När Eddie är klar med sin historia häller han upp ett nytt glas åt sig, med en hand som inte är helt stadig. Han ser på Beverly och säger: ”Det var väl då du såg Det? Det var väl dagen efter den då ni skrev era namn på mitt gipsförband som du såg Det ta Patrick Hockstetter?”
De andra lutar sig framåt.
Beverly för tillbaka håret som ett rödaktigt moln. Hennes ansikte verkar osedvanligt blekt under håret. Hon trevar fram en ny cigarett ur paketet – den sista – och snurrar på tändaren. Men det verkar som om hon inte kan föra lågan till cigarettspetsen. Så Bill tar hennes handled i ett lätt men fast grepp och för lågan rätt. Beverly ser tacksamt på honom och andas ut ett moln av blågrå rök.
”Ja”, säger hon. ”jag såg det med egna ögon.”
”Han var ju göh-göh-galen”, säger Bill och tänker: Blotta faktum att Henry den sommaren lät en typ som Patrick Hockstetter hänga med i gänget alltmer … det säger ju faktiskt en hel del. Antingen att Henry höll på att förlora en del av sin charm, sin dragningskraft på vissa element, eller att Henrys egen galenskap vid det här laget avancerat så långt att han betraktade grabben Hockstetter som helt okej. Men båda dessa förklaringar ledde ju till samma sak – Henrys ökande … stigande … vad? Degeneration? Är det möjligen det rätta ordet? Ja, med tanke på vad som hände med honom, var han till slut hamnade, tror jag nog att det är rätt ord.
Det ska finnas något annat som stöder den där tanken också, tänker Bill, men än så länge minns han det bara vagt och suddigt. Och Richie och Beverly hade varit nere vid Tracker Brothers den gången – en dag i början av augusti, då ferieskolan, som hållit dem något så när fria från Henry större delen av sommaren, led mot sitt slut – och var det inte så att Victor Criss hade sökt kontakt med dem på något sätt? En mycket rädd och skärrad Victor Criss? Jo, just så hade det varit. Vid det laget hade saker och ting snabbt börjat närma sig slutet, och Bill hade en känsla av att varenda unge i Derry var medveten om den saken – och Förlorarna och Henrys gäng mest av dem alla. Fast detta hade ju hänt lite senare.
”Ja, det var precis vad han var”, säger Beverly i bestämd ton. ”Nog var Patrick Hochstetter tokig alltid! Ingen av oss flickor ville sitta framför honom i skolan. Man kunde sitta där och räkna tal eller skriva uppsats eller något sådant, och så kände man plötsligt hans hand … lätt som en fjäder, nästan, men varm och svettig. Köttig.” Hon sväljer, och det klickar till lite i hennes strupe. De andra ser allvarligt på henne från sina platser vid bordet. ”Man kunde känna det där trevandet i sidan och ibland på brösten. Inte för att någon av oss hade mycket i bröstväg att skryta med. Men Patrick verkade inte bry sig om den saken.
Man kände det där … den där beröringen och drog sig undan med ett ryck, och vände sig om, och där satt Patrick och flinade med de där stora gummiläpparna. Han hade ett pennskrin …”
”Som var fullt med flugor”, säger Richie plötsligt. ”Jodå. Han slog ihjäl dem med den där gröna linjalen han hade och lade dem i pennskrinet. Jag minns till och med hur det såg ut – rött och med ett vitt skjutlock som kunde öppnas och stängas.”
Eddie nickar.
”Man drog sig undan illa kvickt och han flinade åt en och sedan öppnade han kanske pennskrinet och visade alla de döda flugorna”, fortsätter Beverly. ”Och det allra värsta, det hemskaste, var det där sättet han hade att le och aldrig säga ett ord. Fröken Douglas kände till det. För Greta Bowie hade skvallrat på honom, och jag tror att också Sally Mueller sa något en gång. Men … Jag tror att fröken Douglas var rädd för honom, hon med.”
Ben har gungat bakåt med stolen, så att den bara stöder på de bakre benen, och sitter med händerna hopflätade i nacken. Hon kan fortfarande inte fatta hur han kunnat bli så mager. ”Jo, jag är ganska säker på att du har rätt där”, säger han.
”Och v-v-vad var d-d-det alltså som h-h-hände med honom, Beverly?” frågade Bill.
Hon sväljer på nytt och försöker kämpa ner den mardrömslika kraften hos det hon såg den där dagen i The Barrens när hon kom gående med rullskridskoremmarna hopknutna och rullskridskorna hängande över axeln och en svidande smärta i ena knät efter en kullkörning på Saint Crispin’s Lane, ytterligare en av dessa korta, trädkantade gator som bara slutade tvärt där landet brant sänkte sig (och fortfarande sänker sig) ner i The Barrens. Hon minns (åh, dessa minnen, så klara och starka de är när de dyker upp) att hon hade på sig ett par jeansshorts – alldeles för korta, egentligen, eftersom de bara nådde ner till strax under trosornas nederkant. Hon hade blivit alltmer medveten om sin kropp det senaste året – eller rättare sagt det senaste halvåret, i och med att den började få kurvor och bli allt kvinnligare. Spegeln var naturligtvis en orsak till denna ökade medvetenhet, men den var inte själva huvudorsaken; den viktigaste orsaken var ändå att hennes far börjat verka allt alertare, alltmer benägen att lappa till henne med öppen näve eller rent av med knytnävarna. Han verkade rastlös, nästan som ett djur i bur, och hon blev allt nervösare i hans närhet, alltmer på sin vakt. Det kändes som om de byggde upp en lukt mellan sig, en lukt som inte fanns där när hon var ensam i lägenheten och som aldrig funnits där förr när de varit hemma samtidigt – inte förrän den sommaren. Och det var som allra värst när modern inte var hemma. Och om det fanns en lukt, en sådan lukt, så verkade det som om han kände den han också, för Bev träffade honom alltmer sällan under denna heta sommar, delvis för att han ägnade sig så mycket och ofta åt sin sommarbowling och delvis för att han hjälpte sin vän Joe Tammerly att reparera bilar … men hon misstänker att det nog åtminstone delvis berodde på den där lukten, denna lukt som de skapade mellan sig utan att vilja det, men som ändå uppstod mellan dem utan att någon av dem kunde hindra det, lika lite som de kunde låta bli att svettas i juli.
Visionen av fåglarna, hundratusentals fåglar som sveper ner och sätter sig på husens tak, på telefontrådarna, på teveantennerna, träder fram igen.
”Och giftsumaken”, säger hon högt.
”V-v-vadå?” frågar Bill.
”Det var något med giftsumak”, säger hon långsamt och ser på honom. ”Men det var inte giftsumak, det bara kändes som giftsumak. Mike? …”
”Ingen fara”, säger Mike. ”Det dyker upp. Berätta vad du minns, Bev.”
Jag minns de blåa shortsen, skulle hon vilja säga, och hur urblekta de började bli. Hur snävt de satt om höfterna och ändan. Jag hade ett halvt paket Lucky Strike i ena fickan och slangbellan i den andra …
”Kommer du ihåg slangbellan?” frågar hon Richie, men de nickar instämmande allesammans.
”Det var Bill som prackade på mig den”, säger hon. ”Jag ville inte ta den, men den … han …” Hon ler lite blekt mot Bill. ”Man kunde bara inte säga nej till Big Bill, det var hela saken. Så den hamnade hos mig, och det var för den skull jag var ute alldeles ensam den dagen. För att öva. Jag trodde fortfarande inte att jag skulle vara stark nog att använda den när sanningens ögonblick var inne. Men … Faktiskt använde jag den redan den dagen. Jag var så illa tvungen. Och jag dödade en av dem … en av Dets delar. Det var fruktansvärt. Än i dag känns det svårt att tänka på det. Och en av de andra delarna var nära att ta mig. Se själva!”
Hon lyfter armen och vrider den runt så att de allesammans kan se det skrynkliga ärret på den rundaste delen av underarmens översta del. Det ser ut som om något hett och runt, i storlek som glöden på en havannacigarr ungefär, tryckts mot huden just där. Det är lite insjunket och Mike Hanlon ryser till vid dess blotta åsyn. För detta är, liksom mr Keenes sanningar inför en motvillig och motspänstig Eddie, en av de delar av historien som han har anat men aldrig fått berättad för sig.
”Du hade rätt i en sak, Richie”, säger hon. ”Den där Bullseyebellan var rena mordet. Den skrämde mig, men samtidigt gillade jag den jättemycket.”
Richie skrattar och dunkar henne i ryggen. ”Gullet lilla”, säger han, ”det visste jag redan då, ditt arma kjoltyg.”
”Menar du det? På riktigt?”
”Lovar och svär”, säger han. ”Det var något i din blick som avslöjade dig.”
”Det var väl det att den såg ut som en leksak, men ändå var den ett riktigt vapen. Man kunde blåsa hål i saker och ting med den.”
”Och den dagen blåste du alltså hål i någonting”, tänker Bill högt.
Hon nickar.
”Var det Patrick du …”
”Gud förbjude!” utbrister Beverly. ”Det var inte … vänta lite nu.” Hon mal ner cigaretten, tar en klunk ur glaset och kämpar för att återvinna självbehärskningen. Och till slut lyckas hon. Eller kanske inte. Men hon har en känsla av att närmare än så här kan hon inte komma denna kväll. ”Jag var ute och åkte rullskridsko, alltså, och föll och fick några rejäla skrubbsår. Och då bestämde jag mig för att sticka ner till The Barrens och öva ett tag. Jag tog en sväng om klubbhuset först, för att se om ni var där. Men det var ni inte. Allt som fanns där var röklukten. Kommer ni ihåg hur länge det luktade rök där?”
De ler och nickar allesammans.
”Egentligen fick vi väl aldrig den där röken ordentligt utvädrad”, säger Ben.
”Så jag fortsatte till tippen”, fortsätter hon, ”för det var ju där vi haft våra uttagningar, eller vad man nu ska kalla dem, så jag visste ju att det fanns mycket att skjuta på där. Kanske rent av en del råttor.” Hon tystnar lite. En lätt, dimlik svett har trängt fram på hennes panna. ”Det var sådant jag gärna ville öva mig på”, säger hon till slut. ”Något levande. Inte någon mås – jag visste att jag aldrig skulle kunna pricka en mås – men en råtta … Jag ville helt enkelt se om jag klarade det.
Och det var säkert tur för mig att jag kom från Kansas Street-sidan och inte från Old Cape, för järnvägsbanken hade ju inte särskilt många gömställen att erbjuda. Så de skulle säkert ha sett mig om jag hade kommit den vägen, och bara Gud vet vad som skulle ha hänt i så fall.”
”V-v-vilka var det som s-s-skulle ha söh-söh-sett dig?”
”De”, säger Beverly. ”Henry Bowers, Victor Criss, Belch Huggins och Patrick Hockstetter. De var där nere på tippen och …”
Och plötsligt, till allas häpnad, börjar hon fnittra som en barnunge, samtidigt som hennes kinder blir röda som rosor. Hon fnittrar tills hon får tårar i ögonen.
”Vad i helskotta nu då, Bev”, säger Richie. ”Fram med det nu. Berätta vad som är så roligt!”
”Nog var det roligt alltid, rena skämtet”, säger hon. ”Men jag tror uppriktigt att de mycket väl kunde ha tagit livet av mig om de hade vetat om att jag såg dem.”
”Nu kommer jag ihåg!” hojtar Ben och börjar skratta han också. ”Nu minns jag att du berättade om det för oss!”
Och Beverly säger, våldsamt fnittrande: ”De hade dragit ner byxorna och stod där och släppte sig och satte eld på fjärtarna!”
Ett ögonblick av häpen tystnad, och sedan börjar de skratta allesammans – skrattsalvorna ekar i biblioteket.
När hon sedan funderar över hur hon bäst ska kunna berätta för dem om Patrick Hockstetters död är det första hon kommer att tänka på hur detta att närma sig stadens soptipp från Kansas Street-hållet var som att träda in i något underligt asteroidbälte. Det fanns en nerkörd grusväg (som faktiskt räknades som en riktig gata; den hade till och med ett namn, Old Lyme Street), som löpte ner från Kansas Street till soptippen, den enda egentliga vägen in till The Barrens – den användes av stadens sopbilar när de körde till och från tippen. Beverly höll sig i närheten av Old Lyme Street, men undvek själva vägen – hon hade blivit försiktigare, och det hade väl de andra i gänget också – sedan Eddie fått armen bruten. I synnerhet när hon var ensam.
Hon tar sig fram genom den täta undervegetationen, undviker ett bestånd giftsumak med de oljiga, rödaktiga bladen, känner den rökiga stanken från tippen och hör måsarna. Till vänster skymtar hon Old Lyme Street då och då på ställen där lövverket är glesare.
De andra ser förväntansfullt på henne. Hon kollar sitt cigarettpaket och ser att det är tomt. Richie kastar utan ett ord över sitt paket till henne.
Hon tänder cigaretten, ser på de andra och säger: ”Att närma sig tippen från Kansas Street-sidan var nästan som att …
ge sig in i något underligt asteroidbälte. Tippoidbältet. Först hade man bara undervegetationen som höjde sig över den blöta och gungande marken man gick på, och sedan upptäckte man sin första tippoid: en rostig burk som en gång innehållit spaghettisås av märket Prince, eller kanske en läskedrycksflaska full med insekter som lockats dit av de sötklibbiga resterna av innehållet. Och nästa blev kanske en solkatt som rikoschetterade från ett foliepapper som fastnat i ett träd. Kanske upptäckte man en sängfjäder (eller snubblade på en, om man inte såg sig för) eller ett ben som en hund tagit med sig dit, gnagt på och lämnat åt sitt öde.
Själva tippen var inte så illa – tvärtom var den mycket intressant på sitt sätt, tänkte hon. Det otrevliga (och lite kusliga) var dess sätt att sprida sig. Att skapa tippoidbältet.
Hon började närma sig nu; träden var större där, mest granar, och snåren glesnade alltmer. Måsarna skrek och ropade med sina gälla, grälsjuka röster och luften var suddig av lukten av brandrök.
Till höger om henne stod ett rostigt gammalt Amanakylskåp lutat mot en gran. Hon kastade en blick på det och tänkte på mannen från delstatspolisen som hållit föredrag för hennes klass när hon gick i trean. Han hade berättat för dem att sådana saker som bortkastade kylskåp kunde vara farliga – det var lätt att krypa in i ett sådant när man lekte gömme, till exempel, och sedan kvävas till döds där inne. Fast varför någon skulle vilja klämma in sig i ett löjligt gammalt …
Plötsligt hörde hon ett rop, så nära att hon hoppade till. Det följdes av en skrattsalva. Hon log brett. Så då var de alltså här. De hade dunstat från klubbhuset för all rökens skull och sökt sig hit i stället. Pangade flaskor med stenar eller sysslade med tippsök eller något sådant.
Hon ökade farten, glömde det där otäcka skrubbsåret hon fått tidigare i sin iver att få träffa dem … att få träffa honom, grabben vars röda hår var så likt hennes, och se om han skulle hälsa henne med det där tjusiga, lite sneda leendet. Hon var medveten om att hon var för liten ännu för att verkligen älska en pojke, för ung ännu för annat än barnsliga ”svärmerier”, men hon älskade Bill i alla fall. Och medan hon ökade farten så att rullskridskorna dinglade tungt från axeln slog slangbellans slunga mjukt takten mot hennes vänstra skinka.
Hon var nära att gå rätt in i gänget innan hon i sista stund upptäckte att det inte var hennes gäng som roade sig där utan Bowers.
När hon trädde ut ur de avskärmande snåren hade hon tippens brantaste sida ungefär sjuttio meter framför sig, en glittrande lavin av skräp som vällde in mot grusgropens brant. Mandy Fazios bulldozer stod en bit bort till vänster, och strax framför sig hade hon ett kaos av skrotbilar. I slutet av varje månad pressades de ihop och fördes till Portland som skrot, men just nu fanns det åtminstone ett dussin bilar här, några på bara fälgarna, några liggande på sidan, ett par som låg med taket i marken, som döda hundar. De var ordnade i två rader och Beverly gick fram längs den skräpbelamrade gången mellan dem som en punkarbrud från framtiden och funderade lite slött på om hon skulle kunna panga en vindruta med slangbellan. En av fickorna i de blåa shortsen svällde av de små stålkulor hon använde som övningsammunition.
Rösterna och skratten kom från någonstans bortom och till vänster om skrotbilarna, ute vid kanten av själva tippen. Beverly rundade den sista av bilarna, en Studebaker som saknade hela framänden. Men hälsningsropet dog genast på hennes läppar. Och handen hon fört upp för att vinka med kunde knappast sägas sjunka ner igen, utan vissnade snarare bara ner med rekordfart.
Och den första, vilt generade tanke som for genom hennes hjärna var: Herregud, varför är de nakna allesammans?
En tanke som snabbt följdes av den skrämmande insikten om vilka de här pojkarna var. Hon stelnade till där hon stod framför den halva Studebakern med skuggan fastklamrad vid gymnastikskornas hälar. I det ögonblicket var hon helt synlig från den plats där pojkarna befann sig; om någon av de fyra hade tittat upp där de satt på huk i en ring skulle han inte ha kunnat undgå att se henne, en flicka något över medellängd för sin ålder, med ett par rullskridskor hängande över ena axeln, med ett par skrubbsår som fortfarande blödde lite på det ena fölungebenets knä och med gapande mun och vilt rodnande kinder.
Men innan hon pilade in i skydd av Studebakern igen upptäckte hon att de faktiskt inte var alldeles nakna; de hade skjortorna på, och deras byxor och kalsonger var bara nerdragna ända ner till fötterna, som om de allesammans måste göra bummelibum (chockad som hon var hade hennes tankar automatiskt återgått till den eufemism för bajsa som hon fått lära sig som barn) – men när hade det tidigare hänt i sinnevärlden att fyra pojkar som var i sällskap med varandra måste göra bummelibum samtidigt?
Så snart hon kommit i skydd för dem var hennes första tanke att ge sig i väg från denna farans ort, och det kvickt också. Hjärtat dunkade våldsamt och musklerna var proppfulla av adrenalin. Hon såg sig omkring och upptäckte saker som hon inte ens märkt när hon var på väg och trodde att det var sina vänners röster hon hörde. Raden av skrotbilar till vänster om henne var faktiskt ganska gles – de stod inte alls tätt intill varandra dörr vid dörr, som de skulle göra den sista veckan så där, innan krossen kom för att förvandla dem till stora block av glänsande metall. Så hon hade varit fullt synlig för pojkarna flera gånger på sin väg upp mellan bilarna; och om hon slog till reträtt nu var risken stor att någon av pojkarna kunde råka titta åt hennes håll, och då skulle hon vara verkligt illa ute.
Dessutom kände hon en viss skamsen nyfikenhet – vad i all världen höll de egentligen på med?
Hon tittade försiktigt fram i skydd av Studebakern.
Henry och Victor Criss satt där och hukade mer eller mindre vända mot henne. Patrick Hockstetter satt till vänster om Henry, och Belch Huggins satt med ryggen mot henne. Hon noterade att Belch hade ett väldigt stort och väldigt hårigt arsle, och ett halvt hysteriskt fnitter bubblade plötsligt upp i hennes strupe, som det översta i ett glas ingefärsdricka. Hon måste sätta båda händerna för munnen och dra sig tillbaka i skydd av Studebakern igen, i bister kamp för att hålla fnittret tillbaka.
Du måste i väg härifrån, Beverly. Om de får syn på dig …
Hon kastade en blick bort mellan de båda raderna av skrotbilar, fortfarande med händerna för munnen. Gången mellan dem var ungefär tre meter bred och full av burkar och små glittrande pusselbitar av Saf-T-glas och ogräs av alla de slag. Minsta ljud från hennes sida och de skulle kanske höra henne, i synnerhet om de började tappa intresset för detta konstifika, vad det nu kunde vara, som de höll på med. Blodet isades vid blotta tanken på hur sorglöst och oförsiktigt hon kommit gående stigen fram. Och …
Vad i all världen håller de egentligen på med?
Hon kikade fram på nytt, och nu såg hon fler detaljer. Några böcker och papper låg och skräpade i närheten – säkert skolböcker. Så de måste alltså ha kommit från ferieläsningen, det som de flesta skolbarnen brukade kalla dumskalleskolan eller maskarskolan. Och eftersom Henry och Victor satt vända mot henne kunde hon se deras saker. De var de första saker hon någonsin sett i hela sitt liv, bortsett från bilderna i en illa hanterad liten bok som Brenda Arrowsmith hade låtit henne titta i året innan, och de bilderna var ärligt talat inte mycket att visa. Men nu kunde Bev konstatera att deras saker var som små korvar som hängde ner mellan benen. Henrys var liten och hårlös, men Victors var rätt så stor och kring roten på den fanns liksom ett litet moln av tunna, svarta fjun.
Bill har också en sådan, tänkte hon, och plötsligt kändes det som om hon rodnade över hela kroppen på en gång – ett slags värme brusade fram genom henne i en våg som fick henne att känna sig yr och svimfärdig och nästan illamående. Det hon kände i det ögonblicket påminde ganska mycket om vad Ben Hanscom hade känt sista skoldagen, när han såg på hennes ankelring och såg hur den glittrade i solskenet … men han hade inte känt det inslag av skräck och fasa som hon kände nu.
Hon kastade en blick bakåt igen. Gången mellan bilarna som ledde till The Barrens skyddande gömslen verkade mycket längre nu. Och hon var livrädd för att röra sig över huvud taget. Om de förstod att hon hade sett deras saker skulle de säkert göra henne illa. Och inte så lite heller. De skulle säkert göra henne mycket, mycket illa.
Plötsligt bölade Belch så högt att hon hoppade till, och Henry vrålade: ”Nästan en meter. Skitsäkert, Belch! Absolut nästan en meter! Har jag inte rätt, Vic?”
Vic instämde, att visst hade han det, och de vrålade av skratt som skulle ha anstått ett bergatroll.
Beverly kastade en ny snabb blick i skydd av den skrotade Studebakern.
Patrick Hockstetter hade vänt sig om och rest sig till hälften, så att hans skinkor hamnade nästan i ansiktet på Henry. Henry höll ett silverglittrande föremål i handen, som hon efter ett ögonblicks skärskådan identifierade som en tändare.
”Jag tyckte du sa att du kände att du hade en på väg”, sa Henry.
”Det har jag också”, sa Patrick. ”Och jag säger till när den kommer. Så var redo! … Redo, för nu kommer den strax! Redo … Nu!
Henry knäppte på tändaren. I samma ögonblick hörde Beverly det omisskänneliga fläkande ljudet av en riktigt saftig fjärt. Ett ljud som man bara inte kunde ta fel på; Beverly hade hört det blott alltför ofta i sitt eget hem, oftast på lördagskvällarna, efter bönorna och frankfurterkorvarna – hennes far var något av en specialist på att omforma bönor till naturljud. Men när Patrick nu blåste ut och Henry knäppte på tändaren fick Beverly se något som kom henne att alldeles tappa hakan. Nämligen en klarblå flamma som tycktes dåna rätt ut ur Patricks skithål och mest av allt påminde henne om lågan på en gasbrännare.
Pojkarna lät de där underliga skratten dåna fram på nytt och Beverly drog sig tillbaka i skydd av Studebakern, och försökte kämpa ner en ny omgång vansinnigt fnitter. Men det var inte för att uppvisningen roade henne som hon skrattade. Visst var det rena spexet på något konstigt, underligt sätt, men hennes skratt berodde i första hand på att hon kände en djupgående motvilja blandad med ett slags fasa. Hon skrattade för att hon inte kunde komma på något annat sätt att bemästra och klara av det hon sett. Det hade också en del att göra med att hon hade sett pojkarnas saker, men det där var ingalunda allt eller ens huvuddelen av det hon kände. Att pojkar hade saker hade hon ju vetat länge, likaväl som hon visste att flickornas saker var annorlunda än pojkarnas; detta var bara vad man skulle kunna kalla en bekräftande iakttagelse. Men det där de gjorde verkade så underligt, så löjligt, men samtidigt också så otroligt primitivt, att hon trots fnitterattackerna hela tiden desperat trevade efter sin egen innersta kärna.
Sluta, tänkte hon, som om det vore svaret, sluta, de kan ju höra dig, så du måste sluta fnittra, Bevvie!
Men det gick bara inte. Det bästa hon kunde åstadkomma var att skratta utan att använda stämbanden, så att ljuden for ut ur henne som en serie nästan ohörbara läten, medan hon stod med händerna för munnen, och kinderna äppelröda och ögonen överflödande av tårar.
”För helvete, det där gjorde ont!” skrek Victor.
”Tre och en halv meter!” bölade Henry. ”Jag lovar och svär, Vic, över tre och en halv jävla meter! Det svär jag vid min mors minne!”
”Jag skiter i om det så var tio jävla meter, du höll ju fan på att bränna bort halva arslet på mig!” ylade Victor, och hans tjut ackompanjerades av fler bölande skrattsalvor. Och medan Beverly kämpade vidare för att tysta sitt fnitter bakom den skyddande bilen tänkte hon på en film hon hade sett på teve. Jon Hall hade varit med. Och filmen hade handlat om en djungelstam som hade en hemlig ritual, och om man råkade få se den så blev man offrad till deras gud, som alltså var den där stora avgudabilden av sten. Men de där tankarna fick inte stopp på fnittret, utan stegrade det tvärtom till en nästan desperat historia, så att det alltmer blev till ett slags tysta skrik. Det värkte i hennes mage. Tårar strömmade utför hennes ansikte.
Att Henry, Victor, Belch och Patrick Hockstetter hamnade på tippen där de roade sig med att sätta eld på varandras fjärtar berodde på Rena Davenport.
Henry var väl medveten om vad som händer om man sätter i sig stora mängder vita bönor i tomatsås. Vad det kan leda till skildras kanske bäst i en liten visa som han lärt på sin fars knä när han fortfarande gick i kortbyxor: Bönor de skapar musik utan prut, ju mer man äter, desto mera tut! Ju mer man tutar, desto bättre det känns, när man pruttar och pruttar förutan gräns!
Rena Davenport och hans far hade liksom hållit ihop i närmare åtta år. Hon var tjock, fyrtio år gammal och för det mesta rent snuskigt smutsig. Henry förmodade att fadern och Rena knullade lite då och då, men han hade svårt att tänka sig att någon enda karl skulle vilja lägga sin kropp ovanpå Rena Davenports.
Renas vita bönor var hennes stolthet. Hon lade dem i blöt på lördagskvällarna och långkokade dem över sakta eld hela söndagen. Och de där bönorna var väl okej, tänkte Henry – de var ju i alla fall något att skyffla in i munnen och tugga i sig – men på åtta år hinner allting förlora sin charm.
Inte heller nöjde Rena sig med att göra lite lagom med bönor, utan hon lagade till så mycket att de skulle räcka till hela kompanier. När hon kom uppdykande på söndagskvällarna i sin gamla gröna De Soto (med en naken babydocka av gummi hängande i backspegeln; den såg ut som världens yngsta lynchoffer) hade hon i allmänhet herrarna Bowers bönor ångande på sätet bredvid i en fyrtiofemlitershink av galvaniserad plåt. Sedan åt de tre bönor den kvällen (varvid Rena energiskt utgöt sig över sin utsökta kokkonst, medan tokige Butch Bowers muttrande torkade upp bönsaft med en bit Sonny Boy-bröd eller sa åt henne att hålla käft om det var någon match på radion, och Henry bara åt och stirrade ut genom fönstret och tänkte sina egna tankar – det var över en tallrik söndagskvällsbönor som han fick idén att förgifta Mike Hanlons hund Mr Chips), och kvällen därpå värmde Butch en rejäl laddning bönor till middag. Tisdagar och onsdagar tog Henry med sig en Tupperwareask full med bönor till skolan. Torsdagen och fredagen orkade varken Henry eller fadern sätta i sig fler bönor. Och vid det laget stank husets båda sovrum, trots de öppna fönstren, av gamla unkna fjärtar. Då tog Butch resterna och blandade dem med andra skulor och svinmat och gav alltsammans till husets båda grisar Bip och Bop. Och sedan dök Rena normalt upp igen på söndagen med en ny ångande hink, och kretsloppet började om från början.
Denna speciella förmiddag hade Henry tagit med sig en enorm massa överblivna bönor hemifrån, och de fyra hade satt i sig hela härligheten vid tolvtiden, sittande ute på lekplatsen i den stora almens skugga. De hade ätit tills de var nära att spricka.
Och sedan hade Patrick föreslagit att de skulle dra till tippen, som borde vara tämligen stilla och öde så där en vanlig arbetsdag på sommaren. Och när de kom dit hade bönorna redan inlett sitt goda verk riktigt bra.
Så småningom lyckades Beverly samla sig något så när. Hon var medveten om att hon måste bort därifrån; att slå till reträtt var sist och slutligen trots allt mindre farligt än att stanna kvar. De verkade ju helt uppslukade av vad de höll på med, och även om det värsta inträffade skulle hon ju ändå ha ett litet försprång (och dessutom hade hon i sitt stilla sinne räknat ut att om det allra värsta hände, så skulle kanske några välriktade kulor från slangbellan få dem på bättre tankar).
Så hon skulle just börja smyga sin kos när hon plötsligt hörde Victor säga: ”Jag måste nog sticka nu, Henry. För jag har lovat pappa att hjälpa honom med majsskörden nu i eftermiddag.”
”Snacka inte skit”, sa Henry. ”Han överlever säkert.”
”Nej, för han är förbannad på mig redan. För det där som hände häromdagen.”
”Förstår han inte skämt, den jäveln?”
Beverly spetsade öronen, eftersom hon misstänkte att det var den konfrontation som slutat med att Eddie fick ena armen bruten de talade om.
”Nej, jag är faktiskt så illa tvungen.”
”Han har säkert bara ont i röven”, sa Patrick.
”Försök sila snacket, ditt rövnylle”, sa Victor. ”Risken finns ju att du blir sådan annars.”
”Jag måste nog sticka jag med”, sa Belch.
”Vill din pappa också ha hjälp med att skörda majsen?” frågade Henry i frän ton. Repliken kunde kanske ses som ett skämt från Henrys sida, eftersom Belchs far var död.
”Nej, men jag har fått jobb med att dela ut Weekly Shopper. Och den ska delas ut i dag.”
”Vad är Weekly Shopper för skit?” frågade Henry, och nu lät han inte bara ilsken utan också upprörd.
”Det är ett jobb”, sa Belch med ett trögt, tålmodigt tonfall. ”Som jag tjänar stålar på.”
Henry svarade med ett äcklat läte och Beverly tog risken och tittade fram ett snabbt ögonblick i skydd av Studebakern. Victor och Belch stod upp och höll just på att dra åt bältena. Henry och Patrick satt fortfarande på huk med byxorna nerdragna. Tändaren glittrade i Henrys hand.
”Du smiter väl ändå inte?” frågade Henry Patrick.
”Nix pix.”
”Du måste inte i väg och plocka majs eller något annat skitkorkat?”
”Nix pix”, upprepade Patrick.
”Ja”, sa Belch nervöst, ”då går vi väl, då. Vi ses när vi råkas, Henry.”
”Visst”, sa Henry och spottade alldeles intill den ena av Belchs kraftiga arbetskängor.
Vic och Belch började gå mot de båda raderna av skrotbilar … rakt mot Studebakern som Beverly gömde sig bakom. Först kunde hon bara krypa ihop i skräck, som förlamad av rädsla. Men sedan gled hon runt Studebakern på vänster sida och backade ner i luckan mellan den och den nerslitna gamla Ford utan dörrar som stod närmast den. Där hejdade hon sig ett ögonblick och såg sig omkring, samtidigt som hon hörde hur de båda pojkarna kom allt närmare. Hon tvekade, alldeles torr i munnen och klibbvåt av svett på hela ryggen; någonting inom henne undrade domnat hur hon skulle se ut i ett gipsförband som Eddies, med alla Förlorarnas namnteckningar på gipset. Och sedan dök hon in i Forden på passagerarsidan, rullade ihop sig på den smutsiga golvmattan och gjorde sig så liten hon kunde. Det var stekhett inne i den skrotade Forden och luktade så till den grad av damm och multnande tyger och stoppning och gammal råttlort att hon måste kämpa hårt för att inte hosta eller nysa. Hon hörde Belch och Victor passera förbi under lågmält samtal. Och sedan var de borta.
Då nös hon tre gånger, snabbt och lågt, i skydd av sina kupade händer.
Förmodligen borde hon väl kunna smita nu, bara hon tog det försiktigt. Bästa sättet borde väl vara att ta sig över till Fordens förarsida, smyga tillbaka till mittgången och sedan bara försvinna. Det borde absolut gå, men chocken hon fått när hon varit så nära att bli upptäckt hade berövat henne allt mod, åtminstone för tillfället. Så hon kände sig tryggare där i Forden. Och nu, när Victor och Belch hade gått, skulle de båda andra kanske också ge sig i väg snart. Och då skulle hon kunna återvända till klubbhuset. Hon hade tappat allt intresse för skjutövningar.
Dessutom behövde hon kissa.
Sätt i gång, tänkte hon. Sätt i gång och kvicka på härifrån, se till att komma i väg någon gång, era knölfödor, SNÄLLA!
I nästa ögonblick hörde hon Patrick ge ifrån sig ett vrål som lät som en blandning av skratt och smärta.
”Två meter!” bölade Henry. ”Som en stor jävla blåslampa! Jag lovar och svär!”
Det blev tyst ett tag. Svett som sipprade ner längs hennes rygg. Solsken som trängde in genom den trasiga vindrutan och hamrade mot hennes nacke. Blåsan full till bristningsgränsen.
Plötsligt vrålade Henry till så högt att Beverly, som trots alla obehag varit nära att dåsa till, höll på att ropa till hon också. ”För helvete, Hockstetter! Försöker du bränna röven av mig! Hur fan sköter du den där tändaren?”
”Tre meter!” fnissade Patrick (blotta ljudet av hans fnitter fick Bev att rysa till och känna sig äcklad, som om hon sett en mask komma utkrypande ur en portion sallad). ”Tre meter och inte en centimeter mindre. Lysande blå. Tre meter och inte en centimeter mindre. Jag lovar och svär!”
”Ge mig fanskapet”, muttrade Henry.
Kvicka på era dönickar, ge er i väg, stick!
När Patrick började prata igen var hans röst så låg att Beverly knappt kunde höra den. Om det hade funnits ens minsta antydan till vind denna stekheta eftermiddag skulle hon definitivt inte ha hört honom.
”Får jag visa dig något?” undrade Patrick.
”Vadå?” frågade Henry.
”En grej bara”, sa Patrick, tystnade och fortsatte sedan: ”Som känns jävligt skön.”
”Vadå?” upprepade Henry.
Och sedan blev det tyst.
Jag vill inte titta, jag vill inte se vad de gör nu, och förresten kan de kanske se mig, risken är faktiskt stor att de gör det, för du har nog gjort slut på all din tur för i dag, flicka lilla. Så håll dig här bara och försök inte tjyvtitta.
Men nyfikenheten tog loven av hennes sunda förnuft. För det fanns något underligt i den där tystnaden, något lite kusligt, liksom. Så hon lyfte på huvudet centimeter för centimeter ända tills hon kunde titta ut genom Fordens spräckta och grumsiga vindruta. Och konstaterade att hon inte hade behövt vara rädd för att bli sedd; båda pojkarna var helt upptagna av vad Patrick sysslade med. Vad det var hon såg förstod hon inte, men däremot insåg hon klart att det var något fult … fast något annat var ju heller inte att vänta sig från den där hemske Patrick.
Han höll ena handen mellan Henrys lår och den andra mellan sina egna. Med ena handen gnuggade han mjukt Henrys sak, och med andra handen gned han sin egen. Fast ”gnida” var kanske inte rätta ordet – han liksom … han liksom klämde på den, drog i den och lät den daska ner igen.
Vad är det han gör? undrade Beverly förfärat.
Hon visste inte svaret, inte säkert. Men synen skrämde henne ordentligt. Hon hade en känsla av att hon inte varit så rädd sedan den gången då blodet spyddes upp ur avloppet i badrummet och skvätte ner allting. Någonstans inom henne ropade en röst att om de upptäckte att hon hade sett detta, vad det nu kunde vara, så skulle de kanske inte nöja sig med att göra henne illa, utan rent av döda henne.
Ändå förmådde hon inte vända bort blicken.
Hon såg att Patricks sak hade blivit lite längre, men inte mycket; den dinglade fortfarande mellan benen på honom som en orm utan ryggrad, men Henrys hade vuxit så det tjoade om det. Den höjde sig styv och hård och rörde nästan vid hans navel. Patricks hand gick upp och ner, upp och ner och hejdade sig ibland för att krama lite eller kittla den konstiga, tunga påse som hängde ner under Henrys sak.
Det måste vara hans ballar, tänkte Beverly. Måste alla pojkar gå omkring med det där dinglet hela tiden? Jag skulle bli galen om jag var tvungen. Men sedan kom en annan tanke: Då har Bill också sådana. Och hon föreställde sig hur hon höll om dem, kupade handen om dem, kände hur de kändes … och då svepte den där hettan fram genom henne på nytt och tände en rasande rodnad.
Henry stirrade som hypnotiserad på Patricks hand. Tändaren låg i stenskravlet och återkastade eftermiddagens heta solsken.
”Om du vill tar jag den gärna i munnen”, sa Patrick. Och de tjocka, leverbruna läpparna log förnöjt.
”Vad säger du?” frågade Henry, som om han väckts ur en djup sömn.
”Att jag gärna tar den i munnen om du vill. Jag gör det …”
Henrys hand blixtrade fram, till hälften knuten. Patrick föll direkt och slog huvudet i gruset. Beverly dök ner igen, med hjärtat dånande i bröstet och tänderna hopbitna för att hålla inne ett litet gnällande läte. För sedan Henry slagit ner Patrick hade han vänt sig om, och alldeles innan hon kröp ihop som en liten boll på passagerarsidan om kardantunneln hade hon fått en känsla av att de såg varandra rätt i ögonen.
Käre snälle Gud, gör så han hade solen i ögonen, bad hon. Käre snälle Gud, jag är så ledsen att jag tjyvtittade. Snälle gode Gud.
En förödande hemsk tystnad följde. Hennes vita blus hade klibbat fast vid huden av svett. Små droppar som såg ut som sandpärlor glänste på de solbrända armarna. Och det trängde på våldsamt i blåsan. Hon kände att hon skulle kissa på sig när som helst. Och hela tiden väntade hon på att Henrys rasande, galna ansikte skulle dyka upp i hålet efter dörren på passagerarsidan, säker på att det skulle göra det – hur skulle han ha kunnat undgå att se henne? Och sedan skulle han släpa ut henne och göra henne illa. Skulle … Där dök en ny och ännu mer skrämmande tanke upp, och hon måste återigen utkämpa en smärtsam, krampaktig kamp för att undvika att kissa i byxorna. Anta att han gjorde henne illa med saken? Anta att han krävde att hon skulle stoppa in hans sak någonstans i henne? Var den i så fall skulle föras in visste hon redan; det var som om den kunskapen plötsligt bara slagit ut fullt utvuxen i hennes skalle. Och om Henry försökte köra in sin sak i henne skulle hon säkert bli tokig.
Inte det, käre snälle Gud, låt honom inte ha sett mig, snälle Gud, okej?
Och sedan hörde hon Henrys röst, och märkte till sin växande fasa att den var mycket närmare nu. ”Jag gillar inte sådana där bögerier”, sa han.
”Du gillade i alla fall det här”, hörde hon Patricks röst längre bort ifrån.
”Det gjorde jag inte alls!” skrek Henry. ”Och om du säger till någon enda att jag gjorde det, så mördar jag dig, din jävla lilla fikus!”
”Du hade ju världens stånd”, sa Patrick, och det lät som om han småskrattade. Och hur rädd Beverly än var för Henry Bowers skulle det inte ha förvånat henne om han hade gjort det. För Patrick var ju galen, ännu galnare än Henry, kanske, och folk som är så tokiga är inte rädda för någonting alls. ”Jag såg det ju själv.”
Ljudet av steg som krasade i gruset – närmare och närmare. Beverly tittade upp; hennes ögon var nästan utstående. Nu kunde hon se Henrys bakhuvud genom Fordens gamla vindruta. Just nu såg han stint på Patrick, men om han råkade vända sig om …
”Talar du om det här för någon, så säger jag till alla att du suger kukar”, sa Henry. ”Och sedan slår jag ihjäl dig.”
”Mig skrämmer du inte, Henry”, sa Patrick fnissande. ”Men jag skulle kanske kunna tänka mig att inte tjalla om du gav mig en dollar.”
Henry rörde nervöst på sig. Han vred på huvudet lite, så att Beverly nu såg cirka fjärdedelen av hans profil i stället för bara bakhuvudet. Käre snälle Gud, gode Gud, bad hon tyst och osammanhängande och kände hur det tryckte på ännu värre i blåsan.
”Om du skvallrar det allra minsta”, sa Henry lågt och hotfullt, ”så talar jag om för folk vad du har gjort med katterna. Och med hundarna. Berättar om ditt kylskåp. Fattar du vad som händer då, Hockstetter? De kommer och tar dig och sätter dig på det jävla dårhuset.”
Inget svar från Patrick.
Henry trummade med fingrarna på huven till Forden där Beverly gömt sig. ”Hör du mig?” sa han.
”Visst hör jag dig”, sa Patrick och nu lät han butter och lite rädd. ”Men du gillade det ju!” utbrast han. ”Och du fick stånd! Det största stånd jag har sett i hela mitt liv!”
”Och du har säkert sett en hel massa, din jävla sugbög! Men se bara till att komma ihåg vad jag sa om kylskåpet. Om ditt kylskåp. Och försöker du med mig igen slår jag skallen av dig.”
Mer tystnad från Patrick.
Henry drog vidare. Beverly vred på huvudet och såg honom passera förbi på Fordens förarsida. Om han bara hade kastat en enda liten blick åt vänster skulle han ha sett henne. Men nu såg han inte åt det hållet. Ett ögonblick senare hörde hon honom fortsätta samma väg som Victor och Belch hade gått.
Därmed återstod bara Patrick.
Beverly väntade, men ingenting hände. Fem minuter släpade sig fram. Kissnödigheten kändes rent katastrofal nu. Kanske kunde hon hålla sig ett par tre minuter till, men inte mer. Och det kändes så nervöst att inte veta säkert var Patrick fanns någonstans.
Hon kikade ut genom vindrutan igen och såg att han satt kvar på samma ställe. Henry hade glömt sin tändare. Patrick hade lagt in sina skolböcker i en liten bärpåse av segelduk och hängt den om halsen som ett tidningsbud gör med sin väska, men byxorna och kalsongerna var fortfarande nerdragna ända ner till fötterna där han satt och lekte med tändaren. Han snurrade på hjulet, åstadkom en låga som var nästan osynlig i det klara dagsljuset, släckte tändaren och började sedan från början igen. Han tycktes liksom hypnotiserad. En liten rännil av blod löpte från ena mungipan ner mot hakan och läpparna höll på att svullna upp på munnens högra sida. Det verkade som om han inte märkte det, och återigen kände Beverly det där krälande äcklet inför hans blotta åsyn. Nog var Patrick tokig alltid; aldrig i hela sitt liv hade hon känt en så brinnande längtan efter att komma så långt bort som möjligt från någon.
Tyst och försiktigt kröp hon baklänges över Fordens kardantunnel och klämde in sig under ratten. Sedan kröp hon vidare ut genom dörröppningen med fötterna före, kröp vidare till bakvagnen och sprang sedan snabbt tillbaka samma väg hon kommit. När hon väl kommit in bland granarna bortom de båda raderna av skrotbilar kastade hon en snabb blick över axeln. Inte en människa syntes till. Tippen låg och dåsade i solen. Hon kände hur de strama band som spänts kring hennes bröst och mage slappnade av i den lättnad hon upplevde; nu återstod bara kissnödigheten, men den var i gengäld så påträngande att hon nästan mådde illa.
Hon skyndade ett kort stycke fram längs stigen och dök sedan in i snåren till vänster om den. Hon hade shortsen nere nästan innan snåren slutit sig bakom henne igen. Hon såg sig snabbt omkring för att kolla att det inte fanns någon giftsumak i närheten och hukade sig sedan ner, med ett fast grepp om en bastant buske för att inte tappa balansen.
Hon höll just på att dra upp shortsen igen när hon hörde steg som närmade sig från tippen. Men allt hon kunde se genom snåren var skymtar av blå jeans och en urblekt rutig skoltröja. Hon duckade och väntade på att Patrick skulle passera på sin väg till Kansas Street. Men nu kände hon sig mycket lugnare och säkrare. Hon var väl dold och var inte kissnödig längre och Patrick var långt inne i sin egen drömvärld. Så snart han passerat skulle hon sätta fart i rakt motsatt riktning och sticka i väg till klubbhuset.
Men Patrick passerade inte förbi. I stället hejdade han sig på stigen nästan mitt emot henne och ställde sig att titta på det gamla rostiga Amanakylskåpet.
Beverly kunde se Patrick genom en naturlig siktlinje genom snåren, utan större risk att själv bli sedd av honom. Och nu när hon lättat sig kände hon sig plötsligt nyfiken igen – och om Patrick trots allt råkade få syn på henne, så var hon säker på att hon måste vara mycket snabbare än han. Han var visserligen inte lika tjock som Ben, men var ju ändå ganska knubbig. Men för säkerhets skull tog hon upp slangbellan ur bakfickan och stoppade ett halvt dussin stålhagel i bröstfickan. För vare sig Patrick Hockstetter var tokig eller inte, så borde väl ändå en rejäl träff på ena knät få en typ som han på andra och bättre tankar.
Nu kände hon igen det där kylskåpet. Det fanns gott om kasserade kylskåp på tippen, men just då slog det henne plötsligt att detta var det enda kylskåp hon sett där som Mandy Fazio inte hade desarmerat genom att antingen slita ut låsmekanismen med kniptång eller helt enkelt ta bort hela dörren.
Patrick började mumla något och svaja fram och tillbaka framför det gamla rostiga kylskåpet, och Beverly kände hur en ny kyla steg genom hennes kropp. Han såg ut precis som en galning i en skräckfilm som försökte mana liv i ett lik nere i ett gravvalv.
Vad tänker han göra nu?
Men om hon vetat vad han tänkte göra, eller vad som skulle hända när Patrick var klar med sin privata ritual och öppnade det döda Amanakylskåpets rostiga dörr, så skulle hon säkert ha rusat därifrån så snabbt hon kunde.
Ingen – inte ens Mike Hanlon – hade ens den ringaste aning om hur galen Patrick Hockstetter faktiskt var. Han var tolv år och son till en färghandelsexpedit. Modern var en hängivet from katolik, som skulle dö i bröstcancer 1962, fyra år efter detta nådens år 1958 då Patrick uppslukades av den mörka varelse som höll till i och under Derry. Trots att testen redovisade hans IQ som låg men normal hade Patrick redan fått gå om två klasser, ettan och trean. Och denna sommar gick han i ferieskola, för att inte behöva gå om femman också. Hans lärare bedömde honom som en trög och ointresserad elev (det var vad flera av dem skrev på de futtiga sex rader på Derry Elernentarys terminsbetyg som var reserverade för LÄRARENS ALLMÄNNA OMDÖME), därtill också en stökig och oroande sådan (vilket ingen av dem satte på pränt, eftersom deras intryck i den vägen var alltför vaga och diffusa för att kunna definieras på ens sextio rader, långt mindre då på bara sex). Om han fötts tio år senare skulle någon kurator kanske ha lotsat över honom till en barnpsykolog som kanske (och kanske inte, för Patrick var mycket slugare än vad hans låga IQ-testresultat gav vid handen) skulle ha kunnat ana och upptäcka vilka skrämmande djup som öppnade sig innanför det där slappa, bleka fullmåneansiktet.
Han var sociopat och kanske hade han, denna heta julimånad 1958, redan utvecklats till en fullfjädrad psykopat. Han hade inget minne av att han någonsin trott att andra människor – andra levande varelser över huvud taget – var ”verkliga”. Däremot uppfattade han sig själv som en reellt existerande varelse, sannolikt den enda i hela universum, men var dock inte på något sätt övertygad om att detta att han existerade gjorde honom ”verklig”. När han gjorde andra illa hade han ingen direkt känsla av att han gjorde det, och inte heller reagerade han med några känslor om någon annan gjorde honom själv illa (hans likgiltighet när Henry slog till honom över munnen på soptippen var ett exempel på den saken). Men samtidigt som han alltså såg verkligheten som ett totalt meningslöst begrepp, så var han perfekt medveten om begreppet ”regler” och dess innebörd. Och medan alla hans lärare hade uppfattat honom som underlig (både fröken Douglas i femman och fröken Weems, som hade haft honom i trean, kände till det där pennskrinet med flugorna, och även om ingendera helt struntade i vad detta kunde antyda hade de dock mellan tjugo och tjugoåtta andra elever var, alla med sina problem) så hade ingen av dem några mer allvarliga disciplinära problem med honom. Visst kunde han ibland lämna in skrivningar som var helt blanka eller på sin höjd prydda med ett stort, dekorativt frågetecken – och visst hade fröken Douglas upptäckt att det var säkrast att inte låta honom sitta i närheten av någon av flickorna, eftersom han var i klåfingrigaste laget, men å andra sidan var han lugn och stillsam, så stilla att man ibland rent av kunde ta honom för en stor lerklump, som ältats tills den fått en viss likhet med en pojke. Så det var lätt att negligera en pojke som Patrick, som var konstig i all stillhet, när man hade pojkar som Henry Bowers och Victor Criss att tas med, aktivt störande och oförskämda element, pojkar som stal mjölkpengar och vandaliserade skolans egendom så snart de fick chansen, och flickor – som den stackars unge som ironiskt nog döpts till Elizabeth Taylor, en epileptiker vars fåtaliga hjärnceller fungerade bara sporadiskt, och som måste hindras att dra upp sina klänningar på skolgården för att visa sina nya underbyxor. Derry Elementary School var med andra ord rena typexemplet på den amerikanska grundskolekarusellen, en cirkus med så många maneger att till och med självaste Snåljåp kunde ha gått obemärkt förbi där. Och helt klart var att ingen av Patricks lärare (och inte hans föräldrar heller) misstänkte att Patrick vid fem års ålder hade mördat sin lillebror Avery.
Patrick hade inte alls gillat när modern kom hemdragande från sjukhuset med Avery. Det rörde honom inte i ryggen (försökte han i varje fall intala sig i början) om föräldrarna höll sig med två barn eller fem barn eller fem dussin barn, så länge ungen eller ungarna inte påverkade hans eget schema. Men det var just vad Avery gjorde. Måltiderna serverades allt senare. Ungen skrek på nätterna och väckte honom. Det verkade som om föräldrarna hängde kring den där barnsängen dagarna i ända, och ofta märkte de honom inte ens när han ville ha deras uppmärksamhet. Allt det där gjorde Patrick nervös, och detta var ett av de få tillfällen i hans liv då han verkligen blev rädd. Det slog honom att om hans föräldrar en gång i världen hade tagit hem honom själv från sjukhuset, och om han själv verkligen var ”verklig”, så kunde Avery kanske vara ”verklig” han också. Det var ju till och med tänkbart att föräldrarna när Avery blev stor nog – så stor att han kunde gå och tala, hämta in Derry News från yttertrappan till fadern och ge modern de bunkar och skålar hon behövde när hon bakade – rent av kunde bestämma sig för att göra sig av med Patrick för gott. Detta får inte tolkas som att han var rädd att föräldrarna tyckte mer om Avery än om honom (även om det stod fullt klart för Patrick att det var just vad de gjorde och i det avseendet var hans bedömning sannolikt helt korrekt). Nej, det som oroade honom var 1) de regler som frångåtts eller förändrats sedan Averys ankomst, 2) det faktum att Avery kanske kunde vara verklig, och 3) risken för att de kanske skulle kasta ut honom och behålla Avery.
Så vid halvtretiden en eftermiddag, strax efter det att skolbussen kört honom hem från lekskolan, gick Patrick in i Averys rum. Det var i januari, och det hade just börjat snöa ute. En stark och kylig vind brusade fram över McCarron Park och fick de frostiga dubbelfönstren att skallra. Modern tog just en tupplur inne i sovrummet – Avery hade varit kinkig och gnällig hela natten. Fadern var på arbetet. Avery låg på mage och sov, med huvudet vänt åt ena sidan.
Patricks månansikte var helt uttryckslöst när han vred på Averys huvud, så att ansiktet trycktes rätt in mot kudden. Avery gav ifrån sig ett fnysande läte och vände huvudet rätt igen. Patrick noterade den saken och funderade en stund, medan snön smälte på hans gula stövlar och samlades i en pöl på golvet. Funderandet tog kanske fem minuter (snabbtänkthet var inte Patricks starka sida) och sedan vände han Averys ansikte mot kudden igen och höll det så ett ögonblick. Avery rörde sig under hans hand och kämpade emot. Men nu var hans motstånd mycket svagt. Patrick släppte efter på trycket igen. Avery lade huvudet på sidan på nytt, gav ifrån sig ett snörvlande litet läte och fortsatte att sova. Vinden kom i stötar och fick fönsterrutorna att skallra. Patrick väntade lite för att kolla om det där lilla skriket kunde ha väckt modern. Men det hade det inte.
En väldig upphetsning svepte fram genom honom. Det var som om hela världen för första gången framträdde inför honom absolut klart. Hans känslomässiga utrustning var höggradigt defekt, men de här få ögonblicken kände han sig som en färgblind människa, som fått en spruta som satt henne i stånd att för en kort stund varsebli färger av alla de slag, måste känna sig … eller som en knarkare, som just har fått sig en rejäl sil, känner det när godiset skickar upp hans hjärna i omloppsbana runt jorden. Detta var något alldeles nytt. Han hade aldrig ens anat att något sådant kunde finnas.
Mjukt och försiktigt tryckte han Averys ansikte mot kudden på nytt. Men nu släppte han inte efter igen när Avery kämpade mot. I stället tryckte han den lilles ansikte hårdare mot kudden. Vid det här laget gav Avery oavbrutet ifrån sig små dämpade skrik, och Patrick förstod att han var vaken. Han hade en allmän föreställning om att ungen kanske skulle skvallra på honom för mamma om han hejdade sig nu. Så han fortsatte att pressa broderns ansikte mot kudden. Den lille kämpade emot. Patrick höll honom nere. Den lille fjärtade, och hans motstånd försvagades alltmer. Patrick höll honom nere. Och till slut låg Avery alldeles stilla. Patrick höll honom nerpressad i ytterligare fem minuter och kände hur den där upphetsningen nådde en kulmen och sedan började ebba ut, kände hur silen tappade kraften och gjorde världen grå igen, kände hur kraften sjönk ner till den gamla vanliga låga dosen igen.
Sedan gick han ner i undervåningen, lade upp några småkakor på en assiett och hällde upp ett glas mjölk åt sig. En halvtimme senare kom modern in och sa att hon inte ens hade hört när han kom, så trött hade hon varit (det ska du slippa i fortsättningen, mamma, tänkte Patrick, oroa dig inte, det är redan fixat). Hon slog sig ner hos honom, åt upp en av kakorna, och frågade hur han hade haft det i skolan. ”Bara bra”, svarade Patrick och visade henne en teckning av ett hus och ett träd. Papperet var överlastat med slingrande meningslöst kritklotter i svart och brunt. Modern berömde teckningen och sa att den var väldigt fin. Patrick brukade ha med samma slingrande linjer av brunt och svart varenda dag. Ibland kunde han berätta att det föreställde en kalkon, ibland var det en julgran och ibland en pojke. Och modern svarade lika regelbundet att det var enväldigt fin teckning … men det hände ibland att hon kände sig bekymrad och djupt oroad i en del av sitt psyke som låg så långt borta att hon knappt visste att det fanns. För det fanns något oroande i det oföränderliga mörker som ruvade över dessa stora öglor i svart och brunt.
Hon upptäckte inte att Avery var död förrän klockan var närmare fem; hon hade helt enkelt bara trott att han sov middag ovanligt länge. Vid det laget satt Patrick och tittade på ”Crusader Rabbit” på husets sjutumsteve, och genom all den uppståndelse som sedan följde fortsatte han att titta på teve. ”Whirlybirds” var i full gång när mrs Henley från grannhuset kom över (den vilt skrikande modern hade stått med den lilles lik i famnen i köksdörren, i något slags blind tro att den kalla luften kanske skulle kunna återuppliva honom; Patrick frös och gick och hämtade en tröja i garderoben på nedervåningen). ”Highway Patrol”, Ben Hanscoms favoritserie, pågick som bäst när mr Hockstetter kom hem från arbetet. Och när läkaren kom hade ”Science Fiction Theater”, med er värd Truman Bradley, just börjat. ”Vem vet vilka sällsamma ting som kan rymmas i världsalltet”, spekulerade Truman Bradley, medan Patricks mor skrek och kastade sig vilt i makens famn ute i köket. Läkaren noterade Patricks djupa lugn och stirrande, fråglösa blick och utgick från att pojken måste ha fått en chock. Så han gav Patrick en tablett, och Patrick tog emot den utan invändningar.
Läkaren diagnostiserade dödsfallet som plötslig spädbarnsdöd. Hade detta hänt några år senare skulle man kanske ha ifrågasatt en sådan dödsattest, eftersom det förekom vissa avvikelser från det vanliga spädbarnsdödssyndromet. Men nu godtogs den utan frågor och den lille begravdes i vederbörlig ordning.
I det vansinne som rådde denna eftermiddag och kväll – folk som sprang ut och in i huset, det röda ljuset från Home Hospitals ambulans som pulserade mot väggarna, mrs Hockstetters vilda, nästan ylande skrik och vägran att låta sig tröstas – var det bara Patricks far som ens kom i närheten av sanningen. Han stod tyst vid Averys tomma lilla säng i cirka tjugo minuter efter det att kroppen avlägsnats, stod där bara ur stånd att tro på det som hänt. Stod där och såg på några fotspår på parkettgolvet. De hade uppstått genom att snön smält från Patricks gula gummistövlar. Han såg på dem och en skrämmande tanke steg för ett ögonblick inom honom, som giftiga gaser från ett djupt gruvschakt. Ena handen rörde sig långsamt upp mot munnen och hans ögon blev allt större. En bild började ta form inom honom. Men innan den hunnit klarna lämnade han rummet och slog igen dörren bakom sig med sådan kraft att dörrkarmens överdel gick i bitar.
Han ställde aldrig några frågor till Patrick.
Patrick hade aldrig gjort sig skyldig till något liknande sedan dess, men skulle kanske ha gjort det om han fått en chans. Han hade inga skuldkänslor, drömde inga mardrömmar. Men allteftersom tiden gick blev han alltmer medveten om vad som skulle ha hänt med honom om han blivit ertappad. Det finns regler att hålla sig till. Obehagliga saker hände om man inte lydde dem … eller blev tagen på bar gärning med att bryta mot dem. Man kunde hamna i fängelse eller sättas i den elektriska stolen.
Men den där upphetsningen han känt – denna hettande brygd av färger och varseblivningar – var helt enkelt alltför stark och alltför underbar för att han helt skulle kunna avstå från den. Så Patrick började döda flugor. Till en början smällde han bara ihjäl dem med moderns flugsmälla, men snart kom han på att en plastlinjal var en utmärkt flugdödare. Snart upptäckte han också flugpapperets fröjder. Man fick en lång, klibbig flugfångare för två cent på Costello Avenue Market, och i fortsättningen kunde Patrick stå i upp till två timmar i garaget och se flugorna landa och kämpa för att göra sig fria, stå där med gapande mun och de grunda ögonen lysande av den där sällsynta upphetsningen, med svetten rinnande över det runda ansiktet och den tjocka kroppen. Patrick dödade också insekter, men försökte alltid fånga dem levande först.
Ibland kunde han stjäla en lång nål ur moderns nåldyna, spetsa en japanbagge på den och sedan sitta där med korslagda ben i trädgården och se den dö. Hans ansiktsuttryck vid sådana tillfällen var slående likt uttrycket hos en pojke som låser en verkligt bra bok. Och en gång hade han hittat en överkörd katt som låg döende i rännstenen på Lower Main Street och satt där och såg på den ända tills en gammal tant såg honom fösa det illa skadade, jamande djuret hit och dit med foten. Hon dunkade på honom med kvasten hon sopade trottoaren med. Stick hem, unge! skrek hon åt honom. Är du inte riktigt klok? Då hade Patrick gått raka vägen hem. Han var inte arg på kvinnan. Han hade ju bara blivit tagen på bar gärning med att bryta mot reglerna, det var allt.
Och föregående år (och vid det här laget skulle det inte ha förvånat Mike Hanlon eller någon av de andra ett dugg om de fått veta att det faktiskt hänt samma dag George Denbrough blev mördad) hade Patrick upptäckt det rostiga Amanakylskåpet – en av de större tippoiderna i det bälte som omgav själva tippen.
Precis som Bev hade också han fått lyssna till diverse varningar för sådana bortkastade vitvaror, om hur femtioelva miljoner barn dog i sådana vartenda år. Patrick hade stått där länge och skärskådat kylskåpet, medan han lite slött tog saken i egna händer. Upphetsningen var tillbaka igen, starkare än någonsin bortsett från den gången då han fixade Avery. Och att den var tillbaka nu berodde på att Patrick Hockstetter fått en idé i det kulna och frusna men samtidigt rykande ödeland som fungerade som hans intellekt.
En vecka senare försvann husets katt Bobby från familjen Luce som bodde tre hus neråt vägen från Hockstetters. Barnen Luce, som inte kunde minnas en tid då Bobby inte funnits, tillbringade timmar med att leta efter honom i hela trakten. De lade till och med ihop sina pengar och satte in en annons i Förlorat- och Upphittat-spalten i Derry News. Men ingenting hjälpte. Och om någon av dem hade sett Patrick den dagen, klunsigare än någonsin i sin malmedelsluktande vinterparkas (sedan översvämningen dragit sig tillbaka hösten -57 hade det blivit bittert kallt nästan genast) och med en pappkartong under armen, skulle de knappast ha ägnat honom en tanke.
Cirka tio dagar före tacksägelsedagen förlorade familjen Engstrom, som bodde ett kvarter längre bort och nästan direkt bakom familjen Hockstetters villa, sin cockerspanielvalp. Och de närmaste sex till åtta månaderna blev ytterligare en del familjer av med sina hundar eller katter, och naturligtvis var det Patrick som stulit dem allesammans, för att inte tala om ett dussintal byrackor och strykarkatter från Hell’s Half-Acre-området som ingen brydde sig om.
Han stoppade in dem i det rostiga Amanakylskåpet vid tippen, en efter en. Och varje gång han kom dit med ett nytt djur, med hjärtat dånande i bröstet och ögonen heta och vattniga av upphetsning, väntade han sig att finna att Mandy Fazio hade tagit bort kylskåpets lås eller slagit ut gångjärnen med sin slägga. Men Mandy rörde aldrig vid detta speciella kylskåp. Kanske visste han inte att det fanns där, kanske hölls han borta därifrån av kraften i Patricks vilja … eller av någon annan kraft.
Den som höll sig längst var Engstroms cockerspaniel. Trots kylan levde den fortfarande när Patrick kom tillbaka för tredje gången på lika många dagar, även om den hade förlorat all sin ystra lekfullhet (när han tog upp den ur kartongen och stoppade in den i kylskåpet första gången hade den viftat på svansen och frenetiskt slickat hans händer). Faktiskt hade valpen nästan lyckats smita när han kom tillbaka dagen efter att han stoppat in den. Patrick hade varit tvungen jaga den nästan hela vägen till tippen innan han äntligen lyckades kasta sig fram och få ett grepp om ena bakbenet. Valpen hade nafsat efter honom med sina vassa små tänder, men det gjorde inte Patrick någonting. Så han hade trots nafsandet burit tillbaka valpen till kylskåpet och stoppat in den igen. Han hade ett rejält stånd när han gjorde det. Vilket var ganska vanligt.
Andra dagen hade valpen försökt smita på nytt, men den hade varit alldeles för långsam i rörelserna. Patrick föste in den igen, slog igen den rostiga kylskåpsdörren och lutade sig mot den. Han hörde hur valpen krafsade på dörren. Hörde dess dämpade gnällande. ”Duktig vovve”, sa Patrick Hockstetter. Han stod med slutna ögon och andades snabbt. ”Riktigt duktig vovve.” Tredje dagen orkade valpen bara rulla med ögonen mot Patricks ansikte när dörren öppnades. Dess flanker hävdes snabbt och lätt. Och när Patrick kom tillbaka dagen därpå låg valpen död med en kaka av frusen fradga kring munnen och nosen. Synen fick Patrick att tänka på kokosgodis, och han skrattade riktigt ordentligt när han tog ut det frusna hundliket ur sitt dödsskåp och kastade ut det i snåren.
Det hade varit dålig tillgång på offer (som Patrick, när han över huvud taget tänkte på dem, brukade tänka på som ”försöksdjur”) denna sommar. För bortsett från frågor om verklighet och sådant var hans självbevarelsedrift väl utvecklad och hans intuition mycket säker. Och nu misstänkte han att han var misstänkt. Men han var inte säker på vem det var som misstänkte honom. Mr Engstrom? Kanske. En dag i våras hade mr Engstrom vänt sig om och gett Patrick en lång, fundersam blick inne på A&P. Den gången hade mr Engstrom köpt cigaretter, och Patrick var ditskickad för att köpa bröd. Mrs Josephs? Kanske. Hon satt ibland i sitt förmaksfönster med en tubkikare i handen och var, enligt mrs Hockstetter, ”en riktig nyfiken i en strut”. Mr Jacubois, som hade en dekal från djurskyddsföreningen på bakre stötfångaren på sin bil? Konstapel Nell? Någon annan? Patrick var inte säker på vem det kunde vara, men hans intuition talade om för honom att han var misstänkt, och han tvivlade aldrig på sin intuition. Han hade funnit några få kringstrykande djur bland slumkåkarna i Hell’s Half-Acre och bara valt sådana som verkade magra eller sjuka, men det var allt.
Samtidigt hade han emellertid upptäckt att kylskåpet vid soptippen fått en förunderligt stark makt över honom. Han började rita bilder av det när han hade tråkigt i skolan. Det hände att han drömde om det på nätterna, och i dessa drömmar var Amanakylskåpet så där en tjugo meter högt, en vitmenad grift, en stor och åbäkig krypta, isande kall i det frusna månskenet. Och i drömmen brukade den gigantiska dörren öppnas och stora ögon stirra på honom där inifrån. Han vaknade alltid kallsvettig ur de där drömmarna, men kunde ändå inte helt avstå från kylskåpets fröjder.
I dag hade han äntligen upptäckt vem det var som misstänkte honom. Bowers. Vetskapen om att Henry Bowers kände till hemligheten med hans dödsskåp gjorde Patrick så panikslagen han över huvud taget kunde bli. Vilket inte ville säga mycket, men den speciella känsla – inte direkt rädsla utan snarare ett slags mental oro – han upplevde kändes ändå lätt påfrestande och obehaglig. Så Henry visste alltså. Visste att Patrick ibland bröt mot reglerna.
Hans senaste offer hade varit en duva som han funnit på Jackson Street två dagar dessförinnan. Den hade törnat mot en bil och kunde inte flyga. Patrick gick hem, hämtade sin kartong från garaget och stoppade in duvan i den. Fågeln hackade honom flera gånger på handen medan han bar på den och gav honom några inte särskilt djupa men blodiga näbbmärken. Patrick struntade blankt i de där såren. När han dagen därpå kollat kylskåpet hade duvan varit stendöd, men han hade låtit duvliket ligga kvar. Men nu när Henry hotat att skvallra på honom fann han det säkrast att göra sig av med det genast. Kanske borde han rent av hämta en spann vatten och några trasor och skura kylskåpets innanmäte ordentligt. Det luktade faktiskt inte särskilt gott. Om Henry tjallade och konstapel Nell kom ner för att undersöka saken skulle han kanske faktiskt kunna se att någon varelse – flera varelser, faktiskt – hade dött där inne.
Om han tjallar, tänkte Patrick där han stod i talldungen och såg på det rostiga skåpet, så tjallar jag på honom och talar om att det var han som bröt armen på Eddie Kaspbrak. Det visste man ju visserligen redan, men samtidigt kunde man inte bevisa det, eftersom de allihop sa att de hade lekt utanför Henrys gård den dagen, och Henrys tokige pappa stödde dem och gav dem alibi. Men om han tjallar så gör jag det också. Betalt kvitteras.
Men strunt i det just nu! Nu gällde det först och främst att göra sig av med fågeln. Sedan skulle han låta dörren stå öppen och vädra ut, medan han hämtade trasor och vatten att skura med. Så var den saken klar sedan.
Patrick öppnade kylskåpsdörren för sin egen död.
Till en början var han enbart förbryllad, ur stånd att över huvud taget hantera det han såg. Han fattade ingenting alls. Detta var bortom allt sammanhang. Patrick bara stirrade med huvudet lutat i sidled och vidöppna ögon.
Duvan var bara ett skelett omgivet av trasiga fjädrar. Det fanns inte minsta uns kvar av dess kött. Och omkring den, fästade vid kylskåpets innervägg, hängande från frysfackets undersida, dinglande från hyllorna, myllrade dussintals köttfärgade föremål som såg ut som stora makaronisnäckor. Han såg dem röra sig lite, fladdra, som om de vajade för vinden. Det var bara det att det inte fanns någon vind. Han rynkade pannan.
Plötsligt vecklade en av de snäckliknande varelserna ut ett par insektsvingar. Och innan Patrick hunnit längre än till att konstatera faktum hade den redan flugit över från kylskåpet till Patricks vänsterarm. Den landade på hans hud med ett smackande läte. Han kände ett ögonblick en stark hetta. Men hettan sjönk undan och Patricks arm kändes precis som vanligt igen … men samtidigt blev den snäckliknande varelsens bleka hud först skär och sedan med skrämmande plötslighet röd som en ros.
Även om Patrick knappast var rädd för någonting alls i ordets vanliga mening (det är svårt att vara rädd för saker och ting som inte är ”verkliga”) fanns det i alla fall en sak som fyllde honom med äckel. En varm augustidag när han var sju år hade han kommit upp efter ett bad i Brewster Lake och upptäckt att fyra, fem iglar sugit sig fast vid hans mage och ben. Och den gången hade han skrikit som en galning ända tills hans far befriat honom från dem.
Och nu insåg han i ett plötsligt utbrott av ingivelse att detta måste vara någon kuslig sorts flygande iglar. Som samlats i hans kylskåp.
Patrick började skrika och slå vilt mot varelsen på armen, som snabbt svällt sig stor som en tennisboll. Vid det tredje slaget gick den sönder med ett kväljande skvattljud. Blodet – hans blod – sprutade ut över amen från armbågen ner till handleden, men varelsens gelélika, ögonlösa huvud satt envist kvar. Det påminde lite grann om ett smalt fågelhuvud som avslutades med en näbbliknande historia, men näbben i fråga var varken platt eller spetsig, utan trubbigt rörformig, som snabeln på en mygga. Och den där snabeln satt nerstucken i Patricks arm.
Fortfarande skrikande nöp han till med fingrarna om den brustna varelsen och ryckte loss den. Snabeln lossnade utan att gå sönder, följd av ett vattnigt flöde av blod blandat med någon sorts gulvit vätska som påminde om var. Och det visade sig att varelsen helt smärtfritt hade åstadkommit ett hål i hans arm som var stort som en tiocentare.
Och trots att varelsen formligen exploderat av slagen slingrade den sig fortfarande och rörde sig och sökte efter hans fingrar.
Patrick kastade bort den, vände sig om … och såg fler likadana varelser komma utflygande ur kylskåpet och landa på honom medan han fortfarande trevade efter skåpets dörrhandtag. De slog ner på hans händer och armar och hals. En av dem landade på hans panna. När Patrick förde upp handen för att ta bort den upptäckte han fyra andra på den lyftade handen, som lätt skälvande blev först skära och sedan röda.
Det gjorde inte ett dugg ont … men däremot upplevde han en vidrig känsla av att tömmas. Medan han skrikande och viftande slog mot skallen och halsen med sina igelöversållade händer, jämrade det i Patrick Hockstetters hjärna: Detta är inte verkligt, det är bara en mardröm, var inte rädd, det är inte verkligt, ingenting är verkligt …
Men blodet som rann ur de krossade iglarna verkade rejält verkligt, ljudet från deras surrande vingar verkade rejält verkligt … och hans egen skräck kändes alldeles tillräckligt verklig den också. En av de flygande iglarna hamnade innanför hans skjorta och sög sig fast vid bröstet på honom. Och medan han desperat bultade och slog efter den och såg en blodfläck breda ut sig på skjortan från den punkt där igeln slagit ner landade en annan igel på hans högra öga. Patrick blundade till, men det hjälpte inte; också där kände han ett snabbt sting av hetta när varelsens sugsnabel stack rakt genom ögonlocket och började suga i sig hans ögonvätskor. Patrick kände hur ögat sjönk ihop i sin håla och skrek på nytt. Och mitt i skriket flög en igel in i hans mun och slog sig ner på hans tunga.
Allt skedde nästan helt smärtfritt.
Patrick stapplade och vacklade uppför stigen mot skrotbilarna. Han var översållad med parasiter. En del av dem drack sig otörstiga och sprack sedan som ballonger; de större bland dem kunde då dränka in Patrick med närmare en kvarts liter av hans eget varma blod. Han kände hur igeln inne i munnen svällde alltmer, och han öppnade munnen, eftersom den enda sammanhängande tanke han hade kvar var att den inte fick spricka där inne, inte fick göra det, inte fick göra det.
Men det gjorde den. Patrick gav ifrån sig en kraftig stråle av blod och parasitvätska som ett slags spya. Han föll omkull i gruset och smutsen och rullade runt gång på gång, fortfarande skrikande. Men steg för steg började ljudet av hans egna skrik kännas allt svagare och avlägsnare.
Alldeles innan han blev medvetslös såg han en gestalt stiga fram bakom den sista skrotbilen. Först trodde han att det var en människa, Mandy Fazio kanske, och att räddningen sålunda var nära. Men när gestalten kom närmare upptäckte han att dess ansikte var som rinnande vax. Då och då blev det lite fastare och kunde se ut som något eller någon – men sedan började det rinna igen, som om varelsen inte kunde bestämma sig för vem eller vad den ville vara.
”God dag och adjö”, sa en bubblande röst inifrån anletsdragens rinnande talg, och Patrick försökte skrika igen. För han ville inte dö, och som den enda ”verkliga” varelsen skulle han ju inte heller kunna dö.
Människovarelsen grep tag i hans igelöversållade armar och började släpa i väg med honom mot The Barrens. Hans bloddränkta bokväska guppade och dunsade bredvid honom, med remmen fortfarande snodd om hans hals. Patrick gjorde ett nytt försök att skrika, men i stället förlorade han medvetandet.
Ur den medvetslösheten vaknade han bara en gång – när Det började äta nere i något mörkt och stinkande och droppande helvete där inget ljus lyste, inget ljus alls.
Först var Beverly inte helt säker på vad det var hon såg, vad det var som hände … bara att Patrick Hockstetter börjat vrida och vända på sig och dansa och skrika. Hon reste sig försiktigt, med slangbellan i ena handen och två stålkulor i den andra. Hon hörde Patrick drumla fram längs stigen, fortfarande under vilda vrål. I det ögonblicket lät Beverly i varenda tum ana den vackra kvinna hon skulle bli som vuxen, och om Ben Hanscom hade sett henne just då skulle hans hjärta kanske inte ha klarat den saken.
Hon stod där rank och rak, med huvudet på sned åt vänster, stora vidöppna ögon, och med håret i flätor som fästats med två små röda sammetsrosetter som hon hade köpt hos Dahlies för tio cent. Och hela hennes hållning vittnade om total uppmärksamhet och koncentration; den var kattlik, lolik. Hon hade fört vänstra foten framåt och vänt sig halvvägs om, som om hon tänkte följa efter Patrick, och de urblekta shortens ben hade hasat upp så att man kunde se linningarna på de gula bomullstrosorna. Och hennes ben var redan både smidiga och starka – vackra – trots alla sårskorpor, skrubbsår och smutsfläckar.
Det är bara ett knep. Han har upptäckt dig och vet att han nog inte kan hinna i fatt dig om ni springer i kapp, och alltså försöker han locka dig till sig. Så gå inte dit, Bevvie.
Men samtidigt föreföll det henne som om det fanns alldeles för mycket skräck och smärta i de där skriken. Hon skulle gärna vilja veta lite mer om vad det nu kunde vara som hänt med Patrick – om det nu inte var bara bluff. Men mer än någonting annat önskade hon att hon kommit till The Barrens någon annan väg och sluppit alla dessa galna konstigheter.
Patricks skrik upphörde. Och ett ögonblick senare hörde Beverly en röst tala – men visste att det måste vara hennes fantasi som låg bakom. För det hon hört hade varit hennes egen fars röst, som sa: ”God dag och adjö.” Och hennes far var inte ens i Derry den dagen – han hade kört till Brunswick redan vid åttatiden. Han och Joe Tammerly skulle hämta en Chevalastbil i Brunswick. Hon skakade på huvudet för att klara tankarna. Rösten hörde inte av sig på nytt. Fantasin som spelade henne ett spratt bara.
Hon klev fram ur buskarna, ut på stigen, redo att lägga benen på ryggen i samma ögonblick som hon såg Patrick komma forsande med reaktionsförmågan lika helspänd som morrhåren på en katt. Hon kastade en blick längs stigen och spärrade upp ögonen. För det fanns blod där. Massor av blod.
Låtsasblod, envisades hennes tankar. Man kan köpa en flaska med sådant blod på Dahlies för fyrtionio cent. Så ta det kallt, Bevvie! Se dig noga för!
Hon knäböjde och rörde snabbt vid blodet med fingrarna. Hon såg på dem och konstaterade att det inte var låtsasblod.
Det blixtrade till av hetta i hennes vänstra arm, alldeles under armbågen. Hon tittade ner och upptäckte något som hon först uppfattade som en kardborre av något slag. Men nej, det var inte någon kardborre. Kardborrar flaxade och snodde inte på det viset. Den här saken var levande. I nästa ögonblick gick det upp för henne att saken bet henne. Hon drämde till den ordentligt med högra handryggen och den sprack och sprutade blod omkring sig. Hon backade några steg, och beredde sig att skrika nu när det hela var över … och upptäckte att det inte alls var över. Sakens ansiktslösa huvud satt fortfarande kvar på hennes arm, med sugsnabeln begravd i hennes hud.
Med ett gällt rop av äckel och rädsla lyfte hon bort saken och såg sugsnabeln komma ut ur armen som en liten dolk, drypande av blod. Nu förstod hon varifrån blodet på stigen kommit, förstod det endast alltför väl, och hennes blick gick till kylskåpet.
Dörren hade svängt tillbaka och gått i lås, men en del parasiter hade stängts ute och krälade trögt omkring på den rostiga vita emaljen. Medan Beverly såg på dem fällde en av dem ut de hinnlika vingarna och surrade i väg mot henne.
Hon reagerade rent instinktivt, placerade en av stålkulorna i slangbellans slunga och drog gummit bakåt. När musklerna i vänsterarmen spändes såg hon blodet rinna ut ur hålet som varelsen borrat i hennes arm. Men hon lät ändå stålkulan fara och försökte medvetet styra den flygande tingesten.
Jäklar! Miss! tänkte hon när gummislangen svepte fram och kulan flög i väg, ett glittrande ljusblänk i soldiset. Och hon skulle senare berätta för de andra Förlorarna att hon visste att hon hade missat skottet, på samma sätt som en bowlare vet att han har missat striken i samma ögonblick som klotet lämnar handen. Men sedan såg hon stålkulan glida in i en kurva. Det hände på bråkdelen av en sekund, men synbilden var fullt klar – dess bana krökte sig. Den träffade den flygande varelsen och förvandlade den till mos. En liten dusch av gula droppar smattrade ner på stigen.
Beverly backade undan, till en början långsamt, storögd och med skälvande läppar och gråvitt ansikte. Hennes blick var som fastnitad vid det kasserade kylskåpet, i fruktan för att ytterligare flygiglar kanske skulle vädra eller känna hennes närvaro. Men parasiterna kröp bara långsamt fram och tillbaka, som höstflugor drogade av kylan.
Till slut gjorde hon helt om och sprang.
Paniken dunkade mörkt mot hennes tankar, men hon vägrade att ge efter för den helt. Hon höll slangbellan i vänstra handen och kastade då och då en blick över axeln. Det fanns fortfarande blodfläckar som lyste klara på stigen och löven på busksnåren som kantade den, som om Patrick hade löpt i sicksack när han sprang.
Beverly kom ut på skrotbilarnas område igen. Framför sig upptäckte hon en större blodpöl, som just börjat sugas upp av den grusiga jorden. Marken där verkade tillstökad, med mörkare ränder av jord på den pulverlika vita ytan. Som om det utkämpats en strid där. Två fåror, cirka sju, åtta decimeter från varandra, ledde bort från platsen.
Hon hejdade sig, flämtande. Såg på armen och fann till sin lättnad att blodflödet äntligen minskade, även om underarmens nedre del och handflatan hunnit bli randiga och klibbiga av blod. Men det började göra ont, en låg, regelbundet pulserande smärta. Det kändes ungefär som munnen brukade kännas så där en timme efter ett tandläkarbesök, när novocainets verkan börjat försvinna.
Hon kastade ännu en blick bakom sig, såg ingenting och återgick då till att skärskåda de där fårorna som ledde bort från skrotbilarna, bort från tippen och in i The Barrens.
De där varelserna kom från kylen. De krälade över hela honom – det måste de ha gjort, med tanke på allt blodet. Han lyckades ta sig så här långt, och sedan
(god dag och adjö)
hände det något. Men vad?
Hon var fruktansvärt rädd för att hon visste svaret. Att de där iglarna var delar av Det, och att de hade drivit in Patrick i en annan del av Det, som när panikslagen boskap drivs nerför rännan ner i slaktfållan.
I väg härifrån! Nu, Bevvie!
Men i stället följde hon de där fårorna i marken med slangbellan redo och ett fast grepp om den med sin svettiga hand.
Se åtminstone till att få tag på de andra!
Jag ska … alldeles strax.
Hon gick vidare och följde de där fårorna medan marken sluttade neråt och blev mjukare. Följde dem in i tätt lövverk igen. Någonstans skorrade en cikada högt och blev sedan tyst. Mygg slog ner på hennes blodstrimmade arm. Hon viftade undan dem. Hela tiden bet hon sig lätt i underläppen med tänderna.
Hon såg något ligga på marken, tog upp föremålet och såg på det. Det var en handgjord plånbok, en sådan där sak som barn kan få göra på hantverkskurserna i Medborgarhuset. Fast det var uppenbart att det barn som gjort just den plånboken inte var särskilt hantverksbegåvat – de breda plaststygnen hade redan börjat gå upp och sedelfacket flaggade som en lösmynt mun. Det låg en kvartsdollar i myntfacket. Och allt plånboken innehöll i övrigt var ett lånekort från biblioteket, utställt på Patrick Hockstetter. Hon kastade ifrån sig plånboken, med lånekort och allt. Och sedan torkade hon av fingrarna på sina shorts.
Femton meter längre fram fann hon en gymnastiksko. Vid det här laget var undervegetationen alltför tät för att hon skulle kunna se att följa fårorna i marken, men man behövde inte vara Stigfinnaren själv för att kunna söka sig vidare med hjälp av blodfläckarna och dropparna på buskarnas blad.
Spåret vindlade ner i en brant. Vid ett tillfälle förlorade Bev fotfästet, halkade en bit och fick några rivsår av alla taggarna. Nya små blodviten dök upp på hennes lår. Hon andades snabbt nu och håret var svettvått och klibbade fast vid skallen. Blodfläckarna ledde ut till en av de otydliga stigarna i The Barrens, alldeles i närheten av Kenduskeag Stream.
Patricks andra gymnastiksko låg med nerblodade skosnören övergiven på stigen.
Hon närmade sig ån med slangbellans gummi halvt utdraget. Fårorna i marken hade dykt upp igen. Men det var inte lika djupa längre – därför att han har blivit av med sina gymnastikskor, tänkte hon. En sista krök på stigen och hon var framme vid ån. Fårorna fortsatte nerför stranden och ledde till slut fram till en av de där betongcylindrarna, en pumpstation. Där upphörde de. Järnlocket över cylindern satt lite på sned. Och medan hon stod ovanför cylindern och tittade ner kom ett grötigt och monstruöst skrockande skratt plötsligt uppfarande där nerifrån.
Det blev definitivt för mycket för henne. Den länge hotande paniken sänkte sig över henne. Beverly for runt och flydde mot gläntan och klubbhuset, med den blodiga vänstra armen höjd för att skydda ansiktet mot grenarna som slog och piskade henne.
Det händer att jag blir orolig, jag också, pappa, tänkte hon vilt. Ibland är jag rent av MYCKET orolig.
Fyra timmar senare hade samtliga Förlorare utom Eddie krupit ihop i närheten av den plats där Beverly hållit sig gömd och sett Patrick Hockstetter gå fram till kylskåpet och öppna det. Himlen där uppe var mörk av åskmoln och det luktade regn i luften på nytt. Bill höll ena änden av ett långt klädstreck i händerna. De sex hade lagt ihop sina sammanlagda tillgångar och köpt klädstrecket och en Johnson’s förbandslåda till Beverly, och Bill hade försiktigt fäst ett första förband över det blodiga hålet i hennes arm.
”D-d-du får s-s-säga till dina föh-föh-föräldrar att d-d-du ramlade och fick ett s-s-skrubbsår n-n-när du åkte röh-röh-rullskridsko”, sa Bill.
”Mina rullskridskor!” utbrast Beverly förskräckt. Dem hade hon ju alldeles glömt bort!
”Där är de”, sa Ben och pekade. De låg i en liten hög alldeles i närheten och hon gick själv och hämtade dem, innan vare sig Ben eller Bill eller någon annan hann erbjuda sig att göra det, för nu mindes hon att hon hade lagt dem där innan hon kissade. Så hon ville inte att någon av pojkarna skulle komma dit.
Bill hade själv knutit fast klädstreckets ena ände vid kylskåpets handtag, men de hade försiktigt närmat sig det i samlad tropp, redo att störta i väg vid första tecken till att något rörde sig där inne. Bev hade velat lämna tillbaka slangbellan till Bill, men han hade hållit styvt på att hon skulle behålla den. Och det visade sig att allt var stilla och lugnt. Området på stigen framför kylen var visserligen alldeles nerblodat, men parasiterna var borta. De hade kanske flugit sin kos.
”Man skulle kunna ta hit polismästare Borton och konstapel NeIl och hundra andra poliser och de skulle ändå inte märka ett dugg”, sa Stan Uris bittert.
”Stämmer. De skulle inte se ett enda förbaskat något”, instämde Richie. ”Hur känns det i armen, Bev?”
”Det värker.” Och sedan såg hon från Bill till Richie och tillbaka till Bill igen. ”Tror ni mamma och pappa kan se hålet som den där saken gjorde i min arm?”
”D-d-det t-t-tror jag inte”, sa Bill. ”V-v-var r-r-redo att söh-söh-sticka. F-f-för nu knyter j-j-jag om.”
Han lindade klädstreckets ena ände kring kylskåpets rostfläckiga kromhandtag, försiktigt och omsorgsfullt som om det gällt att desarmera en bomb. Sedan knöt han en käringknut och tog några steg bakåt och matade ut linan.
Han log lite nervöst mot de andra när de kommit ett stycke bort. ”Brrr”, sa han. ”Sk-skönt att den g-g-grejen är avklarad.”
När de befann sig på (förhoppningsvis) säkert avstånd från kylskåpet sa Bill återigen till dem att stå redo att sticka. Åskan mullrade rakt ovanför dem och de hoppade till allesammans. De första glesa dropparna började falla.
Bill ryckte till i klädstrecket så hårt han orkade. Käringknuten lossnade, men först sedan den öppnat kylskåpsdörren igen. En lavin av apelsinfärgade pomponger forsade ut och Stan Uris gav ifrån sig ett plågat stönande. De andra bara stirrade, med gapande munnar.
Regnet ökade i styrka. Åskan smällde som piskrapp ovanför dem och purpurblåa blixtar flammade medan kylskåpsdörren for upp helt. Richie såg det först och skrek högt, ett gällt och sårat ljud, medan Bill gav ifrån sig ett på en gång vredgat och förskräckt läte. De andra stod tysta.
På dörrens insida stod följande ord skrivna med torkande blod:
SLUTA NU INNAN JAG DÖDAR ER ALLA
ETT ORD TILL DEN SOM ÄR KLOK
FRÅN ER VÄN
SNÅLJÅP
Det drivande regnet började blandas upp med hagel. Kylskåpsdörren riste fram och tillbaka i den allt starkare vinden och bokstäverna på dess insida började droppa och rinna, tills texten alltmer liknade de hotfullt rinnande bokstäverna på en skräckfilmsaffisch.
Bev upptäckte att Bill rest sig upp först när hon såg honom komma gående över stigen mot kylskåpet. Han hade höjt båda nävarna och skakade dem. Regnet strömmade utför hans ansikte och fick skjortan att klibba fast vid hans rygg.
”V-v-vi ska döh-döh-döda dig!” skrek Bill. Åskan dundrade och sprakade. Blixtarna flammade så klart att Beverly kunde känna lukten av dem, och alldeles i närheten gav ett krasande, slitande ljud besked om att ett träd träffades och föll.
”Kom tillbaka, Bill!” skrek Richie. ”Kom tillbaka!” Han började resa sig, men Ben drog ner honom igen.
”Du tog livet av min bror George! Din satans avföda! Ditt missfoster! Din horbock! Visa upp dig nu! Låt oss få se dig!”
Haglet kom i en väldig skur, piskade stingande mot deras hud trots de skyddande buskarna. Beverly förde upp armen för att skydda ansiktet. Hon såg att Ben fått röda märken på sina regnforsande kinder.
”Kom tillbaka, Bill!” ropade hon desperat, men hennes röst dränktes av ännu en brakande åskskräll, som rullade fram över The Barrens under de låga, svarta molnen.
”Kom fram nu, din knullapa!”
Bill sparkade vilt i högen av pomponger som runnit ut ur kylskåpet. Sedan gjorde han helt om och började gå tillbaka till kamraterna, med sänkt huvud. Det var som om han inte ens märkte haglet, som vid det här laget låg i drivor på marken.
Han stapplade rätt in i snåren, och Stan måste ta honom i armen för att hindra honom att hamna rätt i de taggiga buskarna. Han grät där han raglade fram.
”Ingen fara, Bill”, sa Ben och lade sin feta arm om hans midja.
”Inte den minstaste”, sa Richie. ”Var inte orolig. Vi tänker inte bli skrajsna och backa ur.” Han stirrade på dem allesammans, med ögon som blickade vilt ur det våta ansiktet. ”Eller är det någon här som tänker backa ur, kanske?”
De skakade på huvudet.
Bill tittade upp och torkade ögonen. De var genomblöta in på bara skinnet allesammans och såg ut som en kull valpar som just har tagit sig över en å. ”D-d-det är söh-söh-skrajset av bara den f-f-för oss, ska ni veta”, sa han. ”F-f-för det kä-kä-känner jag på mig ända innerst i-i-inne. Det s-s-svär jag på att juh-juh-jag gör!”
Bev nickade lugnt. ”Ja, jag tror du har rätt”, sa hon.
”Hjö-hjöh-hjälp mig”, sa Bill. ”S-s-snälla. Hj-hj-hjälp m-m-mig!”
”Visst ska vi hjälpa dig”, sa Bev och kramade om honom. Hon hade inte väntat sig att det skulle vara så lätt att ta honom i famn, att hennes armar skulle nå om honom så lätt, att han verkligen var så mager. Hon kände hur hans hjärta klappade och slog snabbt och hårt innanför hans skjorta, kunde känna det mot sitt eget. Det kändes som om ingen beröring någonsin hade varit så ljuv och stark.
Richie slog armarna om dem båda och lutade huvudet mot Beverlys axel. Ben gjorde detsamma, men från andra hållet. Mike tvekade lite, och lade sedan ena armen om Beverlys midja och den andra om Bills skälvande axlar. Sedan stod de där bara och kramade om varandra, och hagelstormen övergick på nytt till ett drivande, hällande regn, ett regn så tungt och piskande att det nästan kändes som ett slags ny atmosfär. Blixtarna vandrade över himlen och åskan talade dånande ord. Ingen av de sex sa något. Beverly stod med ögonen hårt slutna. De stod där i regnet i en tätt hopkurad grupp, höll hårt om varandra och hörde regnet väsa i snåren. Det var det hon mindes allra bäst – ljudet av regnet och tystnaden de delade med varandra och en vag sorg över att Eddie inte kunde vara med.
Allt detta mindes hon mycket väl.
Och hon mindes att hon känt sig mycket ung och mycket stark.