Tom Rogan hade en sjuhelvetes vansinnig dröm. En dröm där han dödade sin far.
Till och med i drömmen var han delvis medveten om hur vansinnig den var; hans far hade ju dött redan när Tom gick i trean. Fast ”dött” var kanske inte riktigt det rätta ordet. ”Begått självmord” var väl egentligen mer adekvat. Ralph Rogan hade ju blandat sig en drink på gin och lut och svept den. En liten färdknäpp, så att säga. Och efter faderns självmord hade Tom fått ansvaret för sina syskon och kunde alltid räkna med att bli ”randad” om det hände någonting med ungarna.
Så han kunde ju inte gärna ha mördat sin far … men ändå hade han gjort det, här i denna skrämmande dröm, hade hållit något som såg ut som ett alldeles ofarligt handtag mot faderns hals … det var bara det att föremålet inte var så ofarligt när det kom till kritan. För det fanns en knapp längst ut på handtaget, och om han tryckte in den skulle ett knivblad springa fram och gå rakt igenom faderns hals. Jag tänker så klart inte göra något sådant, pappa, så var inte orolig, tänkte hans drömmande hjärna alldeles innan hans finger tryckte in knappen och knivbladet sprang fram. Faderns sovande ögon slogs upp och stirrade rätt upp mot taket, faderns mun öppnades och ett blodgurglande ljud steg ur hans strupe. Det var inte jag, pappa! skrek det vilt i hans hjärna. Det var någon annan som …
Han kämpade vilt för att vakna, men kunde inte ta sig ur sömnen. Det bästa han kunde åstadkomma (och det visade sig efteråt inte vara särskilt bra) var att tona över till en ny dröm, där han plaskade och klafsade sig fram genom en lång, mörk tunnel. Testiklarna värkte och det stack i ansiktet som var översållat med skråmor. Det fanns andra i närheten, men han kunde bara skymta suddiga skepnader. Och de spelade ändå ingen roll i sammanhanget. Det viktiga var de där ungarna någonstans framför honom. Han hade en räkning att göra upp med dem. De behövde
(en ordentlig randning)
en ordentlig bestraffning.
Vad för slags skärseld detta än månde vara, så stank den åtminstone rejält. Vatten droppade och spred ekon. Skorna och byxorna var genomblöta. De där skitungarna var någonstans längre fram i den här labyrinten av tunnlar, och de trodde kanske att
(Henry)
Tom och hans kompisar skulle gå vilse, men skrattar bäst som skrattar sist
(haha på er hela bunten!)
för han hade en annan vän också, just det, en alldeles särskild vän, och denne vän hade snitslat den väg de skulle följa med … med …
(Månballonger)
konstiga prylar som var stora och runda och på något sätt upplysta inifrån, så att de spred ett ljus likt den mystiska glöd som gammaldags gatlyktor brukar ge ifrån sig. En sådan ballong svävade och flöt i varenda korsning, och varenda en var på ena sidan bemålad med en pil, som pekade mot den tunnelförgrening som han och
(Belch och Victor)
hans osynliga vänner skulle följa. Och det var den rätta vägen, ingen risk där; han kunde höra de andra där framme, höra ekona av hur de plaskande tog sig fram, det förvrängda mumlet av deras röster. Ljuden hördes tydligare, Tom och hans vänner tog in på de andra. Och när de nått i fatt dem … Tom tittade ner och kollade att han fortfarande hade stiletten i handen.
För ett ögonblick kände han sig rejält rädd – detta påminde ju mest om en av dessa galna astrala upplevelser man kunde läsa om i veckotidningarna, dessa utanför-kroppen-upplevelser där ens själ stack i väg från kroppen och tog sig in i någon annan kropp. Själva hans kroppsform kändes annorlunda, som om han inte vore Tom utan
(Henry)
någon annan, någon yngre. Han började försöka kämpa sig ut ur drömmen och greps av panik, men sedan talade en röst till honom, en tröstande röst som talade och viskade i hans öra: Det spelar ingen roll när det här händer, och det spelar ingen roll vem du är. Det viktiga är att Beverly är där uppe, hon är tillsammans med dem, käre vän, och vet du vad? Hon har gjort något som är långt åt helvete värre än att smygröka. Och gissa vad? Jo du, hon har knullat med sin gamle barndomsvän Bill Denbrough! Jojomensan! Hon och det där stammande missfostret, bara rätt på och tuta och kör. De …
”Det är lögn!” försökte han skrika. ”Hon skulle aldrig våga!”
Men han visste att det inte var lögn. Hon hade piskat honom med bältet på
(sparkat mig på)
ballarna och rymt och nu hade hon varit otrogen mot honom, den satans slampan
(lillhoran)
det lilla lättfotade fnasket hade faktiskt bedragit honom, och nu, goda vänner och trogna grannar, nu ska hon bli värre randad än någon någonsin har randats förr – först hon och sedan Denbrough, hennes lille hjärtevän författaren. Och om någon försökte hindra honom, skulle det garanterat bli liv i luckan då också.
Han ökade takten, trots att andedräkten redan visslade i strupen på honom. Där uppe såg han ytterligare en lysande ring som guppade i mörkret – ännu en månballong. Han hörde ljudet av röster längre fram, och det faktum att det rörde sig om barnröster besvärade honom inte längre. Det var som rösten hade sagt – varken var eller när eller vem spelade någon roll här. För Beverly var där uppe, och alla ni goda vänner och trogna grannar …
”Kvicka på, grabbar, sätt fart på arslena”, sa han, och det spelade inte ens någon roll att rösten inte var hans egen utan en pojkröst.
Och när de närmade sig månballongen såg han sig omkring och kunde för första gången se hur hans följeslagare såg ut. De var döda båda två. Den ene saknade huvud och den andre hade fått hela ansiktet uppslitet som av en väldig klo.
”Vi snor på så kvickt vi kan, Henry”, sa pojken med det uppslitna ansiktet, och munnen rörde sig i två groteskt osynkade separata delar, och det var då Tom skrek drömmen i småbitar och seglade in i sig själv igen, vacklande ute på randen av något som kändes som en stor tom rymd.
Han kämpade för att inte tappa balansen, förlorade den och föll i golvet. Golvet hade heltäckande matta, men fallet sköt ändå i väg ett våldsamt utbrott av smärta genom det skadade knät och han dämpade ännu ett skrik genom att trycka underarmen mot munnen.
Var är jag? Var i helvete är jag?
Han blev medveten om ett svagt men klart vitt ljus, och för ett stammande ögonblick trodde han att han var tillbaka i drömmen igen, att det där var ljuset från en av de där tokiga ballongerna. Men sedan kom han på att han hade lämnat badrumsdörren halvöppen och lysröret där inne tänt. Han lät alltid ljuset vara tänt när han sov på ett främmande ställe; på så sätt slapp man slå smalbenen mot möblerna om man måste upp och pissa.
Därmed hade han verkligheten klar för sig. Det hade varit en dröm, en enda vanvettig dröm alltsammans. Han befann sig på Holiday Inn i Derry, en stad i Maine. Han hade följt efter sin fru hit och hade trillat ur sängen mitt i en helgalen mardröm. Det var allt. Det där var summan av kardemumman bara, och därmed basta.
Det där var inte bara en mardröm.
Han hoppade till som om orden uttalats bredvid hans öra i stället för inne i honom själv. Rösten lät inte alls som hans egen inre röst – den kändes kylig och främmande … men samtidigt kändes den hypnotisk och övertalande.
Han reste sig långsamt, trevade efter ett glas vatten på nattduksbordet och tömde glaset. Sedan drog han darrande händerna genom håret. Klockan på nattduksbordet pekade på tio över tre.
Går och lägger mig nu. Väntar till i morgon.
Varpå den främmande rösten svarade: Men det är mycket folk i rörelse på morgnarna – för mycket folk. Och dessutom kan du ta dem där nere den här gången. Den här gången kan du komma först.
Där nere? Han tänkte på drömmen – vattnet, det droppande, drypande mörkret.
Plötsligt verkade ljuset ljusare. Han vred på huvudet, ville det inte men kunde bara inte låta bli. Ett stönande sökte sig ut ur hans mun. En ballong hängde fästad vid badrumsdörrens dörrknopp, svävade i ett en knapp meter långt snöre. Ballongen glödde, uppfylld av ett spöklikt vitt ljus. Den såg ut som en lyktgubbe som skymtade i ett kärr, drömlikt glidande mellan träd behängda med långa gråa rep av mossa. Bilden av en pil fanns tryckt på ballongens buktande yta. Bilden av en blodröd pil.
Den pekade mot dörren som ledde ut i hallen.
Det spelar faktiskt ingen roll vem jag är, sa rösten trösterikt, och Tom förstod plötsligt att den inte kom vare sig från hans eget huvud eller från en plats strax utanför örat; den kom från ballongen, från mittpunkten av det där sällsamt vackra vita ljuset. Det enda som är viktigt är att jag kommer att se till att allt utvecklar sig helt enligt dina önskemål, Tom. Jag vill se henne bli ordentligt randad. Jag vill se dem bli ordentligt randade hela bunten. De har gått i vägen för mig en gång för mycket … och alldeles för sent på dagen. Så hör på nu, Tom. Hör noga upp. Alla tillsammans nu … följ den studsande bollen …
Och Tom lyssnade medan rösten från ballongen förklarade. Den förklarade allt.
När den var klar sprack ballongen i en sista ljusblixt och Tom började klä på sig.
Också Audra plågades av mardrömmar.
Hon vaknade med ett ryck, satte sig kapprak upp i sängen med lakanet snott kring midjan. Hon andades snabbt och hetsigt, så att de små brösten hoppade.
Liksom Toms drömmar hade också hennes varit en plågsam upplevelse, rörig och kaotisk. Liksom Tom hade hon haft en känsla av att hon inte var sig själv utan någon annan – eller rättare sagt att hennes eget medvetande hamnat (och delvis sjunkit djupt ner) i en annan kropp och ett annat psyke. Hon hade befunnit sig i ett mörkt utrymme av något slag tillsammans med flera andra, och hade varit medveten om en överhängande känsla av fara – och de var fullt medvetet på väg rätt in i denna fara och hon skulle ha velat ropa åt dem att stanna, att förklara för henne vad det var som hände … men personen hon smält samman med tycktes redan känna till allt det där och betrakta det som ett nödvändigt ont.
Hon var också medveten om att de var jagade av fiender, och att förföljarna kom allt närmare, steg för steg.
Bill hade funnits med i drömmen, men tydligen måste hon ha påverkats av hans historia om hur han glömt bort sin barndom, för här i drömmen var Bill bara en pojke på tio, tolv år – han hade ju fortfarande kvar allt håret! Hon höll honom i handen, och var vagt medveten om att hon älskade honom väldigt mycket och att hennes beredvillighet att fortsätta byggde på en klippfast övertygelse om att Bill säkert skulle kunna skydda och försvara både henne och alla deras kamrater, att Bill, Big Bill, på något sätt skulle klara dem ut ur detta och tillbaka till dagsljuset igen.
Men åh så rädd hon var!
De kom till en plats där många tunnlar förgrenade sig och Bill blev stående och såg på de andra, och en av dem – en pojke med gipsad arm, vars förband glänste spöklikt vitt i mörkret – tog till orda och sa: ”Den är det, Bill. Den nedersta.”
”S-s-säkert?”
”Spiksäkert.”
Och alltså hade de valt den vägen, och sedan hade de kommit till en dörr, en ynklig liten trädörr som var mindre än en meter hög, en dörr av det slaget som man kan få se på bild i en sagobok, och på dörren hade det funnits ett märke av något slag. Hon mindes inte längre hur det där märket hade sett ut, vilken sällsam trollruna eller symbol det rört sig om. Men det hade blivit ett slags fokus för all den skräck hon kände, och hon hade slitit sig loss och ut ur den där andra kroppen, vem
(Beverly – Beverly)
det än kunde ha varit. Och sedan vaknade hon av att hon satt kapprak i en främmande säng, svettig och storögd och flämtande som om hon nyss sprungit ett långlopp. Hennes händer for ner till benen och hon väntade sig halvt om halvt att finna dem våta och kalla av vattnet hon gått fram genom i drömmen. Men benen var alldeles torra.
Hon kände sig helt desorienterad – detta var inte hennes hem i Topanga Canyon eller den hyrda stugan i Fleet. Detta var ett ingenstans – ett limbo möblerat med en säng, ett toalettbord, två stolar och en teve.
”Herregud, sansa dig, Audra …”
Hon gned rasande hårt med händerna över ansiktet och den där plågsamma känslan av psykisk yrsel drog sig tillbaka. Nu visste hon. Hon befann sig i Derry. Derry i Maine, där hennes make upplevt en barndom som han påstod att han inte kunde minnas längre. Inte en stad hon kände väl, eller någon särskilt trevlig stad att döma av hur den kändes, men åtminstone en stad hon kände till. Hon var där därför att Bill var där, och redan i morgon skulle hon få träffa honom, på stadshotellet. Vilka hemska saker som än var på gång där, vad de där nya ärren i hans handflator än kunde betyda, så skulle de åtminstone möta det gemensamt. Hon skulle ringa honom, tala om för honom att hon var här nu och ansluta sig till honom. Och sedan … ja …
I själva verket hade hon inga idéer om vad som skulle följa sedan. Den där yrseln, den där känslan av att vara i ett någonstans som var ett ingenstans, stack upp och hotade igen. När hon var nitton år hade hon varit på småstadsturné med ett tämligen enkelt resande teatersällskap, fyrtio inte särskilt fantastiska föreställningar av Arsenik och gamla spetsar i fyrtio inte särskilt fantastiska småstäder. Alltsammans på fyrtiosju inte särskilt fantastiska dagar. De började på Peabody Dinner Theater i Massachusetts och avslutade turnén på Play it Again Sam i Sausalito. Och någonstans däremellan, i någon stad i Mellanvästern som Ames, Iovva eller Grand Isle, Nebraska eller kanske Jubilee, North Dakota, hade hon vaknat på det viset mitt i natten, paniskt desorienterad, oviss om i vilken stad hon befann sig, vilken dag det var, eller varför hon var där hon var. Till och med hennes namn kändes overkligt.
Och nu hade hon samma känsla igen. Fasorna hade följt henne in i vaket tillstånd och hon kände en mardrömslik, fritt flytande skräck. Det var som om staden hade ringlat sig kring henne som en pytonorm. Hon upplevde det så, och de känslor det åstadkom var inte särskilt behagliga. Hon kom på sig med att önska att hon följt Freddies råd och stannat i Fleet.
Hon riktade in sig på Bill, grep efter tanken på honom som en drunknande griper efter en spira, en livboj, vad som helst som
(här nere svävar vi alla, Audra)
kan hålla honom uppe.
En frossbrytning rusade genom hennes kropp och hon lade armarna i kors över de nakna brösten. Hon skälvde till och kände gåshuden breda ut sig mer och mer. För ett ögonblick kändes det som om hon hört en röst tala högt, men inne i huvudet. Som om det fanns en främmande närvaro där inne.
Håller jag på att bli galen? Kan det vara så det är?
Nej, svarade hennes intellekt. Det är bara desorientering … den rubbade dygnsrytmen … Oron för Bill. Det är ingen som talar inne i ditt huvud. Ingen …
”Här nere svävar vi alla, Audra”, sa en röst från badrummet. Det var en verklig röst, lika verklig som ett hus. Och slug. Slug och äcklig och ond. ”Du också.” Rösten gav ifrån sig ett konstigt litet fnitter, som hela tiden sjönk alltmer i tonläge, ända tills det lät som bubblande när vatten försöker ta sig igenom ett tilltäppt avlopp. Audra ropade till … och tryckte sedan händerna mot munnen.
Jag hörde ingenting.
Hon sa det högt, formligen utmanade rösten att säga emot henne. Men det gjorde den inte. Det var helt tyst i rummet. Någonstans långt borta visslade ett tåg i natten.
Plötsligt blev hennes behov av Bill så starkt att det kändes som om hon bara inte kunde vänta till morgonen. Hon befann sig i ett helt vanligt motellrum, precis likadant som de andra trettionio där, men plötsligt blev alltsammans för mycket för henne. Allting. När man började höra röster, då var gränsen nådd. Detta var för kusligt. Det kändes som om hon höll på att halka tillbaka i mardrömmen som hon just tagit sig ur. Hon kände sig livrädd och fruktansvärt ensam. Värre än så, tänkte hon. Jag känner mig död. Plötsligt hoppade hennes hjärta över två slag och hon flämtade till och gav ifrån sig en överraskad harkling. Hon upplevde ett ögonblick av cellskräck, av klaustrofobi i sin egen kropp, och undrade om all denna skräck kanske kunde ha sina enkla och högst ordinära fysiska orsaker, om det kunde röra sig om en begynnande hjärtinfarkt. Eller om hon kanske redan hade fått en.
Hjärtat lugnade sig, men lite nervöst.
Audra tände lampan på nattduksbordet och såg på sin klocka. Tolv minuter över tre. Han sov så klart, men det struntade hon i just nu – ingenting spelade någon roll mer än att hon måste få höra hans röst. Hon ville tillbringa resten av natten i hans sällskap. Om hon bara hade Bill bredvid sig skulle hennes urverk synkroniseras med hans och lugna ner sig. Och mardrömmarna skulle hålla sig borta. Visst sålde Bill mardrömmar till andra – det var ju hans yrke – men henne hade han aldrig gett något annat än frid och trygghet. Utanför den där konstiga kyliga knasbollen som låg inbäddad i hans fantasi verkade det som om frid vore det enda han var skapad för, avsedd för. Så hon slog upp gula sidorna, letade upp numret till Derrys stadshotell och slog det.
”Stadshotellet.”
”Skulle ni vilja koppla mig till mr Denbroughs rum? Mr William Denbrough.”
”Får den där karln alla sina samtal mitt i natten?” undrade nattportiern, men innan hon hunnit fråga honom vad det skulle betyda hade han redan pluggat in hennes samtal. Telefonen skorrade en gång, två gånger, tre gånger. Hon såg honom framför sig, sovande med allt utom hjässan under täcket; hon föreställde sig hur hans hand stack ut och trevade efter luren. Hon hade sett honom göra så ofta nog, och ett ömt litet leende spelade kring hennes mun. Men det bleknade när telefonen där borta ringde en fjärde gång … och en femte, och en sjätte. Halvvägs genom den sjunde signalen bröts förbindelsen.
”Rummet i fråga svarar inte.”
”Snacka inte smörja, Sherlock”, sa Audra, mer skärrad och rädd än någonsin. ”Är ni säker på att det var rätt rum ni ringde till?”
”Helt säker. Mr Denbrough hade ett samtal från ett annat rum här för mindre än fem minuter sedan. Och jag vet att han svarade, för lampan i växeln var tänd i någon minut. Så han måste tydligen ha sökt upp den person som ringde honom.”
”Och varifrån kom det där samtalet?”
”Det minns jag inte, tyvärr. Ett rum på sjätte våningen, tror jag. Men …”
Hon lade på luren igen. En underlig, beklämmande visshet sänkte sig över henne. Det måste ha varit en kvinna. En kvinna som ringt … och han hade genast kommit på hennes kallelse. Så vad gör vi nu, Audra? Hur reder vi bäst upp detta?
Hot om tårar som tryckte på inifrån. De stack i ögonen och näsan; hon kände en klump i halsen som var på väg att övergå i en suck. Ingen vrede, åtminstone inte ännu … bara denna eländiga känsla av förlust och övergivenhet.
Sansa dig nu, Audra. Du drar förhastade slutsatser. Det är mitt i natten och du har haft en svår dröm och nu är du säker på att Bill är tillsammans med en annan kvinna. Men det är inte nödvändigtvis så. Vad du ska göra nu är att sitta uppe resten av natten – du kan ändå inte somna om nu. Tänd lite ljus och läs ut romanen du tog med för att läsa på planet. Du vet ju vad Bill brukar säga. Världens bästa knark. Bokvalium. Stora skälvans fiende nummer ett. Inga fler konstigheter och kroppslösa röster. Dorothy Sayers och lord Peter, det är modellen. De nio målarna. Den klarar dig säkert fram till gryningen. Den …
Plötsligt tändes ljuset i badrummet; hon upptäckte det i och med att en strimma ljus lyste fram under dörren. Och sedan klickade låset till och dörren började skaka och öppnade sig. Hon bara stirrade, med vitt uppspärrade ögon och armarna instinktivt i kors över brösten på nytt. Hjärtat började banka mot bröstkorgen och hon kände den sura smaken av adrenalin i munnen.
Och sedan sa den där rösten, lågmält och släpande: ”Här nere svävar vi alla, Audra.” Det sista ordet övergick i ett långt, lågmält, försvinnande skrik – Audraaaa – som än en gång slutade med det där äckliga, tilltäppta, bubblande ljudet som var så skrämmande likt ett skratt.
”Vem där?” ropade hon till och drog sig bakåt. Det där var i all fall ingen inbillning från min sida, definitivt inte, försök inte slå i mig något sådant …
Teven slog på sig själv med ett klickande. Hon for runt och såg en clown i silverkostym med stora apelsinfärgade knappar göra konster i rutan. Där ögonen skulle ha suttit fanns bara svarta ögonhålor, och när de sminkade läpparna tänjdes ut och blev ännu bredare i ett grin såg hon att clownen hade tänder som rakblad. Plötsligt höll varelsen upp ett avhugget, bloddrypande huvud. Ögonen var uppåtvända så att bara vitorna syntes och munnen hängde öppen, men hon kunde ändå se att det var Freddie Firestones huvud. Clownen skrattade och dansade. Den viftade hit och dit med huvudet och droppar av blod plaskade mot bildrutans insida. Hon hörde hur de fräste där inne.
Audra försökte skrika, men fick bara fram ett litet gnällande läte. Hon trevade blint efter klänningen som hängde över en stolsrygg och efter handväskan. Störtade ut i korridoren och slog igen dörren efter sig, flämtande och kritvit i ansiktet. Hon lät väskan falla mellan fötterna och drog klänningen över huvudet.
”Sväva”, sa en lågmäld, småkluckande röst någonstans bakom henne, och hon kände hur ett iskallt finger smekande trevade över hennes bara häl.
Hon gav ifrån sig ytterligare ett gnällande skrik och dansade undan från dörren. Vita likfingrar trevade hit och dit i springan där nere med naglarna avskalade så att man såg det purpurvita, blodlösa köttet innanför dem. De åstadkom ett slags hesa, raspande ljud mot korridormattans grova lugg.
Audra slet åt sig väskan och sprang barfota mot dörren i slutet av korridoren. Hon var i full panik nu, med en enda tanke i huvudet: att leta rätt på stadshotellet och på Bill. Det spelade ingen roll nu om han så var i säng med ett helt harem. För hon måste hitta honom och få honom att ta henne bort därifrån, från den outsägliga vidrighet som tydligen härjade här i denna stad.
Hon flydde nerför uppfarten och in på parkeringsplatsen och såg sig desperat omkring efter bilen. För ett ögonblick stelnade all tankeverksamhet och hon mindes inte ens hur bilen hon kört såg ut. Men sedan kom det – en Datsun, tobaksbrun. Snart upptäckte hon också bilen, där den stod upp till navkapslarna i den stilla, koagulerade markdimman, och skyndade fram till den. Och sedan hittade hon inte bilnycklarna i väskan. Hon letade igenom den i ständigt stegrad panik och rörde ihop ansiktsservetter, sminkgrejer, växelpengar, solglasögon och tugggummin i en enda röra. Hon såg inte ens den nergångna LTD:n som stod parkerad nos mot nos med hennes egen bil eller mannen som satt bakom dess ratt; i stället försökte hon bemästra en snabbt växande övertygelse om att hon måste ha lämnat nycklarna i motellrummet. Och dit kunde hon inte återvända, aldrig någonsin.
Plötsligt kände hennes fingrar en bit hård och sågtandad metall under en ask med Altoidmint, och hon utstötte ett litet triumfrop. Ett skrämmande ögonblick fruktade hon att det kanske kunde vara nyckeln till deras Rover, som nu stod på parkeringen vid Fleets järnvägsstation femhundra mil från Derry, men sedan kände hon biluthyrningens lilla ljusa bricka i sin hand. Hon fumlade in nyckeln i låset där hon satt och andades i hesa små flämtningar och vred om. Och just då föll en hand tungt på hennes axel och hon skrek … skrek högt denna gång. Någonstans skällde en hund till svar, men det var allt.
Handen var hård som stål och grävde sig in i hennes axel och tvingade henne runt. Ansiktet som tornade upp sig över henne var uppsvullet och sårigt med glittrande ögon. Och när de svullna läpparna vreds till ett groteskt leende kunde hon konstatera att ett par av mannens framtänder var avslagna. Stumparna som fanns kvar verkade vassa och hotfulla.
Hon försökte säga något men kunde inte få fram ett ord. Handen klämde hårdare, grävde ännu obarmhärtigare. ”Har jag inte sett er på bio?” viskade Tom Rogan.
Beverly och Bill klädde sig snabbt och utan ett ord och gick sedan upp till Eddies rum. På vägen till hissen hörde de en telefon börja ringa någonstans bakom dem. Signalen verkade dämpad, ett någon-annanstans-ljud.
”Var det hos dig det ringde, Bill?” undrade Beverly.
”M-m-mycket möh-möh-möjligt”, sa han. ”N-n-någon av de andra som r-r-ringer, kanske.” Och han tryckte på UPP-knappen.
Eddie öppnade när de kom, vit och spänd i ansiktet. Hans vänstra arm stack ut i en onaturlig vinkel som på ett kusligt sätt påminde om gamla tider.
”Ingen fara med mig”, sa han. ”Jag har tagit två Darvon. Så just nu gör det inte särskilt ont.” Men tydligen mådde han inte särskilt bra han heller. Hans läppar var så hårt sammanpressade att de knappt syntes, och det lilla som syntes var purpurfärgat av chocken.
Bill såg förbi honom in i rummet och upptäckte den döde på golvet. Det räckte med en enda blick för att han skulle kunna konstatera två fakta – att den som låg där var Henry Bowers och att Henry var död. Han gick förbi Eddie in och böjde knä vid den döde. En sönderslagen Perrierflaska hade drivits in i Henrys mellangärde och dragit med sig den trasiga skjortan in. Henrys ögon var halvöppna och glasartade. Munnen var full av koagulerat blod och förvriden i en grimas. Händerna var som klor.
En skugga föll över honom och Bill tittade upp. Det var Beverly som kommit fram. Hon stod där och såg på Henry med nollställt ansikte.
”F-f-för alla de gånger han j-j-jagade oss”, sa Bill.
Hon nickade. ”Han ser inte särskilt gammal ut”, sa hon. ”Märker du det, Bill? Han verkar inte gammal alls.” Hon kastade en snabb blick på Eddie, som satt på sängen. Eddie verkade gammal; gammal och sliten. Armen vilade obrukbar i hans knä. ”Vi måste se till att få hit en läkare till Eddie”, sa hon.
”Nej”, svarade Bill och Eddie unisont.
”Men han är ju skadad? Armen …”
”Det är samma sak som föh-föh-förra gången”, sa Bill och reste sig. Han tog henne i famn och såg henne rätt i ögonen. ”I samma ögonblick som vi g-ger oss ut”, sa han, ”i samma ögonblick som v-v-vi b-b-blandar in D-d-derry i detta …”
”Kommer de att gripa mig för mord”, sa Eddie med matt och dämpad röst. ”Eller också griper de oss hela bunten, eller tar oss i förvar. Eller något annat i den stilen. Och sedan bara händer det något, en sådan där sak som bara kan hända i Derry. De kan till exempel sätta oss i häkte, varefter en vicesheriff går bärsärkagång och skjuter oss allihop. Eller också dör vi kanske av matförgiftning eller bestämmer oss för att hänga oss i våra celler allesammans.”
”Det där är ju rena vansinnet, Eddie! Det är ju …”
”Är det?” replikerade Eddie. ”Tänk på att vi är i Derry nu.”
”Men vi är ju vuxna människor nu! Du tror väl ändå inte att … Han kom ju hit mitt i natten, menar jag … kastade sig över dig …”
”M-m-med vad?” frågade Bill. ”Var är k-k-kniven?”
Hon såg sig omkring, såg den ingenstans och gick ner på knä och tittade under sängen.
”Ingen idé att leta”, sa Eddie, fortfarande med samma matta, lite väsande röst. ”Jag slog igen dörren så att hans arm kom i kläm när han försökte hugga till med kniven. Då tappade han den och jag sparkade in den under teven. Men den ligger inte kvar där längre. Jag har redan tittat efter.”
”Ring runt efter de andra, Beverly”, sa Bill. ”J-j-jag tror nog att jag kan s-s-spjäla E-e-eddies arm.”
Hon såg på honom ett långt ögonblick, och såg sedan ner mot den döde på golvet igen. Och nog tyckte hon att hela sceneriet här borde ha en fullt klar och entydig historia att berätta för varenda polis med åtminstone en rudimentär antydan till hjärna. Hela rummet var ju i en enda röra. Eddie hade fått ena armen bruten. Mannen på golvet var död. Helt igenom ett solklart fall av självförsvar mot en nattlig inkräktare. Och sedan kom hon ihåg mr Ross. Mr Ross som reste sig och tittade på vad som pågick och sedan bara vek ihop tidningen och gick in i sitt hus.
I samma ögonblick som vi ger oss ut … I samma ögonblick som vi blandar in Derry i detta …
Det fick henne att minnas tillbaka till pojken Bill, vit i ansiktet och dödstrött och halvtokig, Bill som sa Derry och Det är ett och detsamma. Förstår ni mig? … Vart vi än tar vägen … när Det tar oss så kommer de inte att se någonting, inte höra någonting, inte märka någonting. Ni måste väl ändå ha märkt själva hur det ligger till? Det enda vi kan göra är att försöka slutföra det vi har börjat.
Där Beverly stod och såg på Henrys lik tänkte hon: Vad de säger båda två är ju att vi har blivit vålnader igen hela bunten. Att det har börjat upprepa sig. Alltsammans. Som liten unge kunde jag acceptera den saken, för barn är ju nästan spöken. Men …
”Är ni säkra?” frågade hon desperat. ”Är du helt säker på detta, Bill?”
Han satt på sängen tillsammans med Eddie och rörde försiktigt vid hans arm. ”Är inte d-d-du d-d-det?” frågade han. ”Efter allt som har höh-höh-hänt det här dygnet?”
Visst. Allt detta som hänt. Vidrigheterna i slutet av deras återförening. Den vackra gamla damen som förvandlades till häxa mitt framför ögonen på henne,
(min fader var också min moder)
minnena de berättat på biblioteket och de fenomen som ledsagat dem. Alla dessa vansinnigheter. Men allt detta till trots skrek hennes förstånd desperat åt henne att sätta stopp nu, att nagla fast det med sunt förnuft, för om hon inte gjorde det skulle det säkert sluta med att de avslutade denna natt med att ge sig i väg ner till The Barrens och leta rätt på en viss pumpstation och …
”Jag vet inte”, sa hon. ”Jag bara … jag vet bara inte. Men trots allt det som har hänt, Bill, tycker jag ändå att vi nog borde kunna ringa till polisen. Kanske skulle vi kunna göra det.”
”R-r-r-ring upp d-d-de andra”, sa han på nytt. ”S-s-så k-k-kan vi höra efter vad de töh-töh-tycker.”
”Visst, gärna.”
Hon ringde först Richie och sedan Ben. Båda lovade att komma genast. Ingen frågade vad som hade hänt. Hon slog upp Mikes nummer i katalogen och slog det. Men ingen svarade och efter ett dussin signaler lade hon på luren igen.
”F-f-försök med böh-böh-biblioteket”, sa Bill. Han hade tagit ner de korta gardinstängerna från det mindre av de båda fönstren i Eddie rum och surrade dem nu hårt om Eddies arm med badrocksskärpet och pyjamasens dragband.
Innan Beverly ännu hittat numret till biblioteket knackade det på dörren. Det var Ben och Richie som kom samtidigt, Ben i jeans och med skjortan hängande utanför och Richie i ett par eleganta grå bomullsbyxor och pyjamasjacka. Blicken bakom glasögonen sökte sig forskande hit och dit i rummet.
”Herregud, Eddie, vad har hänt med …”
”Vad i herrans namn har hänt?” utropade Ben, som just upptäckt Henry där han låg på golvet.
”Håll m-m-munnen!” sa Bill i skarp ton. ”Och stäng d-d-dörren efter er!”
Richie stängde dörren, med blicken som fastnitad vid den döde. ”Henry?” sa han.
Ben tog tre steg fram mot liket och stannade sedan, som om han var rädd att det skulle bita honom. Han såg hjälplöst på Bill.
”B-b-berätta d-d-du”, sa Bill till Eddie. ”D-d-den förbannade söh-söh-stamningen b-b-blir bara vöh-vöh-värre och värre höh-höh-hela t-t-tiden.”
Eddie redovisade i korta drag vad som hänt, medan Beverly letade rätt på numret till biblioteket och ringde dit. Hon tänkte sig att Mike kanske hade somnat där – kanske hade han till och med en övernattningssäng i sitt arbetsrum. Men hon hade inte väntat sig det som nu hände, nämligen att någon tog luren redan efter andra signalen och en röst hon aldrig hört tidigare svarade: ”Hallå?”
”Hallå där”, svarade hon, såg på de andra och gjorde en hyssjande rörelse med den lediga handen. ”Träffas mr Hanlon?”
”Vem är det som frågar?” frågade rösten.
Hon vätte läpparna med tungan. Bill såg intensivt genomborrande på henne, och Ben och Richie hade vänt sig mot henne båda två. Hon började känna sig orolig på allvar inför detta.
”Vem är ni själv?” kontrade hon. ”Ni är inte mr Hanlon.”
”Mitt namn är Andrew Rademacher och jag är polismästare här i Derry”, sa rösten. ”Och mr Hanlon befinner sig just nu på Derry Home Hospital. Han blev överfallen och svårt misshandlad tidigare i natt. Och nu skulle jag gärna vilja veta vem ni är och vad ni heter.”
Men hon hörde honom knappt. Vågor av chock vällde fram genom henne och svepte henne uppåt på en svindlande färd ut ur hennes egen kropp. Musklerna i magen och benen och skrevet slappnade av helt och hon tänkte likgiltigt och objektivt: Det måste vara så här det går till när människor blir så rädda att de kissar i byxorna. Just precis. Man tappar kontrollen över de där musklerna …
”Är han mycket illa däran?” hörde hon sig själv fråga med papperstunn röst, och sedan stod Bill bredvid henne, med handen på hennes axel, och Ben var där, och Richie, och hon kände en överväldigande tacksamhet över att de fanns i hennes närhet. Hon sträckte fram sin lediga hand och Bill tog den i sin. Sedan lade Richie sin hand på Bills och Ben lade sin på Richies. Också Eddie hade kommit över och lade nu sin friska hand allra överst.
”Kan jag alltså få ert namn, tack”, sa Rademacher med hurtfrisk röst och för ett ögonblick var det nära att den fega lilla mesen inom henne, den som fostrats av hennes far och ömt vårdats av hennes make, hasplat ur sig alltsammans: Jag heter Beverly Marsh och ringer från stadshotellet, där jag bor just nu. Och jag skulle bli så tacksam om ni ville skicka hit konstapel Nell. Vi har en död man här som fortfarande är till hälften pojke och vi är så förfärligt rädda allesammans.
Men i stället sa hon: ”Jag … Tyvärr kan jag nog inte ge er mitt namn. Inte riktigt ännu.”
”Och vad vet ni om detta som hänt?”
”Ingenting”, sa hon upprört. ”Hur kan ni tro att jag skulle kunna ha något med det att göra? Herregud!”
”Så ni råkar bara ha för vana att ringa till biblioteket varje natt vid halvfyratiden?” sa Rademacher. ”Är det så det ligger till? Hög tid att ni slutar prata smörja, unga dam. Vad vi har här är ett fall av överfall och misshandel, och så illa tilltygat som offret är kan vi mycket väl ha ett mord på halsen innan solen gått upp. Så nu frågar jag er än en gång – vem är ni och hur mycket vet ni om detta?”
Hon slöt ögonen, kramade om Bills hand så hårt hon förmådde och frågade på nytt: ”Så han är mycket illa däran? Det där är inte något ni säger bara för att skrämma mig? Utan han kan faktiskt dö av skadorna? Snälla, säg hur det är!”
”Han är mycket svårt skadad. Så ni har sannerligen all orsak att vara orolig för honom. Och nu vill jag veta vem ni är och varför ni …”
Som i en dröm såg hon sin hand sväva fram genom luften och lägga på luren igen. Hon kastade en blick på Henry och fick en chock, som om hon plötsligt fått ett slag av en iskall hand. Henrys ena öga blundade, men från det andra sipprade det fortfarande vätskor.
Och det såg ut som om Henry blinkade åt henne.
Richie ringde till sjukhuset. Bill följde Beverly till sängen, där hon satte sig hos Eddie och stirrade rätt ut i luften. Hon väntade sig att hon skulle börja gråta, men det kom inga tårar. Den enda känsla hon var klart och direkt medveten om var en önskan att någon skulle täcka över Henry Bowers. Det kändes så vidrigt att se hur han liksom blinkade åt henne.
På ett enda kort ögonblick förvandlades Richie till en journalist från Derry News. Han trodde sig veta att mr Michael Hanlon, chefsbibliotekarie vid stadens bibliotek, hade utsatts för övervåld och misshandel medan han arbetade över på biblioteket. Kunde man på sjukhuset ge närmare besked om mr Hanlons tillstånd?
Sedan lyssnade Richie och nickade lite då och då.
”Visst, uppfattat, mr Kerpaskian … Stavar ni namnet med två K? Ni gör det, ja. Fint. Och ni är …”
Han lyssnade, och vid det här laget var han så långt inne i sin egen fantasi att han gjorde små klottrande rörelser med fingrarna, som om han skrev på ett anteckningsblock.
”Ähum … ähum … javisst. Jodå, jag förstår. Jo, den vanliga gången i sådana här fall är att vi citerar er som ’en välunderrättad källa’. Varpå vi senare kan … ähum … just det ja! Helt riktigt!” Richie skrattade hjärtligt och torkade svetten ur pannan med ena armen. Sedan lyssnade han lite igen. ”Okej, mr Kerpaskian. Javisst. Då hör jag … jodå, det är noterat, K-E-R-P-A-S-K-I-A-N, stämmer eller hur? Tjeckiskt-judiskt, menar ni det? Verkligen, det låter verkligen mycket ovanligt. Jodå, jag hör av mig. Godnatt då. Och hjärtligt tack.”
Han lade på luren och slöt ögonen. ”Herregud!” halvgrät han med låg och grötig röst. ”Herregud! Herregud! Herregud!” Han gjorde en rörelse som om han ville svepa ner telefonen från bordet, men lät sedan handen falla. I stället tog han av sig glasögonen och torkade av dem på pyjamasjackan.
”Han lever, men tillståndet är allvarligt”, förklarade han för de andra. ”Henry skar upp honom som om han vore en julkalkon. Ett av huggen träffade i lårpulsådern och han blev av med så mycket blod en människa över huvud taget kan bli av med och ändå överleva. Mike lyckades åstadkomma något slags tryckförband i ljumsken, och utan det skulle han ha varit död när de fann honom.”
Beverly började gråta. Hon grät som ett barn, med båda händerna tryckta mot ansiktet. En kort stund var hennes ryckiga snyftningar och de snabba, raspande visslingarna ur Eddies strupe de enda ljuden i rummet.
”Mike var i alla fall inte den ende som blev uppskuren som en julkalkon”, sa Eddie till slut. ”När Henry kom in här såg han ut som om han just hade gått tolv ronder mot Rocky Balboa i en Cuisinart.”
”V-v-vill d-d-du fortfarande g-g-gå till pöh-pöh-polisen, Bev?”
Det låg våtnäsdukar på nattduksbordet, men de hade förvandlats till en blöt och hopgrötad massa i en pöl av Perrier. Så hon gick till badrummet, men tog en lång omväg kring Henry. I badrummet tog hon en tvättlapp och hällde kallt vatten på den ur kranen. Det kändes underbart mot hennes upphettade och gråtsvullna ansikte. Hon kände att hon kunde tänka klart igen – inte rationellt, men åtminstone klart. Och plötsligt kände hon sig säker på att det skulle vara rena döden om de försökte använda sitt rationella sunda förnuft i detta. Den där polisen. Rademacher. Han hade låtit mycket misstänksam. Och var det egentligen så konstigt? Folk ringer ju inte till biblioteket klockan halv fyra på natten. Så han hade dragit slutsatsen att hon måste ha suttit inne med kunskaper i denna sak som hon inte ville ut med. Ganska misstänkt redan det, men vad skulle han ha trott om han upptäckt att hon ringt från ett hotellrum där det låg en död man på golvet, med en sönderslagen flaska planterad i magen? Att hon och fyra andra utombysingar bara råkat komma till stan föregående dag för att fira en liten återförening och att liket bara hade råkat titta in? Skulle hon själv ha trott på en sådan historia om någon hade berättat den för henne? Skulle någon ha gjort det? Fast de kunde ju förstås stötta upp sin historia med att tillägga att de hade kommit tillbaka för att göra slut på monstret som levde nere i stadens kloaker. Det borde ju bättra på historien med ett mycket övertygande inslag av kärv realism.
Hon gick ut ur badrummet och såg på Bill. ”Nej”, sa hon, ”vi kan inte gå till polisen med det här. Eddie har säkert rätt – det skulle kunna hända oss något. Något slutgiltigt. Men det är inte det verkliga skälet.” Hon såg på de fyra andra. ”Vi svor en ed”, sa hon. ”Svor en ed i blod. Bills bror … Stan … alla de andra … och nu kanske också Mike. Jag är redo, Bill.”
Bill såg på de andra.
Richie nickade. ”Jag hänger med, Big Bill”, sa han. ”Vi kan ju alla fall försöka.”
”Men oddsen är sämre än någonsin”, sa Ben. ”Vi är två man kort nu.”
Bill sa ingenting alls.
”Okej”, sa Ben och nickade. ”Hon har rätt. Vi har ju svurit.”
”E-eddie?”
Eddie log blekt. ”Det blir väl en ny ryggburen tur nerför den där stegen då, antar jag”, sa han. ”Om nu stegen är kvar fortfarande.”
”Nu slipper vi i alla fall folk som kastar sten på oss”, sa Beverly. ”För de är ju döda nu. Alla tre.”
”Gör vi det nu direkt, Bill?” frågade Richie.
”V-v-vi gör d-d-det nu, ja”, svarade Bill. ”F-f-för det här är nog d-d-det rätta ögonblicket, tror jag.”
”Kan jag få säga en sak?” frågade Ben plötsligt.
Bill såg på honom och log lite. ”P-p-prata på du böh-böh-bara”, sa han.
”Jag ville bara säga att ni i gänget fortfarande är de bästa och finaste vänner jag någonsin haft”, sa Ben. ”Hur detta än slutar så ville jag … liksom tala om det för er.”
Han såg från den ene till den andre av dem, och de mötte allvarligt hans blick.
”Jag är glad över att jag fick tillbaka minnet av er”, tillade han.
Richie gapskrattade. Beverly fnittrade till. Och sedan skrattade de allesammans och såg på varandra på det gamla sättet, trots det faktum att Mike låg på sjukhuset, kanske döende eller redan död, trots att Eddie fått armen bruten (igen), trots det faktum att vargtimmen var inne.
”Du har verkligen ordet i din makt på ett rent fantastiskt sätt, Höstacken”, sa Richie, skrattade och torkade sig i ögonen. ”Du är den i gänget som borde ha blivit författare … eller vad säger du, Big Bill?”
Och fortfarande leende sa Bill: ”Och m-m-ed d-d-et r-r-ingan-d-de i öron-n-nen …”
De for i Eddies lånade limousin. Richie körde. Markdimman var tätare nu, drev fram på gatorna som cigarettrök, men nådde inte riktigt upp till de avskärmande gatlyktorna. Stjärnorna där uppe var klara små skärvor av is, vårstjärnor … men när Bill lutade huvudet mot den halvt nervevade rutan på passagerarsidan tyckte han sig höra en sommaråska långt i fjärran. Det drog ihop sig till regn någonstans bortom horisonten.
Richie slog på radion och fick in Gene Vincent sjungande ”Be-BopA-Lula”. Han tryckte på en av de andra knapparna och Buddy Holly dök upp i stället. En tredje tryckning släppte loss Eddie Cochran med ”Summertime Blues”.
”Jag skulle gärna hjälpa dig, grabben, men du är för ung för att få rösta ännu”, sa en djup röst.
”Stäng av radion, Richie”, sa Beverly lågt.
Richie sträckte sig mot avstängningsknappen, men handen hejdade sig på halva vägen. ”Rör inte inställningsratten, för nu kommer det strax mer av Richie Toziers Alla Dödas Rockgala!” skriade clownens skrattande, skrikande röst över Eddie Cochran-låtens fingerknäppningar och gitarrknackningar. ”Så byt inte program utan håll er till oss, de är borta från listorna men inte från våra hjärtan, och ni är välkomna här, häng med hela tiden, häng med, alle man! Vi kör aaallllla hitlåtarna här nere! Aaaallllla hitlåtarna! Och tror ni mig inte, så hör bara vad vår gästdiskjockey i denna tidiga gravgrävartimme, Georgie Denbrough, har att säga! Kör i gång, Georgie!”
Och plötsligt hörde de Bills bror jämra sig och kvida i radion.
”Du skickade ut mig och Det tog mig. Jag trodde att Det fanns i källaren, Big Bill, men Det fanns i avloppen, Det fanns i avloppen och Det dödade mig, du lät Det döda mig, Big Bill, du lät Det …”
Richie stängde av radion med sådan kraft att ratten slets loss och hamnade på mattan.
”Rock’n’roll ute på bondlandet kan vara rätt påfrestande”, sa han, men med inte helt stadig röst. ”Bev har rätt, vi struntar i eländet, eller vad tycker ni andra?”
Ingen svarade. Bills ansikte var blekt och stilla och eftertänksamt i skenet från gatlyktorna som passerade förbi, och när åskan mullrade på nytt borta i väst hörde de den allesammans.
Samma gamla bro.
Richie parkerade bredvid den och de steg ur bilen och gick fram till räcket – samma gamla räcke – och blickade ner.
Samma gamla The Barrens.
Området tycktes inte ha förändrats alls under de tjugosju år som gått. För Bill kändes den planskilda motorvägskorsningen, det enda nya inslaget här, helt overklig, något lika efemärt som en fixeringsbild eller en backprojektionseffekt i en film. Små äckliga träd och snåriga buskar glimmade i den glidande dimman och Bill tänkte: Det måste väl vara detta vi menar när vi talar om minnets beständighet, detta eller något i den stilen, något man ser vid den rätta tidpunkten och ur den rätta synvinkeln, bilder som sparkar i gång känslor som när en jetmotor drar på för fullt. Något man ser så klart att allt det som hände under mellantiden är borta. Om längtan är det som sluter kretsen mellan världen och våra önskningar, så har kretsen slutits nu.
”K-k-kom nu”, sa han och klättrade över räcket. De följde efter honom nerför sluttningen och åstadkom ett mindre stenras. När de kommit ner tittade Bill automatiskt efter Silver och smålog sedan åt sig själv. För Silver stod ju stöttad mot en vägg i Mikes garage. Så det verkade alltså som om Silver inte hade någon roll att spela här alls – ganska märkligt, faktiskt, med tanke på hur han hade dykt upp igen.
”F-f-för oss dit”, sa Bill till Ben.
Ben såg på honom och Bill läste tanken i hans ögon – det har gått tjugosju år sedan dess, Bill, dröm på bara – och sedan nickade han och satte fart in i undervegetationen.
Stigen – deras stig – hade vuxit igen för länge sedan och de måste tränga sig fram genom snåriga buskage av törnbuskar, hagtorn, björnbärsbuskar och vild hortensia, som luktade så starkt att dess doft formligen klibbade fast vid dem. Syrsorna sisade sövande överallt omkring dem och några få eldflugor, tidigt anlända gäster till sommarens överdådiga fest, satte lite färg på mörkret. Fortfarande måste det väl finnas ungar som lekte här nere, tänkte Bill, men de hade naturligtvis sina egna stigar och hemliga vägar här.
De kom fram till gläntan där klubbhuset hade legat, men nu fanns där inte minsta spår av någon glänta längre. Buskar och snår och förkrympta tallsnår hade tagit tillbaka alltsammans.
”Titta där”, viskade Ben och gick tvärs över gläntan (i deras minne fanns den fortfarande kvar, bara dold i ännu en av dessa fixeringsbilder). Där på andra sidan började han dra och rycka i något. Det var mahognydörren de hade hittat borta på tippen och använt som täckelse på klubbhusets tak. Den hade vräkts undan här och såg ut som om ingen ens rört vid den på minst ett dussin år. Diverse slingerväxter hade förankrat sig ordentligt på dess jordiga yta.
”Låt den ligga, Höstacken”, mumlade Richie. ”Den är gammal och trött.”
”F-f-för oss d-dit, Ben”, upprepade Bill bakom dem.
Så de vandrade ner till Kenduskeag Stream i Bens släptåg, åt vänster räknat från gläntan som inte fanns. Ljudet av rinnande vatten blev allt starkare, men ändå var de nära att plaska ner i ån innan någon av dem fick syn på den; lövverket hade vuxit upp till en tilltrasslad mur längs åns rand. Yttersta kanten brast under Bens cowboystövlar och Bill ryckte upp honom på land igen med ett rejält grepp i nackskinnet.
”Tack för hjälpen”, sa Ben.
”De nada. På den g-gamla g-goda tiden skulle d-d-du ha dragit ner mig i vöh-vöh-vattnet efter dig. D-d-den här vägen?”
Ben nickade och förde dem vidare längs den övervuxna stranden, kämpade sig fram genom törnbuskar och björnbärssnår, och tänkte på hur mycket lättare det var på den tiden då man bara var så där en hundratrettio lång och kunde ta sig fram under de flesta trassligheter (de i själen likaväl som de i ens rent fysiska väg, misstänkte han), med bara ett nonchalant litet duckande. Fast allt förändras ju här i världen. Vårt ämne i dag, pojkar och flickor, är att ju mer saker och ting förändras, desto fler saker och ting förändras. Vem det än var som sa att ju mer saker och ting förändras, desto fler saker och ting förblir sig lika, måste uppenbarligen ha lidit av svårartad psykisk utvecklingsstörning.
Hans ena fot hakade fast under något och han föll med en duns och var nära att slå skallen i pumpstationens betongcylinder. Den var nästan helt dold i ett enormt björnbärssnår. När han kom på fötter igen kunde han konstatera att han hade fått ansiktet och armarna och händerna sönderrivna av björnbärstaggarna på ett par dussin ställen.
”Eller snarare tre dussin”, sa han och kände hur små rännilar av blod rann utför hans kinder.
”Vad sa du?” undrade Eddie.
”Det var ingenting.” Och han böjde sig ner för att se vad han snubblat på. En rot, förmodligen.
Men det var ingen rot. Det var manhålslocket av järn. Någon hade vräkt ner det från sin plats.
Visst, så klart, tänkte Ben. Det var ju vi som gjorde det. För tjugosju år sedan.
Men han insåg att den där idén var vansinnig redan innan han såg glänsande metall lysa fram genom rosten i parallella skrapmärken. Pumpen hade ju inte fungerat den där dagen. Så förr eller senare måste någon ha kommit hit och lagat den, och då också lagt tillbaka locket efteråt.
Han rätade på sig och de fem samlades kring cylindern och tittade ner i den. Ljudet av droppande vatten hördes svagt där nerifrån. Men det var allt. Richie hade tagit med sig alla tändstickor som fanns i Eddies rum. Han drog eld på ett helt tändsticksfodral och kastade ner det. Och för ett ögonblick kunde de se cylinderns fuktiga inre välvning och pumpmaskineriets tysta massa. Men det var allt.
”Det kan ju ha varit av länge”, sa Richie tveksamt. ”Behöver ju inte ha hänt i …”
”Det måste ha hänt rätt nyligen”, sa Ben. ”I varje fall efter sista gången det regnade här.” Han fick ett nytt tändsticksfodral av Richie, tände en av stickorna och pekade ut de nya reporna i järnet.
”Det l-l-ligger n-n-någonting under döh-döh-det”, sa Bill när Ben skakade ut tändstickan.
”Vadå?” frågade Ben.
”S-s-svårt att säga. Såg ut som en löh-löh-läderrem. Du och Richie får hjälpa m-m-mig att v-v-vända på locket.”
De grabbade tag i det och välte över det som ett jättelikt mynt. Nu var det Beverly som tände en sticka, och de såg att det var en handväska som legat under manhålslocket. Ben lyfte försiktigt upp den i remmen. Beverly viftade med stickan för att släcka den och upptäckte plötsligt uttrycket i Bills ansikte. Hon stelnade till ända tills lågan nådde hennes fingertoppar och lät sedan tändstickan falla, med en liten flämtning. ”Vad är det, Bill?” frågade hon. ”Varför ser du så underlig ut?”
Bills ögon kändes alltför tunga. De orkade inte flytta sig från den där nötta läderväskan med dess långa läderrem. Plötsligt kom han ihåg låten som hade spelats i radio i rummet innanför lädervarubutiken där han köpte den åt henne. ”Sausalito Summer Nights.” Detta var det kusligaste, det mest spöklika, han någonsin varit med om. Det fanns inte en droppe saliv i hans mun, så tungan och kindernas insida kändes blanka och torra som krom. Han kunde höra syrsorna och se eldflugorna och känna lukten av all denna mörka grönska som frodades hämningslöst överallt omkring honom, och han tänkte: Det är bara ett nytt knep en ny illusion, hon är i England och detta är bara en tarvlig chansning därför att Det känner rädsla nu, just det, Det känner sig kanske inte längre lika säker som Det gjorde när Det kallade oss tillbaka allesammans, och tänk efter nu, Bill, samla dig – hur många slitna läderväskor med långa remmar tror du det finns här i världen? En miljon? Tio miljoner?
Sannolikt fler, men just denna var ändå unik. Han hade köpt den åt Audra i en lädervarubutik i Burbank, medan radion i rummet innanför butiken spelade ”Sausalito Summer Nights”.
”Bill?” Beverlys hand på hans axel, Beverlys hand som ruskade honom. Långt borta. En världsomsegling under handfatet. Vad hette den där gruppen som brukade köra med ”Sausalito Summer Nights”? Fråga Richie, han visste det säkert.
”Men det vet jag ju själv”, sa Bill lugnt och såg på Richies skrämda, storögda ansikte och log. ”Diesel, så klart. Perfekt minne man är begåvad med!”
”Vad är det, Bill?” viskade Richie.
Bill skrek. Han slet åt sig tändstickorna Beverly höll i handen, tände en och ryckte till sig väskan från Ben.
”Men vad är det, Bill …”
Han drog upp väskans blixtlås och vände den upp och ner. Det som föll ut var så helt igenom Audra att han för ett ögonblick var alltför överväldigad för att ens kunna skrika. Bland ansiktsservetterna, tugggummina och sminkgrejerna upptäckte han en burk med Altoid minttabletter … och den juvelbesatta puderdosa hon fått av Freddie Firestone när hon skrev på kontraktet för rollen i Rummet på vinden.
”Min f-f-fru är där nere”, sa han och gick ner på knä och började lägga tillbaka hennes saker i väskan. Och han förde undan hår som inte längre fanns från ögonen utan att ens vara medveten om att han gjorde det.
”Din fru? Audra?” Beverlys ögon tycktes förstorade i det vita, upprörda ansiktet.
”Hennes v-v-väska. Hennes s-saker.”
”Men herregud, Bill”, mumlade Richie. ”Det är ju ändå inte möjligt, du sa ju själv att …”
Bill hade just funnit hennes plånbok av alligatorskinn. Han öppnade den och höll upp den mot de andra. Richie tände en ny sticka och såg framför sig ett ansikte som han mindes från minst ett halvdussin filmer. Fotot på hennes kaliforniska körkort var inte särskilt smickrande, men det gick inte att ta miste på vems foto det var.
”Men Höh-höh-henry är ju död, och det är Victor och B-b-belch också … så vem kan ha tagit henne?” Han reste sig upp och såg de andra med en febrilt intensiv blick. ”Vem kan ha tagit henne?” upprepade han.
Ben lade ena handen på hans axel. ”Det är väl lika så gott att vi går ner och tar reda på den saken?” sa han.
Bill såg på honom, som om han inte var riktigt klar över vem Ben var, men sedan klarnade hans blick. ”V-v-visst”, sa han. ”Jo, E-eddie.
”Detta är ju rent fruktansvärt, Bill.”
”Kan du rida på m-min rygg ner?”
”Kunde jag det förra gången, så.”
Då lutade Bill sig framåt och Eddie slog högra armen om hans hals och Ben och Richie lyfte upp honom så att han kunde koppla benen runt Bills midja. Och när Bill lite tungt tog sig över cylinderns kant upptäckte Ben att Eddie blundade hårt … och för ett ögonblick tyckte han sig höra världens vidrigaste kavalleriattack braka fram genom snåren. Han vände sig om och väntade nästan att få se de tre komma frambrakande ur dimman och björnbärssnåren, men allt han kunde höra var hur bambun rasslade för den allt starkare vinden en knapp halvkilometer bort. För nu var ju alla deras gamla fiender borta.
Bill grep tag i cylinderns grova betongkant och trevade sig försiktigt neråt steg för steg, pinne för pinne. Eddie höll honom i ett strypgrepp och det kändes som om han var nära att kvävas. Hennes väska, herregud, hur kunde hennes handväska hamna här? Spelar ingen roll. Men om du finns där, Gud, och om du tar emot böner och önskemål, så låt henne klara sig, låt henne inte få betala för det Bev och jag gjorde i natt eller det jag gjorde en sommar när jag var pojke … och var det clownen? Är det Bob Gray som tagit henne? För i så fall är jag rädd att inte ens Gud kan hjälpa henne.
”Jag är rädd, Bill”, sa Eddie med tunn röst.
Bills fot dök ner i kallt, stillastående vatten. Han fortsatte neråt, mindes hur det hade känts förra gången, mindes den unkna lukten, mindes den klaustrofobi han drabbats av här … och vad var det förresten som hade hänt dem där nere? Hur hade de klarat sig där nere bland alla ytvattenledningar och kloaktunnlar? Exakt vart hade de tagit vägen, och exakt hur hade de tagit sig ut igen? Han mindes fortfarande ingenting av allt det där; och just nu kunde han bara tänka på Audra och ingenting annat.
”D-d-det är jag m-m-med.” Och han gick ner på huk, ryste till när det kalla vattnet rann in i byxorna och kylde ner hans testiklar, och så släppte han av Eddie. Sedan stod de där till smalbenen i vatten och såg de andra komma nerför stegen.