Kapitel 21
Under staden

1

Det, augusti 1958

Något nytt hade hänt.

För första gången på eviga tider, något nytt.

Innan universum kom till hade det bara funnits två ting. Det ena var Det självt och det andra var Sköldpaddan. Sköldpaddan var en stupid gammal fornlämning som aldrig kom ut ur sitt skal. Det undrade ibland om Sköldpaddan kanske var död och hade varit död den sista miljarden år eller så. Men även om den inte var död, så var den ändå en trögtänkt gammal fornlämning, och även om Sköldpaddan en gång före världen hade spytt ut hela universum, så förändrade den saken på intet sätt det faktum att den var en stupid gammal slöfock.

Det hade kommit dit långt efter det att Sköldpaddan dragit sig in i sitt skal, kommit dit till jorden, och där hade Det funnit ett fantasins fylliga djup som var nästan helt nytt, nästan överväldigande. Ty denna högtstående fantasi gjorde den föda som bjöds mycket rik och fyllig. Dets tänder slet sönder kött som stelnat och förlamats av de mest exotiska fasor och vällustiga rädslor; födan här drömde om nattliga monster och gyttjor som rörde sig, och kontemplerade mot sin vilja över oändliga svalg och sugande malströmmar.

Väl närt av denna rika och fylliga kost levde Det här i ett enkelt kretslopp, där Det vaknade för att äta och somnade för att drömma. Det hade skapat en plats här till sin avbild, och betraktade denna plats med välvilja med de dödsljus som fungerade som Dets ögon. Derry var Dets slaktdjursfålla, och människorna i Derry var Dets slaktdjur. Och allt hade gått sin gilla gång.

Tills … de här barnen.

Något nytt.

För första gången på eviga tider.

När Det dykt upp i huset vid Neibolt Street i avsikt att döda dem allesammans, lite orolig över att Det inte lyckats med den saken redan tidigare (och säkert måste väl den där oron ha varit det första nya i världen), hade det hänt något som kom totalt oväntat och till ytterlighet oanat, sålunda att Det hade känt smärta, smärta, vild och vrålande smärta genom hela den skapnad som Det hade ifört sig; och för ett ögonblick hade Det också känt rädsla, ty det enda Det hade gemensamt med den tröga gamla sköldpaddan och kosmologin i det makroversum som finns utanför vårt eget universums lilla ägg var just denna regel att alla levande varelser måste rätta sig efter lagarna för den form de antagit och bebor. Där och då insåg Det för första gången att dess förmåga till hamnbyte kunde vara Det till nackdel likaväl som till fördel. Det hade aldrig funnits någon smärta tidigare, det hade aldrig funnits någon rädsla tidigare, och för ett ögonblick hade Det fruktat att Det skulle dö – åh, dess huvud hade varit uppfyllt av en stor vit silverpina, och Det hade rutit och jamat och bölat, och på något sätt hade barnen kommit undan.

Men nu var de på väg igen. De hade tagit sig in i Dets domäner under stadens yta, sju tokiga ungar som trampade på genom mörkret utan vare sig ljus eller vapen. Så nu skulle Det kunna döda dem utan svårighet.

Det hade gjort en stor upptäckt om sig själv. Det tyckte inte om förändringar eller överraskningar. Det tyckte inte om några nyheter alls. Allt Det önskade var att få äta och sova och drömma och äta på nytt.

Smärtan och den där korta, heta rädslan hade följts av ännu en ny känsla (ny därför att alla äkta känslor var något helt nytt för Det, även om Det var mäkta skickligt på att hånfullt imitera alla möjliga känslor). Nämligen vrede. Det skulle ta livet av barnen därför att de genom någon häpnadsväckande slump lyckats skada Det. Men Det skulle låta dem lida först, eftersom de ett kort ögonblick lyckats få Det att frukta dem.

Nå så kom till mig då, tänkte Det och hörde hur de nalkades. Kom till mig, barn, och se hur vi svävar här nere … hur vi flyter här allesammans.

Men samtidigt fanns det en tanke som envisades med att bara komma igen, hur energiskt Det än försökte förtränga den. Den löd i all sin enkelhet: om alla ting kom från Det (vilket de uppenbarligen måste ha gjort alltsedan Sköldpaddan spydde upp världsalltet och sedan svimmade inne i sitt skal), hur kunde då någon som helst varelse från denna eller någon annan värld lura Det eller skada Det, om också bara kort och ytligt?

Och sålunda hade ännu en sista ny tanke fötts hos Det, inte en känsla denna gång utan ett kyligt övervägande – anta att Det inte varit ensamt hela tiden, så som Det alltid trott.

Anta att det fanns en annan?

Och anta vidare att de där barnen var förkämpar för denne andre.

Anta … anta …

Det började darra.

Hat var nytt. Smärta var nytt. Att få sina mål och syften gäckade var nytt. Men det allra mest skrämmande var ändå denna rädsla. Inte rädsla för barnen, den var över nu, utan rädslan för att inte vara ensam.

Nej. Det kunde inte finnas någon annan. Säkert inte. Kanske var det så att eftersom de där sju var barn så hade deras fantasi och inbillningsförmåga en viss rå kraft, som Det till en början hade underskattat. Men nu när de var på väg skulle Det låta dem komma. De skulle komma till Det och Det skulle kasta dem en efter en ut i makroversum … in genom Dets ögons dödsljus.

Just det.

När de kom hit skulle Det kasta dem in i sina ögons dödsljus.

2

I tunnlarna, klockan 14.15

Bev och Richie hade tillsammans ett tiotal tändstickor kvar, men Bill vägrade att låta dem använda dem. För än så länge fanns det fortfarande ett skymningsljus där nere. Det var svagt, inte mycket till ljus, men han såg i alla fall en dryg meter framför sig, och så länge han gjorde det gällde det att spara på tändstickorna.

Han förmodade att det lilla ljus de fick måste komma från ventilationsöppningar i trottoarkanterna ovanför dem, kanske till och med från de runda öppningarna i nerstigningsbrunnarnas lock. Det kändes enormt underligt att tänka sig att de befann sig under staden, men det måste de ju göra vid det här laget.

Vattnet var djupare nu. Vid tre tillfällen hade döda djur kommit flytande förbi – en råtta, en kattunge och en uppsvälld, blänkande varelse som kunde ha varit ett skogsmurmeldjur. Han hörde en av de andra muttra något äcklat när den lilla skönheten kom seglande förbi.

Vattnet de tog sig fram genom flöt relativt stilla, men den saken skulle förändras ganska snart – de hörde ett kontinuerligt dovt forsande lite längre fram. Ljudet blev starkare och steg till ett entonigt rytande. Ledningen de följde böjde tvärt åt höger. De följde den och hamnade inför tre rör som spydde ut vatten i deras tunnel. De satt vertikalt på väggen som de tre signalerna i ett trafikljus. Och här upphörde deras ledning. Ljuset var aningen bättre här. Bill tittade upp och fann att de befann sig i ett cirka fem meter högt, fyrkantigt schakt med stenväggar. Det satt ett avloppsgaller där uppe och vatten plaskade hinkvis ner över dem. Det var som att stå i en primitiv dusch.

Bill såg hjälplöst på de tre rören. Det översta sprutade vatten som verkade nästan rent, även om det fanns blad och pinnar och diverse småskräp i det – cigarettfimpar, tuggummipapper, sådana saker. Mellanröret spydde ut spillvatten. Och ur det lägsta kom en gråbrun flod av rena kloakvattnet.

”E-e-eddie?”

Eddie plaskade fram till honom. Håret satt som slickat vid hans huvud. Och gipsförbandet var en genomvåt, droppande massa.

”V-v-vilket t-t-tar vi här?” Ville man ha en lösning på ett tekniskt problem frågade man Ben; hade man något orienteringsproblem frågade man Eddie. De pratade aldrig om den saken, men alla visste det ändå. Om man hade hamnat i något okänt område och ville tillbaka till kända trakter, så klarade Eddie enkelt en sådan sak, tog av åt höger och åt vänster, helt säker på sin sak, tills allt man kunde göra var att följa honom i spåren och hoppas att allt skulle ordna sig … vilket det också gjorde, varenda gång. Bill berättade en gång för Richie att när han och Eddie först började leka i The Barrens hade han själv hela tiden varit rädd för att gå vilse. Men Eddie var inte rädd och förde alltid lika säkert ut dem precis där han sagt att de skulle komma ut. ”Om j-j-jag gick vöh-vöh-vilse i Hainesville Woods skulle jag inte vara ett d-d-dugg orolig om jag bara hade Eddie med mig”, sa Bill till Richie. ”Han böh-böh-bara vet, liksom. Min p-p-pappa säger att det finns f-f-folk som liksom har en köh-köh-kompass i skallen.”

”Jag hör inte vad du säger?” skrek Eddie.

”Vilket av dem, frågade jag.”

”Vilket av vilka då?” Eddie höll inhalatorn hårt i den friska handen, och Bill tyckte att han såg mer ut som en dränkt myskråtta än som en pojke.

”Vilket av r-r-rören ska vi v-v-välja?”

”Det beror ju helt på vart vi vill komma”, sa Eddie, och Bill skulle med nöje ha strypt honom långsamt, trots att hans replik ju hade varit hur vettig som helst. Eddie såg misstänksamt på de tre rören. De skulle få plats i vilket som helst av dem, men det nedersta verkade trängre.

Bill tecknade åt de andra att samlas i ring. ”Var i höh-höh-helsike finns Det någonstans, tror ni?” frågade han.

”Mitt i stan”, svarade Richie genast. ”Rätt under centrum. Någonstans i närheten av kanalen.”

Beverly nickade. Ben också. Stan också.

”Möh-möh-mike?”

”Så klart”, sa han. ”Det är där Det håller hus. Nära kanalen. Eller under den.”

Bill såg på Eddie igen. ”V-v-vilket”, sa han.

Eddie pekade motvilligt på det nedersta röret … och Bill såg dyster ut, men blev inte ett dugg förvånad. ”Det där”, sa Eddie.

”Toppen”, sa Stan dystert. ”En skitledning.”

”Vi kan inte …”, började Mike, men tystnade genast. Han lade huvudet på sned, i lyssnande ställning, och hans blick blev orolig.

”Vad …”, började Bill säga, men Mike tystade honom genom att föra ett finger till läpparna. Och nu hörde Bill det också, plaskande ljud. Som närmade sig. Muttranden och dämpade ord. Så Henry hade fortfarande inte gett upp.

”Snabba på nu”, sa Ben. ”Vi sticker.”

Stan kastade en blick tillbaka genom röret de kommit genom och såg sedan på det nedersta röret. Han pressade samman läpparna och nickade. ”Vi sticker, ja”, sa han. ”Skit går att tvätta bort.”

”Stan the Man släpper av en riktig brakare!” hojtade Richie. ”Vacka-vacka-vacka!”

”Håll käften, Richie”, väste Beverly åt honom.

Bill förde dem till röret, grimaserade åt stanken där inne, och kröp in. Lukten – det luktade avfall, det luktade skit, men fanns det inte ytterligare en lukt där inne? En dovare, vitalare lukt. Om ett djurs grymtningar haft en lukt (och, antog Bill, om djuret i fråga nyss ätit just de rätta sakerna), så kunde den lukten likna den underliggande lukten här. Ja, nog är vi på väg i rätt riktning alltid. Det har varit här … och Det har varit här ofta.

Bara sex meter in i röret kändes luften redan stinkande och giftig. Han plaskade långsamt vidare, trampade fram genom något löst som inte var gyttja. Han kastade en blick över axeln och sa: ”Höh-höh-håll dig alldeles b-b-bakom mig, E-e-eddie. För jag lär k-k-komma att behöva dig.”

Ljuset bleknade till svagaste grått, höll sig så en kort stund och försvann sedan och de hamnade

(ut ur det blå och)

i det svarta. Bill hasade fram genom stanken och kände sig som om han nästan högg och skar sig genom den rent fysiskt, med ena handen utsträckt framför sig, och en del av honom väntade sig hela tiden att den när som helst skulle stöta emot en grov ragg och att gröna, lampliknande ögon skulle öppna sig i mörkret. Varpå slutet skulle komma i en het låga av smärta när Det slog av hans huvud från kroppen.

Mörkret var fullt av ljud, allesammans förstorade och ekande. Han hörde de andra hasa fram bakom honom, ibland lågt muttrande över något. Han hörde gurglande ljud och underliga rasslande stönanden. Vid ett tillfälle vällde en våg av äckligt varmt vatten förbi och mellan hans ben, blötte ner honom ända till låren och fick honom att svaja bakåt på hälarna. Han kände hur Eddie desperat grep tag i ryggen på hans skjorta, och sedan planade den lilla översvämningen ut sig igen. Från sin plats längst bort i ledet hojtade Richie med malplacerad galghumor: ”Verkar som om vi just har blivit påpissade av Gröne jätten själv, Bill!”

Bill hörde hur vanligt vatten eller kloakvatten rann i kontrollerade stötar genom det nätverk av mindre rör som de just måste ha ovanför sig. Han mindes sitt samtal med fadern om Derrys avlopp och trodde sig veta vad för slags rör de befann sig i. Det var avsett att ta emot det vattenflöde som normalt bara förekom vid större regnperioder och under översvämningstiden. Det som fanns där uppe sändes i väg från Derry för att dumpas i Torrault Stream eller Penobscot River. För Derry gillade inte att pumpa ut all sin skit i Kenduskeag, eftersom det skulle få kanalen att stinka. Men allt det så kallade spillvattnet gick till Kenduskeag Stream, och om det blev för mycket spillvatten för att de ordinarie avloppsrören skulle klara det tömdes överskottet ut på det sätt som de själva nyss fått uppleva. Och fanns det ett sådant överskott kunde det finnas flera. Han kastade en nervös blick uppåt, ur stånd att se någonting men medveten om att det måste finnas galler åtminstone i rörets toppvalv, och kanske också i sidorna, och att det när som helst kunde …

Han märkte inte att han nått rörets slut förrän han ramlade ut ur det och raglade framåt, vilt viftande med armarna i ett hjälplöst försök att inte tappa balansen. Men han föll ändå framstupa rätt i en halvfast massa ungefär en halv meter nedanför rörets mynning. Något sprang pipande över hans hand. Han skrek och satte sig upp och tryckte sin pirrande hand mot bröstet, medveten om att det var en råtta som sprungit över den; han hade känt den vidriga beröringen av råttans hårlösa svans.

Han reste sig upp och slog skallen i det nya rörets lägre tak. Det blev en ordentlig smäll och Bill åkte ner på knäna och såg stora röda blommor explodera i mörkret framför sina ögon.

”T-t-ta det försiktigt!” hörde han sig själv ropa. Orden ekade dovt i röret. ”Det är ett fall här! E-e-eddie! V-var är d-d-du?”

”Här!” Den ena av Eddies viftande händer strök över Bills näsa. ”Hjälp mig ner, Bill. Jag ser ingenting! Det är …”

Han tystades av ett stort, plaskande ker-whasssh! I samma ögonblick började Beverly, Mike och Richie skrika, alla på en gång. I dagsljus skulle den nästan perfekta harmonin i deras samstämmiga skrik ha verkat nästan komisk, men här nere i mörkret, i stadens kloaker, var den enbart skrämmande. Plötsligt kom de uttumlande allesammans. Bill slog armarna om Eddie i en riktig björnkram, för att försöka skydda hans arm.

”Herre du milde, jag trodde jag skulle drunka i fanstyget”, stönade Richie. ”Vi fick oss en dusch … en stor jävla skitdusch, världens jättedusch. De borde ordna en skolutflykt hit vid tillfälle, Bill. Mr Carson ställer säkert gärna upp som ledare …”

”Och så kunde fröken Jimmison hålla ett föredrag om sundhet och hälsovård efteråt”, sa Ben med skälvande röst, och de skrattade gällt allesammans. Men när skrattet dog ut brast Stan plötsligt ut i desperat gråt.

”Inte så, kompis”, sa Richie och lade en trevande arm om hans klibbiga axlar.

”Det är ingen fara med mig!” sa Stan högt, men fortsatte samtidigt att gråta. ”Jag kan stå ut med att vara rädd, men jag avskyr att smutsa ner mig på det här viset, och jag avskyr att inte veta var jag är någonstans …”

”T-t-tror du att n-n-några av tändstickorna kan g-g-gå att använda fortfarande?” frågade Bill Richie.

”Det vet jag inte, för jag gav mina till Bev”, svarade Richie.

En hand rörde vid Bills i mörkret och tryckte ett tändsticksfodral i hans hand. Fodralet kändes torrt.

”Jag har haft det inklämt i armhålan”, sa hon. ”Så de funkar kanske. Du kan ju i alla fall pröva.”

Bill rev loss en sticka ur fodralet och drog eld på den. Den tändes genast och han höll upp den mot taket. Hans kamrater stod i en tät klunga, och alla hajade de till när stickan flammade upp. De var nersmetade med exkrementer, och allesammans såg de mycket unga och mycket rädda ut. Bakom dem skymtade avloppsröret de kommit ut genom. Röret de hamnat i nu var ännu mindre. Det löpte spikrakt åt båda hållen och golvet var täckt av tjocka sediment av lort och skit i lager på lager. Och …

Han andades in med ett snabbt väsande ljud och släckte lågan just när den nådde hans fingrar. Sedan stod han där och lyssnade och hörde ljudet av snabbt rinnande vatten, av droppande vatten och ett forsande dån då och då när avloppen avbördade sig sitt överflöd och skickade i väg mer kloakvatten till Kenduskeag Stream, som vid det här laget måste vara långt bakom dem. Men däremot hörde han inte Henry och de andra – inte ännu.

”D-d-det ligger en d-d-död möh-möh-människa till höh-höh-höger om mig”, sa Bill lugnt. ”Så d-d-där en tre möh-möh-meter från oss. Det s-s-skulle k-k-kunna vara Pöh-pöh-pöh…”

”Patrick?” frågade Beverly, med rösten skälvande vid hysterins rand. ”Är det Patrick Hockstetter?”

”J-j-just han, ja. Vill ni att jag s-s-ska t-tända en sticka t-t-till?”

”Det måste du, Bill”, sa Eddie. ”För om jag inte får se hur röret löper kan jag inte säga vilken väg vi ska välja.”

Bill tände stickan och de såg allesammans i dess ljus det gröna, uppsvullna föremål som en gång varit Patrick Hockstetter. Liket flinade åt dem i mörkret med ett fasansfullt kompisleende, men med bara ett halvt ansikte; resten hade kloakråttorna tagit. Patricks läroböcker från ferieläsningen låg spridda omkring honom; de hade svällt så att de var stora som lexikon i blötan.

”Herregud!” utbrast Mike hest, med uppspärrade ögon.

”Nu hör jag dem igen”, sa Beverly. ”Henry och de andra.”

Akustiken där nere måste ha burit med sig hennes röst till dem – Henry bölade något ner genom kloakledningen och ett ögonblick lät det nästan som om han stått mitt ibland dem.

”Nuuuuu haaaaaar viiii eeeeer …”

”Kom igen bara!” hojtade Richie till svar. Hans blick var klar, dansande, febril. ”Kom an bara, Bananen! Vi har rena rama KFUM:s simbassäng här! Ni kan …”

Han tystades av ett skrik av sådan vansinnig skräck och plåga att Bill tappade den flämtande tändstickan när ropet svepte fram genom kloakledningen. Eddies arm slingrade sig kring hans midja och Bill kramade om Eddie i gengäld och kände hur hans kropp skälvde som en spänd metalltråd medan Stan Uris pressade sig mot honom på andra sidan. Det där vansinniga skriket steg och steg … och sedan kom ett vidrigt, tungt klatschande ljud och skriket klipptes tvärt av.

”Något måste ha tagit en av dem”, sa Mike i halvkvävd fasa. ”Något … något monster … Bill, vi måste bort härifrån … vi måste …”

Bill kunde höra den eller de överlevande – om det var en eller två som klarat sig var omöjligt att avgöra i den här akustiken – komma snubblande och kravlande mot dem genom avloppsledningen. ”Åt v-v-vilket håll, Eddie?” frågade han i pressad ton. ”V-vet du d-d-det nu?”

”Vägen till kanalen?” frågade Eddie och darrade våldsamt i Bills famn.

”Ja!”

”Åt höger. Förbi Patrick … eller över honom.” Hans blick hårdnade plötsligt. ”För min del får ni gärna trampa på honom”, sa han. ”Han var med och bröt armen på mig. Och loskade rätt i nyllet på mig gjorde han också.”

”D-d-då kör vi, då”, sa Bill och kastade en sista blick bakåt mot avloppsledningen de kom från. ”F-f-framåt i gåsmarsch! Alla höh-höh-håller k-k-kontakt som tidigare!”

Han trevade sig framåt, med högra axeln hela tiden i kontakt med rörets inneryta av blött och slemmigt porslin, och bet ihop tänderna, eftersom han inte ville trampa på Patrick – eller trampa igenom honom.

Och så tog de sig vidare in i mörkret medan vattnet forsade fram kring dem och medan ovädret där ute ovan jord vandrade fram över Derry och gjorde sin stämma hörd och förde en för tidig skymning till staden – ett mörker där vindarna tjöt och elektriska eldar flammade och stora träd föll med dån som lät som dödsskrik från väldiga förhistoriska varelser.

3

Det, maj 1985

Och nu var de på väg igen, och även om allt i stort sett gått helt som Det hade förutsett hade något som Det inte förutsett återvänt också det. Nämligen denna vidrigt irriterande rädsla … denna känsla av någon annans närvaro. Det hatade rädslan, skulle helst ha velat vända sig mot den och äta den, om Det bara hade kunnat … men rädslan dansade bara hånfullt utom räckhåll och Det visste att dess enda möjlighet att döda rädslan var att döda dessa som var på väg.

Faktiskt hade Det ju ingen orsak att känna någon rädsla nu – de var äldre nu, och deras numerär hade minskat från sju till fem. Och visserligen var också fem ett kraftladdat tal, men det hade ändå inte samma mystiska och övernaturliga egenskaper som talet sju. Sant var också att Dets kumpan inte hade lyckats döda bibliotekarien, men det betydde bara att bibliotekarien skulle dö på sjukhuset i stället. Lite senare, just innan gryningen började röra vid himlen, skulle Det låta en manlig sjuksköterska med drogproblem en gång för alla göra slut på bibliotekarien.

Författarens kvinna fanns hos Det nu, levande men ändå inte levande – hennes intellekt och förnuft hade krossats helt redan vid första åsynen av Det sådant det verkligen såg ut, med alla dess små maskeringar och synförvändande förtrollningar borta ur bilden – och alla de där synvändorna var ju så klart bara speglar, som återkastade det värsta och vidrigaste som över huvud taget existerade i den panikslagne betraktarens sinne tillbaka in i honom eller henne, heliograferade dessa bilder så som en spegel kan återkasta en återspegling av solen rätt in i ett intet ont anande öga och blända det.

Nu fanns författarens kvinnas medvetande hos Det, i Det, bortom makroversums yttersta gräns; i mörkret bortom Sköldpaddan, i utomlanden bortom alla land.

Hon fanns i Dets öga, hon fanns i Dets medvetande.

Hon fanns i dödsljusen.

De här synvändorna var verkligen roande. Ta Hanlon, till exempel. Han mindes det inte, inte medvetet, men hans mor kunde ha talat om för honom varifrån fågeln han såg vid järnverket hade kommit. En gång, när han var bara sex månader gammal, hade modern lämnat honom sovande i vagnen på gårdsplanen, medan hon gick runt till baksidan för att hänga lakan och blöjor till tork. Plötsligt hade han börjat skrika vilt. Och när modern kom springande för att se vad som hänt fann hon att en stor kråka hade slagit sig ner på barnvagnskanten och satt där och hackade på lille Mikey som en elak sagovarelse. Han hade skrikit i skräck och plåga, ur stånd att köra bort kråkan, som anat ett lätt byte i honom. Modern hade slagit fågeln med knytnävarna och kört bort den, upptäckt att den hackat fram blod på ett par tre ställen på lille Mikes armar och åkt till doktor Stillwagen som gav honom en stelkrampsspruta. Och det där – liten baby, stor fågel – hade hamnat någonstans i Mikes minneslager för all framtid, så när Det kom till Mike hade Mike sett jättefågeln igen.

Men när den tjänande maken till flickan från förra gången kom med författarens kvinna, hade Det inte ifört sig någon synvända – Det brukade inte klä sig när den var hemma hos sig. Dets snabbvärvade kumpan hade kastat en enda blick på Det och sedan fallit död ner av chocken, askgrå i ansiktet och med ögonen fyllda av blod som sprutat fram ur hans hjärna på ett dussin ställen. Författarens kvinna hade hunnit åstadkomma en enda stark och fasaväckande tanke – GODE GUD, DET ÄR JU AV HONKÖN – och sedan hade all tankeverksamhet upphört i hennes medvetande. Sedan flöt hon bara och svävade i dödsljusen. Och Det trädde ner från sin boning och tog hand om hennes kroppsliga kvarlevor, beredde dem för att ätas senare. Nu hängde Audra Denbrough högt uppe i alltings mitt, insnärjd i silke, med huvudet lutat mot axelleden, med stora, glasartade ögon och tårna pekande rätt ner.

Men fortfarande fanns det makt och magisk kraft hos Dets fiender. Nerskuren, men fortfarande kvar. De hade kommit dit som barn och på något otroligt sätt, mot alla odds, i strid mot hur allt borde ha hänt och utvecklats, hur allt skulle ha gått till enligt alla regler, hade de gått mycket illa åt Det, nästan dödat Det, hade tvingat Det att fly djupt ner under jorden, där Det sedan hade kurat ihop sig skadat och hatfyllt och skälvande i en växande pöl av Dets eget främmande blod.

Så här har vi en nyhet till, om ni behagar: för första gången i Dets oändliga historia tvingades Det göra upp en plan; för första gången upptäckte Det att Det kände rädsla för att helt enkelt bara ta vad Det ville ha från Derry, Dets privata jaktmark.

Det hade alltid levt gott just på barn. Många vuxna kunde användas utan att de ens visste om att de använts, och Det hade till och med genom åren tagit näring från en och annan äldre – vuxna hade sina egna fasor och skräckföreställningar, och det var inte svårt att avtappa deras körtlar, öppna dem så att alla rädslans kemiska beståndsdelar flödade genom hela kroppen och saltade köttet. Men deras fasor var oftast lite för komplicerade. Medan barnens fasor ofta kunde kallas fram med ett enda ansikte … och behövdes det agn, så finns det väl inget barn som inte älskar en clown?

Det förstod lite vagt att de här barnen på något sätt hade lyckats vända Dets egna vapen mot Det – att de genom en ren slump (säkert inte utifrån någon genomarbetad plan, och absolut inte vägledda av någon Annan), genom att sju osedvanligt fantasifulla medvetanden råkat komma tillsammans, hade lyckats driva in Det i en zon av yttersta fara. Var och en av dessa sju skulle var för sig ha varit en mäkta välsmakande mat och dryck för Det, och om de bara inte hade råkat förenas i grupp, så som alltså skedde, skulle Det säkert ha tagit dem, den ene efter den andre, lockad av det höga näringsvärdet hos deras medvetande på samma sätt som ett lejon kan lockas till ett speciellt vattenhål för att det luktar zebra där. Men så hade de tillsammans upptäckt en oroväckande hemlighet, som inte ens Det hade känt till tidigare. Nämligen att tron också har en andra egg. Om det finns tiotusen medeltidsbönder som skapar vampyrer på löpande band genom att tro att de finns, så kan det också finnas en – sannolikt ett barn – som föreställer sig den påle som behövs för att döda en vampyr för gott. Men en påle är ju bara ett enkelt föremål av trä; det är intellektet, medvetandet som är klubban som slår ner pålen.

Men till slut hade Det ändå lyckats fly; Det hade flytt långt ner i jorden, och de utmattade, förskräckta barnen hade valt att inte följa efter Det när Det var som allra sårbarast. De hade trott – eller kanske snarare föredragit att tro – att Det var dött eller döende och dragit sig tillbaka.

Det kände till deras ed, och hade vetat att de skulle komma tillbaka, precis som lejonet vet att zebran till slut ändå återkommer till vattenhålet. Det hade börjat planera redan när Det började slumra till. När Det vaknade skulle Det vara helat och i skick som nytt – men deras barndomsår skulle brinna ner som sju tjocka vaxljus. Den gamla styrkan i deras fantasi skulle ha trubbats av och försvagats. De skulle inte längre kunna föreställa sig att det fanns pirayor i Kenduskeag Stream eller att man faktiskt kan bryta nacken av sin mor om man trampar på en springa mellan trottoarstenarna eller att ens hus brinner upp nästa natt om man slår ihjäl en nyckelpiga som sätter sig på ens skjorta. Utan tro på försäkringar i stället. Som vuxna trodde de i stället på viner till middagen – något behagligt för gommen men inte för pretentiöst, en Pouilly-Fuissé till exempel, och låt det luftas, hovmästarn. Som vuxna trodde de i stället på att Rolaids konsumerar fyrtiosju gånger sin egen vikt av överskottet på magsyra. Som vuxna trodde de i stället på allmänägd teve, Gary Hart, joggning för att undvika infarkt, att sluta med rött kött för att undgå tarmcancer. Som vuxna trodde de på doktor Ruth när det gällde hur man får ett fint knull och på Jerry Falwell när man ville bli rejält frälst. Allteftersom åren gick skulle deras drömmar växa sig allt mindre. Och när Det vaknade skulle Det kalla dem tillbaka till Derry igen, just det, tillbaka, för rädslan är fruktsam och dess barn är raseriet och raseriet skriar efter hämnd.

Det skulle kalla hit dem, och här skulle Det döda dem.

Det var bara det att nu, när de kommit tillbaka, hade också rädslan återkommit. De var vuxna nu, och deras fantasikraft var inte lika stor längre – men den hade inte försvagats så mycket som Det hade väntat sig. Det hade känt en illavarslande, oroväckande tillväxt i deras kraft när de förenade sig med varandra, och då hade Det för första gången undrat om Det kanske begått ett misstag.

Men varför se så dystert på saken? Tärningen var kastad, och alla omen var inte dåliga. Författaren var halvgalen av oro för sin fru vid det här laget, och det var en god sak. För författaren var den starkaste av dem, denne som genom alla dessa år liksom finslipat sitt intellekt inför denna konfrontation, och när författaren låg död med tarmarna utrivna ur kroppen, när deras underbare ”Big Bill” var ur spelet, skulle det inte bli svårt att ta hand om de andra.

Det skulle få ett mäkta gott mål … och sedan skulle Det kanske gå ner i djupet igen. Och dåsa till lite. En stund.

4

I tunnlarna, klockan 04.30

”Bill!” ropade Richie in i det ekande röret. Han tog sig fram så snabbt han kunde, men det var inte särskilt snabbt. Han kom ihåg att de som barn hade tagit sig fram hukande genom detta rör, som ledde bort från pumpstationen i The Barrens. Nu kröp han i stället, och röret kändes rent otroligt smalt. Glasögonen försökte hela tiden halka av nästippen och han måste skjuta upp dem igen. Bakom sig hörde han Bev och Ben kämpa sig fram.

”Bill!” hojtade han på nytt. ”Eddie!”

”Här framme!” ropade Eddie till svar.

”Var är Bill?” ropade Richie.

”Längre fram!” svarade Eddie. Han var mycket nära nu, och Richie snarare anade än såg honom strax framför sig. ”Han vägrar att vänta på oss andra!”

Richies skalle slog emot Eddies ena ben. I nästa ögonblick kolliderade Bevs huvud med Richies bakdel.

”Bill!” skrek Richie så högt han förmådde. Röret kanaliserade hans rop och sände det tillbaka till honom, så att det skar i hans egna öron. ”Vänta på oss, Bill!” ropade han. ”Vi måste ju hålla ihop, fattar du inte det?”

Bills röst kom svag och ekande: ”Audra! Audra! Var är du?”

”För helvete, Big Bill!” ropade Richie lågt och tappade glasögonen. Han svor till, trevade efter dem och satte på sig de drypande glasögonen igen. Sedan andades han in och ropade: ”Du går ju garanterat vilse utan Eddie, ditt arma arsle! Vänta! Vänta på oss! Hör på mig nu, människa! VÄNTA PÅ OSS, FÖR HELVETE!”

Richies rop följdes av ett upprivande ögonblick av tystnad. Det var som om ingen ens andades. Det enda Richie kunde höra var ljud av vatten som droppade på avstånd – denna andra gång låg ledningen helt torr, bortsett från en och annan pöl med stillastående vatten här och var.

”Bill!” Han förde en darrande hand genom håret och kämpade mot tårarna. ”SVARA, BILL … HÖR PÅ MIG, BILL! VÄNTA PÅ OSS.”

Och än svagare kom Bills svar: ”Jag väntar.”

”Gudskelov för det åtminstone”, mumlade Richie och dunkade Eddie på rumpan. ”Då kör vi igen”, fortsatte han.

”Jag vet bara inte hur länge jag klarar det med bara en arm”, sa Eddie bekymrat.

”Du blir så illa tvungen”, sa Richie, och Eddie började kravla framåt igen.

Bill verkade härjad och stirrig och nästan helt slut där han stod och väntade på dem i avloppstrumman där de tre rören satt i en lodrät rad som ljusen i en trafiksignal. Här var det åtminstone tillräckligt högt i tak för att de skulle kunna stå upp.

”Där borta”, sa Bill. ”Criss. Och B-b-belch.”

De följde riktningen av hans pekande finger. Beverly stönade till och Ben lade armen om henne. Belch Huggins skelett, täckt av några mögliga trasor, verkade mer eller mindre intakt. Men det som återstod av Victor saknade huvud. Bill tittade tvärs över schaktet och upptäckte en grinande skalle.

Så där var den. Resterna av gamle Victor. Ni borde ha hållit er undan, grabbar, tänkte Bill och ryste till.

Hela denna sektor av avloppssystemet låg numera oanvänd, och Richie fann den saken ganska naturlig. Reningsverket hade naturligtvis tagit över. Någon gång under dessa år då de allesammans varit upptagna med att lära sig att raka sig, köra bil, röka, hångla med tjejer och andra nyttigheter, hade det naturvårdsverk som gavs namnet Environmental Protection Agency kommit till världen, och detta EPA hade kommit fram till att det måste bli slut på att bara vräka ut orenat avfall i sjöar och vattendrag, rent av att man inte ens skulle få släppa ut orenat spillvatten. Så den här delen av kloaksystemet hade fått stå här och mögla, och Victor Criss och Belch Huggins hade legat här och möglat de också. Precis som Peter Pans borttappade pojkar hade Victor och Belch aldrig blivit fullvuxna. I stället låg här skeletten av två pojkar i resterna av t-shirts och jeans som multnat ner till trasor. Det växte mossa på den sneda xylofon som var Victors bröstkorg och på örnen på hans militärbältes spänne.

”Monstret tog dem”, sa Ben lågt. ”Minns ni? Vi hörde när det tog dem.”

”Audra är d-d-död”, sa Bill med robotlik röst. ”Jag vet att hon är det.”

”Det vet du inte alls!” sa Beverly med sådan hetta att Bill rörde på sig och såg på henne. ”Det enda vi säkert vet är att en massa andra människor har dödats, mest barn och ungdomar.” Hon gick fram till honom och ställde sig framför honom med händerna i sidorna. Ansiktet och händerna var randiga av smuts och håret var fruktansvärt nersölat. Richie tyckte att hon såg helt strålande ut. ”Och du vet vad som har dödat dem alla.”

”Jag s-s-skulle aldrig ha t-t-talat om för henne vart jag söh-söh-skulle”, sa Bill.

Hennes händer for fram och grep tag i hans skjorta. Richie tittade häpet på när hon ruskade om honom ordentligt.

”Nu slutar du med det där! Du vet ju varför vi är här. Vi svor en helig ed, och den ska vi också hålla. Fattar du, Bill? Är hon död så är hon … men Det är inte dött! Så du måste satsa helhjärtat på detta. Vi behöver dig.” Hon började gråta. ”Så du måste ställa upp för oss. Du måste leda oss precis som du gjorde tidigare, för annars kommer ingen av oss levande härifrån!”

Han såg länge på henne utan ett ord, och Richie kom på sig själv med att tänka: Kom i gång nu, Big Bill. Kom i gång, kom i gång …

Bill såg på de andra och nickade. ”E-eddie?” sa han.

”Här, Bill.”

”M-minns du föh-föh-fortfarande v-v-vilket rör det var?”

Eddie pekade förbi Victor och sa: ”Det var det där. Fast det verkar förstås lite litet, eller vad säger du?”

Bill nickade på nytt. ”Klarar du den passagen?” sa han. ”Med ena armen b-b-bruten?”

”Om du leder oss så, Bill”, svarade Eddie.

Bill log, det tröttaste och mest skrämmande leende Richie någonsin sett. ”F-f-för oss dit då, Eh-eddie”, sa han. ”S-s-så vi får det undanstökat.”

5

I tunnlarna, klockan 04.55

Där Bill kravlade fram genom röret påminde han sig gång på gång om fallet där röret tog slut, men ändå kom det som en överraskning när han kom fram till det. Ena ögonblicket hasade hans händer fram över det gamla rörets skrovliga yta och nästa ögonblick viftade de i tomma luften. Han föll huvudstupa framåt och slog instinktivt en kullerbytta och landade på skuldrorna med ett knastrande ljud och en plötslig smärta i ena axeln.

”T-t-ta det f-f-försiktigt!” ropade han. ”För här har vi mynningen! Eh-eh-eddie?”

”Här!” En av Eddies viftande händer nuddade vid Bills panna. ”Kan du hjälpa mig ner?” frågade Eddie.

Han slog båda armarna om Eddie och lyfte ut honom ur röret, gjorde sitt bästa för att ta det försiktigt med den brutna armen. Näste man ur ledningen var Ben, följd av först Bev och sedan Richie.

”Har du några söh-söh-stickor kvar, Röh-richie?”

”Några”, svarade Beverly. Bill kände hur en hand rörde vid hans i mörkret och tryckte ett tändsticksfodral i hans handflata. ”Det är bara en åtta, tio kvar, men Ben har fler. Från hotellrummet.”

”Hade du de här också inklämda i armhålan, B-Bev?” undrade Bill.

”Nej, inte den här gången”, svarade hon och slog armarna om honom i mörkret. Han kramade henne hårt, med slutna ögon, och försökte ta emot den tröst hon så gärna ville ge honom.

Och sedan släppte han henne mjukt och tände en sticka. Och minnets makt är stor – allesammans tittade ögonblickligen åt höger. Det som återstod av Patrick Hockstetters kropp låg fortfarande kvar där, tillsammans med några blöta och sladdriga, övervuxna föremål som kunde ha varit böcker en gång. Det enda som egentligen gick att identifiera där var en framskjutande halvcirkel av tänder, varav ett par med plomber.

Plus något alldeles i närheten. En glänsande ring, som nätt och jämnt syntes i tändstickans flämtande sken.

Bill släckte lågan genom att vifta med stickan och tände en ny. Han tog upp föremålet. ”Audras vigselring”, sa han. Rösten var dov och uttryckslös.

Tändstickan slocknade mellan hans fingrar.

Han satte på sig ringen i mörkret.

”Bill?” sa Richie tveksamt. ”Har du någon aning om …”

6

I tunnlarna, klockan 14.20

hur länge de färdats kring genom tunnlarna under Derry sedan de lämnat Patrick Hockstetters döda kropp bakom sig, men Bill var säker på att han aldrig skulle kunna hitta tillbaka igen. Han tänkte ofta på vad hans far sagt en gång om hur man kunde irra omkring i veckor där nere. Om Eddies fantastiska lokalsinne plötsligt svek dem nu skulle de vara dödens även utan Det. För i så fall skulle de bara irra vilse här nere tills de dog … eller, om de hamnade i fel rörsystem, tills de dränktes som råttor i en regnvattentunna.

Men Eddie verkade inte det minsta orolig. Då och då bad han Bill att tända en sticka ur deras minskande förråd, såg sig fundersamt omkring och satte sedan fart igen. Han tog av åt höger eller vänster, till synes helt som det föll sig. Ibland var ledningarna så stora att Bill inte kunde nå upp till taket i dem ens om han sträckte armen rakt upp. Och ibland måste de krypa genom smala rör och en gång måste de i fem fruktansvärda minuter (som snarare kändes som fem timmar) åla sig fram på mage, med Eddie först och de andra efter, var och en med näsan mot hälarna hos den som ålade närmast före.

Det enda Bill var helt säker på var att de på något sätt måste ha hamnat i en helt övergiven sektion av Derrys avloppssystem. De hade lämnat alla fungerande ledningar antingen långt bakom sig eller långt ovanför sig. Ljudet av forsande vatten hade försvagats till en fjärran åska. De här rören var äldre och bestod inte av keramiskt material utan av ett smuligt, lerliknande ämne som ibland gav ifrån sig små framsipprande rännilar av illaluktande vätskor. Och stanken av exkrementer och mänskligt avfall – dessa övermogna, stinkande gaser som hotade att kväva dem allesammans – hade blivit allt svagare, men hade ersatts av en annan stank, gul och mycket gammal, som var ännu värre.

Ben uppfattade den som mumiens lukt. För Eddie var den stanken från den spetälske. Richie kände en doft som var som lukten av världens ­äldsta flanelljacka, ruttnande och möglig – en skogshuggarjacka, en väldigt stor sådan, kanske stor nog att kunna bäras av en figur som självaste Paul Bunyan. För Beverly luktade det som i faderns strumplåda. Och hos Stan Uris väckte denna speciella lukt till liv ett skrämmande minne från hans tidigaste barndom – ett underligt judiskt minne för en pojke som var mycket lite medveten om sin egen judiskhet. För honom luktade det som lera uppblandad med olja, och den blandningen fick honom att minnas något han hört som liten om en demon utan ögon och mun som kallades Golem, en människa av lera som judiska avfällingar påstods ha skapat någon gång under medeltiden för att den skulle beskydda dem mot dessa gojim, som plundrade dem och våldtog deras kvinnor och sedan förvisade dem. Och Mikes tankar gick till den torra lukten av fjädrar i ett dött fågelbo.

När de äntligen nått slutet av det smala röret gled de vidare som ålar nerför den buktade innerytan i ett annat, som löpte vidare i sned vinkel mot röret de kom ifrån, och upptäckte att de kunde stå upp igen. Bill trevade efter huvudena på de tändstickor som fanns kvar i fodralet. Fyra. Han bet ihop tänderna och bestämde sig för att inte tala om för de andra hur få ljusbringare de hade kvar … såvida han inte blev så illa tvungen.

”Höh-höh-hur går det f-f-för er?”

De mumlade fram sina svar, och han nickade i mörkret. Ingen panik på något håll, och inga tårar sedan Stans utbrott. Fint. Han trevade efter deras händer och sedan ställde de sig tillsammans i mörkret, och tog och gav styrka åt varandra genom händernas beröring. Bill upplevde ett slags exaltation i denna uppladdning, en trygg övertygelse om att de här på något sätt åstadkom något mer än bara summan av deras sju jag; han kände hur de på nytt förts in i en mer kraftladdad helhet.

Han tände en av de återstående stickorna och de såg en smal tunnel som ledde rakt fram och neråt. Rörets översta del var behängd med girlanger av bågnande spindelvävar, varav en del var vattenskadade och hängde i trasor. Synen fick en uråldrig rysning att löpa fram genom Bill. Golvet var torrt men täckt av gammalt mögel och vad som kunde ha varit löv, svampar … eller en spillning som inte var av denna världen. Längre in i tunneln skymtade han en benhög och en hög gröna trasor, som kanske varit kläder en gång. Det där tyget var kanske av den sorten som kallades blankbomull och som användes till arbetskläder. Bill såg för sin inre syn hur någon jobbare från Derrys VA-verk gått vilse i systemet, så småningom hamnat här och blivit upptäckt …

Tändstickan flackade till. Han vände den neråt för att utnyttja dess låga till sista droppen.

”V-v-vet du v-v-var vi är n-n-någonstans?” frågade han Eddie.

Eddie pekade in genom den lätt buktande tunneln. ”Kanalen är åt det hållet”, sa han. ”Mindre än en kilometer, om inte tunneln här svänger åt något annat håll. Just nu är vi någonstans under Up-Mile Hill, tror jag. Men Bill …”

Tändstickan brände Bill på fingrarna och han släppte den. De stod i mörker igen. Någon – det lät som Beverly – suckade lite. Men innan stickan slocknade hade Bill sett ett drag av oro i Eddies ansikte.

”Du v-v-verkar orolig, Eddie”, sa han. ”Är d-d-det något särskilt?”

”Jo, när jag säger att vi är någonstans under Up-Mile Hill, så menar jag också under den. Vi har rört oss allt längre ner ett bra tag nu. Och ingen skulle någonsin lägga ner kloakledningar så här djupt. När man gör en tunnel på det här djupet kallas den för gruvschakt.”

”Hur djupt ner tror du att vi är då, Eddie?” frågade Richie.

”En fyra–femhundra meter”, sa Eddie. ”Kanske mer.”

”Herre du milde!” utbrast Beverly.

”Och hur som helst är det här inga avloppsrör”, sa Stan där han stod lite bakom dem. ”Det känns ju på lukten. Visst är lukten hemsk här, men det är ingen vanlig kloaklukt.”

”Jag föredrar nog kloaklukten”, sa Ben. ”Det här luktar ju som …”

Ett skrik kom nersvävande till dem från mynningen av det rör de just lämnat, och Bill kände hur håret reste sig i hans nacke. De sju tryckte sig ännu tätare mot varandra och höll om varandra.

”… ta er, era jävla fanskap! Snart har vi er och dååååååå jävlar …”

”Henry”, flämtade Eddie. ”Så han är i gång fortfarande?”

”Förvånar mig inte”, sa Richie. ”Det finns alltid idioter som är för korkade för att dunsta i tid.”

De hörde tysta flämtningar, skrapet av skor, kläders lätta prassel.

”… dååååååå jävlar …”

”Vi k-k-kör vidare”, sa Bill.

De började följa röret neråt och gick nu två och två, utom Mike, som gick sist i gänget – Bill och Eddie, Richie och Bev, Ben och Stan.

”H-h-hur långt höh-höh-härifrån tror du H-h-henry är?” frågade Bill.

”Svårt att säga, Big Bill”, svarade Eddie, ”med de här underliga ekona.” Han sänkte rösten och sa: ”Såg du benhögen?”

”J-jodå”, svarade Bill och sänkte rösten han också.

”Det låg ett verktygsbälte bland kläderna. Så det måste väl ha varit någon VA-jobbare.”

”Det t-t-tror jag också.”

”Hur länge tror du att …?”

”Inte d-d-den blekaste aning.”

Eddie grep hårdare med den användbara handen om Bills arm i mörkret.

Ungefär en kvart senare hörde de något komma mot dem genom mörkret.

Richie stannade, som förstenad från huvud till fot. Plötsligt var han bara tre år igen. Han hörde de där klafsande, hasande rörelserna som kom allt närmare dem, allt närmare dem – och de viskande ljud, som från grenar som rörde sig, som ledsagade dem, och redan innan Bill ens hunnit tända en tändsticka var han på det klara med vad det var som kom emot dem.

”Ögat!” skrek han. ”Herregud, det är ju det Krälande ögat!”

För ett ögonblick var de andra inte säkra på vad de såg (Beverly fick ett intryck av att hennes far hunnit upp henne ända där nere, och Eddie såg ett ögonblick Patrick Hockstetter återkommen till livet, och på något sätt hade Patrick både varit bredvid dem och hamnat framför dem), men Richies rop, Richies övertygelse, formade snabbt bilden för dem allesammans.

De såg vad Richie såg.

Ett jättelikt öga fyllde hela tunneln – dess glasartade svarta pupill var en dryg halvmeter i diameter och irisen var gyttjigt brun. Vitan var kupigt utstående, hinnaktig och full av rytmiskt pulserande röda blodådror. Varelsen saknade ögonlock och ögonhår, en geléaktig fasa som förflyttade sig med hjälp av en uppbärande bas av till synes hudlösa tentakler. Dessa trevade sig fram över tunnelns korniga bottenyta och sjönk in i den som fingrar, så att det intryck man fick i ljuset från Bills flackande låga var synen av ett öga som på något sätt utvecklat ett slags mardrömsfingrar som bar fram Det.

Det stirrade på dem med en tom och febril glupskhet. Tändstickan slocknade.

Bill kände i mörkret hur de där grenlika tentaklerna smekte hans fotknölar, hans smalben … men kunde inte röra sig. Hans kropp var som en stelnad klump. Han kände hur Det närmade sig, kände värmen som strålade ut från Det och hörde de våta pulsslagen hos blodet som vätte dess hinnor. Han tänkte på hur klibbig han skulle känna sig när Det rörde vid honom, men kunde fortfarande inte skrika. Inte ens när nya tentakler gled runt hans midja och hakade fast vid jeansens hällor och började dra honom framåt kunde han vare sig skrika eller göra motstånd. Det var som om en dödsbringande sömnighet genomsyrade hela hans kropp.

Beverly kände hur en tentakel slöt sig om hennes öra och plötsligt drogs till som en hängsnara. En våldsam smärta flammade upp och hon drogs framåt, stönande och slingrande, som när en gammal skolmamsell förlorat tålamodet med en elev och drar i väg med honom eller henne till klassrummets bakersta hörn, där ungen ska sättas i skamvrån på en pall och med narrmössa på huvudet. Stan och Richie försökte backa undan, men nu vajade och viskade en hel skog av osynliga tentakler omkring dem. Ben lade armen om Beverly och försökte dra henne till sig och hon grep i desperat panik om hans händer.

”Ben … Ben, Det har mig fast …”

”Det har Det inte alls … Lugn bara … Jag ska nog fixa det …”

Han drog för allt vad han var värd och Beverly skrek högt när smärtan skar rätt genom örat och blodet började rinna. En torr och hård tentakel skrapade fram över Bens skjorta, hejdade sig och slingrade sig sedan i en smärtsam knut kring hans axel.

Bill förde fram en hand, och kände hur den gick rätt in i något vått och klibbigt som verkade elastiskt. Ögat! skrek det i hans medvetande. Herregud, min hand har hamnat i ögat! Gode Gud, hjälp mig! Ögat! Ögat slukar min hand!

Han började äntligen kämpa emot, men tentaklerna drog honom obevekligt framåt. Handen försvann i den där våta, glupska hettan, och sedan följde underarmen efter och han satt fast i Ögat ända upp till armbågen. När som helst nu kunde resten av hans kropp hamna i närkontakt med det där klibbet, och han visste att i det ögonblicket skulle han förlora förståndet för gott. Så han kämpade desperat emot och slog efter tentaklerna med den fria handen.

Eddie stod där som i drömmen, hörde de dämpade skriken och kampljuden när hans vänner obevekligt drogs in mot ögat. Han kände att det fanns tentakler kring honom också, men än så länge hade ingen tentakel rört vid honom själv.

Spring hem! beordrade hans medvetande honom högt och klart. Spring raka vägen hem till mamma, Eddie! Du vet ju att du alltid hittar vägen.

Just då skrek Bill i mörkret – ett gällt förtvivlans ljud som åtföljdes av de vidrigaste smaskanden och dräglanden.

Eddies förlamning släppte helt – Ögat försökte ju ta Big Bill!

”Nej!” bölade Eddie med ett vilt och rasande rytande. Det verkade helt otroligt att ett sådant bärsärkavrål kunde ha sitt ursprung i ett så smalt och ynkligt bröst, i Eddie Kaspbraks bröst, Eddie Kaspbraks lungor, som ju var behäftade med den värsta astman i hela Derry. Och han störtade fram, hoppade över trevande tentakler utan att se dem, och den brutna armen dunkade mot hans eget bröst där den pendlade fram och tillbaka i sitt blöta gipsförband. Han trevade i fickan och fick fram inhalatorn

(syra det är vad det smakar som syra syra batterisyra)

och kolliderade med Bill Denbroughs rygg och vräkte undan honom. I nästa ögonblick kom ett blött, sönderslitande ljud, följt av ett lågt, otåligt kvidande, som Eddie snarare kände i sitt medvetande än hörde med öronen. Han höjde inhalatorn.

(syra det är syra om jag vill att det ska vara det, så är det är det är)

”ACKUMULATORSYRA, FÖR HELVETE!” skrek Eddie och tryckte i väg en laddning. Samtidigt satte han in en spark mot ögat. Hans fot for långt in i hornhinnans gelé och en het vätska sprutade över hans ben. När han drog ut foten igen var han knappt medveten om att han blivit av med skon.

”DRA ÅT HELVETE! SÄTT FART, SAM! STICK DIT PEPPARN VÄXER, JOSÉ! DUNSTA! STICK ÅT HELVETE!”

Han kände tentakler röra vid honom, men tveksamt och trevande. Han fyrade av ännu en laddning, rätt mot Ögat, och kände/hörde det där kvidandet igen … och nu lät ljudet plågat och överraskat.

”Kämpa, för helvete!” skrek Eddie åt de andra. ”Det är ju bara ett jävla öga! Ge Det så Det tiger! Sätt i gång och fajtas, Bill. Sparka skiten ur fanstyget. Herregud, era arma slasar, jag gör ju potatismos av hela klabbet MED ENA ARMEN BRUTEN!”

Bill kände krafterna återvända. Han slet upp sin drypande arm ur Ögat … och vräkte sedan in ett hårt slag med knytnäven. I nästa ögonblick kom Ben farande fram till honom. Han sprang rätt in i Ögat, grymtade till av överraskning och äckel och började sedan låta knytnävarna hagla mot varelsens dallrande, gelélika yttre. ”Släpp henne!” skrek han. ”Fattar du? Släpp henne! Försvinn härifrån! Försvinn härifrån!”

”Bara ett öga! Bara ett jävla öga!” skriade Eddie vilt. Han avlossade inhalatorn på nytt och kände hur Det drog sig undan. Tentaklerna som rört vid honom föll undan. ”Richie! Richie! På Det! Det är ju bara ett öga.”

Richie snubblade framåt, ur stånd att alls fatta att det var han som gjorde detta, att han faktiskt gick fram mot världens värsta och mest fasaväckande monster. Men det var alltså vad han gjorde.

Allt han åstadkom var ett enda tämligen frökenaktigt knytnävsslag, och känslan när hans näve sjönk in i Ögat – som kändes tjockt och blött och på något sätt broskigt – fick honom att spy upp nästan allt han hade inombords i en enda stor kräkning som inte smakade något alls. Ett ljud som lät ungefär som glöööö trängde ut ur hans mun och tanken på att han faktiskt spytt på Ögat fick honom att göra samma sak på nytt. Och han slog alltså bara ett enda slag, men kanske behövdes det inte mer, eftersom det var han som skapat detta speciella monster. För plötsligt var tentaklerna borta och de hörde hur Det drog sig tillbaka … och sedan var allt tyst bortsett från Eddies flämtningar och Beverlys lågmälda gråt, där hon satt med ena handen tryckt mot det blödande örat.

Bill tände en av de tre stickor de hade kvar och de såg på varandra, förvirrade och vimmelkantiga. Bills vänstra arm var täckt av en tjockflytande, mjölkig och klibbig smet, som såg ut som en blandning av delvis stelnad äggvita och snor. En rännil av blod sökte sig långsamt nerför ena sidan av Beverlys hals och Ben hade fått ett nytt sår på kinden. Richie sköt långsamt upp glasögonen mot näsroten.

”Är a-a-alla okej?” frågade Bill med skrovlig röst.

”Är du, Bill?” frågade Richie.

”Jodå, j-j-jag klarar m-m-mig”, svarade Bill och vände sig mot Eddie och gav den mindre pojken en björnkram. ”D-d-du räddade mitt l-l-liv, kompis!” sa han.

”Men Det åt upp din sko”, sa Beverly och skrattade brett. ”Vilken jäkla otur!”

”Du ska få världens toppenskor av mig så snart vi kommit ut härifrån”, sa Richie och dunkade Eddie i ryggen i mörkret. ”Hur bar du dig åt egentligen?”

”Jag sköt det med inhalatorn. Låtsades att det var syra i den. För det är så det smakar efter ett tag när jag har en dålig dag. Och det funkade ju perfekt.”

”’Herregud, jag gör ju potatismos av hela klabbet MED ENA ARMEN BRUTEN!’” citerade Richie och började fnissa som en galning. ”Inte så illa pinkat, Eds. Faktiskt riktigt skrockelockigt.”

”Jag tål bara inte att du kallar mig Eds.”

”Det vet jag mycket väl”, sa Richie och kramade om honom, men någon måste ju härda dig, Eds. När du inte längre lever kvar i barnets skyddade tillvaro, utan börjar bli vuxen, så kommer du, ska du veta, så kommer du nämligen att upptäcka att livet inte alltid är lika tryggt och behagligt och problemfritt som nu, pojken min!”

Eddie formligen skrek av skratt. ”Det där var den skitdåligaste röst jag någonsin hört, Richie”, kippade han fram.

”Ja, se till att du har inhalatorn redo hela tiden”, sa Beverly. ”Vi kan behöva den igen snart nog.”

”Du såg inte Det någonstans?” frågade Mike. ”När du tände stickan?”

”D-det har gett sig i väg höh-höh-härifrån”, sa Bill och tillade bistert: ”Men vi n-n-närmar oss Det alltmer. Stället d-d-där Det har s-s-sin håla, alltså. Och jag t-t-tror vi gick illa åt D-d-det den här g-g-gången.”

”Henry är fortfarande på väg”, sa Stan med låg och skrovlig röst. ”Jag hör honom långt där borta.”

”Då drar vi väl vidare härifrån, då”, sa Ben.

De gjorde så. Tunneln ledde stadigt neråt och den där lukten – den dova vilddjursstanken – blev allt starkare. Då och då hörde de Henry bakom sig, men vid det här laget verkade hans rop mycket långt borta och helt oviktiga. Allesammans hade de en känsla – som påminde om den där känslan av skeva dimensioner och lösryckthet från verkligheten som de hade upplevt i huset vid Neibolt Street – av att de trätt ut bortom världens rand och in i något underligt Intet. Bill hade (men saknade den vokabulär som krävdes för att uttrycka det han visste inom sig) en känsla av att de närmade sig Derrys mörka och raserade hjärta.

Det tycktes Mike Hanlon som om han nästan kunde känna det där hjärtats sjuka och oregelbundna slag. Beverly upplevde en känsla av ond kraft som växte runt omkring henne och tycktes vilja innesluta henne eller i varje fall försöka skilja ut henne från de andra och göra henne ensam. Hon sträckte nervöst ut händerna åt båda sidorna och grep Bills och Bens händer. Men det föreföll henne som om hon måste sträcka sina egna händer alltför långt ut, och alltså ropade hon nervöst till de andra: ”Ta varandra i hand allihop! Det verkar som om vi liksom glider ifrån varandra!”

Stan var den förste som upptäckte att han kunde se igen. Det låg en svag och sällsam strålglans i själva luften. Till en början såg han bara händerna – sina egna händer och Bens och Mikes, de två han gick hand i hand med. Och sedan upptäckte han att han också kunde se knapparna på Richies nersölade skjorta och Captain Midnight-ringen – en sådan där grej som brukar ligga i flingpaketen – som Eddie brukade bära på lillfingret.

”Kan ni också se?” sa Stan och stannade. De andra stannade också till. Bill såg sig omkring, först medveten om att han faktiskt kunde se – i varje fall lite grann – och sedan också om att tunneln utvidgat sig på ett rent häpnadsväckande sätt. För de befann sig i en sal med buktande väggar som var minst lika stor som Sumnertunneln i Boston. Klart större, rättade han sig, där han såg sig omkring och kände sig alltmer imponerad.

De sträckte på halsarna och blickade upp mot taket, minst femton meter ovanför dem, som hölls upp av utåtbuktande strävpelare av sten som såg ut som revben. Smutsiga spindelnät hängde ner mellan dem. Golvet var belagt med stenplattor, men täckt med sådana drivor av gammal smuts att ljudet av deras steg aldrig förändrats. De uppåtbuktande väggarna låg minst femton meter bort på var sida.

”VA-gubbarna måste ha varit helknasiga när de gjorde det här mysrummet”, sa Richie med ett nervöst litet skratt.

”Det ser ju ut som en katedral”, sa Beverly lågt.

”Men var kommer ljuset ifrån?” undrade Ben.

”Rätt ut ur v-v-väggarna, verkar d-d-det som”, sa Bill.

”Det här gillar jag inte alls”, sa Stan.

”Vi d-d-drar vidare. Annars höh-har vi s-s-snart H-höh-henry flåsande i nöh-nöh-nacken.”

Plötsligt skar ett högljutt bräkande rop genom skymningsljuset, följt av det fladdrande, tunga bruset av vingar. En flygande skepnad kom farande ur mörkret, med ena ögat ilsket gloende – det andra var som en mörk lykta.

”Fågeln!” skrek Stan. ”Akta er, fågeln kommer!”

Den dök ner mot dem som ett vidrigt jaktplan. Dess fjällklädda apelsinfärgade näbb öppnades och slöts och avslöjade den skära munhålan, blänkande som en satängkudde i en kista.

Fågeln flög rakt mot Eddie.

Dess näbb rev upp ett sår på hans axel och han kände smärtan sjunka in i köttet som syra. Blodet rann över hans bröst. Han skrek till när luftströmmen från fågelns svepande vingar blåste den vidriga tunnelluften rätt i hans ansikte. Det svepte tillbaka igen och Dets öga glödde av ondska när det rullade i sin håla och förmörkades bara när blinkhinnan för ett ögonblick täckte det med sin tunna hinna. Dess klor sökte efter Eddie, som skrikande kastade sig åt sidan. Men klorna skar som rakblad genom skjortans baksida och rev upp den och tecknade fram grunda röda linjer längs skulderbladen. Eddie tjöt till och försökte krypa undan, men fågeln svepte runt och kom tillbaka igen.

Mike skyndade fram, grävde i fickan och fick upp en enbladig endollars­kniv. När fågeln dök nästa gång förde han kniven i en snabb och snäv båge rätt över en av fågelns klor. Hugget skar djupt och blodet började rinna. Fågeln skevade bort och kom sedan tillbaka igen, fällde in vingarna och dök som en pil. Mike kastade sig undan i sista ögonblicket och högg till uppåt med kniven. Han missade, och fågelklorna träffade hans handled med sådan kraft att hela handen kändes stum och pirrig – det blåmärke som senare blommade upp där nådde mer än halvvägs upp till armbågen. Kniven for i väg och hamnade någonstans i mörkret.

När fågeln med ett triumfskri girade runt igen lade sig Mike skyddande över Eddie och väntade på det värsta.

Stan skyndade fram till de båda pojkarna som låg där hopkrupna på golvet när fågeln återvände. Han stannade framför dem, liten och på något sätt prydlig trots all smutsen på händerna och armarna och byxorna och skjortan, och slog plötsligt ut med händerna i en underlig gest – med handflatorna uppåt och fingrarna neråt. Fågeln gav ifrån sig ett nytt gällt skri och gled åt sidan, for rakt mot Stan och missade honom med några centimeter och svepte förbi så nära att Stans hår höjde sig och sjönk ner igen i det upprörda kölvattnet efter fågelns flykt. Han vände sig runt för att hela tiden hålla ögonen på Det.

”Jag tror på scharlakanstangaran, trots att jag aldrig har sett någon”, sa han med hög och klar röst. Fågeln skriade och skevade bort som om han skjutit efter den. ”Jag tror också på gamarna och på Nya Guineas skatlärka och på de brasilianska flamingoerna.” Fågeln skriade, kretsade runt och flög plötsligt skrikande vidare bort genom tunneln. ”Jag tror på den vithövdade havsörnen!” skrek Stan efter den. ”Och jag tror att det kanske ändå kan finnas en Fågel Fenix någonstans! Men dig tror jag inte på, så stick åt helvete härifrån! Försvinn! Stick i väg bara, Jack!”

Där tystnade han, och tystnaden tycktes väldig.

Bill, Ben och Beverly gick fram till Mike och Eddie; de hjälpte Eddie upp på fötter och Bill tog sig en titt på såren. ”Inte s-s-särskilt djupa”, sa han. ”M-m-men de gör s-s-säkert ont som b-b-bara den.”

”Det rev sönder min skjorta alldeles, Big Bill”, sa Eddie. Hans kinder glänste av tårar och han andades pipande igen. Den bölande bärsärkarösten var borta; det var svårt att tänka sig att den någonsin existerat. ”Hur ska jag förklara det här för mamma?”

”Dags nog att b-b-bekymra sig om s-s-sådana saker när v-vi väl är höh-höh-härifrån”, sa Bill leende. ”T-t-ta dig en s-s-styrketår i stället, Eddie.”

Eddie tog sin inhalator, sög i sig en rejäl dos och väste ut luften igen.

”Det var fantastiskt, grabben”, sa Richie till Stan. ”Det var jäklar i min lilla låda storslaget!”

Stan darrade i hela kroppen. ”Men det finns ju faktiskt ingen sådan fågel”, sa han. ”Har aldrig funnits någon och kommer aldrig att göra det.”

”Nu kommer vi!” skrek Henry någonstans bakom dem. Rösten lät helt galen nu. Han skrattade och tjöt på en gång, och lät som något som kommit utkravlande ur en spricka i helvetets tak. ”Jag och Belch! Vi kommer nu och snart har vi er, era jävla småglin! Ni har inte en chans!”

”S-s-stick härifrån, H-höh-henry!” ropade Bill. ”M-m-medan du fortfarande h-har chöh-chöh-chansen!”

Henrys svar blev ett ihåligt, oartikulerat skrik. De hörde ljudet av steg och plötsligt förstod Bill i ett utbrott av insikt syftet med Henrys närvaro där: han var verklig, han var dödlig, han kunde inte hejdas av en inhalator eller en fågelbok. Magi fungerade inte på Henry. Han var för dum för allt sådant.

”B-b-bäst vi drar nu. Vi möh-möh-måste höh-höh-hålla undan för h-h-honom.”

De satte fart igen, hand i hand, med Eddies sönderrivna skjorta fladdrande bakom honom. Ljuset blev starkare, tunneln ännu större. Allteftersom golvet lutade neråt flöt taket där uppe undan för dem ända tills de knappt såg det längre. Vid det laget tycktes det dem som om de inte alls gick genom en tunnel längre utan tog sig fram över en titanisk underjordisk borggård, som ledde fram till en cyklopisk underjordisk borg. Ljuset från väggarna hade blivit en fortlöpande gröngul eld. Lukten kändes starkare nu och de började få in en vibration som kanske var verklig och kanske bara existerade inom dem. Ett rytmiskt, regelbundet ljud.

Ljudet från ett hjärta som slog.

”Det är ju stopp där framme!” ropade Beverly. ”Ser ni? Det är en blindvägg där framme.”

Men när de kom närmare, små som myror nu på detta väldiga golv av smutsiga stenblock, vartenda ett större än hela Bassey Park, tycktes det, fann de att väggen trots allt inte var helt blind. Det fanns i alla fall en dörr i den. Men trots att väggen själv tornade upp sig väl hundra meter över dem var dörren mycket liten. Den var bara en meter hög, den sortens dörr som man kan få se i en sagobok, en dörr av rejäla ekplankor, beslagna med järnband i ett X-mönster. Det stod genast klart för dem alla att det där var en dörr för barn. Spöklikt och sällsamt hörde Ben någonstans inom sig bibliotekarien läsa högt för de små: Vem är det som tripp-tripp-trippar på min bro? Barnen lutar sig framåt och deras allvarliga blickar återspeglar sagans alltid lika fascinerande alternativ – ska odjuret få stryka på foten … eller ska det få sig ett skrovmål?

Det fanns en markering av något slag på dörren, och vid dess fot låg en hög benknotor. Små benknotor. Skelettdelar från ett okänt men stort antal barn.

De har kommit till Dets residens.

Det där märket på dörren, vad betydde det?

 

Bill uppfattade det som en pappersbåt.

Stan såg det som en fågel som höjer sig mot himlen – kanske en Fenix. Michael såg ett ansikte dolt under en huva – tokige Butch Bowers ansikte, kanske, om man bara kunnat se det.

Richie såg två ögon innanför ett par glasögon.

Beverly såg en hand som knutits.

Eddie uppfattade det som den spetälskes ansikte, enbart insjunkna ögon och rynkig, morrande mun – all sjukdom, allt sjukt, fanns staplat i detta ansikte.

Ben Hanscom såg en hög av gamla trasiga lindor och bandage och tyckte sig känna en lukt av gamla sura kryddor.

När Henry Bowers senare kom till samma dörr, med Belchs skrik fortfarande ekande i öronen, ensam mot slutet, skulle han se märket som månen, full, mogen … och svart.

”Jag är rädd, Bill”, sa Ben med skälvande röst. ”Måste vi verkligen?”

Bill petade med tårna på benhögen och sparkade plötsligt till med ena foten så att de torra benen skingrades i ett moln av damm. Han var rädd han också … men man måste ju tänka på George. Det hade slitit av Georges ena arm. Låg de små sköra benen från den armen någonstans i högen här? Klart de gjorde. Det var för de här benens forna ägares skull som de kommit hit, för Georges och alla de andras skull – de som förts dit, de som kanske kunde komma att föras dit, de som bara lämnats kvar på olika ställen där de fick ligga och ruttna.

”Vi måste”, sa Bill.

”Men om det är låst, då?” undrade Beverly lågt.

”D-d-det är inte l-låst”, sa Bill och fortsatte med att tala om för henne något som han visste ur djupet av sitt innersta: ”Sådana höh-höh-här ställen är aldrig l-l-låsta.”

Han spärrade ut högra handens fingrar, förde handen mot dörren och tryckte till. Dörren öppnade sig och släppte ut en flodvåg av äckligt gulgrönt ljus. Samtidigt kom den där djurparkslukten fläktande ut mot dem, och nu var den otroligt tung, otroligt laddad.

En efter en trädde de in genom sagoboksdörren, in i Dets håla. Bill

7

I tunnlarna, klockan 04.59

stannade till så plötsligt att de andra staplades på varandra som godsfinkor när loket helt oväntat tvärstannar.

”Vad är det?” frågade Ben.

”D-d-det var här. Öh-ögat. M-m-minns ni?”

”Nog minns jag det alltid”, sa Richie. ”Hur Eddie stoppade fanstyget med sin inhalator. Genom att låtsas att det var syra i den. Han sa visst något om något slags dans också. Riktigt skrockelockigt, fast jag kan inte riktigt komma på vad det var.”

”D-d-det spelar ingen r-r-roll. För vi l-l-lär nog inte få söh-se n-n-något vi såg r-r-redan f-föh-förra gången”, sa Bill. Han tände en tändsticka och såg sig omkring på de andra. Deras ansikten tycktes självlysande i glöden från stickan, självlysande och mystiska. Och de såg mycket unga ut. ”Höh-höh-hur går det för er?” frågade han.

”Jodå, vi är okej, Big Bill”, sa Eddie, men med ansiktet spänt av smärta. Bills provisoriska spjäla höll på att falla sönder.

”Okey här m-med”, svarade Bill och släckte tändstickan innan hans ansikte hann berätta en annan historia för dem.

”Hur gick det egentligen till?” frågade Beverly honom och rörde vid hans arm i mörkret. ”Hur kunde hon …”

”F-f-för att jag t-t-talade om vad stan höh-höh-hette. Så hon k-k-kom efter. Redan när jag t-talade om det vöh-vöh-var det något inom m-m-mig som sa åt mig att h-hålla käft. Men jag l-lyssnade inte på d-det örat.” Han skakade hjälplöst på huvudet i mörkret. ”Men till och med om höh-hon alltså kom hit till Döh-döh-derry”, fortsatte han, ”så f-f-fattar jag b-böh-bara inte hur h-hon kan ha h-h-hamnat höh-hö-här nere. Om det inte v-v-var H-h-henry som f-f-förde henne hit ner, v-v-vem var det då?”

”Det”, sa Ben. ”Det behöver ju inte se jävligt ut, det vet vi ju redan. Så Det kan ju ha sökt upp henne och sagt att du var illa ute och behövde hjälp. Sedan har Det tagit henne hit för att … ja, för att försöka knäcka dig, förmodar jag, bryta vår motståndskraft. För det är ju vad du alltid har varit, Big Bill. Vår motståndskraft personifierad.”

”Tom”, sa Beverly med låg, nästan frånvarande röst.

”V-v-vem då?” frågade Bill och tände en ny sticka.

Hon såg på honom med ett slags desperat ärlighet i rösten. ”Tom. Min man”, sa hon. ”Han visste det, han också. I varje fall tror jag att jag nämnde stans namn för honom, på samma sätt som du nämnde det för Audra. Jag … fast jag vet ju inte om han mindes det eller inte. För han var rätt förbannad på mig just då.”

”Vad är det här egentligen, något slags såpopera där alla har sina soloframträdanden?” undrade Richie.

”Inte en såpopera”, sa Bill. Han lät som om han mådde illa. ”Utan en show. Rena cirkusen. Bev här gick och gängade sig med Henry Bowers. Är det så underligt då om han kom kilande efter hit när hon stack? Det gjorde ju den riktige Henry.”

”Nej”, sa Beverly. ”Det var inte Henry jag gifte mig med. Utan med min far.”

”Och han var fin på prygel han också, så då gjorde det väl ändå ingen skillnad”, sa Eddie.

”Ställ er i ring h-här hos m-m-mig”, sa Bill. ”Så v-v-vi sluter köh-köh-kretsen.”

De gjorde så. Bill sträckte ut armarna åt sidorna och mötte Eddies friska hand på ena sidan och Richies ena hand på den andra. Och snart stod de samlade i en krets, så som de gjort en gång tidigare, när de var fler än nu. Eddie kände hur någon lade armen om hans axlar. Det var en varm och trösterik känsla, som kändes förtrogen och nära.

Bill kände hur han uppfylldes av samma sorts kraft och styrka som han mindes från förra gången, men märkte samtidigt med en viss desperation att saker och ting faktiskt hade förändrats. Kraften var inte tillnärmelsevis lika stark som då – i stället kämpade och flackade den som en ljuslåga i dålig luft. Mörkret kändes tätare och liksom närmare omkring dem, mer triumferande. Och han kände Dets lukt. Längre ner i denna passage, tänkte han, och inte särskilt långt härifrån, finns en dörr som märkts med ett tecken. Vad var det som fanns innanför den dörren? Det är det enda jag fortfarande inte kan minnas. Jag kommer ihåg att jag spärrade ut fingrarna för att de inte skulle darra, och jag kommer ihåg att jag sköt upp dörren. Jag minns till och med den flodvåg av ljus som forsade fram och hur den verkade nästan levande, som om den bestått av självlysande ormar och inte bara av ljus. Jag minns lukten, som i aphuset i en stor djurpark, men ännu värre. Och sedan … ingenting alls.

”K-k-kommer n-n-någon av er ihåg v-vöh-vöh-vad Det egentligen v-v-var för n-n-något?” frågade Bill.

”Nej”, sa Eddie.

”Jag tror …”, började Richie, men sedan kunde Bill nästan känna hur han skakade på huvudet i mörkret. ”Nej.”

”Icke”, sa Beverly.

”Tyvärr.” Det var Bens röst. ”Det är det enda jag fortfarande inte kan minnas. Vad Det var för något … och hur vi kämpade mot det.”

”Chüd”, sa Beverly. ”Det var vad vi använde mot Det. Men jag kommer inte ihåg vad det betyder.”

”Ge mig ert s-s-stöd”, sa Bill, ”så ger jag er mitt i alla vöh-vöh-väder.”

”Bill”, sa Ben med mycket lugn röst. ”Det är något som närmar sig oss.”

Bill lyssnade och hörde ljudet av släpande, hasande steg som närmade sig i mörkret … och kände en stor rädsla.

”Au-au-audra?” ropade han … men visste redan att det inte var hon. Vad det än var som hasade fram mot dem, så kom det allt närmare. Bill drog eld på en sticka.

8

Derry, klockan 05.00

Det första som var alldeles fel denna senvårdag 1985 inträffade två minuter före den officiella tiden för soluppgången. För att förstå hur fel det var måste man känna till två fakta, som båda var väl kända för Mike Hanlon (som när solen gick upp låg medvetslös på Derry Home Hospital), och båda hade att göra med Grace Baptist Church, som stått där i hörnet av Witcham Street och Jackson Street ända sedan 1897. Kyrkan i fråga kröntes av en smäcker vit spira, som var den i särklass finaste protestantiska tornspiran i hela New England. Spirans bas pryddes av urtavlor åt alla fyra väderstrecken, och själva urverket hade byggts i Schweiz och skeppats över därifrån år 1898. Den enda klocka om kunde betraktas som jämbördig med denna höjde sig över stora tornet i Haven Village, sextiofem kilometer därifrån.

Klockan hade kostat cirka sjuttontusen dollar och donerats till staden av Stephen Bowie, en träpatron bosatt i en jättevilla vid West Broadway. Bowie hade råd med en sådan donation. Han var väldigt kyrksam och församlingens syssloman i fyrtio års tid (i flera år mot slutet var han också ordförande i Derryavdelningen av Legionen för vit anständighet). Dessutom var han vida känd för sina fromma lekmannapredikningar på Mors dag, som han alltid vördnadsfullt kallade Mors söndag.

Alltsedan klockan sattes upp och fram till den trettioförsta maj 1985 hade den troget slagit varje hel- och halvtimme – med ett anmärkningsvärt undantag. Dagen då Kitchenerverken exploderade hade den inte slagit tolvslaget mitt på dagen. Stadsborna trodde att pastor Jollyn hade tystat klockan för att visa att kyrkan sörjde de döda barnen, och Jollyn förökte aldrig ta dem ur den föreställningen, trots att den var helt felaktig. Klockan hade bara inte slagit.

Inte heller slog den femslaget på morgonen den trettioförsta maj 1985.

I det ögonblicket slog gamlingarna över hela Derry upp ögonen och satte sig upp, högst oroliga, men utan att kunna peka på någon orsak till sin oro. Mediciner intogs, löständer sattes på plats, pipor och cigarrer tändes.

Gamlingarna gjorde sig redo för vad som komma skulle.

En av dessa gamlingar var Norbert Keene, som nu var uppe i nittioårsåldern. Han stapplade fram till fönstret och tittade ut mot en mörknande himmel. Väderleksutsikterna kvällen innan hade utlovat en molnfri himmel, men värken i benen talade om för honom att det skulle bli regn snart, och det rejält. Han kände en rädsla någonstans djupt inne; på något underligt sätt kände han sig hotad, som om ett gift nådelöst arbetade sig in mot hans hjärta. Tankarna gick slumpartat till den där gången då Bradleyligan helt obekymrat kommit inkörande i Derry, rakt mot siktena och kornen på sjuttiofem pistoler och gevär. Den sortens upplevelser skapade en härlig känsla av värme och lättja inombords, som om allting liksom … ja, liksom bekräftats. Bättre än så kunde han inte uttrycka det ens inför sig själv. Efter en sådan händelse kunde det kännas som om man kanske skulle få leva i all evighet, och Norbert Keene hade ju nästan lyckats med den saken. Nittiosex år snart, den tjugofjärde juni, och fortfarande en halvmilslång promenad varje dag. Men nu kände han sig ändå rädd.

”De där ungarna”, sa han och tittade ut genom fönstret, omedveten om att han över huvud taget sa något. ”Vad har det farit i de jäkla ungarna? Vad har de för sattyg för sig den här gången?”

Egbert Thoroughgood, nittionio år gammal, han som varit med på Silver Dollar när Claude Heroux stämde sin yxa och spelade upp en dödsmarsch för fyra män på den, vaknade i exakt samma ögonblick, satte sig upp och gav ifrån sig ett rostigt skrik som ingen hörde. Han hade drömt om Claude, fast i drömmen hade Claude varit på jakt efter honom, och yxan hade fallit och i nästa ögonblick hade Thoroughgood sett sin egen avhuggna hand ligga och rycka och kröka sig på disken.

Någonting är fel, tänkte han på sitt grötiga sätt, rädd så att han skakade i hela kroppen i de pissfläckiga långkalsongerna. Någonting är rent förfärligt fel.

Dave Gardener, han som kommit först till George Denbroughs lemlästade kropp i oktober 1957, och vars son funnit det nya kretsloppets första offer tidigare under våren, slog upp ögonen prick fem och tänkte redan innan han hunnit titta på klockan på byrån: Så Grace Church slog inte femslaget … vad kan det betyda? Och han fylldes av en stor men svåridentifierbar rädsla. Dave hade lyckats bra genom åren; han hade köpt The Shoeboat 1965, och numera fanns det en andra Shoeboat i Derry Mail och en tredje uppe i Bangor. Plötsligt kändes det som om allt detta – detta som han kämpat och arbetat för i hela sitt liv – var hotat. Av vad? ropade han till sig själv och såg på sin sovande fru. Av vad? Varför blir du så satans nervös bara för att klockan inte slog? Men han fann inget svar.

Han reste sig, hissade upp pyjamasens resårband och gick fram till fönstret. Himlen var full av moln som kom farande västerifrån och Daves oro ökade ytterligare. För första gången på mycket, mycket länge kom han på sig med att tänka på de skrik som fick honom att skynda ut på sin veranda den gången för tjugosju år sedan, när en liten pojke i gul regnrock låg och slingrade sig på gatan. Han såg på molnen som närmade sig och tänkte: Vi är i fara. Alla vi. Hela Derry.

Polismästare Andrew Rademacher, som var uppriktigt övertygad om att han gjort sitt bästa för att lösa gåtan med den nya serie barnamord som drabbat Derry, stod på sin veranda med tummarna nerkörda i kopplet, blickade upp mot molnen och kände samma oro. Det drar ihop sig till något. Bland annat får vi tydligen ett våldsamt ösregn. Men det är inte allt. Han ryste till … och medan han stod där på verandan kom lukten av baconet som hans fru stekte drivande ut genom nätdörren, de första regndropparna, stora som tio­centare, förmörkade trottoaren utanför hans trivsamma villa vid Reynolds Street och han hörde åskan mullra någonstans strax ovanför horisonten i riktning mot Bassey Park.

Rademacher ryste till igen.

9

George, klockan 05.01

Bill höll upp tändstickan … och utstötte ett långt och skälvande skrik av förtvivlan.

Det var George som kom vacklande fram genom tunneln mot honom, George, fortfarande klädd i sin blodbestänkta gula regnrock. Ena ärmen dinglade slak och tom. Georges ansikte var vitt som ost, och hans ögon var som glänsande silver. De var riktade mot Bills ansikte.

”Min båt!” Georges vilsna röst steg böljande i tunneln. ”Jag kan inte hitta den, Bill. Jag har letat överallt och kan inte hitta den och nu är jag död och det är ditt fel ditt fel DITT FEL …”

”G-g-georgie!” skrek Bill. Han kände hur hans förstånd vacklade och höll på att slita alla förtöjningar.

George snubblade och stapplade fram emot honom och nu höjdes hans återstående arm mot Bill och dess vita hand var krökt till en klo. Naglarna var smutsiga och klöslystna.

”Ditt fel”, viskade George med ett grin. Hans tänder var som betar och käkarna öppnades och slöts långsamt och de där betarna var som tänderna i en björnfälla. ”Det var du som skickade ut mig hemifrån och det är … ditt … fel … alltsammans.”

”Nöh-nöh-nej, g-g-georgie!” ropade Bill i vånda. ”J-j-jag vöh-vöh-visste ju inte att …”

”Döda dig!” ropade George, och en blandning av olika hundlika läten trängde ut ur den huggtandade munnen – gläfsanden, skall och ylanden. Ett slags skratt. Bill kände hans lukt nu, kände lukten av den ruttnande George. Det var en källarlukt, slingrande och vidrig, stanken från något slutgiltigt monster som stod hopsjunket och gulögt i ett hörn och väntade på att slita inälvorna ur någon liten pojke.

Georges tänder gnisslade mot varandra. Det lät som när biljardbollar törnar emot varandra. Gult var började läcka ut ur ögonen och sippra nerför hans ansikte … och där slocknade tändstickan.

Bill märkte hur hans vänner försvann – de sprang sin väg, det var ju bara naturligt att de lämnade honom ensam nu. De stötte bort honom, precis som hans föräldrar hade stött bort honom, därför att George hade rätt – alltsammans var hans fel. Snart skulle han känna den där handen gripa om halsen, snart skulle han känna de där betarna slita upp honom, och det var bara rätt och riktigt. Enkel rättvisa bara. Han hade sänt ut George att dö, och sedan ägnat hela sitt vuxna liv åt att skriva om fasan i detta förräderi – visst hade han gett det många ansikten, nästan lika många ansikten som Det ifört sig för deras räkning, men monstret längst ner i botten av alltsammans var bara George, som sprang ut för att leka med sin paraffinimpregnerade pappersbåt i översvämningens sjunkande vatten. Och nu var gottgörelsens dag inne.

”Du förtjänar att dö därför att du dödade mig”, viskade George. Han var mycket nära nu. Bill slöt ögonen.

Och då lystes tunneln upp av gult ljus och han slog upp ögonen igen. Richie höll upp en tändsticka. ”Du måste slåss mot Det, Bill!” ropade Richie. ”Ge Det så det tiger!”

Vad gör ni här? Han såg förvirrat på dem. Så de hade inte lämnat honom? Men det var ju inte möjligt. Hur kunde de ha stannat när de sett hur grymt och vidrigt han mördat sin egen bror?

”Kämpa, Bill!” skrek Beverly. ”Du måste kämpa ner Det! Du är den ende som kan klara det här! Så du måste, Bill!”

Vid det här laget var George mindre än halvannan meter från honom. Plötsligt stack han ut tungan mot Bill. Den krälade av svamplika vita utväxter. Bill skrek till på nytt.

”Döda Det, Bill!” hojtade Eddie. ”Det där är inte din bror. Döda Det medan det är litet! DÖDA DET NU!”

George kastade en blick mot Eddie, riktade sina glänsande silverögon åt det hållet för ett kort ögonblick, och Eddie raglade bakåt och slog i väggen som om någon knuffat honom. Bill stod där som hypnotiserad och såg brodern närma sig, George igen efter alla dessa år, George i slutet precis som det varit George i begynnelsen, just det, och han kunde höra prasslet från Georges gula regnrock när George minskade avståndet alltmer, han kunde höra spännena på Georges galoscher klirra mot varandra och kände en lukt som från våta löv, som om Georges kropp innanför regnrocken var av löv, som om fötterna inne i Georges galoscher var lövfötter, just det, en lövmänniska, det var vad han var, det var vad George var, ett ruttet ballongansikte och en kropp av döda löv, den sorten som ibland kan proppa igen avloppsledningarna efter en översvämning.

Som i en dimma hörde han Beverly skrika.

(han kör sina nävar)

”Käre snälle Bill …”

(mot stolparna och hävdar envist)

”Vi letar efter min båt tillsammans”, sa George. Tjockt gult var, låtsastårar, rullade nerför hans kinder. Han sträckte sig efter Bill och lade huvudet på sned och blottade betarna.

(att han spökena ser han spökena ser HAN SER)

”Vi hittar den säkert”, sa George, och Bill kände Dets andedräkt och den luktade som de mosade djuren som ligger på motorvägen i midnattens timme. När George öppnade munnen kunde Bill se saker och ting svärma omkring där inne. ”För den är säkert kvar här fortfarande, allting flyter hit ner, vi flyter, Bill, alla svävar och flyter, vi …”

Georges klolika hand slöts om Bills hals.

(HAN SPÖKENA SER VI SPÖKENA SER NI SPÖKENA SER DE SPÖKENA SER …)

Georges förvridna ansikte gled fram mot Bills hals.

”… vi flyter och svävar …”

”Han kör sina nävar mot stolparna!” skrek Bill. Hans röst var djupare nu, knappt hans egen alls, och med en svidande minnesblixt kom Richie plötsligt ihåg att Bill stammade bara när han använde sin egen röst; när han härmade någon annan stammade han aldrig.

Georgevarelsen drog sig väsande undan. Dets hand gick till Dets ansikte med en avvärjande gest.

”Just så ja!” skriade Richie hänryckt. ”Nu har du Det, Bill! Knäck Det! Knäck det!”

”Han kör sina nävar mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser!” dundrade Bill och ryckte fram mot Georgevarelsen. ”Du är spöke!” sa han. ”George vet att jag inte menade att han skulle dö. Och mina föräldrar hade fel! De lät mig sona allt det onda och det var fel handlat av dem! Fattar du?”

Georgevarelsen gjorde tvärt helt om, pipande som en råtta. började springa och böljade fram under den gula regnrocken. Och det var som om också själva regnrocken började upplösas och droppade av sig stora ljusgula klumpar. Varelsen höll på att förlora sin form och bli upplöst i konturerna.

”Han kör sina nävar mot stolparna, ditt satans fanstyg!” skrek Bill Denbrough, ”och hävdar envist att han spökena ser!” Han tog ett språng mot Det och hans fingrar hakade fast i den gula regnrocken som inte längre var någon regnrock. Det han fick tag i kändes som något slags underlig varm knäck eller kola, som smälte bort mellan fingrarna när han knöt näven om det. Han föll på knä och sedan hojtade Richie till när stickans flackande låga brände honom på fingrarna och de kastades ut i mörkret igen.

Bill kände hur något började växa i hans bröst, något varmt och kvävande som sved som brännässlor. Han slog armarna om knäna och förde upp dem mot hakan, i hopp om att det skulle få bukt med smärtan eller åtminstone lindra den; han kände sig lite suddigt tacksam för mörkret, som innebar att de andra inte kunde se hans plåga.

Han hörde hur ett ljud undslapp honom – ett vibrerande stönande. Det följdes av ett andra och ett tredje. ”George!” utbrast han. ”George, det gör så ont! Jag hade aldrig en tanke på att d-d-det skulle h-h-hända något f-f-farligt!”

Kanske fanns det ytterligare en del att säga, men han kunde inte få fram något mer. Vid det laget låg han snyftande på rygg med ena armen över ögonen och mindes båten, mindes regnets stadiga smatter mot hans rumsfönster, mindes medicinerna och våtnäsdukarna på nattduksbordet, den lätta febervärken i huvudet och kroppen, och allra mest mindes han George, just det, George, George i sin gula regnrock med huvan.

”Det är så hemskt, George!” stönade han mellan tårarna. ”Förlåt mig, förlåt mig, snälla du, det är så h-h-hemskt det som höh-höh-hände …”

Och de omgav honom med sin närvaro, hans vänner, och ingen tände en tändsticka, och någon höll om honom, vem visste han inte, kanske Beverly, eller kanske det var Ben eller Richie. De var hos honom, och i den korta stunden var mörkret något gott och vänligt.

10

Derry, klockan 05.30

Vid halvsextiden öste regnet ner. Meteorologerna på Bangors radio- och tevestationer gav uttryck för en mild förvåning och framförde sina ljumma ursäkter till alla de många som utifrån gårdagens väderleksförutsägelser planerat en utflykt eller en frukost i det gröna. Otur, kära vänner, bara ett av dessa underliga vädermönster som ibland med rent häpnadsväckande snabbhet kan utvecklas i Penobscot Valley.

Hos WZON redovisade stationens meteorolog Jim Witt vad han kallade ett ”osedvanligt väldisciplinerat” lågtryckssystem. Vilket var tämligen milt uttryckt. Väderleken gick från mulet i Bangor över spridda skurar i Hampden och duggregn i Haven till måttligt regn i Newport. Men i Derry, bara femtio kilometer från Bangors centrum, vräkte regnet ner. Trafikanterna på Väg 7 fick ta sig fram genom vatten som på sina håll var tjugo centimeter djupt, och bortom Rhulin Farms hade en tilltäppt kulvert i en svacka översvämmat vägbanan med så mycket vatten att det var stört omöjligt att ta sig fram där. Klockan sex på morgonen hade Derrys vägpolispatrull varit tvungen att sätta upp brandgula skyltar om förbifarter på båda sidor om svackan.

De som stod och väntade i busskuren vid Main Street på att dagens förs­ta buss skulle komma och köra dem till arbetet tittade ut över räcket på kanalen, där vattnet rann hotfullt högt i sin betongränna. Någon ny översvämning var ju inte att vänta, det var alla ense om. Vattnet stod fortfarande en och en kvarts meter under högvattenmärket från 1977, och då hade man inte haft någon översvämning. Men regnet föll envist och ihärdigt, och åskan mullrade i de mörka molnen. Vattnet flödade nerför Up-Mile Hill i strömmar och dånade i dräneringstrummor och avloppsledningar.

Ingen översvämning, enades man om, men det låg en patina av osäkerhet över vartenda ansikte.

Klockan 05.45 exploderade en transformator på en stolpe vid Tracker Brothers gamla lastbilscentral i en blixt av purpurljus och sådde ut förvridna metalldelar över spåntaket. Och en av de kringflygande metallbitarna skar av en högspänningsledning som också den störtade ner på taket, fräste och spottade och slingrade sig som en orm och sprutade ut en nästan flytande ström av gnistor. Taket började brinna trots störtregnet, och snart flammade hela byggnaden upp i lågor. Högspänningsledningen föll så småningom ner från taket på den ogräsöversållade långsmala gräsgång som ledde runt till planen där småpojkarna förr i världen brukade spela baseball. Derrys brandkår gjorde sin första utryckning 06.02 och var framme vid Tracker Brothers klockan 06.09. En av de första som hoppade av brandbilen var Calvin Clark, den ene av tvillingarna Clark, som varit klasskamrater med Ben, Beverly, Richie och Bill. Redan vid tredje steget han tog från brandbilen hamnade sulan på hans ena läderstövel på högspänningsledningen. Han dog nästan genast. Tungan for ut ur hans mun och hans gummiuniform började pyra. Han luktade som när man bränner däck på en soptipp.

Klockan 06.05 drabbades de som bodde vid Merit Street i Old Cape av något som kunde ha varit en underjordisk explosion. Deras porslin föll ner från hyllorna och tavlorna föll från väggarna. Klockan 06.06 exploderade varenda toalett i husen vid Merit Street i gejsrar av skit och kloakvatten, i och med att någon helt otrolig omkastning ägt rum i de ledningar som fun­gerade som matarrör till sedimenteringsbassängerna i det nya reningsverket i The Barrens. I en del fall var dessa explosioner så våldsamma att de slog hål i badrumstaken. Och en mrs Anne Stuart dödades när ett gammalt kugghjul kom uppfarande ur hennes toalettstol tillsammans med avloppsvattnet. Kugghjulet for rätt genom duschdörrens mattslipade glas och passerade genom hennes strupe som en fruktansvärd kula, när hon stod och tvättade håret. Hon fick halsen nästan avskuren. Kugghjulet var en relikt från Kitchenerverken och hade letat sig in i avloppen för snart tre kvarts sekel sedan. En annan kvinna dödades när den plötsliga, våldsamma omkastningen i flödesriktningen, pådriven av expanderande metangaser, fick hennes toalett att explodera som en bomb. Den olycksdrabbade kvinnan, som suttit på stolen när det hände och läst i den senaste postorderkatalogen, slets i småbitar.

Klockan 06.19 slog blixten ner i den så kallade Kyssarnas bro, som leder över kanalen mellan Bassey Park och Derry High School. Den splittrades och spillrorna kastades högt upp i luften och föll sedan ner i den framforsande kanalen och fördes bort.

Vinden ökade i styrka. Klockan 06.30 registrerade mätaren i tingshusets vestibul en vindhastighet på sju meter per sekund. Och klockan 16.45 hade vindhastigheten ökat till knappt tolv meter per sekund.

Klockan 06.46 vaknade Mike Hanlon i sitt rum på Derry Home Hospital. Hans återkomst ur medvetslösheten skedde i form av ett slags långsam övertoning – länge trodde han att han fortfarande sov. Men i så fall var det en underlig dröm – hans gamle psykologiprofessor Abelson skulle sannolikt ha talat om en ångestdröm. Det tycktes inte finnas någon yttre orsak till den där ångesten, men ändå fanns den där lik förbannat; det var som om själva väggarna i det enkla, vita rum där han låg ropade varningar till honom.

Så småningom insåg han att han var vaken. Det vita rum där han befann sig var ett sjukhusrum. Två flaskor hängde i ställningar ovanför honom, den ena fylld med en klar vätska och den andra med en mörkröd. Han såg en teveskärm utan bild som satt fästad vid väggen och blev medveten om regnet som slog mot fönstret.

Mike försökte röra på benen. Det ena rörde sig fritt och ohämmat, men det andra, det högra, ville inte röra sig alls. Han hade mycket liten känsel i det benet och förstod att det var hårt bandagerat.

Så småningom började minnet vakna. Han hade slagit sig ner för att skriva i anteckningsboken, och plötsligt hade Henry Bowers dykt upp. En verklig gammal vän från det förflutna, ett toppenbesök av rang. De hade börjat slåss och …

Henry! Vart hade Henry tagit vägen? Hade han fortsatt till de andra?

Mike trevade efter larmknappen. Den var draperad över sängens huvudände, och han hade just fått tag på den när dörren öppnades och en skötare dök upp. Två knappar i hans vita rock var oknäppta och det mörka håret var rufsigt; han såg allmänt skrynklig och Ben Casey-liknande ut. Han bar en Sankt Kristoffer-medalj i en kedja om halsen. Trots att Mike bara var till tre fjärdedelar vaken kunde han ändå identifiera mannen genast. År 1958 hade en sextonårig flicka som hette Cheryl Lamonica mördats i Derry, av Det. Hon hade haft en två år yngre bror, Mark, och detta var denne Mark.

”Mark”, sa han med svag röst, ”jag måste få tala med dig.”

”Schh”, sa Mark med ena handen i fickan. ”Inget prat nu.”

Han gick in i rummet, och när han ställde sig vid sängens fotände konstaterade Mike med en isande hopplöshet hur tomma Mark Lamonicas ögon var. Han stod med huvudet lite på sned, som om han lyssnade till en fjärran musik. Och han höll en spruta i handen när han tog upp den ur fickan.

”Den här är för att du ska få sova”, sa Mark och började gå fram mot honom.

11

Under staden, klockan 06.49

”Scccchhh!” väste Bill plötsligt, trots att de inte hört ett enda ljud utöver sina egna tysta steg.

Richie drog eld på en sticka. Tunnelns väggar hade dragit sig undan och de fem verkade mycket små i detta väldiga utrymme under staden. De tryckte sig tätt mot varandra och Beverly fick en drömlik känsla av déjà vu när hon såg de enorma stenplattorna på golvet och de hängande spindelnäten. De var nära nu. Nära.

”Vad var det du hörde?” frågade hon Bill och försökte se åt alla håll samtidigt medan tändstickan i Richies hand höll på att brinna ut, och väntade sig att få se någon ny överraskning komma raglande eller framflygande ur mörkret. Får det lov att vara en Rodan? Eller varelsen i den där hemska filmen med Sigourney Weaver? En jättelik framkilande råtta med apelsinfärgade ögon och silvertänder? Men här fanns ingenting alls – bara den dammiga lukten av mörkret och en avlägsen åska av rinnande vatten, som om ledningarna långt borta höll på att fyllas.

”D-d-det är n-n-något som höh-höh-händer”, sa Bill. ”Mike …”

”Mike?” frågade Eddie. ”Vad är det med Mike?”

”Jag kände det också”, sa Ben. ”Det är … Han dog väl inte, Bill?”

”Nej”, svarade Bill. Hans blick verkade töcknig och fjärran, kall och nykter – all hans oro fanns i tonfallet och den defensiva hållningen. ”Han … H-h-han …” Bill svalde. Det klickade till i hans strupe. Hans ögon vidgades. ”Åh! Åh, nej …!”

”Bill!” utbrast Beverly oroligt. ”Vad är det, Bill? Vad …”

”Töh-töh-ta mina höh-händer!” skrek Bill. ”Köh-köh-kvickt!”

Richie lät tändstickan falla och grep tag i Bills ena hand. Beverly tog hans andra hand och trevade med sin lediga hand, och Eddie mötte hennes hand och tog den i ett svagt grepp med den skadade armens hand. Varpå Ben tog hans andra hand och fullbordade cirkeln genom att ta Richies hand.

”Sänd honom vår kraft!” ropade Bill med samma sällsamma, djupa röst som nyss. ”Sänd honom vår kraft, vad du än må vara så sänd honom vår kraft! Nu! Nu! Nu!”

Beverly kände hur något lämnade dem och färdades över till Mike. Hennes huvud rullade på axlarna i ett slags extas, och det sträva, visslande ljudet av Eddies andetag blandades med dånet av vattnet som forsade fram genom ledningarna.

12

”Nu”, sa Mark Lamonica med låg röst. Och han suckade – sucken från en människa som känner orgasmen närma sig.

Mike tryckte gång på gång på larmknappen han höll i handen. Han hörde själv tydligt ringningen inne på sköterskerummet längre bort i korridoren, men ingen kom. Ett slags helvetisk synskhet lät honom förstå att sköterskorna satt där i rummet och läste morgontidningen, drack kaffe, hörde hans ringning utan att höra den, hörde den utan att reagera på den – reagera skulle de göra först senare, när det hela var över, för det var så saker och ting fungerade i Derry. I Derry där det var bäst att varken se eller höra vissa saker … förrän de var över.

Mike släppte larmknappen och lät den falla.

Mark böjde sig mot honom och det glittrade om sprutspetsen. Hans Kristoffermedalj pendlade hypnotiskt fram och tillbaka när han drog ner täcket.

”Just där, ja”, viskade han. ”Vid sternum.” Och han suckade på nytt.

Men plötsligt kände Mike hur en kraft sköljde in i honom – något slags primitiv kraft som proppade honom full som med volt. Han stelnade till och fingrarna spretade ut som om han fått en konvulsion. Ögonen vidgades. Det grymtade till i hans mun och den där känslan av skrämmande förlamning försvann som om han fått en rejäl rallarsving.

Högra handen for som en blixt mot nattduksbordet. Där stod en plastbägare och ett tungt vattenglas av den typ som brukar finnas på självserveringar. Hans hand slöts kring glaset. Lamonica märkte förändringen – det drömska lyckoljuset försvann ur hans ögon och ersattes av en försiktig förvirring. Han drog sig undan lite och då lyfte Mike glaset och dräpte till med det rätt i ansiktet på Mark, med sådan kraft att det slogs sönder.

Lamonica skrek till, raglade baklänges och tappade sprutan. Händerna for upp till det blodsprutande ansiktet och blodet rann utför handlederna och skvätte på den vita rocken.

Kraften lämnade honom igen lika snabbt som den kommit. Mike såg slött på glasskärvorna på sängen och bäckenet och sin egen blödande hand. Han hörde de snabba, lätta stegen från skor med rågummisulor som närmade sig alltmer.

Nu kommer de, tänkte han. Nu ja! Och när de har gått igen, vem kommer då? Vem dyker upp härnäst?

När de kom inrusande i rummet, dessa sjuksköterskor som suttit helt lugnt medan han frenetiskt lät larmklockan ringa, slöt Mike ögonen och bad att det måtte vara över snart. Han bad att hans vänner skulle vara någonstans under staden nu, bad att de måtte vara oskadda allesammans, bad att de skulle lyckas göra slut på Det.

Exakt vem han bad till visste han inte … men han bad ändå.

13

Under staden, klockan 06.54

”Han är o-o-okej”, sa Bill plötsligt.

Ben hade ingen aning om hur länge de stått där i mörkret hand i hand. Det föreföll honom som om han hade känt något – något från dem, från deras krets – färdas bort och sedan komma tillbaka igen. Men han visste inte vart det där – om det nu alls existerade – kunde ha tagit vägen eller vad det kunde ha gjort.

”Är du säker på det, Big Bill?” frågade Richie.

”H-h-helt säker”, sa Bill och släppte Richies och Beverlys händer. ”Men vi m-m-måste avsluta d-d-det här så köh-köh-kvickt vi kan. Så v-v-vi d-d-drar vidare nu.”

De fortsatte, och då och då drog Richie eller Bill eld på en sticka. Vi har ju inte så mycket som ett ärtrör ens, tänkte Ben. Men det ingår väl i alltsammans? Chüd. Vad betyder det? Exakt vad är Det för något? Hur såg Dets innersta ansikte ut? Och även om vi inte dödade Det, så skadade vi det ju. Hur bar vi oss åt då?

Salen de gick fram genom – den kunde definitivt inte kallas tunnel längre – blev större och större. Ljudet av deras steg ekade. Men Ben kom ihåg stanken, den mättade djurparkslukten. Han blev medveten om att tändstickorna inte behövdes längre – för de hade ljus nu, åtminstone ett slags ljus – en spöklik strålglans som växte sig allt starkare. Det där kärrljuset fick hans vänner att se ut som vandrande lik.

”Vägg rakt föröver, Bill”, sa Eddie.

”Det v-v-vet jag redan.”

Ben kände hur hans hjärta började öka farten. Han hade en sur smak i munnen och huvudet hade börjat värka. Han kände sig trög och rädd. Han kände sig tjock.

”Dörren”, viskade Beverly.

Ja, där var den. En gång, för tjugosju år sedan, hade de kunnat gå in genom den där dörren genom att bara ducka med huvudet lite. Men nu skulle de bli tvungna att ta sig in på huk eller krypande på händer och fötter. De hade vuxit och blivit stora; här fanns det slutliga beviset för den saken, om det nu behövdes något bevis.

Pulspunkterna i Bens hals och handleder kändes heta och blodfyllda och hjärtat slog med ett lätt och snabbt fladder som närmade sig hjärtflimmer. Fågelpuls, tänkte han rätt ut i luften och slickade de torra läpparna.

Ett klart gröngult ljus flödade ut genom springan under dörren och for ut genom det rikt sirade nyckelhålet i en slingrande ljusstråle som verkade tjock nog för att man skulle kunna skära i den.

Tecknet på dörren fanns kvar och återigen läste de var och en in sina betydelser i den underliga bilden. Beverly såg Toms ansikte. Bill såg Audras avskurna huvud med tomma ögon som stirrade på honom med en fasansfull anklagelse i tomheten. Eddie såg en grinande dödskalle som svävade över två korslagda benknotor, symbolen för gift. Richie såg en degenererad Paul Bunyans skäggiga ansikte, med ögon som smalnat till en mördares ögonspringor. Och Ben såg Henry Bowers.

”Är vi starka nog, Bill?” frågade han. ”Klarar vi verkligen det här?”

”D-d-det vöh-vöh-vet j-j-jag inte”, svarade Bill.

”Men om det är låst, då? Vad gör vi då?” frågade Beverly med tunn röst. Toms ansikte grimaserade hånfullt mot henne.

”D-det är det inte”, svarade Bill. ”Sådana höh-höh-här dörrar är aldrig l-l-låsta.” Och han spärrade ut högra handens fingrar och förde handen mot dörren – han måste böja sig för att göra det – och tryckte till. Dörren öppnades och släppte ut en väldig våg av ett sjukligt gulgrönt ljus. Den där djurparkslukten följde med ut och lukten av det förflutna blev till stanken av ett nu, fasansfullt levande, vidrigt livskraftigt.

Rulla, hjul, tänkte Bill rätt ut i luften och såg på de andra. Sedan gick han ner på händer och knän. Beverly gjorde detsamma, följd av först ­Richie och sedan Eddie. Sist kom Ben, och det kröp och krälade i honom när han kände beröringen av det urgamla gruset på golvet. Men han tog sig genom dörren, och när han rätade på sig i den kusliga glöden från en eld som slingrade sig upp- och nerför de drypande stenväggarna som ljusormar, drabbade det sista minnet honom med hela kraften hos en psykisk murbräcka.

Han ropade till, stapplade bakåt och förde ena handen till huvudet, och hans första osammanhängande tanke var: Nu förstår jag varför Stan begick självmord! Om jag bara hade gjort det, jag också! Och han såg samma uttryck av bedövad fasa och gryende insikt i de andras ansikten när den sista nyckeln vreds om i det sista låset.

Och sedan skrek Beverly vilt och klängde sig fast vid Bill, när Det kom nerfarande längs det spindelvävsdraperi Det vävt, en mardrömsspindel från någonstans bortom tid och rum, en spindel från långt bortom alla feberfantasier som kan födas och leva hos dem som kanske kan leva nere i helvetets djupaste djup.

Nej, tänkte Bill kyligt, inte en spindel heller, inte på riktigt, men den skepnad vi ser här är inte något som Det har tagit ur vår fantasi, vårt medvetande; det är bara det närmaste våra varseblivningar kan komma

(dödsljusen)

vad Det verkligen är.

Det tycktes vara ungefär fem meter högt och svart som en månlös natt. Vart och ett av Dets ben var lika tjockt som en muskelbyggares lår. Dess ögon var lysande ondskefulla rubiner, som stod ut som glosögon ur ögonhålor fulla av en drypande kromfärgad vätska. De sågtandade mandiblarna öppnades och slöts, öppnades och slöts, och dräglade ut långa band av skum. Stelnad i ett slags fasans extas, vacklande vid vansinnets yttersta rand, konstaterade Ben med ett lugn som det som råder i orkanens öga att det där skummet var levande; när det hamnade på det stinkande golvets stenplattor slingrade det ner i sprickorna mellan stenarna som urdjur.

Men Det är någonting annat, det finns en slutgiltig form, en som jag nästan kan se på samma sätt som man kan se konturerna av någon som rör sig bakom filmduken mitt under en föreställning, en annan form, men jag vill inte se Det, Gode Gud, låt mig slippa se Det …

Och det spelade ju ingen roll, eller hur? De såg det de såg, och Ben förstod på något sätt att Det var inspärrat i denna slutliga form, Spindelns skepnad, av denna deras gemensamma syn, som de inte sökt och inte format. Det var mot detta Det de skulle kämpa på liv och död.

Varelsen skrek och kved, och Ben blev allt säkrare på att han hörde de ljud den åstadkom två gånger – dels i huvudet, dels, bråkdelen av en sekund senare, i öronen. Telepatisk, tänkte han, jag läser Dets tankar. Dets skugga var ett hukande ägg som störtade fram längs den urgamla muren i denna borg som var Dets håla. Dets kropp var täckt med grova hår och Ben konstaterade att Det hade en gadd som var lång nog att spetsa en människa. En klar vätska droppade ner från gaddens spets, och Ben såg att också den var levande; liksom saliven sökte sig också giftet in i sprickorna mellan stenarna. Dess gadd, ja … men nedanför den svällde dess bak på ett groteskt sätt, släpade nästan i golvet när Det rörde sig; och nu ändrade varelsen riktning lite och rörde sig spikrakt mot deras ledare, mot Big Bill.

Det måste ju vara en äggsäck, tänkte Ben, och det var som om hans hjärna skrek högt vid tanken på vad det innebar. Vad som än finns bortom det vi ser, så är denna framställning åtminstone symboliskt korrekt – Det är av honkön, och Det är havande … Det var havande då, och den ende av oss som förstod det var Stan, åh herregud, JA, det var Stan, Stan, inte Mike, det var Stan som förstod, Stan som talade om det för oss … Det var därför vi måste komma tillbaka, till varje pris, därför att Det är av honkön, Det är havande med en ofattbart hemsk avföda … och nu är födandets stund nära.

Otroligt nog började Bill Denbrough gå fram mot Det för att möta det.

”Nej, Bill!” ropade Beverly.

”Höh-höh-håll er undan!” ropade Bill utan att se sig om. Och sedan sprang Richie fram efter honom och ropade hans namn, och Ben upptäckte att hans egna ben rörde sig. Han tyckte sig känna en fantommage svaja i sidled framför honom, och var tacksam för den känslan, välkomnade den. Skönt att få bli barn igen, tänkte han osammanhängande. För det är ju enda chansen att hindra Det att driva mig till vansinne. Måste bli som ett barn igen … måste acceptera detta. På något sätt.

Han sprang. Ropade Bills namn. Suddigt medveten om att Eddie sprang bredvid honom, med den brutna armen löst dinglande och badrocksskärpet Bill hade surrat brottet med nu släpande på golvet. Eddie hade dragit inhalatorn. Han såg ut som en tokig, undernärd revolverman med en minst sagt underlig pistol.

Ben hörde Bill ropa högt: ”D-d-du m-m-m-mördade min bror, din f-f-förbannade hondjävul!”

Och sedan tornade Det upp sig över Bill, begravde Bill i sin skugga. Dets ben kavade i luften. Ben hörde Dets ivriga kvidande, blickade in i Dets tidlösa, ondskefulla röda ögon … och såg ett ögonblick formen bakom formen: såg ljus, såg en oändlig krälande hårig varelse som var uppbyggd av bara ljus och ingenting annat, apelsinfärgat ljus, dött ljus som hånade själva livet.

Ritualen inleddes för andra gången.