Kapitel 18
Slangbellan

1

”Okej, Höstacken”, säger Richie. ”Din tur nu. Rödluvan har rökt upp alla sina cigaretter och de flesta av mina. Och tiden lider och vi med den.”

Ben tittar upp mot klockan. Ja, den är mycket, närmar sig tolv. Precis lagom för en historia till, tänker han. En historia till före midnattsslaget. Bara för att hålla oss varma. Vilken ska det bli? Men den frågan är ju bara ett skämt, och ett ganska dåligt sådant; det finns ju bara en historia kvar, i varje fall bara en som han själv kan minnas, och det är historien om silverkulorna – hur de formades i Zack Denbroughs verkstad på kvällen den tjugotredje juli och hur de användes den tjugofemte.

”Jag fick mina ärr jag också”, säger han. ”Kommer ni ihåg?”

Beverly och Eddie skakar på huvudet; Bill och Richie nickar. Mike rör sig inte alls, men ögonen i det trötta ansiktet är vaksamma.

Ben reser sig och knäpper upp guldgrävarskjortan han bär och brer ut den. Ett gammalt ärr format som bokstaven H träder fram. Konturerna är ojämna – Bens mage var mycket större på den tiden då han fick det där ärret – men själva formen går fortfarande att urskilja.

Ärret som hänger ner från H:ets tvärbalk är mycket större och mer imponerande. Det ser ut som ett slingrande vitt bödelsrep där man har skurit bort öglan.

Beverlys hand far upp till hennes mun. ”Varulven! I det där huset! Herregud!” Och hon vänder sig mot fönstret, som om hon vore rädd att få se den lura någonstans där ute i mörkret.

”Just det, ja”, säger Ben. ”Och där har ni en verkligt kul grej. Ännu så sent som för två dagar sedan fanns det där ärret bara inte. Henrys gamla visitkort fanns där, det vet jag säkert, för jag visade just i den vevan upp det för en god vän, en bartender hemma i Hemingford Home som heter Ricky Lee. Men det där …” Han skrattar ett humorfritt skratt och börjar knäppa skjortan igen. ”Det kom bara tillbaka, helt plötsligt.”

”Som ärren på våra händer?”

”Justamente”, säger Mike medan Ben knäpper skjortknapparna igen. ”Varulven. Den gången såg vi ju allesammans Det som varulven.”

”För att R-richie hade sett D-det i den f-f-formen tidigare”, säger Bll lågt. ”Stämmer, eller hur?”

”Stämmer precis”, säger Mike.

”Det var allt nära ögat den gången”, säger Beverly. Det finns en lågmäld förundran i hennes röst. ”Så nära att vi kunde läsa varandras tankar.”

”Det var nära att Gamle Ludenfot lyckades sno dina tarmar för att använda dem som strumpeband, Ben”, säger Richie, och han ler inte när han säger det. Han skjuter de lagade glasögonen uppför näsryggen och ansiktet bakom dem verkar vitt och utmärglat och spöklikt.

”Det var Bill som räddade vårt skinn den gången”, säger Eddie plötsligt. ”Alltså, visst var det Bev som räddade oss allesammans, menar jag, men om inte du hade varit, Bill …”

”Precis”, instämmer Ben. ”Det var precis vad du gjorde, Big Bill. Själv var jag som en irrande själ i Lustiga huset.”

Bill pekar ett ögonblick mot den tomma stolen. ”Men jag hade god hjälp av Stan Uris”, säger han. ”Och han fick betala dyrt för vad han gjorde. Kanske betalade han rent av med sitt liv.”

Ben Hanscom skakar på huvudet. ”Säg inte så, Bill”, säger han.

”Men d-d-det är ju sant. Och om s-s-skulden till hans död är din, så är den m-min också, och huh-huh-hela gängets, för att v-vi fortsatte. Till och med efter Patricks död, och det som stod skrivet på d-d-det där k-k-kylskåpet, fortsatte vi lik förbannat. Och d-d-därför lär väl skulden för hans död m-m-mest vila på mig, eftersom j-j-jag k-k-körde så hårt med att fortsätta. För G-georges skull. Kanske rent av för att jag trodde att om jag dödade varelsen som d-d-dödade George, så m-måste mina föh-föräldrar b-b-börja töh-töh-töh…”

”Tycka om dig igen?” frågar Beverly mjukt.

”Just det. Precis. M-m-men jag tror inte att m-m-man kan säga att n-n-någon här b-b-bär skulden för Stans d-d-död, Ben. Det var S-s-stans eget psyke som inte orkade.”

”Han stod inte ut med tanken på att möta Det”, säger Eddie. Han tänker på den gången då mr Keene berättade för honom om hans astmamedicin, och på det faktum att han fortfarande inte kan klara sig utan den. Han tänker på att han kanske kunde ha gjort sig av med vanan att vara sjuk; det var vanan att tro att han var det som han inte förmått göra sig av med. Men med tanke på hur det hela hade utvecklat sig kunde det ju rent av tänkas att den vanan hade räddat hans liv.

”Han var fantastisk”, säger Ben. ”Stan och hans fåglar.”

Ett litet skratt rör sig mellan dem, och de ser på stolen där Stan skulle ha suttit om detta varit en rättfärdig och förnuftig värld, där det alltid var de goda som segrade varenda gång. Jag saknar honom verkligen, tänker Ben. Herregud, så jag saknar honom! Och han säger: ”Kommer du ihåg den gången, Richie, när du sa till honom att du hade hört någonstans att det var han som dödade Jesus, och hur Stan gravallvarligt svarade: ”Det bör nog snarare ha varit min pappa.”

”Nog minns jag det alltid”, svarar Richie så lågt att hans röst knappast hörs. Han tar upp en näsduk ur bakfickan, tar av sig glasögonen, torkar ögonen och sätter på sig glasögonen igen. Sedan stoppar han ner näsduken och säger, utan att höja blicken från händerna: ”Kan du inte berätta det, Ben?”

”Det känns svårt, menar du?”

”Det gör det”, svarar Richie, och rösten är så grötig att det är svårt att förstå vad han säger. ”Det känns mycket svårt.”

Ben ser på de andra och nickar sedan. ”Okej då”, säger han sedan. ”En sista historia före tolvslaget. Bara för att hålla oss varma. Det var alltså Bill och Richie som kom på det här med kulorna …”

”Icke”, invänder Richie. ”Det var Bill som kom på det först, och det var han som först började dra öronen åt sig.”

”Jag började bara bli orolig f-f-för att …”

”Den saken lär väl inte spela någon större roll”, sa Ben. ”Men vi tre satt i alla fall en hel del på biblioteket den där julimånaden. Och försökte hitta något slags beskrivning på hur man gör silverkulor. Silvret hade jag – fyra silverdollarmynt som varit min pappas. Men så började Bill bli nervös och undra hur stor chans vi skulle ha om vapnet klickade på något vänster när ett eller annat monster kom rusande mot oss. Och när det sedan visade sig att Beverly var så bra på slangbella, så bestämde vi oss för att ta bara en av silverdollarna och göra rännkulor av den i stället. Så vi samlade ihop alla våra grejer och stack hem till Bills villa hela bunten. Du var redan där, Eddie …”

”Jag hade sagt till mamma att vi skulle spela Monopol”, säger Eddie. ”Jag hade rejält ont i armen, men måste ändå gå hela vägen. Så förbannad var hon på mig. Och varenda gång jag hörde någon bakom mig på trottoaren snodde jag runt och kollade, eftersom jag var rädd att det kunde vara Bowers. Och det lindrade ju inte smärtan direkt.”

Bill grinar brett. ”Och där stod vi sedan”, säger han, ”och såg Ben koka ammunition åt oss. Jag tror faktiskt att Ben skulle ha kunnat göra de där riktiga s-s-silverkulorna om vi hade bestämt oss för dem.”

”Jag är faktiskt inte så säker på det”, säger Ben, trots att han fortfarande är det. Han minns hur skymningen sänkte sig utanför (Bills pappa hade lovat att köra dem hem allesammans), minns syrsornas sisanden i gräset, de första eldflugorna som började blinka utanför fönstren. Bill hade, noggrann och omsorgsfull som han var, ställt upp Monopolspelplanen i matsalen, med pjäser och tillbehör utplacerade som om de hade spelat i så där en timme.

Ben minns den saken, och det klara och starka gula ljuset över Zacks hyvelbänk. Och han minns hur Bill sa: ”Vi måste t-ta d-d-det f-f-

2

försiktigt. Här får inte s-se söh-söh-slarvigt och o-o-s-s-städat ut efter oss. För då blir p-p-pappa …” Och sedan spottade han ut en hel massa ”f” innan han äntligen lyckades få fram ett ”förbannad”.

Richie torkade av kinden, med vilt överdrivna gester. ”Varför kan du inte fixa badhanddukar också, när du bjuder på dusch, Stammar-Bill?” sa han.

Bill låtsades vilja slå till honom, och Richie kröp ihop och skrek vilt med sin Lille Svarte Sambo-röst.

Ben struntade blankt i deras konster. I stället såg han på medan Bill lade ut redskap och tillbehör i ljuset ett efter ett. Stod där och önskade att han själv en dag skulle ha en lika fin hyvelbänk att arbeta vid. Men först och främst koncentrerade han sig på det arbete som väntade. Inte lika svårt som det skulle ha varit att stöpa silverkulor, men det gällde ändå att vara noga också med minsta detalj. Ett slarvigt utfört arbete kunde aldrig ursäktas. Det där var inte något han lärt av andra, utan ett absolut självklart axiom för hans del.

Bill hade hållit styvt på att Ben skulle göra rännkulorna, precis som han fortfarande höll styvt på att Beverly måste ha hand om slangbellan. Det där var saker som kunde diskuteras och också diskuterades, men det var först nu, tjugosju år senare, som Ben när han berättade sin historia insåg att ingen av dem någonsin ens antytt att en silverprojektil kanske ändå inte kunde hejda ett monster – kraften hos vad som kändes som tusen skräckfilmer var ju helt på deras sida där.

”Okej då”, sa Ben, drog i fingrarna så att det knäppte i knogarna och såg sedan på Bill. ”Har du gjutformarna?” frågade han.

”Javisst”, utbrast Bill och hoppade till lite. Sedan stoppade han ner handen i byxfickan och tog upp en näsduk. Han lade den på hyvelbänken och vecklade upp den. Den innehöll två matta och glanslösa stålkulor, var och en med ett litet hål. Det var gjutformarna.

Sedan de bestämt sig för rännkulor i stället för vanliga hade Bill och Richie återvänt till biblioteket för att utforska hur man tillverkade kulor till kullager. ”Ni pojkar är verkligen energiska”, hade mrs Starrett sagt. ”Kulor ena veckan och kullager nästa. Och det när ni har sommarlov och allting!”

”Vi gillar att vässa den gamla hjärnan”, svarade Richie. ”Inte sant, Bill?”

”Höh-höh-helt riktigt.”

Det visade sig att det var en enkel sak att tillverka kullagerkulor, bara man hade gjutformar. Enda problemet var hur man fick tag på sådana. Ett par diskreta frågor till Zack Denbrough gav besked om den saken … och ingen av Förlorarna blev särskilt förvånad när det visade sig att den enda maskinverkstaden i Derry där man kunde få tag på sådana gjutformar var Kitchener Precision Tool & Die. Den Kitchener som ägde och drev verkstaden var brorson i tredje generationen till de båda bröder som en gång ägt järnverket.

Bill och Richie hade gått dit med allt som Förlorarna lyckats få ihop i reda pengar med så kort varsel, tio dollar och femtionio cent, i Bills ficka. När Bill frågade hur mycket ett par tvåtums gjutformar kostade, frågade Carl Kitchener – som såg ut som en gammal alkisveteran och luktade som en gammal hästfilt – vad ett par grabbar som de kunde ha för användning av gjutformar till kulor. Richie lät Bill föra ordet, medveten om att det ofta kunde underlätta saker och ting – barn retades med Bill för hans stammande och imiterade det, medan vuxna i stället blev generade av det. Vilket ibland kunde vara till överraskande god nytta.

Bill hann halvvägs genom den förklaring som han och Richie hade kommit överens om på vägen dit – något om en modell till ett vindkraftverk för nästa års enskilda arbete i naturvetenskap – när Kitchener tystade honom med en gest och begärde det nästan otroligt låga priset femtio cent per styck.

Bill förmådde knappt tro att det var sant, när han bara behövde punga ut med en enda dollarsedel.

”Vänta er bara inte att ni ska få en påse också”, sa Carl Kitchener och såg på dem med det blodsprängda föraktet hos en man som tror att han har sett allt som världen rymmer, det mesta minst två gånger. ”För här får man ingen påse om man inte köper för minst fem dollar.”

”D-d-det göh-göh-gör ingenting, söh-söh-sir”, sa Bill.

”Och stå inte och häng utanför skyltfönstret”, sa Kitchener. ”Ni är båda två i stort behov av en klippning.”

När de kommit ut från butiken sa Bill: ”J-j-jo, Röh-richie, har du också m-m-märkt att vöh-vöh-vuxna aldrig v-v-vill sälja något t-t-till b-b-barn, annat än g-g-godis eller s-s-seriehäften eller b-b-biobiljetter, utan att f-f-först fråga v-v-vad vi ska ha d-d-det till?”

”Visst kattsingen”, sa Richie.

”M-m-men varför gör d-d-de så?”

”För att de tror att vi är farliga.”

”Jaha du? M-m-menar du att d-d-de tror det på röh-röh-riktigt?”

”Visst”, sa Richie och började fnittra. ”Vad sägs om att hänga utanför skyltfönstret ett tag?” sa han. ”Så kan vi fälla upp kragarna och hånflina åt folk och låta håret växa.”

”D-d-du är inte köh-köh-klok”, sa Bill.

3

”Okej”, sa Ben, studerade eftertänksamt gjutformarna och lade ifrån sig dem. ”Fint. Och nu …”

De gav honom lite större armbågsrum och såg hoppfullt på honom, ungefär så som en man som har trubbel med motorn och inte vet ett dugg om bilar kan tänkas se på en bilreparatör. Men Ben märkte inte deras blickar. Han var helt koncentrerad på den uppgift han hade framför sig.

”Ge mig granaten”, sa han, ”och blåslampan.”

Bill gav honom den avsågade vinggranaten. Den var ett minne från kriget. Zack hade hittat den på femte dagen efter att han och resten av general Pattons armé gått över floden och trängt in i Tyskland. En gång i världen, när Bill fortfarande var en mycket liten pojke och George fortfarande måste använda blöjor, hade deras far använt den som askfat. Men sedan hade han slutat röka, och vinggranaten hade försvunnit. Bill hade hittat den längst in i garaget bara en vecka tidigare.

Ben satte fast vinggranaten i Zacks skruvstäd och drog åt ordentligt och sedan räckte Beverly honom blåslampan. Han stoppade handen i fickan, tog upp ett silverdollarmynt och lät det falla ner i den provisoriska smältdegeln. Det gav ifrån sig ett ihåligt ljud.

”Så det var din far som gav dig de där?” frågade Beverly.

”Ja”, svarade Ben, ”men jag minns honom inte särskilt bra.”

”Är det säkert att du vill avstå den till det här?”

Han såg på henne och log. ”Ja”, svarade han.

Hon log tillbaka. Det var belöning nog för Ben. Om hon lett två gånger mot honom skulle han gladeligen ha gjort tillräckligt med silverkulor för att peppra ner en hel pluton varulvar. Han såg snabbt åt sidan. ”Okej”, sa han. ”Då kör vi, då. Inga problem. Lätt som en plätt alltsammans, väl?”

De nickade tveksamt.

När Ben många år senare berättade allt detta, tänkte han: Nu för tiden kan en grabb bara gå in i affären och köpa en flaskgasbrännare … eller också har hans pappa en i sin verkstad.

Men 1958 hade man inte tillgång till sådana moderna bekvämligheter; Zack Denbrough hade en stor tankbehållare som gjorde Beverly nervös. Ben märkte att hon var nervös och skulle gärna ha velat säga åt henne att inte vara orolig, men var rädd att han inte skulle kunna hålla rösten stadig.

”Var inte orolig”, sa han till Stan som stod bredvid henne.

”Vadå?” frågade Stan, såg på honom och blinkade muntert.

”Var inte orolig.”

”Jag är inte ett dugg orolig.”

”Jag tyckte det verkade så. Så jag ville gärna tala om för dig att den här grejen är helt riskfri. Om du var det. Orolig, alltså.”

”Är du riktigt frisk, Ben?”

”Jag mår toppen”, muttrade Ben. ”Ge mig tändstickorna, Richie.”

Richie gav honom ett tändsticksplån med avrivningsstickor. Ben vred om ventilen på tanken och tände en sticka under blåslampans munstycke. Det smällde till och en klart lysande låga i blått och apelsinfärgat flammade fram. Bill ställde in lågan så att han fick en blå rand och började hetta upp vinggranaten i botten.

”Har du tratten klar?” frågade han Bill.

”Här i näven”, svarade Bill och gav honom den hemmagjorda tratt som Ben hade gjort tidigare. Dess smala ände passade nästan exakt in i hålet i gjutformen. Och det hade Ben åstadkommit utan att ta ett enda mått. Bill hade blivit häpen, för att inte säga direkt paff, men inte vetat hur han skulle uttrycka sin häpnad utan att göra Ben generad.

Nu när han var helt uppslukad av det han sysslade med kunde Ben lättare tala till Beverly – han kunde till och med åstadkomma samma torra, avklippta tonfall som kirurgen använder när han tilltalar en sköterska under en operation.

”Du är den av oss som är stadigast på handen, Bev. För in tratten i hålet. Men ta på dig en handske så du inte bränner dig.”

Bill gav henne en av sin fars arbetshandskar och hon förde in tratten i hålet i gjutformen. Ingen sa ett ord. Väsandet från blåslampans låga verkade onaturligt starkt i tystnaden. De såg på den, med ögon så kisande att de nästan blundade.

”Vöh-vöh-vänta lite”, sa Bill plötsligt och skyndade in i villan. Någon minut senare var han tillbaka igen med ett par billiga Turtle Wraparound-solglasögon, som legat och långletts i en kökslåda i minst ett år. ”B-b-bäst du t-t-tar på dig de här, Höstacken”, sa han.

Ben tog emot dem, flinade glatt och tog dem på sig.

”Är det inte självaste Fabian?” sa Richie. ”Eller Frankie Avalon eller någon av de där degosarna i ’Bandstand’?”

”Fan ta dig, Storkäften”, sa Ben, men kunde ändå inte låta bli att börja fnittra. Blotta tanken på att han skulle kunna likna Fabian eller någon av hans gelikar var ju helt galen. Lågan flämtade lite och han blev allvarlig igen och koncentrerade sig på nytt.

Två minuter senare lämnade han över blåslampan till Eddie, som höll den försiktigt med sin användbara hand. ”Klart nu”, sa han till Bill. ”Ge mig den andra handsken. Kvickt som ögat!”

Bill gav honom arbetshandsken. Ben satte på sig den, höll vinggranaten med sin behandskade hand och vred på skruvstyckshandtaget med den andra.

”Håll stadigt nu, Bev”, sa han.

”Det gör jag redan, så vänta inte på mig!” replikerade hon snabbt.

Ben lutade vinggranaten över tratten. De andra såg storögt på hur en liten rännil av smält silver rann över från den ena behållaren till den andra. Ben var mycket noga och spillde inte en droppe. Och för ett ögonblick kände han sig som en annan människa. Det var som om han såg allt förstorat genom en väldig vit glöd. I det ögonblicket var han inte den triste tjockisen Ben Hanscom, som gick i träningströjor för att dölja sin mage och sina pattar; just då kände han sig som Tor, som smidde åskdån och blixtar i gudarnas smedja.

Och sedan var den känslan borta igen.

”Okej då”, sa han. ”Nu måste jag hetta upp silvret igen. Kan någon föra in en spik eller något sådant genom pipen på tratten innan det flytande silvret stelnar där inne?”

Stan gjorde som han sa.

Ben klämde fast vinggranaten i skruvstycket igen och tog över blåslampan från Eddie.

”Okej då”, sa han. ”Och så tvåan.”

4

Tio minuter senare var allt klart.

”Och vad gör vi nu?” undrade Mike.

”Nu spelar vi Monopol en timme”, sa Ben, ”medan de stelnar i formarna. Och sedan slår jag upp dem med en mejsel längs de prickade linjerna och därmed är saken klar.”

Richie tittade nervöst på det spruckna glaset på sin Timex, som fått utstå så mycket men envist tickat vidare. ”När kommer dina föräldrar hem, Bill?” frågade han.

”T-t-tidigast vid tio-halvelvatiden”, svarade Bill. ”D-d-de kör med d-d-dubbla filmer på Ah-ah-ah…”

”Aladdin”, sa Stan.

”Just. Och efteråt t-t-tar de sig alltid en stilla p-p-pizza någonstans. N-n-nästan alltid, i varje fall.”

”Så vi har god tid på oss”, sa Ben.

Bill nickade.

”Då går vi väl in, då”, sa Bev. ”Jag lovade att ringa hem, nämligen, och skulle gärna vilja ha den saken avklarad. Men ni måste vara tysta när jag ringer. Han tror att jag är på Medborgarhuset och får lift hem därifrån.”

”Men vad händer om han själv kör dit tidigare för att hämta dig?” frågade Mike.

”Då”, svarade Beverly, ”kan jag räkna med att det blir ett sjuhelsikes bråk.”

Jag lovar att beskydda dig, Beverly, tänkte Ben. Och en dagdröm växte fram för hans inre syn, en dagdröm med ett slut så underbart att han ryste till. Den började med att Bevs far satte i gång med att råskälla på henne och en massa sådant (inte ens i en dagdröm kunde han över huvud taget föreställa sig hur svår Bevs far faktiskt kunde vara mot henne). Men då ställde sig Ben beskyddande framför henne och sa åt Marsh att sluta med det där.

Försök inte hindra mig att uppfostra min dotter, för då har du bara trubbel att vänta, tjockis.

Men den normalt stillsamme bokälskaren Hanscom kan förvandlas till en rasande tiger när han blir upprörd. Med tungt vägande allvar säger han nu till Al Marsh: Tänker ni ge er på henne, måste ni slå ner mig först.

Marsh tar ett par steg framåt … men hejdas av glimten av stål i Hanscoms blick.

Det här ska du få ångra, mumlar han, men det märks tydligt att all kamplusten har runnit ur honom. Trots allt är han ändå bara en papperstiger.

Det tror jag faktiskt inte, säger Hanscom med ett tunt Gary Cooper-leende, och Beverlys far slinker undan med svansen mellan benen.

Vad tog det åt dig, Ben? utbrister Bev, men hennes ögon glänser och är fulla av stjärnor. Du såg ju ut som om du kunde ha dödat honom!

Dödat honom? säger Hanscom och Gary Cooper-leendet dröjer fortfarande kvar kring hans läppar. Ingen fara, flickan min. Må så vara att han är en riktig kusling, men samtidigt är han ju ändå din far. Jag kunde kanske ha gett honom en omgång, men i så fall bara därför att jag automatiskt blir lite het på gröten om någon bär sig illa åt mot dig på något sätt. Du förstår?

Då slår hon armarna om honom och kysser honom (på läpparna! på LÄPPARNA!). Jag älskar dig, Ben, snyftar hon. Han känner hur hennes små bröst pressas hårt mot hans bröstkorg …

Han skälvde till lite och skakade mycket motvilligt av sig denna ljusa och fruktansvärt klara inre bild. Richie stod i dörröppningen och frågade om han tänkte komma, och Ben upptäckte att han var alldeles ensam i verkstaden.

”Visst”, sa han och började röra på sig. ”Jag kommer nu.”

”Du börjar visst bli senil, gamle Höstacken”, sa Richie när Ben gick ut genom dörren, men klappade samtidigt Ben på axeln. Ben småflinade mot honom och hakade för ett ögonblick ena armbågen runt Richies nacke.

5

Det visade sig att Beverlys pappa inte var något problem. Han hade kommit sent hem från jobbet, talade hennes mamma om i telefonen, somnat framför teven och bara vaknat till så pass att han kunde gå direkt i säng.

”Och du får alltså lift hem, Bevvie?”

”Jadå. Bill Denbroughs pappa kör oss hem, hela bunten.”

Mrs Marshs röst lät plötsligt orolig. ”Du är väl inte ute och har träff med någon, Bevvie?” frågade hon.

”Så klart inte”, svarade Beverly och såg in genom den välvda öppningen mellan den mörka hallen, där hon talade i telefonen, och den upplysta matsalen, där de andra satt vid Monopolspelet. Men jag skulle önska att jag var det. ”Inga pojkar för min del, vet du väl. Men de har en lista man kan skriva på här, och varje kväll kör någon mamma eller pappa alla som är här hem.” Så mycket var i alla fall sant. Resten var en lögn så skriande att hon kände hur hon rodnade där ute i mörkret.

”Fint”, sa hennes mamma. ”Jag ville bara försäkra mig om att det var så. För om din far kom på dig med att ha träffar med pojkar vid din ålder skulle han alldeles galen.” Och närmast som ett litet tillägg fortsatte hon: ”Och det skulle jag också.”

”Och det vet jag mycket väl”, svarade Bev, fortfarande med blicken riktad ut mot vardagsrummet. Visst visste hon det, men här var hon nu lik förbaskat, tillsammans med inte en utan sex pojkar i ett föräldrafritt hus. Ben såg nervöst på henne, och hon sände i väg en leende liten hälsning till honom. Han rodnade men besvarade den lilla hälsningsviftningen.

”Är någon av dina små väninnor där?”

Vilka då väninnor, mamma?

”Jo, Patty O’Hara är här. Och Ellie Geigen, tror jag. Hon är och spelar shuffleboard nere på bottenvåningen.” Hon skämdes över att hon hade så lätt för att ljuga för modern. Önskade att det varit fadern hon talat med i stället; då skulle hon ha varit mer rädd men mindre skamsen än nu. Förmodligen var hon väl ingen riktigt fin och bra flicka.

”Mamma, jag älskar dig”, sa hon.

”Detsamma, detsamma, Bev.” Modern var tyst ett ögonblick och fortsatte sedan: ”Men var försiktig. Det står i tidningen att vi kan ha fått ännu ett offer här. En pojke som heter Patrick Hockstetter. Han är i varje fall försvunnen. Kände du honom, Bevvie?”

Hon blundade ett ögonblick. ”Nej, mamma”, sa hon sedan.

”Ja … hej så länge, då.”

”Hej då, mamma.”

Och sedan gick hon in till de andra och satte sig vid bordet och de spelade Monopol i en timme. Stan var i särklass bäste man på plan.

”Vi judar är sagolikt bra på att tjäna pengar”, sa Stan och placerade ut ett hotell på Atlantic Avenue och ytterligare två små gröna hus på Ventnor Avenue. ”Det vet ju alla.”

”Förvandla mig till jude illa kvickt, gode Jesus”, sa Ben genast och alla skrattade. Stackars Ben var nästan ruinerad.

Beverly kastade då och då en blick på Bill tvärs över bordet och såg på hans rena händer, de blå ögonen, det vackra röda håret. Medan han satt och flyttade den lilla silverkängan han använde som spelpjäs runt spelplanen tänkte hon: Om han tog mig i handen skulle jag säkert bli så glad att jag dog. Det kändes som om ett varmt ljus glödde till inne i hennes bröst och hon log hemlighetsfullt ner mot sina händer.

6

Kvällens klimax blev nästan en antidito. Ben tog ner ett av Zacks stämjärn från hyllan, satte det mot gjutformarna och slog upp dem med hjälp av en hammare. De öppnade sig lätt och villigt och två små silverkulor föll ur. På den ena skymtade en del av ett datum: 925. Den andra hade några våglinjer som Beverly misstänkte måste vara rester av frihetsgudinnans hår. För ett ögonblick såg de bara på dem utan ett ord och sedan tog Stan upp den ena.

”Rätt liten”, sa han.

”Det var stenen i Davids slunga också, när han ställde upp mot Goliat”, sa Mike. ”Nog tycker jag att de är rätt imponerande.”

Ben kom på sig med att nicka. För det tyckte han också.

”Så då är allt k-k-klart nu då?” frågade Bill.

”Allt klart”, sa Ben. ”Ta emot.” Och han kastade den andra kulan till Bill, som blev så häpen att han nästan tappade den.

De båda projektilerna gick laget runt. Allesammans skärskådade de dem noga, förundrades över deras rundade former, deras tyngd, deras existens. När de kom tillbaka till Ben tog han dem i handen och såg sedan på Bill. ”Vad gör vi med dem nu?” frågade han.

”G-g-ger dem till B-beverly.”

”Nej!”

Han såg på henne och hans min var vänlig, men samtidigt allvarlig och bestämd. ”M-m-men Bev”, sa han, ”v-v-vi har ju söh-söh-snackat igenom d-d-detta redan, och …”

”Visst”, sa hon, ”och jag lovar att skjuta de där fanskapen när tiden är inne. Om den någonsin blir inne. Det enda som händer blir väl att Det tar livet av oss allesammans, men jag lovar att göra mitt bästa. Men hem tar jag dem inte. Risken finns ju att

(pappa)

någon av mina föräldrar kan hitta dem. Och då är det kokta fläsket stekt.”

”Har du inget hemligt gömställe, då?” undrade Richie. ”Jag har en fyra, fem stycken.”

”Jag har ett hemligt ställe jag också”, sa Beverly. Det utgjordes av en liten reva längst ner i hennes resårmadrass, där hon ibland förvarade cigaretter, seriehäften och på sista tiden också film- och modetidskrifter. ”Men det är inte tillräckligt säkert för en sådan här sak. Så du får ta hand om dem så länge, Bill. Tills tiden är mogen.”

”Okej då”, sa Bill lugnt, och i samma ögonblick dök det upp rörliga ljus på uppfarten. ”M-m-milda makter, de är r-r-redan höh-höh-hemma”, utbrast han. ”K-k-kvickt härifrån!”

De hade just hunnit sätta sig kring bordet igen när Sharon Denbrough öppnade köksdörren.

Richie rullade med ögonen och mimade hur han torkade svett ur pannan och alla de andra skrattade gott. Richie hade släppt av en riktig brakare.

Ett ögonblick senare kom hon in till dem. ”Din pappa sitter i bilen och är klar att köra dina vänner hem, Bill”, sa hon.

”O-o-okej, mamma”, svarade Bill. ”V-v-vi var ändå nästan f-f-färdiga.”

”Och vem vann?” frågade Sharon och log klarögt mot Bills små vänner. Den där flickan skulle säkert komma att se mycket bra ut som vuxen, tänkte hon. Hon misstänkte att om så där ett eller ett par år skulle man få börja tänka på förkläden och sådant, om det nu skulle börja komma flickor med i de tidigare rena pojkgängen. Men än behövde man säkert ändå inte oroa sig för att könet skulle sticka upp sitt otäcka huvud.

”D-d-det var Stan som vöh-vöh-vann”, sa Bill. ”J-j-judar är vöh-vöh-väldigt skarpa på att tj-tj-tjäna pengar.”

”Men Bill, då!” utbrast hon … och såg sedan häpet oförstående på dem där de formligen tjöt av skratt, också Stan. Häpnaden övergick i något som kändes som ett slags rädsla (men den saken nämnde hon ingenting om till sin make sedan de gått och lagt sig). Men det hade funnits en känsla i luften där inne, som statisk elektricitet, men på något sätt mycket starkare, mycket mer skrämmande. Det kändes som om hon skulle få en hård stöt bara hon rörde vid något av barnen där. Vad hände med dem? tänkte hon bestört, och öppnade kanske rent av munnen för att ställa en fråga i den stilen. Men sedan sa Bill att han ångrade det han sagt (men fortfarande med samma infama glimt i ögat) och Stan sa att det gjorde ingenting, det var bara ett skämt som de körde med då och då, och själv blev hon alltför förvirrad för att kunna säga något alls.

Men hon kände sig lättad när de andra barnen hade gett sig i väg och hennes egen förbryllande, stammande son hade gått till sitt rum och släckt ljuset.

7

Dagen då Förlorargänget slutligen mötte Det i kamp ansikte mot ansikte, dagen då Det var nära att slita ut Ben Hanscoms tarmar för att kanske använda dem som strumpeband senare, var den tjugofemte juli 1958. Det var en tryckande het och kvalmig och stilla dag. Ben mindes vädret den dagen mycket väl; det hade varit värmeböljans sista dag. Dagen därpå hade varit den första i en lång period av svalt och mulet väder.

De kom till Neibolt Street 29 vid tiotiden på morgonen, Bill på Silver med Richie där bak, och Ben med sina fylliga skinkor svällande över på båda sidor om Raleighens saggande sadel. Bev kom cyklande Neibolt Street ner på sin flickcykel av märket Schwinn, och hennes röda hår hölls tillbaka från pannan av ett grönt band. I gengäld fladdrade det fritt bakom henne. Mike kom ensam, och så där en fem minuter senare kom Stan och Eddie gående tillsammans.

”H-h-hur är det med a-a-armen, Eh-eh-eddie?”

”Inte så farligt. Gör ont om jag råkar hamna på den sidan när jag sover bara. Har du grejerna med dig?”

Det låg ett bylte svept i segelduk i Silvers cykelkorg. Bill tog upp det och vecklade ut segelduken. Sedan gav han slangbellan till Bev, som grimaserade lite men tog emot den utan ett ord. Byltet innehöll också en liten sackarinask. Bill öppnade den och visade upp de båda silverkulorna. De såg tyst på kulorna där de stod tätt tillsammans på den skalliga gräsmattan vid huset Neibolt Street 29 – en gräsmatta som tycktes innehålla bara ogräs och ingenting annat. Bill, Richie och Eddie hade ju sett huset tidigare, men det hade inte de andra, och de såg sig nyfiket omkring.

Fönstren ser ut som ögon, tänkte Stan och förde handen till pocketboken han hade i bakfickan. Rörde vid den för att få tur. Han bar den där boken med sig nästan överallt – det var Guide to North American Birds av M. K. Handey. De ser ut som smutsiga blinda ögon.

Det stinker, tänkte Beverly. Jag känner stanken – men inte med näsan, inte direkt.

Och Mike tänkte: Det känns som den gången där ute där järnverket hade legat. Samma känsla som där … som om Det bjöd oss att stiga på.

Ja, nog är detta ett av Dets tillhåll alltid, tänkte Ben. Ett av de ställen i stil med Morlockhålen, där Det passerar ut och in. Och Det vet att vi är här ute. Det väntar på att vi ska komma in.

”Är n-n-ni föh-föh-fortfarande med på d-d-det här allesammans?” frågade Bill.

De såg på honom allihop, bleka och allvarliga. Inget nej från någon. Eddie trevade efter inhalatorn, fick upp den ur fickan och flämtade i sig en stor dos av innehållet.

”Ge mig lite också”, sa Richie.

Eddie såg förvånat på honom och väntade på poängen.

Richie sträckte fram handen. ”Jag skojar inte, Jake”, sa han. ”Kan jag få lite jag också?”

Eddie ryckte på den oskadade axeln – en underlig, sned gest – och räckte över inhalatorn. Richie fyrade av en dos och andades djupt. ”Jag behövde faktiskt en slurk”, sa han och lämnade tillbaka inhalatorn. Han hostade lite, men hans blick var lugn och allvarlig.

”Kan jag få lite jag med?” frågade Stan.

Och sålunda tog de allesammans i tur och ordning en styrkedos ur Eddies inhalator. När den kom tillbaka till honom igen körde Eddie ner den i bakfickan. Munstycket stack upp lite. Och sedan vände de sig om och tog en ny titt på huset.

”Bor det någon alls vid den här gatan?” undrade Bev med låg röst.

”Inte i den här änden”, sa Mike. ”Inte numera. Bara lodisarna som stannar ett tag och sedan tjuvåker vidare med godstågen.”

”Och de kan ju inte se någonting”, sa Stan. ”Så de går säkra. Åtminstone de flesta.” Han såg på Bill. ”Kan det finnas några vuxna som kan se Det, tror du, Bill?”

”D-d-det vet j-j-jag inte”, svarade Bill. ”M-m-men det möh-möh-måste väl finnas n-n-några.”

”Vore skönt att träffa någon i så fall”, sa Richie dystert. ”För det här är ju faktiskt inte något jobb för barnungar, om ni förstår vad jag menar.”

Bill förstod. Varenda gång ”The Hardy Boys” råkade i trubbel fanns Fenton Hardy alltid till hands för att klara dem ur knipan. Samma sak med Rick Brants pappa Hartson i ”Rick Brant Science Adventures”. För hellskotta, till och med en flickdetektiv som Kitty Drew hade ju en pappa som alltid dök upp i sista ögonblicket om skurkarna band henne och kastade ner henne i en gammal övergiven gruva eller något sådant.

”Vi borde ha haft en vuxen med”, sa Richie och såg på det stängda huset med dess flagnande målning, dess smutsiga fönster och dess skuggfyllda veranda. Han suckade trött. Ett ögonblick kände Ben hur de allesammans vacklade i sin beslutsamhet.

Men sedan sa Bill: ”K-k-kom över h-h-hit och t-t-ta en titt på det höh-höh-här.”

De gick bort till verandans vänstra kant, där kortsidan var lossliten. De taggiga, vildvuxna rosorna stod fortfarande kvar … och de som Eddies spetälske hade rört vid när den tog sig ut var fortfarande svarta och döda.

”Så de blev så där bara Det rörde vid dem?” undrade Beverly förskräckt.

Bill nickade. ”Är n-n-ni fast böh-böh-beslutna, alle man?” frågade han.

Det var tyst ett ögonblick. För de var inte fast beslutna. Inte ens fast de kunde läsa i Bills ansikte att han i nödfall skulle fortsätta utan dem var de helt säkra på sig själva. Dessutom kunde man ju också avläsa ett slags skamsenhet i Bills ansikte. För som han själv sagt redan tidigare hade George ju inte varit deras bror.

Men alla de andra, då, tänkte Ben. Betty Ripsom, Cheryl Lamonica, den där ungen Clements, Eddie Corcoran (kanske), Veronica Grogan … till och med Patrick Hockstetter. Det mördar ju barn, för helvete – barn!

”Jag hänger med, Big Bill”, sa han.

”Ja, för helvete”, sa Beverly.

”Så klart”, sa Richie. ”Du tror väl inte vi tänker låta dig ha allt det roliga ensam, din jäkla stammis?”

Bill såg på dem med tungt arbetande strupe och nickade sedan och lämnade den lilla plåtasken till Beverly.

”Är du säker på att det här blir bäst, Bill?”

”Spik-söh-söh-säker.”

Hon nickade, på en gång skrämd av sitt ansvar och lycklig över hans tillit. Hon öppnade asken, tog fram de båda rännkulorna och stoppade ner den ena i jeansens högra framficka. Den andra svepte hon in i slang­bellans slunga, tog ett fast grepp om den och bar sedan slangbellan hängande i slungan. Hon kände hårdheten hos kulan som hon höll i sin knutna näve, kände hur den först kändes kall och sedan blev allt varmare.

”Då kör vi väl nu”, sa hon, med en röst som inte var helt stadig. ”Bäst att komma i väg innan man backar ur.”

Bill nickade och såg sedan forskande på Eddie. ”Är det s-s-säkert att du köh-köh-klarar det här, Eddie?” sa han.

Eddie nickade. ”Klart jag klarar det”, sa han. ”Förra gången var jag ensam. Men den här gången har jag ju hela gänget med mig. Det är ju en helt annan sak!” Han såg på dem och log lite blekt. Han verkade blyg och ömtålig och nästan vacker.

Richie dunkade honom i ryggen. ”Rätt så, señor”, sa han. ”Om någon komma för att stjäla señors inhalator, vi honom dödar ihjäl. Och vi honom dödar långsamsakta.”

”Du är verkligen jättehemsk, Richie”, fnittrade Beverly.

”In under vöh-vöh-verandan”, sa Bill. ”Alla b-b-bakom mig. S-s-sedan vidare in i köh-köh-källaren.”

”Men om du går först och den där saken kastar sig över dig, vad gör jag då?” frågade Beverly. ”Skjuter rätt igenom dig?”

”Om d-d-du blir så illa töh-töh-tvungen, ja”, sa Bill. ”M-m-men du k-k-kan ju pöh-pöh-pröva med att g-g-gå upp bredvid m-m-mig först.”

Richie skrattade våldsamt.

”Och om v-v-vi blir tvungna l-l-letar vi igenom hela j-j-jäkla köh-köh-kåken”, sa Bill och ryckte på axlarna. ”F-f-fast det kan ju töh-töh-tänkas att vi inte höh-höh-hittar någonting alls.”

”Tror du verkligen det?” frågade Mike.

”Nej”, svarade Bill avhugget. ”Det är höh-höh-här.”

Ben var också säker på den saken. Huset vid Neibolt Street 29 verkade inneslutet i ett giftigt hölje. Ett hölje som man inte kunde se … men väl känna. Han slickade läpparna.

”Alla köh-köh-klara?” frågade Bill.

De såg på honom allesammans.

”Alla klara, Bill”, sa Richie.

”D-d-då går vi in, då”, sa Bill. ”Och h-h-håll dig alldeles b-b-bakom mig, B-beverly.” Och därmed gick han ner på händer och knän och kröp fram mellan de döda rosenbuskarna och in under verandan.

8

De ryckte fram i följande ordning: Bill, Beverly, Ben, Eddie, Richie, Stan och Mike. Löven under verandan krasade och gav ifrån sig en sur och gammal lukt. Ben rynkade på näsan. Hade han någonsin tidigare känt en sådan lukt från vissna blad? Knappast. Och plötsligt slogs han av en obehaglig tanke. De luktade så som han föreställde sig att en mumie borde lukta omedelbart efter att dess upptäckare har öppnat kistan – allt bara damm och sur gammal garvsyra.

Bill var framme vid det förstörda källarfönstret och tittade in i källaren. Beverly dök upp bredvid honom. ”Ser du något?” frågade hon.

Bill skakade på huvudet. ”M-m-men det böh-böh-behöver inte betyda att d-d-det inte finns n-n-något där”, sa han. ”Där har d-d-du förresten köh-köh-kolhögen som R-r-richie och jag använde n-n-när vi tog oss ut.”

Ben tittade fram mellan dem och såg kolet där inne. Han började känna sig inte bara rädd utan också upphetsad, och han var tacksam för den känslan, instinktivt medveten om att den kanske kunde bli ett stridsmedel. Att se den där kolhögen var lite i stil med att med egna ögon få skåda något vida berömt, som man tidigare bara läst eller hört talas om.

Bill vände sig om och gled in genom fönsteröppningen. Beverly gav Ben slangbellan och slöt hans hand över slungan och kulan som var invirad i den. ”Jag vill ha tillbaka den i samma sekund jag är nere”, sa hon. ”I samma sekund.”

”Ska bli.”

Hon gled in genom öppningen, lätt och smidigt. Och åtminstone Ben upplevde ett himlastormande ögonblick när hennes blus drogs upp ur jeansen och han såg hennes släta vita mage. Och sedan följde den pirrande njutningen när han lämnade tillbaka slangbellan och deras händer möttes.

”Nu har jag den. Din tur nu.”

Ben svängde runt och började slingra sig in genom öppningen. Egentligen borde han ju ha förstått vad som skulle hända; faktiskt var det ju direkt oundvikligt. Men han fastnade alltså. Rumpan förenade sig med källarfönstrets rektangulära fönsterkarm så att han inte kom ur fläcken. Han försökte kämpa sig ut och insåg med fasa att det kanske skulle gå, men att risken var stor att hans byxor – och kanske kalsongerna också – skulle åka ända ner till knäna om han gjorde det. Och där skulle han då hamna med sitt väldiga arsle rätt i ansiktet på flickan han älskade.

”Kvicka på!” sa Eddie.

Ben tryckte bistert på med båda händerna. Ett ögonblick var han fast där han satt, men sedan ploppade hans akter in genom öppningen. Blåjeansen veckade sig plågsamt upp i skrevet och klämde åt ballarna ordentligt. Fönsteröppningens överdel sköt upp hans skjorta ända upp till skulderbladet. Och därmed var det magens tur att fastna.

”Dra in kistan, Höstacken!” manade Richie hysteriskt fnittrande. ”Det är allt säkrast att du drar in den ordentligt, för annars blir vi tvungna att skicka i väg Mike efter hans pappas kedjevinsch så vi får dig utvevad här­ifrån.”

”Pip-pip, Richie”, sa Ben mellan sammanbitna tänder och drog in magen för allt vad han var värd. Han tog sig fram en liten bit, men sedan blev det stopp igen.

Han vred huvudet så gott det gick och kämpade mot paniken och cellskräcken. Han var ljust svettröd i ansiktet. Den sura lukten från bladen hängde tung och fastklibbad i hans näsborrar. ”Bill!” ropade han. ”Kan ni dra ut mig?”

Han kände hur Bill grep tag om hans ena vrist och Beverly om den andra. Han drog in magen på nytt, och i nästa ögonblick kom han intumlande genom öppningen. Bill tog emot honom och de var nära att falla båda två. Han undvek att se på Bev. Så generad som han kände sig just då hade han aldrig känt sig i hela sitt liv tidigare.

”Inga s-s-skador, g-g-grabben?”

”Inte på några ädlare delar.”

Bill skrattade nervöst. Beverly stämde in och sedan lyckades Ben skratta lite han också, trots att det skulle komma att ta år innan han kunde se något ens avlägset roligt i det som hände den gången.

”Hallå där nere!” ropade Richie neråt. ”Eddie behöver hjälp, är ni klara att ta emot?”

”O-o-okej.”

Bill och Ben placerade ut sig nedanför fönstret. Bill grep tag i Eddies ben alldeles ovanför knäna.

”Försök se er för lite grann”, sa Eddie i grälsjukt nervös ton. ”Tänk på att jag är väldigt kittlig.”

”Ramon verkligt vara väldigt kittlig, señor”, kom Richies röst där upp­ifrån.

Ben lade armen om Eddies midja och försökte undvika att röra vid gipset och mitellan. Tillsammans manövrerade han och Bill ner Eddie genom källarfönstret som om han varit ett lik. Eddie ropade till lite vid ett tillfälle, men det var allt.

”Eh-eh-eddie?”

”Ingen fara”, sa Eddie. ”Det kändes knappt.” Men stora svettdroppar hade brutit fram på hans panna och han andades med korta, raspande andetag. Hans blick pilade hit och dit i källaren.

Bill tog ett par steg bakåt igen. Beverly stod tätt intill honom med slangbellan redo för skott, med klykan i ena handen och slungan i den andra. Hennes blick svepte hela tiden hit och dit genom källaren. Näste man ner var Richie, som följdes av Stan och Mike, och alla tre rörde de sig med denna mjuka smidighet som Ben avundades dem så djupt. Och sedan var de nere allesammans, nere i denna källare där Bill och Richie hade sett Det bara en månad tidigare.

Det var dunkelt där nere, men inte mörkt. Ett slags skymningsljus trängde in genom fönstren och lägrade sig över jordgolvet. Ben tyckte att källaren verkade stor, nästan för stor, som om han stod inför en optisk illusion av något slag. Dammhöljda bjälkar korsade varandra över deras huvuden. Pannans rör var mer eller mindre genomrostade. Något slags trasor av smutsigt vitt tyg hängde ner från vattenledningarna i smutsiga slingor. Och lukten kändes tydligt där också. En smutsgul lukt. Nog är Det här, alltså, tänkte Ben.

Bill började gå mot trappan och de andra föll in bakom honom. Framme vid trappans fot hejdade han sig och kastade en blick in under den, förde in den ena foten och drog och sparkade ut något som låg där inne. De såg på fyndet under tystnad. Det var en vit clownhandske, randig av smuts och damm.

”V-v-vi går upp”, sa han.

De gick uppför trappan och kom ut i ett smutsigt kök. En enkel köksstol med rak rygg stod övergiven mitt ute på den buckliga korkmattan som täckte golvet. Det var hela möblemanget. I ett hörn låg några tomma flaskor och Ben skymtade ytterligare flaskor i skafferiet. Han kände lukten av sprit, vin och gammal unken cigarettrök. Det var dessa lukter som dominerade där inne, men den där andra lukten fanns där den också. Och den blev hela tiden allt starkare.

Beverly gick fram till skåpen och öppnade ett av dem. Och gav ifrån sig ett genomträngande skrik när en svartbrun råtta kom utfarande nästan rätt i ansiktet på henne. Den dunsade mot köksbänken med ett ploppande ljud och glodde på dem hela laget runt med sina svarta ögon. Fortfarande skrikande höjde Beverly slangbellan och förde slanggummit allt längre bakåt.

”NEJ!” röt Bill.

Hon vände sig mot honom, blek och förskräckt. Men sedan nickade hon och slappnade av, utan att ha skickat i väg silverkulan – men det föreföll Ben som om det varit mycket, mycket nära att hon gjort det. Hon tog långsamt några steg bakåt, törnade emot Ben och ryckte till. Han lade armen om henne och höll henne hårt.

Råttan kilade i väg längs köksbänkens hela längd, hoppade ner på golvet, pilade in i skafferiet och försvann.

”Den ville att jag skulle panga den”, sa Beverly med tunn röst. ”Att jag skulle göra av med hälften av min ammunition på den.”

”Precis”, sa Bill. ”L-l-liksom något i stil med FBI:s ö-ö-övningsbana i Qöh-qöh-quantico. D-d-där de har en g-g-gata d-d-där man f-får gå, och så d-dyker det upp möh-möh-målgubbar lite varstans. Och om m-m-man p-pangar ner n-någon hederlig medborgare och inte böh-böh-bara skurkar, så f-får man poängavdrag.”

”Jag klarar inte det här, Bill”, sa hon. ”Jag skulle bara förstöra alltsammans.” Hon räckte fram slangbellan, men Bill bara skakade på huvudet.

”Du m-m-måste, B-beverly!”

Plötsligt hörde de ett pipande läte från ett annat skåp.

Richie gick fram mot det.

”Gå inte för nära!” gläfste Stan. ”Det kan …”

Richie tittade in i skåpet och ett uttryck av vämjelse for över hans ansikte. Han slog igen skåpdörren med en smäll som ekade dött i det tomma huset.

”En kull med en massa ungar”, sa Richie och lät direkt illamående. ”Den största jag någonsin sett … antagligen den största som någon någonsin sett.” Han gned med handryggen över munnen. ”Det fanns hundratals där inne.” Han såg på dem och det ryckte lite i hans ena mungipa. ”Svansarna … de var alldeles hoptrasslade, Bill. Hopknutna med varandra.” Han gjorde en grimas. ”Som slingrande ormar.”

De såg mot skåpdörren. Ljudet var dämpat nu, men fortfarande hörbart. Råttor, tänkte Ben och såg på Bills kritvita ansikte och Mikes askgrå nuna där han stod bakom Bill. Alla är ju rädda för råttor. Och Det vet att vi är det.

”Höh-höh-häng med nu”, sa Bill. ”Här på Nöh-nöh-neibolt Street har man roligt nöh-nöh-nästan jämt.”

De fortsatte främre hallen fram, genom en atmosfär som stank av multnande puts och gammal urin. Här kunde de se ut på gatan genom de smutsiga fönsterrutorna och kolla in sina cyklar. Bevs och Bens stod och lutade sig mot sina stöd, medan Bills stöttade sig mot en förkrympt lönn. Ben hade en känsla av att deras cyklar stod tusen mil därifrån, som när man ser på något genom fel ände av en kikare. Den öde gatan med dess fläckar av asfalt här och var, den urblekta, blöta himlen, skramlet från ett lok som ran­gerades där ute … allt det där kändes som en dröm för honom, som hallucinationer. Det enda verkliga var den snuskiga och eländiga hallen med sina stanker och skuggor.

I ett hörn låg en hög mer eller mindre sönderslaget brunt glas – Rhein­goldflaskor det mesta. I det andra hörnet låg en blöt och bubblig porrbok. Omslaget visade en kvinna som stod lutad över en stol, med kjolen uppdragen där bak så att man såg översta delen av hennes nätstrumpor och de svarta trosorna. Ben tyckte inte att bilden var särskilt sexig, och inte heller kände han sig generad över att Bev skulle behöva se något sådant. Fukten hade fått kvinnans hy att gulna och skrynklat ihop papperet till krusigheter som blev till rynkor i kvinnans ansikte. Hennes liderliga blick hade förvandlats till en död horas grin.

(När Ben många år senare berättade detta ropade Bev till, så plötsligt att de andra ryckte till av överraskning – allesammans återupplevde de ju snarare historien än lyssnade till den. ”Det var hon!” skrek Bev. ”Mrs Kersh! Det var hon!”)

Medan Ben stod där och såg på boken blinkade den ung-gamla käringen på omslaget åt honom. Samtidigt viftade hon med ändan i en grovt sexuell invitation.

Ben vände bort blicken. Han kände sig kall i hela kroppen men svettades samtidigt.

Bill sköt upp en dörr åt vänster och de andra följde efter honom in i ett valvliknande rum, som en gång kanske fungerat som vardagsrum. Ett par gröna trosor hade hängts upp över lampan som hängde ner från taket. Liksom i källaren fick Ben också här ett intryck av att rummet verkade alldeles för stort, nästan lika långt som en godsvagn. Alldeles för långt för ett hus som var så litet som det här hade verkat utifrån.

Men det var ju just sett utifrån, sa en ny röst inom honom. Det var en glad och munter, gällt skrikande röst, och Ben insåg med plötslig visshet att det var Snåljåp själv han hörde, Snåljåp som talade till honom i någon vansinnig mental radio. Det vet du väl, Ben, att saker och ting alltid verkar vara mindre än de verkligen är när man ser dem utifrån?

”Försvinn”, viskade han.

Richie vände sig om och såg på honom. Hans ansikte var fortfarande spänt och blekt. ”Sa du något?” frågade han.

Ben skakade på huvudet. Rösten var borta. Det var en viktig sak, en bra sak. Men

(utanför)

dessutom hade episoden fått honom att förstå en sak. Nämligen att huset här var en alldeles särskild ort, ett slags station, ett av de ställen i Derry – kanske ett av många ställen – där Det kunde ta sig upp i överjorden. Detta stinkande ruttna hus, där allt på något sätt var fel. Det var inte bara det att det verkade för stort; vinklarna var fel, perspektivet tokigt. Ben stod alldeles innanför dörren mellan vardagsrummet och hallen och de andra rörde sig bort från honom över ett utrymme som nu verkade nästan lika stort som Bassey Park … men det var som om de blev större i stället för mindre när de avlägsnade sig. Golvet tycktes slutta och …

Mike vände sig om. ”Ben!” ropade han, och Ben såg oron i hans ansikte. ”Skynda på! Du håller på att sacka efter!” Det var nätt och jämnt Ben hörde det sista ordet. Det gled i väg som om de andra susade bort med ett snabbtåg.

Han blev plötsligt livrädd och började springa. Dörren bakom honom slog igen med en dämpad smäll. Han skrek högt … och något tycktes svepa fram genom luften alldeles bakom honom och fick hans skjorta att fladdra.

Han kastade en blick bakom sig, men såg ingen. Men det rubbade inte hans övertygelse om att det nyss hade funnits något där.

Till slut var han äntligen i fatt de andra. Han flämtade, hade tappat andan nästan helt och kunde ha svurit på att han sprungit närmare en kilometer … men när han såg sig om var vardagsrummets bakre vägg knappt en meter borta.

Mike tog honom i axeln så hårt att det gjorde ont.

”Nu skrämde du mig verkligen”, sa han. Richie, Stan och Eddie såg frågande på Mike. ”Han såg så liten ut”, sa Mike. ”Som om han var minst en kilometer borta.”

”Bill!”

Bill såg sig om.

”Vi måste hålla ihop ordentligt hela tiden”, flämtade Ben. ”Det här huset … det är som Lustiga huset på ett nöjesfält eller något sådant. Vi kan komma vilse om vi inte aktar oss. Och jag tror att Det vill att vi ska komma på avvägar från varandra. Vill få oss skilda åt.”

Bill såg ett ögonblick på honom, med läpparna som ett smalt streck. ”Helt r-r-riktigt”, sa han sedan. ”Vi höh-höh-håller nära kontakt. Ingen f-f-får lämna göh-göh-gruppen.”

De nickade instämmande, rädda och oroliga, tätt samlade utanför dörren till hallen. Stans hand trevade i bakfickan efter fågelboken. Eddie höll inhalatorn i ena handen, kramade den, lättade på greppet och kramade den igen, som en vekling på fyrtiofem kilo som försöker bygga upp sina muskler med en tennisboll.

Bill öppnade dörren och den visade sig leda in till en annan, smalare hall. Tapeterna, med ett mönster av rosor och älvor i gröna huvudbonader, hängde ner från den svamplika putsen i smutsiga revor. Gula fuktmärken bredde ut sig i åldriga ringar i taket. Ett skumhöljt ljusflöde föll in genom ett smutsigt fönster längst bort i hallen.

Plötsligt tycktes rummet de funnit förlängas. Taket steg och började sedan förminskas där uppe som en underlig raket. Dörrarna växte i kapp med taket, for upp som galningar. Älvornas ansikten förlängdes alltmer och blev främmande och underliga, med ögon som blödande svarta hål.

Stan skrek och slog händerna för ögonen.

”D-d-det är inte p-på röh-röh-riktigt!” ropade Bill högt.

”Men det är det!” skrek Stan tillbaka och pressade de små knytnävarna mot ögonen. ”Det finns visst på riktigt, och det vet du mycket väl. Herregud, jag tror jag blir tokig, för det här är ju inte klokt, det här är inte klokt …!”

”Töh-töh-TITTA, då!” röt Bill åt Stan, åt dem allesammans, och allt snurrade runt i Bens skalle när han såg Bill böja sig ner, dra ihop sig som en stålfjäder och plötsligt kasta sig rakt uppåt. Hans knutna vänstra näve träffade bara ett ingenting, träffade ingenting alls, men ändå hördes ett hårt krasande ljud. Damm och puts bolmade ut från en punkt där det inte längre fanns något tak … och sedan fanns det plötsligt ett. Hallen var bara en hall igen – smal och smutsig med lågt i tak, och väggarna höjde sig inte längre rätt upp i evigheten. Och på golvet stod Bill och såg på dem och gned sin blödande hand, som var mjölvit av puts. Och ovanför sig hade han ett tydligt märke som hans knutna näve hade satt i takets mjuka puts.

”Inte vöh-vöh-verkligt”, sa han till Stan, till dem allesammans. ”B-b-bara falskhet och sk-sk-sken. Som en höh-höh-halloweenmask.”

”Så kan du kanske se det, ja”, sa Stan dovt, med ansiktet präglat av skräck. Han såg sig omkring som om han inte längre var säker på var han befann sig. Ben hade känt en jublande triumf över Bills seger, men när han såg Stan och kände den sura lukt som trängde ut genom hans porer kom rädslan tillbaka med ny styrka. Det var uppenbart att Stan var nära att bryta samman. När som helst kunde han explodera i ren hysteri, börja skrika, kanske, och vad skulle hända då?

”Så kan du kanske se det”, upprepade Stan. ”Men om jag hade försökt mig på det där skulle det inte ha hänt något alls. För att … ja, du har din bror, Bill, men jag har ingenting alls.” Han såg sig omkring – först tillbaka mot vardagsrummet, där själva luften antagit en dystert brun färgton, så tät och dimmig att de knappt kunde se dörren de kommit in genom till hallen, som var ljus men samtidigt på något sätt mörk, på något sätt smutsig och oren, på något sätt helt igenom galen. Älvor gjorde glädjesprång på de multnande tapeterna under band av rosor. Solen lyste klart mot rutorna i fönstret längst bort i hallen, och Ben var säker på att de skulle få se döda flugor om de gick dit … mer sönderslaget glas … och vad mer? Skulle golvbräderna glida undan åt var sitt håll och låta dem falla ner i ett dött dunkel där trevande fingrar väntade på att fånga dem. Stan hade rätt, herregud, hur hade de kunnat ge sig in i Dets håla med bara ett par arma rännkulor av silver och en ynkans slangbella?

Han såg hur Stans panik flög vidare från den ena till den andra – som en gräsbrand som drivs på av en het vind vidgades den i Eddies blick, drog ner Bevs mun i en plågad flämtning, fick Richie att skjuta upp glasögonen med båda händerna och stirra omkring sig som om han hade en ond ande alldeles bakom sig.

De stod där ute vid flyktdriftens yttersta rand, och Bills maning att de måste hålla samman var nästan glömd. De hörde panikvindar blåsa med stormstyrka där inne mellan öronen. Som i en dröm hörde Ben biblioteksassistenten miss Davies läsa för de små: Vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro? Och han såg dem, såg de små, de små barnen, luta sig framåt med ansiktena stilla och allvarliga, såg deras blickar återspegla sagans ständigt lika fascinerande fråga: skulle monstret bli besegrat … eller skulle det få sig ett skrovmål?

”Jag har ju ingenting alls!” tjöt Stan Uris och såg så ytterligt liten ut, nästan liten nog att glida ner genom någon av sprickorna i hallens plankgolv som ett mänskligt brev. ”Du har din bror, Bill, men jag har ju ingenting alls!”

”D-d-det har du vöh-vöh-vöh-visst!” skrek Bill tillbaka. Han grep tag i Stan, och Ben kände sig säker på att han skulle slå till honom, och stönade inom sig: Nej Bill, inte så, det är Henrys metod, och om du gör det så dödar Det oss allesammans på direkten!

Men Bill slog inte till. I stället vände han bryskt Stan helt om och ryckte upp pocketboken ur Stans bakficka.

”Ge mig boken!” skrek Stan och började gråta. De andra stod där som bedövade och drog sig undan från Bill, vars ögon vid det här laget verkade nästan brinnande. Hans panna glödde som en lykta och han sträckte fram boken mot Stan som en präst som håller fram ett kors för att driva bort en vampyr.

”Du höh-höh-har ju d-d-dina f-f-föh-föh-föh…”

Han förde huvudet uppåt och senorna i hans hals avtecknade sig tydligt och adamsäpplet var som en pilspets som begravts i hans strupe. Ben uppfylldes av både rädsla och medlidande inför sin vän Bill Denbrough, men samtidigt fanns där också en stark känsla av strålande lättnad. Hade han verkligen tvivlat på Bill? Hade någon av dem gjort det? Åh Bill, säg det – du måste få fram det!

Och på något sätt lyckades Bill till slut: ”Du h-har ju dina FÖH-FÖH-FÖH-FÅGLAR! Dina FÖH-FÖH-FÅGLAR!”

Han lämnade tillbaka boken till Stan. Stan tog emot den och såg stumt på Bill. Det glimmade av tårar på hans kinder. Han grep så hårt om boken att fingrarna vitnade. Bill såg först på honom och sedan på de andra.

”Höh-höh-häng med nu”, sa han på nytt.

”Fungerar fåglarna då, tror du?” frågade Stan med låg och skrovlig röst.

”De funkade ju i vattentornet”, sa Bev till honom.

Stan såg osäkert på henne.

Richie klappade honom på axeln. ”Kom igen, Stangrabben”, sa han. ”Visa att du är en människa och inte en mus.”

”Det har jag redan visat”, sa Stan darrigt och torkade tårarna ur ansiktet med vänstra handen. ”För vad jag vet skiter möss aldrig på sig.”

De skrattade, och Ben kunde ha svurit på att han kände huset dra sig undan från dem, från ljudet av skratt. Mike vände sig om och utbrast: ”Det där stora rummet. Det vi just kom genom. Titta!”

Och de såg. Det var nästan svart där inne. Och det svarta var inte rök eller något slags gas – det var helt enkelt svarthet, en svärta som verkade nästan fast och solid. Luften där inne hade berövats allt sitt ljus. Svartheten tycktes vältra och slingra sig när de stirrade in i den, tycktes nästan smälta samman till ansikten.

”Kom igen”, sa Bill.

De vände ryggen åt det svarta och gick fram genom hallen. Där fanns tre dörrar, två med smutsiga vita porslinshandtag och den tredje med bara ett hål där dörrvredet hade suttit. Bill grep tag i det första handtaget, vred om det och sköt upp dörren. Bev ställde sig alldeles intill honom och höjde slangbellan.

Ben drog sig bakåt, medveten om att de andra gjorde detsamma; de trängdes bakom Bill som skrämda vaktlar. Dörren vette in till ett sovrum, tomt bortsett från en enda fläckig madrass. De rostiga gengångarna efter spiralerna i en resårmadrass som ingen längre sov i hade tatuerats in i madrassens gula hud. Utanför rummets enda fönster nickade och bugade ett bestånd solrosor.

”Här finns ingenting …”, började Bill, och i samma ögonblick började madrassen bukta och dra ihop sig i en jämn takt. Och sedan slets den plötsligt isär på längden och en svart, klibbig vätska började rinna ut, fläckade ner madrassen och rann vidare över golvet mot dörren i långa, repliknande rankor.

”Stäng dörren, Bill!” skrek Richie. ”Stäng den förbannade dörren!”

Bill slog igen dörren, såg på dem och nickade. ”Häng med nu”, sa han. Men i samma ögonblick som han rörde vid dörrvredet till nästa dörr, på den smala korridorens motsatta sida, höjdes ett fruktansvärt, surrande skrik ­innanför den tunna trädörren.

9

Till och med Bill ryggade tillbaka inför detta alltmer stegrade, omänskliga skri. Han kände sig som om det höll på att driva honom till vansinne och såg för sin inre syn en enorm syrsa innanför den där dörren, som en varelse från någon av de där filmerna där radioaktiv strålning har fått alla insekter att växa till jättar – som Början till slutet, till exempel, eller Den svarta skorpionen eller den där om jättemyrorna i kloakerna i Los Angeles. Han skulle inte ha kunnat fly ens om den där surrande, skrynkliga fasan hade brutit sönder dörrpanelerna och börjat smeka honom med sina stora, håriga ben. Han var vagt medveten om att Eddie stod alldeles bredvid honom och andades hackande och flämtande.

Skriket ökade hela tiden i tonhöjd, hela tiden med det där inslaget av insektssurr. Bill tog ytterligare ett steg tillbaka, och hans ansikte var helt vitt, ögonen tycktes vilja tränga ut ur sina hålor och munnen var bara som ett smalt, purpurrött sår nedanför näsan.

”Skjut det, Beverly!” hörde Ben sig själv ropa. ”Skjut det rätt genom dörren, skjut det innan det hinner ta oss!” Och solskenet som flödade in genom det smutsiga fönstret längst bort i korridoren var en massiv och feberbrinnande tyngd.

Beverly höjde slangbellan som i en dröm, medan det surrande skriket steg allt högre och högre och högre …

Men innan hon hunnit dra tillbaka slanggummit helt ropade Mike: ”Nej! Nej! Skjut inte, Bev! Det är ju inte klokt!” Och sedan började han otroligt nog skratta för full hals. Han gick fram till dörren, vred om det runda handtaget och öppnade dörren. Dörrkarmen var lätt uppsvälld och det gnisslade lite när dörren öppnades. ”Det är ju en älgbölare!” ropade han. ”Bara en älgbölare, en sådan där som man håller kråkorna borta med!”

Rummet var bara en tom låda. På golvet låg en Sternoburk med båda ändarna borttagna. Mitt i burken satt ett hårdspänt, hartsat snöre, hårt åtdraget och knutet genom hål som stansats i burkens sida. Och trots att det inte fanns minsta vindpust i rummet – det enda fönstret där inne var stängt och slarvigt förspikat, så att ljuset trängde in bara i små tunna strimmor här och var – så var det uppenbart att det surrande ljudet kom från burken.

Mike gick fram till den och gav den en rejäl spark. Den for in i ett hörn och upphörde att surra.

”Det var bara en älgbölare”, sa han i en ton som om han bad om ursäkt. ”Vi brukar sätta dem överst på fågelskrämmorna. Enkla grejer, men kråkorna går på dem. Men jag är ingen kråka.” Han såg på Bill, skrattade inte längre men log fortfarande. ”Visst är jag fortfarande rädd för Det – det lär vi väl vara allesammans – men samtidigt är jag säker på att Det går omkring och är skrajset för oss. Rätt ordentligt rent av.”

”P-precis vad jag också tror”, sa Bill och nickade.

De fortsatte korridoren fram till dörren längst ner, och när Ben såg Bill föra in ett finger i hålet där handtaget hade suttit kände han klart och tydligt att det var här det slutade, att inga nya otrevligheter väntade innanför denna dörr. Stanken var värre nu, och den där åsktunga känslan av två sinsemellan motsatta makter som virvlade kring dem var mycket starkare. Han såg på Eddie, med armen i band och inhalatorn i den användbara handen. Han såg på Beverly, som stod bredvid honom på andra sidan, vit i ansiktet, och höll upp slangbellan som om hon höll ett önskeben i handen. Blir vi tvungna att fly ska jag försöka beskydda dig, Beverly, tänkte han, och jag svär att göra mitt bästa.

Kanske anade hon rent av vad han tänkte, för hon vände sig mot honom och log lite pressat mot honom. Och Ben besvarade hennes leende.

Bill drog upp dörren. Gångjärnen gav ifrån sig ett gnisslande läte och tystnade. Rummet innanför var ett badrum … men det såg inte direkt normalt ut. Någon måste ha slagit sönder något här, var Bens första reaktion. Men inte en spritflaska … Utan vadå?

Ondskefullt glimmande vita skärvor och brottstycken låg utspridda överallt. Och plötsligt stod det klart för honom vad som hänt. Att detta var den här galenskapens ända som krönte verket. Han började skratta och fick sällskap av Richie.

”Någon har tydligen lagt av världens brakskit här”, sa Eddie, och Mike började fnittra och nicka med huvudet. Till och med Stan drog lite på smilbanden. Det var bara Bill och Beverly som verkade lika allvarliga fortfarande.

Det vita splittret över hela golvet var porslinsskärvor. Tydligen måste toa­lettstolen ha exploderat. Cisternen vilade i en berusad vinkel i en pöl med vatten, räddad från att välta över helt av det faktum att toaletten hade stått i ett hörn av rummet och att cisternen hade hamnat diagonalt emot den.

De trängde sig in bakom Bill och Beverly och porslinsskärvorna skrapade under deras skor. Vad som än har åstadkommit detta, tänkte Ben, så blåste det i varje fall den stackars toaletten åt helvete. Han såg för sin inre syn Henry Bowers stoppa ner ett par tre M-80:or i skålen, slå igen locket och sedan störta därifrån illa kvickt. För nog måste det väl ha krävts minst dynamit för att ordna en så katastrofal smäll som denna. Det fanns några större bitar, men väldigt få; det som fanns kvar var mestadels små vassa splitter som såg ut som blåsrörspilar. Tapeterna (med band av rosor och dansande älvor som i korridoren utanför) var pepprade med hål överallt i hela rummet. Det såg ut som hagelsalvor, men det stod fullt klart för Ben att alla hålen kom från porslinsskärvor som drivits rätt in i väggarna av kraften i explosionen.

Där fanns också ett badkar på lejonfötter med generationer av smutsigt tåfis mellan de trubbiga klorna. Ben kastade en blick ner i det och fann ett slags marsklandskap av dy och sandkorn på bottnen. En rostig takdusch blängde ner där uppifrån. Där fanns också ett tvättställ och ett medicinskåp ovanför detta, halvöppet så att man kunde se de tomma hyllorna där inne. Små rostringar på hyllorna gav besked om var det en gång stått flaskor och burkar där.

”Det är nog säkrast att inte gå för nära det där, Big Bill!” sa Richie i bestämd ton.

Ben vände sig om och såg att Bill närmade sig avloppshålet i golvet där toalettstolen hade stått. Han lutade sig mot det … och återvände sedan till de andra.

”J-j-jag hörde töh-töh-tydligt d-d-det där pöh-pöh-pump-möh-möh-maskineriet … precis som i The Böh-böh-barrens!” sa han.

Bev flyttade sig närmare Bill. Ben gjorde detsamma och jodå, han hörde det tydligt han också, det där kontinuerliga, dunkande ljudet. Fast när det ekade så här upp genom rören lät det inte alls som ett maskineri. Snarare som något levande.

”D-d-det är höh-höh-härifrån Det k-k-kommer”, sa Bill. Han var fortfarande likblek i ansiktet, men ögonen lyste av upphetsning. ”D-d-det var härifrån Det köh-kom d-d-den gången, och det är höh-här Det alltid kommer upp. G-g-genom avloppen!”

Richie nickade. ”Vi var i källaren”, sa han, ”men Det var inte där från början, utan kom trappan ner. För att Det hade kommit ut den här vägen.”

”Och ändå har Det gjort det här?” sa Beverly.

”D-d-det fick v-v-väl bråttom, antar j-j-jag”, sa Bill allvarligt.

Ben tittade ner genom röret. Det var ungefär en meter i diameter och mörkt som ett gruvschakt. Innerytan av keramik var täckt av en skorpa som han helst inte ville veta något om. Det där dunkande, surrande ljudet kändes nästan hypnotiserande där det svävade upp mot honom … och plötsligt såg han något där nere. Inte med sina fysiska ögon, inte först, utan med ett inre öga djupt nere i sitt undermedvetna.

Det kom rusande mot dem, snabbt som ett expresståg, och fyllde det mörka rörets strupe från ena sidan till den andra, och nu hade Det antagit sin egen yttre form, hur den nu kunde se ut. Det skulle ta vissa former ur deras medvetanden när Det väl kommit upp. Det var på väg, på väg upp från sina egna vidriga vägar och svarta katakomber under jordens yta, och Dets ögon lyste i djuriskt gulgrönt, och Det kom närmare, närmare. Det var på väg.

Och sedan såg han Dets ögon där nere i mörkret, till en början bara som gnistor. Men snart tog de form, flammande och ondskefulla. Och nu hörde Ben ett nytt ljud som överröstade pumpmaskineriets surrande – ett underligt Hoooooooo … En vidrig stank rapade upp ur avloppsrörets trasiga mynning och han kastade sig bakåt, äcklad och spyfärdig.

”Det kommer!” skrek han. ”Jag såg Det där nere, Bill, Det är på väg!”

Beverly höjde slangbellan. ”Fint”, sa hon.

Något exploderade upp ur röret. Det enda Ben kunde minnas när han efteråt försökte rekonstruera denna första konfrontation var en ständigt föränderlig form i silver och apelsinfärg. Inte något spöklikt; varelsen verkade fast och solid, och han anade någon annan form, varelsens allra innersta och verkliga form, bakom Det … Men hans ögon kunde bara inte helt fatta och förstå vad de såg.

Och sedan raglade Richie bakåt, och hans ansikte var en studie i skräck när han gång på gång skrek: ”Varulven! Bill! Det är Varulven! Tonårsvarulven!” Och plötsligt blev varelsen verklig och solid för Ben och för dem alla.

Varulven stod och skrevade över avloppsröret, med en hårig fot på var sida om hålet efter toalettstolen. De gröna ögonen glänste mot dem ur det djuriskt vilda ansiktet. Nosen drogs upp och en gulvit fradga sipprade fram mellan Dets tänder. Med en rasande morrning vräkte Det fram armarna mot Beverly, så snabbt att ärmarna på den high school-jacka den bar for upp över de pälsklädda armarna. Dess lukt var het och mordisk.

Beverly skrek. Ben grep tag i ryggen på hennes blus och ryckte till så hårt att sömmarna under armarna slets sönder. En klobeväpnad hand svepte fram genom luften där hon stått bara ett ögonblick tidigare. Hon raglade baklänges mot väggen och silverkulan hoppade ur slangbellans slunga. Ett ögonblick glimmade den fritt i luften, men sedan fångade Mike – den snabbaste bland de snabba – upp den och gav henne den.

”Skjut Det, bruden”, sa han. Hans röst var fullständigt lugn, nästan fridfull. ”Bäst du knäpper Det på direkten.”

Varulven gav ifrån sig ett öronbedövande rytande som övergick i ett blodisande yl, med nosen riktad upp mot taket.

Ylet övergick i ett skratt och Det kastade sig fram mot Bill när denne vände sig mot Beverly. Ben knuffade undan honom och Bill for omkull.

”Skjut, Bev!” skrek Richie vilt. ”Skjut, för helvete!”

Varulven tog ett språng framåt, och Ben var både då och senare helt övertygad om att Det mycket väl visste vem som var ledaren här. Det var i första hand Bill som Det var ute efter. Beverly drog ut slanggummit så långt hon förmådde och lät kulan gå. Den for i väg men återigen mot en punkt bredvid målet, och denna gång fortsatte den inte sin bana i en räddande kurva. I stället missade den med över en meter och slog hål i tapeten ovanför badkaret. Bill fick armarna pepprade med porslinsskärvor och började blöda på minst ett dussin ställen och svor högt och ilsket.

Varulvens huvud snodde runt och de glimmande gröna ögonen studerade Beverly. Ben ställde sig rent instinktivt framför henne medan hon trevade i fickan efter den andra rännkulan. Men hennes jeans var för tajta. Hon hade inte medvetet valt dem för att provocera med sin knoppande kvinnlighet; det var bara det att hon fortfarande gick i förra årets modell, precis som när det gällde shortsen hon haft den gången hon såg Patrick Hockstetter möta döden ur kylskåpet. Fingrarna slöts om kulan, men den gled undan. Hon trevade vidare och fick tag på den på nytt. Då drog hon ut hela fickan så att den kom ut och in och spillde ut fjorton cent, talongerna till två biljetter på Aladdin och diverse fickludd på golvet.

Varulven kastade sig mot Ben, som ställt sig framför Beverly för att skydda henne med sin egen kropp … och därmed samtidigt spärrade hennes skottfält. Den höll huvudet på sned så som ett rovdjur gör när det söker sitt byte och snappade med käkarna. Ben trevade blint efter Det. Det verkade som om det inte längre fanns någon plats för skräck i hans reaktioner – i stället kände han en bister och klartänkt vrede, blandad med ett slags förvirring och en känsla av att tiden plötsligt och oväntat gjort halt med skrikande bromsar. Hans händer trasslade in sig i en tovig och hopflätad hårfäll – Dets päls, tänkte han, jag har grepp om Dets päls – och han kände Dets tunga, hårda skallben innanför hårfällen. Han vräkte sig med all sin kraft mot det där varglika huvudet, men trots att han var både stor och stark var han hopplöst underlägsen Det i krafter. Om han inte raglat bakåt och slagit i väggen skulle varelsen ha slitit upp hans strupe med sina huggtänder.

Det gick genast till fortsatt attack mot honom; blicken ur de där gröngula ögonen flammade mot honom och Det morrade för varje andetag det tog. Det stank av kloaker och avfall och dessutom någonting annat, en naturlig men ändå obehaglig odör, som lukten av ruttnande hasselnötter. En av de tunga tassarna höjdes och Ben for åt sidan så gott han kunde. Tassen slet med sina väldiga klor upp blodlösa sår genom tapeten och in i den ostliknande putsen innanför den. Ben hörde som i en dimma Richie ropa någonting, hörde Eddie skrika vilt åt Beverly att skjuta Det, skjuta Det. Men Beverly sköt inte. För detta var hennes sista chans, hennes sista kula. Men hon brydde sig inte om deras skrik – hon tänkte se till att det skulle räcka med denna andra kula. En klar, objektiv kyla som hon aldrig skulle uppleva igen i hela sitt fortsatta liv sänkte sig över hennes syn. Den fick allt att framträda och avteckna sig på ett sätt som aldrig tidigare. Aldrig mer skulle hon få se verklighetens tre dimensioner framträda så glasklart preciserade och exakta som i denna stund. Hon höll i sin hand, i sin blick, varenda färg, varenda vinkel, vartenda avstånd. All rädsla rann bort. I stället upplevde hon jägarens enkla glädje inför vissheten om den fullbordan som snart ska komma. Hennes puls slog allt långsammare, allt lugnare. Hennes hysteriskt skälvande grepp om slangbellans klyka mjuknade och blev sedan fastare och självklart naturligt. Hon drog ett djupt andetag. Det kändes som om lungorna aldrig skulle fyllas helt. Svagt och som från fjärran hörde hon ljud som lät som skott. Spelade ingen roll, vad de än var för något. Hon följde bytet med vapnet där det rörde sig åt vänster och väntade med iskall precision på att varulvens otroliga huvud skulle hamna i önskebenssiktet framför det utdragna slanggummits uttänjda V.

Varulvens klor sänktes på nytt. Ben försökte ducka för dem, men plötsligt hade Det honom ändå i sitt grepp. Det slet upp honom som om han vore en trasdocka. Käkarna öppnades.

”Ditt vidriga monster!”

Han körde in en tumme i Dets ena öga. Det vrålade av smärta och en av de starka kloförsedda tassarna slet upp hans skjorta. Ben drog in magen, men en av klorna slet upp en fräsande strimma av smärta ner över hans bröst. Blodet forsade fram och stänkte ner hans byxor, gymnastikskorna och golvet. Varulven vräkte ner honom i badkaret. Ben slog skallen i karet, såg stjärnor, kämpade sig upp i sittande och upptäckte att han var alldeles nerblodad.

Varulven for runt och Ben observerade med samma vanvettiga skärpa att den var klädd i urblekta Levisjeans, vars sömmar hade gått upp nästan överallt. En röd snusnäsduk med diverse intorkat snor, av det slaget som bromsarna på järnvägen brukar använda, hängde ner från en bakficka. På den svarta och apelsinfärgade skoljackans rygg stod skrivet DERRY HIGH SCHOOLS MÖRDARLAG. Ett stycke längre ner kunde man läsa namnet SNÅLJÅP och mitt på jackan stod talet 13.

Det vände sig mot Bill igen. Han hade kommit på fötter på nytt och stod nu med ryggen mot väggen och fixerade Det med blicken.

”Skjut, Beverly!” skrek Richie igen.

”Pip-pip, Richie”, hörde hon sig själv svara från så där en tusen mils avstånd. Och sedan hade hon plötsligt varulvens huvud på plats, i önskebenssiktet. Hon tog sikte på Dets ena gröna öga och lät kulan gå. Ingen av hennes händer darrade ens det minsta; hon lät slanggummit fara i väg lika jämnt och naturligt som när hon sköt på burkarna på tippen den där dagen då de prövade vem som var bäst på slangbella i gänget.

Ben hann nätt och jämnt tänka Åh Beverly, om du missar den här gången är vi dödens lammungar allesammans och jag vill inte dö i det här sketna badkaret men jag kan inte ta mig upp ur det. Men hon missade inte. Ett runt öga – inte grönt utan dödsens svart – dök plötsligt upp högst upp på nosen; hon hade siktat på högra ögat och missat med mindre än en centimeter.

Dets skrik – ett nästan mänskligt rop av överraskning, smärta, rädsla och raseri – var öronbedövande. Det ringde i Bens öron. Och sedan försvann det cirkelrunda hålet i Dets nos, dolt av en flod av blod. Det skulle vara fel att säga att blodet rann – det vällde upp ur såret i en forsande stråle under högt tryck. Bills ansikte och hår formligen översvämmades av blod. Spelar ingen roll, tänkte Ben hysteriskt. Oroa dig inte, Bill. Det där blodet är ändå osynligt för alla utom oss när vi kommer ut härifrån. Om vi någonsin gör det.

Bill och Beverly avancerade mot varulven och bakom dem fortsatte Richie sitt hysteriska skrikande: ”Ge Det en kula till, Beverly! Döda Det!” ”Döda Det!” skrek Mike.

”Just det, döda Det!” stämde Eddie in.

”Döda det!” skrek Bill, med munnen som en skälvande bågsträng och mungiporna neråt. Han hade en gulvit strimma putsdamm i håret. ”Döda Det, Beverly, låt Det inte slippa undan!”

Slut på ammunitionen, tänkte Ben osammanhängande, här ränner inga kulor mer. Så hur menar du att vi ska avliva Det? Men sedan såg han Beverly och förstod. Om hans hjärta inte redan varit hennes skulle det ha flugit raka vägen till henne i det ögonblicket. Hon hade fört slanggummit tillbaka igen och slutit fingrarna om slungan, för att dölja att den var tom.

”Döda Det!” skrek Ben nu och tog sig klumpigt över badkarskanten. Hans jeans och underkläder var genomvåta av blod ända in på skinnet. Men han hade ingen aning om huruvida han var svårt eller lätt skadad. Efter den där första fräsande heta smärtan hade det inte gjort särskilt ont, fast nog var det rejält med blod.

Blicken ur varulvens grönaktiga ögon flackade mellan dem, och nu inte bara plågad utan också ytterligt osäker. Det forsade fortfarande blod nerför skoljackans framsida.

Bill Denbrough log. Det var ett mjukt, riktigt vackert leende … men det nådde inte hans ögon. ”Du borde aldrig ha gjort det där med min bror”, sa han. ”Skicka fanskapet till helvetet, Beverly.”

Tvekluvenheten försvann ur varelsens blick – den trodde dem. Smidigt och elegant gjorde Det helt om och dök ner i avloppet. Och samtidigt förvandlades Det. Skoljackan smälte in i pälsen och färgen rann bort ur båda två. Dets skalle förlängdes, som om Det varit av vax som nu började mjukna och rinna. Själva Dets form förändrades. Ett ögonblick trodde Ben att han nästan sett Dets verkliga form, och då frös hjärtat i hans bröst och han flämtade efter luft.

”Jag ska döda er alla!” dånade en röst nerifrån avloppsledningen. Den var grötig och vild och allt annat än mänsklig. ”Döda er alla … döda er alla … döda er alla …” Meningen bleknade bort alltmer, försvagades, tunnades ut, blev allt avlägsnare … och smälte till slut samman med pumpmaskinernas låga pulserande surr, som svävade upp genom rören.

Huset tycktes liksom sätta sig med en tung men knappt hörbar duns. Men Ben insåg genast att det inte var det som hände. I stället krympte huset på något underligt sätt, återgick till sina normala dimensioner. Vad det än hade varit för magi som Det använt för att få Neibolt Street 29 att verka större, så kopplades den nu bort igen. Huset drog ihop sig som en resår. Nu var det återigen bara en vanskött kåk som luktade fukt och mögel och ruttenhet, en omöblerad gammal förfallen villa dit alkisar och lodisar ibland kom för att dricka och prata och sova i skydd för regnet.

Det var borta.

Tystnaden efter Det kändes mycket högljudd.

10

”V-v-vi möh-möh-måste i väg h-härifrån”, sa Bill. Han gick bort till Ben som höll på att försöka resa sig och grabbade tag i en av hans utsträckta händer. Beverly stod nära avloppshålet. Hon lät blicken glida neråt längs kroppen, och den objektiva kylan hon känt dränktes i en våldsam rodnad som tycktes breda ut sig över hela hennes kropp. För det måste tydligen ha varit tidernas inandning hon gjort. De där ljuden som lät som skott hade kommit från hennes blusknappar, som lossnat och flugit i väg varenda en. Så nu hängde blusen vidöppen och hennes små bröst var blottade. Hon drog ihop blusen så gott det gick.

”Röh-röh-richie”, sa Bill, ”kom och hjälp mig med B-ben. Han h-h-h…”

Richie kom, tätt följd av Stan och Mike, och de fyra fick honom på benen. Eddie hade gått fram till Beverly och lite klumpigt lagt sin oskadade arm om hennes axlar. ”Det gjorde du strålande”, sa han, och då brast Beverly i gråt.

Ben tog ett par stapplande steg mot väggen och tog stöd mot den innan han hann falla på nytt. Han var yr i huvudet. Alla möjliga färger svepte in i världen och ut igen. Han kände sig spyfärdig. Och sedan lade Bill sin starka, trygga arm om hans midja. ”H-h-hur illa är d-d-det, H-h-höstacken?” frågade han.

Ben tvingade ner sin blick mot magen. Och fann att två enkla handlingar – att böja nacken och att dra undan den sönderslitna skjortan – krävde mer mod än det han hade behövt uppbåda för att ta sig in i detta hus. Han väntade sig nästan att få se halva sitt innanmäte hänga ner framför honom som ett groteskt juver. Men i stället fann han att blodflödet hade övergått i en trög liten rännil. Varulven hade slitit upp ett långt och djupt klössår, men tydligen var det i varje fall inte dödande.

Richie kom fram till dem. Han studerade såret, som slingrade ner över Bens bröst och sinade ut vid övre delen av magens ansvällning, och såg sedan allvarligt på Bens ansikte. ”Det var bra nära att Det lyckades sno dina tarmar till strumpeband åt sig, Höstacken. Är du klar över det?”

”Som korvspad”, sa Ben.

Han och Richie såg på varandra ett långt, fundersamt ögonblick och brast sedan exakt samtidigt ut i ett hysteriskt fnissande, så att de formligen sprutade saliv över varandra. Det slutade med att Richie slog armarna om Ben och dunkade honom i ryggen. ”Vi vann över Det, Höstacken!” hojtade Richie. ”Vi vann över Det!”

”D-d-det gj-gj-gjorde vi inte alls”, sa Bill bistert. ”V-v-vi hade b-b-bara en höh-höh-himla tur. Och n-n-nu sticker vi härifrån innan D-d-det får f-f-för sig att komma t-t-tillbaka.”

”Vart?” frågade Mike.

”The Böh-böh-barrens”, svarade Bill.

Beverly gick fram till dem, fortfarande med ett hårt grepp om blusen. Hennes kinder var klarröda. ”Klubbhuset?” undrade hon.

Bill nickade.

”Kan någon låna mig en skjorta?” undrade Beverly och rodnade värre än någonsin. Bill såg på henne och blev eldröd i ansiktet. Han vände genast bort blicken, men i det ögonblicket drabbades Ben av en storm av insikt och fruktansvärd svartsjuka. För i det ögonblicket, under denna enda korta sekund, hade Bill blivit medveten om henne så som bara Ben hade varit medveten om henne tidigare.

De andra hade också sett på henne och sedan tittat bort. Richie hostade finkänsligt i handen. Stan rodnade. Och Mike Hanlon tog ett par steg bakåt, som om han blev direkt rädd för denna snabba glimt av ett enda litet vitt bröst, som tittade fram under hennes hand.

Beverly lyfte på huvudet och skakade ut det toviga håret bakom sig. Hon rodnade fortfarande, men hennes ansikte var vackert som en ängels.

”Jag kan inte hjälpa att jag är flicka”, sa hon, ”eller att jag börjar bli lite framtung … och kan jag alltså få låna en skjorta nu?”

”V-v-v-visst”, sa Bill. Sedan drog han sin vita t-shirt över huvudet och blottade sitt bara bröst, revbenen som syntes genom huden och de solbrända, fräkniga axlarna. ”V-v-var så god”, sa han.

”Tack ska du ha, Bill”, sa hon, och för ett hett, rykande ögonblick såg de varandra rätt i ögonen. Och denna gång såg Bill inte åt sidan. Och hans blick var fast och vuxen.

”R-r-roligt att köh-köh-kunna stå till tjänst”, svarade han.

Lycka till, Big Bill, tänkte Ben och vände bort sin egen blick från deras blickars möte. För det gjorde ont, det plågade honom på en långt djupare nivå än vad en vampyr eller varulv någonsin kunde göra. Men samtidigt måste man ju tänka på anständighetens bud, eller vad det hette. Och även om han inte var så säker på ordet var han väl medveten om vad det innebar. Att se på dem när de såg på varandra på det viset skulle vara lika fult som att titta på hennes bröst när hon släppte sitt grepp om blusens framsida för att dra Bills t-shirt över huvudet. Ja, är det så, så är det. Men du kommer aldrig att kunna älska henne lika mycket som jag. Aldrig någonsin.

Bills t-shirt nådde henne nästan till knäna. Om inte jeansen varit synliga under dess fåll skulle det ha sett ut som om hon varit klädd i en kort underklänning.

”Nej, n-n-nu g-g-ger vi oss i väg”, sa Bill. ”Jag v-v-vet ju inte v-v-vad ni tycker, men jag f-f-för min d-d-del skulle gärna v-v-vilja ta det löh-löh-lugnt resten av dagen.”

Och det var det inte bara han som ville, visade det sig.

11

En timme senare satt de ute i klubbhuset, med både fönstret och falldörren öppna. Det var svalt där inne och The Barrens låg välsignat tyst. De pratade inte mycket, eftersom alla satt fördjupade i sina egna tankar. Richie och Bev skickade en Marlboro fram och tillbaka mellan sig. Eddie tog sig en snabbis ur inhalatorn. Mike nös flera gånger och bad om ursäkt varenda gång. Han höll tydligen på att bli förkyld, sa han.

”För er väl det mesta måste vara förkylt redan, señor”, sa Richie i vänskaplig ton, och det var allt.

Ben väntade sig hela tiden att den galna episoden i huset vid Neibolt Street skulle visa sig ha varit en dröm. Den kommer att driva bort och falla sönder, tänkte han, som onda drömmar gör. Man vaknar flämtande och svettig över hela kroppen, men en kvart efteråt minns man inte ens vad drömmen handlade om längre.

Men så skedde inte. Allt som hänt, från den stund då han bökade sig in genom källarfönstret till det ögonblick då Bill slog sönder ett fönster med den enda köksstolen, så att de kunde ta sig ut den vägen, förblev lika klart och verkligt i hans minne. Det hade inte varit någon dröm. Det klibbiga såret på hans bröst och mage var inte någon dröm, och det spelade ingen roll om hans mor kunde se det eller inte.

Till slut reste Beverly sig upp. ”Jag måste nog sticka nu”, sa hon. ”Så jag hinner byta innan mamma kommer hem. Får hon se mig i en pojktröja mördar hon mig.”

”Hon er inte bara mörda, señorita”, instämde Richie, ”utan hon säkert er mörda långsamt också.”

”Pip-pip, Richie.”

Bill såg allvarsamt på henne.

”Du får igen t-shirten så småningom, Bill”, sa Beverly.

Han nickade och vinkade avfärdande med handen för att visa att det inte var så noga.

”Får du fan om du kommer hem utan den?”

”I-i-inte alls. De m-m-märker knappt ens att j-j-jag finns.”

Hon nickade och bet sig i den fylliga underläppen, en flicka på elva år som var lång för sin ålder och helt enkelt vacker.

”Vad händer härnäst, Bill?”

”Jag v-v-vet inte.”

”Men det är inte över, väl?”

Bill skakade på huvudet.

”Det är säkert ännu ivrigare nu att slå klorna i oss”, sa Ben.

”Fler silverkulor, alltså?” sa hon. Och han upptäckte att det var nätt och jämnt han klarade att möta hennes blick. Jag älskar dig, Beverly … låt mig bara få behålla den känslan. Du får gärna ha både Bill och världen och vad du vill. Men låt mig få ha kvar den känslan, låt mig få fortsätta att älska dig, så räcker det för min del.

”Svårt att säga”, sa Ben. ”Vi skulle förstås kunna försöka med det, men …” Rösten bleknade bort och han ryckte på axlarna. Han kunde inte få fram det han kände, var på något sätt oförmögen att få fram det, nämligen att det hela var som att ha hamnat mitt i en monsterfilm – men samtidigt inte alls så. Mumien hade verkat annorlunda på en del sätt … små skillnader som bekräftade att den var verklig. Samma sak gällde varulven – han kunde själv bekräfta den saken, eftersom han sett den i en paralyserande närbild som ingen film, inte ens en 3-D-film, skulle kunna ge, hade haft händerna i den toviga pälsens stripiga snår, hade sett en liten ondskeladdad apelsinfärgad punkt (som en pompong!) i det ena av Dets gröna ögon. De där sakerna var … ja … de var ett slags drömmar som blivit verklighet. Och när drömmar blev verkliga gjorde de sig fria från drömmarens överhöghet och blev livsfarliga ting, i stånd att handla självständigt. Silverkulorna hade fungerat därför att de alla sju hade varit förenade i sin tro på att de skulle göra det. Men de hade inte dödat Det. Och nästa gång skulle Det närma sig dem i en ny form, en som silver inte hade någon makt över.

Makt, makt, tänkte Ben och såg på Beverly. Han hade accepterat det nu, hennes blick hade mött Bills på nytt och de hade sett på varandra som två som återfunnit varandra. Deras blickar möttes bara ett ögonblick, men för Ben var det ögonblicket mycket långt.

Det är alltid makten det gäller. Jag älskar Beverly Marsh, så hon har makt över mig. Hon älskar Bill Denbrough och alltså har han makt över henne. Men han kommer säkert att älska henne mer och mer, tror jag. Kanske berodde det på hennes ansikte, så som det såg ut när hon sa att hon inte kunde hjälpa att hon var flicka. Kanske på att han såg hennes ena bröst en kort sekund. Kanske bara på hur hon ser ut ibland när ljuset är det rätta, eller på hennes ögon. Spelar ingen roll vad. Men om han börjar älska henne mer och mer, så får hon allt större makt över honom. Stålmannen har makt, så länge det inte finns krypton i närheten. Läderlappen har makt även om han inte kan flyga eller se genom väggar. Min mamma har makt över mig, och hennes arbetsledare på fabriken har makt över henne. Alla har vi en viss makt … utom möjligen småungar och bebisar.

Och sedan kom han på att också småungar och bebisar har makt; de kan ju skrika ända tills man gör något för att få tyst på dem.

”Har du fått tunghäfta, Ben?” frågade Beverly och såg på honom.

”Vadå? Nej, jag tänkte på makt och så. Rännkulornas makt.”

Bill såg forskande på honom.

”Jag funderade på var makten kommer från”, sa Ben.

”Döh-döh-det …” sa Bill men tystnade sedan. Ett tankfullt uttryck spred sig över hans ansikte.

”Nu måste jag faktiskt sticka”, sa Beverly. ”Vi ses.”

”Så klart. Du måste komma hit i morgon”, sa Stan. ”För då ska vi högtidligen bryta Eddies andra arm.”

De skrattade allesammans och Eddie låtsades kasta inhalatorn på Stan.

”Ja, hej då”, sa Beverly och reste sig och lämnade sällskapet.

Ben såg på Bill och noterade att denne inte hade instämt i det allmänna skrattet. Det där fundersamma uttrycket dröjde kvar i hans ansikte, och Ben visste av erfarenhet att man måste tilltala honom med namnet ett par, tre gånger innan han reagerade. Och han visste vad Bill tänkte på; han skulle själv tänka på samma sak under de dagar som nu skulle följa. Inte hela tiden, så klart. Kläder skulle hängas på streck och tas in igen åt mamma, det lektes tafatt och pangpanglekar i The Barrens, och under en regnperiod de fyra förs­ta dagarna i augusti ägnade de sju sig åt ett helt galet Fiaspelsgille hemma hos Richie Tozier, blockerade, drev tillbaka varandra i strålande överdåd och diskuterade noga exakt hur de skulle dela upp tärningskasten, medan regnet droppade och rann utanför. Hans mor skulle vid ett tillfälle anförtro honom att hon betraktade Pat Nixon som Amerikas vackraste kvinna och hart när drabbas av fasa när Ben i stället lade sin röst på Marilyn Monroe (om man bortsåg från hårfärgen liknade Bev faktiskt Marilyn Monroe, tyckte han). Han skulle äta så många Twinkies och Ring-Dings och Devil Dogs han kunde komma över, och han skulle få tid på sig att sitta på bakverandan och läsa Lucky Starr och Merkurius månar. Han skulle få tid till allt sådant medan såret över bröstet och magen läktes till sårskorpor och började klia, eftersom livet gick vidare och han visserligen var en skärpt och begåvad ung man men ändå – eftersom han bara var elva år – inte kunde ha något verkligt sinne för perspektiv. Så han kunde utan svårighet leva med det som hänt i huset vid Neibolt Street. När allt kom omkring är ju världen full av under.

Men han hade sina stunder ibland, då han tog fram de där frågorna igen och examinerade dem: Silvrets makt, rännkulornas makt, var kommer en sådan makt från? Var kommer makten ifrån över huvud taget? Hur får man den? Hur använder man den?

Det kändes som om deras liv berodde av de där frågorna. Men just när han höll på att somna en kväll, vaggad till sömns av regnets smatter mot taket och mot fönstren, slog det honom att det också fanns en annan fråga, som kanske var den enda frågan. Det hade ju en verklig skepnad bortom alla de yttre – han hade själv nästan sett den. Och att skåda denna skepnad var att skåda hemligheten. Gällde den sanningen också för makten, kraften? Kanske var det så. För visst stämde det väl att makten, liksom Det, var något som bytte skepnad? Den var en liten unge som skrek mitt i natten, den var en atombomb, den var en rännkula av silver, den var det sätt på vilket Beverly såg på Bill och det sätt varpå Bill besvarade hennes blick.

Vad, exakt vad, var makten egentligen?

12

De båda följande veckorna hände inte mycket.