När Richie är klar nickar de allesammans. Eddie nickar med de andra, minns med de andra, när smärtan plötsligt störtar uppför hans vänstra arm. Störtar upp? Nej. Fläker sig upp. Det känns som om någon försökte strigla en rostig såg på knotorna där inne. Med en grimas stoppar han handen i fickan på sin sportjacka, sorterar med känselns hjälp de flaskor han har liggande där och tar fram excedrinet. Sväljer två tabletter och sköljer ner dem med gin och sviskonjuice. Armen har plågat honom av och till hela dagen. I början avfärdade han det som en av de slängar av bursit som gav sig på hans slemsäckar ibland i fuktigt väder. Men halvvägs genom Richies historia hamnar ett nytt minne på plats och han förstår varifrån smärtan kommer. Det är inte Minnenas Gränd vi strosar fram i längre, tänker han, det här börjar mer och mer påminna om Long Island Expressway.
En gång för fem år sedan hade hans läkare under en rutinundersökning (Eddie gick till läkaren var sjätte vecka för kontroll och genomgång) nyktert och sakligt sagt: ”Du har ett gammalt brott här, Ed … Ramlade du ner från ett träd när du var liten?”
”Något i den stilen, ja”, svarade Eddie och brydde sig inte om att tala om för läkaren att hans mor säkert skulle ha fått hjärninfarkt och fallit död ner om hon sett sin Eddie klättra i träd eller ens hört talas om att han gjort det. Den enkla sanningen var att han inte kunde minnas när och hur han råkat ut för det där armbrottet. Inte heller verkade det särskilt viktigt även om det där ointresset, tänker Eddie nu, egentligen var ganska märkligt i sig – när allt kom omkring är han ju en man som reagerar på minsta nysning, minsta lilla förändring i färgen på avföringen. Men det var ju ändå bara en gammal benspricka, ett lättare irritationsmoment, något som hände en gång för länge sedan under en pojktid som han nätt och jämnt mindes och inte heller var intresserad av att minnas. Det kunde värka lite där när han hade långa körningar på regniga dagar. Men ett par aspirin ordnade lätt den detaljen. Ingenting att bråka om.
Men nu är det inte bara ett lättare irritationsmoment; nu rör det sig om någon galning som slipar en rostig såg, som spelar melodier på hans kotor, och han minns att det var så det kändes på sjukhuset, särskilt sent på kvällarna, de första tre, fyra dagarna efteråt. Då han låg där i sängen och svettades i sommarhettan, och väntade på att sköterskan skulle komma med en tablett, medan hans tysta tårar rann utför kinderna och in i öronens skålar och det kändes som om någon galning vässade en såg där inne.
Om detta är Minnenas Gränd, tänker Eddie, så byter jag den gärna mot ett enda stort och väldigt lavemang, en psykisk jättesköljning som spolar bort all skiten ur hjärnan.
Utan en aning om att han tänker säga något säger han: ”Det var Henry Bowers som bröt armen på mig den gången. Kommer ni ihåg?”
Mike nickar. ”Det hände strax innan Patrick Hockstetter försvann”, säger han. ”Men jag vet inte vilket datum det var.”
”Men det gör jag”, säger Eddie i bestämd ton. ”Det var den tjugonde juli. Han anmäldes som saknad till polisen den … ja, när var det egentligen? … den tjugotredje?”
”Den tjugoandra”, säger Beverly Rogan, men talar inte om för dem varför hon är så säker på sin sak; det beror på att hon med egna ögon såg när Det tog pojken Hockstetter. Inte heller talar hon om för dem vad hon trodde då och fortfarande tror, nämligen att Patrick Hockstetter var spritt språngande galen, kanske ännu galnare än Henry Bowers. Hon ska tala om det för dem, men nu är det Eddie som har ordet. Efter honom blir det hennes tur, och sedan lär det väl bli Bens tur, och han lär väl komma att berätta om själva höjdpunkten i det som hände den julimånaden för så länge sedan … om den där silverkulan som de aldrig vågade sig på att försöka stöpa. En dagordning som förvisso är rena mardrömmen, tänker hon – men samtidigt är hon fortfarande uppfylld av den där underliga upprymdheten. När kände hon sig så här ung senast? Hon kan ju knappt sitta stilla.
”Den tjugonde juli”, tänker Eddie högt och rullar sin inhalator fram och tillbaka på bordsskivan mellan sina båda händer. ”Tre eller fyra dagar efter den där historien med rökgropen. Och jag fick tillbringa resten av sommaren i gips, minns ni det?”
Richie slår sig för pannan med en gest som de allesammans känner igen från barndomsåren. ”Javisst, ja! Du var ju gipsad när vi kollade in det där huset på Neibolt Street, så var det väl? Och senare … i mörkret …” Men nu skakar Richie fundersamt på huvudet.
”Vad är det, R-richie?” frågar Bill.
”Den där grejen minns jag fortfarande ingenting av”, säger Richie. ”Minns du något av det?”
Bill skakar långsamt på huvudet.
”Hockstetter var tillsammans med dem den gången”, säger Eddie. ”Det var sista gången jag såg den typen i livet. Förmodligen var han väl med som ersättare för Peter Gordon. För Bowers kan ju inte ha varit särskilt förtjust i Peter sedan han smet från stora stenkriget.”
”De dog visst hela bunten, stämmer det?” säger Beverly lågt. ”Efter Jimmy Cullum var väl de enda som dog Henry Bowers kumpaner … eller hans före detta kumpaner?”
”Alla utom Bowers själv”, instämmer Mike och kastar en blick mot ballongen som är tjudrad vid mikrofilmsapparaten. ”Och han sitter på Juniper Hill. Ett privat sinnessjukhus i Augusta.”
”K-k-kan du b-b-berätta om hur det gick till när de b-b-bröt armen på dig?” frågar Bill.
”Din stamning blir visst värre och värre, Big Bill”, säger Eddie allvarligt och tömmer sitt glas.
”Strunt i det”, säger Bill. ”Sätt i gång och berätta bara.”
”Berätta”, instämmer Beverly och lägger med en mjuk rörelse handen på hans arm. Smärtan där inne bränner till igen.
”Okej då”, säger Eddie. Han häller upp en ny drink, studerar den lite och säger: ”Det var väl så där ett par dagar efter min hemkomst från sjukhuset som ni kom hem till mig och visade mig de där silverkulorna. Minns du det, Bill?”
Bill nickar.
Eddie ser på Beverly. ”Bill frågade dig om du kunde tänka dig att skjuta med dem, om det blev nödvändigt … eftersom du hade de skarpaste ögonen av oss allesammans”, säger han. ”Och jag tror att du svarade att du aldrig skulle våga göra en sådan sak. Och du sa något annat också, men jag minns inte vad det var. Något som …” Eddie sticker ut tungan och plockar på tungspetsen, som om det fastnat något där. Richie och Ben småflinar båda två. ”Var det någonting med Hockstetter?”
”Stämmer”, säger Beverly. ”Jag ska berätta närmare när du är klar med ditt. Men fortsätt nu.”
”När ni hade gett er i väg igen kom mamma in och det blev ett sjuhelvetes bråk. Hon ville förbjuda mig att hänga ihop med er i fortsättningen. Och hon kunde mycket väl ha fått mig till det – hon hade en fantastisk förmåga att få mig att foga mig efter hennes vilja, ska ni veta …”
Bill nickar på nytt. Han kommer väl ihåg mrs Kaspbrak, en storvuxen kvinna med ett underligt schizofrent ansikte, ett ansikte fullt i stånd att se stenhårt och rasande och sorgmodigt och förskräckt ut, alltsammans på en och samma gång.
”Så hon kunde mycket väl ha vunnit den kampen också”, säger Eddie. ”Men det hade hänt en annan sak också samma dag som Bowers bröt armen på mig. Något som verkligen ruskade om mig ordentligt.”
Han småskrattar lite och tänker: Ja, nog ruskade det om mig alltid … Är det allt jag kan säga? Vad hjälper det att prata när man ändå inte kan få folk att förstå hur det verkligen känns inom en? I en bok eller film skulle det jag fick veta den dagen, innan Bowers bröt armen på mig, ha förändrat mitt liv för all framtid och allting skulle ha blivit annorlunda än det nu blev … i en bok eller film skulle det jag fick veta då ha gjort mig fri. I en bok eller film skulle jag inte ha haft en hel resväska full med tabletter stående i mitt rum på stadshotellet, jag skulle inte ha varit gift med Myra, jag skulle inte ha haft den här idiotiska inhalatorn inom bekvämt räckhåll överallt. I en bok eller film. Därför att …
Plötsligt börjar Eddies inhalator inför allas blickar rulla i väg över bordet av sig själv. Medan den rullar ger den ifrån sig ett torrt rasslande ljud, lite likt ljudet från ett par maracas, lite likt ljudet av torra benknotor som slår mot varandra … lite likt skratt. När den når motsatta kanten, mellan Richie och Ben, tar den ett skutt upp i luften och faller till golvet. Richie försöker automatiskt fånga upp den, men Bill säger med skarp röst: ”Rör d-d-den inte!”
”Ballongerna!” ropar Ben och de vänder sig mot dem allihop.
Båda ballongerna som var tjudrade vid mikrofilmsapparaterna bär nu texten astmamediciner är cancerframkallande! Under texten grinande dödskallar.
I nästa ögonblick spricker båda ballongerna med en dubbelsmäll.
Eddie ser på det som händer, torr i munnen, och märker hur den gamla vanliga kvävningskänslan börjar spänna till nere i bröstet som reglar som dras för.
Bill ser på honom igen. ”Du sa att d-d-det hade hänt n-n-något annat också den d-d-dagen d-d-du fick armen böh-böh-bruten”, säger han. ”V-v-vad var det s-s-som hände?”
Eddie fuktar läpparna med tungan, skulle vilja hämta sin inhalator, men vågar inte riktigt. För vem visste vad som kunde finnas i den nu?
Hans tankar går tillbaka till denna tjugonde juli och han minns hur varmt det var den dagen, minns hur modern gav honom en check där allt var ifyllt utom själva summan och en dollar till honom själv, veckopengen.
”Mr Keene”, säger han med en röst som låter fjärran och kraftlös i hans egna öron. ”Det var mr Keene.”
”Inte direkt Derrys mest hjärtegoda människa”, säger Mike, men Eddie är uppslukad av sina egna tankar och hör honom knappt.
Just det, det hade varit en het dag, men inne i Center Street Drugstore hade det varit svalt och skönt, träfläktarna snurrade sakta under taket av pressad plåt, och hela drugstoren var inpyrd med dessa trösterika dofter av allehanda pulver och patentmediciner. Detta var butiken där man sålde hälsa till folk – det var hans mors aldrig i ord uttalade övertygelse, en övertygelse som hon ändå lyckats överföra till honom, och med sin kroppsklocka inställd på halv tolv kunde Eddie inte ens tänka sig ännu att modern kunde ha fel vare sig i den övertygelsen eller i fråga om något över huvud taget.
Nå, den övertygelsen satte mr Keene i alla fall P för, tänker han nu med ett slags ljuv vrede.
Han kommer ihåg hur han blev stående lite vid stället för serietidningar och sakta snurrade det runt för att kolla in om det kommit något nytt Läderlappen och Robin-häfte eller rent av ett nytt häfte med hans personlige favorit, Plastmannen. Han hade lämnat moderns beställningslista (hon skickade honom till apoteket lika självklart som andra pojkars mödrar skickade dem till speceriaffären på hörnet) och hennes check till mr Keene. Denne samlade ihop det beställda, räknade ihop vad det kostade och förde in summan på checken och gav samtidigt Eddie en kvitterad räkning, så att Eddies mor kunde dra summan från sitt checkkonto. Alltsammans gammalt och vant och rena standardproceduren för Eddies del. Tre olika sorters mediciner till modern, plus en flaska Gerital, därför att, som hon med ett hemlighetsfullt tonfall anförtrodde honom: ”Den är proppfull med järn, Eddie, och vi kvinnor behöver mer järn än männen.” Plus hans vitaminer, en flaska Dr. Swett’s elixir för barn … och naturligtvis också hans astmamedicin.
Det gick alltid enligt samma ritual. Efteråt skulle han gå till Castello Avenue Market med sin dollar och köpa två chokladbitar och en Pepsi. Han skulle äta upp chokladen, dricka upp Pepsin och låta växelpengarna klirra i fickan hela vägen hem. Men den här dagen var annorlunda; den skulle sluta med att han låg på sjukhuset och det var förvisso annorlunda, men det annorlunda började redan när mr Keene kallade på honom. För i stället för att ge honom den stora vita påsen med allehanda botemedel och den kvitterade räkningen och förmana honom att stoppa räkningen i fickan så att han inte tappade den, såg mr Keene fundersamt på honom och sa: ”Kan
du komma med in på kontoret ett ögonblick, Eddie? Det är en sak jag skulle vilja tala med dig om.”
Eddie såg bara på honom ett ögonblick och blinkade lite förskräckt mot honom. För ett ögonblick undrade han om mr Keene kanske trodde att han hade snattat något. De hade ju den där skylten vid dörren, som han alltid läste när han kom in i Center Street Drugstore. En skylt med anklagande svarta bokstäver, så stora att han var säker på att till och med Richie Tozier säkert kunde läsa texten utan glasögon: BUTIKSSNATTERI ÄR INTE NÅGON ”KICK” ELLER NÅGON ”SPORT” ELLER NÅGOT ”KUL”! BUTIKSSNATTERI ÄR ETT BROTT, SOM VI ANMÄLER TILL POLISEN!
Eddie hade aldrig snattat i butik i hela sitt liv, men den där skylten fick honom alltid att känna sig skyldig – fick honom att känna sig som om mr Keene visste något om honom som han inte kände till själv.
Och sedan förvirrade mr Keene honom ytterligare genom att fråga: ”Vad säger du om en glassdrink?”
”Jag …”
”Jag bjuder. Jag brukar alltid ta mig en inne på kontoret vid den här tiden på dagen. Den ger energi, och är helt ofarlig så länge man inte behöver hålla koll på vikten, och det lär vi väl inte behöva någon av oss. Min fru brukar säga att jag ser ut som en uppstoppad tråd. Däremot skulle nog din gode vän, den där pojken Hanscom, må väl av att banta ner sig lite. Vilken sort vill du ha?”
”Mamma sa att jag skulle skynda mig hem, så …”
”Du förefaller mig som en typisk chokladofil, så vad sägs om chokladsmak?” Mr Keenes ögon tindrade lätt, men det var ett torrt tindrande, som när solen lyser på en massa glimmer ute i öknen. Det tyckte åtminstone Eddie, varm vän av sådana västernförfattare som Max Brand och Archie Joceylen.
”Ja tack”, sa Eddie och gav upp. Men det fanns något i mr Keenes sätt att skjuta upp sina guldbågade glasögon på den smala näsan som gjorde Eddie osäker. Det där att han på något sätt verkade både nervös och hemligt förtjust på en gång. Så Eddie ville helst inte göra mr Keene sällskap in på kontoret. För här rörde det sig definitivt inte bara om att ta en glassdrink tillsammans. Och vad det än rörde sig om, var det säkert inte något särskilt trevligt.
Tänk om han tänker tala om för mig att jag har cancer eller något sådant, tänkte Eddie desperat. Den där barncancern, leukemi eller vad den nu heter. Herregud!
Fjanta dig inte nu, svarade han sig själv och försökte låta så lik Stammar-Bill som möjligt i skallen. För Stammar-Bill hade efterträtt Jock Mahoney, som spelade Mannen från vidderna i teve på lördagsmorgnarna, som den store hjälten i Eddies liv. För trots att han inte kunde tala rent verkade Big Bill alltid vara bäst i allting. Mr Keene är ju apotekare och inte läkare, för sjuttsingen, tänkte Eddie, men kände sig fortfarande lika nervös.
Mr Keene hade öppnat grinden i disken och viftade åt Eddie med ett långt och magert finger. Eddie lydde, men motvilligt.
Ruby, flickan i kassan, satt vid kassaapparaten och läste Silver Screen. ”Skulle du vilja göra i ordning var sin glassdrink åt oss, Ruby?” sa mr Keene. ”En med chokladsmak och en med kaffesmak?”
”Ska bli”, sa Ruby, lade in ett tuggummipapper som bokmärke och reste sig.
”Så kan du komma in på kontoret med dem när de är klara.”
”Ska bli.”
”Kom då, pojken min. Jag tänker inte bita dig”, sa mr Keene och blinkade till och med åt den allt häpnare Eddie.
Han hade aldrig varit innanför disken där förr och studerade nu intresserat alla dessa flaskor och tablettburkar och apotekskrukor. Om han själv hade fått bestämma skulle han ha dröjt sig kvar där en stund och tittat på mr Keenes mortel och mortelstöt, hans vågar och vikter, guldfiskskålarna fulla med kapslar. Men mr Keene sköt honom framför sig in i kontoret och stängde dörren efter sig. När den slog igen med ett klickande kände Eddie en varnande hopsnördhet nere i bröstet, men kämpade ner den. Det fanns ju en ny inhalator bland inköpen, och han skulle ju kunna ta en rejäl dos ur den så snart han kommit ut igen.
Det stod en burk med lakritsremmar i ett hörn av mr Keenes skrivbord. Han sa åt Eddie att ta för sig.
”Nej tack”, svarade Eddie artigt.
Mr Keene slog sig ner i snurrstolen bakom skrivbordet och tog en rem. Sedan drog han ut en låda och tog upp något ur den. Han lade ifrån sig föremålet bredvid den stora glasburken med lakritsremmar och Eddie kände hur oron grep tag i honom på allvar. För föremålet var en inhalator. Mr Keene lutade sig tillbaka i snurrstolen tills hans bakhuvud nästan snuddade vid kalendern på väggen bakom honom. Bilden på kalendern föreställde en massa tabletter och under bilden stod det SQUIB med stora bokstäver. Och …
… och sedan öppnade mr Keene munnen för att säga något, och för ett mardrömslikt ögonblick mindes Eddie vad som hänt i skoaffären en gång när han var en liten unge och modern hade skrikit åt honom för att han stuckit in foten i röntgenapparaten. Och i detta korta mardrömsögonblick trodde Eddie att mr Keene skulle säga: ”Jo, Eddie, nio läkare av tio anser att astmamediciner är cancerframkallande, precis som de där röntgenapparaterna som fanns i skoaffärerna förr i världen. Och du lär väl troligen ha fått cancer redan. Jag ville bara tala om det för dig, nu när du ändå är här.”
Men det mr Keene verkligen sa var så konstigt att Eddie inte kunde komma på något som helst svar, utan bara satt där som en annan idiot i den rakryggade trästolen framför skrivbordet.
”Det här har pågått länge nog nu”, sa mr Keene.
Och Eddie bara öppnade munnen och stängde den igen.
”Hur gammal är du, Eddie? Elva år?”
”Ja, sir”, svarade Eddie med låg röst. Han kände hur det drog ihop sig mer och mer där nere i strupen. Än hade han inte börjat vissla som en tekittel (det var Richie som brukade köra med den liknelsen: Stäng av Eddie, någon! Han börjar koka snart annars!) men det var säkert bara en tidsfråga. Han såg längtansfullt på inhalatorn på skrivbordsskivan, och eftersom det verkade som om mr Keene förväntade sig ett fylligare svar fortsatte han: ”Jag fyller tolv i november.”
Mr Keene nickade och lutade sig sedan framåt som en teveapotekare i ett reklaminslag och knäppte händerna. Hans glasögon blänkte i det starka ljuset från lysrören i taket. ”Vet du vad ett placebo är för något, Eddie?” frågade han.
Eddie gissade nervöst och svarade: ”Är det kanske de där sakerna på korna som mjölken kommer från?”
Mr Keene skrattade gott och gungade bakåt i stolen. ”Helt fel”, sa han och den kortklippte Eddie rodnade ända ner i hårrötterna. Det där visslande ljudet började smyga sig in i hans andning. ”Ett placebopreparat är …”
Två bestämda knackningar på dörren tystade honom och i nästa ögonblick öppnades dörren och Ruby kom in, utan att vänta på något ”stig in”. Hon hade ett gammaldags glassdrinksglas i vardera handen. ”Chokladen är till dig, förstår jag”, sa hon leende till Eddie. Han besvarade hennes leende så gott han kunde, men hans intresse för glassdrinkar hade nått sitt djupaste bottenläge någonsin. Han var rädd, rädd på ett sätt som var både rent allmänt och mycket specifikt; det rörde sig om samma slags rädsla som han brukade känna när han satt i bara kalsongerna på doktor Handors undersökningsbord och väntade på att doktorn skulle komma in och visste att modern satt ute i väntrummet, och lade beslag på större delen av en soffa för egen del, där hon satt med en bok (oftast Norman Vincent Peales Tänk positivt! eller Dr. Jarvis’s folkmedicin från Vermont) framför ögonen som om den varit en psalmbok. Berövad sina kläder och helt försvarslös kände han sig inklämd mellan de två.
Han smuttade lite på glassdrinken medan Ruby gick ut igen, men han kände knappt någon smak ens.
Mr Keene väntade tills hon stängt dörren efter sig och log sedan det där solsken-på-glimmer-leendet igen. ”Spänn av, Eddie”, sa han. ”Jag har ju sagt att jag inte tänker bita dig eller äta upp dig.”
Eddie nickade, för mr Keene var ju en vuxen och man förväntade sig ju att barn alltid lydde och höll med alla vuxna i alla lägen (det var i varje fall vad hans mor präntat in i honom), men i sitt stilla sinne tänkte han: Tack, men det där skitsnacket har jag hört förr. Det var ju precis vad doktorn brukade säga när han öppnade sin steriliseringsapparat och den skarpa och skrämmande spritlukten kom utdrivande och stack i hans näsborrar. Det ena var lukten av sprutor och det andra var lukten av skitsnack och båda betydde de samma sak: när någon sa att det bara skulle bli som ett litet stick som knappt kändes en gång, så betydde det att det skulle göra ont av bara attan.
Han gjorde ett nytt halvhjärtat försök med sugröret, men det gick bara inte; han behövde allt det lilla utrymme som fanns kvar i hans krympande strupe för att försöka suga i sig luft. Han såg på inhalatorn som stod där mitt på läskunderlägget och ville gärna be om den, men vågade inte. Plötsligt dök en märklig tanke upp – kanske visste mr Keene att han suktade efter den men inte vågade be om den, kanske roade mr Keene sig med att
(tortera)
retas med honom. Fast det var väl ändå en korkad tanke? Inte skulle väl en vuxen – och minst av allt en hälsobringande vuxen – retas med en liten grabb på det viset? Så klart inte! En sådan tanke fick inte ens tänkas, för ett närmare skärskådande av en sådan idé skulle kanske göra det nödvändigt att göra en skrämmande omvärdering av allt som Eddie känt och förstått det dittills.
Men där stod den alltså, där stod den, så nära och ändå så fjärran, som vatten alldeles utom räckhåll för en människa som dör av törst ute i öknen. Där stod den, stod där på skrivbordet nedanför mr Keenes leende glimmerögon.
Eddie önskade av hela sitt hjärta att han vore nere i The Barrens tillsammans med sina vänner. Tanken på ett monster, något slags stort monster, som lurade i underjorden under den stad där han själv var född och uppvuxen, som använde kloaker och avloppsledningar för att ta sig fram där nere – visst var det en skrämmande tanke, och tanken på att kämpa mot en sådan varelse, att åta sig en sådan kamp var ännu mer skrämmande … men ändå kändes detta på något sätt ännu värre. Hur bar man sig åt för att kämpa mot en vuxen som påstod att det inte skulle göra ont när man visste att det skulle göra det? Hur kämpade man emot en vuxen som ställde konstiga frågor och kom med dunkla och hotfulla repliker som Detta har pågått länge nog nu.
Och nästan passivt, som ett slags bitanke, upptäckte Eddie där och då en av sin barndoms stora sanningar. Det är de vuxna som är de verkliga monstren, tänkte han. Det där var inte någon stor och svindlande grej, inte en tanke som uppenbarade sig med blixt och dunder eller gav besked om sitt uppdykande med pukor och trumpeter. Den bara kom och försvann igen, nästan begravd under den långt starkare och allt överskuggande tanken: Jag måste få min inhalator och komma i väg härifrån illa kvickt.
”Spänn av”, sa mr Keene igen. ”Du ska veta, Eddie, att de flesta av dina besvär beror på att du är så spänd och stel hela tiden. Se på din astma, till exempel. Låt mig visa dig en sak!”
Han drog ut en skrivbordslåda, trevade omkring inne i den och tog sedan upp en ballong. Han spände ut sitt tunna bröst så gott det gick (slipsen guppade lätt som en smal liten båt i lättare sjögång), satte ballongen för munnen och blåste upp den. CENTER STREET DRUGSTORE, stod det på den, RECEPT EXPEDIERAS MEDICINSKA FÖRNÖDENHETER VÄLSORTERAD DRUGSTORE. Mr Keene nöp till om ballongens gummimunstycke och höll upp ballongen framför Eddie. ”Nu låtsas vi ett ögonblick att detta är en lunga”, sa han. ”Din lunga. Egentligen borde jag ju blåsa upp två stycken, men eftersom jag bara hade en kvar från mellandagsrean …”
”Kan jag få min inhalator nu, mr Keene?” Det hade börjat bulta i Eddies skalle och han kände hur luftstrupen snördes samman alltmer. Hjärtat slog snabbare än någonsin och det dök upp allt fler svettdroppar på hans panna. Chokladglassdrinken stod i ett hörn av skrivbordet, och körsbäret överst sjönk långsamt ner i en klibbig smet av vispgrädde och annat.
”Strax”, sa mr Keene. ”Och hör upp nu, Eddie, för jag gör det här för att hjälpa dig. Eftersom det är hög tid att någon gör något. Så om Russ Handor inte är karl nog att klara det får väl jag gripa in i stället. Dina lungor är som den här ballongen, bortsett från att de är omgivna av ett hölje av muskler; och de där musklerna är som armarna hos en man som sköter en blåsbälg. Är du med? Hos en frisk människa hjälper de där musklerna lungorna att lätt och säkert utvidgas och dras samman igen.
Men om den som har de där friska lungorna går och spänner sig hela tiden, så börjar musklerna arbeta mot lungorna i stället för att hjälpa dem. Titta själv!”
Mr Keene slöt en knölig och benig hand med massor av leverfläckar om ballongen och klämde till. Ballongen svällde upp ovanför och nedanför handen och Eddie ryckte till och bara väntade på smällen. Samtidigt kände han hur hans andning upphörde helt. Då lutade han sig över skrivbordsskivan och ryckte åt sig inhalatorn från skrivbordsunderlägget. När han gjorde det råkade han stöta till det stora sodadrinkglaset med axeln och det föll i golvet och gick i småbitar.
Eddie hörde knappt vad som hände. Han slet loss inhalatorns översta del, körde in munstycket i munnen och skickade ner en dos. Och sedan drog han skärande, hävande andetag, med tankarna i en enda panisk röra, som alltid i ögonblick som dessa: Snälla mamma, jag kvävs jag kan inte ANDAS, åh snälle gode Gud, åh käre Jesus mild och god jag kan inte ANDAS, snälla jag vill inte dö vill inte dö, åh kära snälla …
Och sedan kondenserades dimman från inhalatorn på luftrörens svullna väggar och han kunde andas igen.
”Förlåt så väldigt mycket”, sa han gråtfärdigt. ”Jag skäms så för att jag välte glaset … Men jag ska städa upp efter mig och betala vad det kostar … tala bara inte om det för mamma, snälla mr Keene! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, mr Keene, men jag kunde bara inte andas …”
Återigen hördes två knackningar på dörren och Ruby stack in huvudet. ”Är det något …?” undrade hon.
”Allt är som det ska”, sa mr Keene i skarp ton. ”Så schas med dig bara.”
”Jag säger då det!” sa Ruby, rullade med ögonen och stängde dörren.
Eddies andedräkt började vissla i strupen igen. Han blåste i sig ytterligare en sats ur inhalatorn och fortsatte med ursäkterna. Och upphörde med dem först när han upptäckte att mr Keene log mot honom – det där konstiga torra leendet igen. Mr Keene satt med händerna knäppta över magen. Ballongen låg på skrivbordet. Eddie kände en tanke födas, försökte förtränga den, men lyckades inte. För mr Keene såg faktiskt ut som om han njutit mer av Eddies astmaanfall än av den halvt urdruckna kaffesodan.
”Ta det inte så hårt”, sa han. ”Ruby torkar upp när du har gått, och sanningen att säga är jag faktiskt riktigt glad över att du slog sönder det där glaset. För då kan jag lova att inte tala om för din mamma att du slog sönder det, om du i gengäld lovar att inte berätta för henne om vårt lilla samtal här.”
”Jag lovar och svär”, sa Eddie ivrigt.
”Fint”, sa mr Keene. ”Då har vi alltså ett avtal oss emellan. Och du känner dig mycket bättre nu, inte sant?”
Eddie nickade.
”Och varför känns det bättre?”
”Varför? … för att jag fick min medicin, så klart.” Och han såg på mr Keene, som han brukade se på fröken Casey i skolan när han kommit med ett svar som han visste var riktigt.
”Men du fick ingen medicin”, sa mr Keene. ”Du fick ett placebopreparat. Och ett placebopreparat är något som ser ut som medicin och smakar som medicin, men som inte är någon medicin. Det är ingen medicin av det enkla skälet att det inte har några aktivt verkande beståndsdelar. Så om det är ett slags medicin är det i varje fall en alldeles speciell sorts medicin. Andlig medicin.” Han log. ”Förstår du vad jag menar, Eddie”, fortsatte han. ”Andlig medicin.”
Nog förstod Eddie alltid. Mr Keene satt där och talade om för honom att han var tokig. Men han svarade ändå, som bedövad: ”Nej, jag fattar nog inte riktigt, är jag rädd.”
”Då ska jag berätta en liten historia för dig”, sa mr Keene. ”År 1954 körde man en serie medicinska prov på en samling magsårspatienter vid DePaul University. Hundra magsårspatienter fick tabletter och besked om att dessa tabletter var bra mot deras magsår, men femtio av dem fick i själva verket bara ett placebopreparat. Det rörde sig om sockerpiller som fått samma skära hölje som de ’riktiga’ tabletterna.” Han gav ifrån sig ett underligt gällt fnittrande – ett skratt från en man som berättade om ett stort skämt snarare än om ett vetenskapligt experiment – och fortsatte: ”Av de där hundra patienterna förklarade nittiotre att de kände sig klart bättre, och åttioen kunde visa upp klara förbättringar. Vad säger du om det? Vilka slutsatser drar du av experimentet som jag just har berättat om, Eddie?”
”Ja, inte vet jag”, sa Eddie lågt.
Mr Keene såg allvarlig ut och knackade sig på pannan med ett finger. ”De flesta sjukdomar börjar här inne”, sa han. ”Det tror åtminstone jag. Jag har varit verksam i den här branschen länge, mycket länge, och jag visste det mesta om placebopreparat långt innan de gjorde den där undersökningen på DePaul University. För det mesta är det gamlingar som får placebomediciner. De kommer till läkaren övertygade om att de har hjärtfel eller cancer eller diabetes eller något annat otrevligt. Men i många fall är det bara inbillning – de känner sig dåliga därför att de är gamla, det är hela felet. Men vad ska läkaren göra i ett sådant fall? Tala om för dem att de är som en klocka där drivfjädern börjar bli utsliten? Icke, sa Nicke. De är alldeles för förtjusta i sina arvoden för att göra det.” Och hans ansikte fick ett uttryck som var som ett småleende och ett hånleende samtidigt.
Eddie satt bara och väntade på att mr Keene skulle vara klar snart, klar snart, klar snart. Men du fick ingen medicin – de där orden klämtade högt inne i hans skalle.
”Läkarna talar inte om det för dem, och jag gör det inte, jag heller. Varför skulle vi göra det? Det händer rent av ibland att det kommer in en gamling med ett recept där läkaren rent ut ordinerar Placebo, eller tjugofem gram Blå himmel, gamle Doc Pearsons sätt att formulera saken.”
Mr Keene kacklade till lite och sög i sig lite kaffeglass.
”Och vad skulle det vara för fel med att göra så?” frågade han Eddie, och när Eddie bara satt där utan att svara, svarade han själv: ”Inget fel alls! Inte det minsta!
I varje fall inte i de flesta fall.
Tvärtom är placebopreparaten en välsignelse för de gamla. Och för många svårt sjuka också – cancerpatienter, människor med degenerativa hjärtsjukdomar, människor med fruktansvärda sjukdomar som vi inte har fått något grepp om ännu, däribland barn som inte är äldre än du, Eddie. Och om ett placebopreparat i sådana fall kan få patienten att känna sig lite bättre, så kan det väl inte vara något fel att använda det. Kan du se något ont i den saken, Eddie?”
”Nej då”, sa Eddie och såg på röran av chokladglass, sodavatten, vispgrädde och sönderslaget glas som låg där på golvet. Mitt i alltsammans låg maraschinokörsbäret och såg lika anklagande ut som en blodklump på en brottsplats. Det kändes som om det började dra ihop sig i bröstet igen bara han såg på eländet.
”Då är vi ju som Ike och Mike! Vi tycker detsamma! För fem år sedan, när Vernon Maitland hade cancer i matstrupen – en cancer som är mycket smärtsam – och läkarna hade dragit igenom alla smärtstillande medel som de kunde ge honom mot plågorna, tog jag med mig en flaska sockerpiller och hälsade på honom på hans rum. Vi var mycket goda vänner, ska du veta. Och jag gick in till honom och sa: ’Det här är en särskild sorts smärtstillande medel som fortfarande är på experimentstadiet. Din doktor vet inte om att jag ger dig det, så var försiktig och skvallra inte på mig. Det kanske inte ens fungerar, men jag tror att det gör det. Och du får inte ta mer än en tablett om dagen, och bara om plågorna känns särskilt svåra.’ Och han tackade mig med tårar i ögonen. Tårar, Eddie! Och de fungerade! Just det! Det var bara sockerpiller, men de befriade honom från det mesta av smärtorna … för smärtan sitter här.”
Och han knackade högtidligt på pannan igen.
”Så det är så min medicin verkar?” sa Eddie.
”Just det”, svarade mr Keene och log ett påfrestande självbelåtet vuxet leende. ”Den fungerar för ditt bröst och din strupe därför att du tror att den gör det. Ditt HydrOx, Eddie, är bara vatten med några stänk kamfer i för att det ska lukta som en medicin.”
”Det är inte sant!” sa Eddie. Det hade börjat vissla när han andades igen.
Mr Keene drack lite av sin glassdrink, tog ett par skedar av den smältande glassen och torkade omsorgsfullt av hakan med en näsduk medan Eddie använde inhalatorn igen.
”Jag vill gå hem nu”, sa Eddie.
”Låt oss klara upp det här först.”
”Nej! Jag vill gå hem, ni har fått era pengar och nu vill jag gå hem!”
”Nu låter du mig reda upp detta först”, sa mr Keene, i så avvisande ton att Eddie sjönk ner i stolen igen. Vuxna kunde ibland vara rent avskyvärda med sin makt. Så avskyvärda.
”En del av problemet här är att din läkare, Russ Handor, inte klarar av det här. Och en annan del av det är att din mor är absolut säker på att du är sjuk. Och så har du, Eddie, hamnat mitt emellan.”
”Jag är inte alls tokig”, viskade Eddie lågt och försiktigt.
Mr Keenes stol knarrade som en jättelik syrsa. ”Vad sa du?” undrade han.
”Jag sa att jag inte är tokig!” hojtade Eddie och rodnade över hela ansiktet.
Mr Keene log. Tro vad du vill, sa leendet. Tro vad du vill, så tror jag vad jag vill.
”Allt jag säger, Eddie, är att du inte är fysiskt sjuk. Det är inte dina lungor som har astma, utan ditt psyke.”
”Så jag är alltså tokig.”
Mr Keene lutade sig framåt, och såg intensivt på honom över de knäppta händerna.
”Inte vet jag”, sa han lågt. ”Är du?”
”Det är lögn alltsammans!” skrek Eddie, och undrade förvånat hur han kunde uppbåda en sådan röststyrka trots sitt hopsnörda bröst. Han tänkte på Bill, på hur Bill skulle ha reagerat på en så häpnadsväckande anklagelse. Bill skulle säkert ha haft de rätta orden redo, stamningen till trots. ”Alltihop är bara ljug”, skrek han. ”För jag har ju astma, den saken är ju så klar den kan bli!”
”Visst”, sa mr Keene och det torra leendet övergick i ett dödskalleflin. ”Men vem fick du den av, Eddie?” Det dunkade och snurrade i Eddies hjärna. Och han mådde illa, mådde mycket illa.
”För fyra år sedan”, sa mr Keene, ”år 1954 – lustigt nog samma år som de gjorde det där experimentet på DePaul – började doktor Handor skriva ut detta HydrOx som du har fått ända sedan dess. Namnet står för hydrogen, som betyder väte, och oxygen, som betyder syre, de båda komponenterna i vanligt vatten. Och jag har ända sedan dess accepterat detta bedrägeri, men nu får det vara slut med den saken. För denna så kallade astmamedicin påverkar i allt väsentligt bara ditt psyke och inte din kropp. Dina astmaanfall uppstår genom nervösa sammansnörningar i diafragman som drivs i gång av ditt eget psyke … eller av din mamma. Men sjuk är du inte.”
En fruktansvärd tystnad sänkte sig över dem.
Tankarna virvlade runt i Eddies hjärna där han satt. Ett ögonblick övervägde han till och med möjligheten att mr Keene kanske rent av talade sanning, men den tanken hade vissa förgreningar som han bara inte klarade. Men varför skulle mr Keene å andra sidan ljuga om en så allvarlig sak som denna?
Mr Keene bara satt där och log sitt klara torra hjärtlösa ökenleende.
Men jag har ju faktiskt astma. Den där gången när Henry Bowers gav mig en smäll på nosen, då när Bill och jag försökte dämma upp ån nere i The Barrens, då höll jag ju nästan på att dö efteråt. Menar han att jag ska tro att det bara var mitt huvud som … som liksom bara hittade på alltsammans?
Men varför skulle han ljuga för mig? (Det skulle dröja åtskilliga år ännu innan Eddie på biblioteket ställde en än mer skrämmande fråga till sig själv: Varför skulle han tala sanning för mig?)
Som ur en dimma hörde han mr Keene säga: ”Jag har hållit ett öga på dig, unge man. Och att jag ville ta det här samtalet nu beror dels på att du vid det här laget är gammal nog att förstå allt det här, men dels också på att jag har märkt att du äntligen har fått några goda vänner och inte behöver vara så ensam längre. För ni är väl goda vänner, du och de där ungdomarna du håller ihop med?”
”Så klart vi är”, sa Eddie.
Mr Keene lutade sin stol bakåt igen (den gav ifrån sig det där syrseljudet på nytt), och blundade med ena ögat i något som kanske var en blinkning, kanske inte. ”Men din mamma lär väl inte vara särskilt förtjust i dem, antar jag?”
”Så klart hon gillar dem”, sa Eddie och tänkte på alla de elaka, bitande saker hon sagt om Richie Tozier (Han är ju så ful i mun … och jag har luktat på hans andedräkt, Eddie … och jag tror han röker), hennes fnysande uppmaning att aldrig låna ut några pengar till Stan Uris, eftersom han var jude, och hennes öppet visade avsmak för Bill Denbrough och ”den där tjockisen”. ”Hon tycker väldigt bra om dem allesammans”, ökade han på.
”Verkligen?” sa mr Keene och log fortfarande. ”Och kanske har hon rätt och kanske har hon fel, men nu har du ju åtminstone goda vänner att ty dig till. Du borde kanske rent av tala med dem om ditt problem. Den här … den här mentala svagheten. Höra vad de tycker.”
Eddie svarade inte. Han tänkte inte växla ett ord med mr Keene mer; det kändes tryggast så. Dessutom var han rädd att om han inte kom därifrån illa kvickt, så skulle han säkert börja gråta.
”Ja”, sa mr Keene och reste sig, ”det var väl ungefär allt jag hade att säga, Eddie. Beklagar om jag har gjort dig upprörd. Men jag har bara gjort vad jag uppfattade som min plikt. Jag …”
Men innan mr Keene hunnit säga något mer hade Eddie slitit åt sig inhalatorn och den vita påsen med tabletter och patentmediciner och flytt. Han halkade med ena foten i glassgeggamojan på golvet och var nära att falla. Men han klarade sig och rusade vidare, störtade trots sin pipande andning i rasande fart ut från Center Street Drugstore. Ruby stirrade efter honom över filmtidskriften, med gapande mun.
Han liksom kände hur mr Keene stod i dörren till sitt kontor och såg efter honom under hans klumpiga reträtt över disken, mager och prydlig och fundersam och leende. Det där torra ökenleendet.
Han stannade när han kom till trevägskorsningen mellan Kansas, Main och Center Street. Där tog han ytterligare en rejäl dos ur inhalatorn sittande på en låg stenmur vid busshållplatsen – vid det här laget kändes halsen rent slemmig av all medicinsmaken
(bara vatten med några stänk kamfer i)
och han misstänkte att om han behövde använda inhalatorn mer under dagen skulle han förmodligen spy upp hela magen.
Han stoppade ner den i fickan och satt där och tittade på trafiken, på bilarna som rullade uppför Main Street och nerför Up-Mile Hill, och försökte koppla bort alla tankar. Solskenet vräkte ner över hans huvud, svidande hett. Varenda bil som passerade kastade solkatter i ögonen på honom och han kände hur huvudvärken började bulta i tinningarna. Det gick bara inte att fortsätta att vara arg på mr Keene, men däremot hade han inte den minsta svårighet att tycka synd om sig själv. Han tyckte ruskigt synd om Eddie Kaspbrak. Bill Denbrough slösade säkert aldrig någon tid på att tycka synd om sig själv, men Eddie kunde bara inte låta bli.
Helst av allt skulle han ha velat göra precis det som mr Keene hade föreslagit honom att göra – gå raka vägen till The Barrens och berätta alltsammans för kamraterna och höra vad de tyckte. Men det gick ju bara inte. Eftersom modern förväntade sig att han skulle vara hemma igen snarast med hennes medicinpåse
(av ditt eget psyke … eller av din mamma)
och om han inte kom i tid
(din mor är absolut säker på att du är sjuk)
skulle det bli världens trubbel. Hon skulle utgå direkt från att han varit ute och ränt med Bill eller Richie eller ”judepojken”, som hon kallade Stan (samtidigt som hon hävdade att det inte låg några fördomar bakom, utan att hon bara ”lade korten på bordet” – hennes speciella uttryck för att tala sanning i kritiska lägen). Och medan han stod där i hörnet och kämpade en hopplös kamp för att få ordning på sina kringflygande tankar insåg Eddie blott alltför väl vad hon skulle säga om hon fick veta att en av hans båda andra vänner var neger och den andra en flicka – en flicka som var så pass vuxen att hennes bröst redan hade börjat knoppas.
Han började långsamt gå Up-Mile Hill upp, kämpade sig motvilligt uppför den branta uppförsbacken i hettan. Hettan var så stark att det kändes som om man skulle kunna steka ägg på trottoaren. Han kom på sig med att för allra första gången önska att skolan skulle börja igen, längta efter ett nytt läsår och en ny lärare med sina speciella egenheter att brottas med. Efter att denna hemska sommar skulle ta slut någon gång.
Han hejdade sig halvvägs uppför backen, inte långt från den plats där Bill Denbrough skulle återfinna sin springare Silver tjugosju år senare, och tog upp inhalatorn ur fickan. HYDROX MIST, stod det på etiketten. ANVÄNDES VID BEHOV.
Ytterligare en grej klickade på plats. Användes vid behov. Han var ju bara barnet fortfarande, inte torr bakom öronen ännu (vilket modern ibland påpekade för honom när hon ”lade korten på bordet”), men till och med en elvaårig pojke måste ju ändå fatta att man inte skriver ut riktig medicin åt någon och skriver Användes vid behov på etiketten. För om det var riktig medicin skulle det ju vara alldeles för lätt att överdosera och ta livet av sig medan man gladeligen rände runt och använde vid behov. Förmodligen kunde man väl i ett sådant fall ta livet av sig med vanlig enkel aspirin.
Han stirrade på inhalatorn, utan att märka den gamla dam som kastade en nyfiken blick på honom på sin väg nerför backen till Main Street med shoppingkorgen under armen. Han kände sig förrådd. Och för ett ögonblick var det nära att han kastade ifrån sig sin klämflaska av plast i rännstenen – fast det vore kanske bättre ändå att kasta ner den genom brunnsgallret. Visst, varför inte? Skicka den till Det där nere i Dets tunnlar och droppande avloppsrör. Får det lov att vara ett placebopreparat, ditt äcklans monster med hundra ansikten? Han skrattade vilt och var nära att omsätta tanken i handling. Men vanan var honom för stark. Han stoppade ner inhalatorn igen i högra främre byxfickan och började gå, hörde knappt bilarnas signaler eller dieselbrummandet när bussen till Bassey Park körde förbi. Och han var lika omedveten om hur snart han skulle upptäcka vad som menades med smärta, riktigt ordentlig smärta.
När han kom ut från Costello Avenue Market tjugofem minuter senare, med en Pepsi i ena handen och två Payday chokladbitar i den andra, fann han till sin obehagliga överraskning Henry Bowers, Victor Criss, Älgen Sadler och Patrick Hockstetter liggande på knä i gruset till vänster om den lilla butiken. För ett ögonblick trodde Eddie att de spelade tärning, men sedan upptäckte han att de höll på att samla sina pengar i en hög på Victors baseballtröja. Deras ferieläsningsböcker låg i en enda röra lite längre bort.
En normal dag skulle Eddie förmodligen stilla ha smugit tillbaka in i butiken igen och frågat mr Gedreau om han kunde få smita ut genom bakdörren, men detta var ingen normal dag. Så Eddie stelnade i stället till där han stod, med ena handen fortfarande på nätdörren med dess plåtskyltar med cigarettreklam (WINSTON SMAKAR PERFEKT SOM EN CIGARETT BÖR GÖRA, TJUGOEN FINA TOBAKSSORTER GER TJUGO HÄRLIGA RÖKNJUTNINGAR och pickolon som ropar PHILIP MORRIS SÖKES) och den bruna speceripåsen och den vita drugstorepåsen i den andra.
Victor Criss upptäckte honom först och stötte Henry i sidan. Henry tittade upp, och Patrick Hockstetter gjorde snabbt detsamma. Medan Älgen, vars reläer fungerade långsammare, fortsatte att räkna småslantar i ytterligare fem sekunder ungefär innan han reagerade på den plötsliga tystnaden och tittade upp han också.
Henry reste sig och borstade bort gruset från knäna på overallen han bar. Det satt små stöd på sidorna av hans bandagerade näsa, och hans röst var nasal, med ett stänk av mistlur. ”Så ta mig fan”, sa han. ”En liten stenkastare. Var har du dina kompisar, din skitröv? Är de inne i affären?”
Eddie skakade redan stumt på huvudet innan han insåg att detta var misstag nummer två.
Henrys flin blev ännu bredare. ”Det gör ingenting”, sa han. ”Jag tar er lika gärna en och en. Så kom nu, ditt jävla arsle.”
Victor ställde sig bredvid Henry. Patrick Hockstetter stod alldeles bakom dem och log det tomma, fläskiga flin som Eddie mindes så väl från skolan. Älgen höll fortfarande på att resa sig.
”Kvicka på, arslet lilla”, sa Henry. ”Så tar vi oss ett snack om stenkastning. Det blir väl bra?”
Nu, när det redan var för sent, kom Eddie på att det nog skulle vara en god idé att smita in i affären igen. Tillbaka in i affären där det fanns en vuxen. Men i samma ögonblick som han drog sig undan pilade Henry fram och grep tag i honom. Han vred om Eddies arm, vred hårt, och hans leende övergick i ett kallgrin. Eddie måste släppa greppet om nätdörren. Han drogs nerför trappan och skulle ha fallit huvudstupa i gruset om inte Victor hårdhänt fångat upp honom med ett grepp under armhålorna. Sedan vräkte Victor honom vidare. Eddie lyckades hålla sig på fötter, men bara genom att snurra runt två gånger. De fyra pojkarna stod nu cirka tre meter från honom, den hånleende Henry lite framför de andra. Hans hår stod rätt upp i en virvel i nacken.
Bakom och till vänster om Henry stod Patrick Hockstetter, en verkligt kuslig typ. Eddie hade aldrig sett honom i sällskap med de andra tidigare. Han var så pass överviktig att hans mage alltid hängde ner lite över bältet med dess Red Ryder-spänne. Hans ansikte var klotrunt och oftast blekt som grädde. Men just nu var han lite solbränd. Solbrännan var starkast på näsan, som rent av fjällade, men bredde ut sig mot båda kinderna som vingar. I skolan brukade Patrick roa sig med att slå ihjäl flugor med sin gröna SkoolTime-linjal av plast och lägga dem i pennskrinet. Ibland kunde han visa sin flugsamling för någon nykomling ute på gården på rasten, och då log han med de tjocka läpparna, med en allvarlig och tankfull blick i de grågröna ögonen. Han sa aldrig ett ord när han visade upp sina döda flugor, oavsett vad den nye grabben kunde säga till honom. Och det var så han såg ut nu.
”Hur har du det, Stenis?” frågade Henry och ryckte fram mot honom. ”Har du med dig några bra stenar?”
”Låt mig vara”, sa Eddie med skälvande röst.
”Låt mig vara”, härmade Henry och viftade med händerna i låtsasskräck. Victor skrattade. ”Och vad gör du om jag inte låter dig vara, Stenis? Vad gör du då?” Hans hand blixtrade fram med otrolig fart och exploderade mot Eddies kind med ett ljud som lät som ett skott. Eddies huvud kastades bakåt och tårarna började rinna ur hans vänstra öga.
”Mina kompisar är där inne”, sa Eddie.
”Mina kompisar är där inne”, pep Patrick Hockstetter. ”Ooooh! Ooooh! Ooooh!” Och han började kretsa runt till höger om Eddie.
Eddie försökte vända sig mot honom, men Henrys hand blixtrade fram igen och nu blev det den andra kinden som flammade upp.
Gråt inte, tänkte han, det är just vad de vill att du ska göra, men gör det inte, Eddie, Bill skulle inte göra det, så gråt inte du hel…
Victor tog ett par steg framåt och stötte till Eddie mitt i bröstet med öppen hand. Eddie snubblade ett halvsteg baklänges och föll sedan sprattlande över Patrick, som gått ner på alla fyra alldeles bakom honom. Han slog i gruset och skrapade armarna. All luft gick ur honom med ett vinande ljud.
I nästa ögonblick var Henry Bowers över honom, satt på hans mage och låste hans armar med knäna.
”Har du några stenar, Stenis?” skrek Henry vilt åt honom, och Eddie kände större rädsla för den galna glimten i Henrys ögon än för smärtan i armarna och sin oförmåga att få i gång andningen igen. Henry var ju inte klok. Han hörde Patrick fnittra alldeles i närheten.
”Så du gillar att kasta sten? Jag ska gärna ge dig stenar. Här har du! Här har du stenar!”
Henry grabbade åt sig en näve grus och körde näven i ansiktet på Eddie. Han gned in gruset i Eddies hud och det skar upp små sår på kinderna, ögonlocken, läpparna. Eddie öppnade munnen och skrek.
”Vill du ha stenar? Då ska du också få det! Här har du stenar, Stenis! Så du vill ha stenar? Okej! Okej! Okej!”
Gruset for in i hans öppna mun, sargade tandköttet och malde mot tänderna. Han kände hur det slog gnistor från fyllningarna. Skrek och skrek och spottade grus.
”Vill du ha fler stenar? Det vill du? Vad sägs om några till, då? Vad sägs …”
”Sluta med det där! Sansa dig, sluta! Ja, just du, grabben! Släpp honom! Och det genast! Du hör vad jag säger – släpp honom!”
Och med halvslutna ögon, suddiga av tårar, såg Eddie en stor hand sänka sig och grabba tag i Henrys skjortkrage och farmaroverallens högra axel. Handen gjorde ett ryck och slet upp Henry. Han hamnade i gruset men tog sig snabbt upp, medan Eddie behövde mer tid på sig för att resa sig. Han försökte kravla sig upp på fötter, men det verkade som om hans uppkravlingsmekanismer inte funkade som de skulle. Han flämtade och spottade klumpar av blodigt grus.
Det var mr Gedreau som kommit ut i sitt långa vita förkläde, höggradigt förbannad. Däremot verkade han inte det minsta rädd, trots att Henry var en fem, sex centimeter längre än han och minst tjugo kilo tyngre. Att han inte var rädd berodde på att han var den vuxne och Henry pojken. Det var bara det, tänkte Eddie, att den där grejen kanske inte funkade här. Mr Gedreau fattade helt enkelt inte hur det låg till. Fattade inte att Henry var galen.
”Försvinn härifrån”, sa mr Gedreau och närmade sig Henry tills han stod alldeles inpå den store, sure, lunsige pojken. ”I väg med dig bara och akta dig noga för att visa dig här igen. För jag gillar inte översittare. Och inte att man slåss fyra mot en heller. Vad tror ni era mammor skulle säga om de såg er nu?”
Han såg bistert rasande på de andra tre. Älgen och Victor började studera sina gymnastikskor. Patrick bara stirrade på och rakt genom mr Gedreau med den där tomma, grågröna blicken. Mr Gedreau spände blicken i Henry igen och hade just kommit till: ”Nu tar ni era cyklar och …”, när Henry plötsligt knuffade till honom.
Ett uttryck av häpnad som under andra omständigheter skulle ha varit direkt komiskt bredde ut sig över mr Gedreaus ansikte när han for baklänges så att gruset sprutade under hans klackar. Han for emot trappan upp till nätdörren och satte sig rned en duns.
”Du din …”, började han.
Henrys skugga tornade upp sig över honom. ”In i affären igen”, sa han.
”Du …”, sa mr Gedreau, och nu tystnade han självmant. Så mr Gedreau hade upptäckt den nu, tänkte Eddie, den där sjuka glansen i Henrys ögon. Han reste sig snabbt, med fladdrande förkläde, och skyndade uppför trappan så snabbt han kunde, snubblade på andra steget uppifrån och sjönk ett ögonblick ner på ena knät. Han kom genast upp igen, men det var som om den där snubblingen, hur lätt den än varit, berövade honom resten av hans auktoritet som vuxen.
Han for runt där uppe och skrek: ”Jag ringer polisen!”
Henry gjorde en rörelse som om han tänkte rusa på mr Gedreau, och denne ryggade tillbaka. Detta var slutet, tänkte Eddie. Hur otroligt, hur otänkbart det än kunde verka, hade han ingen hjälp att hämta här. Bäst att sticka härifrån illa kvickt.
Eddie tog chansen medan Henry stod där längst nere i trappan och blängde upp på mr Gedreau, och de andra bara stod och stirrade, som lamslagna (och bortsett från Patrick Hockstetter tämligen förfärade) inför denna plötsliga och framgångsrika utmaning mot vuxenauktoriteten. Han for runt, satte fart och sprang för allt vad han var värd.
Han hade hunnit halvvägs längs kvarteret innan Henry vände sig om och med blixtrande ögon ropade: ”Ta honom!”
Med eller utan astma gav Eddie dem en hård match. Det fanns sträckor på upp till femton meters längd där han efteråt inte kunde säga säkert om sulorna på hans P.F. Flyers över huvud taget hade rört vid trottoaren eller inte. Några ögonblick vårdade han rent av ömt ett svindlande hopp om att han kanske skulle kunna hålla undan för dem.
Men just när han kom till Kansas Street, och vad som kunde ha blivit räddningen, kom en liten kille på en trehjuling plötsligt utfarande från en uppfart rätt i vägen för Eddie. Eddie försökte gira undan, men med den fart han höll skulle han kanske ha gjort klokare i att hoppa över lillgrabben (som hette Richard Cowan och skulle växa upp och gifta sig och avla en son som döptes till Frederick Cowan och som i sinom tid skulle dränkas i en toalettstol och bli delvis uppäten av en Varelse som svävade upp ur toaletten som svart rök och sedan antog en helt obeskrivlig form), eller åtminstone försöka göra det.
Eddies ena fot fastnade i trehjulingens lastflak, där en djärv liten unge kunde stå och sparka fram trehjulingen som om den varit en skoter. Och Richard Cowan, vars ofödde son skulle bli mördad av Det tjugosju år senare, gungade inte ens till där han stod. Eddie tog däremot en mindre flygtur. Han slog ena axeln i trottoaren, studsade upp, slog i däck igen och hasade i väg så där en tre meter, så att han fick rejäla skrubbsår på både armbågarna och knäna. Och när han försökte ta sig på fötter igen kom Henry farande som en bazookaprojektil och slog ut honom direkt. Eddies näsa tog närkontakt med betongen, så att blodet rann.
Henry rullade snabbt åt sidan som en fallskärmshoppare och var snart uppe igen. Han grabbade tag i Eddies nacke och högra handled. Andedräkten som flåsade fram genom hans svullna och spjälkade näsa kändes varm och fuktig.
”Så du vill ha stenar, Stenis? Gärna det, för fan!” Och han pressade Eddies handled halvvägs uppför ryggen. Eddie skrek högt. ”Stenar åt Stenis, så det gillar du, Stenis?” Och han ryckte till i handleden så att den for ännu högre upp. Eddie skrek. Han hörde hur de andra kom allt närmare, och den lille med trehjulingen började gråta. Välkommen i gänget, grabben, tänkte han, och smärtorna och tårarna och rädslan till trots brast han ut i ett stort åsneskriliknande skratt.
”Tycker du det här är kul?” frågade Henry och lät snarare häpen än rasande. ”Tycker du det här är kul?” Och lät han inte också lite rädd samtidigt, Henry? Många år senare skulle Eddie då och då tänka: Just det, rädd, han lät faktiskt rädd.
Eddie försökte vrida loss handleden ur Henrys grepp. Den var så svettvåt att han nästan klarade det. Kanske var det därför Henry den här gången pressade upp Eddies arm med ett ännu hårdare ryck än tidigare.
Eddie hörde hur det krasade till i hans arm med ett ljud som när en vedstapel pressas ner under ett allt tjockare islager. Smärtan som rullade ut ur hans brutna arm kändes grå och tung. Han skrek, men det var som om skriket kom långt borta ifrån. All färg höll på att sköljas bort ur världen, och när Henry släppte honom och knuffade omkull honom kändes det som om han svävade ner mot trottoaren. Det tog sin rundliga tid att komma ner till den gamla trottoaren. Och han hade god överblick över varenda spricka i den medan han singlade ner. Fick goda möjligheter att beundra hur julisolskenet glittrade i de små glimmerfläckarna på den gamla trottoaren. Han fick också tillfälle att studera resterna av en gammal hopphage som ritats upp med skär krita på den gamla trottoaren. Och sedan flödade den för ett kort ögonblick över och såg ut som något annat i stället. Som en sköldpadda.
Kanske svimmade han just då, men han slog i marken rätt på sin brutna arm och den nya smärta som följde var vass och lysande och het och fruktansvärd. Han kände hur de brutna ändarna malde mot varandra, och bet sig i tungan så att den blödde. När han rullade över på rygg såg han Henry, Victor, Älgen och Patrick stå där och se ner på honom. De verkade otroligt långa, otroligt högt uppe, som kistbärare som tittade ner i en grav.
”Vad säger du om det, Stenis?” frågade Henry och hans röst gled långt bort, svävade fram genom moln av smärta. ”Vad gillade du den grejen, Stenis? Nu blev du allt ordentligt omvriden!”
Patrick Hockstetter flinade stort.
”Din pappa är inte klok”, hörde Eddie sig själv säga, ”och det är inte du heller.”
Henrys breda grin bleknade bort med en fart som om någon hade sköljt bort det ur hans ansikte. Han förde ena benet bakåt för att sätta in en spark … och i samma ögonblick bröts tystnaden denna stilla, heta eftermiddag av en polissiren. Henry hejdade sig. Victor och Älgen såg sig nervöst omkring.
”Det är nog säkrast att vi dunstar härifrån, Henry”, sa Älgen.
”Ja, jag sticker i alla fall illa kvickt”, sa Victor.
Så avlägsna deras röster lät! De liksom svävade, som clownens ballonger.
Victor satte kurs mot biblioteket, tog vägen genom McCarron Park för att inte visa sig på gatan.
Henry tvekade ett ögonblick till, hoppades kanske att polisbilen var ute i något annat ärende så att han kunde fortsätta med sitt. Men så hördes sirenen på nytt, och närmare nu. ”Nu hade du tur, ditt lilla knullnylle”, sa han, och sedan satte han och Älgen fart i Victors spår.
Patrick Hockstetter inväntade det rätta ögonblicket. ”Här har du lite extra tilldelning”, sa han sedan med sin låga, beslöjade röst. Sedan drog han efter andan och spottade ut en stor grön loska rätt i Eddies uppåtvända, blodiga ansikte. Plask. ”Du behöver inte äta upp alltsammans på en gång om du inte vill”, sa Patrick och log sitt sneda, kusliga leende. ”Spara gärna lite till senare, om du har lust.”
Och sedan vände han sig långsamt bort och försvann han också.
Eddie försökte torka bort loskan med den oskadade armen, men redan vid denna lilla rörelse flammade smärtan upp på nytt.
När du gav dig i väg till drugstoren trodde du väl aldrig att du skulle bli liggande på Costello Avenues trottoar med ena armen bruten och Patrick Hockstetters snor rinnande i ansiktet? Du fick ju inte ens någon chans att dricka ur din Pepsi. Livet är verkligen fullt av överraskningar.
Otroligt nog började han skratta på nytt. Det var ett matt skratt, och det gjorde ont i den brutna armen när han skrattade, men det kändes liksom skönt att göra det. Och en sak till: ingen astma. Än så länge andades han åtminstone fullt normalt. Och tur var det. Han skulle ju aldrig ha fått en chans att använda inhalatorn heller. Inte en chans.
Sirenen var mycket nära nu, tjöt och tjöt. Eddie slöt ögonen och såg rött innanför ögonlocken. Sedan föll en skugga över honom och det röda övergick i svart. Det var den lille grabben med trehjulingen som hade kommit fram.
”Är du okej?” frågade han.
”Tycker du jag ser så ut?” frågade Eddie.
”Nej, du ser jättehemsk ut”, sa grabben och trampade i väg, sjungande ”The Farmer in the Dell”.
Eddie började fnittra. Nu kom snutbilen; han hörde gnisslet när den bromsade in. Han kom på sig med att lite halvt om halvt hoppas att konstapel Nell skulle vara med, fast han visste att konstapel Nell var fotpatrullerande polis.
Vad i herrans namn fnittrar du åt?
Men det visste han inte, lika lite som han förstod hur han trots smärtorna kunde känna en sådan enorm lättnad. Berodde det kanske på att han i alla fall fortfarande var i livet, att det värsta som drabbat honom var en bruten arm och att det säkert skulle gå att sätta ihop honom igen och få honom i skick som ny? Han bestämde sig för den förklaringen, men när han många år senare satt där i Derrys bibliotek med ett glas gin och sviskonjuice i handen och inhalatorn inom bekvämt räckhåll, förklarade han för de andra att han numera var säker på att det nog måste ha rört sig om något mer än så; och att han den gången visserligen hade varit stor nog att kunna uppleva detta ”mer än så”, men för liten för att kunna förstå eller definiera vad det var han kände.
Jag tror det var första gången jag hade verkligt ordentligt ont någonstans i hela mitt liv, skulle han säga till de andra den gången. Och det var inte alls som jag trott att det skulle vara. Det gjorde inte slut på mig som person. Jag skulle tro … jag tror att det tvärtom gav mig en grund att stå på – jag upptäckte att man fortfarande kan existera inne i smärtan, kan existera trots smärtan.
Eddie vred matt på huvudet åt höger och såg ett par stora svarta Firestonedäck, ett par bländande navkapslar av krom och ett pulserande blåljus. Och sedan hörde han konstapel Nells röst, grötigt irländsk, otroligt irländsk, mer lik Richies Irländske snut-röst än mr Nells egen vanliga röst … fast det berodde kanske bara på avståndet.
”Milde Jesus och Saint Patrick, det är ju den där pågen Kaspbrak!”
Då svävade Eddie in i medvetslösheten.
Och höll sig med ett undantag svävande ett bra tag framåt.
Han vaknade till några ögonblick inne i ambulansen och såg konstapel Nell sitta mitt emot honom där inne och ta sig en klunk ur den lilla bruna flaskan medan han läste en pocketbok som hette Hämnden är min. Flickan på omslaget hade de största bröst Eddie någonsin sett. Hans blick gled vidare från konstapel Nell till föraren där framme. Föraren vred på huvudet och såg på Eddie med ett stort lömskt hångrin, och hans ansikte var likblekt av smink och talk och ögonen glänste som nyslagna tjugofemcentare. Det var Snåljåp som körde.
”Jo, mr Nell”, sa Eddie lågt.
Konstapel Nell tittade upp från boken och såg på honom. ”Hur känns det, pågen min?” frågade han.
”… chauffören … chauffören …”
”Jo, vi är framme i ett nys”, sa konstapel Nell och räckte honom den lilla bruna flaskan. ”Ta dig en klunk av detta häringa, så känns det mycket bättre.”
Eddie gjorde det, och drycken smakade som flytande eld. Han hostade och det gjorde ont i armen. Och sedan såg han fram mot förarsätet igen. En snaggad kille, en alldeles vanlig människa bara. Inte någon clown.
Han svävade bort igen.
Mycket senare vaknade han på akuten och en sköterska torkade blod och smuts och snor och grus ur hans ansikte med en kall duk. Det sved men kändes skönt samtidigt. Han hörde modern trumpeta och gå till storms utanför, och försökte be sköterskan att se till att hon inte släpptes in i rummet, men han fick inte fram ett enda ord hur han än försökte.
”… är han döende, så kräver jag klart besked”, råmade modern där ute. ”Ni hör vad jag säger! Jag har rätt att få veta hur det står till med honom, rätt att få träffa honom genast. Försöker ni hindra mig kan jag stämma er, fattar ni det? Jag känner massor av advokater, ska ni veta! Flera av mina bästa vänner är advokater!”
”Ansträng dig inte att försöka tala”, sa sköterskan till Eddie. Hon var ung, och han kände hennes bröst trycka mot hans arm. För ett ögonblick fick han för sig att sköterskan i själva verket var Beverly Marsh, och sedan gled han in i medvetslösheten igen.
När han vaknade till medvetande igen hade modern tagit sig in i rummet och stod där och överöste doktor Handor med ord, smattrade på som en annan ordspruta. Sonia Kaspbrak var en väldig kvinna. Benen i sina stödstrumpor var som trädstammar, men samtidigt lena och släta. Och just nu var hennes ansikte likblekt, bortsett från ett par hektiskt flammande rougefläckar.
”Mamma”, lyckades han få fram, ”… det är ingen fara … allt är bara bra …”
”Det är det inte, det är det inte alls!” stönade mrs Kaspbrak och vred sina händer. Eddie hörde hur det knäppte i hennes knogar. Han började få svårt med andningen när han såg på henne, såg hennes tillstånd, såg hennes reaktion på denna hans senaste eskapad. Han skulle ha velat säga åt henne att ta det lugnt så att hon inte fick en infarkt, men kunde inte få fram ett ord. Eftersom han var kruttorr i munnen. ”Allt är inte alls bra”, smattrade hon, ”du har varit ute för en allvarlig olycka, en mycket allvarlig olycka, men du kommer att bli bra igen, det lovar jag, Eddie, du ska bli bra igen, om vi så ska behöva anlita varenda specialist som står att få. Åh Eddie … Eddie … din stackars arm!”
Hon brast ut i stora, tutande snyftningar. Eddie märkte att sköterskan som tvättat hans ansikte inte hade något större medlidande till övers för henne.
Genom hela denna aria hade doktor Handor stammande försökt få ett ord med i laget: ”Sonia … snälla Sonia … Sonia …?” Han var en mager figur som verkade allmänt sladdrig och lealös, med en liten mustasch som var tämligen gles och ynklig och dessutom ojämnt klippt och ansad, så att den var längre på vänstra sidan än på den högra. Han verkade mycket nervös. Eddie tänkte på vad mr Keene hade berättat för honom tidigare på dagen och tyckte på något sätt synd om doktor Handor.
Men till slut lyckades Russ Handor samla sig tillräckligt för att kunna säga: ”Om du inte kan behärska dig måste jag faktiskt be dig lämna rummet, Sonia!”
Hon for runt mot honom och han ryggade tillbaka. ”Skulle aldrig falla mig in!” sa hon. ”Och hur kan du över huvud taget säga något sådant? Det är ju min son som ligger här i plågor! Min son som plågas på denna pinobädd!”
Varpå Eddie slog dem alla med häpnad genom att återfå sin röst. ”Det är nog bäst att du lämnar rummet, mamma”, sa han. ”För om de måste göra något med mig som får mig att skrika eller så, och det lär de nog behöva göra, så känns det nog bättre för dig om du inte är kvar här inne.”
Hon vände sig mot honom, häpen … och sårad. Och när han såg hennes sårade min kände han hur det obönhörligen stramade till alltmer i bröstet. ”Skulle aldrig falla mig in!” skrek hon. ”Hur kan du ens säga något sådant, Eddie! Du yrar ju! Du fattar inte vad du själv säger, det är den enda tänkbara förklaringen!”
”Inte vet jag vad förklaringen kan vara, och inte bryr jag mig om det heller”, sa sköterskan. ”Allt jag kan säga i sammanhanget är att här står vi och gör ingenting när vi i stället borde fixera er pojkes arm.”
”Vill ni därmed antyda …”, började Sonia med rösten i stigande mot den gälla, trumpetande ton den fick när hon var som mest upprörd.
”Snälla Sonia”, sa doktor Handor, ”låt oss sluta bråka nu och se till att ta hand om Eddie i stället.”
Sonia drog sig tillbaka lite, men hennes glödande blick – blicken hos en björninna vars unge råkat illa ut – gav klart besked om att sköterskan hade efterräkningar att vänta. Kanske till och med en stämning. Men sedan lägrade sig en våt dimma över hennes ögon och släckte glöden eller dolde den åtminstone. Hon tog Eddies friska hand i sin och tryckte den så plågsamt hårt att han ryckte till.
”Visst gör det ont, men det ska snart vara bra igen”, sa hon. ”Snart bra igen, det lovar jag.”
”Visst, mamma”, rosslade Eddie. ”Kan jag få inhalatorn?”
”Javisst”, sa Sonia Kaspbrak och såg triumferande på sjuksköterskan, som om hon just friats från någon rent löjlig anklagelse. ”Min son har astma”, sa hon. ”Den är ganska svår, men han sköter sig utomordentligt.”
”Roligt att höra”, sa sköterskan bara.
Modern höll inhalatorn åt honom så att han kunde andas in en dos. I nästa ögonblick började doktor Handor sondera den brutna armen. Han gjorde det så milt och försiktigt han kunde, men smärtan var ändå enorm. Eddie måste bita ihop tänderna för att inte skrika högt. Vågade inte skrika, eftersom han var rädd att om han skrek, så skulle modern börja skrika hon också. Svetten trängde fram på hans panna i stora, klara droppar.
”Ni plågar ju honom bara”, sa mrs Kaspbrak. ”Det syns ju hur ni plågar honom! Och det är alldeles i onödan! Så sluta nu! Ni behöver inte plåga honom på det viset! Han är mycket ömtålig och klarar inte sådana smärtor!”
Eddie såg hur sköterskan rasande spände blicken i doktor Handors trötta och bekymrade ögon, såg den ordlösa replikväxlingen mellan dem: Se till att få ut det där fruntimret härifrån! Och doktor Handors sänkta blick: Jag kan inte. Vågar inte försöka.
Det fanns en stor klarhet inuti smärtan (men en klarhet som Eddie förvisso inte skulle vilja uppleva alltför ofta – priset var alltför högt), och under det där samtalet utan ord accepterade Eddie allt som mr Keene hade sagt. Så allt som fanns i hans HydrOx-inhalator var lite smaksatt vatten. Astman fanns inte i hans strupe, i bröstet och lungorna, utan i hans hjärna, hans psyke. På ett eller annat sätt måste han lära sig att behärska den sanningen.
Han såg på modern, såg henne klart och tydligt genom smärtan. Såg varenda blomma på hennes Lane Bryant-klänning, svettfläckarna under armarna där svetten trängt genom vadden hon försökte stoppa den med, de nerslitna skorna. Han såg hur små hennes ögon verkade där de satt inbäddade i fett, och plötsligt dök en skrämmande tanke upp – de där ögonen var ju som rovdjursögon, som ögonen hos den spetälske som kommit utkrypande från källaren i huset vid Neibolt Street 29. Här kommer jag, allt är som det ska … Det hjälper inte att du springer, Eddie …
Doktor Handor lade mjukt och försiktigt händerna kring Eddies brutna arm och tryckte till. Smärtan exploderade.
Eddie svävade bort.
De gav honom något att dricka och sedan fixerade doktor Handor frakturen. Han hörde hur doktorn talade om för modern att det inte var så farligt, att det rörde sig om ett enkelt brott av det slag som barn ofta kan råka ut för. ”Det är den sortens frakturer som ungar brukar få när de klättrar i träd och trillar ner”, sa han. Varpå modern ilsket replikerade: ”Eddie klättrar aldrig i träd! Så fram med sanningen nu! Hur illa är det?”
Sedan fick han en tablett av sköterskan. Återigen kände han hur hennes bröst trycktes mot hans axel och kände sig tacksam för den trösterika beröringen. Trots diset för ögonen kunde han se att hon fortfarande var rasande på modern, och trodde att han sa: Hon är inte den spetälske, tro inte det, att hon äter mig så här beror på att hon älskar mig, men troligen fick han väl inte fram något alls, för sköterskan såg fortfarande lika arg ut.
Han hade ett svagt minne av att han rullats fram genom en korridor i en rullstol och av moderns röst någonstans bakom honom, men alltmer borttonande: ”Besökstider! Prata inte med mig om besökstider, det är ju min son som ligger där!”
Bortbleknande. Det kändes skönt att hennes röst tonade bort, att han själv tonade bort. Smärtan var borta och klarheten med den. För han ville inte tänka. Ville bara sväva fritt. Han var medveten om att högra handen kändes mycket tung. Han undrade om de hade fixerat brottet i gipsförband ännu. Som han satt kunde han inte se om de hade gjort det. Han var lite vagt medveten om att det kom radiomusik från en del rum, om patienter som såg ut som spöken i sina sjukhuskläder där de travade fram och tillbaka i de breda korridorerna, om värmen där inne … för att inte säga hettan. När han rullades in i det som skulle bli hans rum såg han solen gå ner som ett ilsket apelsinfärgat blodklot och tyckte plötsligt att den liknade en stor väldig clownknapp.
”Kom du bara, Eddie, du kan gå själv”, sa en röst och han upptäckte att rösten hade rätt. Han fick glida in mellan svala, nytvättade lakan. Rösten förklarade att han skulle få en del värk under natten, men att han inte borde ringa efter smärtstillande medel annat än om värken blev mycket svår. Eddie frågade om han kunde få lite vatten. Vattnet serverades med ett sugrör som var dragspelsvikt i mitten så att det kunde böjas. Det var kallt och smakade gott. Han drack upp alltsammans.
Han hade ont under natten, rejält ont. Han låg vaken i sängen, med ringknappen i vänstra handen, men utan att trycka in den. Det åskade ute och när blixtarna flammade vitblå vände han bort blicken från fönstren, rädd att få se ett monstruöst, grinande ansikte etsat över himlen under denna elektriska eldstorm.
Till slut somnade han äntligen, somnade och drömde. Och i drömmen såg han Bill, Ben, Richie, Stan, Mike och Bev – hans bästa vänner och kamrater – komma cyklande till sjukhuset (Richie satt bakom Bill på Silver). Han upptäckte till sin förvåning att Beverly var klädd i klänning – en vacker grön sådan, samma nyans som Karibiska havets gröna på färgbilderna i National Geographic. Han kunde inte minnas att han någonsin sett henne i klänning tidigare; allt han mindes var jeans och cykelskor och vad flickorna brukade kalla ”skolkläder”, kjol och blus, där blusarna för det mesta var vita med rund krage och kjolarna för det mesta var bruna och plisserade och nådde ner till mitt på smalbenen, så att knänas sårskorpor inte syntes.
I drömmen såg han dem komma när besökstiden började, klockan två, och då började modern, som tåligt väntat där ända sedan klockan elva, skrika så högljutt åt dem att allas blickar riktades mot henne. Om ni tror att ni blir insläppta här, så misstar ni er grundligen! skrek hans mor, och då for clownen, som suttit där i väntrummet hela tiden (men borta i ett hörn, med ett nummer av Look framför ansiktet ända till nu) upp och mimade applåder och slog sina vitbehandskade händer mot varandra i snabb takt. Han dansade och gjorde konster, hjulade och slog baklängeskullerbyttor, medan mrs Kaspbrak grälade vidare på Eddies kamrater i Förlorargänget och de en efter en gled in bakom Bill, som bara stod där, blek men till det yttre helt lugn, med händerna djupt nerkörda i jeansfickorna (gjorde han det kanske för att ingen, han själv inberäknad, skulle kunna se om de darrade eller inte?). Och ingen såg clownen utom Eddie själv … även om en liten baby som sovit fridfullt i sin mors armar vaknade och började skrika.
Ni har ställt till med alldeles tillräckligt redan, skrek mrs Kaspbrak. Jag vet vilka pojkar som gjorde det! De har bråkat en massa i skolan och har till och med haft med polisen att göra. Och att de där pojkarna tycks ha något emot er är ju ingen orsak till att de skulle behöva ge sig på honom också. Det är precis vad jag har sagt till honom, och han håller helt med mig där. Så han har bett mig säga åt er att försvinna, och hälsa att han har fått nog av er nu och aldrig vill träffa er igen. Han vill slippa er så kallade vänskap i framtiden! Slippa se någon av er mer! Jag visste hela tiden att det skulle sluta illa, och nu ser ni ju själva! Min Eddie på sjukhus! En sådan ömtålig liten pojke som han …
Clownen hoppade och skuttade och gick ner i spagat och stod på händer … på en hand. Dess breda leende var hur äkta som helst, och i drömmen insåg Eddie klart att detta naturligtvis var precis som clownen ville ha det, en stor och trevlig kil att driva in mellan dem, för att splittra dem och förstöra alla chanser till ett gemensamt agerande. Som i ett slags vidrig extas gjorde den en dubbel bålrullning och kysste med en burlesk gest Eddies mor på kinden.
D-d-de där pöh-pöh-pojkarna som gjorde det … började Bill säga. Säg inte emot mig, unge! skrek mrs Kaspbrak. Våga bara inte att säga emot mig! För han är färdig med er nu, ska ni veta! Färdig!
Och sedan kom en underläkare inskyndande i väntrummet och sa åt Eddies mamma att om hon inte höll tyst så måste hon lämna sjukhuset genast. Clownen började blekna bort, började bli suddig i konturerna, och förvandlades hela tiden. Eddie såg den bli till den spetälske, till mumien, fågeln. Han såg varulven och en vampyr vars tänder var Gillette Blue-Blades i alla möjliga galna vinklar som speglarna i Skrattkammaren på ett nöjesfält. Han såg Frankenstein och monstret och Skräcken i svarta lagunen och något köttigt och dödskalleliknande som öppnades och slöts som en mun. Han såg ett dussin andra vidrigheter, minst hundra. Men alldeles innan clownen utplånade sig helt såg han det allra mest skrämmande av alltsammans – moderns ansikte.
Nej! försökte han skrika. Nej! Nej! Inte hon! Inte mamma!
Men ingen vände på huvudet, ingen hörde honom. Och i drömmens bleknande slutögonblick insåg han i kall och maskslingrande fasa att de inte kunde höra honom. Eftersom han var död. Det hade dödat honom och han var död. Han var ett spöke.
Sonia Kaspbraks sursöta triumfkänsla över att hon lyckats schasa bort Eddies så kallade kamrater gick upp i rök nästan direkt efter att hon trätt in i Eddies privata rum på eftermiddagen dagen därpå, den tjugoförsta juli. Exakt varför den där segerkänslan försvann förstod hon inte riktigt själv, lika lite som hon förstod varför den ersattes av en fruktan utan någon påtaglig orsak, men kanske berodde det på något hon såg i sonens bleka ansikte, som inte alls verkade upplöst av smärta och oro utan i stället hade ett uttryck som hon inte kunde minnas att hon någonsin sett där tidigare. Det verkade på något sätt skarpt och markant, vasst och vaket och beslutsamt.
Konfrontationen mellan Eddies kamrater och Eddies mor hade inte som i drömmen ägt rum i väntrummet; hon hade förstått att de skulle komma – Eddies ”kamrater”, som väl förmodligen lärde honom röka trots hans astma, dessa ”kamrater”, som fått en så osund makt över honom att de var allt han talade om när han kom hem frampå kvällen, dessa ”kamrater”, som bar skulden till att han fått armen bruten. Hon hade talat om detta med grannfrun, mrs Van Prett. ”Det är hög tid”, hade hon sagt i bister ton, ”att lägga korten på bordet.” Men mrs Van Prett, som hade hemska problem med sin hy och normalt alltid höll med om allt Sonia Kaspbrak sa med en iver som verkade nästan patetisk, var den här gången fräck nog att öppet ge uttryck för en annan mening.
Egentligen borde ni väl vara glad att han har fått kamrater, sa mrs Van Prett medan de hängde tvätt i den tidiga morgonsvalkan före arbetet en dag i första veckan i juli. Och han måste ju vara tryggare om han är tillsammans med andra barn, tror inte ni det också, mrs Kaspbrak? Med tanke på allt det hemska som händer här i stan och alla dessa stackars barn som har blivit mördade här.
Mrs Kaspbraks enda svar blev en ilsken fnysning (i själva verket kunde hon bara inte komma på något adekvat verbalt svar, och då hjälpte det ju inte att hon efteråt kom på en lång rad lyckade repliker, varav några verkligt dräpande), och när mrs Van Prett ringde henne på kvällen och med ganska ängslig röst frågade om mrs Kaspbrak som vanligt tänkte göra henne sällskap till bingon i Saint Mary’s replikerade hon kyligt att hon föredrog att stanna hemma den kvällen och vila fötterna i stället.
Man fick väl hoppas att mrs Van Prett var nöjd nu. Hon hoppades innerligt att detta skulle få mrs Van Prett att inse att det fanns fler faror i Derry denna sommar än den där barnamördande sexgalningen. Här låg hennes son nu på sin pinobädd på sjukhuset och skulle kanske aldrig kunna använda högerarmen igen, sådana saker hade ju hänt, och det kunde ju också – Gud förbjude – hända att lösa benbitar från brottet kunde ta sig upp genom ådrorna till hans hjärta och punktera det så att han dog; naturligtvis skulle väl Gud aldrig tillåta något sådant, även om hon förstås hade hört talas om att sådant kunde hända, och det måste ju betyda att Gud kunde tillåta att sådant kunde hända. I vissa fall. Så hon dröjde sig kvar på Derry Home Hospitals långa och skuggiga framveranda, säker på att de skulle dyka upp så småningom och fast besluten att en gång för alla sätta stopp för denna så kallade vänskap, som slutade med brutna armar och pinobäddar.
Och så småningom kom de mycket riktigt och hon upptäckte till sin fasa att en av dem var nigger. Inte för att hon hade något emot niggrer; tvärtom ansåg hon att de var i sin fulla rätt att sitta var de ville i de där bussarna nere i Södern, och få äta på vita lunchställen och inte borde tvingas sitta i en särskild niggeravdelning på biograferna så länge de inte besvärade vita
(kvinnor)
människor, men samtidigt höll hon också styvt på vad hon brukade kalla sin fågelteori – koltrastar flög tillsammans med andra koltrastar och inte med vandringstrastar. Trupialer häckade med andra trupialer och beblandade sig inte med blåsångare och näktergalar. Åt var och en sitt, var hennes motto, och när hon nu såg Mike Hanlon komma trampande med de andra precis som om han hörde hemma bland dem stegrades hennes beslutsamhet, och hennes vrede och vämjelse också, med stormsteg. Och som om Eddie varit med och kunnat höra henne tänkte hon förebrående: Du talade aldrig om för mig att en av dina ”kamrater” var nigger.
Nå, tänkte hon, när hon tjugo minuter senare trädde in i det enskilda rum på sjukhuset där hennes son låg med armen i ett stort gipsförband som var fastsurrat vid bröstet på honom (det sved i hennes hjärta bara att se det), nu hade hon i alla fall skickat i väg de där ungarna för gott så det sjöng om det. Och ingen av dem, utom den där pojken Denbrough, han som stammade så fruktansvärt, hade ens vågat höja sin röst mot henne. Flickan, vem hon nu kunde vara, hade gett henne ett par höggradigt slampiga blickar – från Lower Main Street eller något ännu värre, misstänkte Sonia – men hade klokt nog hållit munnen stängd. Klokt nog, för om hon bara så mycket som öppnat munnen skulle Sonia förvisso haft ett och annat att säga henne om flickor som ränner omkring med pojkar. Det fanns en del fula uttryck om sådana flickor, och hon tänkte inte tillåta att hennes son någonsin frotterade sig med dem.
De andra hade bara skrapat med fötterna och stirrat i golvet. Vilket var ungefär vad hon hade väntat sig. Och när hon var klar med vad hon hade att säga hade de suttit upp på sina cyklar och gett sig i väg. Pojken Denbrough hade haft pojken Tozier sittande bak på en stor cykel som verkade direkt livsfarlig, och mrs Kaspbrak hade med en rysning undrat hur många gånger hennes Eddie hade suttit på den där hemska cykeln och riskerat att bryta både armar och ben, rent av bryta nacken och dö.
Jag gjorde det för ditt eget bästa, Eddie, tänkte hon när hon med högburet huvud trädde in i sjukhuset. Jag kan förstå om du känner dig lite besviken först i början; det är ju bara naturligt. Men vi föräldrar vet nu en gång bättre än våra barn. Skälet till att Gud skapade föräldrar var i första hand att de ska kunna vägleda, undervisa och beskydda sina barn. Och när väl den första besvikelsen gått över skulle han säkert förstå. Och den lättnad hon kände nu var så klart en lättnad för Eddies räkning och inte för sin egen. Att känna lättnad var ju bara fullt naturligt när man just räddat sin son från ett gäng dåliga kamrater.
Men den där lättnadskänslan stördes av en ny osäkerhet när hon såg Eddies ansikte. Hon hade trott att han skulle sova, men det gjorde han inte. Hon hade räknat med att finna honom i ett drogat dåsande ur vilket han skulle vakna desorienterad, lätt dimmig i skallen och psykologiskt sårbar, och så möttes hon i stället av denna skarpa, vaksamma blick, som var så olik Eddies vanliga, mjukt osäkra blick. Liksom Ben Hanscom (fast den saken visste ju Sonia ingenting om) var Eddie den sortens pojke som kastar en snabb blick på varje nytt ansikte, som om han ville pröva vilket känsloväder som rådde där inne, och sedan lika snabbt vänder bort blicken igen. Men nu såg han stadigt och bestämt på henne (det är kanske medicineringen, tänkte hon, ja visst måste det vara den; jag får tala med doktor Handor om hans medicinering), och det blev hon som kände ett behov av att se åt sidan. Han ser ut som om han har legat och väntat på mig, tänkte hon, och det var ju en tanke som borde göra henne lycklig – en pojke som väntade på sin mor måste ju vara en av Guds mest gynnade varelser …
”Du körde bort mina kamrater.” Orden kom klara och bestämda, utan tvekan eller fråga.
Hon ryckte till på ett nästan skuldmedvetet sätt, och faktiskt var den första tanken som for genom hennes hjärna skuldmedveten – Hur kan han veta det? Det kan han ju inte veta! – och blev genast rasande på sig själv (och honom) för den reaktionen. Så hon log mot honom.
”Och hur mår vi i dag då, Eddie?”
Så skulle det låta, ja. Tydligen måste någon – någon idiotisk typ, kanske rent av den där inkompetenta och hätska sjuksköterskan som de hade råkat ut för dagen innan – ha sett henne och skvallrat. Någon.
”Hur mår vi i dag då?” frågade hon igen när han inte svarade. Han hade väl inte hört henne första gången. I all den medicinska litteratur hon studerat hade hon aldrig läst något om att ett benbrott kan påverka hörseln, men allt var ju möjligt, så det var kanske tänkbart.
Eddie reagerade fortfarande inte.
Hon fortsatte in i rummet, avskydde den där trevande, nästan blyga känslan inombords, misstrodde den eftersom hon aldrig känt sig trevande och blyg inför Eddie tidigare. Hon kände en viss vrede också, men ännu bara en gryende sådan. Hur understod han sig att tvinga på henne sådana känslor, efter allt hon gjort för honom, efter allt hon offrat för honom?
”Jag har talat med doktor Handor och han försäkrade att du kommer att bli i skick som ny igen”, sa hon i hurtfrisk ton och slog sig ner i den rakryggade trästolen vid sängen. ”Men om det skulle tillstöta komplikationer av något slag”, fortsatte hon, ”så kontaktar vi givetvis en specialist i Portland. Eller rent av i Boston, om så skulle behövas.” Hon log, som om hon gjorde honom en stor ynnest. Eddie besvarade inte leendet. Och svarade fortfarande inte.
”Hör du mig, Eddie?”
”Du körde bort mina kamrater”, upprepade han.
”Jag gjorde det”, sa hon, upphörde med låtsasleken och tystnade hon också.
Också två kan leka så. Så hon satt tyst och bara såg på honom.
Men då hände något underligt, för att inte säga skrämmande. Eddies ögon tycktes … de tycktes liksom växa på något sätt. De små gråa stänken i dem tycktes röra sig, som framstormande ovädersmoln. Hon blev plötsligt medveten om att han inte bara ”tjurade” eller ”var lynnig” eller något sådant. Förstod att han var rasande på henne … och plötsligt kände hon sig rädd, därför att det kändes som om det fanns något mer än hennes son där i detta rum. Hon sänkte blicken och fumlade i väskan efter en Kleenex.
”Ja, jag körde bort dem”, sa hon och konstaterade att hennes röst fortfarande var stark nog och stadig nog … så länge hon inte såg på honom. ”Du är allvarligt skadad, Eddie. Så du klarar dig bäst utan andra besökare än din gamla mamma just nu, och besökare av det där slaget kan du definitivt vara utan. Om inte de hade varit skulle du ha suttit hemma och tittat på teve nu, eller mixtrat med din lådbil i garaget.”
Eddie drömde om att få bygga en lådbilsracer och ställa upp med den i Bangor. Om han segrade där skulle han få en gratisresa med alla utgifter betalda till Akron i Ohio, där finalen i amerikanska mästerskapet i lådbilskörning skulle gå av stapeln. Och Sonia var fullt beredd att låta honom drömma på, så länge hon ansåg sig kunna räkna med att den där lådbilen, som Eddie snickrade ihop själv av apelsinlådor och hjulen från en barnvagn, förblev just vad den var – en dröm. Naturligtvis hade hon inte en tanke på att låta Eddie riskera livet i en så livsfarlig historia, vare sig i Derry eller i Bangor och definitivt inte i Akron där man (efter vad Eddie hade berättat för henne) skulle få följa med upp i ett flygplan och sedan bland annat skulle tävla i något slags självmordslopp där det gällde att braka nerför en brant backe i en hjulförsedd apelsinlåda utan bromsar. Men som hennes mor brukade säga: ”Det en människa inte vet kan inte skada henne” (ett annat av hennes mors visdomsord hade varit: ”Tala alltid sanning och låt djävulen stå där med skammen”, men när det gällde att minnas aforismer kunde Sonia, som de flesta, vara anmärkningsvärt selektiv).
”Det var inte mina vänner som bröt min arm”, sa Eddie med samma klanglösa röst som tidigare. ”Vem som gjorde det berättade jag för doktor Handor i går kväll och för konstapel Nell när han var här i morse. Det var Henry Bowers som bröt armen på mig. Han hade sällskap med några andra busar, men det var Henry som gjorde det. Om jag hade varit tillsammans med mina kamrater skulle det aldrig ha hänt. För det var för att jag var ensam som det hände.”
Hans prat fick Sonia att tänka på det mrs Van Prett sagt om hur det måste kännas säkrare att ha sällskap, och hon blev till en rasande tigrinna på nytt. Hon knyckte på nacken och sa: ”Det där spelar ingen roll och det vet du mycket väl. Vad inbillar du dig egentligen, Eddie? Att din mamma trillade av ett hölass så sent som i går? Att hon är tappad bakom en vagn? Jag vet varför den där pojken Bowers bröt armen på dig. Den där irländske polisen var hemma hos oss också, nämligen. Och att den där store pojken bröt armen på dig berodde på att dina så kallade kamrater har bråkat med honom av någon orsak. Tror du verkligen att det skulle ha hänt om du hade hört på mig och hållit dig borta från de där ungarna?”
”Nej – jag tror att det kunde ha hänt något ännu värre då”, sa Eddie.
”Det kan du inte mena, Eddie!”
”Så klart jag menar det”, sa han, och hon kände kraften som strålade ut från honom, strålade ut ur honom, i vågor. ”Bill och mina andra vänner kommer tillbaka, mamma. Det vet jag. Och du får inte försöka hindra dem när de kommer. Inte heller får du säga ett enda ont ord till dem. De är mina vänner, och du får inte köra bort mina vänner bara för att du är rädd för att bli ensam.”
Hon stirrade på honom, mållös och förskräckt. Tårar bröt fram i ögonen på henne och rann nerför kinderna och blötte ner pudret. ”Så det är så du talar till din mor numera”, sa hon mellan snyftningarna. ”Är det kanske så dina så kallade vänner talar till sina föräldrar? För det måste väl vara dem du har lärt det av.”
Hon kände sig tryggare när hon grät. När hon grät brukade Eddie gråta han också. Några skulle väl kalla det ett tarvligt vapen, men kunde något vapen vara tarvligt när man använde det för att skydda sin egen son? Nej, det kunde hon inte tänka sig.
Hon tittade upp, med tårarna forsande ur ögonen och kände sig på en gång outsägligt sorgsen, sviken, förrådd … och trygg och säker. Eddie skulle inte kunna stå emot en sådan anstormning av sorg och tårar. Den där kyligt vassa minen skulle försvinna ur hans ansikte. Kanske skulle han snart börja flämta och rossla lite, och det skulle som alltid bli tecknet på att kampen var över och att hon vunnit ännu en seger … för hans eget bästa, givetvis. Alltid för hans eget bästa.
När hon upptäckte att han fortfarande hade samma uttryck i ansiktet – om möjligt ännu värre än tidigare – hejdade hon sig mitt i en snyftning. Det fanns sorg också bakom det där ansiktsuttrycket, men även det skrämde henne; den tycktes henne på något sätt som en vuxen sorg, och varje tanke som på något sätt kopplade samman Eddie och vuxenhet fick alltid en panikslagen liten fågel att fladdra i hennes inre. Det var så det kändes vid de fåtaliga tillfällen då hon undrade hur det skulle gå för henne om Eddie inte ville fortsätta vid Derry Business College eller University of Maine i Orono eller Husson i Bangor, så att han kunde komma hem varje dag efter skolan, undrade vad som skulle hända om han träffade en flicka, blev kär och ville gifta sig med henne. Var finns det någon plats för mig om det händer något sådant? skriade den panikslagna fågeln när dessa hemska, nästan mardrömslika tankar kom farande. Var skulle det finnas en plats för mig i ett sådant liv? Jag älskar dig ju, Eddie! Jag älskar dig! Jag sköter om dig på bästa sätt och jag älskar dig! Du kan inte laga mat eller byta lakan eller tvätta dina underkläder. Och varför skulle du kunna det? Jag kan ju allt det där åt dig! Jag kan det i ditt ställe därför att jag älskar dig.
Nu sa han det själv: ”Jag tycker så mycket om dig, mamma. Men jag tycker om mina kamrater också. Och jag tror … jag tror att du gråter så där med vilje.”
”Nu sårar du mig verkligen, Eddie”, viskade hon och nya tårar fick henne att se hans bleka ansikte dubbelt, tredubbelt. Men om hennes tårar för bara några ögonblick sedan varit välkalkylerade inlägg i deras tysta kamp, så gällde det inte för dem nu längre. På sitt speciella sätt var hon både hård och seg – hon hade sett sin make sänkas i graven utan att bryta samman, hade skaffat sig arbete på en arbetsmarknad i kris där det var svårt att finna något jobb, och hon hade fostrat och fött upp sonen och kämpat för honom när så krävdes. De här tårarna var de första helt äkta tårar, utan någon beräkning bakom, som hon fällt på flera år, kanske sedan den gången Eddie fick bronkit då han var fem år och hon hade varit så säker på att han skulle dö där han låg på sin bädd, glödande het av feber, kiknande och hostande och kippande efter andan. Och nu grät hon över det där skrämmande vuxna, på något sätt främmande uttrycket i hans ansikte. Hon var rädd om honom, som alltid, men nu var hon samtidigt på något sätt rädd för honom, rädd för den aura som tycktes omge honom … och tycktes kräva något av henne.
”Tvinga mig inte att välja mellan dig och mina vänner, mamma”, sa Eddie. Hans tonfall var ojämnt och pressat, men fortfarande hade han rösten under kontroll. ”För det skulle inte vara rent spel.”
”Men de är dåliga vänner, Eddie!” skrek hon nästan desperat. ”Jag vet att de är det, känner det med hela mitt hjärta. Allt de har att erbjuda dig är sorg och plåga!” Och det allra hemskaste var att det var sant, det hon sa – hon kände faktiskt så; någonting inom henne hade anat det i den där pojken Denbroughs blick, när han stod framför henne med händerna i fickorna och det röda håret flammande i sommarsolskenet. Hans blick hade varit så allvarlig, så fjärran och avlägsen … ungefär som Eddies blick nu.
Och hade hon inte sett samma aura kring honom som hon nu såg kring Eddie. Samma, men ännu starkare! Jo, så var det!
”Mamma …”
Hon reste sig så snabbt att hon nästan välte stolen. ”Jag kommer tillbaka frampå eftermiddagen”, sa hon. ”Det måste vara chocken, skadan, smärtan, allt det där som får dig att prata på det viset. Jag vet att det är så. Du … du …” Hon trevade efter ord och fann sin ursprungliga text i den snurrande förvirringen inom henne. ”Du har blivit illa skadad, men allt kommer att ordna sig fint. Och du ska få se att jag hade rätt, Eddie. De är dåliga vänner. Inte vår sort. Inte de rätta för dig. Tänk nu igenom det här, och fråga dig själv om din mamma någonsin har sagt något till dig som inte är sant. Tänk igenom saken och … och …”
Men jag flyr ju! tänkte hon i plågsam förfäran. Jag flyr från min egen son! Gode Gud, låt det inte bli så här!
”Mamma.”
Ett ögonblick var hon nära att fly ändå, rädd för honom nu, och jodå, han var inte bara Eddie, han var något mer; hon anade de andra i honom, hans ”vänner” och något annat, något som var bortom också dem, och hon fruktade att det skulle kunna blixtra till mot henne. Det kändes som om han hamnat i någots grepp, drabbad av någon skrämmande feber, så som han fastnat i bronkitens grepp den gången då han var fem år och nära döden.
Hon hejdade sig med handen på dörrvredet, ville inte höra vad han kanske skulle säga … och när han sa det var det så oväntat att hon ett ögonblick inte riktigt förstod vad han talade om. Men när insikten om vad han sagt brakade ner över henne kom den som ett lass cement, och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle svimma.
”Mr Keene talade om för mig att min astmamedicin bara är vanligt vatten”, sa Eddie.
”Vad säger du!” utbrast hon och såg på honom med blixtrande ögon.
”Vanligt vatten. Med lite kamfer för att ge medicinsmak. Han sa att det var ett pla-ce-bo.”
”Det är lögn! En stor hemsk lögn! Vad kan mr Keene ha för orsak att komma med sådana lögner? Men lyckligtvis finns det ju andra drugstores i Derry. Jag skulle väl tro att …”
”Jag har haft god tid på mig att fundera”, sa Eddie, lågt och obevekligt, och såg henne hela tiden i ögonen, ”och jag tror att han talar sanning.”
”Men Eddie, jag säger ju att han ljuger!” Paniken var tillbaka igen och fladdrade vilt i hennes hjärna.
”Jag tror att det måste vara sant”, sa Eddie, ”för annars skulle det så klart finnas något slags varning på flaskan, att om man tar för mycket så kan man dö eller åtminstone bli sjuk. Till och med …”
”Jag vill inte höra ett ord till om detta, Eddie!” skrek hon högt och satte händerna för öronen. ”Du … du … du är inte dig själv just nu och det är hela saken!”
”Till och med när det gäller sådant som man kan köpa receptfritt står det ju anvisningar och sådant på det”, fortsatte han, utan att höja rösten. Blicken ur de grå ögonen var riktad mot hennes ögon och hon kunde bara inte sänka blicken, än mindre vika undan med den. ”De finns ju till och med på sådana mediciner som Vicks hostdroppar … och din Geritol.”
Han tystnade ett ögonblick. Hennes händer sjönk ner från öronen, som om det kändes alltför påfrestande att hålla dem uppe. De kändes så fruktansvärt tunga.
”Och det verkar ju som … du måste ju ha vetat om den saken, mamma.”
”Eddie!” nästan ylade hon.
”För ni vuxna”, fortsatte han, som om hon inte gett ett ljud ifrån sig – och nu rynkade han pannan och koncentrerade sig på problemet, ”… ni vuxna vet ju hur man ska använda mediciner och sådant. Och jag använder ju den där inhalatorn fem gånger om dagen, ibland sex. Och du skulle så klart aldrig låta mig hålla på så om du trodde att den kunde vara farlig för mig. För det är ju din uppgift att skydda och försörja mig. Det vet jag, för det har du sagt så många gånger. Så … visste du om det, mamma? Visste du att det bara var vatten i inhalatorn?”
Hon svarade inte. Hennes läppar skälvde. Det kändes som om hela hennes ansikte skälvde. Och hon grät inte längre, eftersom hon var för uppjagad och rädd för att kunna gråta.
”För om du gjorde det”, sa Eddie, fortfarande med rynkad panna, ”om du faktiskt visste om det, skulle jag gärna vilja veta varför du lät det fortsätta. Jag kan räkna ut en del saker, men inte varför min egen mamma skulle vilja att jag trodde att vanligt vatten var medicin … eller att jag har astma här”, sa han och pekade på sitt bröst, ”när mr Keene säger att jag bara har det här uppe”, fortsatte han och pekade på pannan.
Då trodde hon att hon skulle kunna förklara alltsammans. Förklara det för honom lugnt och logiskt. Hur hon trott att han skulle dö den gången då han var fem år och hur det skulle ha knäckt henne definitivt, eftersom hon hade förlorat Frank bara två år tidigare. Hur hon kommit till insikt om att man måste sköta ett barn som man sköter en trädgård, gödsla och rensa ogräs och ibland också beskära och tukta, gallra och glesa ur, hur ont det än kunde göra. Hon skulle tala om för honom att det ibland kunde vara bättre att ett barn – särskilt då ett så ömtåligt barn som han – trodde att det var sjukt, om det kunde hindra att barnet verkligen blev sjukt. Och hon skulle avsluta sin förklaring med att berätta för honom om hur dumma läkare kunde vara och om kärlekens underbara kraft; hon skulle tala om för honom att hon visste att han hade astma, och att det därför inte spelade någon roll vad läkarna trodde eller vad de skrev ut åt honom. Hon skulle tala om för honom att man kunde skapa mediciner med andra och finare medel än en illvillig och beskäftig apotekares mortel och mortelstöt. Eddie, skulle hon säga, det du har fått är medicin därför att din mors kärlek gör det till medicin och gör det på just det sättet, för så länge du tar emot min medicin och låter mig ge dig den, så länge kan jag göra den verksam och botande. Det är en förmåga som Gud ger åt älskande mödrar som är måna om sina barn. Så käraste min Eddie, mitt eget hjärta, du måste tro mig, lita på mig!
Men hon sa ingenting av allt detta. Hennes rädsla var alltför stor.
”Fast egentligen behöver vi kanske inte prata så mycket om det här”, fortsatte Eddie. ”Mr Keene kanske bara skojade med mig. Det händer ju att vuxna … ja, du vet, att de roar sig med att driva med oss barn. Eftersom barn går på nästan vad som helst. Det är väldigt fult att göra på det viset mot barn, men det händer ju faktiskt att vuxna gör det.”
”Visst, javisst”, sa Sonia Kaspbrak ivrigt. ”Vuxna skämtar gärna med barn och ibland kan de bära sig riktigt dumt åt … elakt … och … och …”
”Så då gör vi så att jag håller kontakten med Bill och mina andra kompisar”, sa Eddie, ”och samtidigt fortsätter att använda min astmamedicin. Tycker inte du också att det blir bäst så?”
Först nu, när det var för sent, gick det upp för henne hur elegant – och grymt – han fått henne i fällan. Det var ju rena utpressningen det här, men hon hade ju inget val. Hon skulle ha velat fråga honom hur han kunde vara så beräknande, så utnyttjande. Hon öppnade rent av munnen för att ställa frågan … men stängde den igen. För med det humör han var på just då fanns det en uppenbar risk för att han kunde svara.
Men en sak var i alla fall klar. Just det. Definitivt solklar. Nämligen att hon aldrig aldrig, aldrig mer skulle sätta sin fot i mr Lägga-näsan-i-blöt-Parker Keenes drugstore i hela sitt liv.
Och just då blandade sig hans röst i hennes tankar, och hans ”Jo, mamma”, lät oväntat skyggt och försynt.
Hon tittade upp och såg att det var Eddie igen, bara Eddie, hennes Eddie, och gick gladeligen tillbaka till honom.
”Kan jag få en kram, mamma?” frågade den mjuka rösten.
Hon kramade om honom, men försiktigt, så att hon inte skulle skada hans brutna arm (eller sätta fart på några lösa benfragment som då kunde inleda sin onda vandring runt i blodomloppet och till slut hamna i hjärtat – inte ville väl en mor riskera att döda sin son med kärlek), och Eddie besvarade hennes kram.
För Eddies del var det nästan i sista ögonblicket som modern lämnade rummet. Genom hela den plågsamma konfrontationen med henne hade han känt hur andedräkten samlats på hög i lungorna och strupen, orörlig och stilla, unken och bräckt, och hotade att förgifta honom.
Han höll ut tills dörren gått igen bakom henne, men började sedan flämta och rossla. Den sura luften i hans hopsnörda strupe stötte uppåt och neråt som en varm eldgaffel. Han grep efter inhalatorn och struntade i att det gjorde ont i armen. Och sedan skickade han ner en stor dos i strupen. Medan han andades in kamfersmaken tänkte han: Det spelar ju ingen roll om det är ett pla-ce-bo-medel, det viktiga är ju inte vad det kallas utan att det fungerar.
Han lutade sig tillbaka mot kudden med slutna ögon och andades fritt och ohämmat för första gången sedan hon kom in i rummet. Han var rädd, rejält rädd. Det han sagt till henne, hans uppträdande mot henne – det hade varit hans ord, hans handlande, och ändå hade det inte varit han själv. Det hade varit något som verkat i honom, verkat genom honom, någon kraft … och modern hade känt den, hon också. Han hade ingen känsla av att det var någon ond makt det rörde sig om, men dess enorma styrka var skrämmande. Det var som att ta en åktur med någon direkt farlig attraktion på ett nöjesfält och upptäcka att man inte kan stiga av igen förrän färden är fullbordad, vad som än händer.
Finns ingen återvändo, tänkte Eddie och kände den heta, kliande tyngden av gipsförbandet på vänstra armen. Ingen går hem förrän vi står vid slutet av det här. Men herregud så rädd jag är! Och han visste att den allra djupaste orsaken till hans krav på att hon inte fick skilja honom från hans vänner var något som han aldrig skulle ha kunnat tala om för henne: Jag klarar inte det här ensam.
Han grät lite, och gled sedan in i en orolig sömn och drömde om ett mörker där ett maskineri – ett pumpmaskineri – pumpade och pumpade och pumpade.
Det var risk för regnskurar igen när Bill och de andra Förlorarna kom tillbaka till sjukhuset senare samma dag. Eddie blev inte ett dugg förvånad när han såg dem komma. Han hade hela tiden vetat att de skulle komma tillbaka.
Det hade varit varmt hela dagen – det rådde allmän enighet om att tredje veckan i juli var den varmaste under hela denna exceptionellt heta sommar – och åskmolnen började byggas upp vid fyratiden på eftermiddagen, väldiga, purpursvarta moln, havande med regn, uppladdade med blixtar. Människorna skötte sina uteärenden snabbt och lite nervöst, hela tiden med ena ögat riktat mot himlen. De flesta var säkra på att det skulle regna för fullt framemot middagen och att det borde spola bort en del av den kvalmiga luftfuktigheten. Stadens parker och lekplatser, som varit underbefolkade hela sommaren, låg denna eftermiddag helt övergivna redan klockan sex. Då hade regnet inte börjat ännu, och gungorna hängde orörliga och skugglösa i ett underligt tvådimensionellt gult ljus. Åskan mullrade någonstans – och den och skallet från en hund och det låga mumlet från trafiken på Outer Main Street var de enda ljud som sökte sig in genom Eddies fönster, ända tills Förlorarna dök upp.
Bill kom som förste man, följd av Richie. Efter honom kom Beverly och Stan, med Mike närmast efter och Ben allra sist. Han såg ut att ha det rent intensivt obekvämt i en vit polotröja.
De trädde allvarligt fram till hans säng. Ingen log, inte ens Richie.
Deras ansikten, tänkte Eddie fascinerat. Milde Moses, deras ansikten!
Det han såg i deras ansikten var detsamma som modern hade sett i hans eget tidigare på eftermiddagen, denna märkliga kombination av kraft och hjälplöshet. Det gula ovädersljuset lyste på deras hud och fick deras ansikten att verka spöklika, fjärran, skugglika.
Vi är på väg över, tänkte Eddie. På väg över gränsen in i något nytt – precis på gränsen. Men vad är det som väntar på andra sidan? Vart är vi på väg? Vart?
”Höh-höh-hej, Eddie”, sa Bill. ”Höh-höh-hur har d-d-du det?”
”Ingen fara här, Big Bill”, sa Eddie och försökte le.
”Du hade visst en rätt jobbig dag i går”, sa Mike. Åskan mullrade som bakgrund till hans röst. Varken taklampan eller sänglampan var tänd i rummet och de tycktes allesammans glida in i det gula ljuset och ut ur det igen. Eddie tänkte på hur detta ljus lyste över hela Derry nu, hur det vilade lugnt och stilla över McCarron Park, föll ner genom hålen i taket på Kyssarnas bro i nonchalanta fläckar och glimtar av sol och fick Kenduskeag Stream att se ut som rökfärgat glas där den skar sin breda väg fram genom The Barrens. Han tänkte på gungbrädena som stod där i döda vinklar bakom Derry Elementary medan åskmolnen tornade upp sig alltmer. Han tänkte på detta gula åskljus, och på stillheten, som om hela staden hade somnat … eller dött.
”Ja”, sa han, ”det var en märklig dag.”
”Mina föh-föh-föräldrar ska på b-b-bio i övermorgon k-k-kväll”, sa Bill. ”När d-de böh-böh-byter program. Och då s-s-ska vi göra dem. Röh-röh-röh…”
”Rännkulorna”, sa Richie.
”Men jag trodde att …”
”Det blir lättare så”, sa Ben lugnt. ”Jag tror fortfarande att vi nog kunde ha gjort riktiga silverkulor, men det räcker inte med att bara ha en idé i skallen. Om vi hade varit vuxna …”
”Visst, om vi bara vore vuxna skulle världen vara toppenbra”, sa Beverly. ”För vuxna kan ju göra precis som de vill, eller hur? Vuxna kan ju göra allt vad de vill, och det fixar sig alltid.” Hon skrattade, ett trasigt och nervöst litet ljud. ”Bill vill att jag ska skjuta Det”, sa hon. ”Kan du tänka dig, Eddie? Beverly Oakley var namnet!”
”Jag fattar fortfarande inte vad ni snackar om”, sa Eddie, men misstänkte att han gjorde det – i varje fall började han få en viss bild av vad det handlade om.
Ben började förklara. De skulle smälta ner en av hans silverdollar och göra två rännkulor i knapp spelkulestorlek av den. Och sedan skulle Beverly, om det verkligen huserade en varulv i huset vid Neibolt Street 29, sätta en sådan kula rätt i skallen på Det med Bills slangbella. Hej då, varulven. Och om de hade rätt i sin teori om en enda varelse med många olika ansikten, så Hej då, Det.
Något slags uttryck måste ha dykt upp i Eddies ansikte, för Richie skrattade och nickade.
”Jag hajar precis vad du tänker, grabben”, sa han. ”Jag trodde själv att Bill måste ha tappat de sista skruvarna i tankeapparaten när han började snacka om att använda hans slangbella i stället för hans pappas puffra. Men nu i eftermiddags …” Han tystnade tvärt och harklade sig. För han hade tänkt säga Nu i eftermiddags, efter att din mamma hade gett oss världens utskällning, och det var ju ingen bra inledning. ”Nu i eftermiddags stack vi ner till tippen, alltså. Och Bill tog med sig sin Bullseye. Och titta själv.” Han tog fram en tillplattad burk ur bakfickan, en konservburk som en gång hade innehållit Del Monte ananasskivor. Mitt i burken fanns ett taggigt hål, ungefär fem centimeter i diameter. ”Det här fixade Beverly med en sten från sex meters håll”, fortsatte han. Ser ju mest ut som en fullträff med en .38. Storkäften blev helt övertygad. Och när Storkäften är övertygad, då är Storkäften övertygad.”
”Att döda burkar är en sak”, sa Beverly. ”Men om det är något annat … något levande … Det borde vara du i stället, Bill. Faktiskt.”
”N-nej”, sa Bill. ”V-vi pöh-pöh-prövade ju allihop. Och du söh-söh-såg själv h-hur det gick.”
”Hur gick det, då?” frågade Eddie.
Bill berättade, stammande och stapplande, om vad de gjort, medan Beverly tittade ut genom fönstret med läpparna så hårt sammanpressade att de var alldeles vita. Av skäl som hon inte kunde förklara ens för sig själv var hon långt mer än bara rädd – hon kände sig fruktansvärt generad över det som hänt tidigare denna dag. Hela vägen till sjukhuset hade hon nästan desperat försökt övertala de andra att de trots allt skulle försöka stöpa riktiga silverkulor … inte för att hon var mer övertygad om att de säkert skulle fungera än vad Bill och Richie var, utan enbart därför att då skulle vapnet, om det hände något borta vid det där huset, vara i
(Bills)
någon annans händer.
Men fakta hade talat sitt tydliga språk. De hade samlat fem stenar var och skjutit med slangbellan mot tio burkar på sex meters håll. Richie hade fått en träff på tio försök (och den enda träffen var snarare bara ett nuddande), Ben hade fått två träffar, Bill fyra och Mike fem.
Beverly hade till synes nästan nonchalant och utan att sikta ett dugg träffat nio av sina tio burkar mitt i prick. Den tionde välte när stenen hon sköt i väg studsade undan från kanten på den.
”M-m-men först möh-möh-måste vi s-s-stöpa de här söh-söh-slangbellekulorna.”
”Vad sägs om i övermorgon kväll? Då är jag nog härifrån igen”, sa Eddie. Hans mor skulle så klart protestera … men han trodde inte att hon skulle protestera så värst mycket. Inte efter deras samtal tidigare på eftermiddagen.
”Gör det mycket ont i armen?” frågade Beverly. Hon var klädd i en rosa klänning (inte den klänning hon haft på sig i hans dröm; kanske hade hon haft den här på sig när hans mamma körde bort hans kamrater från sjukhuset) med applikationer i form av små blommor. Och långa silkes- eller nylonstrumpor. Hon såg väldigt vuxen ut, men verkade samtidigt nästan småflickaktig, som en flicka som klätt ut sig i vuxenkläder. Och hon hade ett drömmande och liksom fjärran uttryck i ansiktet. Det är säkert så hon ser ut när hon sover, tänkte Eddie.
”Inte särskilt”, sa han.
De pratade en stund och deras ord interfolierades av åskknallar. Eddie frågade inte vad som hänt när de kom till sjukhuset tidigare på dagen och ingen av de andra nämnde det heller. Richie tog upp sin jojo och lät den spinna ett par gånger, och stoppade sedan ner den igen.
Samtalet gick allt trögare, och under en av tystnaderna hördes plötsligt ett litet klickande ljud som fick Eddie att se sig omkring efter dess ursprung. Bill höll något i handen och ett ögonblick kändes det som om Eddies hjärta började galoppera av oro, eftersom han i detta snabba ögonkast uppfattade det som en kniv. Men sedan tände Stan ljuset i taket och drev skymningsljuset på flykten, och Eddie kunde konstatera att föremålet var en vanlig kulspetspenna. Och i det nya starka ljuset såg de helt naturliga ut allesammans, verkade helt igenom verkliga, hans gamla kompisar bara.
”Jag tänkte att vi skulle skriva våra namn på ditt förband”, sa Bill och såg Richie rätt i ögonen.
Men det är inte därför, tänkte Eddie med plötslig och oroande klarhet. Det är ett kontrakt det gäller, Big Bill, eller hur, eller åtminstone det närmaste vi någonsin lär komma ett kontrakt. Rädslan bubblade upp inom honom … och sedan skämdes han och blev arg på sig själv. Vilka skulle ha skrivit sina namn på hans gips om han brutit armen någon gång före denna sommar? Någon enda mer än hans mor och kanske också doktor Handor? Mostrarna i Haven?
De som var hos honom nu var hans vänner, och hans mamma hade fel; de var inte några dåliga vänner. Kanske, tänkte han, går det bara inte att dela upp vänner i goda och dåliga – kanske finns det bara vänner, folk som står vid ens sida när man råkar illa ut och gör att man inte behöver känna sig så ensam. Kanske är de i alla lägen värda att man gör saker som skrämmer en själv för deras skull, att man hoppas det bästa för deras del, att man lever för deras skull. Kanske till och med värda att man dör för dem, om det skulle bli nödvändigt. Inte bra vänner eller dåliga vänner. Bara människor man vill vara tillsammans med, behöver få vara tillsammans med – människor som bygger sina hus i ens hjärta.
”Okej”, sa Eddie lite hest. ”Det låter ju trevligt, Big Bill.”
Och sålunda lutade sig Bill högtidligt över hans säng och skrev sitt namn på det buktande gipsförband som inneslöt Eddies arm under läkningsprocessen, med stora, runda bokstäver. Richies namnteckning var snirklad och krumelurig. Bens handstil var lika smal som han själv var bred, med bakåtlutande bokstäver som såg ut som om de skulle rasa ihop vid minsta beröring. Mike Hanlons skrift var stor och klumpig, eftersom han var vänsterhänt och måste skriva i en svår vinkel. Han skrev sitt namn ovanför Eddies armbåge och drog en ring kring det. När Beverly lutade sig över honom kände han doften av någon lätt blomparfym. Hon skrev sitt namn med en rundad stil som var tydligt påverkad av Palmers välskrivningslära. Siste man var Stan, som karakteristiskt nog skrev sitt namn med en gnetig liten handstil nere vid Eddies handled.
Sedan drog de sig allesammans lite bakåt, som om de var medvetna om ögonblickets tyngd. Utanför mumlade åskan tungt igen. Och några blixtar sköljde över sjukhusets träväggar med ett kortvarigt, stammande ljus.
”Och så får det bli?” sa Eddie.
Bill nickade. ”Om d-d-du kan”, sa han, ”s-s-så k-k-kom hem till mig efter köh-köh-kvällsmaten i övermorgon.”
Eddie nickade, och därmed var den saken klar.
Sedan följde en ny stund av ganska allmänt och osammanhängande prat. En del av detta kretsade kring det dominerande samtalsämnet i Derry denna julimånad – rättegången mot Richard Macklin för att han misshandlat sin styvson Dorsey till döds, och Dorseys äldre bror Eddie Corcorans försvinnande. Det skulle dröja ytterligare två dagar innan Macklin bröt samman och gråtande bekände i vittnesbåset, men Förlorarna var helt överens om att Macklin säkert inte hade något med Eddies försvinnande att göra. Antingen hade pojken rymt hemifrån … eller också hade Det tagit honom.
De gav sig i väg omkring kvart i sju, och det hade fortfarande inte börjat regna. Men hotet om regn hängde kvar ännu långt efter att Eddies mor kommit på sjukbesök och gått igen (hon hade blivit väldigt upprörd när hon såg namnteckningarna på gipset, och än mer upprörd inför hans fasta beslutsamhet att lämna sjukhuset redan nästa dag – själv hade hon tänkt sig att han skulle stanna på sjukhuset i absolut stillhet i minst en vecka eller mer. Så att de båda brottytorna skulle kunna ”sätta ihop sig”, som hon uttryckte det).
Till slut skingrades åskmolnen och drev bort, utan att Derry fått en enda droppe regn. Den kvalmiga fuktigheten i luften fanns kvar och människorna sov på sina verandor och på gräsmattorna och i sovsäckar ute på fälten denna natt.
Regnet kom först dagen därpå, strax efter att Beverly sett något fruktansvärt hemskt drabba Patrick Hockstetter.