svept ut detta obehagliga döda föremål i dagsljuset, som en fest för flugorna.

Föremålet i fråga var liket av en nioåring som hette Jimmy Cullum. Ansiktet var helt borta, bortsett från näsan. Allt som fanns kvar därut­över var en enda blodig massa, där alla drag hade utplånats. Dess råa kött var översållat med djupa svarta märken som förmodligen bara Stan Uris skulle ha kunnat identifiera – hackmärken. Hackmärken efter en mycket stor näbb.

Vattnet porlade fram över Jimmy Cullums gyttjiga kakifärgade bomullsbyxor. De vita händerna flöt som döda fiskar. De hade hackmärken de också, men inte så många. Paisleyskjortan han bar böljade ut och sjönk ihop, böljade ut och sjönk ihop, som en vibrerande blåsa.

Bill och Eddie kom tungt lastade med bräder de hämtat från tippen och korsade Kenduskeag Stream på klivstenarna mindre än fyrtio meter från den döde pojken. De hörde Richies, Bens och Mikes skratt, småskrattade och skyndade utan att se dem förbi de jordiska resterna av Jimmy Cullum för att se vad som var så roligt.

6

De skrattade fortfarande när Bill och Eddie kom ut i gläntan, svettiga under sin tunga timmerlast. Till och med Eddie, som normalt var blek som ett lakan, hade fått lite färg i ansiktet. De lät de nyhämtade bräderna falla på den nästan helt tömda högen med arbetsmaterial. Ben kom upp ur gropen för att inspektera fyndet.

”Inte illa!” sa han. ”Oj! Vackert, grabbar!”

Bill föll ihop på marken. ”K-k-kan jag k-köh-köra min hjärtinfarkt nu, eller m-m-måste jag v-vöh-vänta till s-s-senare?” frågade han.

”Du får vänta ett spass”, sa Ben tankspritt. Han hade tagit med sig några egna verktyg till The Barrens och gick nu igenom de nyanskaffade bräderna, slog ut spikar och skruvade loss skruvar. Han kastade undan en bräda för att den var sprucken. När han knackade på en annan fick han fram ett dovt, murket ljud på åtminstone tre ställen, och ratade den också. Eddie satt på en jordhög och tittade på. Han tog en klunk ur inhalatorn när Ben drog ut en rostig spik med hammarklon. Spiken gnällde som ett litet obehagligt djur som har blivit trampat och inte gillar den saken.

”Du kan få tetanus om du sticker dig på en rostig spik”, förklarade Eddie för Ben.

”Vad säger du?” hojtade Richie. ”Vad är tuttanus för sjuka? Det låter ju som något tanter får.”

”Du är allt ett snille du”, sa Eddie. ”Det heter tetanus och inte tuttanus och betyder munlås eller stelkramp. Man får det av en sorts baciller som frodas i rost, och om man skär sig kan de komma in genom såret och ge sig på nerverna.” Eddie blev ännu rödare och tog en ny snabb dos ur inhalatorn.

”Munlås, herre jösses”, sa Richie imponerat. ”Det låter illa.”

”Det kan du ge dig på. Först låser sig käkarna så hårt att man inte kan öppna munnen, inte ens för att äta. Doktorn får skära hål i kinden och mata patienten med vätskor genom ett rör.”

”Milda makter”, sa Mike och ställde sig upp i gropen. Ögonen var uppspärrade och hornhinnorna var mycket vita i det bruna ansiktet. ”Är det sant?”

”Det var min mamma som talade om det för mig”, svarade Eddie. ”Och sedan låser sig halsen och man kan inte äta eller dricka alls längre och då svälter man ihjäl och dör.”

De begrundade under tystnad denna skräckbild.

”Och det finns ingen medicin mot det”, tillade Eddie.

Ytterligare tystnad.

”Och därför”, sa Eddie hurtigt, ”håller jag alltid utkik efter rostiga spikar och sådan skit. Jag fick en tetanusspruta en gång och det gjorde hemskt ont.”

”Varför går du då till tippen med Bill och bär i väg med alla de här rostigheterna?” undrade Richie.

Eddie kastade en snabb blick på Bill, som just tittade ner i klubbhuset, och i den blicken fanns all den kärlek och hjältedyrkan som behövdes som svar på den frågan, men samtidigt sa Eddie lågt: ”Vissa saker måste göras även om det finns en risk. Det var den första viktiga sak som jag kom på själv och inte fick lära mig av min mamma.”

En ny men inte direkt obehaglig tystnad följde. Och sedan återgick Ben till att slå ut rostiga spikar, och snart anslöt sig Mike Hanlon och gjorde detsamma.

Richies transistor hängde där berövad sin röst (i varje fall tills veckopengarna kom eller Richie hittade en gräsmatta i behov av klippning) och dinglade lätt i den milda vinden. Bill fick tid på sig att fundera över hur underligt det egentligen var, underligt och samtidigt perfekt, att de var kvar i stan alla sju denna morgon. Många av hans jämnåriga var och hälsade på släktingar. Andra var och semestrade i Disneyland, i Kalifornien eller på Cape Cod. En grabb han kände väl hade rent av åkt till en stad som måste ligga enormt långt borta, att döma av dess underliga men samtidigt stämningsladdade namn – Gstaad. Och sedan alla dessa kompisar som var på läger, kyrkliga läger, scoutläger, läger för rika ungar där man fick lära sig simma och spela golf, läger där man lärde sig att säga: ”Verkligen bra spelat”, i stället för: ”Fan ta dig!” när ens motståndare fick in ett serveess i tennis. Och så var det alla de vilkas föräldrar bara rest BORT med dem. Bill kunde förstå allt det där. Men även om han kände en hel del ungar som gärna ville åka BORT, rädda för det mordiska spöke som gick på rov i Derry denna sommar, misstänkte han ändå att det var fler föräldrar än barn som var rädda för spöket. Familjer som planerat att semestra hemma bestämde sig plötsligt för att resa BORT

(Gstaad? Låg det i Sverige? Argentina? Spanien?)

i stället. Det påminde en del om den stora polioskräcken 1956, när fyra barn som badat i O’Brian Memorial Pool blev sjuka. De vuxna – ett ord som för Bill var helt synonymt med mödrar och fäder – hade då som nu kommit fram till att BORTA var bäst. Tryggare. Den gången hade alla som över huvud taget kunnat det lämnat staden. Bill förstod detta BORT och kunde fundera över ett så sagolikt fantastiskt ord som Gstaad, men förundran var till föga tröst i jämförelse med längtan; Gstaad var BORT – Derry var längtan.

Och ingen av oss har rest BORT, tänkte han och såg på Ben och Mike som slog ut använda spikar ur använda bräder, på Eddie som strosade in i snåren för att slå en sjua (man måste kissa så ofta man kan, så att man inte anstränger blåsan för mycket, hade han sagt till Bill en gång, men man måste också hålla utkik efter giftsumak, för sådant ville man ju inte gärna få på knickedicken). Vi är kvar här i Derry alla sju. Inga läger, inga besök hos släktingar, inga semesterresor, inga BORT. Allt okej här. Alla närvarande.

”Vi hittade en dörr där nere”, sa Eddie och drog upp gylfen på vägen tillbaka.

”Hoppas du skakade honom ordentligt, Eds”, sa Richie. ”Man kan få cancer om man inte skakar bort dropparna. För det har min mamma sagt.”

Eddie såg häpet och lite oroligt på Richie och upptäckte att han småflinade. Eddie svarade med en förintande ja-se-småungar-blick (försökte åtminstone åstadkomma en sådan) och sa sedan: ”Den var för stor för att vi skulle orka bära den. Men Bill sa att om vi går dit hela högen, så kan vi kanske få upp den hit.”

”Fast nu kan man förstås aldrig skaka bort varenda droppe”, fortsatte Richie. ”Vill du veta vad en vis man sa till mig en gång, Eds?”

”Nej”, svarade Eddie, ”och nu är jag trött på att du alltid ska kalla mig Eds, Richie. Jag menar allvar, alltså. Jag kallar ju aldrig dig Dick, som i ’Har du något tuggummi på dig, Dick?’, så jag fattar inte varför …”

”Den här vise mannen”, sa Richie, ”han sa alltså till mig: ’Det hjälper inte hur man än slingrar och vrider sig, de båda sista dropparna hamnar ändå alltid i byxorna.’ Och det är därför det finns så mycket cancer här i världen, Eddie min son.”

”Orsaken till att det finns så mycket cancer här i världen är att idioter som du och Beverly March röker cigaretter”, sa Eddie.

”Beverly är ingen idiot”, sa Ben med bister stämma. ”Du borde nog försöka med att tänka lite innan du snackar, Storkäften.”

”Pip-pip, g-grabbar”, sa Bill tankfullt. ”Och på tal om B-b-beverly så är ju hon rätt stöh-stöh-stark. Hon kan s-s-säkert hjälpa till att f-f-få hit döh-döh-dörren.”

Ben frågade vad det var för slags dörr.

”M-m-mahogny, tror jag.”

”Menar du att någon har slängt en mahognydörr?” frågade Ben, häpet men inte misstroget.

”Folk slänger vad som helst”, sa Mike. ”Tippen? Det känns som döden att gå dit ner. Rena döden, alltså.”

”Jag håller med dig”, sa Ben. ”Massor av sådant som hamnar där skulle ju kunna lagas hur lätt som helst. Och det finns fattiga stackare i Kina och Sydamerika som inte har någonting alls. Det säger i alla fall min mamma.”

”Det finns folk som inte har ett endaste dugg redan här hemma i Maine, Lilla Solstrålen”, sa Richie bistert.

”V-v-vad är det där för något?” frågade Bill när han upptäckte albumet Mike haft med sig. Mike berättade vad det var och sa samtidigt att han gärna ville vänta med att visa bilderna av clownen tills Stan och Beverly kommit tillbaka med gångjärnen.

Bill och Richie såg på varandra.

”Vad är det?” undrade Mike. ”Är det den där grejen som hände i din brors rum ni tänker på, Bill?”

”J-j-just precis”, sa Bill, men ville inte säga något mer.

De turades om att arbeta med gropen tills Stan och Beverly kom tillbaka med var sin brun papperspåse med gångjärn. Medan Mike berättade satt Ben med korslagda ben i skräddarställning och tillverkade glaslösa fönster som kunde öppnas och stängas och skulle fästas i två av de långa bräderna. Kanske var det bara Bill som märkte hur lätt och snabbt hans fingrar rörde sig, hur smidiga och skickliga de var, som kirurgfingrar. Bill njöt av synen.

”En del av de här bilderna är över hundra år gamla, har pappa sagt”, berättade Mike med albumet i knät. ”Han hittar dem på sådana där aktioner som folk har på gårdarna och i affärer för begagnade saker. En del har han köpt eller bytt till sig av andra samlare. Några av bilderna är stereoskopiska – två likadana bilder på ett långt kort, och om man tittar på dem genom en grej som ser ut som en kikare blir det som en enda bild, fast i 3-D. Som i Vaxkabinettet eller Skräcken i svarta lagunen.”

”Vad ska han ha allt det där till?” undrade Beverly. Hon hade på sig ett par vanliga jeans men hade fixat till dem genom att klä dem med ett färgstarkt skotskrutigt tyg de sista tio centimeterna, så att de såg ut som en galen sjömans drömbyxor.

”Man undrar det, ja”, sa Eddie. ”För det mesta är ju Derry rätt dödtrist.”

”Jag vet inte säkert, men jag kan tänka mig att han samlar på det där för att han inte är född här i stan”, sa Mike osäkert. ”Som om … ja, jag vet inte … som om allt det här var nytt för honom – som när man kommer in på bion mitt i en film …”

”V-v-visst, d-d-då vill man gärna få v-v-veta hur det började”, sa Bill.

”Just det”, sa Mike. ”Och det ligger en massa historia och pyr lite varstans i Derry. En rätt trevlig tanke. Och jag misstänker att en del av all den där historien hänger ihop med monstret, det där Det, om ni hellre vill kalla det så.”

Han såg på Bill och Bill nickade tankfullt.

”Så jag satte mig med albumet efter nationaldagsparaden, eftersom jag visste att jag hade sett den där clownen förr någonstans. Jag visste att jag hade sett den. Och titta själva.”

Han slog upp boken, bläddrade sig fram genom den och lämnade sedan över den till Ben, som satt till höger om honom.

”R-r-r-rör inte vid s-s-sidorna!” sa Bill, med en sådan kraft att de hoppade till allesammans. Richie såg att han hade knutit handen vars fingrar skurits sönder när han förde in dem i Georgies album. Knutit den som om han ville skydda fingrarna.

”Bill har rätt”, sa Richie, och hans dämpade tonläge, så olikt Richies normala röst, var ett starkt argument redan i sig. ”Var försiktiga och tänk på vad Stan sa. Om vi såg en sådan grej hända, så måste ju ni andra kunna se det, ni också.”

”Och känna det också”, tillade Bill bistert.

De lät albumet vandra mellan sig, och allesammans höll de det mycket försiktigt, i kanterna, som om det vore gammal dynamit som svettades stora pärlor av nitroglycerin.

Det kom tillbaka till Mike igen, och han slog upp en av de första sidorna.

”Pappa säger att den här bilden inte går att datera, men att den troligen är från 1600-talets början eller mitt”, sa Mike. ”En gång när han reparerade en bandsåg åt en snubbe fick han en låda med gamla böcker och bilder som betalning. Och där fanns bland annat den här bilden. Den kan mycket väl vara värd fyrtio dollar eller ännu mer, har pappa sagt.”

Bilden var ett träsnitt, stort som ett stort vykort ungefär. När det blev Bills tur att titta konstaterade han till sin lättnad att albumet var av det slaget där bilderna satt skyddade i plastfickor. Han såg fascinerat på bilden och tänkte: Där är han. Nu ser jag honom – eller Det. Ser Det på riktigt. Detta är fiendens ansikte.

Bilden föreställde en lustig figur som jonglerade med några överdimensionerade bowlingkäglor, stående mitt ute på en lerig väg som på båda sidor kantades av några bostadshus och några skjul som förmodligen var lanthandlar eller handelsplatser eller vad de nu kallades på den tiden. Det hela liknade inte alls hans Derry, bortsett från kanalen. Den fanns där redan, prydligt stensatt med kullerstenar på båda sidor. Och ett stycke upp i bakgrunden såg man ett mulåsnespann på en dragstig och med en pråm i släptåg.

Så där ett halvt dussin barn hade samlats kring den lustiga figuren. En av ungarna hade en halmhatt av det slag som herdarna brukade använda. En annan hade ett tunnband och en pinne att hålla det i rörelse med. Inte den sortens pinne som man nu för tiden kunde köpa hos Woolworths, utan en gren som tagits direkt från ett träd. Bill kunde se de bara fläckarna där mind­re kvistar hade kapats bort med en kniv eller yxa. Den pinnen var inte tillverkad i Taiwan eller Korea, tänkte han, fascinerad av pojken som kunde ha varit han själv om han hade fötts ett antal generationer tidigare.

Gycklaren med käglorna grinade med hela ansiktet. Han var inte sminkad (även om Bill fick en känsla av att alltsammans, hela ansiktet, var ditmålat) och var helt skallig bortsett från två hårtestar som stack upp som horn över öronen, men Mike hade inga svårigheter att känna igen honom. För trehundra år sedan eller mer, tänkte han och kände hur en vansinnig våg av fasa, vrede och upphetsning svepte fram genom honom. När han tjugosju år senare satt i Derrys stadsbibliotek och tänkte tillbaka på första gången han tittade i faderns album slog det honom att han måste ha känt sig som en jägare kan känna sig när han upptäcker de första färska spåren efter en gammal människoätande tiger. För trehundra år sedan … redan för så länge sedan, och Gud allena vet hur mycket längre tillbaka än så. Tanken gled vidare till frågan om hur länge Snåljåps ande över huvud taget funnits där i Derry – men han upptäckte snabbt att det var en tankebana som han definitivt inte ville följa.

”Min tur nu, Bill”, sa Richie, men Bill behöll albumet lite till och stirrade intensivt på träsnittet, säker på att bilden skulle börja röra på sig snart: att de där bowlingkäglorna (om det nu var det de var) som gycklaren jonglerade med skulle börja stiga och falla, stiga och falla, att ungarna skulle skratta och klappa i händerna (fast alla skulle kanske inte skratta och klappa i händerna; kanske skulle en del av dem skrika och rusa därifrån i stället), att mulåsnespannet som drog pråmen skulle dra vidare och fortsätta bortom bildens gränser.

Men ingenting hände, och han lämnade över albumet till Richie.

När det återkom till Mike bläddrade han några sidor framåt, på jakt efter nästa bild. ”Här har vi den”, sa han. ”Den här bilden är från 1856, fyra år innan Lincoln valdes till president.”

Och så gick albumet laget runt igen. Den här bilden var i färg – ett slags skämtteckning – och föreställde en samling fulla gubbar som stod framför en saloon där en tjock politiker med yviga polisonger lade ut texten från en bräda som lagts ut över två ölfat. I ena handen höll han en sejdel skummande öl. Brädan han stod på svajade hotfullt under hans tyngd. Ett stycke därifrån stod några kvinnor i bahytter och beskådade med vämjelse denna uppvisning i blandade pajaskonster och supande. Texten under bilden löd: POLITIK I DERRY ÄR EN TÖRSTIG HISTORIA, SÄGER SENATOR GARNER.

”Efter vad pappa har berättat så var sådana här bilder väldigt populära de sista tjugo åren före inbördeskriget”, sa Mike. ”De kallades narrkort och folk brukade skicka sådana till varandra. De verkar likna den sorten som de kör med i Mad.”

”Söh-söh-satir”, sa Bill.

”Just det”, sa Mike. ”Men ta en titt nere i hörnet där.”

Bilden påminde om Mad också på ett annat sätt – den hade lika många detaljer och små sidoskämt som en stor filmparodi av Mort Drucker i Mad. Där fanns en storflinande tjock karl, som hällde innehållet i ett glas öl ner i strupen på en hund. Där fanns en kvinna som just drattat på ändan i en gyttjepöl. Där fanns två gatpojkar som roade sig med att förstulet sticka in svaveltändstickor mellan sulorna i rika affärsmäns skor, och en flicka som hängde och dinglade i hälarna i en alm, så att man såg hennes underbyxor. Men trots denna förvirrande mosaik av detaljer kände de faktiskt igen clownen allesammans, utan att Mike behövde peka ut den. Klädd i en skrikig, storrutig, västsprängande provryttarkostym spelade han ”Var finns ärtan” med några berusade skogshuggare. Han blinkade åt en huggare, som att döma av sin gapande mun och häpna blick just hade valt fel nötskal. Provryttaren/clownen tog just emot ett mynt av honom.

”Han igen”, sa Ben. ”Och det är så där en tvåhundra år senare, ungefär?”

”Stämmer”, sa Mike. ”Och här kommer en från 1891.”

Det var ett klipp från förstasidan i Derry News. HURRA! skrek huvudrubriken ut. JÄRNVERKET STARTAR PRODUKTIONEN! Med underrubriken: Hela staden firar med jättepicknick. Bilden var en xylografi och visade det högtidliga ögonblicket när bandet klipptes av och Kitchenerverken förklarades invigda. Till stilen påminde bilden Bill om de Currier and Ives-tryck hans mor hade hängande i matsalen hemma, men den här bilden var inte lika glättad och elegant. En typ som var uppsnobbad i jackett och hög hatt höll en stor sax över bandet, beskådad av en folkmassa på så där en femhundra personer. Långt ut till vänster såg man en clown – deras clown – som slog en handvolt inför några barn. Konstnären hade tecknat honom upp och ner, så att hans flin förvandlades till ett skrik.

Han skickade snabbt albumet vidare till Richie.

Nästa bild var ett foto, där Will Hanlon under bilden skrivit 1933: Derry firar avskaffandet av förbudet. Ingen av pojkarna visste så värst mycket om vare sig Volsteadlagen eller dess upphävande, men fotot gav klart besked om vad det rörde sig om. Det var taget i Wally’s Spa nere i Hell’s Half-Acre. Krogen var fylld nästan till takbjälkarna med män i vita skjortor och öppen krage, platta halmhattar, skogshuggarskjortor, t-shirts och bankmannakostymer. Och allesammans höjde de glas och flaskor mot taket som segertecken. I fönstret satt två stora skyltar. På den ena stod VÄLKOMMEN TILLBAKA, JOHN FINKELMAN, och på den andra: I KVÄLL GRATIS ÖL. Och clownen stod där, klädd som den största dandy man någonsin sett (vita skor, damasker och gangsterbyxor), med ena foten på fotsteget till en Reo och drack champagne ur en högklackad damsko.

”1945”, sa Mike.

Derry News igen. Tvärs över förstasidan: JAPAN KAPITULERAR – DET ÄR ÖVER! DET ÄR ÄNTLIGEN ÖVER! En parad slingrade sig fram längs Main Street mot Up-Mile Hill. Och i bakgrunden clownen, i sin silverdräkt med de apelsinfärgade knapparna, stelnad i den matris av prickar som bildade tidningsfotots raster, och han tycktes (åtminstone för Bill) vilja visa att ingenting var över, ingen hade kapitulerat, ingenting var vunnet, inget var fortfarande normen och rättesnöret, gallimatias och dubbelsnack var fortfarande människans tal – och framför allt tycktes han vilja visa att allt fortfarande var lika förlorat.

Bill kände sig frusen och torr och rädd.

Plötsligt försvann prickarna i rastret och bilden blev rörlig. ”Det är det som …”, började Mike.

”Söh-söh-se”, stammade Bill. Ordet föll ur hans mun som en halvsmält istärning. ”Se höh-höh-hit allesammans!”

De samlades kring honom.

”Herregud”, viskade Beverly.

”Men det är ju samma grej! DET!” nästan skrek Richie och dunkade i upphetsningen Bill i ryggen. Han såg på Eddies vita, spända ansikte och Stan Uris stelnade min. ”Det är ju precis samma grej som vi såg i Georges rum! Det är precis vad vi …”

”Schh”, sa Ben. ”Hör.” Och i nästan snyftande ton: ”Man kan ju höra dem – herregud, man kan ju höra dem där inne!”

Och allesammans märkte de, i denna tystnad som bröts bara av vindens svaga sus, att de kunde höra ljud från bilden. Orkestern spelade en krigisk marsch, och musiken lät svag och metallisk på grund av avståndet … eller tidens gång … eller vad det nu kunde vara. Och folkmassans rop och skrik påminde om ljudet från en dåligt inställd radiostation. Och de hörde också små smällar, svaga också de, som lät som dämpade versioner av de ljud som uppstår när man knäpper med fingrarna.

”Smällare”, viskade Beverly och gned sig i ögonen med darrande händer. ”Det är väl smällare vi hör?”

Ingen svarade henne. Alla studerade de fotot, och deras ögon vidgades alltmer.

Paraden ringlade vidare mot dem, men alldeles innan deltagarna nådde den yttersta förgrunden – när det verkade som om de just skulle marschera rätt ut ur bilden och rätt in i en tretton år äldre värld – försvann de bara ur sikte, som om de följde en kurva bortom all vår matematik. Först gick veteranerna från första världskriget, och deras ansikten verkade sällsamt gamla under pajformshjälmarna och de i täten bar en banderoll med texten: DERRYS VETERANER HÄLSAR VÅRA TAPPRA GOSSAR VÄLKOMNA HEM. Och efter dem kom scouterna, kiwanierna, Home Nursing Corps, Derry Christian Marching Band, de hemkomna själva och high schools musikkår. Massan slingrade hit och dit. Teleprinterremsor och konfetti singlade ner från andra och tredje våningen i de kontorsbyggnader som kantade gatorna. Och ute i massans utkanter struttade clownen, gick ner i spagat och hjulade, härmade en prickskytt, gjorde honnör. Och Bill lade för första gången märke till att människorna runt omkring gärna vände sig bort från honom – men inte som om de såg honom; snarare verkade det som om de kände ett kallt vinddrag eller en ond lukt.

Det var bara barnen som såg honom på riktigt, och de ryggade tillbaka inför synen.

Ben sträckte ut handen mot tidningsfotot, så som Bill hade gjort i Georges rum.

”Nöh-nöh-nöh-NEJ!” skrek Bill.

”Det är säkert ingen fara, Bill”, sa Ben. ”Se själv.” Och han lade för ett ögonblick handen på den skyddande plastfickan, och drog undan den igen. ”Men om man rev bort det där skyddet …”

Beverly skrek till. Clownen hade upphört med sina konster när Ben drog tillbaka sin hand. I stället kom den rusande mot dem och dess blodsminkade mun tjattrade och flinade. Bill ryggade tillbaka men släppte inte albumet, eftersom han räknade med att varelsen skulle försvinna utom synhåll precis som paraden hade gjort, den och den marscherande orkestern och scouterna och den Cadillac Convertible som 1945 års miss Derry färdades i.

Men clownen försvann inte längs den kurva som tycktes markera gränsen mellan detta 1945 och Förlorarnas nu. I stället hoppade den med skrämmande snabb och smidig säkerhet upp i en lyktstolpe ytterst till vänster i förgrunden. Den kilade uppför stolpen som en apa på en stång – och plötsligt pressades dess ansikte mot den skyddande plastficka som Will Hanlon utrustat alla sina bilder och klipp med. Beverly skrek till på nytt och nu förenade Eddie sig med henne, även om hans skrik var tämligen tunt och blåläppat andlöst. Plasten buktade ut – de konstaterade efteråt att de sett den saken tydligt allesammans. Och Bill såg hur clownens röda löknäsa trycktes platt, så som näsan plattas till när man trycker den mot en fönsterruta.

”Dödar er alla!” Clownen skrattade och skrek samtidigt. ”Försök hindra mig bara, och jag dödar er allesammans! Driver er in i vansinnet och dödar er alla! Ni kan inte hindra mig! För jag är Pepparkaksgubben! Jag är Tonårsvarulven!”

Och ett ögonblick var Det Tonårsvarulven, och vargmänniskans månsilvrade ansikte plirade ut mot dem ovanför silverdräktens krage och de vita tänderna blottades.

”Kan inte hindra mig, jag är den spetälske!”

Nu var det den spetälskes ansikte, hetsat och sönderfallande, ruttet av variga sår, som stirrade på dem med den levande dödes ögon. ”Kan inte hindra mig, jag är mumien!”

Den spetälskes ansikte åldrades och sterila sprickor slog upp i det. Gamla lindor flöt halvvägs ut ur huden och stelnade. Ben vände sig bort med ansiktet vitt som ostmassa och ena handen som limmad vid halsen och örat.

”Kan inte hindra mig, jag är de döda pojkarna!”

”Nej!” skrek Stan Uris. Hans ögon svällde ut ovanför de månskäreformade hudpåsarna, som var som blåtiror – chockhudad, tänkte Bill, och det blev ett ord som han skulle komma att använda i en roman tolv år senare, utan att ha en aning om varifrån han fått det, ett ord som han bara tog, så som författare tar det rätta ordet vid det rätta tillfället, som en enkel gåva från yttre rymden

(annanrymden)

som de goda orden, de rätta, ibland kommer från.

Stan slet albumet ur Bills händer och slog igen det med en smäll. Han höll det hopslaget med båda händerna, och senorna spändes under handledernas och underarmarnas hud. Han såg på de andra med en nästan galen blick. ”Nej”, sa han snabbt. ”Nej, nej, nej!”

Och plötsligt upptäckte Bill att Stans upprepade förnekanden skrämde honom mer än vad clownen kunde göra, och förstod att det var just den sortens reaktion som clownen hade hoppats kunna driva fram, därför att …

Därför att Det kanske är rädd för oss … och är ordentligt skrämd för första gången under sitt långa, långa liv.

Han grep tag i Stan och skakade honom två gånger, hårt, med händerna på axlarna. Stans tänder smällde mot varandra och han tappade albumet. Mike tog snabbt upp det och lade undan det; efter det han sett ville han helst inte röra vid det ens. Men det var dock fortfarande hans fars album och han visste intuitivt att fadern aldrig skulle se det han själv nyss hade sett i det.

”Nej”, sa Stan lågt.

”Jo”, sa Bill.

”Nej”, upprepade Stan.

”Jo. Vi s-s-såg …”

”Nej.”

”… d-d-det alli-h-h-hop.” Han såg på de andra.

”Ja”, sa Ben.

”Ja”, sa Richie.

”Ja”, sa Mike. ”Herregud, ja!”

”Ja”, sa Bev.

”Ja”, flämtade Eddie fram ur en strupe som snördes samman alltmer.

Bill såg på Stan, och krävde med blicken att Stan skulle se honom i ögonen. ”L-l-låt inte m-m-monstret få dig, grabben”, sa Bill. ”D-d-du vet att du söh-såg det, du m-m-med.”

”Men jag ville inte se det!” snyftade Stan. Svetten glänste som olja på hans panna.

”M-m-men du gj-gj-gjorde det!”

Stan såg på de andra, i tur och ordning. Han körde händerna genom det kortklippta håret och drog upp en stor, skälvande suck. Och det verkade som om hans blick höll på att bli fri från den sjunkande galenskap som oroat Bill så svårt.

”Ja”, sa han. ”Ja. Okej. Ja. Är det så ni vill ha det? Ja.”

Vi håller fortfarande ihop alla sju, tänkte Bill. Det kunde inte spräcka oss. Vi kan fortfarande döda Det. Vi kan fortfarande döda det … om vi är modiga nog.

Han såg på de andra och skymtade i allas ögon en motsvarighet till Stans hysteri. Inte lika svår, men den fanns där.

”Okej”, sa han och log mot Stan. Och efter några ögonblick besvarade Stan hans leende, och spåren av den våldsamma chocken började försvinna ur hans ansikte. ”D-d-det är så jag vöh-vöh-vill se dig, din jäkla k-k-kissblöja.”

”Pip-pip, Dumbo”, sa Stan, och de skrattade allesammans. Deras skratt var skrikande och hysteriskt, men bättre det än inget skratt alls, tänkte Bill.

”Nej, nu k-k-kör vi i gång igen”, sa han, eftersom någon måste säga något. ”Nu g-g-gör vi klubbhuset klart. Är ni m-m-med?”

Han såg tacksamheten i deras blickar och kände en viss ömhet och glädje över att de fanns … men deras tacksamhet kunde inte bota hans egen rädsla. Faktiskt fanns det rent av något i deras tacksamhet som gjorde att han helst ville hata dem. Skulle han då aldrig få en chans att ge uttryck för sin egen skräck, därför att risken att de bräckliga länkar som förenade dem till en varelse i så fall skulle brista var alltför stor? Men faktiskt var det väl oschysst att ens tänka en sådan sak? För åtminstone till en viss grad utnyttjade han ju dem – utnyttjade sina egna vänner, drev dem att riskera sina liv – för att göra upp räkningen för Georgies död. Och förresten gick väl det hela ännu djupare än så? För George var ju död och om det över huvud taget gick att utkräva någon hämnd, så misstänkte Bill att den i så fall bara kunde utkrävas på de levandes vägnar. Och vad var han själv i så fall för något? En självisk liten skit som viftade med ett plåtsvärd och försökte se ut som kung Arthur?

Herregud, stönade han för sig själv, om det är sådana här saker som vuxna måste grubbla över, så vill jag aldrig bli vuxen.

Hans beslutsamhet var fortfarande orubbad, men den var en bitter beslutsamhet.

Bitter.