Kapitel 19
I nattens timmar

1

Derrys stadsbibliotek, klockan 01.15

När Ben Hanscom var klar med sin historia om silverkulorna ville de andra gärna fortsätta, men Mike förklarade att de måste försöka få lite sömn allesammans. ”Ni har fått så det räcker för i dag”, sa han, men han var samtidigt den ende som såg ut som om han hade fått så att det räckte – hans ansikte verkade trött och spänt, och Beverly tyckte att han verkade fysiskt sjuk.

”Men vi är ju inte klara ännu”, sa Eddie. ”Vi har ju åtskilligt kvar som måste klaras upp. Jag minns fortfarande inte …”

”Mike har r-r-rätt”, sa Bill. ”Antingen minns vi allt vi behöver minnas, eller också gör vi det inte. Men jag t-tror att vi gör det. Vid det här l-laget minns vi säkert allt vi böh-behöver.”

”Allt som är bra för oss, kanske?” föreslog Richie.

Mike nickade. ”Så ses vi i morgon”, sa han och kastade en blick på klockan. ”Senare i dag”, rättade han sig.

”Här?” frågade Beverly.

Mike skakade långsamt på huvudet. ”Jag föreslår att vi träffas på Kansas Street”, sa han. ”Där Bill brukade gömma sin cykel.”

”Så vi ska ner i The Barrens”, sa Eddie och ryste till.

Mike nickade på nytt.

Det blev tyst ett ögonblick medan de såg på varandra. Sedan reste sig Bill från stolen, och de andra gjorde detsamma.

”Vi måste vara mycket försiktiga och på vår vakt resten av natten”, sa Mike. ”Det har varit här och kan dyka upp var ni än är någonstans. Men det här mötet har fått det att kännas bättre för min del.” Han såg på Bill. ”Vi kan fortfarande klara det, eller vad säger du, Bill?”

Bill nickade eftertänksamt. ”Ja, det tror jag också”, sa han.

”Men det vet Det också”, sa Mike, ”och Det kommer att använda alla medel för att få oddsen på sin sida.”

”Vad gör vi om Det dyker upp?” undrade Richie. ”Håller för näsan, blundar, vänder oss runt tre gånger och tänker goda tankar? Blåser något magiskt stoft rätt i ansiktet på Det? Sjunger gamla Elvislåtar? Eller vad?”

”Om jag kunde svara på den frågan skulle det ju inte vara något problem”, svarade Mike och skakade på huvudet. ”Det enda jag vet är att det finns en annan kraft – i varje fall fanns det en när vi var små – som vill att vi ska klara oss med livet i behåll och genomföra vår uppgift. Låt oss hoppas att den finns kvar fortfarande.” Han ryckte på axlarna i en trött gest. ”Jag var allvarligt rädd för att ett par tre av er kanske skulle vara borta när vi inledde vårt möte i kväll. Saknade eller döda. Enbart detta att ni kom allesammans har stärkt mitt hopp väsentligt.”

Richie såg på klockan. ”Kvart över ett”, sa han. ”Tiden flyger verkligen när man har roligt, eller vad säger du, Höstacken?”

”Pip-pip, Richie”, sa Ben och log lite blekt.

”Gör du mig sällskap på en promenad till söh-söh-stadshotellet, Beverly?” frågade Bill.

”Gärna det”, sa hon medan hon satte på sig kappan. Biblioteket verkade mycket tyst nu, skuggfyllt och skrämmande. Bill kände hur de båda sista dagarna plötsligt hann i fatt honom och lade sig som tyngder på hans rygg. Om det bara varit trötthet det gällt skulle allt ha varit okej, men detta var mer än så: en känsla av att han höll på att bryta samman, drömde, hade drabbats av förföljelsemani. En känsla av att vara iakttagen. Kanske är jag inte alls här, tänkte han. Tänk om jag i stället är på doktor Sewards dårhus, med grevens förfallna stadsbostad vägg i vägg och Renfield bara tvärs över korridoren, han med sina flugor och jag med mina monster, båda två helt övertygade om att festen är i full gång och perfekt uppklädda för den, om inte i smoking så i tvångströjor.

”Du, R-richie?”

Richie skakade på huvudet. ”Jag tänker låta Höstacken och Kaspbraket leda mig hem”, sa han. ”Gör ni det, kompisar?”

”Så klart”, sa Ben. Han kastade en snabb blick på Beverly, som stod tätt intill Bill, och kände hugget av en smärta han nästan glömt. Ett minne skälvde till, nästan inom räckhåll för honom, men svävade bort.

”Du då, M-m-mike?” frågade Bill. ”Gör du Bev och m-mig sällskap på en promenad?”

”Nej”, sa Mike, ”jag måste …”

Och just då skrek Beverly till, ett högt, gällt skrik som sprängde tystnaden. Den välvda kupolen där uppe tog upp ljudet och ekona var som dödsbuden från en banshee där de fladdrade och flaxade omkring dem.

Bill vände sig snabbt mot henne, Richie tappade sin blazer som han just lyfte upp från stolsryggen, och det krasade av glas som slogs sönder när Eddies ena arm svepte ner en tom ginflaska från bordet.

Beverly drog sig bakåt från de andra och sträckte fram händerna; hennes ansikte var vitt som ett första klassens linnepapper. Ögonen svällde djupt inne i de mörkt purpurfärgade ögonhålorna. ”Mina händer!” skrek hon. ”Mina händer!”

”Vad …?” började Bill och upptäckte sedan blodet som långsamt droppade ner mellan hennes darrande fingrar. Han började gå fram mot henne och kände plötsligt hur några plågsamt varma linjer började öppnas i hans egna händer. Men smärtan var inte svår; snarare påminde den om hur det ibland kan kännas i ett gammalt läkt ärr.

Det var de gamla ärren i handflatorna, de som dykt upp igen i England, som öppnat sig och börjat blöda. Han kastade en blick åt sidan och såg Eddie Kaspbrak stirra oförstående på sina egna händer. De blödde de också. Mikes också. Richies också. Bens också.

”Tydligen sitter vi fast i det här för gott”, sa Beverly. Hon hade just börjat gråta. Också det ljudet förstorades i bibliotekets stilla ödslighet; det var som om själva byggnaden grät tillsammans med henne. Bill kände att om han skulle behöva lyssna till det ljudet länge till skulle han bli tokig. ”Gud hjälpe oss, vi är fast i det här ända till slutet.” Hon snyftade, och det rann lite snor ur hennes ena näsborre. Hon torkade bort det med den darrande handens baksida och mer blod droppade ner på golvet.

”Föh-föh-fort!” sa Bill och tog Eddies hand.

”Vad …”

”Fort!”

Han sträckte fram sin andra hand, och i nästa ögonblick tog Beverly den i sin. Hon grät fortfarande.

”Ja”, sa Mike. Han verkade som bedövad, nästan drogad. ”Ja, det stämmer väldigt bra”, sa han. ”Nu börjar det igen, eller vad säger du, Bill? Nu börjar alltsammans igen.”

”Ja, jag t-tror att …”

Mike tog Eddies hand och Richie grep om Beverlys lediga hand. Ett ögonblick såg Ben bara på dem, och sedan lyfte han som i drömmen sina blodiga händer åt båda hållen och gick in mellan Mike och Richie. Han tog deras händer. Ringen slöts.

(Ah, Chüd, detta är Chüdritualen och Sköldpaddan kan inte hjälpa oss)

Bill försökte skrika men fick inte fram ett ljud. Han såg Eddie böja huvudet bakåt, såg hans halssenor avteckna sig under huden. Bevs höfter stötte till två gånger, vilt och våldsamt, som i en orgasm lika kort och skarp som knallen från en .22-pistol. Mikes mun rörde sig på ett underligt sätt, som om den skrattade och grimaserade samtidigt. I det tysta biblioteket slogs dörrar upp och stängdes igen och ljuden rullade fram som bowlingklot. I tidskriftsrummet började tidskrifterna flyga fram för en orkan utan vind. Och i Carole Danners rum surrade bibliotekets IBM-skrivmaskin i gång och skrev:

hankör

sinanävarmot

stolparnaochhävdarenvistatthan

spökenaserhankörsinanävarmot

Skrivkulan fastnade. Maskinen fräste och gav ifrån sig en väldig elektronisk rapning när hela dess innandöme överbelastades och kollapsade. I hylla två välte hyllan med de ockulta böckerna plötsligt och spillde ut Edgar Cayce, Nostradamus, Charles Fort och Apokryferna åt alla håll.

Bill upplevde en exalterad känsla av makt. Han var vagt medveten om att han fått erektion och att vartenda hår på hans huvud stod rätt upp. Den kraftkänsla han upplevde när ringen stod fullbordad var otrolig.

Alla dörrar i hela biblioteket slog igen samtidigt.

Golvuret bakom utlåningsdisken slog ett slag.

Och sedan var det borta, som om någon vridit om en kontakt.

De lät händerna falla och såg förvirrat på varandra. Ingen sa något. Bill upplevde en fruktansvärd känsla av dom och undergång i takt med att maktkänslan ebbade ut. Han såg på de andras vita, spända ansikten och blickade sedan ner på sina händer. Det var fortfarande blod på dem, men de sår Stan Uris skurit upp med en skärva av en Coca-Cola-flaska i augusti 1958 hade slutit sig igen och bara efterlämnat några krökta vita linjer, som såg ut som knutigt segelgarn. Det var sista gången vi var tillsammans alla sju, tänkte han, den dagen då Stan skar oss i handflatorna nere i The Barrens. Stan är inte här nu, han är död. Och detta är sista gången vi är tillsammans alla sex. Det vet jag, det känner jag.

Beverly tryckte sig darrande mot honom. Bill lade armen om henne. De såg på honom allesammans och deras ögon var stora och klara i dunklet, och det långa bordet de suttit vid, nu belamrat med tomma flaskor, glas och översvämmade askfat, var en liten ö av ljus.

”Det räcker nu”, sa Bill med skrovlig röst. ”Nog med underhållning för i kväll. Så vi sparar väl den stora balen till en annan dag.”

”Nu minns jag”, sa Beverly. Hon såg upp mot Bills ansikte och hennes ögon var stora och de bleka kinderna våta av tårar. ”Nu minns jag alltsammans. Hur pappa kom på att jag var ihop med er pojkar. Hur jag sprang för honom. Bowers och Criss och Huggins. Hur jag sprang. Tunneln … fåglarna … Det … Nu minns jag alltsammans.”

”Just det, ja”, sa Richie. ”Jag också.”

Eddie nickade och sa: ”Pumpstationen …”

Och Bill sa: ”Och hur Eddie …”

”Dags att ni går nu”, sa Mike. ”Får lite vila. Klockan är mycket.”

”Gör oss sällskap, Mike”, sa Beverly.

”Går inte, jag måste låsa. Och skriva ner en del saker … protokollet över det här mötet, om ni så vill. Men det tar inte lång tid. Så gå ni bara.”

De gick mot dörren, ganska tysta. Bill och Beverly gick bredvid var­andra, med Eddie, Richie och Ben bakom sig. Bill höll upp dörren för henne och hon mumlade fram ett tack. När de trädde ut på den breda granittrappan tänkte Bill på hur ung hon såg ut, hur sårbar hon verkade … Han var bistert medveten om risken för att han skulle kunna bli kär i henne igen. Han försökte tänka på Audra, men hon kändes så fjärran och avlägsen. Hon sov säkert gott i deras hus i Fleet nu, medan solen gick upp och mjölkutköraren började sin runda.

Himlen över Derry var mulen igen och en låg markdimma hade lägrat sig över de öde gatorna i flikar och sjok. Längre upp längs gatan ruvade Medborgarhuset i mörkret, smalt och högt och viktorianskt. Och vad som än rörde sig i Medborgarhuset, så vandrade det allena, tänkte Bill och kämpade ner en galen skrattlust. Ljudet av deras steg lät tungt och starkt i tystnaden. Beverly rörde vid hans hand och han tog tacksamt hennes i sin.

”Så det började innan vi var redo för det”, sa hon.

”S-s-skulle vi någonsin ha känt oss r-redo?”

”Du skulle ha gjort det, Big Bill.”

Plötsligt kändes beröringen av hennes hand både underbar och nödvändig. Han undrade hur det skulle kännas att få röra vid hennes bröst för andra gången i livet, och anade att han skulle få svaret på den frågan innan denna långa natt var över. Fylligare nu, mogna … och när han kupade sin hand över hennes svällande venusberg skulle handen finna hår där nere. Och han tänkte: Jag älskade dig då, Beverly … jag älskar dig nu. Ben älskade dig då … han älskar dig nu. Vi älskade dig då … vi älskar dig nu. Och det är allt säkrast att vi gör det, för nu börjar det. Nu finns det inget sätt att undfly detta längre.

Han kastade en blick bakom sig, mot biblioteket som nu låg ett halvt kvarter bakom dem. Richie och Eddie stod på det översta trappsteget och Ben stod nere på gatuplanet och såg mot dem. Han hade kört ner händerna i fickorna, axlarna kutade, och sedd genom markdimmans drivande lins såg han nästan ut som en elvaåring igen. Om han kunnat överföra en tanke till Ben, skulle han ha sänt denna: Det betyder ingenting, Ben. Det som betyder något är kärleken, omtanken … det viktiga är alltid vad man längtar efter och vill, inte vad tiden och tillfället ger. Kanske är det allt vi får ta med oss när vi lämnar det blå och går in i det svarta. Tröst för ett tigerhjärta, kanske, men bättre än ingen tröst alls.

”Pappa visste det”, sa Beverly plötsligt. ”En dag när jag kom hem från The Barrens visste han det bara. Har jag talat om för dig vad han brukade säga när han var förbannad på mig?”

”Nej, vadå?”

”’Jag är orolig för dig, Bevvie.’ Det var vad han brukade säga. ’Jag är mycket orolig.” Hon skrattade och ryste samtidigt. ”Jag tror att han ville göra mig illa den gången, Bill. Du ska veta att visst hade han gjort mig illa tidigare, men den här gången var annorlunda. Han var … ja, han var en underlig människa på många sätt. Jag älskade honom. Jag älskade honom väldigt mycket, men …”

Hon såg på honom, ville kanske att han skulle säga det i stället. Men det gjorde han inte; detta var något hon måste säga själv, förr eller senare. Lögner och självbedrägerier var en ballast de inte hade råd med.

”Men samtidigt hatade jag honom också”, sa hon, och hennes hand pressades konvulsiviskt mot Bills en lång sekund. ”Och det har jag aldrig talat om för någon annan i hela mitt liv. Eftersom jag trodde att Gud skulle låta mig falla död ner om jag någonsin uttalade den tanken högt.”

”Säg det en gång till, då!”

”Nej, jag …”

”Fortsätt. Det kommer att göra ont, men jag tror att det har legat och varat sig där inne länge nog nu. Så säg det igen.”

”Jag hatade min far”, sa hon och snyftade hjälplöst. ”Jag hatade honom, jag var rädd för honom, jag hatade honom, jag kunde aldrig bli en tillräckligt duktig flicka för att han skulle bli nöjd med mig och jag hatade honom, det gjorde jag verkligen, men samtidigt älskade jag honom också.”

Han stannade till och tryckte henne tätt intill sig. Hon slog armarna omkring honom i ett paniskt grepp. Hennes tårar blötte ner ena sidan av hans hals. Och han var mycket medveten om hennes fasta och mogna kropp. Han drog undan bålen lite från hennes, så att hon inte skulle märka erektionen han höll på att få … men då tryckte hon bara sin kropp mot hans igen.

”Vi hade varit där nere hela morgonen”, sa hon, ”lekt sistan eller något i den stilen. Något alldeles harmlöst. Vi hade inte ens pratat om Det den dagen, i varje fall inte då … och annars brukade vi ju prata om Det mest varenda dag, åtminstone någon gång på dagen. Det minns du säkert.”

”Jodå”, sa han. ”Åtminstone n-n-någon gång. Visst minns jag det.”

”Det var mulet … men varmt. Vi lekte där hela morgonen och sedan stack jag hem vid halvtolvtiden. Jag tänkte duscha och ta mig en smörgås och en tallrik soppa, och sedan ge mig i väg igen och leka lite till. För både mamma och pappa var ju på sina arbeten. Men han var inte på arbetet. Han var hemma. Han …”

2

Lower Main Street, klockan 11.30

kastade henne tvärs över rummet innan hon ens hunnit innanför dörren. Ett häpet skrik for ur henne men klipptes tvärt av när hon slog i väggen med sådan kraft att axlarna kändes som bedövade. Hon sjönk ihop på den saggande soffan och såg sig vilt omkring. Dörren till främre hallen slog igen med en smäll. Hennes far hade stått gömd bakom den.

”Jag är orolig för dig, Bevvie”, sa han. ”Ibland är jag mycket orolig för dig. Det vet du att jag är, för det har jag sagt ofta nog. Och nog är jag orolig alltid.”

”Men pappa, vad …”

Han gick långsamt fram mot henne tvärs över vardagsrummet, och hans ansiktsuttryck var tankfullt, sorgset och mördande hotfullt. Hon ville inte se det där hotet, men det fanns ändå där som den blinda glansen hos en hinna av smuts på ett stilla vatten. Han gnagde eftertänksamt på en av högra handens knogar. Han var klädd i sin kakidress, och när hon tittade i golvet upptäckte hon att hans högskaftade kängor satte spår på mattan. Nu blir jag tvungen att ta fram dammsugaren, tänkte hon. Suga upp det där. Om jag nu över huvud taget kan dammsuga när han är färdig med mig. Om han …

Det var gyttja han hade på skorna. Svart gyttja. Hennes tankar sladdade förskräckt över på en ny bog. Plötsligt var hon tillbaka i The Barrens med Bill, Richie, Eddie och de andra. Den sortens svarta, klibbiga gyttja som kletade ner faderns kängor fanns ju just nere i The Barrens, i moraset där de där växterna som Richie kallade bambu stod som en dunge av renrakade vita skelett. När det blåste skallrade och rasslade de där höga stråna mot varandra och åstadkom ett ljud som från voodootrummor, och hade hennes far alltså varit nere i The Barrens? Hennes far …

SVISCH!

Hans hand susade ner i en bred, svepande bana och träffade henne i ansiktet. Hennes bakhuvud dunsade mot väggen. Han körde ner tummarna i bältet och såg på henne med det där uttrycket av mördande kylig nyfikenhet. Hon kände hur en varm rännil av blod rann ner från vänstra mungipan.

”Jag har sett dig växa upp och bli stor”, sa han, och hon trodde att han skulle säga något mer, men det tycktes vara allt för tillfället.

”Vad är det du pratar om, pappa?” frågade hon med darrande röst.

”Om du ljuger för mig nu, så slår jag dig halvt fördärvad, Bevvie”, sa han, och hon märkte till sin fasa att han inte såg på henne; i stället såg han på Currier and Ives-trycket som hängde på väggen ovanför soffan. Tankarna slirade till på nytt och hon var fyra år och satt i badkaret med sin blåa plastbåt och Karl-Alfred-tvålen, och hennes store, älskade far stod på knä bredvid henne, klädd i ett par gråa twillbyxor och en snäv t-shirt och med en tvättlapp i ena handen och ett apelsinlemonad i den andra, tvålade in henne på ryggen och sa: Låt mig titta på de där öronen, Bevvie. Det finns kanske några småpotatisar i all jorden där som vi kan ha till middagen. Och hon hörde hur hennes lilla barnsliga jag fnittrade och såg på det lite gråstubbiga ansiktet, som hon då trodde skulle vara likadant i all evighet.

”Jag … så klart jag inte ljuger för dig, pappa”, sa hon. ”Men vad är det?”

”Har du varit nere i The Barrens tillsammans med ett gäng pojkar?”

Hennes hjärta hoppade till och blicken riktades på nytt mot de där kängorna med sina kakor av intorkad dy. Den där svarta, klibbiga gyttjan. Om man trampade ner sig i den sög den åt sig ens loafer eller gymnastiksko illa kvickt … och både Richie och Bill var säkra på att om man klev rätt ut i eländet skulle man åka rätt ner som i kvicksand.

”Det händer att jag är där och leker i …”

Handen med de hårda valkarna kom farande igen. Hon skrek till av smärta och rädsla. Uttrycket i hans ansikte skrämde henne, och också hans sätt att undvika att se på henne skrämde henne. Det var något direkt fel där. Han hade blivit värre … Och tänk om han verkligen tänkte ta livet av henne? Tänk om

(Sluta med det där Beverly han är ju din FAR och FÄDER tar inte livet av DÖTTRAR)

han förlorade självbehärskningen? Om …

”Vad har du låtit dem göra med dig?”

”Göra? Vadå …” Hon hade inte den blekaste aning om vad han talade om.

”Dra ner byxorna.”

Förvirringen inom henne ökade ytterligare. Det fanns ju inget som helst sammanhang i vad han sa. Att försöka hänga med fick henne bara att må illa … nästan som om hon blev sjösjuk.

”Vadå … varför?”

Hans hand höjdes och hon ryggade tillbaka. ”Av med dem nu, Bevvie” sa han. ”Jag vill se om du är orörd.”

Nu dök det upp en ny bild, ännu galnare än de andra. Hon såg hur hon drog av sig jeansen och det ena benet följde med. Och sedan jagade fadern henne med livremmen i högsta hugg, och hon försökte hoppa undan på det andra benet, medan han skrek: Jag visste väl att du inte var orörd! Jag visste det! Jag visste det!

”Snälla pappa, jag förstår ingenting …”

Då föll hans hand på nytt, men inte för att slå till nu, utan för att gripa tag. Den kramade åt om hennes axel med furiös kraft. Hon skrek. Han drog upp henne, och såg henne för första gången rätt i ögonen. Och det hon såg i hans ögon fick henne att skrika till på nytt. För där inne fanns – ingenting alls. Hennes far var borta. Och plötsligt insåg hon att hon var ensam i lägenheten med Det, ensam med Det denna dåsiga augustimorgon. Här fanns ingenting av den där förtätade känslan av makt och oblandad ondska som hon upplevt i huset vid Neibolt Street för en och en halv vecka sedan – Det hade på något sätt spätts ut med hennes fars fundamentala mänsklighet – men Det fanns ändå där, och använde honom som sitt redskap.

Han vräkte undan henne. Hon törnade mot kaffebordet, snubblade på det och for med ett skrik rätt i golvet. Så det är så här det går till, tänkte hon. Måste tala om det för Bill, så han får veta det här. Det finns överallt i Derry. Det bara … det fyller alla tomrum, det är allt.

Hon rullade runt ett par varv. Fadern kom allt närmare. Hon halkade i väg från honom på jeansbaken, med håret i ögonen.

”Jag visste ju redan att du höll till där nere”, sa han. ”Någon talade om det för mig. Men jag trodde inte på det. Jag kunde inte tro att min Bevvie hängde ihop med ett gäng pojkar. Men sedan såg jag dig med egna ögon i morse. Min Bevvie ihop med ett pojkgäng. Inte tolv år fyllda ännu och hänger redan ihop med en pojkliga!” Den där sista repliken tycktes få hans raseri att stiga till nya höjder; den skalv genom hans magra stofthydda som om han fått en hel massa volt genom kroppen. ”Inte ens tolv år fyllda!” skrek han på nytt och sparkade till henne på ena låret så att hon skrek. Hans käkar snappade efter detta faktum eller begrepp eller vad det nu kunde betyda för honom, som käkarna hos en hungrig hund som just gett sig i kast med ett stycke kött. ”Inte ens tolv! Inte ens tolv! Inte ens TOLV!”

Han måttade en ny spark och Beverly krälade undan. Vid det här laget hade de arbetat sig ut i köket. Hans grova arbetskänga träffade lådan under ugnen så att kastruller och stekpannor skramlade mot varandra.

”Försök inte smita från mig, Bevvie”, sa han. ”Akta dig noga för det, för då blir det värst för dig själv. Och du måste tro på mig. Du måste tro på din pappa. För detta är mycket allvarligt. Att hänga ihop med de där pojkarna och låta dem göra gud vet vad med dig – inte ens tolv år fyllda – det är sannerligen mycket allvarligt.” Han grabbade tag i hennes axlar och slet upp henne på fötter.

”Du är en söt flicka, mycket söt”, fortsatte han. ”Och det finns många karlar som gärna vill dra över en söt flicka. Och det finns gott om söta flickor som är med på att bli knullade. Släpper du till som en annan småhora när de där pojkarna vill ha sig ett skjut, Bevvie?”

Nu förstod hon äntligen vad Det hade satt i skallen på honom … men någonstans inom sig kände hon att den där tanken nog funnits där hela tiden. Det hade kanske bara behövt ta upp de verktyg som redan låg där och väntade, klara att användas.

”Nej, pappa! Absolut inte, pappa!”

”Och jag har sett dig röka!” röt han. Nu slog han till henne med handflatan, tillräckligt hårt för att få henne att ragla bakåt som en berusad mot köksbordet, där hon hamnade med skrevande ben och kände ett våldsamt hugg i korsryggen. Både salt- och pepparströaren föll till golvet. Pepparströaren slogs sönder. Svarta blommor flammade upp och försvann inför hennes ögon. Alla ljud verkade alltför djuptoniga. Hon såg hans ansikte. Någonting i hans ansikte. Han såg på hennes bröst. Hon blev plötsligt medveten om att hennes blus hade åkt upp och att hon inte hade någon behå – än så länge hade hon bara en enda, sin allra första. Tankarna halkade i väg till den gången Bill gav henne sin t-shirt i huset vid Neibolt Street. Den gången hade hon varit fullt medveten om hur brösten tryckte på mot det tunna bomullstyget, men pojkarnas snabba blickar då och då hade inte besvärat henne, utan känts helt naturliga. Och Bills blick hade känts mer än naturlig – den hade känts varm och efterlängtad, fast det kändes farligt också.

Skuldkänslor började blanda sig med skräcken hon kände. Hade hennes far verkligen så fel?

Hade hon kanske inte

(som en annan småhora)

tänkt farliga tankar? Fula tankar? Tankar på detta vad det nu var som han pratade om.

Det är inte samma sak alls! Det är inte samma sak som

(en annan småhora)

hans sätt att se på mig nu! Inte alls samma!

Hon stoppade in blusen igen.

”Bevvie?”

”Vi leker bara, pappa. Det är allt vi gör. Vi leker … vi … vi gör ingenting sådant som … ingenting fult. Vi …”

”Jag såg dig ju röka”, sa han och gick närmare henne. Hans blick gled över hennes bröst innanför blusen och de smala höfterna, som inte börjat kurva sig ännu. Och plötsligt började han, med en gäll skolpojksröst som skrämde henne ännu mer, mässa fram en underlig ramsa: ”En flicka som tuggar tuggummi börjar röka. En flicka som röker börjar dricka. Och en flicka som dricker, det vet ju alla vad en sådan flicka gör!”

”JAG HAR INTE GJORT NÅGOT!” skrek hon åt honom när han lade händerna på hennes axlar. Han varken nöp eller klämde hårt nu. Händernas grepp var milt och ömt. Och det var på något sätt ännu kusligare.

”Beverly”, sa han med den totalt besattes opåverkbara galna logik, ”jag har sett dig ihop med de där pojkarna. Så tala nu om för mig vad en ensam flicka gör ihop med pojkarna i den där skräpskogen, om inte just det som en flicka gör liggande på rygg.”

”Låt mig vara!” skrek hon åt honom. Vreden svallade upp från en djup brunn vars existens hon aldrig anat tidigare. Vreden tände en blåaktigt gul låga i hennes huvud. Hotade hennes tankar. För alla de gånger han skrämt henne, för alla de gånger han drivit henne till att skämmas, för alla de gånger han gjort henne illa. ”Lämna mig i fred!”

”Tala inte till din pappa på det viset”, sa han i häpen ton.

”Jag har aldrig gjort det du påstår! Aldrig i livet!”

”Det är kanske sant och kanske inte. Så jag tänker kolla för säkerhets skull. Jag vet hur man gör. Av med byxorna nu.”

”Nej.”

Hans ögon spärrades upp, så att den gulnade hornhinnan syntes hela vägen runt de djupblå irisarna. ”Vad sa du?” frågade han.

”Nej, sa jag.”

Han såg henne stelt rätt i ögonen och kanske såg han den flammande vreden där inne, det uppvällande upproret.

”Vem var det som talade om det för dig?”

”Bevvie …”

”Vem var det som sa att vi brukade leka där nere? Var det en okänd? Var det en man i apelsinfärgat och silver? Hade han handskar? Såg han ut som en clown fast han inte var det? Vad hette han?”

”Lugna ner dig, Beverly …”

”Nej, det är du som ska lugna ner dig”, sa hon.

Han svepte till med handen på nytt, men inte med öppen handflata denna gång utan med knuten näve, avsedd att slå sönder någonting. Beverly duckade. Hans näve visslade fram över hennes huvud och brakade rätt i väggen. Han ylade av smärta, släppte henne och förde knytnäven till munnen. Hon backade undan från honom med små snabba steg.

”Nu kommer du hit genast!” sa han.

”Nej”, svarade hon. ”För du vill göra mig illa. Jag älskar dig, pappa, men jag tycker du är hemsk när du bär dig åt så här. Du får inte göra så här längre. Det är Det som får dig att bära dig åt på det viset, men det är du som släpper in Det.”

”Jag fattar inte vad du snackar om”, sa han, ”men det är allt säkrast att du kommer hit på direkten. För jag tänker inte säga åt dig fler gånger.”

”Nej”, sa hon och började gråta igen.

”Tvinga mig inte att komma och hämta dig, Bevvie. För om jag blir tvungen till det kommer du att bli en väldigt ledsen liten flicka, det lovar jag dig. Så kom hit nu.”

”Tala om för mig vem som talade om det för dig”, sa hon, ”så kommer jag.”

Han tog ett språng mot henne, smidig som en mager katt, så snabbt och säkert att han nästan lyckades få tag på henne, trots att hon väntat sig just något sådant. Hon trevade efter köksdörrens handtag, öppnade dörren precis lagom för att kunna slinka emellan, och rusade sedan genom hallen mot ytterdörren i ett slags drömsk panik, så som hon skulle fly undan mrs Kersh tjugosju år senare. Bakom henne törnade Al Marsh rätt in i köksdörren och vräkte igen den med sådan kraft att den sprack uppifrån och ner.

”Nu kommer du hit till mig ögonblickligen, Bevvie!” ylade han, slet upp dörren och satte fart efter henne.

Stora dörren var låst; hon hade själv kommit in bakvägen. Hon vred på patentlåset med ena handen och ryckte energiskt men fruktlöst i dörrvredet med den andra. Bakom henne ylade fadern på nytt, ett rent

(av med byxorna, din lilla småhora)

djuriskt ljud. Hon vred på patentlåset en sista gång och fick äntligen upp dörren. Andedräkten formligen kastade sig upp och ner i hennes strupe, het och skälvande. Hon kastade en blick över axeln och fann att han var alldeles bakom henne och sträckte sig efter henne, grinande och grimaserande, med gula hästtänder som var som en björnfälla i hans mun.

Beverly skenade ut genom nätdörren och kände hur hans fingrar gled längs ryggen på hennes blus men inte fick fäste. Hon formligen flög nerför yttertrappan, tappade balansen och föll handlöst mot uppfartsvägens betong och skrapade båda knäna.

”NU KOMMER DU TILLBAKA GENAST, BEVVIE, FÖR ANNARS PISKAR JAG DIG SÅ SKINNET RYKER!”

Han fortsatte nerför trappan och hon tog sig snabbt upp på fötter, med hål i båda jeansbenen

(av med byxorna)

med blod sipprande på båda knäskålarna och blottlagda nervändar som sjöng ”Onward Christian Soldiers”. Hon kastade en snabb blick över axeln och där kom han igen, Al Marsh, fastighetsskötare och vaktmästare, en grå man klädd i kakibyxor och kakiskjorta med två fickor med lock, en nyckelring fästad vid bältet med en kedja och hår som stod ut åt alla håll. Men han fanns inte i sina egna ögon – inte den verklige, äkta, han som tvättat henne på ryggen och slagit henne i magen och gjort båda delarna därför att han var orolig för henne, var mycket orolig för henne, inte han vars hand försökte fläta hennes hår en gång när hon var sju år gammal, skändligen misslyckades och sedan fnittrade glatt tillsammans med henne åt hur det stod ut åt alla håll, inte han som på söndagarna lagade till en äggtoddy med kanel som var mycket godare än de man fick betala tjugofem cent för i Derry Ice Cream Bar, inte han, pappa-han, mansmannen i hennes liv, han som levererade allehanda blandad post och kunskap från det andra könet. Ingenting av detta fanns i hans ögon nu. Nu såg hon bara mord och tomhet där. Såg Det där.

Hon sprang. Hon flydde för Det.

Mr Pasquale tittade häpet på dem där han stod och vattnade sin vildvuxna gräsmatta och lyssnade på reportaget från en Red Sox-match på en portabel radio på verandaräcket. Ungarna Zinnerman drog sig undan från sin gamla Hudson Hornet som de köpt för tjugofem dollar och tvättade nästan varenda dag. Den ene av dem bar på en slang och den andre på en hink med såpvatten. Båda två stod de där med hängande hakor. Mrs Denton tittade ut från sin lägenhet på andra våningen, med en klänning som tillhörde en av hennes sex döttrar i knät och mer som skulle lagas i en korg på golvet och med munnen full med nålar. Lille Lars Theramenius halade snabbt in sin Red Ball Flyer från den spruckna trottoaren och ställde sig på Bucky Pasquales döende gräsmatta. Han brast i gråt när Bevvie, som den våren tillbringat en hel förmiddag med att tålmodigt lära honom hur han skulle knyta snörena på sina gymnastikskor så att de inte gick upp igen, störtade förbi honom vilt skrikade och med vitt uppspärrade ögon. Ett ögonblick senare kom hennes far springande förbi, skrikande åt henne, och Lars, som var tre år gammal och skulle dö tolv år senare i en motorcykelolycka, såg något fruktansvärt och omänskligt i mr Marshs ansikte. Efteråt hade han mardrömmar i tre veckors tid, mardrömmar där han såg mr Marsh förvandlas till spindel med kläderna på.

Beverly sprang. Hon var fullt medveten om att hon kanske sprang för livet. Om hennes far lyckades få tag på henne nu skulle det inte hjälpa att de befann sig ute på en gata. Folk gjorde vansinniga saker i Derry ibland – man behövde inte läsa tidningen eller ha studerat stadens märkliga historia för att vara medveten om den saken. Om han fick tag på henne skulle han väl troligen strypa henne eller slå henne eller sparka henne. Och när det var över skulle någon komma och hämta honom och han skulle sättas i en cell precis som Eddie Corcorans styvfar satt i en cell nu, förvirrad och utan att fatta någonting alls.

Hon sprang in mot centrum, och passerade allt fler och fler människor där hon sprang. De stirrade – först på henne och sedan på hennes jagande far – och såg förvånade ut, en del rent av förskräckta. Men det som syntes i deras ansikten avspeglades inte i deras handlande. De såg på de springande och fortsatte sedan med det de hållit på med. Luften som cirkulerade i hennes lungor kändes allt tyngre.

Hon sprang över kanalen, med fötterna smattrande mot cementen, medan bilarna mullrade fram över de tunga tvärbalkarna av trä i bron till höger om henne. Till vänster om sig hade hon halvcirkeln av sten där kanalen gick under jorden. Plötsligt stack hon tvärs över Main Street, utan att bry sig om bölande biltutor och gnisslande bromsar. Att hon tog av åt höger berodde på att The Barrens låg i den riktningen. Det var fortfarande halvannan kilometer kvar dit, och om hon skulle kunna ta sig dit måste hon på något sätt klara att hålla sig före fadern i Up-Mile Hills svåra uppförsbacke (eller i någon av de ännu brantare sidogatorna). Men det var hennes enda möjlighet.

”KOM TILLBAKA, DIN LILLA HORA, JAG BARA VARNAR DIG!”

När hon kommit över till trottoaren på andra sidan gatan kastade hon en snabb blick bakom sig, och det röda hårets tyngd gled över hennes axlar när hon gjorde det. Fadern var på väg över gatan, med lysande svettrött ansikte, och struntade lika blankt i trafiken som hon hade gjort.

Hon dök in i en gränd som löpte fram bakom Warehouse Row. Denna utgjordes av baksidorna av byggnaderna längs Up-Mile Hill: Star Beef, Armour Meatpacking, Hemphill Storage & Warehousing, Eagle Beef & Kosher Meats. Gränden var smal och belagd med kullersten och trängdes ihop ännu mer av de hopar av stinkande soptunnor och bingar som stod utställda där. Kullerstenarna var hala av gud vet vad för olika sorters slaktavfall och avskräde. Och luften var bemängd med allehanda lukter, några milda, några skarpa, några helt enkelt titaniska … men alla förde de tankarna till kött och slakt. Hela moln av flugor surrade omkring. Inifrån någon av byggnaderna kunde hon höra det blodisande tjutet från en bensåg. Hennes fötter hade lite svårt att ta sig fram på de hala kullerstenarna. Hon stötte till en galvaniserad soptunna med ena höften och några paket med tarmar inslagna i tidningspapper föll ur som stora, köttiga djungelblommor.

”NU KOMMER DU FÖR FAN RAKA VÄGEN HIT TILL MIG, BEVVIE! DET ÄR ALLVAR NU! GÖR DET INTE VÄRRE FÖR DIG ÄN DET REDAN ÄR!”

Två män satt i Kirshner Packing Works lastport och åt stora tjocka smörgåsar, med unikaboxarna inom bekvämt räckhåll. ”Du ligger allt illa till, flicka lilla”, sa den ene i vänlig ton. ”Det verkar ju som om du måste med far din in i vedboden.” Och den andre log glatt mot henne.

Fadern tog in på henne. Hon kunde höra hans tunga steg och tunga andning nästan alldeles bakom sig nu, och om hon såg åt höger kunde hon se hans skuggas svarta vinge svepa fram över det höga planket där.

Och sedan skrek han till i överraskning och ilska när hans fötter gled på det hala underlaget och han for rätt i kullerstenarna. Han kom snabbt upp igen, men han vrålade inte längre fram några ord eller meningar, utan nöjde sig med att skrika ut sin osammanhängande ilska medan männen i lastporten skrattade och dunkade varandra i ryggen.

Gränden vek av åt vänster … och Beverly hejdade sig halkande och spärrade upp munnen i förtvivlan. En stor tippbil från vägförvaltningen stod parkerad tvärs över grändens mynning, med mindre än tjugo centimeters fritt utrymme på någondera sidan. Motorn gick på tomgång. Och bortom det knappt hörbara motorljudet kunde hon höra ljudet av samtal inifrån förarhytten. Fler som hade lunchrast. Klockan var så där en tre, fyra minuter i tolv, så tingshusklockan skulle snart klinga fram tolvslaget.

Hon hörde hur han närmade sig igen. Hon kastade sig omkull och började krypa fram under sopbilen, på armbågarna och de skrapade knäna. Lukten av avgaser och dieselbrännolja blandade sig med dofterna av övermoget kött och gjorde henne yr och illamående. På sätt och vis var det snarast illa att hon gled fram så lätt; hon formligen halkade fram över ett fett och oljigt lager av smetig smörja och avskräde. Men hon kröp vidare också sedan hon vid ett tillfälle höjt sig lite för högt över kullerstenarna, så att hennes rygg kommit i kontakt med fordonets heta avgasrör. Den gången måste hon bita ihop tänderna för att inte skrika.

”Beverly? Är du där under?” Mellan varje ord en kort flämtning efter luft. Hon kastade en blick bakåt och mötte hans blick när han lutade sig ner och tittade in under tippvagnen.

”Låt … mig vara!” lyckades hon få fram.

”Din lilla slampa”, svarade han med grötig, salivdränkt röst. Sedan kastade han sig platt på mage, så att nycklarna klirrade, och började kräla efter henne, drog sig fram med ett slags groteskt torrsim.

Beverly klöste sig fram under förarhytten, grep tag i ett av de stora däcken – hon kunde haka fast fingrarna i slitbanemönstret ända in till andra knogen – och tog sig ut. Hon slog svanskotan i främre stötfångaren när hon reste sig och satte sedan full fart på nytt, uppför Up-Mile Hill nu, med blusen och jeansen nersmorda med allehanda klibbigheter så att de stank lång väg. Hon kastade en blick bakåt och såg faderns händer och fräkniga armar dyka upp under förarhuven, som klorna hos något inbillat barndomsmonster som låg på lur under sängen.

Snabbt och utan någon medveten plan pilade hon in mellan Feldman’s Storage och Tracker Brothers annex. Utrymmet i fråga var alltför smalt för att ens kunna kallas gränd, och fullt av sönderslagna backar och spjällådor, ogräs, solrosor och naturligtvis mer avskräde. Beverly dök in bakom en hög spjällådor och kröp ihop i dess skydd. Några ögonblick senare såg hon fadern komma klampande förbi hennes gömställes mynning och fortsätta uppför backen.

Beverly reste sig och skyndade över till den smala grändens andra mynning och hamnade framför ett nätstaket. Hon klättrade upp i staketet, tog sig över det och klättrade ner på andra sidan. Därmed befann hon sig på den mark som tillhörde Derrys prästseminarium. Hon skyndade vidare uppför den välskötta bakre gräsmattan och runt byggnadens sida. Hörde hur någon där inne spelade något klassiskt på orgel. Det kändes som om tonerna liksom graverade in sina behagliga, lugna jag i den stilla luften.

Mellan seminariet och Kansas Street reste sig en hög, tät häck. Hon spejade genom den och upptäckte fadern på andra sidan gatan – han andades tungt och hade stora svettfläckar i arbetsskjortans ärmhålor. Han stod där med händerna i sidorna och såg sig omkring. Nyckelringen glittrade i solskenet.

Beverly såg på honom, tungt flämtande också hon, medan hjärtat rusade i hennes strupe. Hon var mycket törstig och äcklades av stanken som omgav henne. Om jag varit med i en serie, tänkte hon förvirrat, skulle tecknaren ha ritat en massa böljande linjer som föreställde stanken jag spred omkring mig.

Fadern korsade långsamt gatan och kom över till seminariesidan. Beverly slutade att andas.

Gode Gud, jag orkar inte springa mer. Så hjälp mig, Gode Gud. Låt honom inte få syn på mig.

Al Marsh gick långsamt trottoaren fram, rakt förbi den plats där dottern krupit ihop på andra sidan häcken.

Gode Gud, låt honom inte känna lukten från mig!

Och det gjorde han inte – kanske därför att Al efter fallet i gränden och krypandet under tippbilen luktade precis lika illa som hon. Han fortsatte. Hon såg honom gå tillbaka nerför Up-Mile Hill, såg efter honom ända tills han var utom synhåll.

Hon samlade sig långsamt. Hennes kläder var nersölade av avskräde, hon var smutsig i ansiktet och det sved i ryggen där den kommit i kontakt med avgasröret. Men dessa rent yttre otrevligheter var ändå bara småsaker inför den förvirrade virvelstormen i hennes tankar – det kändes som om hon hade seglat ut över världens kant och som om inga normala beteendemönster kunde tillämpas här. Hon kunde inte ens tänka sig att gå hem, men å andra sidan kunde hon inte heller föreställa sig att inte gå hem. Hon hade trotsat sin far, trotsat honom.

Hon måste tränga bort den tanken, eftersom den fick henne att känna sig svag och skälvande och illamående. För hon älskade ju sin far. Ett av de tio budorden löd ju rent av: ”Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som Herren, din Gud, vill giva dig.” Javisst. Men han hade ju inte varit sig själv i detta. Hade ju inte varit hennes far. Hade i själva verket varit en helt annan person. En bedragare. Det …

Plötsligt dök en skrämmande känsla upp och gjorde henne kall av rädsla. Höll de andra kanske på att råka ut för samma sak? Eller något liknande? Bäst att varna dem. De hade gått illa åt Det, och nu kanske Det höll på att försäkra sig om att de aldrig skulle kunna göra Det illa längre. Och vart skulle hon förresten annars ta vägen? De var ju de enda vänner hon hade. Bill. Bill visste säkert råd. Bill kunde tala om för henne hur hon skulle klara det här. Han skulle ge henne svaret på frågan Vad gör jag nu?

Hon stannade till där gången hon följt mynnade ut på Kansas Streets trottoar och spejade fram runt häcken. Fadern syntes inte till. Hon tog av åt höger och började gå Kansas Street fram mot The Barrens. Troligen var väl ingen av pojkarna där just nu; de var säkert hemma och åt lunch. Men de skulle snart vara tillbaka igen. Och under tiden kunde hon gå ner till det svala klubbhuset och försöka få lite ordning på sig själv igen. Hon skulle låta det lilla fönstret stå öppet så att det kom in lite solsken, och kanske skulle hon rent av kunna sova lite. Hennes trötta kropp och överansträngda psyke grep ivrigt efter den tanken. Att få sova lite, ja, det skulle verkligen kännas skönt.

Huvudet slokade när hon knogade förbi de sista husen innan sluttningen blev för brant för bebyggelse och stupade ner i The Barrens – The Barrens där hennes far, hur otroligt det än verkade, hade lurat och spionerat på henne.

Hon hörde definitivt inte ljudet av de steg som följde efter henne, eftersom pojkarna var noga med att inte ge minsta ljud ifrån sig. De hade blivit frånsprungna förr, men den här gången tänkte de inte komma på efterkälken. Så de tog sig allt närmare henne, tassande som katter. Belch och Victor flinade brett, medan Henrys ansikte var tomt och allvarligt. Hans hår var tovigt och okammat, och ögonen blickade lika mållöst som Al Marshs hade gjort där borta i lägenheten. Han höll ett smutsigt finger tryckt mot läpparna i en tystande gest medan de reducerade avståndet från tjugo meter till femton och tio.

Sommaren igenom hade Henry hela tiden balanserat allt längre ut över en psykisk avgrund, på en bro som hänsynslöst blivit allt smalare och smalare. Och den dagen då han låtit Patrick Hockstetter smeka hans organ hade bron smalnat till en spänd lina. Och på morgonen denna dag hade linan brustit. Han hade sprungit ut på gården, naken så när som på de gulnade och trasiga kortkalsongerna, och sett upp mot himlen. Spökbilden av nattens måne dröjde sig fortfarande kvar där uppe, och medan han såg på den hade den plötsligt förvandlats till ett grinande dödskalleansikte. Och Henry hade fallit på knä inför detta ansikte, i exalterad skräck och glädje. Och spökröster kom till honom från månen. Rösterna förändrades och tycktes ibland smälta samman i ett nätt och jämnt förståeligt mummel … men han anade dock sanningen, och den var helt enkelt att alla dessa röster var en röst och kom från en intelligens. Rösten sa åt honom att leta rätt på Belch och Victor och infinna sig i hörnet av Kansas Street och Costello Avenue vid tolvtiden. Och rösten sa också att han skulle veta vad han skulle göra när han kommit dit. Och mycket riktigt hade det där lilla knullet kommit traskande. Han väntade ivrigt på vad rösten skulle säga åt honom att göra nu. Svaret kom medan de följde efter henne. Men rösten kom inte från månen, utan från ett avloppsgaller som de passerade. Rösten var lågmäld men tydlig. Belch och Victor såg förvirrade, nästan som hypnotiserade, först på gallret och sedan på Beverly igen.

Döda henne, sa rösten från avloppet.

Henry Bowers stack handen i jeansfickan och tog upp ett smäckert, nio tum långt föremål med inläggningar i imiterat elfenben på sidorna.

En liten förkromad knapp glittrade i ena änden av detta dubiösa objet d’art. Henry tryckte på knappen och ett sex tum långt knivblad dök upp ur springan längst fram på handtaget. Han lät stiletten gunga i handflatan och ökade takten. De fortfarande förvirrade Victor och Belch måste öka sitt eget tempo för att hålla jämna steg med honom.

Man kan inte säga att Beverly hörde dem; det var inte något sådant som fick henne att vända på huvudet medan Henry Bowers minskade avståndet mellan dem. Där han hasade fram med knäna böjda och ett fruset grin i ansiktet var Henry tyst som en indian. Nej, det var bara en känsla, alltför klar och rak och stark för att kunna negligeras, en känsla

3

Derrys stadsbibliotek, klockan 01.55

av att vara iakttagen.

Mike Hanlon lade ifrån sig pennan och lät blicken glida genom den skuggfyllda, upp och nervända skål som utgjorde bibliotekets huvudsal. Han såg öar av ljus som bredde ut sig från de hängande taklamporna, han såg bokrader som bleknade bort i dunklet, han såg järntrapporna med sina smäckra räcken löpa i spiral upp mot magasinen. Och han såg ingenting som inte var som det skulle.

Ändå trodde han inte att han var ensam där inne. Inte nu längre.

Sedan de andra gått hade Mike städat upp med en omsorg som bara var ren vana och ingenting annat. Han hade autopiloten inkopplad och hans tankar var miljoner mil – och tjugosju år – borta. Han tömde askfat, kastade bort de tomma spritflaskorna (och dolde dem under ett lager pappersavfall så att Carole inte skulle bli chockerad) och lade returburkarna i en låda bakom skrivbordet. Och sedan tog han kvasten och sopade ihop skärvorna av ginflaskan som Eddie hade slagit sönder.

När bordet var färdigstädat gick han in i tidskriftsrummet och samlade ihop de kringspridda tidskrifterna. Och medan han skötte dessa enkla göromål prövade han i tankarna de historier som berättats – och när han gjorde det koncentrerade han sig kanske i första hand på vad de andra hade utelämnat. De trodde att de mindes allting, och det föreföll honom som om Bill och Beverly faktiskt mindes nästan alltsammans. Men det fanns mer att minnas. Det skulle komma det också … om Det lät dem få tillräckligt med tid på sig. År 1958 hade de inte haft minsta chans att förbereda sig. Den gången hade de pratat i all oändlighet – ett pratande som avbröts bara av det apokalyptiska stenkriget och det där enda utbrottet av gruppheroism i huset vid Neibolt Street 29 – och kanske skulle de ha nöjt sig med att bara prata på intill slutet. Men så hade den fjortonde augusti brutit in och Henry och hans kumpaner hade helt enkelt jagat in dem i kloakerna

Jag borde kanske ha berättat det för dem, tänkte han, medan han lade de sista tidskrifterna på deras platser. Men någonting hade uttalat sitt bestämda ogillande av den saken – Sköldpaddans röst, förmodligen. Kanske var det ett led i det hela, och kanske ingick också den där känslan av att allting upprepades. Skulle kanske sista akten upprepa sig själv den också, om än i uppdaterat skick? Han hade samvetsgrant lagt upp ett lager av ficklampor och gruvarbetarhjälmar inför morgondagen, han hade ritningarna till Derrys avlopps- och dräneringssystem snyggt hoprullade och omvirade med gummiband i samma garderob. Men den gången, när de var små, hade allt deras prat och alla deras planer, ogenomtänkta eller inte, ändå alltid runnit ut i intet till slut, och slutet hade blivit att de helt enkelt jagats in i kloakerna, drivits in i den konfrontation som följde. Skulle det bli samma sak nu också? Han hade alltmer kommit att tro på att tron och makten är utbytbara storheter. Var den slutliga sanningen ännu enklare? Att ingen troshandling var möjlig, förrän man grovt och brutalt knuffades rätt in i alltings skrikande mitt, som ett nyfött barn som dyker ur sin moders sköte utan i fallskärm? Men när man väl föll var man ju tvungen att tro på fallskärmen, på hoppet in i tillvaron, inte sant? Att dra i ringen under fallet måste ju bli ens sista uttalande i ämnet, på ena eller andra sättet.

Herregud, detta är ju Fulton Sheen i svart version, tänkte Mike och småskrattade lite.

Mike städade, ordnade och tänkte sina tankar, medan en annan del av hans hjärna väntade på att han skulle bli klar och känna sig trött nog att gå hem och sova några timmar. Men när han till slut var klar var han fortfarande lika klarvaken. Så han gick till bibliotekets enda låsta bokrum, låste upp nätdörren med en nyckel ur knippan och gick in. Rummet antogs vara brandsäkert när den valvliknande dörren var stängd och låst, och det innehöll bibliotekets värdefulla förstaupplagor, böcker med dedikationer från länge sedan döda författare (bland de signerade böckerna fanns Moby Dick och Whitmans Leaves of Grass), historiskt material rörande staden, och den litterära kvarlåtenskapen efter några av de få författare som levt och verkat i Derry. Mike hoppades att han, om allt detta fick ett lyckligt slut, skulle kunna övertala Bill att överlämna sina manuskript till Derrys stadsbibliotek. Där han gick längs den tredje av gångarna mellan bokhyllorna där inne, i ljuset från några glödlampor i bleckskärmar i taket, och kände den gamla invanda bibliotekslukten av mögel och bokdamm och kanel, av åldrande papper, tänkte han: När jag dör lämnar jag väl detta jordiska med ett lånekort i ena handen och ett påminnelsekort i den andra. Fast det lär väl finnas sämre sätt att gå hädan.

Han stannade när han kommit halvvägs längs tredje gången. Den hundörade stenografiboken, som innehöll hans nerklottrade historier från Derry och hans egna vandringar i stadens problematiska historia, stod instoppad mellan Frickes Old Derry-Town och Michauds History of Derry. Han hade skjutit in anteckningsboken så långt att den var nästan osynlig. Så det var ingen risk att någon skulle hitta den, såvida inte denne någon direkt letade efter den.

Mike tog boken och gick tillbaka till bordet de suttit vid, stannade bara för att släcka ljuset i det stängda rummet och låsa nätdörren igen. Han satte sig och bläddrade igenom det han skrivit och tänkte på vilket underligt och ofärdigt vittnesbörd det var: en del historia, en del skandal, en del dagbok och en del bikt. Han hade inte skrivit in något i boken sedan den sjätte april. Måste skaffa en ny bok snart, tänkte han och bläddrade igenom de få tomma sidor som fanns kvar. För ett ögonblick tänkte han fundersamt på Margaret Mitchells första version av Borta med vinden, skriven för hand i staplar och åter staplar av skolskrivböcker. Sedan skruvade han av huven på pennan och skrev 31 maj två rader under slutet på det senast skrivna. Han väntade lite och såg sig omkring i det tomma biblioteket, och började sedan skriva ner en redogörelse för allt som hänt de tre sista dagarna, från telefonsamtalet med Stanley Uris och framåt.

Han skrev i lugn och ro i en kvart, men började sedan tappa koncentrationen och gjorde allt oftare uppehåll i skrivandet. Synen av Stan Uris avhuggna huvud i kylskåpet försökte tränga på, där det med munnen öppen och full av fjädrar föll ut ur kylskåpet och rullade i väg över golvet mot honom. Han manade med en viss ansträngning bort synen och fortsatte att skriva. Fem minuter senare rätade han på sig med ett ryck och såg sig omkring, övertygad om att han skulle få se huvudet komma rullande över golvets gamla svarta och röda plattor, med ögonen lika glasartade och glupska som ögonen i ett monterat hjorthuvud.

Ingenting alls. Inget rullande huvud, inte ett ljud utöver hans eget hjärtas dämpade trummande.

Du måste samla dig, Mikey. Det är bara stora skälvan, ingenting annat. Du är rädd och nervös bara, det är allt.

Men det hjälpte inte. Orden började fly undan från honom, tankarna tycktes dingla alldeles utom räckhåll. Det var som om något tryckte mot hans nacke, och trycket tycktes öka alltmer.

Iakttagen.

Han lade ifrån sig pennan och reste sig från stolen. ”Är det någon här?” ropade han och rösten ekade tillbaka från rotundan och fick honom att rycka till. Han fuktade läpparna och gjorde ett nytt försök. ”Bill? … Ben?”

Bill-ill-ill … Ben-en-en …

Plötsligt kände han att han ville hem. Ta med sig anteckningsboken bara och gå därifrån. Han sträckte ut handen efter boken … och hörde ljudet av ett lätt, hasande steg.

Han såg upp igen. Pölar av ljus omgivna av laguner av mörknande skuggor. Ingenting annat … i varje fall ingenting han kunde se. Han väntade, med tungt bultande hjärta.

Ljud av steg på nytt, och nu kunde han pricka in varifrån ljuden kom. Den inglasade korridoren mellan vuxenavdelningen och barn- och ungdomsavdelningen. Där inne. Någon där. Något där.

Mike smög tyst över till utlåningsdisken. Dubbeldörrarna till glaskorridoren hölls öppna med träklossar, och han kunde se ett litet stycke in i korridoren. Han såg något som såg ut som fötter och undrade i plötslig, svimfärdig fasa om Stan kanske kommit trots allt, om Stan kanske var på väg att träda ut ur skuggorna med fågelboken i ena handen vit i ansiktet och med purpurfärgade läppar och med handlederna och underarmarna uppskurna. Som du ser kom jag ändå till slut, skulle Stan säga. Det tog sin tid eftersom jag var tvungen att ta mig upp ur ett hål i marken, men här är jag nu …

Ljudet av ännu ett steg, och nu såg Mike tydligt ett par skor – skor och ett par slitna och trasiga jeansben. Urblekta blå trådar hängde ner över strumplösa anklar. Och i mörkret så där hundrasjuttiofem centimeter ovanför de där anklarna såg han ett par glittrande ögon.

Han trevade med handen över den halvrunda utlåningsdiskens yta och sökte vidare längs den andra sidan, utan att ta blicken från de där ögonen. Fingrarna rörde vid ett hörn av en liten trälåda – korten på böcker som inte återlämnats i tid. En mindre ask – gem och gummiband. Och sedan rörde de vid ett föremål av metall och tog upp det. Det var en papperskniv med orden JESUS FRÄLSER stämplade på handtaget. En skröplig liten sak, som kommit med posten från Grace Baptist Church som ett led i en insamlingskampanj. Mike hade inte gått i kyrkan på femton år, men Grace Baptist hade varit hans mors församling och han hade skickat fem dollar som han egentligen inte hade råd att avvara. Han hade tänkt kasta bort papperskniven, men den hade blivit kvar bland allt skräp som belamrade hans sida av disken (Caroles sida var alltid perfekt välordnad och välstädad).

Han grep hårt om papperskniven och stirrade intensivt ut i den skugghöljda korridoren.

Ännu ett steg … och ännu ett. Nu kunde han se de trasiga jeansbyxorna ända upp till knäna. Och han började skymta formen hos den varelse som de där smalbenen tillhörde – ett stort och klumpigt åbäke. Rundade axlar. En antydan till raggigt hår. En apliknande gestalt.

”Vem är det?”

Skepnaden bara stod där och betraktade honom.

Mike var fortfarande rädd, men han hade åtminstone kommit över den förlamande föreställningen om att varelsen måste vara Stan Uris som återvänt från graven, som kallats tillbaka av ärren i sina handflator, av någon kuslig dragningskraft som tvingat honom dit, som en zombie i en skräckfilm från Hammer Films. Vem varelsen än var, så var den inte Stan Uris, som aldrig blev längre än lite under en och sjuttio.

Varelsen tog ännu ett steg, och nu föll ljuset från ljusgloben närmast korridoren på de hällor som den icke-existerande livremmen skulle ha löpt fram i kring varelsens midja.

Och plötsligt förstod Mike vem varelsen var. Visste det redan innan den började tala.

”Tjänare, niggern”, sa skepnaden. ”Har du kastat några stenar på sista tiden? Vill du veta vem som förgiftade din jävla jycke?”

Skepnaden tog ännu ett steg framåt och ljuset föll på Henry Bowers ansikte. Det hade blivit fett och plufsigt; huden hade fått en sjuklig, talglik nyans och kinderna hade blivit till hängande fettvalkar späckade med skäggstubb, och med nästan lika mycket vit skäggstubb som svart. Böljande linjer – tre till antalet – hade etsat in sig i pannan ovanför de buskiga ögonbrynen. Andra fåror formade parenteser kring den fylliga munnen. Ögonen var små och elaka bakom de missfärgade hudpåsarna, blodsprängda och tanketomma. Det var ansiktet hos en man som drabbats av för tidigt åldrande, en man som var trettionio år gammal och skulle fylla sjuttiotre. Men det var också ansiktet hos en tolvårig pojke. Henrys kläder var fortfarande gröna, eftersom han legat dold i buskar och snår hela dagen.

”Tänker du inte hälsa på en annan, nigger?” frågade Henry.

”Tjänare, Henry.” Det slog honom att han inte hört på radion de båda senaste dagarna och att han inte ens läst tidningen, något som annars var en ritual för hans del. För mycket att tänka på. För upptagen.

För jäkligt.

Henry trädde fram ur glaskorridoren och stod där och plirade på Mike med sina fettinbäddade grisögon. Hans läppar öppnade sig i ett outsägligt grin som avslöjade en rad ruttna tänder, en glimt av det fattiga Maine.

”Röster”, sa han. ”Hör du röster någon gång, nigger?”

”Vad för slags röster, Henry?” frågade Mike och lade båda händerna på ryggen, som en skolpojke som ska deklamera en dikt, och förde över papperskniven från vänstra handen till den högra. Golvuret, en gåva av Horst Mueller 1923, tickade ner allvarsdigra sekunder i bibliotekstystnadens stilla damm.

”Från månen”, sa Henry och stoppade ner ena handen i fickan. ”De kommer från månen. Massor av röster.” Där tystnade han, rynkade pannan lite och skakade sedan på huvudet. ”En massa röster, men i själva verket bara en. Dets röst.”

”Har du sett Det, Henry?”

”Jorå”, svarade Henry. ”Frankenstein. Slet huvudet av Victor. Du skulle ha hört. Lät som om en jättedragkedja åkte rätt ner. Och sedan gav Det sig på Belch. Men Belch gjorde motstånd.”

”Verkligen?”

”Jajamän. Det var därför jag klarade mig.”

”Så du lämnade honom att dö.”

”Kom inte med något sådant!” Henrys kinder flammade tegelröda. Han tog två steg framåt. Ju längre han avlägsnade sig från den navelsträng som förenade barnavdelningen med avdelningen för vuxna, desto yngre tyckte Mike att han verkade. Han såg samma gamla elakhet i Henrys ansikte, men samtidigt såg han också något annat – barnet som fostrats av galningen Butch Bowers på en bra gård som fått förfalla helt genom åren. ”Snacka inte på det viset! Det skulle ju bara ha tagit livet av mig också!”

”Det tog inte livet av oss!”

Det glittrade till av härsken humor i Henrys ögon. ”Än har Det inte gjort det, nej”, sa han. ”Men Det gör det snart. Om jag nu lämnar någon av er kvar åt Det.” Han drog upp handen ur fickan. Den förde med sig ett smäckert, nio tum långt föremål med inläggningar i imiterat elfenben på sidorna. En liten förkromad knapp glittrade i enda änden av detta dubiösa objet d’art. Henry tryckte på knappen och ett sex tum långt knivblad dök upp ur springan längst fram på handtaget. Han lät stiletten gunga i handflatan och började gå lite snabbare mot utlåningsdisken.

”Titta vad jag hittade”, sa han. ”Jag är verkligen fin på att hitta saker.” Det ena rödkantade ögonlocket blinkade motbjudande mot Mike. ”Det var gubben i månen som talade om det för mig.” Henry blottade tänderna på nytt. ”Låg gömd hela dagen. Fixade en lift på kvällen. En gammal gubbe. Slog ner honom. Tog väl livet av honom, antar jag. Körde kärran i diket borta i Newport. Och alldeles innanför Derrys stadsgräns hörde jag rösten. Tittade i ett avlopp. Och där låg de här kläderna. Och kniven. Min gamla kniv.”

”Glömmer du inte en sak nu, Henry?”

Henry flinade och skakade på huvudet.

”Vi klarade oss undan och det gjorde du också. Så om Det är ute efter oss är Det ute efter dig också.”

”Inte!”

”Jo, säkert. Ni tjänade kanske Det efter bästa förmåga, era arma fånar, men Det tycks ju inte direkt ha favoriserat er för det. Det tog ju båda dina kompisar, och att du själv kom undan berodde ju på att Belch gjorde motstånd. Men nu är du här i Derry igen. Och jag tror att du också ingår i Dets oavslutade jobb, Henry. Det tror jag faktiskt.”

”Inte!”

”Kanske det blir Frankenstein du får se. Eller varulven? En vampyr! Clownen? Eller tänk om du kanske får se hur Det verkligen ser ut, Henry. Det gjorde vi. Ska jag tala om vad vi såg, Henry? Ska jag …”

”Håll käften!” skrek Henry och vräkte sig fram mot Mike.

Mike steg åt sidan och sköt fram ena foten. Henry snubblade över den och föll och halkade i väg över golvets nötta plattor som en curlingsten. Hans huvud törnade rätt mot ena benet på det bord som Förlorarna suttit vid tidigare på natten när de berättat sina historier. För ett ögonblick var han som bedövad och stiletten hängde slappt i hans hand.

Mike skyndade fram för att ta kniven. I det ögonblicket skulle han lätt ha kunnat göra slut på Henry; han skulle bara ha behövt köra in den där JESUS FRÄLSER-papperskniven i Henrys nacke och sedan ringt till polisen. En del legala formaliteter och allmänt dösnack skulle väl förmodligen ha följt, men inte särskilt mycket – inte i Derry, där sådana här sällsamma och våldsamma historier inte var så där enormt uppseendeväckande.

Vad som hindrade honom var den blixtrande snabba insikten, alltför snabb för att kunna vara medveten, om att om han dödade Henry skulle han därmed gå Dets ärenden, lika säkert som att Henry skulle gå Dets ärenden om han dödade Mike. Och en sak till – det där andra uttrycket han sett i Henrys ansikte, den trötta, förvirrade blicken hos ett svårt misshandlat barn som i något okänt syfte letts in på en giftig stig. Henry hade fötts och vuxit upp inom den zon som förgiftats av Butch Bowers galna sinne; förvisso måste han ha varit Dets egendom redan innan han ens anade att Det existerade.

Så i stället för att köra in papperskniven i Henrys sårbara nacke gick han ner på knä och grep efter kniven. Den vred sig i hans hand – till synes av egen fri vilja – så att hans fingrar grep om eggen. Men det kom ingen smärta genast; allt som hände var att rött blod rann nerför de tre första fingrarna på högra handen och ner på den ärriga handflatan.

Han drog undan handen. Henry rullade undan och grep kniven igen. Mike gick upp på knä och sedan satt de så mitt emot varandra, båda blödande: Mikes fingrar och Henrys näsa. Henry skakade på huvudet och dropparna for i väg i mörkret.

”Nu trodde du allt att du var smart!” skrek han hest. ”Jävla fegisar, det är vad ni är allesammans. Vi skulle ha vunnit över er om ni bara hade fajtats ärligt!”

”Lägg ifrån dig kniven, Henry”, sa Mike lugnt. ”Så ringer jag polisen, och så kommer de och hämtar dig och kör dig tillbaka till Juniper Hill. Då kommer du bort från Derry och kan känna dig trygg.”

Henry försökte tala, men kunde inte. Han kunde bara inte tala om för den där jävla niggern att han inte kunde vara säker vare sig på Juniper Hill eller i Los Angeles eller i Timbuktus regnskogar. Förr eller senare skulle månen ändå gå upp, benvit och kall som snö, och spökrösterna skulle börja tala och månens ansikte skulle förvandlas till Dets ansikte, som babblade och skrattade och gav order. Han svalde lite blod.

”Ni slogs aldrig ärligt!”

”Gjorde ni det, då?” replikerade Mike.

”Du din jävla niggersvartingaprövdjungelapaskunkkrullskille!” skrek Henry och tog återigen ett språng mot Mike. Denne ryggade bakåt för att undvika Henrys klumpiga anfall, tappade balansen och föll på rygg. Henry dundrade mot bordet igen, studsade tillbaka, vände sig om och grep Mike i armen. Mike viftade runt med papperskniven och kände hur den gick djupt in i Henrys underarm. Henry skrek, men i stället för att släppa Mikes arm grep han bara hårdare om den. Han drog sig närmare Mike, med håret i ögonen och blodet rinnande över de tjocka läpparna från den spräckta näsan.

Mike försökte sätta ena foten mot Henrys sida och sparka undan honom. Henry svängde stiletten i en glittrande båge, och alla dess sex tum gick rätt in i Mikes lår. Bladet gled in mjukt och lätt, som i varmt smör. Henry drog ut det igen, droppande av blod, och med ett skrik av lika delar smärta och ansträngning vräkte Mike undan honom.

Han kämpade sig upp på fötter, men Henry var snabbare och Mike lyckades nätt och jämnt undvika Henrys nästa klumpiga attack. Han kände hur blodet rann nerför hans ben i en oroväckande ström och fyllde loafern. Verkar som om det tog i lårpulsådern. Det var illa. Blod överallt. Blod på golvet. Skorna blir säkert totalhavererade, fan också, och jag som köpte dem för bara två månader sedan …

Henry stormade fram på nytt, pustande och flämtande som en bruns­tig tjur. Mike stapplade undan och gjorde ett svep med papperskniven mot honom igen. Den skar genom Henrys trasiga skjorta och slet upp ett djupt sår över revbenen. Mike stötte undan honom igen och Henry muttrade ilsket.

”Din jävla oschyssta nigger!” tjöt han. ”Hur fan fajtas du egentligen?”

”Släpp kniven, Henry”, sa Mike.

Något fnittrade bakom dem. Henry vände sig mot ljudet … och skrek sedan till i yttersta fasa och satte händerna mot kinderna som en förnärmad gammal ungmö. Mike såg mot utlåningsdisken. Han hörde ett starkt, vibrerande ljud som lät som ka-spangg! och i nästa ögonblick poppade Stan Uris huvud upp bakom disken. En fjäder gick upp i korkskruvsspiral och in i den avskurna, droppande halsen. Ansiktet var askgrått av smink, med en feberfläck av rouge på vardera kinden. Stora apelsinfärgade pomponger blommade där ögonen skulle ha suttit. Den groteska Stan-Gubben i lådan nickade fram och tillbaka på sin spiralfjäder, som om den vore en av jättesolrosorna vid huset vid Neibolt Street. Dess mun öppnade sig och en gällt skrikande och skrattande röst började mässa: ”Döda honom, Henry! Döda niggern, döda svartingen, döda honom, döda honom, DÖDA HONOM!”

Mike svängde runt mot Henry, smärtsamt medveten om att han blivit lurad och lite vagt undrande vems huvud Henry hade sett längst upp på den där fjädern. Stans? Victor Criss? Eller kanske faderns?

Henry skrek vilt och störtade fram mot Mike. Stiletten for upp och ner som nålen på en symaskin. ”Aaaah, nigger!” tjöt han. ”Aaaah, nigger! Aaaah, nigger!”

Mike retirerade och det skadade benet vek sig nästan genast under honom, så att han föll till golvet. Han hade nästan ingen känsel alls kvar i benet. Det kändes kallt och avlägset. När han såg ner på det kunde han konstatera att de gräddfärgade slacksen nu var klarröda.

Henrys knivblad blixtrade till framför hans näsa.

Mike stötte rätt ut med JESUS FRÄLSER-papperskniven när Henry kom tillbaka för en ny stöt. Henry löpte rätt på den som en skalbagge som spetsar sig själv på en nål. Varmt blod vällde ut över Mikes hand. Han hörde ett knäppande ljud och när han drog tillbaka handen hade han bara pappersknivens skaft kvar i handen. Resten stack ut ur Henrys mage.

”Aaaah! Nigger!” skrek Henry och förde handen mot den kvarsittande biten av den avbrutna papperskniven. Blodet vällde fram mellan hans fingrar. Han såg oförstående på det, med ögon som tycktes vilja tränga ut ur sina hålor. Huvudet på den gnisslande, svajande spiralfjädern pep och skrattade. Mike började känna sig alltmer yr och illamående. Han kastade en ny blick mot huvudet i lådan och fann att det nu var Belch Huggins huvud som satt där, en mänsklig champagnekork iförd en bak och framvänd baseballmössa med New York Yankees på. Han stönade högt och ljudet lät som det kom långt borta ifrån, ekade i hans egna öron. Han upptäckte att han satt i en pöl med varmt blod. Om jag inte får ett tryckförband om benet snart kommer jag att förblöda.

”Aaaaaaaaaah! Niiiiiiiiiiigger!” skrek Henry. Fortfarande med ena handen mot den blödande magen och med stiletten i den andra, stapplade han bort från Mike mot biblioteksdörrarna. Han svajade som en berusad, tog sig fram genom den ekande stora salen som en kula i ett flipperspel. Han törnade emot en av fåtöljerna och välte den, och hans trevande hand slog omkull en tidningshylla. Till slut var han framme vid dörrarna, tryckte upp den ena och dök ut i natten.

Mike höll på att förlora medvetandet. Han bearbetade bältets spänne med fingrar som knappt kände något alls. Men till slut fick han upp spännet och kunde dra ut livremmen genom hällorna. Sedan spände han det kring det blödande benet alldeles nedanför ljumsken och drog åt så hårt han förmådde. Han höll bältet på plats med ena handen och började krypa fram mot utlåningsdisken. För det var där telefonen stod. Han var inte säker på hur han skulle kunna nå den, men det spelade ingen roll ännu. Vad som gällde nu var att ta sig dit. Hela världen svajade och suddades ut och bleknade i vågor av grått. Han stack ut tungan och bet till så att det kändes ordentligt. Smärtan var direkt och utsökt plågsam. Världen samlade sig igen. Han blev medveten om att han fortfarande höll pappersknivens skaft i handen och kastade bort det. Och sedan var han äntligen framme vid utlåningsdisken, som verkade lika hög som Mount Everest.

Mike stöttade upp sig på det oskadade benet och kämpade sig upp och grep tag i diskens kant med den lediga handen. Hans mungipor var nerdragna i en skälvande grimas och ögonen var som smala springor. Och till slut lyckades han ta sig ända upp. Där stod han sedan som en stork och drog över telefonen till sin sida. På apparatens sida stod en lapp med tre telefonnummer fästad med tejp – till brandkåren, polisen, sjukhuset. Med ett darrande finger, som kändes minst en kilometer borta, slog Mike numret till sjukhuset: 555-3711. Han slöt ögonen när signalen började gå fram … men slog upp dem igen när det var Snåljåp som svarade.

”Hur står det still, nigger!” hojtade Snåljåp, och i nästa ögonblick skar ett skratt vasst som sönderslaget glas i Mikes öra. ”Vad tycker du? Hur har’u det? Jag tror att du är död, vad tror du? Jag tror att Henry fixade dig för gott! Vill du ha en ballong, Mikey? En fin ballong? Hur har’u det? Hallå i hålet!”

Mikes blick gick mot golvklockans urtavla, klockan som biblioteket fått av Mueller, och han konstaterade utan förvåning att urtavlan ersatts av faderns ansikte, grått och härjat av cancer. Ögonen var uppåtriktade, så att man bara såg de buktande vitorna. Plötsligt räckte fadern ut tungan och klockan började slå.

Mike tappade greppet om utlåningsdisken. Han svajade ett ögonblick på det friska benet och föll sedan ner igen. Telefonen dinglade framför honom i sin sladd som en hypnotisörs amulett. Det kändes allt svårare att hålla bältet åtdraget.

”Hallojsan svejsan!” skriade Snåljåp ur den dinglande luren. ”Högsta hönset här. Högsta hönset i Derry terminstingens, och det är båd visst och sant. Töcker inte du det också, pågablära?”

”Om det finns någon där”, kraxade Mike, ”någon riktig röst bakom den jag hör, så hjälp mig för guds skull. Jag heter Michael Hanlon och befinner mig på stadsbiblioteket. Och jag håller på att förblöda. Om ni finns där kan jag inte höra er. Jag tillåts inte att få höra er. Men om det finns någon där, så skynda er.”

Han lade sig på sidan och drog upp benen så att han låg i fosterställning. Sedan virade han bältet två varv runt högra handen och koncentrerade sig på att hålla greppet medan världen svävade bort i bomullslika, ballongliknande gråa moln.

”Hallå där, hur har’u det?” skriade Snåljåps röst ur den dinglande, svängande luren. ”Hur har’u det, din jävla svarting. Hallå

4

Kansas Street, klockan 12.20

där”, sa Henry Bowers. ”Hur har’u det, ditt lilla luder?”

Beverly reagerade genast, vände om och sprang. Hennes reaktion var snabbare än de hade väntat sig. Kanske skulle hon rent av ha fått en flygande start … men den stupade på håret. Henry grep efter det och fick tag i lite av dess långa svall och drog henne tillbaka. Han flinade mot henne och hans andedräkt var tät och het och luktade illa.

”Hur har’u det?” upprepade Henry Bowers. ”Vart hade du tänkt dig? I väg och leka med de där arslena du prasslar med? Om jag skulle ta och skära av dig näsan och tvinga dig att äta upp den. Skulle du gilla en sådan grej?”

Hon kämpade för att göra sig fri. Henry skrattade och ryckte i hennes hår så att huvudet skakade hit och dit. Kniven blixtrade mordiskt i augustisoldiset.

Plötsligt tutade en bil – en lång signal.

”Hör ni, ni där! Vad tar ni er till, pojkar? Släpp flickan genast!’”

Det kom från en gammal dam bakom ratten på en välbevarad Ford modell 1950. Hon hade stannat vid trottoarkanten och lutade sig över det filtklädda sätet och tittade ut genom rutan på passagerarsidan. Vid åsynen av hennes uppriktigt upprörda ansikte försvann den där bedövningen för första gången ur Victor Cross blick och han såg nervöst på Henry. ”Vad …”

”Hjälp mig!” skrek Bev gällt. ”Han har kniv! En kniv!”

Den gamla damens vrede övergick i en blandning av oro, förvåning och rädsla. ”Vad är det ni gör, pojkar?” sa hon. ”Låt henne vara!” På andra sidan gatan – detta såg Bev klart med egna ögon – reste sig Herbert Ross ur trädgårdsstolen på verandan, gick fram till verandaräcket och såg på dem. Hans ansikte var lika tomt som Belch Huggins. Och sedan vek han ihop tidningen, vände sig om och gick in i huset utan ett ljud.

”Låt henne vara!” ropade den gamla damen gällt.

Henry visade tänderna och rusade plötsligt fram mot bilen, med ett fast grepp om Beverlys hår. Hon snubblade och gick ner på ena knät och släpades vidare i håret. Smärtan i skalpen var olidlig, rena tortyren. Hon kände hur hennes hårstrån slets loss med rötterna.

Den gamla damen skrek högt och vevade desperat upp rutan på passagerarsidan. Henry stötte till mot rutan, men stiletten bara halkade fram över glaset. Kvinnan tog foten från den gamla Fordens kopplingspedal och den tog tre väldiga språng nerför Kansas Street, studsade upp på trottoaren och tjuvstannade. Henry for i väg efter den, fortfarande släpande på Beverly. Victor slickade läpparna och såg sig omkring. Belch sköt upp baseballmössan han hade på sig från pannan och grävde sedan med ett finger i örat i en förvånad gest.

Bev såg för ett ögonblick den gamla damens skrämda vita ansikte och såg sedan hur hon tryckte ner dörrlåsen, först på passagerarsidan och sedan på sin egen. Motorn malde i gång och tände. Henry höjde en kängskodd fot och sparkade sönder ena baklyset.

”Stick åt helvete, din jävla gamla käringjävel!”

Däcken tjöt när den gamla damen styrde ut på gatan igen. En mötande skåpbil girade tvärt för att undvika henne och tutade ilsket. Henry vände sig mot Bev och började le igen, och i samma ögonblick sparkade hon till med sin gymnastikskoklädda fot rätt i ballarna på honom.

Henrys flin övergick i en grimas av vild smärta. Stiletten föll ur hans hand och hamnade på trottoaren. Andra handen lämnade sitt bo i hennes toviga hår (med ett sista fruktansvärt ryck när den släppte taget) och han sjönk på knä med händerna mot skrevet och försökte skrika. Hon såg strån av sitt eget kopparfärgade hår i hans ena hand, och i det ögonblicket förvandlades all hennes skräck till ett rasande hat. Hon drog ett väldigt, djupt andetag och spottade en riktigt rejäl loska rätt på hans hjässa.

Och sedan satte hon fart därifrån.

Belch lunkade tre steg efter henne och stannade sedan. I stället gick han tillsammans med Victor fram till Henry, som knuffade undan dem och raglade upp på fötter, fortfarande med båda händerna mot skrevet; detta var ju inte första gången denna sommar han blivit sparkad just där.

Han lutade sig framåt och tog upp stiletten. ”… fart”, väste han.

”Vad sa du, Henry?” frågade Belch nervöst.

Henry vände sig mot honom och hans ansikte var så fullt av svettig smärta och sjukt, flammande hat att Belch ryggade tillbaka ett steg. ”Sätt … fart … sa jag”, lyckades han få fram och började sedan ragla och stappla gatan upp efter Beverly, med händerna för skrevet.

”Vi har ingen chans att ta henne nu, Henry”, sa Victor nervöst. ”Fan, du kan ju knappt gå ens.”

”Ingen fara, vi tar henne”, flämtade Henry. Hans överläpp steg och föll i ett omedvetet hundlikt hångrin. Svettpärlor bildades på hans panna och rann nerför de hektiskt röda kinderna. ”Vi tar henne, så klart”, sa han. ”För jag vet vart hon är på väg. Hon ska till The Barrens för att leka med sina skithål till

5

Derrys stadshotell, klockan 02.00

vänner”, sa Beverly.

”Hmmm?” sa Bill och såg på henne. Hans tankar hade varit långt borta. De hade gått där hand i hand, och tystnaden mellan dem hade varit behagligt vänskaplig och lätt uppladdad med ömsesidig dragningskraft. Och han hade bara uppfattat det sista ordet hon sa. Ett kvarter längre fram lyste stadshotellets ljus fram genom den låga markdimman.

”Jag sa att ni var mina bästa vänner. De enda vänner jag hade på den tiden.” Hon log. ”Konsten att få vänner har nog aldrig varit min starka sida, fast jag har förstås en väninna i Chicago som jag tycker mycket om. Kay McCall heter hon. Du skulle säkert gilla Kay, Bill.”

”Säkert. Men jag har aldrig varit särskilt bra på att bli god vän med folk jag heller.” Han log. ”På den tiden hade vi ju varandra i gänget och det var allt vi b-b-behövde.” Han såg de små dropparna av fuktighet i hennes hår, njöt av hur de där små glittren skapade en nimbus kring hennes hjässa. Hon lyfte blicken och såg honom rätt i ögonen.

”Det är något jag behöver just nu”, sa hon.

”V-vadå?”

”Jag behöver en kyss av dig”, sa hon.

Han tänkte på Audra och det slog honom för första gången hur lik Beverly hon var. Han undrade om det kanske var det som attraherat honom ända från början, det som gjort honom djärv nog att föreslå att de skulle träffas igen efter det Hollywoodparty då de sågs för första gången. Det stack till inom honom av en plågsam skuldkänsla … och sedan tog han sin barndomsvän Beverly i sina armar.

Hennes kyss var fast och varm och underbar. Hennes bröst pressades mot hans uppknäppta kavaj och höfterna rörde sig mot honom … fördes tillbaka … och rörde sig mot honom på nytt. När hennes höfter drog sig undan för andra gången körde han in båda händerna i hennes hår och pressade sig mot henne. När hon kände hans växande stånd flämtade hon till lite och lade ansiktet mot hans hals. Han kände hennes tårar mot sin hud, varma och hemliga.

”Kom”, sa hon. ”Fort.”

Han tog hennes hand och de gick resten av vägen till stadshotellet. Vestibulen var gammal och fylld med växter och hade fortfarande en viss bleknande charm. Inredningen gick i hög grad i skogshuggarstil från 1800-talet. Vid denna tid på dygnet låg vestibulen helt öde bortsett från nattportiern, som skymtade i rummet innanför disken, där har satt med fötterna på skrivbordet och tittade på teve. Bill tryckte på knappen till tredje våningen med ett finger som darrade en liten aning – upphetsning? nervositet? skuldkänslor? alltsammans på en gång? Visst, säkert, och ett slags nästan vanvettig glädje och oro samtidigt. De där känslorna gick inte särskilt bra ihop med varandra, men de kändes samtidigt livsnödvändiga. Han förde henne genom korridoren till sitt rum, på något förvirrat sätt klar över att om han nu skulle vara otrogen, så borde han åtminstone löpa linan helt ut och ligga med henne i sitt rum och inte i hennes. Han kom på sig med att tänka på Susan Browne, hans första agent och den första kvinna han låg med, ännu inte tjugo fyllda.

Otrogen. Bedrar min fru. Han försökte få in den tanken i skallen, men den verkade både verklig och overklig samtidigt. Det som kändes starkast var en miserabel känsla av ett slags hemlängtan och en gammaldags känsla av att han svek och förrådde Audra. Audra var säkert uppe nu, kokade kaffe, satt vid köksbordet i morgonrock, studerade kanske sina repliker eller läste någon roman av Dick Francis.

Nyckeln rasslade i låset till rum 311. Om de i stället tagit hissen upp till Beverlys rum på femte våningen skulle de ha sett signallampan på telefonen blinka; den tevetittande nattportiern skulle ha meddelat att Bev skulle ringa sin väninna Kay i Chicago (efter det tredje desperata samtalet från Kay hade han äntligen kommit ihåg att sätta upp meddelandet), och händelsernas utveckling skulle kanske ha följt en annan gång. Om så skett skulle de fem kanske inte ha varit på flykt undan Derrypolisen när morgonen grydde. Men nu gick de alltså till hans rum så som det kanske var meningen att de skulle göra.

Han öppnade dörren. De gick in. Hon såg på honom med klarögd blick, rodnande kinder och ett bröst som steg och föll i snabb takt. Han tog henne i sina armar och överväldigades av en känsla av att detta var rätt – en känsla av att cirkeln mellan det förflutna och nuet nu slöts helt utan en enda skarv, i triumf. Han sparkade klumpigt igen dörren med ena foten och hon skrattade och sände sin varma andedräkt in i hans mun.

”Mitt hjärta …”, sa hon och lade hans hand över sitt vänstra bröst. Han kände dess slag innanför den där fasta, nästan vanvettigt hetsande mjukheten, snabba slag som dunket från en maskin.

”Ditt hj-hj-hjärta …”

”Mitt hjärta.”

De låg på sängen, fortfarande påklädda, och kysstes. Hennes hand gled innanför hans skjorta och sedan ut igen. Hon lät ett finger glida längs raden av knappar. Den hejdade sig vid midjan … och smög sedan längre ner och konturerade fram hans svällande, stenhårda penis. Muskler han aldrig varit medveten om skuttade och flaxade i hans länder. Han avbröt kyssen och drog sig undan från henne där de låg.

”Bill?”

”Måste få l-löh-lugna ner honom l-lite”, sa han. ”Annars g-g-går det i b-böh-byxorna som när man var g-grabb.”

Hon skrattade mjukt och lågt igen och såg på honom. ”Är det den verkliga orsaken?” frågade hon. ”Eller är det eftertankens kranka blekhet som hör av sig?”

”Kranka blekheten”, svarade Bill. ”Jag är en t-typisk eftertänkare.”

”Inte jag, inte i detta”, sa hon. ”För jag hatar honom.”

Han såg på henne, och leendet bleknade bort.

”Jag insåg det inte helt och fullt förrän för två kvällar sedan”, sa hon. ”Fast egentligen visste jag det nog – någonstans inom mig – hela tiden, misstänker jag. Han slår mig och sårar mig. Jag gifte mig med honom för att … för att pappa alltid var så orolig för mig, antar jag. Hur jag än ansträngde mig för att vara honom till lags var han ändå alltid orolig. Och han skulle säkert ha gillat Tom. För Tom var också orolig för mig. Mycket orolig. Och så länge någon oroade sig för mig kände jag mig säker. Mer än säker. Verklig.” Hon såg allvarligt på honom. Blusen hade åkt upp ur slacksens midjeband och avslöjade en strimma vit hud. Han ville kyssa den där strimman. ”Men det var inte verkligt. Det var en mardröm. Att vara gift med Tom var som att återvända till mardrömmen från barndomen. Hur kan någon vilja något sådant, Bill? Hur kan en människa vilja återvända till en mardröm av egen fri vilja?”

”Den enda v-vettiga orsak jag kan t-tänka mig skulle väl v-vara att hon s-s-sökte sig bakåt för att f-f-finna sig själv.”

”Mardrömmen finns här”, sa Bev. ”Det är Derry som är mardrömmen. Tom blir så liten i jämförelse. Jag ser honom klarare nu. Jag avskyr mig själv för att jag över huvud taget kunde tillbringa så många år tillsammans med honom … Du anar inte … vad han fick mig att göra, och jag gjorde det gärna, ska du veta, för att han var orolig för mig, Jag skulle vilja gråta … men ibland känns skammen alltför stor. Förstår du mig?”

”Tänk inte så”, sa han lågt och lade sin hand över hennes. Hon grep den och höll den hårt. Hennes ögon verkade onaturligt ljusa, men hon grät åtminstone inte. ”Alla begår vi v-v-våra m-m-misstag. M-men det är ingen examen d-det rör sig om. Det gäller b-bara att ta sig igenom eländet så g-gott man kan.”

”Vad jag menar”, sa hon, ”är att jag inte gör detta för att vara otrogen mot Tom eller hämnas på honom eller något i den stilen. För mig skulle ett samlag med dig vara något … något sunt och normalt och naturligt. Men jag vill inte göra dig illa på något sätt, Bill. Eller lura in dig i någonting som du kommer att ångra senare.”

Han begrundade hennes ord, begrundade dem med ett djupt och äkta allvar. Men den där underliga lilla minnesramsan – Han kör sina nävar och så vidare – började snurra i hans skalle och trängde sig in i hans tankar. Det hade varit en lång dag. Det var som om samtalet från Mike och lunchen på Jade of the Orient hade utspelats för minst hundra år sedan. Så många historier sedan dess. Så många minnen, som foton ur Georges fotoalbum.

”Vänner l-l-lurar inte v-varandra”, sa han och lutade sig över henne där hon låg på sängen. Deras läppar rörde vid varandra och han började knäppa upp hennes blus. Hennes ena hand gick till hans nacke och höll hårt om honom, medan den andra först drog ner blixtlåset i hennes slacks och sedan drog av dem. För ett ögonblick vilade hans hand på hennes mage, varm och underbar, och sedan var hennes trosor bara borta. Och sedan tryckte han på och hon vägledde.

När han trängde in i henne spände hon mjukt ryggen mot trycket från hans penis och mumlade: ”Var snäll mot mig. Jag älskar dig, Bill.”

”Och jag älskar dig”, svarade han och log mot hennes nakna axel. De började långsamt och han kände hur svetten började flöda ut ur hans porer när hon vaknade till liv under honom. Hans medvetande började tömmas neråt och blev alltmer fokuserat på den punkt där de förenades. Hennes porer hade öppnat sig och sände ut en underbar myskdoft.

Beverly kände orgasmen komma. Hon rörde sig mot den, arbetade för att driva fram den, tvivlade aldrig på att den skulle komma. Och plötsligt ryckte det i hennes kropp och den tycktes ta ett språng uppåt, inte i en orgasm men upp till en platå högt ovan vad hon någonsin upplevt tillsammans med Tom eller de båda älskare hon haft före honom. Hon blev medveten om att detta inte bara skulle bli ett sprut – det skulle bli en atombombsexplosion. Det gjorde henne lite rädd … men sedan tog hennes kropp upp rytmen igen. Hon kände hur Bills långa styvnad pressades in i henne, kände hur hela hans kropp plötsligt blev lika hård som den del av honom som fanns inne i henne, och i det ögonblicket fick hon orgasm – början till en orgasm, en njutning så stor att den var nästan en plåga rann ut ur oanade slussportar, och hon bet honom i axeln för att kväva sina skrik.

”Gode gud”, flämtade Bill, och även om hon inte var säker på det trodde hon att han grät. Han drog sig tillbaka och hon trodde att han tänkte dra sig ur – och försökte förbereda sig på det ögonblicket, som alltid förde med sig en vag och flytande, oförklarlig känsla av förlust och tomhet, som blotta avtrycket av en fot – och sedan stötte han hårt framåt på nytt. Hon fick genast en orgasm nummer två, något som hon aldrig väntat sig att få uppleva, och hennes minnes fönster öppnades på nytt och hon såg fåglar, tusentals fåglar, som svepte ner till varenda takås och telefontråd och varenda lantbrevbärarlåda i hela Derry, vårfåglar mot en vit aprilhimmel, och i detta fanns en smärta blandad med njutning – men det hela hade legat på låg nivå, så som en vit sommarsky kan tyckas hänga lågt på himlen. Lätt fysisk smärta blandad med svag fysisk njutning och något slags underlig känsla av bekräftelse. Hon hade blött … hon hade …”

”Ni allesammans?” ropade hon plötsligt och hennes ögon vidgades i nästan lamslagen häpnad.

Denna gång drog han sig undan och ur henne, men hon märkte det knappt i den plötsliga uppenbarelse som drabbat henne.

”Vad säger du? Beverly. Du mår väl inte …”

”Ni allesammans? Låg jag med er allesammans?”

Hon såg en chockerad häpnad i Bills ansikte, såg hans haka falla ner … som om han plötsligt förstod. Men det var inte hennes uppenbarelse som drabbade honom, det märkte hon trots sitt chocktillstånd, utan hans egen.

”Vi …”

”Bill? Vad betyder det här?”

”Det var d-ditt sätt att f-få oss ut”, sa han och hans ögon gnistrade så klart att hon blev rädd. ”M-men f-förstår du inte, Beverly? Det var d-d-ditt sätt att k-klara oss därifrån! Alla vi … men vi var …” Han verkade plötsligt rädd och osäker.

”Minns du resten nu?” frågade hon.

Han skakade långsamt på huvudet. ”Inte döh-döh-detaljerna. Men …” Han såg på henne, och hon såg att han var mycket, mycket rädd. ”Vad som v-v-verkligen hände var att vi öh-öh-önskade oss därifrån. Och jag tvivlar på … Beverly, jag tvivlar på att vuxna kan göra sådana saker.”

Under ett långt ögonblick såg hon på honom utan ett ord, och sedan satte hon sig på sängkanten, till synes omedveten om sig själv och hur vacker hon var. Hennes kropp var välformad och älskansvärd, och ryggradens linje skymtade nätt och jämnt i dunklet, när hon lutade sig ner för att ta av sig de knälånga nylonstrumpor hon haft på sig. Hennes hår var ett knippe pilar buktande över ena axeln. Han var säker på att han skulle vilja älska med henne igen före morgonen, och den där skuldkänslan återkom, mildrad bara av den ömkansvärda trösten i vetskapen om att Audra var långt borta på andra sidan havet. Lägg i en femcentare till i jukeboxen, tänkte han. Så kan vi lyssna en gång till på den där låten som heter Det hon inte vet har hon inte ont av. Men faktiskt gör det ju ont någonstans. I tomrummen mellan människorna, kanske.

Beverly reste sig upp och bäddade om efter dem. ”Kom och lägg dig nu”, sa hon. ”Vi behöver sova. Båda två.”

”Visst, s-som du vill.” För hon hade rätt, det var helt klart. Han längtade mer än något annat efter att få sova … men inte ensam, inte denna speciella natt. Den senaste chocken höll på att falna nu – lite för snabbt, kanske, men han kände sig så trött nu, så alltigenom urlakad. Den akuta verkligheten hade drömmens alla egenskaper och han kände trots sina skuldkänslor att detta var en trygg plats. Det skulle gå att ligga här ett tag, att sova i hennes famn. Och han behövde hennes värme, hennes vänlighet och vänskap. Visst var de sexuellt uppladdade båda två, men den saken kunde inte skada någon av dem nu.

Han tog av sig strumporna och skjortan och kröp ner bredvid henne. Hon tryckte sig mot honom, och hennes bröst var varma och de långa slanka benen svala. Bill höll om henne, medveten om skillnaderna – hennes kropp var längre än Audras och fylligare över brösten och höfterna. Men det var en välkommen kropp.

Det borde ha varit Ben här med dig nu, tänkte han sömnigt. Jag tror det var så det var avsett att bli. Så varför blev det inte Ben?

För att det var du då och är du nu, det är hela saken. För att det som går runt alltid kommer tillbaka. Jag tror det var Bob Dylan som sa det … eller kanske var det Ronald Reagan. Och kanske är det jag nu, därför att Ben är den som är utsedd att följa damen hem till slut.

Beverly kurade ihop sig mot honom, inte på något sexuellt eggande sätt (även om hon, när han flydde in mot sömnen, kände hans lem röra sig mot hennes ben och gladdes över det), utan bara för att hon ville känna hans kroppsvärme. Hon hade själv redan glidit in i ett slags halvsömn. Den lycka hon upplevde här tillsammans med honom efter alla dessa år var verklig. Det var bottensatsens bittra smak som övertygade henne om den saken. De hade fått det som hänt i natt, och kanske skulle de få det ännu en gång i morgon bitti. Och sedan skulle de ge sig ner i kloaksystemet, som de gjort en gång tidigare, och där skulle de finna sitt Det. Cirkeln skulle slutas ännu snävare och deras liv i nuet skulle foglöst smälta samman med deras barndom; de skulle bli som varelser på ett tokigt Möbiusband.

Antingen det, eller också skulle de dö där nere.

Hon vände på sig i sängen. Han lät en arm glida in mellan hennes sida och hennes arm och kupade handen över det ena bröstet. Här behövde hon inte ligga vaken och undra om handen plötsligt skulle nypa till så att det gjorde ont.

Tankarna blev alltmer osammanhängande medan sömnen smög sig över henne. Som alltid såg hon färgstarka vildblommemönster och gick fram genom dem – massor av blommor som nickade klara och lysande under en blå himmel. Sedan bleknade blommorna bort och följdes av en känsla av att hon föll – en sinnesförnimmelse som ofta hade väckt henne som barn, med ett skrik på ansiktets andra sida. Den sortens falldrömmar var mycket vanliga hos barn, hade hon läst i sina läroböcker i psykologi på college.

Men denna gång vaknade hon inte med ett ryck tillbaka till verkligheten; i stället kände hon den varma och trygga tyngden av Bills arm, Hans hand som kupades om hennes bröst. Och hon tänkte att om hon föll, så föll hon åtminstone inte ensam.

Och sedan var hon på fast mark och började springa – vad detta än var för slags dröm, så var den i varje fall rykande snabb. Hon sprang efter den, jagade sömnen, tystnaden, kanske bara tiden. Åren rann snbbt. Åren rusade fram. Om man gjorde en helomvändning och började löpa efter sin egen barndom måste man verkligen sätta fart på fötterna och köra hårt. Tjugonio, året då hon hade kört med slingor i håret (fortare). Tjugotvå, året då hon förälskade sig i en fotbollsspelare som hette Greg Mallory och som varit fan så nära att våldta henne efter en studenttillställning (fortare, fortare). Sexton, då hon söp sig full tillsammans med två andra flickor på Bluebird Hill Overlook i Portland. Fjorton … tolv …

… fortare, fortare, fortare …

Hon sprang in i sömnen, jagade tolvan, hann i fatt den, löpte rätt genom den minnesbarriär som Det hade sänkt ner över dem allesammans (den smakade som kall dimma i hennes tungt arbetande drömlungor), löpte tillbaka in i sitt elfte år, sprang, sprang av bara helvete, sprang snbbare än djävulen själv, kastade blickar bakom sig nu, kastade blickar

6

The Barrens, klockan 12.40

över axeln och spejade efter tecken på deras närvaro där hon halkade och kravlade sig nerför järnvägsbanken. Inte än i varje fall. Hon hade ”verkligen gett honom så att han inte teg”, som hennes far ibland brukade uttrycka sig … och blotta tanken på fadern fick en ny våg av skuldkänslor och missmod att forsa fram genom henne.

Hon kastade en blick under den skrangliga bron i hopp om att få se Silver stå och luta sig där, men Silver var borta. Där fanns en gömma med leksakspistoler som ingen brydde sig om att ta hem längre, och det var allt. Hon började följa stigen ner, kastade en blick bakom sig … och där var de, och Belch och Victor stöttade upp Henry mellan sig, där de stod vid järnvägsbankens rand som indianska vaktposter i en Randolph Scott-film. Henry var skrämmande blek och pekade just mot henne. Sedan började han med Victors och Belchs hjälp ta sig nerför sluttningen. Jord och grus rann ner från deras klackar.

Beverly såg på dem under ett långt ögonblick, som hypnotiserad. Sedan vände hon tvärt på klacken och satte fart genom den rännil med bäckvatten som löpte fram under bron, struntade i Bens klivstenar och sprang bara på, så att gymnastikskorna spred hela sjok av vatten åt alla håll. Hon fortsatte stigen fram och andedräkten kändes brännande het i strupen. Benmusklerna skälvde och hon hade inte mycket kvar att ge nu. Klubbhuset. Om hon bara lyckades ta sig dit hade hon fortfarande en chans att klara sig.

Hon fortsatte stigen fram och trädens grenar piskade fram ännu mer färg på hennes kinder. En kvist träffade hennes ena öga så att det tårades. Hon tvärade åt höger, trängde sig fram genom den täta undervegetationen och kom ut i gläntan. Både den kamouflerade fälldörren och fönsterspringan stod öppna och en rock’n’roll-låt kom uppflytande genom dem. Ljudet av hennes ankomst fick Ben Hanscoms huvud att dyka upp. Han hade en ask med Junior Mints i ena handen och ett Acke-häfte i den andra.

Han tog en ordentlig titt på Bev, med alltmer gapande mun. Under andra omständigheter skulle synen ha varit närmast komisk. ”Vad i helvete, Bev …?” sa han.

Hon svarade inte ens. Bakom sig och inte särskilt avlägset hörde hon grenar som piskade eller bröts av och en och annan dämpad svordom. Det lät som om Henry började piggna till. Så hon sprang raka vägen till den fyrkantiga falldörrsöppningen, och håret, som nu tovats till med allehanda gröna blad och kvistar, utöver all smörja som fastnat där när hon tog sig fram under renhållningsbilen, strömmade som en röd flod bakom henne.

Ben såg henne komma in för landning som 101st Airborne, och hans huvud försvann lika snabbt som det tittat ut. Beverly hoppade och han tog klumpigt emot henne.

”Stäng överallt”, flämtade hon. ”Och kvicka på, Ben, för helvete! De är på väg hit.”

”Vilka de?”

”Henry och hans busar! Och Henry har blivit tokig och viftar med en kniv …”

Det räckte för Ben. Han släppte minttabletterna och seriehäftet och drog med en grymtning ner falldörren. Dess översida var klädd med grästuvor och limmet hade hållit tuvorna på plats mycket bra. En och annan hade lossnat lite, men det var allt. Beverly ställde sig på tå och stängde fönstret. Allt blev mörkt omkring dem.

Hon trevade efter Ben, fann honom och kramade honom hårt och panikslaget. I nästa ögonblick kramade han henne lika hårt. De satt båda på knä. Och sedan upptäckte Beverly i plötslig fasa att Richies transistorradio fortfarande var i gång någonstans i mörkret. Little Richard som sjöng ”The Girl Can’t Help It”.

”Ben … radion … de hör den om …”

”Herre jävlar!”

Han stötte till henne med en köttig höft och välte henne nästan framstupa i mörkret. Hon hörde hur radion föll i golvet. The girl can’t help it if the menfolks stop and stare, meddelade Little Richard med sin vanliga hesa entusiasm. Can’t help it, bekräftade doadoagänget, The girl can’t help it! Vid det laget flämtade också Ben tungt. De lät som ett par ångmaskiner. Plötsligt hördes ett krasande ljud … som följdes av en stor tystnad.

”Jävlar också”, sa Ben. ”Nu mosade jag den visst. Richie får väl ett anfall när han får höra det.” Han sträckte handen efter henne i mörkret. Hon kände hur hans hand rörde vid det ena av hennes bröst, men drogs undan som om han bränt sig. Hon trevade efter honom, fick tag i hans skjorta och drog honom tätt intill sig.

”Beverly, vad …”

”Sccchhh!”

Han tystnade. Sedan satt de där tillsammans med armarna om var­andra och blickarna riktade uppåt. Mörkret var inte helt hundraprocentigt där inne; en smal strimma ljus löpte fram längs falldörrens ena sida, och tre andra strimmor konturerade fram fönstret. Och en av de där tre var tillräckligt bred för att en sned liten solstråle skulle kunna tränga in i klubbhuset. Hon hoppades desperat att de inte skulle upptäcka den.

Hon hörde hur de närmade sig. I början kunde hon inte urskilja orden … men sedan kunde hon det. Hennes grepp om Ben hårdnade.

”Smet hon in i bambun blir det säkert lätt att spåra henne”, meddelade Victor.

”De brukar leka här omkring”, svarade Henry. Hans röst verkade pressad och orden kom i små stötar, som om han måste anstränga sig för att få fram dem. ”Det har jag hört av Boogers Taliendo. Och när vi hade stenkriget kom de från det här hållet.”

”Jo, de brukar ju vara här och köra med leksakspistoler och sådant”, sa Belch.

Plötsligt hörde de dunsande steg rakt ovanför sig och det tuvklädda taket vibrerade upp och ner. Lite jord silade ner på Beverlys uppåtvända ansikte. Tydligen stod en eller två av dem, kanske rent av alla tre, rakt ovanför klubbhuset. Det sved till av kramp i magen på henne; hon måste bita ihop tänderna för att inte skrika. Ben lade en stor hand mot ena sidan av hennes ansikte och tryckte det mot sin arm medan han tittade upp och undrade om de skulle gissa vad som doldes under dem … eller kanske redan visste det och bara jäklades ett tag.

”De lär ha något slags ställe”, sa Henry. ”Det sa i alla fall Boogers. Något slags trädhus eller något sådant. Som de kallar sitt klubbhus.”

”Vill de ha en klubb så klubbar jag dem gärna”, sa Victor. En replik som fick Belch att utbrista i ett dånande skratt.

Duns, duns, duns, lät det där uppe. Och denna gång rörde taket sig lite mer i höjdled. Nog måste de väl lägga märke till det – vanlig mark är ju bara inte så elastisk.

”Vi tar en sväng neråt ån”, sa Henry. ”Jag ger mig fan på att hon är där nere.”

”Okej”, sa Victor.

Duns, duns. De började gå därifrån. En liten suck av lättnad smög ut mellan Beverlys sammanbitna tänder … och sedan sa Henry: ”Belch, du stannar här och bevakar stigen.”

”Okej”, sa Belch och började marschera fram och tillbaka, ibland bort från deras takmatta och ibland tvärs över den. Mer jord silade ner. Ben och Beverly såg på varandra med spända, smutsiga ansikten. Bev upptäckte att det fanns fler dofter än röklukten i klubbhuset – här fanns också en otäck lukt som stank som svett och avskräde. Den kommer från mig, tänkte hon dystert. Men trots lukten kramade hon om Ben ännu hårdare. Hans omfång kändes plötsligt väldigt välkommet och väldigt trösterikt, och det kändes fint att det fanns så mycket Ben att hålla om. Må så vara att han vid skolavslutningen i somras kanske bara var en rädd tjockis och ingenting annat – nu var han i alla fall helt annorlunda, nu var han mycket mer än så; liksom de andra i gänget hade han förändrats en hel del. Om Belch upptäckte dem här nere kunde Ben nog ge honom ett och annat att fundera över.

”Vill de ha en klubb så klubbar jag dem gärna”, sa Belch skrockande. Och ett skrockande från Belch var ett läte djupt nere på skalan som lät som om det kom från ett troll. ”Klubbar dem gärna om de vill ha en klubb. Jävligt roligt sagt. Jävligt kul.”

Hon upptäckte att Bens överkropp hävdes upp och ner i små korta, ryckiga rörelser; han drog in luft i lungorna och släppte ut den igen i små stötar. Ett nervöst ögonblick trodde hon att han skulle börja gråta, men när hon såg närmare på hans ansikte upptäckte hon att han satt där och kämpade för att inte brista i skratt. Det läckte tårar ur hans ögon, och när hans blick mötte hennes rullade han med ögonen och såg åt sidan. Och i det svaga ljus som trängde in genom de smala springorna kring falldörren och fönstret såg hon att han var nästan lila i ansiktet av återhållet skratt.

”Vill de ha en gammal klubbidubbi så klubba dem bara”, sa Belch och satte sig tungt mitt på taket. Och nu skälvde detta ännu mer oroväckande och Bev hörde ett lågt men illavarslande knnnaak från en av stöttorna. Taket hade ju varit avsett att kunna bära upp de grästuvor som täckte det som kamouflage … men det var inte byggt för att dessutom klara Belchs dryga sjuttio kilo.

Om han inte reser sig och går har vi honom snart i knät på oss, tänkte Bev och kände hur hon höll på att smittas av Bens hysteri. Hur den försökte koka upp ur henne i heta skrik. Plötsligt såg hon för sin inre syn hur hon själv förde upp fönstret tillräckligt högt på gångjärnen för att hon skulle kunna sträcka ut handen och leverera en rejäl smäll där bak på Belch Huggins, där han satt i eftermiddagens soldis och mumlade och fnittrade för sig själv. Hon tryckte sitt ansikte mot Bens bröst i ett sista desperat försök att hålla fantasierna stången.

”Sccchhh”, viskade Ben. ”För höge farao, Bev …”

Knnnaak. Högre den här gången.

”Håller det?” viskade hon tillbaka.

”Kanske, om han inte släpper sig”, svarade Ben, och i nästa ögonblick drog Belch på med en verkligt överdådig brakare – en skriande stark och ­saftig trumpetsignal som tycktes hålla på i minst tre sekunder. De kramade var­andra ännu hårdare och dämpade varandras frenetiska fnitter. Beverly hade så ont i huvudet att hon trodde att hon skulle få en hjärnblödning när som helst.

Och sedan hörde hon Henry skrika Belchs namn någonstans bortifrån.

”Vad sa du?” bölade Belch och reste sig med en smäll och en duns som fick mer jord att sila ner på Ben och Beverly. ”Vad är det, Henry?”

Henry skrek ett svar, men de enda ord Beverly kunde urskilja var strand och buskar.

”Kommer!” skrek Belch, och så trampade hans fötter fram över deras tak för sista gången. De hörde ett sista knakande ljud, mycket starkare denna gång, och ett träsplitter hamnade i Bevs knä. Hon såg fundersamt på det.

”Fem minuter till”, viskade Ben lågt. ”Längre skulle det inte ha klarat sig.”

”Hörde du när han släppte sig?” frågade Beverly och började fnittra igen.

”Det lät ju som om tredje världskriget var här”, svarade Ben och började skratta han också.

Det kändes som en stor lättnad att äntligen kunna släppa ut alltsammans och de skrattade vilt, men försökte göra det så lågt som möjligt.

Men till slut sa Beverly, alldeles omedveten om att hon över huvud taget tänkte säga det (och definitivt inte för att det på något sätt hade med deras situation i nuet att göra): ”Tack för dikten, Ben.”

Ben tvärtystnade mitt i skrattet och såg allvarligt och försiktigt på henne. Han tog upp en smutsig näsduk ur bakfickan och torkade sig långsamt i ansiktet med den. ”Vilken då dikt?” frågade han.

”Haikun. Haikun på vykortet. Nog var det väl du som skickade den?”

”Nej”, sa Ben. ”Jag har aldrig skickat dig någon haiku. För om en grabb som jag – en tjock grabb som jag – gjorde något sådant, skulle flickan säkert bara skratta åt honom.”

”Jag skrattade inte alls. Jag tyckte den var vacker.”

”Jag skulle aldrig kunna skriva något vackert. Bill, kanske. Men inte jag.”

”Ja, Bill blir säkert författare”, instämde hon. ”Men han kommer aldrig att skriva något så vackert som den dikten. Kan jag få låna din näsduk?”

Han gav henne den och hon började snygga till sig i ansiktet så gott det gick.

”Hur visste du att det var jag?” frågade han till slut.

”Det vet jag inte”, svarade hon. ”Jag bara visste det.”

Det arbetade konvulsiviskt i Bens strupe. Han såg ner på sina händer. ”Jag menade ingenting med det”, sa han.

Hon såg allvarligt på honom. ”Det är allt säkrast för dig att du inte menar det du sa nu”, sa hon. ”För gör du det förstör du den här dagen för mig totalt, och du ska veta att den har varit i jäkligaste laget redan.”

Han fortsatte att se på sina händer och sa till slut, så lågt att hon nätt och jämnt kunde höra honom: ”Jo, vad jag menade var att jag älskar dig, Beverly, men att jag inte vill att det ska få förstöra någonting.”

”Det ska det inte heller få göra”, sa hon och kramade om honom. ”Just nu behöver jag all kärlek jag kan få.”

”Men det är i alla fall Bill du tycker bäst om.”

”Det är det kanske”, sa hon, ”men det spelar ingen roll. Om vi hade varit vuxna skulle det kanske ha gjort det, lite grann. Men jag tycker om er alldeles särskilt, varenda en. Ni är de enda vänner jag har. Så jag älskar dig också, Ben.”

”Det var fint sagt av dig”, sa han, tystnade, försökte och lyckades. Han kunde till och med se på henne när han sa det: ”Det var jag som skrev dikten.”

De satt tysta en liten stund. Beverly kände sig trygg. Beskyddad. Synerna av faderns ansikte och Henrys kniv kändes mindre levande och hotfulla när de satt tätt intill varandra så här. Det var svårt att liksom definiera den där känslan av att vara trygg och beskyddad, och hon försökte inte heller, men långt senare skulle hon identifiera källan till dess kraft. Nämligen det faktum att hon vilade i famnen på en person av manligt kön, som var beredd att utan minsta tvekan dö för henne. Det var något hon helt enkelt visste, något som fanns i lukten som kom ur hans porer, något ytterligt primitivt som hennes egna körtlar kunde reagera på.

”De andra skulle ju hit igen”, sa Ben plötsligt. ”Tänk om Henry och hans gäng får tag på dem!”

Hon rätade på sig, medveten om att hon nästan nickat till. Hon kom ihåg att Bill hade bjudit Mike Hanlon med sig hem på lunch. Richie skulle följa med Stan hem och äta några smörgåsar. Och Eddie hade lovat att ta med sig sitt Fiabräde. Och de skulle snart vara på ingående, helt ovetande om att Henry och hans kumpaner var på drift i The Barrens.

”Vi måste ut och få tag på dem”, sa Beverly. ”Det är inte bara mig Henry är ute efter.”

”Men om vi ger oss ut och de kommer tillbaka …”

”Visst, men vi vet åtminstone att de är här. Och det vet inte Bill och de andra grabbarna. Och Eddie med sin brutna arm kan ju inte ens springa.”

”Visst katten”, sa Ben. ”Så vi blir väl tvungna att ta risken.”

”Vi blir väl det, ja”, sa hon och svalde och såg på sin Timex. Det var svårt att avläsa siffrorna i dunklet, men det verkade som om klockan var lite över ett. ”Jo, Ben …”

”Ja, vad är det?”

”Henry har blivit tokig på riktigt nu. Han är som den där grabben i Vänd dem inte ryggen. Han tänkte ta livet av mig, och de båda andra skulle hjälpa honom.”

”Inte!” sa Ben. ”Klart Henry är tokig, men så tokig är han ändå inte. Han bara …”

”Bara vadå?” sa Beverly. Hennes tankar gick till Henry och Patrick och sådana hon sett dem på bilkyrkogården i det flödande solskenet. Till Henrys tomma ögon.

Ben svarade inte. Han tänkte. Visst hade saker och ting förändrats en hel del. Men när man själv stod mitt inne i de där förändringarna var det inte så lätt att märka dem. Man måste stiga utanför för att kunna se dem … i varje fall försöka göra det. Visst hade han varit rädd för Henry redan när skolan slutade, men då bara för att Henry var större och starkare och för att han var en riktig översittare – den sortens flåbuse som kunde grabba tag i en förstaklassare och vrida upp hans arm tills han storgrät. Men värre än så hade det ändå inte varit. Men sedan hade han ristat med kniven på Bens mage. Och sedan hade de haft stenkriget och Henry hade skickat i väg M-80:or rätt i huvudet på folk. Och man kunde ju direkt ta livet av folk med sådana saker. Döda dem hur enkelt som helst. Och han hade börjat se annorlunda ut … nästan som om han jagades av spöken. Det verkade som om man alltid måste vara på sin vakt mot honom, så som man alltid måste hålla utkik efter tigrar eller giftormar om man var ute i djungeln. Fast man vande sig vid sådant också, blev så van vid det att det inte ens verkade konstigt eller ovanligt, utan som om det skulle vara på det viset. Men faktiskt var väl Henry galen numera? Javisst. Ben hade själv fått känna av den saken redan på avslutningsdagen, men hade med flit vägrat att tro det eller ens minnas det. För det där var ju inte något man ville vare sig tro eller minnas. Och plötsligt kom en tanke – en tanke så stark att den var som en visshet – fullt utvuxen insmygande i hans skalle, kall som oktobergyttja. Det använder Henry. Kanske de andra också, men i så fall genom Henry. Och om det är så har hon troligen rätt. Och då handlar det inte bara om att gnugga nyllet i gruset eller om nackslag under studietimmen vid skoldagens slut, medan fröken Douglas sitter vid katedern och läser i sin bok, inte bara om en tryckare på skolgården så att man ramlar omkull och skrubbar ena knät. Om Det använder Henry, så kommer Henry att använda kniven.

”En gammal tant i en bil såg vad de gjorde med mig och sa åt dem att sluta”, sa Beverly. ”Då gav Henry sig på tanten. Sparkade sönder ena baklyset.”

Det hon berättade oroade Ben mer än något annat i sammanhanget. Som de flesta barnungar var han instinktivt medveten om att barn lever nedanför de flesta vuxnas synfält och därmed också nedanför deras tankefält. När en vuxen kom traderallande gatan fram och tänkte sina vuxna tankar om arbetet och viktiga möten och att köpa en ny bil och allt vad nu vuxna tänker, märkte han aldrig ungarna som hoppade hage och spelade kula och sparkade burkar eller lekte sistan eller gömme eller indianer och vita. Busar som Henry kunde få gå omkring och misshandla andra barn av hjärtans lust, så länge de bara såg till att de höll sig nedanför det vuxna synfältet. På sin höjd kunde en förbipasserande vuxen säga något i stil med: ”Sluta med det där”, och sedan fortsätta gå utan att vänta och kolla in att busen verkligen slutade. Så busen väntade tills den vuxne hunnit runt hörnet … och återgick sedan till sitt. Det var som om de vuxna trodde att livet började först vid hundrafemtio centimeter.

Men om Henry gett sig på en äldre tant hade han därmed trätt in i synfältet. Och det föreföll Ben som ett starkare vittnesbörd än någonting annat om att Henry faktiskt var galen.

Beverly såg instämmandet avspegla sig i Bens ansikte och kände en stor lättnad. Nu behövde hon inte tala om för honom hur mr Ross bara hade vikt ihop tidningen och gått in till sig. Och hon ville inte berätta om det för Ben. Det kändes alldeles för kusligt.

”Då sticker vi upp till Kansas Street, då”, sa Ben och sköt plötsligt upp falldörren. ”Klar att kuta?”

Han ställde sig i öppningen och såg sig omkring. Det var tyst i gläntan. Han hörde Kenduskeag Streams kluckande helt nära, fågelsången och tuff-tuff-tuffandet från ett diesellok som frustade fram borta på rangerbangården. Men det var allt han hörde, och det gjorde honom nervös. Det skulle ha känts bättre om han hade hört Henry, Victor och Belch svära sig fram genom den täta undervegetationen nere vid ån. Men han hörde dem ingenstans.

”Kom”, sa han och hjälpte upp Beverly. Hon började också se sig omkring, borstade håret bakåt med händerna och grimaserade åt hur fett och oljigt det kändes.

Han tog hennes hand och de började tränga sig igenom en ridå av buskar i riktning mot Kansas Street. ”Det är nog säkrast att vi håller oss borta från stigen”, sa han.

”Icke”, sa hon. ”För vi har bråttom nu.”

”Okej då”, sa han och nickade.

De tog sig fram till stigen och satte kurs mot Kansas Street. Och på ett ställe snubblade hon på en sten som låg på stigen och

7

Prästseminariets område, klockan 02.17

föll tungt på den månsilvrade trottoaren. En grymtning trängde ut ur hans mun och en rännil av blod gjorde grymtningen sällskap upp och skvätte ner på den spruckna betongen. Så här i månskenet verkade blodet svart som skalbaggsblod. Henry studerade ett långt, förvirrat ögonblick sitt eget blod, men lyfte sedan på huvudet och såg sig omkring.

Kansas Street låg i den tidiga morgonens stillhet, med husen låsta och släckta, bortsett från en nattlampa här och där.

Fint. En avloppstrumma.

En ballong med ett storsmilande ansikte flöt tjudrad vid en av gallrets järnstänger. Den guppade och hoppade i den svaga gryningsvinden.

Henry tog sig upp på fötter igen, med en klibbig hand tryckt mot magen. Niggern hade stuckit riktigt duktigt, men Henry hade ändå dragit det längsta stråt. Jajamensan. Vad niggerfan anbelangar hade Henry en känsla av att han nog kunde betraktas som avklarad.

”Killen är dödens lammunge”, mumlade Henry och raglade med osäker gång förbi den svävande ballongen. Ständigt nytt blod från hans mage gläns­te på handen. ”Den typen är avklarad nu. Det fanskapet stillade man fint. Stillar dem snart allihop. Måste lära dem att inte kasta sten på folk.”

Världen kom vältrande i långsamt rullande vågor, stora bränningar som de som alltid visades i början av varje nytt avsnitt av ”Hawaii Five-O” på avdelningens teve

(sy in dem, Danno, ha-ha, Jack Jävla Herre okej. Jack Jävla Herre var jävligt oki-doki)

och Henry kunde Henry kunde Henry kunde nästan höra ljudet de där stora Oahuvågorna åstadkommer när de stiger och krusar sig och svallar

(svallarsvallarsvallar)

över världens verklighet.

(Pipeline. Chantays. Minns ni Pipeline? Pipeline var jävligt oki-doki. Wipe-Out. Helgalet skratt där i början. Lät som Patrick Hockstetter. Jävla felvänd typ. Blev stillad själv, och vad mig angelangar så)

Han var orolig, det var

(fan så mycket bättre än oki-doki, det var bara FINT, det var FINT SOM SNUS

okej Pipeline skjut som ett skjut, backa inte undan inte mina grabbar ta er en våg och

skjut

skjutskjutskjut

en våg och kom och trottoarsurfa med mig skjut

skjutet sköter världen men behåll)

ett öra inne i skallen hans: det hörde hela tiden det där ljudet – kaspangggg – ett öga inne i hans skalle: det såg hela tiden Victors huvud som vajade på den där fjäderns topp, med ögonlock och kinder och panna tatuerade med rosetter av blod.

Henry såg surögt åt vänster och fann att byggnaderna hade avlösts av en hög svart häck. Över den höjde sig prästseminariets smala, dystra viktorianska stenhög. Det var släckt bakom vartenda fönster.

Seminariet hade utexaminerat sin sista årskull i juni 1974. Det hade slagit igen sina portar för gott den sommaren och vad som än rörde sig där, så vandrade det allena … och rörde sig där endast med tillstånd av den tjattrande fruntimmersförening som kallade sig Derrys Historiska Sällskap.

Han kom fram till gången som ledde fram till entrén. Den spärrades av en tung kedja med vidhängande metallskylt: TILLTRÄDE FÖRBJUDET. ÖVERTRÄDELSE BEIVRAS.

Henrys fötter trasslade in sig i varandra och han föll tungt på nytt – duns – på trottoaren. Längre bort svängde en bil in på Kansas Street från Haw­thorne Street. Ljuset från dess strålkastare svepte fram över gatan. Henry kämpade mot det bländande ljuset så pass länge att han kunde se takljusen. Bilen var en snutbil.

Han kröp in under kedjan och kravlade åt vänster, så att han kom i skydd bakom häcken. Nattens dagg kändes underbar mot hans heta ansikte. Han låg med ansiktet neråt och vred på huvudet i sidled, blötte kinderna, drack det han kunde slicka i sig.

Polisbilen svepte förbi utan att sakta in.

Och sedan tändes plötsligt taklyset och spelade ut oregelbundna blåa ljuspulsar i mörkret. Sirenen behövdes ju inte på dessa folktomma gator, men Henry hörde hur bilens motor plötsligt gick upp i varv. Däckens gummi brände fram ett överraskat skrik från trottoarkanten.

Fast, nu är jag fast, tjattrade det i hans hjärna … och sedan upptäckte han att polisbilen var på väg bort från honom, längs Kansas Street. I nästa ögonblick uppfylldes natten av ett slags helvetets egen sång, som närmade sig söderifrån. Han såg för sitt inre öga något slags stor och silkeslen svart katt som kom skuttande genom mörkret, alltsammans bara gröna ögon och böljande päls, Det i en ny skepnad, på väg för att sluka honom.

Steg för steg (och först när den tjutande sången avlägsnade sig alltmer) gick det upp för honom att det tjutande odjuret varit en ambulans på väg åt samma håll som snutbilen. Han låg där och darrade i det våta gräset, alltför nerfrusen nu, och kämpade

(fuzzit cousin buzzit cousin rock it roll it we got chicken in the barn what barn whose barn my)

för att inte spy. Han var rädd för att om han spydde skulle hela innanmätet säkert komma upp … och han hade ju fortfarande fem kvar att ta hand om.

Ambulans och polisbil. Vart är de på väg? Till biblioteket, så klart. Men de kommer för sent. Jag fimpade honom. Ni kan lika gott stänga av sirenen, grabbar. Han hör den ändå inte. För han är så stendöd han kan bli. Han …

Men var han verkligen död?

Henry slickade sina torrflagnande läppar med sin torra tunga. Om han vore död skulle det inte finnas någon tjutande siren i natten. Inte om inte niggern kallat på den. Så kanske – bara kanske – var niggerfan i livet fortfarande.

”Nej”, andades Henry. Han rullade över på rygg och stirrade upp mot himlen, mot miljarderna av stjärnor där uppe. Det hade kommit därifrån, det visste han. Från någonstans där uppe i himlen … Det

(kom från yttre rymden kåt på jordkvinnor kom för att plundra alla kvinnor och våldta alla män men Frank menar du inte plundra alla män och våldta alla kvinnor vem är det som leder den här showen din fjant du eller Jesse? Victor brukade dra den där och den var rätt saftig)

kom från rymderna mellan stjärnorna. Att skåda upp mot denna stjärnströdda himmel gav honom stora skälvan – den var för stor, för svart. Det var bara alltför lätt att föreställa sig att den plötsligt färgades blodröd, bara alltför lätt att föreställa sig ett Ansikte formas i linjer av eld …

Han slöt ögonen, skälvande och med armarna i kors över magen, och han tänkte: Niggern är död. Någon hörde när vi fajtades och ringde polisen och de stack dit för att kolla in läget, så var det så klart.

Men varför ambulansen i så fall?

”Sluta, sluta”, stönade Henry. Han kände det där underliga raseriet igen, mindes hur de klått honom gång på gång, då på den tiden – den tiden för så länge sedan som verkade så nära och levande nu – mindes hur de på något sätt glidit undan varenda gång han trodde att han hade dem. Det hade varit likadant den där sista dagen, då när Belch hade sett det lilla ludret komma rännande längs Kansas Street på väg mot The Barrens. Det mindes han tydligt, ja sannerligen, hur tydligt som helst. Fick man sig en spark mitt på ballarna, så nog mindes man det alltid. Och det hade drabbat honom gång på gång den sommaren.

Henry kämpade sig upp i sittande ställning och ryckte till när smärtans djupa kniv skar till i hans inälvor.

Victor och Belch hade hjälpt honom ner i The Barrens. Han hade tagit sig fram så snabbt han kunde, trots plågorna som kramade och drog i hans länder och längst ner i magen. Tiden var inne att göra slut på eländet. De hade följt stigen till en glänta från vilken fem eller sex stigar strålade ut som trådarna i en spindelväv. Och visst hade det varit ungar och lekt där – man behövde inte vara någon Tonto direkt för att kunna konstatera den saken. För där låg en hel del godispapper och den hoprullade sista biten av en knallpulverremsa, av Bangs fabrikat, röd och svart. Några bräder och lite sågspån här och var, som om man hade byggt något där.

Han mindes hur han stått där i gläntans mitt och skärskådat träden, försökt finna deras lilla trädkoja. För han skulle hitta den till slut och då skulle han klättra upp och där skulle tjejen ligga hopkrupen och han skulle ta kniven och skära halsen av henne och sedan skulle han ligga där och känna på hennes pattar och ha det skönt ända tills de inte rörde sig längre.

Men han hade inte hittat någon trädkoja och det hade inte Belch eller Victor heller. Den gamla välkända sura besvikelsen steg i hans strupe. Han och Victor lämnade kvar Belch som vakt vid gläntan och gav sig i väg längs ån. Men de hade inte funnit några spår av henne där heller. Han kom ihåg hur han lutade sig fram och tog upp en sten och

8

The Barrens, klockan 12.55

vräkte i väg den längs ån, arg och förbryllad. ”Vart i helvete kan hon ha tagit vägen?” undrade han ilsket.

”Ingen aning”, sa Victor och skakade långsamt på huvudet. ”Du blöder.”

Henry tittade ner och upptäckte en mörk fläck, stor som en tjugofemcentare, i jeansens skrev. Smärtan hade övergått i en lågt dunkande värk, men kalsongerna kändes som en tvångströja. Ballarna fortsatte att svälla. Han kände den där vreden inombords igen, som ett rep med en massa knutar kring hjärtat. Och det var hon som gjort honom detta.

”Var kan hon vara?” väste han till Victor.

”Ingen aning”, svarade Victor med samma klanglösa röst som tidigare. Han verkade hypnotiserad, drabbad av solsting, helt frånvarande. ”Hon har väl stuckit bara, antar jag. Hon är kanske redan borta i Old Cape vid det här laget.”

”Säkert inte”, sa Henry. ”Hon bara gömmer sig någonstans. De har säkert en klubbkoja, och där är hon nu. Och det är kanske inte alls någon trädkoja. Det är kanske något helt annat.”

”Vadå för något?”

”Det … vet … jag … inte!” skrek Henry, och Victor ryggade tillbaka.

Henry stod ute i Kenduskeag Stream, vars svala vatten porlade kring hans gymnastikskor, och såg sig omkring. Plötsligt riktades hans blick stint mot en cylinder som stack upp ur strandbanken ungefär sex meter nedströms – en pumpstation. Han gick upp på stranden och ner till cylindern och kände hur ett slags ovillkorlig bävan sänkte sig över honom. Det var som om huden spändes och ögonen vidgades så att de kunde se mer och mer, och det var som om han kände hur de små håren i öronen rörde på sig och vajade som tång i en undervattensström.

Ett lågt surrande ljud steg från pumpstationen, och bortom den såg han ett rör som stack ut ur åns strand. En ständig ström av slam pulserade ut från röret och förenade sig med åns vatten.

Han lutade sig över cylinderns runda järnlock.

”Henry?” ropade Victor nervöst. ”Vad håller du på med, Henry?”

Henry struntade blankt i Victor. Han satte ena ögat mot ett av de runda hålen i järnet, men såg bara mörker. Då satte han örat mot hålet i stället.

”Vänta.”

Ordet kom uppsvävande mot honom ur mörkret där inne och Henry kände hur hans kroppstemperatur dök ända ner till noll, hur hans vener och artärer frös till kristallrör av is. Men tillsammans med dessa förnimmelser kom också en känsla som var nästan okänd för Henry – kärlek. Hans ögon vidgade sig. Ett clownleende drog ut hans läppar i en lång, avslappnad båge. För det han hört var rösten från månen. Och nu var Det nere i pumpstationen här … nere i avloppssystemet.

”Vänta … vakta …”

Han väntade, men det kom ingenting mer, bara pumpmaskineriets stadiga, sövande surrande. Då gick han tillbaka till Victor, som stod på stranden och iakttog honom. Henry struntade i Victor och hojtade efter Belch, som snabbt kom uppdykande.

”Kom”, sa han.

”Vad ska vi göra nu, Henry?” frågade Belch.

”Vänta. Vakta.”

De smög sig tillbaka till gläntan och satte sig. Henry försökte lirka undan kalsongerna från de värkande testiklarna, men det gjorde för ont.

”Jo Henry, vad …”, började Belch.

”Schhhhh!”

Belch tystnade lydigt. Henry hade med sig några Camels men bjöd inte på några. Han ville inte att det lilla fanstyget skulle känna lukten av tobaksrök om hon fanns i närheten. Han kunde ha förklarat sig närmare, men det behövdes inte. Rösten hade bara yttrat två ord, men de där två orden förklarade ju faktiskt allt. De där ungarna brukade ju leka här nere. Och snart skulle de andra komma tillbaka. Så varför nöja sig med bara tjejen, när de kunde få alla sju småskitarna på en gång?

De väntade och vaktade. Victor och Belch såg ut som om de sov med öppna ögon. Det blev ingen lång väntan, men Henry fick ändå tid på sig att tänka på mångahanda ting. Som hur han funnit den där stiletten i morse, till exempel. Det var inte samma kniv som han hade haft den sista skoldagen – den hade han blivit av med någonstans. Men den här var mycket häftigare.

Den hade kommit med posten.

På sätt och vis.

Han hade stått på verandan och tittat på deras illa hanterade, skeva brevlåda och försökt fatta vad det var han såg. Brevlådan var klädd med ballonger. Två ballonger var tjudrade vid metallkroken där brevbäraren ibland hängde upp paket och andra satt fästade vid flaggan. Röda, gula, blåa, gröna. Som om någon underlig cirkus hade smugit förbi på Witcham Road mitt i natten och lämnat efter sig detta tecken.

Han hade stått där med gapande mun och stirrat på dessa uppenbarelser, och sedan hade ballongerna spruckit, den ena efter den andra. Det hade känts fint; det hade varit som om han fått dem att spricka bara genom att tänka att de skulle göra det, som om han tog livet av ungarna med sina tankar.

Plötsligt fälldes brevlådans lucka ner. Henry gick fram till den och tittade in. Och fast brevbäraren aldrig kom så här långt ut förrän mitt på eftermiddagen ungefär förvånade det honom inte ett dugg när han upptäckte ett platt rektangulärt paket i lådan. Han tog ut det. MR HENRY BOWERS, BL 2, DERRY, MAINE, stod det som adress. Det fanns till och med en avsändaradress av något slag: MR ROBERT GRAY, DERRY, MAINE.

Han öppnade paketet och lät obekymrat det bruna omslagspapperet glida till marken. Inuti fanns en vit ask. Han öppnade den. Och där låg stiletten på en bädd av vit bomull. Han tog den med sig och gick in.

Fadern låg på sin halmmadrass i sovrummet de delade med varandra, omgiven av tomma ölburkar och med magen svällande över de gula kalsongernas överdel. Henry gick ner på knä bredvid honom, lyssnade på hans oregelbundna, snarkande andetag och såg hur de där hästläpparna snörptes och rynkade sig för varje gång fadern andades.

Henry tryckte stiletten mot faderns smala hals, med knivspetsen inåt. Fadern rörde på sig lite och återgick sedan till sin ölmängda sömn. Henry höll kniven mot hans hals i närmare fem minuter; hans blick var fjärran och tankfull och vänstra tumvalken smekte silverknappen på stilettens hals. Och rösten från månen talade till honom – den viskade som vårens vind som är varm med ett kallt knivblad någonstans mitt i, den surrade som ett pappersbo fyllt av uppretade bålgetingar, den skrek som en hes politiker.

Allt rösten sa föreföll Henry tämligen oki-doki, och alltså tryckte han på silverknappen. Det klickade till inne i kniven när självmordsfjädern släppte och sex tum stål drevs rätt in i Butch Bowers hals. Den gick in lika lätt som klorna på en gaffel går in i bröstet på en nystekt kyckling. Stilettens spets kom utploppande på andra sidan, drypande av blod.

Butchs ögon spärrades upp. Han stirrade i taket. Hakan föll mot bröstet. Det rann blod ur mungiporna och över kinderna mot öronloberna. Det började gurgla ur hans strupe. En stor blodbubbla bildades mellan de slappa läpparna och brast som en såpbubbla. Hans ena hand krälade mot Henrys knä och grep konvulsiviskt om det. Det fick han gärna för Henry. Och så småningom sjönk handen undan. Ett ögonblick senare upphörde det gurglande ljudet. Butch Bowers var död.

Henry drog ut kniven, torkade av den på det smutsiga lakan som täckte faderns halmmadrass och sköt sedan in knivbladet tills fjädern klickade till igen. Han såg tämligen ointresserat på sin far. Rösten hade berättat för honom om dagens arbetsschema medan han låg på knä bredvid Butch med kniven mot dennes hals. Den hade förklarat allting noga. Så han gick till det andra rummet för att ringa Belch och Victor.

Och här var de nu alla tre, och även om det värkte något rent fasansfullt i ballarna bildade kniven dock en trösterik ansvällning i byxornas vänstra framficka. Det kändes som om knivandet skulle börja snart. Så småningom skulle de där ungarna komma traskande tillbaka för att återgå till de barnsliga lekar de roade sig med, och sedan kunde knivandet börja. Rösten från månen hade sagt det till honom medan han låg på knä vid fadern, och på hela vägen in till stan hade han inte lyckats vända bort blicken från den där bleka spökskivan på himlen. Nu såg han att det faktiskt fanns en gubbe i månen – ett kusligt, glimmande spökansikte med kraterhål till ögon och ett brett grin som tycktes nå halvvägs uppför kindbenen. Och Det talade

(vi svävar alla här nere Henry vi svävar alla och du ska också sväva här)

hela vägen till stan. Döda dem allesammans, Henry, sa spökrösten från månen och Henry gillade det, gillade det jättemycket. Henry kände hur han helt instämde i den maningen. Han skulle döda dem alla, alla sina plågoandar, och då skulle de här känslorna – att han höll på att tappa greppet, att han på något oförklarligt sätt försatts i en större värld som han inte skulle kunna dominera så som han hade dominerat Derry Elementarys skolgård, att risken fanns att tjockisen och niggern och den stammande token på något sätt kunde växa sig allt större, medan han på något sätt bara blev äldre – då skulle de här känslorna försvinna.

Han skulle ta livet av dem allesammans, och sedan skulle rösterna – de inom honom och den som talade till honom från månen – lämna honom i fred. Han skulle döda dem och sedan sticka hem till kåken och sätta sig på bakverandan med faderns japanska souvenirsvärd över knäna. Han skulle ta sig en av faderns Rheingoldare. Och han skulle höra på radion också, men inte på baseball. Baseball var helt ute. I stället skulle han lyssna på rock’n’roll. Även om Henry inte visste om det (och inte skulle ha brytt sig om det om han vetat det) var Förlorarna och han åtminstone ense på en punkt – att rock’n’roll var ganska så oki-doki. Vi har kycklingar i ladan, vems lada, vilken lada, min lada. Och då skulle allt vara fint och bra, allting skulle vara toppentoppen då, allting skulle vara fint som snus, och vad som sedan kunde följa spelade ingen roll. För rösten skulle ta hand om honom – det kände han på sig. Om du tog hand om Det, tog Det hand om dig. Det var så det alltid hade gått till i Derry.

Men de där ungarna måste stoppas, stoppas snabbt, stoppas redan i dag. För det hade rösten sagt.

Henry tog upp sin nya kniv ur fickan, tittade på den, vände den hit och dit och beundrade det sätt på vilket solstrålarna blinkade och glittrade fram över förkromningen. Och sedan tog Belch honom i armen och väste: ”Titta där, Henry! Jisses! Det är ju inte klokt!”

Henry tittade och kände insiktens klara ljus explodera ovanför honom. En fyrkantig sektion av gläntan höjde sig som genom ett under och avslöjade en allt bredare strimma mörker där innanför. För ett ögonblick uppfylldes han av skräck vid tanken på att röstens ägare kanske höll till där inne … För klart var ju att Det bodde någonstans under staden. Men sedan hörde han gångjärnens gnissel och förstod. Att de inte hade lyckats upptäcka trädkojan berodde på att det inte fanns någon trädkoja.

”Jisses, och där stod vi rakt ovanför dem”, muttrade Victor, och när Bens huvud och axlar dök upp i den fyrkantiga luckan i gläntans mitt gjorde han en rörelse som om han tänkte anfalla. Men Henry grep tag i honom och höll honom tillbaka.

”Ska vi inte ta dem, Henry?” frågade Victor när Ben trängde sig upp.

”Vi tar dem”, sa Henry utan att släppa den förbannade tjockisen med blicken. En ballsparkare till, minsann. Jag ska sparka dina ballar så högt upp att du kan använda dem som örhängen, din tjocke fan. Vänta så får du se. ”Ingen fara på det taket.”

Tjockisen hjälpte lillknullet att ta sig upp ur hålet. Hon såg sig forskande omkring, och för ett ögonblick hade Henry en känsla av att hon såg rakt på honom. Men sedan gled hennes blick vidare. De två ur jorden mumlade lite med varandra och gav sig sedan in i den täta undervegetationen och var borta.

”Nu kör vi”, sa Henry, när ljudet av grenar som bröts och prasslande löv tystnat nästan helt. ”Nu drar vi efter dem. Men visa er inte och var tysta som fan. För jag vill ha dem allihop.”

De tre korsade gläntan som patrullerande soldater, hukande och med snabba blickar åt alla håll. Belch stannade till för att kasta en blick in i klubbhuset och skakade på huvudet i beundrande häpnad. ”Så där satt jag rakt ovanför dem”, sa han.

Henry vinkade otåligt åt honom att sätta rotation på dojorna.

De valde stigen, eftersom man tog sig fram tystare där. Och de var halvvägs tillbaka till Kansas Street när lillhoran och tjockisen hand i hand (Är det inte gulligt? tänkte Henry i ett slags extas) dök upp nästan rakt framför dem.

Men lyckligtvis dök de upp med ryggen mot Henrys sällskap, och ingen av dem såg sig omkring. Henry, Victor och Belch stelnade till och drog sig sedan in i skuggorna vid sidan av stigen. Snart var Ben och Beverly bara två skjortor, sedda genom ett snårigt virrvarr. Och de tre återupptog förföljelsen … mycket försiktigt. Henry tog fram kniven igen och

9

Henry får lift, klockan 02.30

tryckte på kromknappen i handtaget. Knivbladet kom utfarande. Han såg drömmande på det i månskenet. Han gillade det sätt på vilket stjärnljuset liksom löpte fram längs bladet. Han hade ingen mer bestämd uppfattning om vad klockan var. Vid det här laget gled han in och ut ur verkligheten.

Ett ljud inkräktade på hans medvetande och började växa. Ljudet av en bilmotor. Det kom närmare. Henrys ögon vidgades i mörkret. Han höll hårdare om kniven och väntade på att bilen skulle köra förbi.

Men det gjorde den inte. Den körde upp på trottoarkanten bortom seminariets häck och stannade där, med motorn på tomgång. Våldsamt grimaserande (hans mage började stelna nu; den hade blivit hård som en planka och blodet som trögt sipprade fram mellan hans fingrar hade samma konsistens som saven alldeles innan man tar ut kranarna ur lönnarna i slutet av mars eller början av april) tog han sig upp på knä och sköt undan häckens styva grenar. Strålkastare och konturerna av en bil. Snutar? Handen grep hårt om kniven och lättade på greppet, tryckte och släppte efter, tryckte och släppte efter.

Jag skickar dig ett fordon, Henry, viskade rösten. Ett slags taxi, om du så vill. När allt kommer omkring måste vi ju få i väg dig till stadshotellet så snart som möjligt. Natten lider ju mot sitt slut.

Rösten gav ifrån sig ett torrt kluckande och tystnade. De enda ljuden nu var syrsornas sisande och motorbullret från den stillastående bilen. Låter som körsbärsbombsljuddämpare, tänkte Henry förvirrat.

Han tog sig klumpigt upp på fötter och tog sig tillbaka till seminariets uppfart. Tog en ordentlig titt på bilen. Ingen snutbil i varje fall – inga bubblor på taket, och formen var alldeles fel. Formen var … gammaldags.

Han hörde det där fnittret igen … eller var det kanske bara vinden?

Han dök fram ur häckens skugga, kröp under kättingen, kom på fötter igen och började gå mot bilen, som existerade i en svartvit polaroidvärld av klart månsken och ogenomtränglig skugga. Han såg förfärlig ut – hans skjorta var svart av blod och det hade blött igenom jeansen nästan ända ner till knäna. Ansiktet var en vit fläck under det anstaltsklippta stubbade håret.

Han kom fram till den punkt där gången från seminariet löpte samman med trottoaren och plirade mot bilen och försökte identifiera skepnaden vid ratten. Men det var bilen han kände igen först – för det var den sorten som hans far alltid hade svurit att han skulle bli ägare till en vacker dag, en Plymouth Fury, modell 1958. Den var röd och vit, och Henry visste (så ofta som hans far hade berättat det för honom!) att motorn som mullrade på tomgång innanför huven var en V-8 327. Tvåhundrafemtiofem hästar, med en acceleration från noll till hundra på omkring åtta sekunder, bensinslukare av bara den med sin fyrtaktsförgasarmotor med underliggande kamaxel. Den bilen ska jag ha och när jag dör får de begrava mig i den, hade Butch ofta sagt … men naturligtvis hade han aldrig kunnat skaffa sig den bilen och när han dog hade han fått fattigbegravning av staten, sedan Henry, spritt språngande galen och vrålande om monster, förts till dårhuset.

Om det är han som sitter där inne tror jag inte att jag klarar det, tänkte Henry och kramade hårt om kniven och vajade som en berusad medan han försökte urskilja figuren vid ratten.

Och sedan öppnades Furyns dörr på passagerarsidan och taklyset tändes och föraren vände sig om och såg på honom. Det var Belch Huggins som satt vid ratten. Hans ansikte var en hängande ruin. Ena ögat var borta och ett ruttnande hål i den ena av de pergamentsliknande kinderna avslöjade de svarta tänderna där innanför. Nertryckt på hans hjässa satt den baseballmössa i New York Yankees färger som han burit den dagen han dödades. Mössan satt bak och fram. Grågrönt mögel sipprade fram över mössans skärm.

”Belch!” utbrast Henry, och en fruktansvärd smärta skar sig upp från hans mage och fick honom att skrika på nytt, skrika utan ord.

Belchs döda läppar tänjdes ut i ett flin och öppnade sig i gråvita, blodlösa veck. Han sträckte fram en förvriden hand i en inbjudande gest mot den öppna bildörren.

Henry tvekade men hasade sedan runt Furyns kylare och lät sin ena hand röra vid den V-formade symbolen där, precis som han alltid gjort när fadern tagit honom med till utställningslokalen i Bangor när han var liten grabb för att titta på just en sådan här bil. När han kommit över till passagerarplatsen översvämmade gråheten honom i en mjuk våg, och han måste gripa tag i den öppna dörren för att hålla sig på fötter. Där stod han sedan med sänkt huvud och andades i snörvlande flämtningar. Men till slut kom världen tillbaka – åtminstone delvis – och han kunde ta sig runt dörren och sjunka ner på passagerarsätet. Smärtan skar i hans mage på nytt och mer blod sprutade ut i hans hand. Det kändes som varm gelé. Han lutade huvudet bakåt och skar tänder och halssenorna spändes och avtecknade sig tydligt. Och till slut lugnade smärtan ner sig något.

Dörren slog igen av sig själv. Taklyset slocknade. Henry såg hur en av Belchs ruttnande händer slöts om växelspaken och lade in ettan. De hopklungade vita knölar som var Belchs knogar glimrade fram mellan fingrarnas ruttnande kött.

Furyn började rulla nerför Kansas Street mot Up-Mile Hill.

”Hur står det till, Belch?” hörde Henry sig själv säga. Det var så klart rena idiotin – Belch kunde ju inte vara där, döda kan inte köra bil – men det var den enda replik han kunde komma på.

Belch svarade inte. Hans enda, insjunkna öga stirrade stint mot körbanan. Tänderna blänkte sjukligt mot Henry genom hålet i kinden. Henry blev vagt medveten om att gamle Belch luktade rätt rejält. Faktiskt luktade gamle Belch ungefär som en stor korg med tomater som har blivit ruttna och vattniga.

Handskfacket for upp och slog till Henry över knäna, och i skenet från den lilla lampan där inne upptäckte han en halvfull flaska Texas Driver.

Han tog fram den, öppnade den och tog sig en rejäl klunk. Den gick ner som svalt silke och drabbade hans mage som en explosion av lava. Han ryste till i hela kroppen och stönade … och började sedan känna sig lite bättre, lite mer i kontakt med världen.

”Tack”, sa han.

Belch vände ansiktet mot honom. Henry kunde höra senorna i Belchs hals; de lät som gnisslet från rostiga nätdörrsgångjärn. Belch såg ett ögonblick på honom, ett dött, enögt stirrande, och då märkte Henry för första gången att Belch blivit av med det mesta av sin näsa. Det verkade som om något hade varit på gamla Rapets näsa. En hund, kanske. Eller kanske råttor. Ja, råttor var nog det troligaste. Tunnlarna de hade jagat in småungarna i den där dagen hade varit fulla av råttor.

Lika långsamt som när det rörde sig mot Henry riktades Belchs ansikte mot vägbanan igen. Det kändes skönt, tyckte Henry. Det där sättet gamle Belch haft att stirra på honom, ja, Henry hade liksom inte kunnat fatta vad det betydde. Men det hade funnits något i blicken ur Belchs enda, insjunkna öga. Förebråelse? Vrede? Eller vad?

Det sitter en död pojke bakom ratten i den här bilen.

Henry kastade en blick på sin arm och upptäckte att han hade fått gåshud på den. Han tog sig snabbt ännu en klunk ur flaskan. Och den här klunken drabbade lite mildare och spred sin värme längre.

Plymouthen rullade nerför Up-Mile Hill och fortsatte mot rondellen där trafiken cirkulerade motsols – fast vid den här tiden på natten var det förstås ingen trafik, så alla trafiksignaler hade växlat över till ett gult blinkande som rytmiskt sände sina glimtar till tomma gator och låsta hus. Det var så stilla att Henry kunde höra reläerna knäppa inne i signalljusen … eller var det kanske bara inbillning?

”Hade aldrig en tanke på att lämna dig ensam kvar den dagen, Rapet”, sa Henry. ”Om du kanske trodde något sådant, menar jag.”

Gnisslet från förtorkade senor igen. Belch som såg på honom igen med det enda insjunkna ögat. Och läpparna uttänjda i ett skrämmande flin, som blottade gråsvart tandkött med egna mögelodlingar. Vad ska det flinet betyda? frågade Henry sig själv medan bilen silkesmjukt rullade uppför Main Street, förbi Freese’s på ena sidan och Nan’s Luncheonette och Aladdinbiografen på den andra. Är det ett förlåtande flin? Ett vänskapligt flin gamla kompisar emellan? Eller är det ett flin som säger att vänta du, Henry, du ska nog fan få för att du stack från mig och Vic? Vad är det för slags flin?

”Du måste förstå hur det låg till”, sa Henry och tystnade. För hur hade det legat till? Allt var bara en förvirrad röra i hans skalle, alla bitarna hopvräkta som bitarna i ett pussel som någon just hällt ut på något av de skitiga spelborden i dagrummet på Juniper Hill. Hur hade det gått till, egentligen? De hade skuggat tjockisen och lillhoran tillbaka mot Kansas Street och väntat gömda i snåren och sett dem ta sig uppför sluttningen. Om de två försvunnit ur sikte skulle han och Victor och Belch ha upphört med skuggarleken och bara gett sig i väg efter dem; två var i alla fall bättre än ingen, och resten skulle säkert dyka upp så småningom.

Men de hade inte försvunnit. De hade ställt sig där bara, stödda mot staketet, och pratat och hållit utkik över gatan. Då och då kollade de också sluttningen ner och The Barrens, men Henry såg till att hans mannar höll sig osynliga.

Henry kom ihåg att himlen hade mulnat alltmer, med moln österifrån och en alltmer tätnande luft. Regn frampå eftermiddagen, tydligen.

Och vad hade hänt sedan? Vad …

En benig, läderartad hand slöt sig om hans underarm och han skrek vilt. Han hade återigen drivit in i den där bomullslika gråheten, men Belchs vidriga beröring och dolken av plåga som stötte in i hans mage när han skrek förde honom tillbaka. Han såg upp, och Belchs ansikte var mindre än fem centimeter från hans eget; han flämtade in lite luft och önskade att han inte hade gjort det. Gamla Rapet hade verkligen dekat ner sig. Henry påmindes återigen om tomater som ruttnade i stillhet i något skuggigt hörn i ett skjul någonstans. Lukten fick hans mage att röra på sig.

Plötsligt kom han ihåg slutet – slutet för Belch och Vic i varje fall. Mindes hur något hade kommit ut ur mörkret där de stod i ett schakt med ett avloppsgaller ovanför sig och undrade vart de skulle ta vägen nu. Någonting … vad för slags någonting det var hade Henry inte kunnat avgöra. Inte förrän Victor skrek: ”Frankenstein! Det är Frankenstein!” Och det var det, det var Frankensteins monster, med bultar som stack ut ur halsen och ett djupt, hopsytt sår tvärs över pannan, som kom vältrande i skor som var som stora byggklossar.

”Frankenstein!” hade Vic skrikit, ”Fr…” Och sedan var Vics huvud borta, Vics huvud flög i väg över schaktgången och slog i stenen på bortre sidan med en sur och klibbig duns. Blicken ur monstrets vattniga gula ögon hade redan fallit på Henry, och Henry hade stelnat till. Hans blåsa reagerade och han kände något varmt rinna nerför benen.

Varelsen raglade mot honom, och Belch … Belch hade …

”Jo, alltså, jag vet mycket väl att jag stack”, sa Henry. ”Och det borde jag ju inte ha gjort. Men … Men …”

Belch bara stirrade på honom.

”Jag sprang vilse”, viskade Henry, som om han ville förklara för gamle Rapet att han minsann hade fått betala sitt pris, han också. Det lät ju lite svagt, som om han sagt Visst, jag vet ju att han dödade dig, Belch, men jag fick i alla fall en stor jävla träflisa innanför tumnageln. Men det hade varit jävligt … jävligt jävligt. Han hade irrat omkring i en värld av stinkande mörker i timmar, och till slut, mindes han nu, hade han börjat skrika. Någonstans hade han fallit – ett långt, svindlande fall, där han haft god tid på sig att tänka Äsch, om en minut är jag död och det här är över – och sedan hade han plötsligt hamnat i snabbt strömmande vatten. Under kanalen, förmodade han. Sedan hade han kommit ut i det bleknande solskenet, plaskat in till stranden och till slut tagit sig upp ur Kenduskeag Stream mindre än femtio meter från den plats där Adrian Mellon skulle drunkna tjugosex år senare. Han halkade, föll, dängde skallen i marken och slocknade. När han vaknade hade mörkret fallit. På något sätt hade han lyckats ta sig ut till Väg 2 och fått lift hem. Och där lade snutarna suttit och väntat på honom.

Men då var då, och nu var nu. Belch hade ställt sig framför Frankensteins monster och det hade skalat av hela vänstra sidan av hans ansikte ända in till kraniet – så mycket hade Henry hunnit se innan han flydde. Men nu var Belch tillbaka igen, och Belch pekade på något.

Henry upptäckte att de hade stannat utanför stadshotellet, och plötsligt förstod han alltsammans. För stadshotellet var det enda riktiga hotell som fanns kvar i Derry. Ännu kring 1958 hade här också funnits Eastern Star i slutet av Exchange Street, och Traveller’s Rest på Torrault Street. Båda hade skattat åt förgängelsen under stadsförnyelsens era (Henry visste allt om de här sakerna, eftersom han troget läst Derry News under hela sin tid på Juniper Hill). Kvar var numera bara stadshotellet och några små motell ute vid motorvägen.

Där har vi dem, så klart, tänkte han. Inne i huset här. Alla som finns kvar. Sovande i sina sängar, med vackra drömmar om sockerpullor – eller kanske kloaker – dansande i skallen. Och jag ska ta dem. Fimpa dem en efter en.

Han tog fram flaskan med Texas Driver igen och tog sig en slurk. Han kände hur nytt blod sipprade ner i hans knä och sätet han satt i var klibbigt under honom, men vinet fick det att kännas bättre, vinet liksom fick det att inte spela någon roll. Visst skulle det ha suttit fint med lite rejäl bourbon, men Texas Driver var ändå bättre än ingenting.

”Jo”, sa han till Belch, ”lessen att jag stack så där. Jag vet inte varför jag gjorde det. Snälla … var inte förbannad på mig.”

Då talade Belch för första och enda gången, men rösten var inte hans egen. Rösten som kom ur Belchs ruttnande mun var djup och kraftfull, en skrämmande röst. Henry gnällde som en valp när han hörde den. För detta var rösten från månen, clownens röst, rösten han hört i sina drömmar om avlopp och kloaker där vattnet bara forsade vidare och vidare.

”Håll käften och ta dem”, sa rösten.

”Visst”, gnällde Henry. ”Så klart, okej, det är ju precis vad jag vill, inga problem där …”

Han lade in flaskan i handskfacket igen. Dess hals skallrade plötsligt till med ett ljud som när tänder hackar mot varandra. Och i nästa ögonblick låg det ett papper där flaskan nyss hade legat. Han tog papperet och vecklade ut det och satte blodiga fingeravtryck i hörnen. Högst upp fanns ett präglat brevhuvud i ljust scharlakansrött:

ETT MEDDELANDE FRÅN SNÅLJÅP!

Under rubriken stod det prydligt textat med stora bokstäver:

 

BILL DENBROUG   311

BEN HANSCOM   404

EDDIE KASPBRAK   609

BEVERLY MARSH   518

RICHIE TOZIER   217

 

Deras rumsnummer. Välordnat och bra. Tidsbesparande. ”Tack ska du ha, Be…”

Men Belch var borta. Förarsätet var tomt. Allt som fanns kvar var baseballmössan i New York Yankees färger med sin skorpa av mögel på skärmen. Och något slemmigt på växelspaksknoppen.

Henry stirrade stort och hjärtat slog smärtsamt i strupen på honom … och sedan tyckte han sig höra något som rörde sig i baksätet. Han tog sig snabbt ut ur bilen, öppnade dörren och var nära att falla omkull på trottoaren i brådskan. Och sedan tog han en stor omväg kring bilen, som fortfarande bubblade lågt genom sina dubbla körsbärsbombsljuddämpare (körsbärsbomber hade förbjudits i Maine redan 1962).

Det var svårt att ta sig fram, vartenda steg drog och slet i hans mage. Men han lyckades nå gångbanan och ställde sig där och såg på denna åttavånings tegelbyggnad, som jämte biblioteket och Aladdin och seminariet hörde till de få som han mindes tydligt från gamla tider. Det var släckt i de flesta av rummen på övervåningarna, men de mattglasklot som flankerade entrén lyste mjukt i mörkret, med glorior av fuktighet från den kvardröjande markdimman.

Henry tog sig mödosamt fram mot de lysande globerna och vidare mellan dem och knuffade upp den ena dörrhalvan med axeln.

Vestibulen låg småtimmetyst och öde. Golvet var täckt av en urblekt turkisk matta. Taket pryddes av en stor muralmålning utförd på rektangulära pannåer, med scener från den stora flottningens tid. Här fanns bulliga stoppade soffor och öronlappsfåtöljer och en stor öppen spis som nu var kall och tyst, med en björkstock liggande på eldhunden – äkta stockved, ingen gas här inte; den öppna spisen här i stadshotellet var ingen vestibulkuliss. Växter bredde ut sig från låga krukor. Dubbeldörrarna av glas som ledde in till baren och restaurangen var stängda. Från något inre kontor någonstans hörde Henry låga ljud från en teve med nerdragen volym.

Han raglade fram genom vestibulen, och byxorna och skjortan var randiga av blod. Vecken och rynkorna i hans händer var fulla av intorkat blod. Kinderna var nerblodade och pannan blodfläckad som en krigsmålning. Hans ögon stod ut ur sina hålor. Om det funnits någon i vestibulen som sett honom komma skulle denne någon säkert ha störtat bort därifrån skrikande av skräck. Men det fanns ingen där.

Hissdörrarna öppnades så snart han tryckte på upp-knappen. Han såg på papperet han höll i handen och därifrån till våningsknapparna. Och efter en kort tvekan tryckte han på sexan och dörrarna stängdes. Maskineriet surrade svagt när hissen började stiga.

Bäst att börja högst upp och arbeta sig neråt.

Han stödde sig mot hisskorgens bakvägg, med halvslutna ögon. Hissens humlebrummande kändes fint och lugnande. Som surret från maskinerierna i avloppssystemets pumpstationer. Den där dagen – den envisades verkligen med att komma tillbaka i hans minne! Det verkade ju son om alltsammans hade varit nästan förutbestämt, som om de alla bara hade spelat sina roller. Och Vic och gamle Rapet hade ju verkat … ja, nästan drogade. Han kom ihåg hur …

Hisskorgen stannade, med ett ryck som sände en ny våg av pinande smärta genom hans mage. Dörrarna gled upp. Henry trädde ut i den tysta korridoren (ännu mer krukväxter här, hängande från amplar – spindelväxter … han aktade sig noga för att röra vid någon av dem, undvek de där drypande gröna revorna och utlöparna; de påminde alltför mycket om det han sett hänga där nere i mörkret). Han kollade med papperet. Kaspbrak hade rum 609. Henry började gå åt det hållet, stödde sig hela tiden med ena handen mot väggen och satte ett svagt blodspår på tapeten där han gick (men steg alltid åt sidan varje gång han kom i närheten av någon av de där hängande spindelblommorna; dem ville han inte träffa på nära håll). Hans andedräkt var hes och torr.

Här var det tydligen. Henry tog upp stiletten ur fickan, slickade sina torra läppar med tungan och knackade på dörren. Ingen reaktion där inne. Han knackade på nytt, hårdare denna gång.

”Vem är det?” Sömnig. Fint. Så han skulle stå där i pyjamasen, knappt halvvaken. Och när han öppnade dörren skulle Henry köra in stiletten rätt i den där gropen där halsen börjar, den där ömtåliga gropen alldeles nedanför adamsäpplet.

”Pickolon, sir”, sa Henry. ”Telegram från er fru.” Var Kaspbrak gift? Det var kanske dumt sagt av honom. Han väntade, på helspänn. Och hörde ljudet av steg – hasande steg i tofflor.

”Från Myra?” Han lät oroad. Fint. Om några sekunder bara skulle han vara ännu mer oroad. En åder i Henrys högra tinning pulserade stadigt.

”Det antar jag, sir. Här står inget förnamn. Här står bara att det är från er fru.”

Det blev tyst lite och sedan kom ett metalliskt rassel när Kaspbrak fumlade med kedjan. Henry tryckte glatt flinande på knappen på stilettens handtag. Klick. Han höjde knivbladet, redo att stöta till. Hörde låskolven vridas om. Om bara ett par sekunder skulle han stöta in knivbladet i den där benige lille skitens strupe. Han väntade. Dörren öppnades och Eddie

10

Förlorarna – alla tillsammans, klockan 13.20

såg Stan och Richie just komma ut från Costello Avenue Market, båda ätande på var sin Rocket på en glasspinne. ”Hallå!” ropade han. ”Vänta på mig.”

De vände sig om och Stan vinkade. Eddie skyndade fram till dem så snabbt han kunde, vilket inte var särskilt snabbt eftersom han hade ena armen i gipsförband och höll Fiabrädet under den andra.

”Vad siger du, Eddie? Vad siger du, pojk?” frågade Richie med sin storslaget rullande Sydstatsaristokratröst (den som var mer lik Foghorn Leghorn i Warner Bros tecknade filmer än någonting annat). ”Minsann … minsann … tror jag inte att pojken gått och brutit armen. Ser du, Stan, pojken har gått och brutit armen! Minsann … visa dig nu som en sportsman och bär gossebarnets Fiabräde åt honom.”

”Jag klarar mig”, sa Eddie lite andfått. ”Men vad sägs om att låta mig få ta en slick på din Rocket?”

”Det skulle din lilla mamma inte uppskatta, Eddie”, sa Richie i beklagande ton och började slicka snabbare. Han hade just kommit till chokladen i mitten, den delen han tyckte allra bäst om. ”Bacillusker, gossen min. Du ska veta att man kan få i sig bacillusker om man spisar något som andra ätit på tidigare!”

”Jag tar risken”, sa Eddie.

Richie förde motvilligt sin Rocket till Eddies mun … och ryckte snabbt åt sig den igen så snart Eddie hunnit med ett par medelstora slickar.

”Du kan få resten av min om du vill”, sa Stan. ”Jag är fortfarande proppmätt efter lunchen.”

”Judar äter väldigt lite”, informerade Richie de andra. ”Det är så i deras religion.” De tre travade fram i all vänskaplighet, på väg upp till Kansas Street och The Barrens. Derry verkade vila i en djup och disig eftermiddagsslummer. Rullgardinerna var nerdragna i de flesta av de hus de passerade. Leksaker låg övergivna på gräsmattorna, som om deras ägare ropats in från leken och stoppats i säng för en liten lur. Åskan mullrade tungt borta i väster.

”Är det sant?” frågade Eddie Stan.

”Nej, Richie bara driver med dig”, svarade Stan. ”Judar äter precis lika mycket som riktiga människor. Som han där”, sa han och pekade på Richie.

”Är du inte lite väl kukig mot Stan?” sa Eddie till Richie. ”Hur skulle du själv gilla om någon kom och körde med en massa påhittad skit om dig, bara för att du råkar vara katolik?”

”Vi katoliker har faktiskt kört rätt hårt själva”, sa Richie. ”Pappa talade om för mig en gång att Hitler var katolik, och han tog ju livet av miljoner judar. Det stämmer väl, Stan?”

”Det gör väl det”, sa Stan. Han såg generad ut.

”Mamma blev rasande när pappa berättade det för mig”, fortsatte Richie. Ett litet leende dök upp i hans ansikte vid minnet. ”Urförbannad. Och det var vi katoliker som uppfann inkvisitionen också – det där lilla gänget ni vet som så gärna körde med sträckbänk och tumskruvar och andra trivsamheter. Som jag ser det verkar det som om alla religioner vore rätt kusliga.”

”Samma här”, sa Stan lugnt. ”Vi är inte ortodoxa eller något sådant. Vi äter skinka och bacon och sådant, menar jag. Faktum är att jag knappt vet hur det är att vara jude. Jag är född här i Derry och ibland kör vi till synagogan i Bangor när det är Yom Kippur och sådant, men …” Han ryckte på axlarna.

”Skinka och bacon?” Eddie fattade ingenting. Han och hans mamma var metodister.

”Ortodoxa judar äter inte sådant käk”, sa Stan. ”Det står skrivet någonstans i Toran om att inte äta något som kryper genom gyttja eller går på havets botten. Riktigt hur det låter vet jag inte. Men grisar lär vara förbjudna, och hummer också. Men mina föräldrar äter sådant kött, och det gör jag med.”

”Konstigt”, sa Eddie och brast i skratt. ”Aldrig har jag då hört talas om en religion som bestämmer vad man får äta. Snart talar du väl om för mig vilken bensinsort ni får köpa.”

”Kosherbensin”, sa Stan och fnissade för sig själv. Varken Richie eller Eddie fattade vad han skrattade åt.

”Men du måste väl ändå erkänna, Stanny, att det låter rätt konstigt”, sa Richie. ”Att inte kunna ta sig en korv bara för att man råkar vara jude.”

”Jaså du?” sa Stan. ”Hur är det, äter du kött på fredagarna?”

”Så klart jag inte gör!” sa Richie upprört. ”Att äta kött på fredagarna går ju bara inte, för …” Han började skratta lite. ”Tack, jag fattar”, sa han.

”Kommer katolikerna verkligen till helvetet om de äter kött på fredagarna?” frågade Eddie fascinerat, helt omedveten om att hans förfäder ända till för bara två generationer sedan hade varit hängivna polska katoliker, som aldrig ens hade kunnat drömma om att äta kött på fredagarna, lika lite som de skulle ha visat sig utomhus utan kläder.

”Vet du vad, Eddie”, sa Richie. ”Jag tror faktiskt inte att Gud skulle skicka mig raka spåret till det varma stället om jag glömde mig och åt en smörgås med rökt korv till frukosten en fredag, men varför ta risken? Vad säger du?”

”Ja, du har kanske rätt”, sa Eddie. ”Men det låter så …” Så korkat, hade han tänkt säga, men så mindes han en historia som mrs Portleigh hade berättat i hans söndagsskoleklass en gång när han bara var en liten unge, under hans första år i juniorerna. Mrs Portleigh hade berättat om en elak pojke som stal en oblat när brickan skickades runt och stoppade den i fickan. Sedan tog han den med sig hem och kastade den i toaletten för att se vad som skulle hända. Och då – det var i alla fall vad mrs Portleigh berättade för sina hängivet lyssnande förstaårsjuniorer – hade vattnet i toaletten blivit klarrött. Det var Kristi eget blod, sa hon, och det hade uppenbarat sig för den lille pojken därför att han hade gjort något mycket fult som kallades HÄDELSE. Det hade uppenbarat sig för att varna honom för att han genom att kasta Kristi lekamen i toaletten hade satt sin odödliga själ i fara att hamna i helvetet.

Ända till dess hade Eddie gillat nattvarden; han hade börjat få ta den först sedan ett år tillbaka. Metodisterna använde Welch’s grapejuice i stället för vin, och Kristi lekamen representerades av uppskurna tärningar av färskt och mjukt Wonder Bread. Han gillade tanken att äta och dricka som en religiös ritual. Men efter mrs Portleighs historia hade hans vördnad för denna ritual mörknat till något mer kraftladdat, något mer skrämmande. Bara att sträcka sig efter de där brödkuberna blev en handling som krävde mod, och han var alltid rädd för att få en elektrisk stöt … eller ännu värre, att brödet plötsligt skulle ändra färg i hans hand, bli en blodklump, varpå en kroppslös röst skulle börja dundra i kyrkan: Ovärdig! Ovärdig! Dömd till helvetet! Dömd till helvetet! Och det hände ofta att hans strupe snördes samman efter nattvarden, att hans andning började vissla och att han med panisk otålighet väntade på att Välsignelsen skulle ta slut, så att han kunde skynda ut i vestibulen och använda inhalatorn.

Var inte dum nu, sa han till sig själv när han blev äldre. Det där var ju bara en saga och mrs Portleigh var minsann inget helgon – mamma berättade att hon hade skilt sig nere i Kittery och att hon spelade bingo på Saint Mary’s i Bangor och att sanna kristna aldrig ägnar sig åt spel och dobbel, sanna kristna överlåter sådana saker åt hedningar och katoliker.

Allt detta var hur vettigt som helst, men det lättade inte hans sinne. Historien om oblaten som förvandlade vattnet i toaletten till blod oroade honom, tärde på honom, gjorde honom till och med sömnlös. Och sent en kväll kom han på att bästa sättet att få detta avklarat en gång för alla var att själv ta en brödkub och kasta den i toaletten och se vad som hände.

Men han var inte tillnärmelsevis modig nog att våga sig på ett sådant experiment; hans sunda förnuft klarade inte den skrämmande bilden av blodet som bredde ut sitt moln av anklagelser och potentiell fördömelse i vattnet. Det klarade inte att hålla stånd mot den talismaniska magiska besvärjelse som löd: Tag och ät. Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, om varder utgivet för många.

Nej, han hade aldrig utfört experimentet.

”Alla religioner är väl lite konstiga”, sa Eddie nu. Men där finns också kraft, tänkte han, nästan magiska krafter … eller var det HÄDELSE att tänka så? Hans tankar gick till varelsen de sett på Neibolt Street, och nu upptäckte han plötsligt en vanvettig parallell i sammanhanget – varulven hade ju kommit upp ur toaletten.

”Verkar som om alla sover”, sa Richie och kastade nonchalant sin tomma Rockettub i rännstenen. ”Har ni någonsin sett stan så stilla och död tidigare? Har alla stuckit i väg till Bar Harbor eller något?”

”H-h-h-hallå, göh-göh-grabbar!” hojtade Bill Denbrough från någonstans bakom dem. ”Vöh-vöh-vänta på mig!”

Eddie vände sig om, lika glad som vanligt när han hörde Bills röst. Bill kom cyklande på Silver runt hörnet av Costello Avenue och drog ifrån Mike, trots att dennes Schwinn var nästan alldeles ny.

”Hej hopp i galopp, Silver, KÖR HÅRT!” tjöt Bill. Han kom rullande fram till dem i så där en trettio knutar och spelkorten som satt fästade med klädnypor nästan dånade. Och sedan trampade han bakåt, låste bromsarna och åstadkom ett imponerande långt bromsspår.

”Stammar-Bill!” utbrast Richie. ”Hur har du det, gossen min? Minsann … Minsann … hur har du det, pojk?”

”B-b-bara bra”, svarade Bill. ”Någon som sett Ben eller Böh-böh-beverly?”

Mike kom körande och anslöt sig. Svetten stod i små droppar i hans panna. ”Hur fort går det där monstret egentligen?” frågade han.

”V-v-vet inte riktigt”, skrattade Bill. ”M-m-men nog g-går det rätt f-f-fort alltid.”

”Jag har inte sett till dem”, sa Richie. ”Antagligen är de väl där nere och slöar. Sjunger tvåstämmigt och så. Schidda-bom, schidda-bom … ja-da-da-da-da-da-da … Du är som en dröm, min kära.”

Stan Uris låtsades spy.

”Han är bara avundsjuk”, sa Richie till Mike. ”Judar kan inte sjunga, nämligen.”

”Pöh-pöh-pöh…”

”Pip-pip, Richie”, sa Richie åt honom, och de skrattade allesammans.

De började dra mot The Barrens igen. Mike och Bill ledde sina cyklar. Till en början pratade de en hel del, men snart slocknade samtalet alltmer. Eddie såg ett nervöst drag i Bills ansikte och undrade om den här känslan av att stan var helt död tog på honom också. Han var medveten om att Richies replik varit avsedd som ett skämt, men det verkade ju faktiskt som om alla i Derry hade gett sig i väg för att tillbringa dagen i Bar Harbor … gett sig i väg någonstans. Inte en enda bil rörde sig på gatan och de såg inte en enda gammal tant som kom med en shoppingvagn full med varor hem till villan eller lägenheten.

”Så tyst det är”, försökte Eddie, men Bill bara nickade.

De tog sig över till den sida av Kansas Street som gränsade till The Barrens, och strax därpå upptäckte de Ben och Beverly, som ropade och kom springande mot dem. Eddie blev rejält uppskakad av hur Beverly såg ut; hon som alltid var så ren och snygg, alltid med håret tvättat och i hästsvans. Men nu verkade det som om hon var nersölad med alla sorters lort som finns i världen. Hennes ögon var uppspärrade och blicken vild. Hon hade en rejäl rispa på ena kinden. Jeansen hade formliga kakor av smuts och blusen var sönderriven.

Efter henne kom Ben flåsande och med guppande mage.

”Kan inte gå ner i The Barrens”, flämtade Beverly. ”Pojkarna … Henry … Victor … de är där nere någonstans … kniven … han har kniv …”

”Löh-lugna dig”, sa Bill och tog befälet genast på det där självklara, nästan omedvetna sättet som var så typiskt för honom. Han såg på Ben som kom springande, med rodnande kinder och den stora bringan hävande av ansträngningen.

”Hon säger att Henry har blivit galen, Big Bill”, sa Ben.

”Fan, menar du att han skulle ha varit klok någon gång?” frågade Richie och spottade mellan tänderna.

”Höh-höh-håll käft, Röh-richie”, sa Bill och såg sedan på Beverly igen. ”B-b-berätta”, sa han. Eddies hand kröp ner i fickan och rörde vid inhalatorn. Ännu visste han inte vad allt detta skulle betyda, men han var redan medveten om att det inte bådade gott.

Beverly gjorde sitt yttersta för att låta så lugn som möjligt när hon redovisade en lätt redigerad version av sin historia – en version som började med att Henry, Victor och Belch fångade in henne på gatan. Däremot sa hon ingenting om sin far, eftersom hon skämdes så våldsamt över det som hänt med honom.

När hon berättat färdigt stod Bill tyst ett ögonblick, med händerna i fickorna och hakan mot bröstet. Silvers styre lutade sig mot hans bröst. De andra väntade och tittade med korta mellanrum mot räcket som löpte fram längs stupets rand. Bill tänkte en lång stund, och ingen störde honom. Eddie blev plötsligt, och utan att behöva anstränga sig, medveten om att detta kanske var sista akten. Det var ju så all tystnaden här kändes, eller hur? Känslan av att hela staden hade gett sig i väg och bara lämnat kvar de övergivna skal där människorna bott.

Richie tänkte på bilden i Georges album som plötsligt blev levande. Beverly tänkte på sin far, på hur bleka hans ögon hade varit. Mike tänkte på fågeln.

Ben tänkte på mumien och en lukt av död kamel.

Stan Uris tänkte på jeans, svarta och droppande blåjeans och händer vita som skrynkliga papper, drypande de också.

”Köh-köh-kom igen”, sa Bill till slut. ”V-v-vi går n-ner.”

”Bill …”, sa Ben. Han såg bekymrad ut. ”Beverly sa att Henry var galen på riktigt. Att han tänkte ta livet av …”

”D-d-det är inte d-d-deras”, sa Bill och visade med handen mot The Barrens gröna, knivlika snitt till höger och under dem – undervegetationen, de halvkvävda dungarna av träd, bambun, glittret av vatten. ”D-d-et är inte deras e-e-egendom.” Och han såg bistert på dem allesammans. ”Jag är t-t-trött på att h-h-ha de där töh-töh-typerna efter oss. Vi k-k-klådde dem i stenkriget, och b-b-blir vi tvungna att klå dem en g-g-gång till för att få vara i f-f-fred, så göh-göh-gör vi väl det.”

”Men Bill”, sa Eddie, ”vad gör vi om det inte bara är de där nere.”

Bill vände sig mot Eddie, och det var med en verklig chock som Eddie såg hur trött och spänt Bills ansikte verkade – det fanns något skrämmande i detta ansikte. Men det var först senare, mycket senare, när han var en vuxen man som höll på att glida in i sömnen efter mötet på biblioteket, som han förstod vad det var som verkade så skrämmande i Bills ansikte – att det var ansiktet hos en pojke som drivits ända till vanvettets gräns, en pojke som sist och slutligen kanske inte var mindre galen än Henry, och inte hade större kontroll över sina egna beslut än vad Henry hade. Men samtidigt fanns den sanne och verklige Bill ändå där, blickande ut genom dessa hemsökta, skrämda ögon … en vredgad och beslutsam Bill.

”Jaha”, sa han, ”och v-v-vad gör vi om d-d-det inte böh-böh-bara är de d-d-där nere?”

Ingen svarade. Åskan mullrade, närmare nu. Eddie såg mot himlen och såg stormmolnen komma vällande från väst, svarta och dräktiga. Här skulle snart regna småspik, som hans mamma brukade säga.

”En s-s-sak v-v-vill jag höh-höh-ha klar på d-d-direkten”, sa Bill och såg på dem. ”Ingen behöver f-f-följa med mig ner möh-möh-mot sin v-vilja. Alla väljer sj-sj-själva hur ni v-v-vill göra.”

”Jag hänger med, Big Bill”, sa Richie lågt.

”Jag med”, sa Ben.

”Klart man gör”, sa Mike och ryckte på axlarna.

Beverly och Stan instämde och Eddie blev siste man.

”Du borde nog inte hänga med, Eddie”, sa Richie. ”Dina armar verkar ju inget vidare.”

Eddie såg på Bill.

”J-j-jag vill ha ho-honom med”, sa Bill. ”Så du g-g-går med möh-möh-mig, E-e-eddie. Så h-höh-håller jag ett öga på d-d-dig.”

”Tack ska du ha, Bill”, sa Eddie. Plötsligt tycktes Bills trötta, halvtokiga ansikte honom så vackert – vackert och mycket älskat. Han kände ett slags suddig förvåning. Jag skulle säkert kunna dö för honom om han bad mig om det. Vad för slags makt är det? Om den får en se ut som Bill ser ut nu är den kanske ingen bra makt att sträva efter.

”Ja, Bill har ju världens hemskaste vapen”, sa Richie. ”Armsvettsbomben.” Han höjde vänstra armen och lät högra handen fladdra under armhålan. Ben och Mike skrattade lite och Eddie log en aning.

Åskan mullrade på nytt och nu var den så nära att de ryckte till och sökte sig tätare samman. Det började blåsa upp och vinden prasslade med diverse skräp i rännstenen. Det första av de mörka molnen seglade fram över solskivan med dess ring av dis, och deras skuggor smälte bort. Vinden var kylig och fick svettdropparna på Eddies friska arm att kännas kalla. Han ryste till.

Bill såg på Stan och sa något mycket egendomligt.

”Du har v-v-väl fågelboken m-m-med dig, Stan?”

Stan klappade på bakfickan.

Bill såg på de andra. ”Då d-d-drar vi väl, då”, sa han.

De gick nerför banvallen i gåsmarsch, bortsett från Bill som höll sig bredvid Eddie som han hade lovat. Han lät Richie leda ner Silver, och när de var nere ställde Bill in cykeln på det gamla vanliga stället under bron. Och sedan stod de där tätt tillsammans och såg sig omkring.

Det annalkande ovädret kom inte med mörker, inte ens något lättare dunkel. Men ljusets beskaffenhet, dess egenskaper, hade förändrats och allt framträdde i ett slags drömlik stålrelief – skugglöst, klart, utmejslat. Eddie kände hur det sög till i hela kroppen av fasa och onda aningar när han förstod varför det här underliga ljuset kändes så välbekant – det var samma sorts ljus som det han mindes från huset vid Neibolt Street 29.

En snabb blixt tatuerade molnen, så svidande klar att han ryckte till. Han förde handen till ansiktet och kom på sig själv med att räkna: ett … två … tre … Och sedan kom knallen i ett enda hostande brak, ett explosivt ljud, ett ljud som när man smäller av en M-80-smällare, och de trängde ihop sig ännu mer.

”I tidningen i morse stod det ingenting om regn”, sa Ben nervöst. ”Det skulle bli varmt och disigt.”

Mike betraktade himlen. Molnen där uppe var som svartbottnade, kölade pråmar, stora och tunga, och de slukade snabbt det blåa dis som täckt hela himlen från horisont till horisont när han och Bill kommit ut från den denbroughska villan efter lunchen. ”Det blåser upp illa kvickt”, sa han. ”Jag har aldrig sett ett oväder komma så snabbt.” Och som en bekräftelse kom ett nytt åskmuller.

”K-k-kom nu”, sa Bill. ”Så går vi och löh-löh-lägger in E-E-Eddies F-f-fiabräde i klöh-klöh-klubbhuset.”

De började gå längs stigen de trampat upp under veckorna efter episoden med dammen. Bill och Eddie gick i täten, och deras axlar strök mot buskarnas breda gröna blad. De andra följde tätt efter. Vinden tog i igen, i stötar som fick trädens och buskarnas blad att viska med varandra. Längre bort rasslade bambuståndet spöklikt, som trummorna i en djungelfilm.

”Bill?” sa Eddie med låg röst.

”Ja, vad är det?”

”Jag trodde att sådant bara hände på bio men …” Eddie skrattade till lite. ”Det känns som om någon iakttog mig hela tiden.”

”Jodå, visst höh-höh-har vi dem här alltid”, sa Bill.

Eddie såg sig nervöst omkring och höll lite hårdare om Fiabrädet. Han

11

Eddies rum, klockan 03.05

såg framför sig ett monster från någon skräckserie.

Den varelse, strimmig av levrat blod, som stod där kunde bara vara Henry Bowers. Henry såg ut som ett lik som återvänt från graven. Henrys ansikte var som en stelnad häxdoktorsmask av hat och mordiskhet. Han höll högra handen i nivå med kinden, och medan Eddies ögon vidgade sig och han drog ett första chockerat andetag for handen fram som en pistong, med stiletten glittrande som siden.

Rent instinktivt – här fanns ingen tid att tänka; om han hejdat sig för att tänka efter skulle han ha dött på fläcken – vräkte Eddie igen dörren. Den träffade Henrys underarm och ändrade knivens bana så att den svepte runt i en rasande båge från sida till sida, mindre än en tum från Eddies hals.

Det krasade till när dörren pressade Henrys arm mot dörrposten. Henry gav ifrån sig ett dämpat skrik. Hans hand öppnade sig. Stiletten slamrade i golvet. Eddie sparkade undan den och den for i väg och hamnade under teven.

Henry vräkte sig mot dörren med hela sin tyngd. Han var cirka femtio kilo tyngre än Eddie, så denne föstes bakåt som en leksak; hans knäveck slog i sängen och han föll omkull på den. Henry kom in och slog igen dörren efter sig. Han förde över tumlåset till låst just som Eddie satte sig upp, med vitt uppspärrade ögon och begynnande visslingar i halsen.

”Alltså, din jävla skitbög”, sa Henry. För ett ögonblick sänkte han blicken mot golvet och sökte efter kniven. Men den syntes inte till. Eddie trevade på nattduksbordet och hittade den ena av de båda flaskor Perrier som han beställt tidigare på dagen. Det här var den fulla; han hade druckit den andra innan han for till biblioteket, eftersom nerverna var i olag och han hade en våldsam halsbränna. Perrier var mycket bra för matsmältningen.

När Henry struntade i kniven och gick mot Eddie grep denne den gröna, päronformade flaskan i halsen och slog av den mot nattduksbordets kant. Innehållet skummade och fräste över hela bordet och dränkte de flesta av pillerburkarna som stod där.

Henrys skjorta och byxor var tunga av blod, både färskt och halvt intorkat. Högra handen hängde i en underlig vinkel.

”Jag ska lära dig att inte kasta sten, din jävla stjärtgosse”, sa Henry.

Han tog sig fram till sängen och sträckte ut händerna efter Eddie, som fortfarande knappt var medveten om vad som pågick. Det hade bara gått fyrtio sekunder sedan han öppnat dörren. Henry försökte hugga tag i honom. Eddie svarade med att köra Perrierflaskans sönderslagna botten mot honom. Den skar in i Henrys ansikte, slet upp en stor hudflik i hans högra kind och punkterade hans högra öga.

Henry gav ifrån sig ett andlöst skrik och stapplade baklänges. Det sönderslitna ögat gav ifrån sig en gulvit vätska där det hängde ner ur ögonhålan. Blodet sprutade från hans kind som en färgstark fontän. Eddies skrik var ännu högre. Han tog sig ur sängen och gick fram mot Henry – för att hjälpa honom, kanske, han visste inte säkert – och då vräkte Henry sig mot honom på nytt. Eddie stötte med Perrierflaskan som om den vore en fäktvärja, och nu kördes de vassa eggarna av grönt glas djupt in i Henrys vänstra hand och sågade i hans fingrar. Blodet flödade. Henry gav ifrån sig ett grötigt, grymtande ljud, som lät nästan som en harkling, och vräkte undan Eddie med högra handen.

Eddie for bakåt och slog i skrivbordet. Vänstra armen vreds på något sätt bakom honom och han föll tungt rätt på den. Smärtan var en plötslig, bländande fackla. Han kände hur benet gav vika längs det gamla armbrottets läkningsyta och måste bita ihop tänderna för att inte skrika vilt.

En skugga dolde ljuset.

Henry Bowers stod rakt ovanför honom och vajade fram och tillbaka. Knäna höll på att vika sig under honom. Det droppade blod från vänstra handen ner på framsidan av Eddies morgonrock.

Eddie hade fortfarande den trasiga Perrierflaskan i handen, och när Henrys knän svek honom definitivt höll Eddie upp flaskan med den sönderslagna änden framför sig, med kapsylen stödd mot bröstbenet. Henry föll som en avhuggen fura och spetsade sig själv på flaskan. Eddie kände hur den splittrades i hans hand och en ny åskvigg av skärande plåga ryste genom hans vänstra arm, som fortfarande låg fastklämd under kroppen. Ny värme föll i kaskader över honom. Han visste inte säkert om blodet var Henrys eller hans eget.

Henry låg där och ryckte som en landad öring. Hans skor trummade en nästan synkoperad rytm mot mattan. Eddie kände stanken från hans ruttna andedräkt. Och sedan stelnade Henry till och rullade runt. Flaskan stack på ett groteskt sätt ut ur hans mage, med kapsylen pekande mot taket som om den växte fram ur hans kropp.

”Gug”, sa Henry, och det var allt. Hans ögon såg rätt upp mot taket, och Eddie var ganska säker på att han var död.

Eddie kämpade bort vågorna av matthet som ville dränka honom och dra ner honom i sina djup. Han tog sig upp på först knäna och sedan fötterna. Smärtan sved till på nytt när den brutna armen dinglade ut framför honom, och det gjorde honom lite klarare i skallen. Med rosslingar och pipljud och kippande efter andan tog han sig fram till nattduksbordet. Han tog upp inhalatorn ur en pöl kolsyrat vatten, stoppade den i munnen och tryckte till. Han ryste till av smaken, men sprutade sedan ännu en gång. Och sedan såg han på liket på mattan – kunde det vara Henry? Var det verkligen möjligt? Visst var det han. Han hade blivit gammal, det stubbade håret var mer grått än svart, och kroppen var tjock och vit och snigelliknande, men detta var ändå Henry. Och nu var Henry död. Äntligen var Henry …

”Gug”, sa Henry och satte sig upp. Hans händer klöste i luften, som om de trevade efter handfästen som bara Henry kunde se. Ögat som tryckts ut ur sin håla droppade och rann, dess nedre del svällde nu som en påse ner mot kinden. Han såg sig omkring, upptäckte Eddie som ryggat tillbaka mot väggen, och försökte ta sig upp.

Henry öppnade munnen och en ström av blod forsade ut. Och sedan sjönk han ihop på nytt.

Eddie trevade med vilt bultande hjärta efter telefonen, men lyckades bara knuffa ner den från bordet till sängen. Han slet åt sig luren och slog nollan. Och väntade sedan medan telefonen där nere ringde gång på gång på gång.

Vakna, människa! tänkte Eddie. Vad sysslar du egentligen med där nere? Lite gördetsjälvknull? Sätt i gång nu och svara, för helvete!

Eddie hörde hur signal efter signal gick fram, ut i tomma intet. Han höll ett öga på Henry, rädd för att denne vilket ögonblick som helst skulle börja försöka ta sig upp på fötter igen. Blod. Herregud, så mycket blod!

”Receptionen”, kom det äntligen från en butter och sömndrucken röst.

”Ring upp mr Denbroughs rum åt mig”, sa Eddie. ”Snabbt som ögat.” Med det andra örat lyssnade han efter ljud från de närmaste grannrummen. Hur högljudda hade de varit? Skulle någon snart komma och knacka på dörren och fråga om allt var som det skulle?

”Vill ni verkligen att jag ska ringa honom?” frågade nattportiern. ”Klockan är ju tio över tre.”

”Ring för helvete!” nästan skrek Eddie. Handen som höll telefonen darrade i små konvulsiviska ryckningar. Det surrade som ett getingbo och sjöng av smärta i den skadade armen. Hade Henry rört på sig? Nej, det kunde han inte ha gjort.

”Okej, okej”, sa mannen i luren. ”Men försök dämpa ner er lite, min vän.”

Det klickade till och sedan kom det hesa skorrandet från en ringande rumstelefon. Ta luren nu, Bill, ta luren, ta …

Plötsligt drabbades han av en förfärande tanke. Anta att Henry hade tagit Bills rum först? Eller Richies? Bens? Bevs? Eller hade Henry kanske tittat in på biblioteket först? Tydligt var ju att han hade varit hos någon annan tidigare; om inte någon annan hade mjukat upp Henry innan skulle det ha varit Eddie som legat död på golvet här med en stilett växande fram ur bröstet, så som Perrierflaskans hals nu växte upp ur Henrys mage. Eller anta att Henry hade besökt alla de andra först, tagit dem sömndruckna och halvsovande, så som Henry hade varit nära att göra med honom? Anta att de var döda allesammans? Tanken var så vidrig att Eddie trodde att han skulle skrika högt snart, om inte någon svarade i telefonen i Bills rum.

”För guds skull, Big Bill”, viskade Eddie. ”Svara, människa!”

Luren lyftes i andra änden och Bills röst sa med ett osedvanligt försiktigt tonfall: ”H-h-hallå.”

”Bill”, sa Eddie … nästan bubblade fram det. ”Bill, gudskelov!”

”Eddie?” Bills röst blev svagare ett ögonblick och han talade till någon annan och talade om för denne någon vem som ringde. Och sedan blev rösten starkare igen. ”V-v-vad är det, Eddie?” frågade han.

”Det är Henry Bowers”, sa Eddie, och såg på den döde på golvet igen. Hade kroppen ändrat ställning? Den här gången var det inte lika lätt att övertala sig själv att den inte hade gjort det. ”Han kom hit, Bill”, sa han. ”Och jag dödade honom. Han hade kniv. Jag tror …” Han sänkte rösten. ”Jag tror att det var samma kniv som han hade den gången. När vi var inne i avloppen. Kommer du ihåg?”

”Nog g-g-gör jag det alltid”, sa Bill bistert. ”Hör på nu, Eddie. Jag vill att du

12

The Barrens, klockan 13.55

g-g-går tillbaka och säger åt B-b-ben att k-komma hit upp.”

”Ska ske”, sa Eddie och drog sig genast bakåt. De närmade sig gläntan alltmer. Åskan mullrade under den mulna himlen och buskarna suckade i den allt starkare vinden.

Ben kom fram till honom just när de kom ut i gläntan. Falldörren till klubbhuset stod öppen, en otrolig fyrkant av svart mitt i all grönskan. Åns ljud hördes mycket tydligt, och Bill drabbades plötsligt av en galen men säker visshet om att detta var sista gången under sin barndom som han upplevde åns porlande och just denna plats. Han drog ett djupt andetag och andades in jorden och luften och den sotiga tippen i fjärran, som bolmade som en sur gammal vulkan som inte kan bestämma sig för om den ska få ett utbrott eller inte. Han såg en flock fåglar flyga upp från järnvägens bockbro och sätta kurs mot Old Cape. Och sedan såg han upp mot de vältrande molnen.

”Vad är det?” frågade Ben.

”Varför h-h-har de inte försökt föh-föh-fånga oss?” sa Bill. ”För visst är de här. D-d-där hade Eh-eh-eddie helt rätt. Jag k-k-känner tydligt att de är höh-här.”

”Samma här”, sa Ben. ”De kan ju mycket väl vara dumma nog att tro att vi har tänkt sticka tillbaka till klubbhuset. Och då skulle de ju ha oss som i en liten ask.”

”K-k-kanske”, sa Bill och kände ett plötsligt, hjälplöst raseri gentemot denna stamning, som hindrade honom att tala snabbt och koncist. Men kanske fanns det saker och ting som han ändå inte kunde uttrycka i ord – den där känslan av att han nästan kunde se genom Henry Bowers ögon, känslan av att han och Henry, trots att de stod på var sin sida i kampen, att de var brickor i ett spel mellan två diametralt motsatta krafter, ändå på något sätt hade kommit allt närmare varandra.

Henry förväntade sig att de skulle ställa upp och slåss.

Det förväntade sig att de skulle ställa upp och slåss.

Och bli dödade.

En isande kall explosion av vitt ljus tycktes fylla hela hans skalle. Bli dödade … så att de skulle framstå som offer för mördaren som smugit omkring i Derry ända sedan Georges död – alla sju. Kanske skulle man finna deras döda kroppar, kanske inte. Den saken var helt beroende av om Det kunde eller ville skydda Henry – och i viss mån också Belch och Victor. Just det. För alla utomstående, för stadsborna i gemen, kommer vi att vara mördarens offer allesammans. Och på något underligt sätt är det ju alldeles riktigt. Det vill se oss döda. Och Henry är det mordvapen Det tänker använda mot oss, för att inte behöva framträda i egen hög person. Och jag lär väl vara utsedd till det första offret – Beverly och Richie kan kanske hålla ihop gänget om jag blir dödad, eller Mike, men Stan är livrädd, och det är Ben också, även om han nog är starkare än Stan. Och Eddie har ena armen bruten. Varför förde jag dem hit? Herregud! Varför gjorde jag det?

”Bill”, sa Ben oroligt. De andra anslöt sig till dem där de stod bredvid klubbhuset. Åskan dundrade på nytt och prasslandet i buskarna ökade i styrka. Bambun rasslade och dagsljuset försvagades alltmer.

”Bill …” Richies röst nu.

”Sccchhh!” De andra tystnade nervöst inför den blixtrande, hetsade blicken ur Bills ögon.

Han såg intensivt på undervegetationen, på stigen som slingrade fram genom den och tillbaka till Kansas Street, och kände hur hans intellekt plötsligt höjde sig ytterligare ett pinnhål, upp på en högre nivå. Och hans intellekt stammade inte; det kändes som om hans tankar hade svepts med av en forsande ström av intuition – som om allt bara kom till honom.

George i ena änden och jag och mina vänner i den andra. Och sedan tar det slut

(igen)

igen, ja igen, för detta har hänt förr och då har det alltid slutat med ett stort offer som avslutning, något fruktansvärt som avslutning på alltsammans. Hur jag kan veta det vet jag inte, vet bara att jag vet det … och de … de …

”De löh-löh-låter det ske”, muttrade Bill och stirrade med vidöppna ögon på den råttsvansslingrande stigen. ”D-d-det är ju tydligt och k-k-klart att de böh-böh-bara struntar i det.”

”Bill?” sa Bev i vädjande ton. Stan stod bredvid henne, liten och prydlig i blå polotröja och kakibyxor. Och på hennes andra sida stod Mike och såg intensivt på Bill, som om han läste hans tankar.

De låter det ske, de låter det ske varenda gång och sedan lugnar alltsammans ner sig och livet går vidare, och Det … Det …

(sover)

sover … eller går i vinteride som björnarna … och sedan börjar det igen, och de vet … folk vet … de vet att det måste vara så för att Det ska kunna leva och fortleva.

”Jag döh-döh-döh-d-d-d…”

Åh gode Gud åh gode Gud han kör sina nävar gode Gud mot stolparna låt mig få fram detta mot stolparna och hävdar envist åh Gud herre Jesus LÅT MIG LÅT MIG KUNNA TALA OCH GÖRA MIG FÖRSTÅDD!

”Att j-j-jag döh-döh-döh-d-d-d-drog höh-hit m-m-med er var för att d-d-det ändå i-inte fi-fi-finns något töh-töh-tryggt s-s-ställe n-någonsöh-söh-stans”, sa Bill. Saliven sprutade ur hans mun och han torkade av läpparna med handryggen. ”För det är Duh-duh-derry sjöh-sjöh-självt som är Det. F-f-förstår ni vad jag möh-möh-menar?” Han blängde på dem och de drog sig undan lite och deras ögon glänste av fruktan. ”Döh-derry och Det är ett och detsamma! V-v-vart vi än t-t-tar v-v-vägen så … När D-döh-döh-det tar oss så k-k-kommer de inte söh-söh-se någonting, inte höh-höh-höra någonting, inte m-m-märka n-n-någonting.” Han såg vädjande på dem. ”Ni m-m-måste väl ändå höh-höh-ha möh-möh-märkt själva hur det l-l-ligger till? D-d-det enda v-v-vi kan göra är att föh-föh-försöka slutföra d-d-det vi har böh-böh-börjat.”

Beverly såg mr Ross resa sig, se på henne, vika ihop tidningen och bara gå in i huset. De ser ingenting, de hör ingenting, de märker ingenting. Och pappa

(av med byxorna, din lilla småhora)

hade faktiskt menat att döda henne.

Mike tänkte på lunchen han ätit hemma hos Bill. Bills mor hade varit någonstans i en egen drömvärld, av allt att döma utan att se någon av dem, där hon satt och läste en roman av Henry James, medan pojkarna bredde smörgåsar och stoppade i sig dem stående vid diskbänken. Richie tänkte på Stans prydliga och välskötta men alldeles folktomma villa. Stan hade själv blivit förvånad, eftersom modern nästan alltid brukade vara hemma vid lunchdags. Vid de få tillfällen hon var ute brukade hon alltid lämna en lapp där det stod var Stan kunde finna henne. Men i dag hade det inte funnits någon lapp. Bilen var borta, och det var allt. ”Hon är väl ute och handlar med sin väninna Debbie”, sa Stan med lätt rynkad panna och började bre smörgåsar med ägg och sallad. Efteråt hade han snart glömt hela saken. Till nu.

Eddie tänkte på sin mor. När han gav sig i väg med sitt Fiaspel hade han helt sluppit alla de gamla vanliga förmaningarna: Var försiktig, Eddie, ställ dig i skydd om det blir regn, Eddie, inga vilda lekar, Eddie. Hon hade inte frågat om han kommit ihåg inhalatorn, hade inte sagt när han måste vara hemma igen, hade inte ens varnat honom för ”de där bråkiga pojkarna du brukar leka med”. Hon hade bara fortsatt att titta på sin tvålopera i teve, som om Eddie inte existerade.

Som om han inte existerade.

Olika varianter av samma tanke dök upp i allas medvetanden. Nämligen att de någon gång mellan det att de steg upp på morgonen och lunchen helt enkelt hade förvandlats till spöken.

Spöken.

”Bill”, sa Stan med skrovlig röst, ”vad tror du om att gena tvärsöver? Genom Old Cape?”

Bill skakade på huvudet. ”Det är s-s-säkert ingen idé”, sa han ”D-d-de söh-söh-skulle b-b-bara ta oss i böh-böh-bambun … eller så s-s-skulle vi höh-höh-hamna i kvickleran … eller också s-s-skulle det köh-köh-kanske finnas r-r-riktiga pöh-pöh-pirayor i ån … eller n-n-något annat i d-d-den s-s-stilen.”

Alla hade de sina föreställningar om det gemensamma slutet. Ben såg buskar som plötsligt förvandlades till människoätande växter. Beverly såg flygande iglar som de som kommit ut ur det gamla kylskåpet. Stan såg den dyiga marken i bambudungen spy upp de levande liken av barn som dragits ner av den legendariska kvickleran. Mike Hanlon föreställde sig små ödlor från juratiden med hemska sågtänder, som plötsligt kom utfarande ur ett kluvet gammalt träd och anföll dem och bet dem i småbitar. Richie såg Krälande ögat drypa ner över dem när de kom springande under järnvägens bockbro. Och Eddie såg för sin inre syn hur de tog sig uppför Old Cape-vallen och tittade upp och fick se den spetälske stå där uppe på krönet, med skalbaggar och larver krypande överallt i det hängande köttet, och vänta på dem.

”Om vi bara kunde ta oss ut ur stan på något sätt …”, muttrade Richie, och ryckte sedan till när ett åskdån mullrade fram ett furiöst nej från himlen. Regnet ökade – fortfarande var det bara en stormby, men snart skulle det börja vräka ner på allvar, i strömmar och floder. Förmiddagens disiga frid var helt borta nu, som om den aldrig existerat. ”Vi skulle ju vara trygga om vi bara kunde ta oss ut ur den här jävla stan.”

”Pip-pip …”, började Bev, men tystnade när en sten kom utfarande från snåren och träffade Mike på huvudets ena sida. Han raglade bakåt, med blodet rinnande ur det täta håret, och skulle ha fallit om inte Bill fångat upp honom.

”Det där kan kanske lära er att sluta kasta sten!” hördes Henrys gäckande röst någonstans ifrån.

Bill såg hur de andra såg sig omkring, vildögda och redo att störta i väg i sex olika riktningar. Och om de gjorde det skulle alltsammans vara över för gott.

”B-b-ben!” sa han i skarp ton.

Ben såg på honom. ”Vi måste sticka, Bill”, sa han. ”De …”

Ytterligare två stenar kom utfarande ur snåren. Den ena träffade Stan på lårets överdel. Han tjöt till, men snarare av överraskning än av smärta. Nummer två var avsedd för Beverly, men hon gled undan. Den slog i marken och rullade in i klubbhusets falldörr.

”K-k-kommer ni ihåg f-f-första göh-göh-gången ni k-k-kom hit?” hojtade Bill över åskdundret. ”S-s-samma d-d-dag som sommarlovet böh-böh-började?”

”Bill …”, skrek Richie.

Bill tystade honom med en viftande hand, och såg fortfarande hela tiden på Ben och låste honom i orörlighet.

”Klart man minns”, sa Ben och försökte förtvivlat titta åt alla håll samtidigt. Vid det här laget rörde buskarna energiskt på sig och dansade vilt, i ett slags tidvattensrörelser.

”A-a-avloppet”, sa Bill. ”Pöh-pöh-pumpstationen. D-det är dit det är möh-möh-meningen att vi ska d-d-dra. Och nu f-f-för du oss d-d-dit!”

”Men …”

”Föh-föh-för oss dit!”

En skur av stenar kom utvisslande ur snåren, och för ett ögonblick såg Bill Victor Criss ansikte; det verkade förskräckt, drogat och entusiastiskt, allt på en gång. Och sedan träffades han av en sten på kindbenet, och det blev Mikes tur att fånga upp Bill i fallet. Ett ögonblick kunde han inte se normalt. Kinden kändes som bedövad. Men sedan återkom sinnesförnimmelserna i ett plågsamt dunkande och han kände hur det rann blod nerför ansiktet. Han drog med handen över kinden, ryckte till när han kände den ömma bula som höll på att växa fram där, tittade på blodet och torkade av det på jeansen. Håret flaxade vilt i den ökande vinden.

”Det där ska väl lära dig att sluta kasta sten, ditt stammande arsle”, tjöt Henry någonstans mellan skrik och skratt.

”Töh-töh-ta oss, då!” hojtade Bill. Nu förstod han varför han hade skickat Eddie tillbaka för att hämta Ben; det var en viss bestämd pumpstation de skulle till, just den och ingen annan, och Ben var den ende som visste exakt vilken pumpstation det var. De låg ju där med oregelbundna mellanrum längs Kenduskeag Streams båda stränder. ”H-h-här har vi s-s-stället! V-v-vägen in! Vöh-vöh-vägen till Det!”

”Det där kan du inte veta säkert, Bill!” utbrast Beverly.

Men då ropade han rasande till henne – till dem allesammans: ”Jag v-v-vet det bara!”

Ben stod ett ögonblick och slickade läpparna och såg på Bill. Sedan gav han sig i väg över gläntan, med kurs mot ån. En strålande skarp blixt bredde ut sig över himlen i purpurvitt, följd av ett muller så starkt att det fick Bill att ragla till. En knytnävsstor sten kom seglande förbi hans näsa och träffade Ben på skinkorna. Ben tjöt till av smärta och förde handen till stället där stenen träffat.

”Där fick du, tjockis!” hojtade Henry med samma tonfall, just mellan skratt och skrik. Det prasslade och brakade i snåren och Henry dök upp just när regnet bestämde sig för gott och vred på alla kranar för fullt i ett väldigt slagregn. Vattnet strömmade i Henrys stubbade hår, i hans ögonbryn, nerför kinderna. Han flinade så att han visade alla sina tänder. ”Det här ska väl lära er att …”, började han.

Mike hade hittat en bit skräpvirke som blivit över när de byggde klubbhusets tak, och nu kastade han det. Det slog runt två gånger och träffade Henry i pannan. Han skrek till och slog med handen på det träffade stället som en man som just har fått en god idé, och satte sig tungt.

”S-s-spring!” ropade Bill. ”Alle man efter Böh-böh-ben!”

Mer brakande och snubblande i snåren, och när resten av Förlorarna satte fart efter Ben Hanscom dök också Victor och Belch upp, Henry reste sig, och de tre tog upp jakten på Förlorarna.

Ännu långt senare, när resten av denna dag hade återkallats i Bens minne, hade han bara kvar några hoprörda bilder av det där loppet genom snåren. Han mindes hur grenar tungt lastade med drypande blad slog honom i ansiktet och duschade honom med kallvatten, han mindes att åskmullret och blixtarna verkade nästan konstanta, och han mindes hur Henrys rop åt dem att komma tillbaka och slåss liksom smälte samman med ljuden från ån när de kom närmare den. Och varje gång han saktade farten dunkade Bill på honom bakifrån för att få fart på honom igen.

Men om jag inte hittar den, då? Om jag inte hittar just den speciella pumpstationen?

Andedräkten rev och slet i hans lungor, kändes het och smakade blod inne i strupen. Han hade ett rejält håll i ena sidan. Det sjöng i ena skinkan där stenen hade träffat den. Beverly hade sagt att Henry och hans kumpaner var ute efter att ta livet av dem, och det trodde Ben faktiskt också nu, det gjorde han verkligen.

Han kom till Kenduskeag Streams strand så plötsligt att han var nära att störta rätt över kanten. Han lyckades återvinna balansen, men då gav själva stranden, som gröpts ut under vårfloden, efter och han drullade i lik förbannat, halkade hela vägen ut till det snabbt strömmande vattnets rand. Skjortan åke upp där bak och klibbig gyttja fastnade och kletade fast vid hans hud.

Bill hamnade ovanför honom och hjälpte honom på fötter.

De andra kom utbrakande från strandsnåren den ene efter den andre. Sist kom Richie och Eddie, Richie med ena armen om Eddies midja och de droppande glasögonen i ett farligt läge längst ut på näsan.

”Vöh-vöh-var?” hojtade Bill.

Ben såg först åt vänster och sedan åt höger, medveten om att han hade fruktansvärt kort tid på sig. Ån tycktes redan ha stigit lite, och den regntunga himlen hade målat dess vatten i ett hotfullt skiffergrått där det sjöd och kokade fram i sin fåra. Stränderna var proppfulla med busksnår och förkrympta träd, som vid det här laget dansade efter vindens pipa allesammans. Han hörde hur Eddie flämtade efter andan.

”Vöh-vöh-var?”

”Det vet jag inte …”, började han, men just då fick han syn på det lutande trädet och den eroderade grottan innanför. Det var där han hade gömt sig den där första dagen. Han hade dåsat till, och när han vaknade hade han hört Bill och Eddie som höll på med sin damm där. Och sedan hade de större pojkarna kommit … sett … och segrat. Hej då, grabbar. Det var ju ändå bara en småbarnsdamm.

”Där!” ropade han. ”Där är den!”

Det blixtrade på nytt och nu kunde Ben höra blixten, ett surrande ljud som från en överbelastad modelljärnvägstransformator. Den slog ner i trädet och blåvit elektrisk eld fräste sönder dess knotiga fot till tändved och tandpetare för en sagans jätte. Det föll ut mot ån med ett slitande, skärande brak och vräkte en kaskad av vatten högt upp i luften. Ben andades bestört in och kände lukten av något hett och fnöskigt och vilt. En klotblixt rullade uppför det kullvräkta trädets stam, tycktes flamma upp och slocknade. De hörde en åskskräll, men inte högt där uppe utan runt omkring dem, som om de stått mitt inne i själva mullret. Regnet forsade ner.

Bill körde tummen i Bens rygg och väckte honom därmed ur hans bedövade kontemplation av dessa märkligheter. ”S-s-sätt i gång!” sa han.

Ben gick plaskande och snubblande fram längs strandkanten, med håret hängande i ögonen. Han kom till trädet – den lilla grottan under det var helt utplånad – och tog sig över det, körde in tårna i dess våta bark, skrapade sig på händerna och underarmarna.

Bill och Richie hjälpte Eddie över trädet, och när han snubblade ner från stammen tog Ben emot honom. De föll till marken båda två, och Eddie skrek till lite.

”Inga skador?” hojtade Ben.

”Verkar inte så”, ropade Eddie till svar och tog sig upp på fötter. Han trevade efter inhalatorn och var nära att tappa den. Ben fångade upp den åt honom, och han såg tacksamt på sin vän medan han körde in inhalatorn i munnen och tryckte ut en laddning.

Richie kom över, följd av Stan och Mike. Bill lyfte upp Beverly på trädet och Ben och Richie tog emot henne på andra sidan; hennes hår satt som klistrat vid den blöta skallen och hennes blåjeans var svarta nu.

Sist kom Bill, som tog sig upp på stammen och sedan svängde över benen. Han upptäckte att Henry och de andra två kom plaskande mot dem ute i vattnet, och när han gled ner från det fallna trädet ropade han: ”S-s-stenar! K-k-kasta stenar!”

Det fanns gott om sten på stranden och det blixtdrabbade trädet gav ett fint kamouflage. Bara ett par ögonblick senare kastade de alla sju sten på Henry och hans kompisar. De tre var nästan framme vid trädet, så avståndet var mycket litet. De drevs snart tillbaka, skrikande av smärta och raseri, när den ena stenen efter den andra träffade dem i ansiktet, på bröstet, på armar och ben.

”Ni skulle lära oss att inte kasta sten”, hojtade Richie och vräkte i väg en sten stor som ett hönsägg mot Victor. Den träffade honom på axeln och studsade nästan rakt upp i luften. Victor illtjöt. ”Så sätt i gång och lär oss, grabbar. Vi har väldigt lätt för att lära.”

”Yipppi-aiii!” hojtade Mike. ”Vad gillar ni det här? Vad gillar ni det här?”

Det kom inget svar. Henry och de andra drog sig tillbaka tills de var utom skotthåll och kröp ihop där. Lite senare tog de sig upp på stranden, halkande och hasande på den hala, våta jorden som redan var genomsyrad av små rännilar. De måste hålla sig i grenar för att inte halka.

Snart hade de försvunnit in bland snåren.

”De tänker säkert gå runt oss, Big Bill”, sa Richie och sköt upp glasögonen.

”Ingen f-f-fara i så f-f-fall”, sa Bill. ”Så s-s-sätt i gång, B-b-ben. D-du har oss döh-döh-direkt bakom dig.”

Ben travade i väg längs strandvallen, stannade (och väntade på att Henry och de andra skulle komma uppdykande rakt framför honom när som helst) och såg pumpstationen tjugo meter längre ner längs åbädden. Han gick fram till den, med de andra alldeles efter. De kunde se andra cylindrar på motsatta stranden, en ganska nära och den andra fyrtio meter uppströms. Båda två vräkte de ut forsar av gyttjigt vatten i Kenduskeag Stream, men det kom bara en liten rännil ur röret som stack ut rakt under den han stannat vid. Och inte surrade den heller, noterade Ben. Så tydligen var dess pumpmaskineri sönder.

Han såg på Bill, fundersamt … och med en viss oro.

Bill såg på Richie, Stan och Mike. ”V-v-vi möh-möh-måste få av l-l-locket”, sa han. ”S-s-så hjälp mig att f-f-få av det.”

Det satt handtag i järnet, men regnet hade gjort dem hala och locket självt var otroligt tungt. Ben ställde sig bredvid Bill och denne flyttade på sina händer lite för att lämna plats. Ben hörde ljudet av droppande vatten där inne – ett ekande, obehagligt ljud, som när vatten strilar ner i en brunn.

”Nöh-nöh-NU!” hojtade Bill och de fem lyfte samtidigt. Locket rörde sig med ett hotfullt, skrapande ljud.

Beverly greppade tag bredvid Richie, och Eddie hjälpte till med den användbara armen.

”Ett, två, tre, lyft!” mässade Richie. Locket rörde sig lite till uppe på cylindern. En månskära av mörker blev synlig.

”Ett, två, tre, lyft!”

Månskäran bredde ut sig.

”Ett, två, tre, lyft!”

Ben sköt på tills han hade röda fläckar dansande framför ögonen.

”Undan!” hojtade Mike. ”För nu kommer det, nu kommer det!”

De drog sig undan och såg när det stora runda locket tog överbalansen och föll. Det slet upp ett djupt spår i den våta jorden och landade upp och ner, som en överdimensionerad damspelsbricka. Skalbaggar pilade fram över dess yta och ner i det toviga gräset.

”Urk”, sa Eddie.

Bill tittade in i cylindern. En inre stege av järn ledde ner till en rund damm av svart vatten, vars yta nu var koppärrig av regndroppar. Mitt i alltsammans ruvade en tyst och halvt översvämmad pump. Han såg hur det flödade in vatten i pumpstationen från inflödesrörets mynning och tänkte med en sugande känsla i magen: Det är dit vi måste. In där.

”Eh-eh-eh-eddie. Höh-höh-häng på mig.”

Eddie såg oförstående på honom.

”Som n-n-när man röh-röh-rider på någons rygg. Och höh-höh-håll dig fast med d-d-den friska armen.” Och han visade hur det skulle göras.

Eddie förstod men var inte särskilt förtjust i tanken.

”S-s-snabba dig p-p-på!” fräste Bill. ”I-i-innan de är höh-höh-här!”

Eddie slog armen om Bills hals och Stan och Mike lyfte upp honom så att han kunde koppla benen runt Bills midja. Och när Bill med viss svårighet tog sig över cylinderns kant upptäckte Ben att Eddie blundade hårt.

Nu kunde han också höra andra ljud än bara regnets – piskande grenar, kvistar som bröts, röster. Henry, Victor och Belch. Kavalleriet går till attack.

Bill grep tag i cylinderns grova betongkant och trevade sig försiktigt neråt steg för steg. Stegpinnarna var hala. Eddie höll honom i något som nästan var ett strypgrepp och Bill misstänkte att han förstod vad Eddies astma egentligen handlade om.

”Jag är rädd, Bill”, viskade Eddie.

”D-det är jag också”, sa Bill.

Han släppte betongkanten och grep tag i den översta stegpinnen. Och trots att Eddie var nära att kväva honom och det kändes som om han gått upp minst tjugo kilo sedan han hamnade på Bills rygg, hejdade Bill sig ändå ett ögonblick och blickade ut över The Barrens, Kenduskeag Stream och de framrusande molnen. Eftersom en röst inom honom – inte en skrämd röst utan bara en bestämd – hade sagt åt honom att ta en ordentlig titt, ifall han aldrig skulle få se den övre världen igen.

Så han såg sig omkring och började sedan ta sig neråt med Eddie fastklämd på ryggen.

”Jag orkar inte hålla mig fast länge till”, fick Eddie fram.

”D-d-det behöver du inte heller”, sa Bill. ”F-f-för vi är nästan nöh-nöh-nere nu.”

Hans ena fot trampade ner i kallt vatten. Han trevade efter nästa steg och fann det. Sedan följde ytterligare ett och därefter var han nere och stod i knädjupt vatten bredvid pumpen.

Han hukade sig ner, huttrade till när det kalla vattnet blötte ner hans byxor och släppte av Eddie. Det luktade inte särskilt gott där nere, men det kändes skönt att inte längre ha Eddies arm i ett strypgrepp om halsen.

Han såg upp mot cylinderns mynning, ungefär tre meter ovanför hans huvud. De andra stod grupperade kring kanten och tittade ner. ”S-s-snabbt ner nu”, hojtade han. ”En i t-t-taget! Och illa k-k-kvickt!”

Först ner blev Beverly, som lätt och smidigt tog sig över kanten och ner genom öppningen, med Stan som näste man. Efteråt kom de andra i snabb följd. Richie gick ner som siste man men hejdade sig först för att kolla in hur långt Henry och hans kumpaner hade kommit. Att döma av varifrån ljudet av deras klumpiga framåtskridande kom borde de sannolikt passera lite till vänster om pumpstationen, men så pass nära att de knappast skulle kunna undgå att upptäcka den.

Just i det ögonblicket bölade Victor: ”Henry! Där borta! Tozier!”

Richie såg sig om och såg dem komma rusande mot honom. Victor ledde loppet … men sedan knuffade Henry ilsket undan honom med sådan kraft att Victor halkade ner på knä. Och nog hade Henry kniv alltid, rena gris­slaktkniven. Knivbladet dröp av vatten.

Richie kastade en blick ner genom cylindern, såg Ben och Bill hjälpa ner Mike från fotsteget och gled själv över kanten. Henry fattade genast vad han tänkte göra och skrek något åt honom. Richie skrattade som en galning och körde in vänstra handen i högra armbågsvecket och riktade underarmen rakt upp, med handen knuten i vad som kanske är världens äldsta gest. Och för att försäkra sig om att Henry verkligen skulle fatta vad han menade sträckte han också ut långfingret.

”Ni är dödens om ni går dit ner!” hojtade Henry.

”Bevisa det!” hojtade Richie skrattande. Han var livrädd inför nerstigningen i denna betongstrupe, men kunde ändå inte upphöra att skratta. Och sedan kopplade han på Irländske snut-rösten och trumpetade: ”För på min liv och kniv, aldrig att den irländska turen sviker de sina, min fina pågablära!”

Henry halkade i det våta gräset och trattade på ändan mindre än sex meter från Richie, där denne stod med fötterna på översta pinnen i stegen, som var fästad med bultar vid pumpstationens innersida, och huvudet och bröstet uppstickande över kanten.

”Hej då, Bananen!” hojtade Richie i salig triumf och pilade kvickt nerför stegen. Järnpinnarna var hala och vid ett tillfälle var han nära att falla. Och sedan tog Bill och Mike emot honom och han stod i vatten till knäna och såg de andra samlade i en ring kring pumpen. Han darrade i hela kroppen och kände hur kalla och varma ilningar jagade varandra uppför hans rygg – och ändå kunde han inte sluta skratta.

”Du skulle ha sett honom, Big Bill. Världens klumpeduns som vanligt, snubblar fortfarande på sina egna fötter …”

Just då dök Henrys huvud upp i den runda öppningen där uppe. Kinderna var fulla av skråmor efter alla närkontakter med grenar och taggiga buskar. Munnen arbetade vilt och ögonen blixtrade.

”Okej då”, hojtade han ner till dem. Orden åstadkom ett slags klanglös resonans i betongröret, men inget riktigt eko. ”Då kommer jag ner nu. För nu har jag er.”

Han svängde ena benet över kanten, trevade rätt på det första steget med foten, hittade det och förde över också det andra benet.

Och Bill sa högt och tydligt: ”N-n-när höh-höh-han har kommit t-t-tillräckligt löh-löh-långt n-n-ner, s-s-så töh-töh-tar vi honom. Höh-höh-hajat, alle man?”

”Snappat, chefen”, sa Richie och åstadkom en skälvande honnör.

”Uppfattat”, sa Ben.

Stan blinkade åt Eddie, som inte fattade alls vad som pågick, mer än att det verkade som om Richie hade blivit tokig. Hålla på och skratta som en galning medan Henry Bowers – den fruktade Henry Bowers – beredde sig att komma ner och döda dem allesammans som råttor i en regnvattentunna.

”Allt klart att ta emot honom, Bill!” hojtade Stan.

Henry stelnade till där han stod tre pinnar ner. Han kastade en blick över axeln ner mot Förlorarna. För första gången kom det ett drag av tvekan i hans ansikte.

Och plötsligt fattade Eddie det fina i kråksången. Om de kom ner måste de göra det en i taget. Det var för högt för att hoppa ner – särskilt med tanke på risken att hamna mitt på pumpmaskineriet – och här stod de själva, sju man starka, och väntade i en snäv liten ring.

”T-t-tänker du köh-köh-komma ner n-n-någon gång, H-henry?” undrade Bill i välvillig ton. ”V-v-vad vöh-vöh-väntar du på?”

”Som sagt”, instämde Richie. ”Du gillar ju att klå upp sådana som är mind­re än du själv. Så kom an nu, Henry.”

”Vi väntar, Henry”, sa Beverly ljuvt. ”Jag tror inte du skulle trivas om du kom hit, men titta gärna in om du har lust.”

”Om du inte är för feg, alltså”, tillade Ben och började klucka som en höna. Richie anslöt sig genast och snart var konserten i full gång. De hånfulla kluckljuden studsade hit och dit mellan de fuktiga, drypande väggarna. Henry blickade ner mot dem med högra handen sluten om kniven, tegelröd i ansiktet. Han stod ut med hånet i så där en halv minut och klättrade sedan upp igen. Förlorarna busvisslade och skrek efter honom.

”Okej”, sa Bill, och nu talade han lägre, i viskande ton. ”V-vi måste ge oss in i röh-röh-röret där. K-k-kvickt som attan.”

”Varför det?” frågade Beverly, men Bill behövde inte svara på hennes fråga eftersom Henry dök upp igen ute vid kanten och kastade ner en sten stor som en fotboll i röret. Beverly skrek och Stan tryckte med ett hest tjut in Eddie mot cylinderns runda vägg. Stenen träffade pumpmaskineriets rostiga kåpa med ett klangfullt bonggg! Därifrån rikoschetterade den åt vänster och slog i betongväggen mindre än halvannan decimeter från Eddie. En betongflisa skar upp ett litet smärtande sår i ena kinden på honom och stenen föll i vattnet med ett plask.

”K-k-kvicka på!” hojtade Bill igen och de samlades kring pumpstationens intagsrör. Det var ungefär en och en halv meter i diameter. Bill skickade in dem i röret en efter en (ett vagt gammalt cirkusminne – alla de stora, tjocka clownerna som kom ut ur en liten bil – svepte fram genom hans medvetande som en exploderande meteor; många år senare skulle han använda samma metafor i en bok som skulle få titeln De svarta forsarna) och gick in själv som siste man, efter att ha duckat för ännu en sten. Efteråt kom fler stenar farande; de flesta träffade pumphuset och studsade i väg åt alla möjliga håll.

När stenarna upphörde att komma tittade Bill ut och upptäckte att Henry var på väg nerför stegen igen, så snabbt han över huvud taget kunde. ”T-t-ta höh-höh-honom!” skrek han till de andra, och Richie, Ben och Mike plumsade fram bakom honom. Richie tog ett tigersprång upp i luften och fick tag i Henrys fotled. Henry svor och skakade på benet som om han försökte sparka av sig en liten hund med stora tänder – en terrier, kanske, eller en pekingeser. Richie sög tag i en stegpinne, kravlade sig ännu högre upp och lyckades rent av sätta tänderna i Henrys fotled. Henry skrek och tog sig snabbt upp igen. Hans ena loafer halkade av, plaskade ner i vattnet och sjönk direkt.

”Han bet mig!” skrek Henry. ”Bet mig! Det jävla fanskapet bet migl”

”Jajamensan, och vilken tur att jag fick en stelkrampsspruta i våras!” replikerade Richie.

”Stena på bara!” skriade Henry rasande. ”På med sten bara, bomba dem tillbaka till stenåldern, slå in skallarna på dem!”

Fler stenar kom farande. Pojkarna drog sig snabbt tillbaka in i ledningen igen. Mike träffades på armen av en liten sten och höll armen stilla och kämpade emot tills smärtan började ge med sig igen.

”Det här är ju ett typiskt oavgjort”, sa Ben. ”De kan inte komma ner och vi kan inte komma upp.”

”M-m-men det är ju inte höh-höh-heller meningen att vi s-s-ska köh-köh-komma upp igen, och det v-v-vet vi allesammans”, sa Bill. ”M-m-meningen är ju att v-v-vi aldrig ska köh-köh-komma upp igen.”

De såg på varandra och deras blickar var plågade och rädda. Ingen sa något.

Henrys röst kom nerseglande, med raseriet maskerat som hån och överlägsenhet: ”Ni fattar väl att vi kan vänta här hela dagen om det skulle behövas, killar?”

Beverly hade vänt sig om och stod nu och blickade tillbaka genom inflödesröret. Men ljuset försvagades snabbt och hon kunde inte se mycket. Det hon såg var ett slags betongtunnel, vars nedre tredjedel var full av frambrusande vatten. Hon konstaterade att vattnet stod högre nu än det gjort när de först trängde ihop sig här. Det berodde säkert på att pumpen inte fun­gerade, så att bara en del av vattnet rann ut åt Kenduskeaghållet. Hon kände hur hennes strupe drogs samman i skräck och förvandlade slemhinnorna där till något som kändes som flanell. Om vattnet steg alltför högt skulle de drunkna.

”Är vi verkligen tvungna, Bill?” frågade hon.

Han ryckte på axlarna. En gest som sa allt. Jo, visst var de tvungna, för vad hade de för val? Att låta sig avlivas av Henry, Victor och Belch uppe i The Barrens? Eller av något annat – kanske något ännu värrre – i stan. Vid det här laget förstod hon hans tankar ganska väl; hans axel stammade inte. Bättre då att konfrontera Det. Göra upp med Det, som den avgörande revolverduellen i en västernfilm. Rakare. Modigare.

”Hur var det med den där ritualen som du berättade om, Big Ben?” frågade Richie. ”Den som du läste om på bibblan?”

”Ch-ch-chüd”, sa Bill och log lite.

”Chüd”, upprepade Richie och nickade. ”Man biter av Dets tunga och Det biter av ens egen?”

”S-s-stämmer.”

”Och sedan drar man vitsar för varandra?”

Bill nickade.

”Konstigt”, sa Richie och blickade upp genom det mörka röret, ”jag kan inte komma på en enda rolig grej.”

”Inte jag heller”, sa Ben. Rädslan kändes tung, nästan kvävande, i hans bröst. Det kändes som om det enda som avhöll honom från att bara sätta sig ner i vattnet och bluddra på som en baby – eller helt enkelt bli tokig – var Bills lugna, trygga närvaro … och Beverly. Hellre dog han än avslöjade för Beverly hur rädd han var.

”Vet du något om vart den här tunneln leder?” frågade Stan Bill.

Bill skakade på huvudet.

”Vet du var vi kan hitta Det?”

Bill skakade på huvudet ännu en gång.

”Det märker vi säkert när vi kommer i närheten av Det”, sa Richie plötsligt. Han drog ett djupt, skälvande andetag och sa: ”Och om vi alltså är så illa tvungna, så varför inte göra slag i saken?”

Bill nickade. ”D-d-då går jag fö-fö-först”, sa han. ”Efter mig k-k-kommer ni i den höh-höh-här ordningen: Eh-eddie, B-b-ben. Bev. Stöh-stan the Man. M-m-mike. Och du g-g-går som siste möh-möh-man, Richie. Och var och en har höh-höh-hela tiden ena handen på axeln på d-d-den som går n-n-närmast före. För det lär nog v-v-vara ordentligt mörkt där inne.”

”Kommer ni ut snart?” skrek Henry Bowers ner till dem.

”Någonstans kommer vi väl ut med tiden”, muttrade Richie. ”Antar jag åtminstone.”

De ställde upp sig som en procession av blinda. Bill kastade en blick bakåt och kontrollerade att var och en hade lagt handen på närmast föregåendes axel. Och sedan lutade Bill Denbrough sig lite framåt för att motverka strömmen och ledde sina vänner in i det mörker dit båten han gjort åt sin bror hade försvunnit nästan ett år tidigare.