Richie Tozier skjuter upp glasögonen ett stycke på näsan (gesten känns redan gammal och van, trots att han har använt kontaktlinser i tjugo års tid) och känner med en viss häpnad hur atmosfären förändrats där inne medan Mike berättat om sitt möte med den där fågeln vid järnverket och påmint de andra om faderns Derryalbum och tidningsbilden som blev rörlig. Richie hade känt hur en halvt galen, animerat upprymd stämning vuxit sig allt starkare. Han hade tagit kokain så där en nio, tio gånger under de senaste två åren – oftast i sällskap; snö var inte något man ville ha liggande hemma om man var en av landets mest kända skivryttare – och detta kändes lite åt det hållet, men inte likadant. Det han kände nu var renare, mer som en verklig intravenös toppensil. Han tyckte sig känna igen den där känslan från barndomen, när han upplevde den varenda dag och lärde sig se den som en självklarhet. Så han förmodade att om han någonsin funderat på detta djuplodande ymnighetshorn av energi när han var grabb (vilket han inte kunde minnas att han någonsin gjort) skulle han bara ha avfärdat det som en självklarhet, som något som alltid skulle finnas där, som ens ögonfärg eller som dessa äckliga hammartår han måste dras med.
Men så hade inte blivit fallet. Denna energi som man drog sådana utomordentliga växlar på när man var grabb, denna energi som man trodde var outtömlig – den bara försvann någonstans mellan arton och tjugofyra, och ersattes av något mycket gråare och tristare, något lika konstgjort som ett kokainrus – målmedvetenhet, kanske, eller fasta föresatser eller vilka käcka fraser från Juniorhandelskammarens delegation man nu ville göra till sina. Det var ingen stor grej, hände inte allt på en gång, inte med en stor smäll. Och kanske är det just den grejen som känns så kuslig. Detta att man inte upphör att vara barn i ett enda nysande, med en stor explosiv skräll, som när clownens fuskballonger med Burma-Shave-slagorden pajade. Barnet i en bara läckte ut, som luften ur ett punkterat däck. Och en dag, när man såg sig i spegeln, stod det en vuxen där och blängde tillbaka på en. Och sedan kunde man fortsätta att gå i jeans, fortsätta att gå på Springsteens och Seegers galor, man kunde färga håret – i fortsättningen var det ändå alltid en vuxens ansikte man såg i spegeln. Kanske hände alltsammans när man sov, som när den snälla tandfen kom på besök.
Nej, tänker han. Inte tandfen. Åldersfen.
Han skrattar högt åt tankebildens löjliga extravaganser, och när Beverly ger honom en frågande blick viftar han med handen och säger: ”Ingen fara, gullet. Jag tänkte lite bara.”
Men nu är den där energin tillbaka igen. Nej, inte helt tillbaka – i varje fall inte ännu – men på väg. Och det gäller inte bara honom själv; han känner hur den fyller rummet mer och mer. Mike verkar okej nu, för första gången sedan den där hemska återföreningslunchen borta vid köpcentret. När Richie kom in i entréhallen och såg Mike sitta där tillsammans med Ben och Eddie fick han något av en chock och tänkte: Där sitter en man som håller på att bli galen, som kanske laddar upp sig till självmord. Men den där utstrålningen är borta nu. Inte bara sublimerad – borta. Richie har suttit där och sett de sista resterna av den försvinna ur Mikes ansikte när han återupplevde detta med fågeln och med albumet. Han har laddats upp med energi. Och det är likadant med dem allesammans. Det märks i deras ansikten, deras röster, deras rörelser.
Eddie häller upp en ny gin och sviskonjuice åt sig. Bill tar sig en slurk bourbon, och Mike knäcker ännu en öl. Beverly ser upp mot ballongerna som Bill har tjudrat vid mikrofilmsapparaten på utlåningsdisken och tömmer snabbt sin tredje screwdriver på vodka och apelsinjuice. De har druckit rätt friskt allesammans, men ingen av dem är berusad. Richie har ingen aning om varifrån energin han känner inombords kan komma, men han vet att han inte får den ur spritflaskan.
derryniggrer får pippi: blå.
förlorarna förlorar fortfarande, men stanley uris är huvudet före: apelsinfärgad.
Herregud, tänker Richie och öppnar en ny öl, som om det inte vore illa nog att Det kan uppträda som vilket jäkla monster Det vill, som om det inte vore illa nog att Det kan suga näring ur vår rädsla, så avslöjar Det sig också som Rodney Dangerfield som dragartist.
Det blir Eddie som bryter tystnaden. ”Hur mycket tror ni Det vet om vad vi gör just nu?” frågar han.
”Det var ju här alldeles nyss”, säger Ben.
”Jag är inte så säker på att det spelar någon större roll”, svarar Eddie.
Bill nickar. ”Det vi ser är bara synvillor”, säger han. ”Och jag är inte säker på att det betyder att Det kan se oss eller luska ut vad vi sysslar med. Man kan se en hallåman i teve, men han kan inte se oss tittare.”
”De där ballongerna är inga synvillor”, säger Beverly och pekar med tummen över axeln mot dem. ”De är verkliga.”
”Men det stämmer inte”, säger Richie, och de ser på honom allihop. ”Visst är synvillor verkliga. Så klart de är. De …”
Och plötsligt faller något annat på plats, något nytt; och det faller med sådan kraft att han för händerna till öronen. Ögonen vidgas innanför glasögonen.
”Herregud!” skriker han till. Han trevar efter bordet, reser sig till hälften och faller sedan ner i stolen igen med en mjuk duns. Han slår omkull sin ölburk när han sträcker sig efter den, tar upp den och dricker ur det som finns kvar. Och han ser på Mike medan de andra ser på honom, häpna och oroliga.
”Svedan!” nästan ropar han. ”Den brinnande svedan i ögonen! Mike! Den hettande smärtan i mina ögon …”
Mike nickar och småler lite.
”V-v-vad gäller saken, Richie?” frågar Bill.
Men Richie hör honom knappast. Minnet sveper fram genom honom som en tidvattenvåg och han känner sig växelvis varm och kall och förstår plötsligt varför de här minnena har kommit tillbaka ett i taget. Förstår att om han plötsligt kommer ihåg allting på en gång, så skulle kraften ha varit som en psykologisk hagelbössa som avlossades bara en tum från hans tinning. Det skulle ha slitit bort hela hans huvud.
”Vi såg Det komma!” säger han till Mike. ”Visst såg vi väl Det komma? Du och jag … eller var det kanske bara jag?” Han tar Mikes hand, som vilar på bordet. ”Såg du det också, Mikey, eller var det bara jag? Såg du det? Skogsbranden? Den stora kratern?”
”Visst såg jag det”, säger Mike lågt och trycker Richies hand. Richie sluter ögonen ett ögonblick och känner att han aldrig upplevt en sådan varm och väldig våg av lättnad tidigare i hela sitt liv, inte ens den gången då PSA-jeten han flugit med från L.A. till San Francisco halkade av landningsbanan och sedan bara stannade – och inga dödsoffer, inte ens någon skadad. En del bagage hade fallit ner från bagagehyllorna och det var allt. Han hade tagit sig ut via den gula nödrutschkanan och hjälpt en kvinna att ta sig bort från planet. Hon hade vrickat ena fotleden på en tuva som inte syntes i det höga gräset. Men hon hade bara skrattat och sagt: ”Jag kan inte fatta att jag inte är död, jag fattar det inte, jag fattar det bara inte.” Så Richie, som stöttade och halvt bar kvinnan med ena armen och med den andra vinkade åt brandmännen som frenetiskt drev på passagerarna som lämnade planet, sa: ”Okej, då är ni väl död. Ni är död, känns det bättre då?” och sedan skrattade de som galningar båda två. Det hade varit ett lättnadens skratt … men den lättnad han känner nu är större.
”Vad pratar ni om?” frågar Eddie och ser från den ene till den andre. Richie ser på Mike, men denne skakar på huvudet. ”Ta det du”, säger han. ”Jag har pratat nog för i kväll.”
”Ni andra känner kanske inte till det här, eftersom ni redan hade gått vid det laget”, säger Richie till dem. ”Så Mikey och jag var de båda sista indianerna i rökgropen.”
”Rökgropen”, tänker Bill högt. Hans blick är blå och fjärran.
”Den där brännheta smärtan i ögonen”, sa Richie, ”innanför kontaktlinserna. Jag kände av den första gången direkt efter det att Mike ringt mig där hemma i Kalifornien. Då begrep jag inte vad det var för något, men nu gör jag det. Det var rök. Tjugosju år gammal rök.” Han ser på Mike. ”Kan det ha varit något psykologiskt, tror du? Psykosomatiskt? Något från det undermedvetna?”
”Det tror jag inte”, svarar Mike lågt. ”För jag tror att det du kände då var lika verkligt som de här ballongerna, eller huvudet jag såg i kylskåpet, eller Tony Trackers lik som Eddie såg borta vid gamla lastbilscentralen. Berätta för dem, Richie.”
Richie börjar berätta: ”Det hände fyra, fem dagar efter den gången när Mike hade tagit med sig sin fars fotoalbum till The Barrens. I mitten av juli någon gång, tror jag. Klubbhuset var klart. Men … det där med rökgropen, det var ju din idé, Höstacken. Som du hade hittat i någon av dina böcker.”
Ben nickar småleende.
Det var mulet den dagen, vindstilla men med åska i luften, tänker Richie. Som den där gången ungefär en månad senare när vi stod ute i ån och bildade ring och Stan skar oss i handflatorna med den där skärvan av en Coca-colaflaska. Luften bara hängde där och väntade på att något skulle hända, och efteråt sa Bill att det var därför det blev så jäkligt där så fort, för att där inte fanns minsta lilla vinddrag ens.
Den sjuttonde juli. Just det, det stämde, det var rökgropsdagens datum. Den sjuttonde juli 1958, nästan en månad efter sommarlovets början, då Förlorarnas fasta kärna – Bill, Eddie och Ben – hade uppstått där nere i The Barrens. Om vi slår upp väderleksutsikterna för den dagen för nästan tjugosju år sedan, tänker Richie, så kan jag tala om vad det står innan jag ens läst dem: Richard Tozier, även kallad Den Store synske. ”Varmt och fuktigt, risk för åskväder. Och se upp för de visioner som kan komma när ni sitter i rökgropen …”
Detta hände två dagar efter det att man funnit Jimmy Cullums lik, dagen efter att konstapel Nell hade kommit ner till The Barrens igen och satt sig rakt på klubbhuset utan att ana att det fanns, för vid det laget hade de lagt på taket och Ben hade omsorgsfullt övervakat att Mirakel-Limmet och torvorna kommit på plats som de skulle. Och sedan var det helt omöjligt att märka att det fanns något där, såvida man inte gick ner på händer och knän och kröp runt och letade. Liksom dammen hade också Bens klubbhus blivit en hejdundrande succé, men den stora skillnaden var att klubbhuset var och förblev okänt och osett för konstapel Nell.
Han hade frågat ut dem omsorgsfullt och officiellt, och skrivit ner deras svar i sin svarta anteckningsbok, men de hade haft mycket lite att berätta – åtminstone om Jimmy Cullum – och så småningom hade konstapel Nell lämnat dem igen, efter att ännu en gång ha påmint dem om att de absolut inte fick leka ensamma i The Barrens … aldrig någonsin. Richie misstänkte att konstapel Nell säkert skulle ha sagt åt dem att dunsta från The Barrens och hålla sig borta för gott om någon i Derrypolisen trott att grabben Cullum (eller något av de andra offren) verkligen blivit dödad där. Men polisen visste bättre än så. Ledningssystemen för kloakerna och avloppen var ju sådana att alla rester tenderade att hamna där i The Barrens till slut.
Konstapel Nell hade varit hos dem den sextonde, just det, en varm och fuktig dag det också, men åtminstone solig. Men den sjuttonde hade det varit mulet.
”Tänker du berätta för oss eller inte?” frågar Bev. Hon ler lite, hennes läppar är fylliga och blekt rosenröda och hennes ögon lyser.
”Jag funderar bara på hur jag ska börja”, säger Richie. Han tar av sig glasögonen och torkar av dem på skjortan, och plötsligt vet han var han ska börja – med hur marken öppnade sig framför hans och Bills fötter. Visst kände han klubbhuset väl – han liksom Bill och alla de andra – men fortfarande gav det honom något av en kick att se marken plötsligt öppna en strimma mörker på det viset.
Han mindes hur han suttit bak på Silver när Bill ridit sin springare till det vanliga stället på Kansas Street och sedan tjudrat Silver under den lilla bron. Han mindes hur han och Bill följt den vanliga stigen till gläntan och hur de ibland måst dra sig åt sidorna eftersom snåren var så täta – det var ju högsommar och The Barrens frodiga grönska var som allra frodigast. Han minns hur de slog efter myggen som surrade omkring dem; han minns till och med hur Bill sa (så tydligt och klart allt kommer tillbaka, inte som om det hänt i går, utan som om det just höll på att hända): ”Stå s-s-s-
still ett ögonblick, Röh-richie. D-d-det sitter en s-s-stor jäkla böh-böh-baddare i nacken på dig.”
”Milde Moses”, sa Richie. Han avskydde mygg. Små flygande vampyrer, det var vad de var och ingenting annat. ”Slå ihjäl den bara, Big Bill”, sa han.
Bill lappade till honom i nacken.
”Aj! Det gjorde ont.”
”V-v-vill du se?”
Bill sträckte fram handflatan mot honom. Mitt i handen låg en söndermanglad mygga i en liten pöl av blod. Mitt blod, tänkte Richie, för dig och för många utgjutet. ”Jahapp”, sa han.
”V-v-var inte orolig”, sa Bill. ”Den där lille j-j-jäkeln dansar aldrig töh-töh-tango mer.”
De fortsatte stigen fram, slog efter myggen och viftade undan molnen av knott som lockades av något i lukten av deras svett – något som åtskilliga år senare skulle identifieras som ”feromoner”. Vad nu det kunde vara för något.
”När tänker du tala om för resten av gänget om det där med silverkulorna?” frågade Richie när de närmade sig gläntan. I detta speciella fall betydde ”resten av gänget” Bev, Eddie, Mike och Stan – fast Richie misstänkte förstås att Stan nog redan hade en ganska klar bild av vad de tre andra sysslade med på stadsbiblioteket. Stan var smart – för smart för sitt eget bästa, tänkte Richie ibland. Den där gången Mike hade med sig faderns album ner till The Barrens hade Stan varit nära att flippa ut. Richie hade rent av varit ganska så säker på att de inte skulle få se Stan mer och att Förlorargänget skulle förvandlas till en sextett (ett ord som Richie gillade, alltid med tonvikten på första stavelsen). Men dagen därpå hade Stan dykt upp som vanligt, och det hade ytterligare ökat Richies högaktning för Stan. ”Snackar du med dem om det i dag?”
”Nöh-nej, inte i dag”, svarade Bill.
”Du tror inte på det där, eller hur?”
Bill ryckte på axlarna, och Richie, som kanske förstod och kände Bill Denbrough bättre än någon annan, tills Audra Phillips dök upp, anade de många argument som Bill kanske skulle ha kommit med om han inte hade hämmats av sitt talfels vägspärr: att grabbar som stöpte silverkulor bara existerade i pojkböcker och seriemagasin … Skit alltsammans, med andra ord. Och en mycket farlig skit. Visst kunde de försöka, för all del. Kanske skulle Ben Hanscom faktiskt kunna klara en sådan sak. I en film skulle det säkert funka, visst. Men …
”Men vadå?”
”J-j-jag har k-k-kommit på en grej”, sa Bill. ”M-m-mycket enklare. Fast det går förstås bara om Beh-böh-beverly …”
”Om Beverly vadå?”
”Inget s-s-särskilt.”
Och Bill vägrade att prata mer om den saken.
De kom fram till gläntan. Om man tittade noga efter kunde man kanske få ett intryck av att gräset där verkade lite matt – litet använt, liksom. Man skulle kanske rent av ha tyckt att det låg något konstgjort – nästan arrangerat – över de där kringspridda löven och tallbarren över grästorvorna. Bill plockade upp ett Ring-Dingomslag – säkert Bens – och stoppade det automatiskt i fickan.
De fortsatte in mot gläntans mitt … och ett stycke markyta på ungefär tjugofem gånger åtta centimeter svängde upp med ett väldigt gnissel av gångjärn och avslöjade ett svart ögonlock. Ett par ögon blickade ut ur mörkret där inne, och Richie ryste till. Men det var Eddies ögon han såg, och det var Eddie, som han en vecka senare skulle komma att besöka på sjukhuset, som med ihålig röst sa: ”Vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro?”
Fnitter från klubbhusets golv och en ficklampa som lyste till lite.
”Detta vara los rurales, señor”, sa Richie och satte sig på huk, tvinnade en osynlig mustasch och körde vidare med sin Pancho Vanilj-röst.
”Verkligen?” frågade Beverly där nerifrån. ”Kan vi få se era polisbrickor i så fall?”
”Brickor?” gastade Richie förtjust. ”Vi aldrig kör med tockna märkvärdigheter!”
”Dra åt helvete, Pancho”, svarade Eddie och slog igen det stora ögonlocket. Och det kom mer dämpat fnitter inifrån klubbhuset.
”Kom ut med händerna över huvudet!” ropade Bill med låg och befallande vuxen röst. Han började gå fram och tillbaka över klubbhusets grästorvtäckta tak. Marken rörde sig upp och ner där han gick men bara nätt och jämnt synligt; de hade gjort ett gott arbete. ”Ni har inte en chans!” bölade han, och upplevde sig själv som en ny version av Los Angelespolisens orädde Joe Friday. ”Kom ut därifrån! Annars kommer vi in med dragna pistoler!”
Han började understryka sitt ultimatum genom att hoppa upp och ner. Skrik och fnitter där nerifrån. Bill smålog, omedveten om hur Richie fundersamt studerade honom – inte så som ett barn ser på ett annat, utan för ett kort ögonblick så som en vuxen ser på ett barn.
Han vet faktiskt inte att han ibland inte gör det alls, tänkte Richie.
”Släpp in dem, Ben, innan de får taket att braka ner”, sa Bev. Ett ögonblick senare for fälldörren upp som luckan på en ubåt och Ben tittade ut. Han var röd i ansiktet och Richie förstod genast att Ben måste ha suttit bredvid Beverly där nere.
Bill och Richie hoppade ner genom luckan och Ben stängde den efter dem. Och snart satt de där allesammans, med ryggarna stödda mot väggarnas bräder och benen uppdragna under sig, och deras ansikten skymtade i dunklet i ljuset från Bevs ficklampa.
”Och v-v-vad h-höh-händer här?” frågade Bill.
”Inte särskilt mycket”, sa Ben. Han satt mycket riktigt bredvid Beverly, och var lika lycklig som rodnande. ”Vi skulle just …”
”Dra det för dem, Ben”, avbröt Eddie honom. ”Dra den där grejen för dem, så får vi höra vad de tycker.”
”Det skulle säkert inte vara bra för din astma”, sa Stan till Eddie med sin bästa ”någon måste väl ändå föra förnuftets talan här”-röst.
Richie slog sig ner mellan Mike och Ben och knäppte händerna över knäna. Det kändes härligt svalt där nere, härligt hemligt. Han följde ficklampans ljuskägla med blicken där den gled från ansikte till ansikte, och glömde tillfälligt helt det som gjort honom så häpen där ute för bara någon minut sedan. ”Vad snackar ni om?” frågade han.
”Det var Ben som berättade en historia om en indianceremoni”, sa Bev. ”Men Stan har säkert rätt, det skulle säkert inte vara särskilt bra för din astma, Eddie.”
”Det skulle kanske inte påverka mig alls”, sa Eddie och lät – vilket hedrade honom, tänkte Richie – bara en liten aning osäker. ”För det mesta kommer det bara när jag blir upprörd och så. Så jag skulle gärna vilja pröva på det.”
”Pröva på v-v-vad?” undrade Bill.
”Rökgropsceremonin”, förklarade Eddie.
”Vad är d-d-det för n-n-något?”
Strålen från Bens ficklampa höjdes och Richie följde den med blicken. Den rörde sig utan mål över klubbhusets trätak medan Ben förklarade detta med en rökgrop. Den gled över de illa medfarna och spräckta panelerna i mahognydörren, som de alla sju hade burit dit från tippen tre dagar tidigare – dagen innan man fann Jimmy Cullums lik. Det enda Richie kunde minnas om Jimmy Cullum, en stillsam liten grabb som hade glasögon han också, var att han gärna spelade alfapet när det regnade ute. Nu blir det aldrig något alfapet mer för hans del, tänkte Richie och ryste till lite. Ingen såg hans rysning i mörkret där inne, men Mike Hanlon, som satt skuldra vid skuldra med honom, såg lite forskande på honom.
”Jag hittade alltså en bok på bibblan i förra veckan”, började Ben. ”Den heter Spöken på prärien och handlar om de indianstammar som levde borta i Västern för en hundrafemtio år sedan. Paiuteindianerna och pawneerna och hiowa och otoe och comancherna. En väldigt bra bok. Jag skulle väldigt gärna vilja fara dit en gång, till de områden där de här stammarna levde. Iowa, Nebraska, Colorado, Utah …”
”Lägg av det där snacket och berätta om rökgropsceremonin i stället”, sa Beverly och körde in armbågen i sidan på honom.
”Visst”, sa han. ”Jag ska.” Och Richie misstänkte att han skulle ha gett precis samma svar om Beverly hade kört armbågen i hans sida och sagt åt honom: ”Drick nu det här giftet, Ben.”
”Nästan alla de här indianerna hade en ceremoni som de körde med, och det var tanken på vårt klubbhus som liksom fick mig att lägga ihop två och två. Och den här ceremonin innebar alltså att varje gång de skulle fatta ett viktigt beslut – om de skulle ge sig i väg efter buffelhjordarna, eller söka vatten, eller gå på krigsstigen mot någon fiende – så grävde de först en stor grop i marken och täckte den med grenar, bortsett från ett litet rökhål högst upp.”
”Röh-röh-rökhålet!” sa Bill.
”Din snabbtänkthet upphör aldrig att förvåna mig, Big Bill”, sa Richie gravallvarligt. ”Du borde ställa upp i ’Tjugoett’. Jag står vad om att du skulle slå självaste Charlie Van Doren.”
Bill låtsades slå efter honom och Richie studsade undan, och dängde huvudet mot en stötta så att det small om det.
”Aj!”
”D-d-det var ditt eget f-f-fel”, sa Bill.
”Jag ska kölhala dig, din ruttna gamla gringo”, sa Richie. ”Vi tarvar inga stinkande …”
”Kan ni inte försöka hålla käften båda två?” bad Beverly. ”För det här är intressant.” Och hon gav Ben en blick så varm att Richie misstänkte att det snart skulle pysa små ångmoln ur grabbens öron.
”Okej”, sa Bill. ”Kör på bara.”
”Gärna”, sa Ben. Det kom som ett kraxande, så han måste harkla sig och försöka igen. ”När de hade rökgropen klar tände de en eld där nere. Alltid gröna och savrika grenar och så, så att de skulle få så mycket rök som möjligt. Och sedan samlade sig alla krigarna i gropen och satte sig runt brasan. Tills det blev alldeles tjyvtjockt. I boken står det att det var en religiös ceremoni, men samtidigt var det också ett slags tävling.
Efter en halv dag eller så drog sig de flesta krigarna ur det hela, för att de inte stod ut med röken längre, och kvar blev bara ett par tre stycken. Och de där snubbarna påstods få visioner där inne.”
”Ja, om jag själv satt och andades rök i fem, sex timmar skulle jag nog se i syne jag också”, sa Mike, och de skrattade allesammans.
”De där visionerna skulle, menade man, tala om för stammen hur den skulle göra”, sa Ben. ”Och inte vet jag om det är sant eller inte, men i boken står det att de där visionerna för det mesta slog in.”
Det blev tyst och Richie såg på Bill. Han märkte att de såg på Bill allesammans och fick än en gång en känsla av att Bens historia om rökgropen var något långt mer än något man läste om i en bok och sedan gärna ville pröva själv, som när det gällde kemiska experiment eller trollkonster. Han var medveten om det, och alla de andra var det också. Kanske allra mest Ben själv. Det här var något som det var meningen att de skulle göra.
Och de där snubbarna påstods få visioner där inne … I boken står det att de här visionerna för det mesta slog in.
Richie tänkte: Jag är säker på att om vi frågade honom, så skulle Höstacken svara att boken praktiskt taget hoppade i näven på honom. Som om något ville att han skulle läsa just den boken och sedan berätta för oss om rökgropsceremonin. För visst finns det ju en stam här, precis här? Just det, ja. Vi. Och just det, vi lär nog faktiskt vara i stort behov av att få veta vad som ska hända härnäst.
Den tanken ledde till en annan: Var det meningen att detta skulle hända? Hade det ända sedan Ben fick sin idé om ett underjordiskt klubbhus i stället för en trädkoja varit meningen att detta skulle hända? Hur mycket av allt detta hittar vi på själva, och hur mycket blir påhittat åt oss?
På sätt och vis borde väl den där idén egentligen vara rätt behaglig. Det kändes mysigt att tänka sig att något som var större än man själv, som var klokare än man själv, skötte ens tänkande åt en, precis som dessa vuxna som bestämde vad man skulle ha till middag, bestämde vilka kläder man skulle ha och bestämde över ens tid – och dessutom var Richie övertygad om att den kraft som fört dem samman, den kraft som använt Ben som en budbärare för att berätta om rökgropen för dem alla – att den kraften inte var samma en som mördade barnen här. Tvärtom var detta ett slags motkraft till den andra … till
(du kan lika gärna säga det rent ut)
Det. Men ändå gillade han inte den här känslan av att inte vara herre över sina egna handlingar, av att manipuleras, att styras.
De såg på Bill allesammans; allesammans väntade de på vad Bill skulle säga nu.
”V-v-vet ni vöh-vad”, sa han, ”det l-l-låter ju faktiskt som en r-riktigt fin idé.”
Beverly suckade och Stan skruvade nervöst på sig … och det var allt.
”R-r-riktigt löh-löh-lyckad”, ökade Bill på och såg ner på sina händer, och kanske berodde det bara på det flackande ljuset från ficklampan i Bens hand, men det föreföll Richie som om Bill verkade lite blek och rejält rädd, även om han log. ”V-v-vi skulle kanske böh-böh-behöva en vision som k-k-kan tala om för oss vad vi ska g-g-göra med vårt pröh-pröh-problem.”
Och om det över huvud taget blir någon som får en vision, tänkte Richie, så blir det säkert Bill. Men där hade han fel.
”Tja”, sa Ben. ”Troligen funkar det väl bara för indianerna, men det kunde ju vara häftigt att försöka.”
”Säkert, för det slutar väl med att vi tuppar av allihop av röken och dör här inne”, sa Stan dystert. ”Och det skulle ju vara verkligt dödshäftigt.”
”Så du hänger inte med, Stan?” frågade Eddie.
”Konstigt nog gör jag väl det”, svarade Stan och suckade. ”Ni i gänget tycks hålla på att göra mig alldeles helt ding, fattar ni det?” Och han vände sig mot Bill och frågade: ”När blir det?”
”Tja, uppskjut inte t-t-till möh-möh-morgondagen h-h-har ju alltid v-v-varit en böh-bra regel”, sa Bill.
Repliken följdes av en häpen och fundersam tystnad. Och sedan reste Richie sig och lyfte upp falldörren och släppte in den stilla sommardagens dämpade dagsljus.
”Jag har yxan med mig”, sa Ben och följde efter honom ut. ”Någon som vill hjälpa mig att hugga några gröna grenar?”
Det slutade med att de hjälptes åt allesammans.
Förberedelserna tog dem ungefär en timme. De kapade sig fyra, fem armsbördor små gröna grenar, där Ben hade kvistat av både blad och kvistar. ”Nog kommer de att ryka alltid”, sa han. ”Frågan är väl om vi ens kan få futt på dem.”
Beverly och Richie gick ner till åns strand och hämtade en laddning ganska stora stenar, med Eddies kavaj (hans mor tvingade honom alltid att gå i kavaj, även om det var trettio grader varmt eller mer – det kunde ju bli regn, menade mrs Kaspbrak, och om man då har en kavaj att ta på sig blir man inte våt över hela kroppen) som en provisorisk bärvagga. Medan de bar stenarna till klubbhuset sa Richie: ”Men du kan inte vara med på det här, Bev. Du är ju tjej. Och Ben sa ju att det bara var krigarna som samlades i rökgroparna, inte squawerna.”
Beverly hejdade sig och såg på Richie med en blandning av munterhet och irritation. En hårlock hade lyckats slingra sig ur hästsvansen, och hon sköt fram underläppen och blåste undan den ur pannan.
”Jag skulle kunna få dig på rygg hur lätt som helst om vi brottades, Richie”, sa hon. ”Och det vet du mycket väl.”
”Detta där inte vara det viktiga, miss Scawlett!” sa Richie med lätt uppspärrade ögon. ”Ni ändå vara dam av er, miss Scawlett, och ni fortsätta vara dam i hela erat liv! Ni säkert inte vara någon modig indiansk krigare!”
”Då får jag väl bli en modig krigarinna då”, sa Beverly. ”Och hur gör vi nu? Ska vi bära i väg med de här stenarna till klubbhuset, eller ska jag hiva ner några genom ditt skithål till skalle?”
”Kors i jösse namn, miss, jag absolut inte har mitt skithål i skallen!” skriade Richie, och Beverly skrattade så våldsamt att hon släppte sin ända av Eddies kavaj och alla stenarna föll till marken. Hon gnällde på Richie hela tiden medan de plockade upp dem igen och Richie skämtade och hojtade med sina många röster och tänkte på hur vacker hon var.
Men även om Richie inte varit särskilt allvarlig när han förklarade att hon inte skulle få sitta med i kretsen i rökgropen därför att hon var flicka, så menade Bill tydligen allvar med den saken.
Hon stod där och blängde på honom, med händerna i sidorna och kinderna rodnande av vrede. ”Du kan ta det där skitsnacket och köra upp det med en lång stake, Stammar-Bill!” fräste hon. ”Det här är mitt jobb likaväl som ditt, eller har jag kanske blivit utesluten så jag inte är medlem i din gamla idiotförening längre?”
”D-d-det är inte alls s-s-så”, försökte Bill tålmodigt, ”och det vöh-vöh-vet du mycket väl, B-b-bev. D-d-det är b-b-bara det att någon måste s-s-stanna höh-här uppe.”
”Varför det?”
Bill försökte, men motståndet var för svårt. Han såg vädjande på Eddie.
”Du kommer väl ihåg vad Stan sa om röken”, sa Eddie stillsamt. ”Och Bill menar att det är fullt möjligt att vi kan tuppa av där nere. Och bli ihjälkvävda av röken. Det är så de flesta som dör i eldsvådor kilar vidare. De blir inte ihjälbrända utan kvävs av röken. De …”
Hon spände blicken i Eddie i stället. ”Okej då”, sa hon. ”Han vill ha någon som står på vakt på taket ifall det skulle hända något?”
Eddie nickade dystert.
”Men då passar det väl bra med dig? Du som har din astma att tänka på?”
Eddie svarade inte. Hon vände sig mot Bill igen. De andra stod där bara lite här och där, med händerna i byxfickorna, och tittade ner på sina gymnastikskor.
”Det är för att jag är flicka, va?” sa hon. ”Det är där skon klämmer och inte på en massa andra ställen?”
”Men snälla Böh-böh-böh-böh…”
”Du behöver inte snacka”, fräste hon. ”Det räcker med att du nickar eller skakar på huvudet. För ditt huvud stammar väl ändå inte? Och det är alltså bara för att jag är tjej?”
Bill nickade motvilligt.
Hon såg på honom ett ögonblick, med skälvande läppar, och Richie väntade sig att hon skulle börja gråta. Men i stället blev hon störtförbannad.
”Fan ta dig tills han storknar!” exploderade hon och virvlade runt och såg på de andra; allesammans ryggade undan för hennes blick, som var så het att den nästan verkade radioaktiv. ”Fan ta er allihop om ni tycker likadant som han!” Hon vände sig mot Bill igen och talade snabbt och ilsket, formligen piskade honom med ord. ”Det här är en mycket större och viktigare grej än när några små skitungar leker sistan eller gömme eller indianer och cowboys, och det vet du mycket väl, Bill. Vi vet att det är meningen att vi ska göra detta. Och att den här grejen ingår i den stora. Och du är så god och försöker inte hålla mig utanför bara för att jag råkar vara tjej. Fattar du? Det är allt bäst att du gör det, för annars sticker jag härifrån nu på direkten. Och ger jag mig i väg, så är det för gott. Förstått?”
Hon tystnade och Bill såg på henne. Det verkade som om han återvunnit sitt lugn, men Richie kände sig ändå rädd. För han kände att alla de eventuella chanser de kunde ha att segra, att komma på något sätt att utplåna den varelse som mördat Georgie Denbrough och de andra barnen, att komma åt Det och döda Det, nu plötsligt var i riskzonen. Sju, tänkte Richie. Det är det magiska talet. Vi måste vara sju. Det är så det är avsett att vara.
Någonstans sjöng en fågel, tystnade och började sjunga igen.
”J-j-ja, okej då”, sa Bill och Richie andades ut. ”M-m-men någon m-m-måste f-f-faktiskt stanna här uppe. Någon som anmäler sig?”
Richie trodde att Eddie eller Stan säkert gärna skulle stanna, men Eddie sa inte ett ord och Stan stod där bara blek och fundersam och tyst. Mike hade tummarna inkörda i bältet som Steve McQueen i Wanted: Dead or Alive, och det enda som rörde sig hos honom var ögonen.
”Anmäl er, n-n-någon”, sa Bill, och Richie var medveten om att allt spår av lek och låtsande nu var borta ur det hela – Bevs passionerade utbrott och Bills allvarliga, alltför gamla ansikte hade rensat bort allt sådant. Det här var en del av det stora spelet, kanske lika farligt som den expedition han och Bill hade gjort till huset vid Neibolt Street 29. Alla var medvetna om den saken … och ingen backade ur. Plötsligt kände han sig mycket, mycket stolt över dem, mycket stolt över att få göra det här tillsammans med dem. Efter alla dessa år när han inte räknats för något alls räknades han plötsligt som någon. Räknades äntligen. Må så vara att han fortfarande inte visste om de var förlorare eller inte, så mycket var i alla fall klart som att de var tillsammans. Att de var vänner. Förbannat goda vänner. Richie tog av sig glasögonen och gned dem energiskt med skjortans bakdel.
”Jag vet hur vi gör”, sa Bev och tog upp ett tändsticksplån ur fickan. På dess framsida fanns bilder av årets kandidater till Miss Rheingold-titeln, så små att man behövde förstoringsglas för att se dem ordentligt. Beverly tände en sticka och blåste ut den genast, rev loss sex stickor till och ökade på med den brända. Sedan vände hon sig bort från de andra, och när hon vände sig mot dem igen stack de vita ändarna av sju tändstickor ut ur hennes knutna näve. ”Välj en”, sa hon och höll fram handen mot Bill. ”Den som tar den avbrända stickan stannar här uppe och halar upp de andra om de börjar flippa.”
Bill såg lugnt på henne: ”Så det är s-s-så du v-v-vill ha det?” sa han.
Då log hon mot honom, ett strålande leende. ”Just det, din dummer, det är så jag vill ha det. Och du, då?” sa hon.
”Jag ä-ä-älskar dig, B-b-bev”, sa han, och då steg färgen på hennes kinder som snabba eldar.
Bill tycktes inte märka det. Han studerade tändstickorna som stack ut från hennes näve och valde till slut en. Dess tändsats var blå och obränd. Då vände hon sig mot Ben och sträckte fram de sex återstående mot honom.
”Jag älskar dig jag med”, sa Ben skrovligt. Han verkade plommonfärgad i ansiktet och såg ut som om han just skulle få ett slaganfall. Men ingen skrattade. Någonstans längre in i The Barrens sjöng den där fågeln på nytt. Stan vet säkert vad det är för slags fågel, tänkte Richie osammanhängande.
”Tack för de orden”, sa hon leende, och Ben tog en sticka. En obränd.
Näste man var Eddie. Eddie log, ett blygt litet leende som var otroligt ljuvt och nästan hjärtslitande sårbart. ”Ja, jag älskar dig nog jag med, Bev”, sa han och tog blint en sticka. Också den hade en obränd blå tändsats.
Beverly sträckte fram de fyra tändstickorna mot Richie.
”Lille jag älskar er, miss Scawlett!” hojtade han med sina lungors fulla kraft och åstadkom överdrivna kyssrörelser med läpparna. Beverly bara såg på honom och log lite, och plötsligt skämdes Richie som en hund. ”Jag älskar dig verkligen, Bev”, sa han och rörde vid hennes hår. ”Du är toppen.”
”Det var snällt sagt”, sa hon.
Han tog en sticka och tittade på den, säker på att han måste ha fått den brända. Men det hade han inte.
Hon räckte dem åt Stan.
”Jag älskar dig”, sa Stan och tog en av stickorna från hennes knutna näve. Obränd.
”Du och jag, Mike”, sa hon och lät honom välja mellan de återstående två.
Han tog ett par steg framåt. ”Jag känner dig inte tillräckligt väl ännu för att kunna säga att jag älskar dig”, sa han, ”men jag älskar dig ändå. Du skulle garanterat kunna ge min mamma lektioner i att skrika.”
De skrattade allesammans, och Mike tog en sticka. Den var obränd, den också.
”S-s-så då b-b-blev det du ändå, Bev”, sa Bill. Beverly öppnade med dyster min handen – allt detta blixt och dunder till ingen nytta!
Den återstående tändstickan var också obränd, med den blåa tändsatsen kvar.
”D-d-du måste ha föh-föh-fuskat med dem, Bev”, sa Bill i anklagande ton.
”Det har jag inte alls.” Och hon sa det inte med ett ilsket protesterande tonfall – vilket bara skulle ha verkat misstänkt – utan i förbluffad häpnad. ”Jag svär att jag inte har fuskat!”
Hon visade de andra sin handflata, och de såg allesammans den lilla sotfläcken efter den brända tändstickan.
”Jag lovar och svär, Bill!”
Bill såg på henne ett ögonblick och nickade sedan. Som genom en tyst överenskommelse lämnade de allesammans sina tändstickor till Bill. Sju stickor, alla intakta. Stan och Eddie började krypa omkring och söka på marken, men där fanns inga avbrända tändstickor.
”Det gjorde jag inte alls”, sa Beverly rätt ut i luften.
”Jaha, och vad gör vi nu?” undrade Richie.
”Vi g-g-går ner, hela bunten”, sa Bill. ”För det är d-d-det som det är möh-meningen att vi ska göra.”
”Men om vi slocknar hela gänget, då?” frågade Eddie.
Bill såg på Beverly igen. ”Om B-b-bev t-talar sanning, och d-d-det gör hon, så f-f-finns det ingen risk f-f-för den saken”, sa han.
”Hur kan du veta det?” undrade Stan.
”J-j-jag vet det b-b-bara.”
Fågeln började sjunga på nytt.
Ben och Richie gick ner först och sedan langade de andra ner stenarna en och en. Richie langade över dem till Ben, som lade upp en liten stenring mitt ute på jordgolvet. ”Okej”, sa han efter ett tag, ”nu räcker det.”
De andra hade var sitt lass av grenar som de kapat med Bens yxa med sig när de kom ner. Bill gick ner som siste man. Han stängde dörrluckan efter sig och öppnade det smala, gångjärnsförsedda fönstret. ”S-s-så där ja”, sa han. ”S-s-så var rökgropen köh-klar att användas. H-h-har vi något att töh-töh-tända med?”
”Det här duger kanske”, sa Mike och tog upp ett illa hanterat Acke-häfte ur bakfickan. ”Jag har ändå läst det.”
Bill rev loss seriehäftets sidor en efter en, långsamt och mycket allvarligt. De andra satt stödda mot väggarna, knä mot knä och axel mot axel, såg på honom och satt helt tysta. Atmosfären där inne kändes stilla och spänd.
Bill lade ut lite kvistar och smågrenar över papperen och såg sedan på Beverly. ”D-d-du har ju söh-stickor”, sa han.
Hon tände en sticka, en gul liten låga i dunklet. ”Det tar sig säkert ändå inte”, sa hon med lite osäker röst och satte eld på papperen på flera ställen. Och när tändstickslågan nästan brände hennes fingrar kastade hon in den i den blivande brasans mitt.
Lågorna flammade upp, gula och sprakande, och fick deras ansikten att avteckna sig i skarp relief, och i det ögonblicket var det lätt för Richie att tro på Bens indiansnack. Och han tänkte att så här måste det ha varit på den gamla goda tiden, när själva föreställningen om den vite mannen bara var ett rykte och en lögnaktig saga för dessa indianer som följde buffelhjordar så stora att de täckte marken från horisont till horisont, hjordar så väldiga att marken skakade som vid ett jordskalv där de drog fram. I det ögonblicket kunde han lätt föreställa sig de där indianerna, dessa kiowa och pawnee och allt vad de hette, där de satt i sina rökgropar, knä mot knä och axel mot axel, och såg lågorna flämta och sjunka in i det färska virket som heta sår, och hörde det låga men stadiga sisandet från saven som svettades ut ur den fuktiga veden, och väntade på att de skulle få sin vision.
Jodå. Där han satt nu var det lätt att tro på allt det där … och när han såg på deras allvarliga ansikten där de satt och såg på lågorna och de förkolnade resterna av Mikes Acke-häfte, såg och förstod han att de också trodde på allt detta.
Elden fick allt starkare fäste i grenarna och klubbhuset började fyllas med rök. En del av denna, bomullsvit som röksignalerna i en lördagsmatiné med Randolph Scott eller Audie Murphy, rann ut ur rökgropen. Men eftersom det inte fanns någon vind där ute som kunde åstadkomma ett drag stannade det mesta av röken kvar där inne. Den kändes bitter och frän på ett sätt som fick det att svida i ögonen och vibrera i strupen. Richie hörde Eddie hosta två gånger – ett torrt ljud som när man slår två torra bräder mot varandra – och sedan tystna igen. Han borde inte vara med här nere, tänkte han, men tydligen fanns det någon eller något som tyckte annorlunda.
Bill kastade ytterligare en näve savande kvistar på den pyrande elden och frågade med en tunn röst som inte hade mycket likhet med hans egen normalröst: ”N-n-någon här som har några vöh-vöh-visioner?”
”Visioner om att komma härifrån”, sa Stan Uris. Hans replik lockade Beverly till skratt, men skrattet övergick snabbt i ett kombinerat host- och storkningsanfall.
Richie lutade huvudet mot väggen och såg upp mot rökhålet – en smal rektangel av dämpat vitt ljus. Tankarna gick till det där med Paul Bunyan-statyn den där dagen i mars … men det hade ju bara varit en hägring, en hallucination, en …
(vision)
”Den här röken tar livet av mig”, sa Ben. ”Fy fasen!”
”Stick härifrån, då”, muttrade Richie utan att släppa rökhålet med blicken. Det kändes som om han höll på att få grepp om det. Det kändes som om han hade tappat fem kilo. Och det kändes säkert som ögat som om klubbhuset hade blivit större. Spiksäkert, faktiskt. Han hade suttit med Ben Hanscoms tjocka högerben tryckt mot sitt vänstra och Bill Denbroughs beniga vänstra axel mot sin högra. Men nu rörde han inte vid någon av dem. Han tittade lite slött åt höger och vänster för att kolla in om det där stämde, och det gjorde det. Ben satt minst trettio centimeter till vänster om honom. Och mellan honom själv och Bill var det minst en halv meter.
”Det här stället har vuxit, medborgare”, sa han. Han andades in djupt och började genast hosta. Det gjorde ont, otäckt ont djupt ner i bröstet, så som en hostattack svider och har sig när man har flunsan eller så. Ett tag trodde han att det aldrig skulle gå över, att hostan bara skulle fortsätta ända tills de fick släpa ut honom därifrån. Om de fortfarande kan göra det, tänkte han, men så vagt att han inte ens kände någon rädsla.
Och sedan började Bill dunka honom i ryggen, och hostattacken gick över.
”Du vet det inte själv, men det är inte alltid du gör det”, sa Richie. Nu såg han på rökhålet igen i stället för på Bill. Så ljust och klart det verkade! Till och med när han blundade kunde han fortfarande se den där rektangeln sväva i mörkret, men nu var den klargrön och inte klarvit.
”V-v-vad möh-möh-menar d-d-du?” undrade Bill.
”Det här stammandet”, svarade han och tystnade, hörde att någon annan hostade men visste inte vem. ”Det borde vara du som körde med rösterna och inte jag, Big Bill. Du som …”
Någons hosta blev allt värre. Och plötsligt översvämmades klubbhuset av ett dagsljus så klart och starkt att Richie måste kisa med ögonen. Det var nätt och jämnt han kunde se Stan Uris som klättrade och klöste sig upp ur rökgropen.
”Tyvärr”, lyckades Stan få fram genom allt hostandet. ”Lessen, men jag klarar det inte längre.”
”Ingen fara”, hörde Richie sig själv säga. ”Vi kör inte med några tockna märkvärdigheter.” Rösten lät som om den kom från en annan kropp än hans vanliga.
Ett ögonblick senare slog falldörren igen, men det hade kommit in tillräckligt med frisk luft för att det skulle klarna lite i skallen. Och innan Ben hunnit flytta sig undan lite för att fylla ut tomrummet efter Stan kände Richie på nytt hur Bens ben trycktes mot hans eget. Hur kunde han ha fått för sig att klubbhuset blivit större?
Mike Hanlon kastade ytterligare bränsle på den rykande brasan. Richie återgick till en snabb och ytlig andning och såg upp mot rökhålet. Han hade ingen som helst känsla av att tiden gick, men han var vagt medveten om att det utöver all röken också blev allt varmare där inne.
Han såg på de andra. Det var svårt att urskilja dem, halvt uppslukade av rökskuggan och det fortfarande vita sommarljuset som de var. Bev satt med huvudet lutat mot en stötta, med händerna på knäna och slutna ögon. Tårarna rann över hennes kinder mot örsnibbarna. Bill satt med korslagda ben och hakan mot bröstet. Ben …
Men plötsligt reste sig Ben och sköt upp falldörren.
”Nu ryker Ben”, sa Mike. Han satt i indianställning mitt emot Richie, och hans ögon var röda som vessleögon.
Återigen fick de några ögonblick av relativ svalka. Luften blev lite uthärdligare medan röken virvlade upp genom falldörren. Ben hostade och torrkräktes. Stan hjälpte honom att ta sig upp, och innan han och Ben hunnit stänga falldörren igen stapplade Eddie på fötter. Han var dödsblek i ansiktet bortsett från de där blåtireliknande påsarna under ögonen, som nådde nästan nedanför kindbenen. Det tunna bröstet hävde sig upp och ner i snabba, ytliga ryck. Han trevade matt efter rökhålskanten och skulle ha fallit om inte Ben hade grabbat tag i hans ena hand och Stan i den andra.
”Förlåt”, lyckades Eddie pipa fram i en svag viskning medan de båda där uppe halade upp honom. Och sedan slog falldörren igen på nytt.
Sedan följde en lång stund av stillhet. Röken tätnade tills den låg som en tjock, orörlig dimma i klubbhuset. Rena ärtsoppan, Watson, tänkte Richie, och föreställde sig för några ögonblick att han var Sherlock Holmes (en Holmes som var förvillande lik Basil Rathbone och gick helt i svartvitt), som målmedvetet vandrade fram längs Baker Street, och Moriarty fanns någonstans i närheten, en hästdroska stod och väntade och jakten hade börjat.
Den där tankebilden var häpnadsväckande klar, häpnadsväckande stark. Det kändes nästan som om den hade tyngd och fasthet, som om den var helt annorlunda än den sortens små dagdrömmar han hängav sig åt stup i kvarten (att slå den sista avgörande bollen för Red Sox, i nionde omgången, med baserna fulla, och där flyger den, stiger och stiger … DEN ÄR ÖVER SPELFÄLTSGRÄNSEN! Home run, Tozier … och där rök Babe Ruths gamla rekord!), som om den tvärtom var något nästan verkligt.
Fortfarande fanns det tillräckligt mycket av skämtaren kvar i honom för den ironiska tanken att om allt han fick ut av detta var en vision av Basil Rathbone som Sherlock Holmes, så var hela den här grejen med visioner rätt överskattad.
Fast nu är det förstås inte Moriarty som smyger där ute. Utan Det … något slags Det … och Det är verkligt. Det …
Och sedan öppnades falldörren igen och Beverly kämpade sig ut, hostande och med ena handen för munnen. Ben tog hennes ena hand och Stan tog henne under den andra armen. Och med hjälp av både sina egna och deras krafter tog hon sig upp och var borta.
”D-d-det är föh-föh-faktiskt större!” sa Bill.
Richie såg sig omkring. Han såg ringen av stenar som omgav den pyrande, glödande elden, som fortfarande ångade ut sina moln av rök.
Mitt emot honom satt Mike med korslagda ben, som en totembild snidad i mahogny, och såg på honom med sina rökröda ögon. Det var bara det att Mike satt minst tjugo meter från honom, och att Bill, som satt till höger om Richie, var ännu mer avlägsen. Vid det här laget var deras underjordiska klubbhus stort som en balsal.
”Spelar ingen roll”, sa Mike. ”Nu kommer det strax. Något är på väg, det känns.”
”V-v-visst p-p-precis”, sa Bill. ”Men jag … jag … jag …”
Han började hosta och försökte kämpa ner hostan, men det torra rosslandet blev bara värre. Richie såg vagt och suddigt Bill ta sig upp på fötter, kasta sig mot falldörren och skjuta upp den.
”Höh-höh-herre g-g-g…”
Och sedan drog de andra upp honom.
”Verkar som om det bara är vi kvar nu, gamle Mikey”, sa Richie och fick ett nytt hostanfall. ”Jag var spiksäker på att det skulle bli Bill …”
Hostan blev allt värre. Han vek sig dubbel i hackande torrhosta, kippande efter luft. Det dunkade i skallen – bultade i den – som om hans huvud varit en kålrot full med blod. Ögonen innanför glasögonen tårades.
Någonstans långt borta sa Mike: ”Ta dig ut härifrån om du måste, Richie. Akta dig så du inte flippar ut. Du kan ju inte stanna så länge att du tar livet av dig.”
Han höjde ena handen mot Mike och viftade åt honom
(kör inte med tockna märkvärdigheter)
med en avvisande gest. Samtidigt började han steg för steg få hostan under kontroll igen. Han kände att Mike hade rätt – något var på väg, och det snabbt. Och han ville vara kvar i rökgropen när det hände.
Han lutade huvudet bakåt och såg upp mot rökhålet igen. Han kände sig yr och liksom tom i huvudet efter hostattacken, och det kändes som om han svävade fritt på en luftkudde. En mycket behaglig känsla. Han andades lätt och ytligt och tänkte: En vacker dag ska jag bli en stor rock’n’roll-stjärna. Just det, ja, jag ska bli jätteberömd. Spela in skivor och filmer … Och då ska jag ha en svart sportbil och vita skor och en gul Cadillac. Och när jag kommer och hälsar på i Derry ska alla vara alldeles till sig, till och med Bowers. Okej, jag har glasögon, men vad fan spelar det för roll. Buddy Holly har ju glasögon. Och då ska jag hoppa tills jag blir blå och dansa tills jag blir svart. Jag ska bli världens förste berömde rock’n’roll-stjärna från Maine. Jag ska …
Tanken liksom gled bort. Spelade ingen roll. Han upptäckte att han inte behövde andas kort och ytligt längre. För lungorna hade anpassat sig. Han kunde andas in hur mycket rök som helst. Var han kanske från Venus?
Mike kastade ytterligare några kvistar på bålet. Richie ville inte vara sämre och gjorde detsamma.
”Hur känns det, Rich?” frågade Mike.
”Bättre nu”, sa Richie leende. ”Nästan bra. Och du själv?”
Mike nickade och log han också. ”Bara fint här med”, sa han. ”Har du fått några konstiga idéer?”
”Jadå. Alldeles nyss fick jag för mig att jag var Sherlock Holmes. Och sedan trodde jag att jag kunde dansa som Dovells. Vet du av att dina ögon är så röda att det inte är klokt?”
”Dina med. Två vesslor i bur, det är vad vi ser ut som.”
”Verkligen?”
”Verkligen.”
”Tänkte du säga ’okej’?”
”Okej. Tänkte du säga att du har fattat budskapet?”
”Hajat, Mikey.”
”Snappat, okej.”
De grinade glatt åt varandra, och sedan lutade Richie huvudet bakåt mot väggen igen och tittade upp mot rökhålet. Och snart började han driva bort. Nej … inte bort. Upp. Han svävade uppåt. Som
(svävar här nere allesammans)
en ballong.
”H-h-hur är det möh-möh-med er, grabbar?”
Bills röst, som kom ner genom rökhålet. Som kom från Venus. Oroad. Richie kände hur han dunsade ner igen inne i sig själv.
”Okej”, hörde han sin egen röst säga, fjärran och irriterad. ”Okej, vi sa ju att det är okej, så ta det lugnt, Bill, ge oss chansen att lyssna efter, att ta in budskapet, så hör vi av oss när vi får in
(världen)
ordet.”
Klubbhuset var större än någonsin, och nu hade det golv också, av något slags fernissat trä. Röken var tjock som dimma och det gick knappt att se elden. Och detta golv! Det var ju bara inte sant! Det var stort som balsalsgolvet i en musikfilm från MGM. Mike såg på honom där han satt mitt emot, en nästan osynlig skepnad i dimman.
Kommer du med, gamle Mikey?
Jag hänger med, Richie.
Och det är fortfarande okej för din del?
Ja … men håll mig i handen … kan du nå den?
Jag tror det.
Richie sträckte ut handen, och trots att Mike satt vid motsatta väggen i detta enorma rum kände han ändå snabbt de där starka bruna fingrarna slutas om hans handled. Åh, och det var mycket fint, det var en fin beröring – det var fint förvisst att finna längtan i välbefinnande och välbefinnande i längtan, att finna substans i rök och rök i substans …
Han lutade huvudet bakåt och såg mot rökhålet, så vitt och så litet. Det satt högre upp nu. Många kilometer högre upp. Venusianskt skylight.
Det höll på att hända. Han började sväva. Kom an då, tänkte han och började stiga allt snabbare genom röken, dimma, ärtsoppan, vad det nu kunde vara.
De var inte inomhus längre.
De stod båda två tillsammans mitt ute i The Barrens, och det var nästan skymning.
Han visste att det var The Barrens, trots att allting var annorlunda. Lövverket var frodigare, intensivare, med påträngande starka dofter. Här fanns växter som han aldrig sett förr, och Richie upptäckte att en del av den storvuxna växtlighet som han först hade tagit för träd i själva verket var jättelika ormbunkar. Han hörde sorl av rinnande vatten, men ljudet var mycket starkare än det normalt skulle ha varit – det här lät inte som Kenduskeag Streams stillsamma flöde, utan mer som han föreställde sig att Coloradofloden måste låta när den skär sig fram genom Grand Canyon.
Dessutom var det hett. Och visst kunde det bli varmt på sommaren också i Maine, och tillräckligt fuktigt i luften för att man ibland skulle känna sig alldeles klibbig till och med när man bara låg i sin säng om natten, men denna hetta och denna fuktighet var värre än något han någonsin varit med om tidigare. En låg, tät dimma vilade tung i sänkorna och slingrade sig kring pojkarnas ben. Den hade en frän och bitter lukt, som lukten av brinnande färskved.
Han och Mike satte kurs mot det där ljudet av rinnande vatten och tog sig utan att växla ett ord fram genom denna sällsamma grönska. Tjocka, repliknande lianer hängde mellan en del av träden, som spindeltrådsliknande hängmattor, och vid ett tillfälle hörde Richie något braka genom snåren. Det verkade som om djuret där inne måste vara avsevärt större än en hjort.
Han hejdade sig lite och såg sig omkring, vred sig sakta runt i cirkel och studerade horisonten. Han visste mycket väl var vattentornet skulle ha stått, men det fanns inte där. Samma sak gällde för järnvägens bockbroviadukt som ledde över till bangården vid Neibolt Street och hyreshuskvarteren vid Old Cape – och där Old Cape skulle ha legat utbredde sig låga höjder och berg i dagen av röd sandsten bland täta bestånd av barrträd och trädormbunkar.
Ett flaxande ljud uppifrån skyn fick de båda pojkarna att ducka när en eskader av fladdermöss kom flaxande förbi. De var de största fladdermöss Richie någonsin sett, och för ett ögonblick kände han sig ännu räddare än han gjort den gången Bill försökte få fart på Silver och han hörde varulven komma allt närmare bakom dem. Den stillhet som vilade över detta område, detta faktum att The Barrens verkade så främmande och annorlunda, kändes rejält skrämmande båda delarna, men det allra värsta var ändå att det samtidigt kändes så välbekant.
Inget att vara skraj för, sa han till sig själv. Håll i minnet bara att det här bara är en dröm, eller en vision, eller vad man vill kalla det. I verkligheten är ju jag och gamle Mikey fortfarande kvar i klubbhuset, alldeles rökta. Och snart blir Big Bill så klart nervis av bara den när vi inte håller kontakten och då kommer han och Ben och halar ut oss. Det är bara på låtsas.
Men han såg tydligt att vingarna hos en av fladdermössen var så fransiga att den disiga solen lyste rakt igenom dem, och när han och Mike passerade en trädormbunke såg han en tjock gul larv kravla fram över ett brett grönt ormbunksblad, med sin skugga bakom sig. Och han såg små svarta kvalster hoppa och klösa på larven. Om detta var en dröm, så var det sannerligen den klaraste och mest verkliga dröm han någonsin haft.
De fortsatte mot ljudet av rinnande vatten, och i den täta dimman som gick dem till knäna var det omöjligt att se om ens fötter rörde vid marken eller inte. Så småningom kom de till en plats där både dimman och marken tog slut. Richie bara såg, och trodde knappt sina egna ögon. För det han såg var inte Kenduskeag Stream – men ändå var det samma vattendrag. Vattnet forsade och dånade fram i en smal fåra som skurits ut ur den lösa stenen – när han såg över mot andra stranden kunde han se hur floden genom tidsåldrarna eroderat sig ner genom dessa lager av olika bergarter, röda och apelsinfärgade och sedan röda igen. Det här vattendraget kunde man inte ta sig över på klivstenar; här krävdes en hängbro av rep, och om man föll i skulle man genast svepas med. Bruset från vattnet var ett brus av bitter och gäckad vrede, och medan Richie stod där och bara såg, med vidöppet gapande mun, hoppade en skär och silverfärgad fisk upp över ytan i en otroligt hög båge och snappade efter insekterna som flög i formliga moln nere vid vattenytan. Den plaskade ner igen precis lagom snabbt för att Richie skulle hinna registrera dess närvaro och konstatera att han aldrig sett en sådan fisk tidigare i hela sitt liv, inte ens i någon fiskbok.
Fåglar svepte fram i flock under himlen, hest skriande. Inte ett eller ett par tiotal; för en kort stund var himlen så full av fåglar att de förmörkade solen. Någonting brakade fram genom snåren och sedan hördes ytterligare ljud i samma stil. Richie for runt med hårt dunkande hjärta och såg ett djur som påminde om en antilop störta förbi i sydvästlig riktning.
Något kommer snart att ske. Och de vet det.
Fåglarna flög vidare, förmodligen för att landa en masse någonstans längre söderut. Ännu ett djur kom brakande förbi … och ytterligare ett. Och sedan blev allt tyst, bortsett från Kenduskeag Streams ständiga brus. Det fanns ett slags väntan i tystnaden, som om den var havande med något, och Richie gillade det inte alls. Han kände hur håret i nacken försökte resa sig och trevade efter Mikes hand på nytt.
Vet du var vi är någonstans? hojtade han till Mike. Tror du att du har fattat budskapet?
Ja, ja! hojtade Mike tillbaka. Detta är länge sedan, Richie! Mycket länge sedan!
Richie nickade. Länge sedan, som i ”Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, när vi alla höll till i skogarna och ingen levde någon annanstans”. De befann sig i The Barrens, men i The Barrens sådant det varit för Gud vet hur många årtusenden sedan. De hade hamnat i något ofattbart förflutet, långt före istiden, då New England hade samma tropiska klimat som Sydamerika i dag … om det nu alls fanns något i dag fortfarande. Han såg sig nervöst omkring igen och väntade sig nästan att få se en brontosaurus höja sin långa tranhals mot himlen och stirra ner på dem, med munnen full av gyttja och drypande vattenväxter, eller att få se en sabeltandad tiger komma framsmygande ur undervegetationen.
Men allt som fanns var bara denna tystnad, samma sorts tystnad som härskar de fem eller tio minuterna närmast innan en fruktansvärd åskstorm bryter ut, då purpurmolnen stackas alltmer där uppe i skyn och dagsljuset övergår i ett underligt mörbultat purpurgult och vinden stillnar helt och man känner en tjock lukt, som från överbelastade bilbatterier, i luften.
Så vi har hamnat i Länge sedan, kanske en miljon år bakåt i tiden, eller tio miljoner, eller åttio, och nu är vi alltså här och snart kommer det att hända något, vad vet jag inte, men någonting blir det och jag är rädd och jag vill att det ska sluta, jag vill tillbaka och Bill, snälle Bill, snälle, hjälp oss ut ur det här som är som om vi ramlat rätt ner i bilden och vilken bild sedan hjälp oss hjälp oss hjälp oss …
Mikes hand grep hårdare om hans och han upptäckte att tystnaden hade brutits nu. Den hade ersatts av en låg men stadig vibration – han snarare kände än hörde den, där den kämpade mot det spända skinnet i hans trumhinnor, surrade kring de små ben som ledde ljudet vidare. Den blev stadigt allt starkare. Och den hade ingen melodi; den bara fanns:
(ordet i begynnelsen var ordet världen ordet)
ett tonlöst, själlöst ljud. Han trevade efter ett träd alldeles intill och när hans hand rörde vid det, och kupades kring stammens kurva, kände han vibrationen där inne. I samma ögonblick upptäckte han att han kunde känna den i fötterna, ett stadigt pirrande som steg genom fotleder och smalben till knäna och förvandlade senorna till stämgafflar.
Och det växte. Och växte.
Det kom uppifrån himlen. Mot sin vilja men ur stånd att låta bli lyfte Richie på huvudet. Solen var som ett smält mynt som brände upp en ring i den låga himlens mulna moln, omgiven av en häxring av fuktighet. Under denna himmel låg The Barrens frodiga gröna sänka absolut stilla och tyst. Och nu trodde Richie sig förstå vilken vision som väntade dem; de skulle få skåda Dets ankomst.
Vibrationen fick röst – ett rytande dån som laddade upp till ett rasande crescendo av ljud. Han satte händerna för öronen och skrek, men hörde inte sitt eget skrik. Bredvid honom gjorde Mike Hanlon detsamma, och Richie upptäckte att det blödde lite ur Mikes näsa.
Molnen i väster tändes i en glöd av röd eld. Den spårade en väg mot dem, vidgade sig från en åder till en ström till en flod i hotfull färg, och sedan bröt ett brinnande, störtande föremål genom molntäcket och en stark vind blåste upp. Den var het och svidande, rökfylld och kvävande. Föremålet där uppe i skyn var gigantiskt, en flammande tändsats som var nästan för ljus för att man skulle kunna se direkt på den. Bågar av elektricitet slog ut från den, blå piskor som blixtrade ut och lämnade ett åskdånande kölvatten bakom sig.
Ett rymdskepp! skrek Richie, föll på knä och höll händerna för ögonen. Herregud, det är ju ett rymdskepp! Men samtidigt trodde han – och skulle efteråt försöka förklara den saken för de andra så gott det gick, att det inte var något rymdskepp, även om det kanske kommit genom rymden på sin väg hit. Men vad det än var som kom till jorden denna dag för mycket, mycket länge sedan, så måste det ha kommit från en fjärran ort mycket längre bort än ett annat solsystem eller en annan galax, och om rymdskepp var det första ord som dök upp i hans hjärna berodde det kanske bara på att hans intellekt inte hade någon annan möjlighet att tolka det hans ögon såg.
Och sedan följde en explosion – ett väldigt rytande följt av en mullrande stötvåg som slog omkull dem båda två. Nu var det Mike som trevade efter Richies hand. Ännu en explosion följde och Richie slog upp ögonen och såg ett väldigt eldsken och en pelare av rök som steg mot himlen.
Det! skrek han åt Mike i ett tillstånd av extatisk skräck – och aldrig i hela sitt liv, vare sig förr eller senare, hade han någonsin upplevt, skulle han någonsin uppleva en känsla lika djupgående och överväldigande som denna. Det! Det! Det!
Mike fick upp honom på fötter igen och de löpte fram på den unga Kenduskeags höga strandbank och märkte aldrig hur nära de var stupet ner mot floden. Mike snubblade och halkade fram på knäna ett stycke. Sedan blev det Richies tur att falla och få ett skrubbsår på smalbenet och riva sönder sina byxor. Det hade blåst upp och vinden förde med sig lukten av den brinnande skogen. Röken tätnade alltmer och Richie blev vagt medveten om att han och Mike inte var ensamma. Också djuren var i rörelse igen nu, flydde undan röken, skogsbranden, döden i elden. Flydde undan Det, kanske. Undan nykomlingen i deras värld.
Richie började hosta. Han hörde hur Mike, som sprang bredvid honom, hostade han också. Röken tätnade och utplånade dagens gröna och grå och röda nyanser. Mike föll på nytt och deras händer gled ur varandra. Richie trevade efter Mikes hand, men den fanns ingenstans.
Mike! skrek han, hostande och i panik. Var är du, Mike? Mike! MIKE!
Men Mike var borta. Mike fanns ingenstans.
Richie! Richie! Richie!
(JÄKLARS!)
”Richie! Richie! Richie, hur är det
med dig?”
Hans ögonlock skälvde och han slog upp ögonen och såg att Beverly låg på knä bredvid honom och torkade honom om munnen med en näsduk. De andra – Bill, Eddie, Stan och Ben – stod bakom henne och deras ansikten var allvarliga och rädda. Det sved som eld i ena sidan av Richies ansikte. Han försökte säga något till Beverly, men fick bara fram ett kraxande, och när han försökte harkla sig var han nära att spy. Strupen och lungorna kändes som om någon hade tapetserat dem med rök inuti.
Men till slut fick han fram en fråga: ”Gav du mig en örfil, Beverly?” frågade han.
”Det var det enda sättet att få liv i dig jag kunde komma på”, svarade hon.
”Jäklars!” muttrade Richie.
”Jag var livrädd att du inte skulle vakna alls”, sa Bev och brast plötsligt i gråt.
Richie klappade henne klumpigt på axeln och Bill smekte henne över nacken. Hon vände sig genast om och tog hans hand och tryckte den.
Richie lyckades sätta sig upp. Världen började snurra och bölja i vågor. När den lugnade ner sig igen upptäckte han Mike, som stod lutad mot ett träd i närheten, alldeles omtumlad och askgrå i ansiktet.
”Spydde jag mycket?” frågade Richie Bev.
Hon nickade, fortfarande gråtande.
Och han frågade, med en kraxande och stapplande version av Irländske snut-rösten: ”Kom det noet på dig, tösabiten min?”
Då skrattade hon genom tårarna och skakade på huvudet. ”Jag vände dig på sidan”, sa hon. ”För jag var orolig … j-j-jag var r-r-rädd att du skulle b-b-bli kvävd.” Och hon började gråta på nytt.
”S-s-sluta med d-d-det där”, sa Bill, som fortfarande höll henne i handen. ”H-h-här är d-d-det jag som stöh-stöh-stammar.”
”Inte illa, Big Bill”, sa Richie. Han försökte ta sig upp på fötter, men sjönk tungt ner igen. Världen snurrade fortfarande. Han började hosta och vände bort huvudet, kände att han måste spy igen bara något ögonblick innan spyorna kom. Han fick upp en vidrig röra av grönt skum och tjock saliv som kom upp i långa, tjocka trådar. Och när han spytt blundade han hårt och kraxade: ”Någon som är intresserad av ett litet mellanmål?”
”Skitäckligt!” utbrast Ben och skrattade mitt i äcklet han kände.
”Jag tycker nog det ser mer ut som kräk än skit”, sa Richie, trots att han fortfarande höll ögonen slutna. ”Skiten brukar ju komma ut den andra vägen, åtminstone för min del. Fast du kanske har andra vanor, Höstacken.” När han till slut slog upp ögonen upptäckte han klubbhuset cirka tjugo meter längre bort. Både fönstret och den stora falldörren stod öppna och det rök ur båda, men röken glesnade alltmer.
Richie gjorde ett nytt försök att ta sig upp och den här gången klarade han det. För ett ögonblick var han nästan säker på att han skulle behöva spy på nytt eller svimma eller råka ut för båda delarna. ”Jäklars!” mumlade han och såg världen svaja och förvridas inför hans blick. När den känslan lagt sig tog han sig försiktigt fram till Mike. Dennes ögon var fortfarande röda som vessleögon, och när Richie såg de blöta fläckarna på hans byxuppslag undrade han om gamle Mikey kanske hade tagit en tur med maghissen, han också.
”För att vara viting skötte du dig riktigt bra”, kraxade Mike och gav honom ett lätt slag på axeln.
Richie fann inga ord att svara med – ett ytterligt sällsynt fenomen. Bill gick fram till dem, följd av de andra.
”Så ni halade upp oss?” frågade Richie.
”J-j-jag och Böh-ben. Ni sköh-sköh-skrek som g-g-galningar. Båda t-t-två. M-m-men …” Han såg på Ben.
”Det var säkert röken, Bill”, sa Ben. Men hans tonfall var lamt och utan all övertygelse.
”Menar ni det jag tror att ni menar?” frågade Richie rent ut.
”D-d-det beror på v-v-vad du tror, Röh-röh-richie”, svarade Bill med en axelryckning.
”Vad vi misstänker”, svarade Mike den här gången, ”är att vi förstås inte syntes till där nere. Ni gav er ner i rökgropen när ni hörde oss skrika, men när ni väl kommit ner hittade ni oss inte.”
”Det var ju hur rökigt som helst”, sa Ben. ”Och det var illa nog att höra er skrika på det viset båda två. Men det där skrikandet … det lät som … ja …”
”D-d-det lät som om d-d-det kom v-v-väldigt långt b-b-borta ifrån”, sa Bill och berättade, våldsamt stammande, att när han och Ben kommit ner såg de inte till vare sig Richie eller Mike. De hade snubblat omkring i det rökfyllda klubbhuset, panikslagna och rädda för att de två skulle dö av rökförgiftning om man inte fick ut dem illa kvickt. Men till slut hade Bill fått tag i en hand – Richies. Då hade han ryckt till ”av bara höh-höh-helvete” och Richie hade kommit utflygande ur dunklet, nästan helt medvetslös. När Bill sedan vände sig om såg han Ben stå där med Mike i en björnkram. De hostade våldsamt båda två. Och sedan hade Ben lyft upp Mike och skyfflat ut honom genom falldörren.
Ben satt och lyssnade och nickade då och då instämmande.
”Jag körde omkring med handen lite hit och dit, alltså”, sa han sedan. ”Allt jag gjorde var faktiskt att vifta med näven som om jag ville skaka hand med någon. Och plötsligt kände jag hur du tog min hand. Och det var allt en jäkla tur att du gjorde det. För det var nog inte mycket liv kvar i dig vid det laget.”
”Fast ni får klubbhuset att verka mycket större än det är”, sa Richie, ”med det där pratet om hur ni snubblade omkring där nere och så. Men faktiskt är det ju bara så där en och en halv meter i kvadrat.”
Det blev tyst ett ögonblick medan alla de andra såg på Bill, som stod där med rynkad panna och koncentrerade sig.
”Det v-v-var f-faktiskt större”, sa han till slut. ”N-n-nog var det v-v-väl det, Ben?”
”Nog verkade det så alltid”, instämde Ben. ”Såvida vi inte blev lurade av röken …”
”Röken var det garanterat inte”, sa Richie. ”Precis innan det hände – innan vi hamnade utanför, alltså – tyckte jag själv att klubbhuset var minst lika stort som en balsal i en film. Som i en musikal ungefär. Sju brudar – sju bröder, något i den stilen. Jag såg knappt Mike där han satt vid motsatta väggen.”
”Innan ni hamnade utanför?” sa Beverly.
”Jo, alltså … Vad jag menar är … hur vi liksom …”
Hon grep Richie i armen. ”Så då hände det faktiskt?” utbrast hon. ”Det hände faktiskt! Ni fick en vision, precis som i den där boken som Ben berättade om!” Hennes ansikte strålade. ”Det hände faktiskt!”
Richie såg på sig själv och Mike. Ett av knäna på Mikes manchesterbyxor gapade stort och själv hade han hål på båda knäna på sina fina jeans. Hålen var så stora att han kunde titta in genom dem och se de blödande skrubbsåren på båda knäna.
”Om det där var en vision, så ska jag be att få slippa alla visioner i fortsättningen”, sa han. ”Högsta hönset där borta vet jag ingenting om, men däremot vet jag att innan jag hamnade där hade jag inga hål på byxorna. Och de som var nästan alldeles nya! Mamma kommer att bli urförbannad när hon får se det.”
”Vad var det som hände?” frågade Ben och Eddie i munnen på varandra.
Richie och Mike växlade en snabb blick och sedan sa Richie: ”Du har inte möjligen en cigg, Beverly?”
Hon hade två invirade i en pappersnäsduk. Richie satte den ena mellan läpparna, men redan när hon tänt den och han drog det första blosset började han hosta så våldsamt att han lämnade tillbaka cigaretten. ”Kan inte”, sa han. ”Tyvärr.”
”Vi var i det förflutna”, sa Mike.
”I helvete heller”, sa Richie. ”Det var inte bara i det förflutna. Det var i Länge sedan.”
”Visst, det stämmer. Vi hamnade alltså i The Barrens, men i ett Länge sedan där Kenduskeag Stream var en forsande flod. Och den var djup och var rent kukigt vild och galen. Ursäkta franskan, Bevvie, men det var faktiskt precis vad den var. Och det fanns fisk i den. Laxar, verkade det som …”
”M-min p-p-pappa har s-sagt att d-d-det inte har funnits föh-föh-fisk i ån på m-m-många år. F-f-för att d-d-den är så föh-föh-förorenad.”
”Och nog var det länge sedan alltid”, sa Richie och såg lite osäkert på de andra. ”Så där en miljon år tillbaka i tiden, allra minst.”
Hans replik möttes av en förstummad häpnad. Men till slut bröts tystnaden av Beverly. ”Men vad var det som hände?” frågade hon.
Richie kände orden i strupen, men måste kämpa för att få upp dem. Det kändes nästan som om han måste spy igen. ”Vi såg när Det kom”, sa han till slut. ”Tror jag åtminstone.”
”Herregud”, mumlade Stan. ”Herre du milde Jesus.”
Ett väsande ljud gav besked om att Eddie använde sin inhalator.
”Det kom farande uppifrån himlen”, sa Mike. ”Och jag hoppas att jag aldrig ska behöva se något sådant mer i hela mitt liv. Det brann med en hetta så stark att man inte kunde se på det utan att bländas. Och Det sprutade ut elektricitet och dånade som åska. Det där ljudet …” Han skakade på huvudet och såg på Richie. ”Det lät som världens undergång, liksom. Och när Det slog i marken tände det eld på skogen på direkten. Och det var vad vi såg.”
”Var det ett rymdskepp?” frågade Ben.
”Ja”, svarade Richie.
”Nej”, svarade Mike.
De såg på varandra.
”Egentligen var det väl ett slags rymdskepp”, sa Mike, och samtidigt sa Richie: ”Mja, egentligen var det väl inte direkt något rymdskepp, alltså, men …”
Där tystnade de på nytt, inför de andras häpna blickar.
”Berätta du”, sa Richie till Mike. ”Vi menar visst samma sak, verkar det som, men det går bara inte att förklara det för dem.”
Mike hostade i näven och såg sedan på de andra, nästan som om han ville be om ursäkt. ”Jag vet bara inte hur jag ska kunna berätta det här”, sa han.
”F-f-försök!” sa Bill ivrigt.
”Det kom uppifrån himlen”, sa Mike igen, ”men var ändå inget riktigt rymdskepp. Och inte var det någon meteor heller. Snarare var det som … ja, som något i stil med förbundsarken i Bibeln, den där kistan där Guds ande fanns inuti … fast det som fanns i den här var inte Gud. Man behövde bara känna Dets närhet, se Det komma, för att förstå att Det bar på onda ting, att Det var något ont.”
Han såg på dem.
Richie nickade. ”Det kom från … Utanför”, sa han. ”Det var så det kändes. Från Utanför.”
”Utanför vadå, Richie?” frågade Eddie.
”Utanför allt”, svarade Richie. ”Och när Det kom ner … så gjorde Det den största jävla grop ni någonsin skådat. Det förvandlade hela det där höga berget som stod här till en krater i stil med en flottyrmunk. Och Det landade precis där Derrys centrum ligger numera.”
Han såg på de andra. ”Hajar ni?” frågade han.
Beverly släppte sin halvrökta cigarett och malde sönder den under skon.
”Så Det har alltid funnits här”, sa Mike, ”ända sedan tidernas begynnelse … fanns här innan det över huvud taget fanns några människor någonstans, annat än möjligen några få urmänniskor borta i Afrika som svingade sig från träd till träd i lianer eller höll till i grottor. Nedslagskratern är borta nu, och istidens isar lär väl ha slipat dalen djupare och flyttat på en del saker och ting och fyllt kratern … men då var Det redan här, sov kanske, låg här och väntade på att isen skulle smälta, väntade på att människorna skulle komma.”
”Så det är därför Det håller till i avlopps- och vattenledningarna”, insköt Richie. ”De måste ju vara rena motorvägarna för Det.”
”Ni såg inte hur Det såg ut?” frågade Stan Uris abrupt och lite hest. De skakade på huvudet.
”Kan vi verkligen besegra Det?” sa Eddie rätt ut i tystnaden. ”En varelse som Det?”
Ingen svarade.