Kapitel 22
Chüdritualen

1

I Dets håla, år 1958

Det var Bill som höll dem uppe när den stora svarta spindeln kom störtande nerför sitt nät, så snabbt att den åstadkom en stinkande fartvind som rufsade till deras hår. Stan skrek som ett spädbarn, hans bruna ögon tycktes vilja tränga ut ur hålorna och fingrarna plöjde fåror i kinderna. Ben backade sakta bakåt, ända tills hans fylliga bakdel slog emot väggen till vänster om dörren. Han kände hur en kall eld brann rakt genom hans byxor och drog sig undan igen, men som i drömmen. Sådant här kunde ju bara inte hända, så detta var världens värsta mardröm bara och ingenting annat. Han upptäckte att han inte kunde lyfta händerna. Det kändes som om någon hade bundit fast stora tyngder vid dem.

Richies blickar drogs till det stora spindelnätet. Här och där hängde, delvis insvepta i silkestrådar, som rörde sig som om de vore levande, ett antal halvruttna, halvätna kroppar. Han tyckte sig känna igen Eddie Corcoran högt uppe vid taket, men båda Eddies ben och en av armarna var borta.

Beverly och Mike stod där och höll om varandra som Hans och Greta i skogen, och såg som förlamade hur Spindeln nådde golvet och kravlade sig fram mot dem, medan Dets förvridna skugga skyndade fram på väggen bredvid Det.

Bill såg sig omkring, en lång och mager pojke i en gyttje- och skitfläckig t-shirt som en gång varit vit, jeans med uppslag, nersölade skor. Hans hår klibbade vid pannan och ögonen blixtrade. Han studerade sina kamrater, tycktes avfärda dem, och vände sig mot Spindeln på nytt. Och sedan började han otroligt nog gå tvärs över rummet mot Det, sprang inte, men gick med snabba steg, med armbågarna rätt ut, underarmssenorna spända och händerna knutna.

”D-d-du t-t-tog livet av min böh-böh-bror!” stammade han.

”Inte så, Bill!” skrek Beverly, drog sig ur Mikes omfamning och skyndade i väg efter Bill så att det röda håret fladdrade efter henne. ”Låt honom vara!” skrek hon till Spindeln. ”Våga dig inte att röra honom!”

Jävlars! Beverly! tänkte Ben, och i nästa ögonblick sprang han också, med magen svajande i sidled framför honom och energiskt pumpande ben. Han var allmänt medveten om att Eddie Kaspbrak sprang till vänster om honom, och att Eddie höll inhalatorn som en pistol i den användbara handen.

Och sedan tornade Det upp sig över Bill, som var obeväpnad och begravde honom i sin skugga. Dets ben kavade i luften. Ben grep efter Beverlys axel. Hans hand nådde den, men gled av igen. Hon vände sig mot honom, vilt blickande och med läpparna uppdragna så att hon visade tänderna.

”Hjälp honom!” skrek hon.

”Men hur?” skrek Ben tillbaka. Han girade över mot Spindeln, hörde dess lystna kvidande, blickade in i Dets tidlösa, onda ögon och såg något bortom den form han hade framför sig, något mycket värre än en spindel. Något som var bara vansinnigt ljus och ingenting annat. Modet svek honom … Men det var ju Bev som bett honom, Bev, och han älskade Bev.

”Nu låter du Bill vara, för helvete!” skrek han.

Ett ögonblick senare dunkade en hand honom i ryggen så hårt att han nästan föll framstupa. Det var Richie som gjorde det, och trots att tårarna rann nerför hans kinder skrattade han ändå som en galning. Det verkade som om hans mungipor nådde ända till örsnibbarna och saliv läckte ut mellan tänderna på honom. ”Nu tar vi henne, Hösäcken!” skrek Richie. ”Chüd! Chüd!”

Henne? tänkte Ben oförstående. Sa han Henne?

Högt sa han: ”Okej, men vad är det för något? Vad är Chüd för något?”

”Så förbanne mig om jag det vet!” hojtade Richie, och satte sedan full fart mot Bill och skuggan av Det.

Det hade på något sätt intagit en hukande ställning på bakbenen. Frambenen viftade i luften alldeles ovanför Bills huvud. Och när Stan Uris närmade sig också han, driven till det trots att det stred mot varenda instinkt i hans kropp och själ, såg han att Bill stirrade upp mot Det, med blicken ur de blå ögonen stint riktad mot blicken ur Dets omänskliga apelsinfärgade ögon, ögon som sände ut det där vidriga likljuset. Då hejdade han sig, eftersom han förstod att Chüdritualen – vad den nu kunde vara – hade börjat nu.

2

Bill i tomrummet, första resan

– Vem är du och varför kommer du till mig?

Jag är Bill Denbrough. Du vet vem jag är och varför jag har kommit hit. Du dödade min bror och nu har jag kommit för att döda dig. För du gav dig på fel unge, din satans hondjävul!

– Jag är evig. Jag är Den som äter världar.

Verkligen? Så det säger du? Ja, i så fall har du käkat din sista värld nu, syster.

– Du har ingen makt, ingen kraft; kraften finns här; känn kraften, snorunge, och berätta sedan på nytt om hur du kom hit för att döda Den Eviga. Tror du att du ser mig? Vet då att du bara ser det ditt medvetande tillåter. Skulle du vilja se mig? Kom då! Kom, lille man! Kom!

Kastad …

(han)

Nej, inte kastad, avfyrad, avfyrad som en levande kula, som den mänskliga kanonkulan i Cirkus Shrine som kom till Derry i maj varje år. Han lyftes upp och hävdes hivades tvärs över Spindelns sal. Det händer bara i min hjärna! ropade han till sig själv. Min kropp står fortfarande kvar där, öga mot öga med Det, och du måste vara modig, det är bara en illusion, var modig, var sann, stå fast, stå …

(kör)

Framrytande, dundrande in i en svart och våtdrypande tunnel klädd med sönderfallande, smuliga plattor som var femtio år gamla, hundra, tusen, en miljon-miljard, vem kunde säga vad, dödstyst framsusande förbi tunnelkorsningar, några upplysta av det där slingrande gulgröna ljuset, andra av glödande ballonger fulla av ett spöklikt vitt dödskalleljus, andra svarta som döden – han kastades med en fart av femtonhundra kilometer i timmen förbi högar av skelettrester, mänskliga rester och rester av andra varelser, ­susade fram som en raketdriven pil i en vindtunnel, och nu vinklades färden uppåt, men inte uppåt mot ljuset utan mot mörkret, ett titaniskt mörker

(sina nävar)

och exploderande utåt i det yttersta mörkret, och mörkret var allt mörker, det svarta var allt, mörkret var kosmos och universum, och det svartas golv var hårt, hårt, det var som polerad ebonit och han gled i väg på bröstet och magen och låren som en shuffleboardbricka. Han hade hamnat på evighetens balsalsgolv, och evigheten var svart.

(mot stolparna)

– Sluta med det där, varför säger du så? det hjälper dig ändå inte, din dumbom.

Och hävdar envist att han spökena ser!

– Sluta med det där!

Han kör sina nävar mot stolparna och hävdar envist att han spökena ser!

– Sluta med det där! Sluta! Jag kräver, jag befaller, att du slutar med det där!

Du gillar visst inte den ramsan?

Och han tänker: Om jag bara kunde uttala det högt, uttala det utan att stamma – skulle jag kunna göra slut på denna illusion …

– Detta är ingen illusion, din dumma lilla stackare – detta är evigheten. Min evighet, och du är utkastad i den, förlorad för alltid, vilse och utan en chans att finna vägen tillbaka; du är evig nu, och dömd att irra i mörkret … sedan du mött mig ansikte mot ansikte, alltså.

Men det fanns också något annat där. Bill anade detta andra, kände det, kände rent av på något underligt sätt lukten av det – någon väldig närvaro framför honom i mörkret. En skepnad av något slag. Han kände ingen rädsla, bara en överväldigande vördnad; här fanns en kraft som fick Dets kraft att verka liten och förkrympt, och allt Bill hann göra var att mer eller mind­re osammanhängande be: ”Gode, gode, vem du än må vara, så tänk på att jag är mycket liten …”

Han störtade fram mot skepnaden och upptäckte att den var en stor sköldpadda, med ryggskölden lysande i många flammande färger. Dess gamla kräldjurshuvud tittade långsamt fram under skalet, och Bill tyckte sig uppfatta en vag och föraktfull förvåning hos den varelse som kastat ut honom i detta. Sköldpaddans blick var mild. Bill fick en känsla av att den måste vara det äldsta av allt som man över huvud taget kunde tänka sig, mycket, mycket äldre än Det, detta som påstod att det var evigt.

Vad är du?

– Jag är Sköldpaddan, pojken min. Det var jag som skapade universum, men försök att inte klandra mig – jag hade ont i magen den gången.

Hjälp mig! Rädda mig är du snäll!

– Jag tar aldrig ställning i sådana här saker.

Min bror …

– Har sin egen plats i makroversum; energin är evig och oförstörbar, den saken måste ju också ett barn som du kunna förstå.

Han flög förbi Sköldpaddan nu, och trots den fantastiska fart han höll i sitt framkanande var det som om Sköldpaddans plåtklädda sida bara fortsatte till höger om honom. Han tänkte lite vagt på det där med att sitta på ett tåg och passera ett som färdades åt motsatta hållet, ett tåg så långt att det till slut verkar som om det stod stilla eller till och med färdades baklänges. Han kunde fortfarande höra Det gnälla och skrika och surra. Dets röst var gäll och ilsken, mänsklig och fylld av ett vansinnigt hat. Men när Sköldpaddan talade plånades Dets röst ut fullständigt. Sköldpaddan talade inne i Bills huvud, och Bill förstod på något sätt att det fanns ännu en Annan, och att denne Slutlige Andre levde i ett tomrum bortom detta. Och kanske var det denne Slutlige Andre som skapat Sköldpaddan, som bara iakttog, och Det, som bara åt. Denne Slutlige Andre var en kraft bortom universum, kraften bakom all annan kraft, den som format allt som fanns.

Plötsligt trodde han sig förstå – Det hade för avsikt att stöta ut honom genom någon mur där universum upphörde, ut till någonting annat

(det som den gamla Sköldpaddan kallade makroversum)

där Det verkligen hade sin varelse; där Det existerade som en titanisk, glödande kärna, som kanske bara var det minsta lilla grandet i den Slutlige Andres sinne; han skulle få se Det naket, en skapelse av formlöst förstörande ljus, och där skulle han antingen bli barmhärtigt utplånad eller tvingas leva i evighet, galen och ändå medveten inne i Dets mordiska, ändlösa och formlösa hungriga varelse.

Hjälp mig, snälle! För de andras …

– Du måste hjälpa dig själv, pojken min.

Men hur? Säg mig åtminstone det. Hur? Hur? HUR?

Vid det här laget hade han nått Sköldpaddans tätt fjällklädda bakben; och han hade tillräckligt med tid för att kunna beskåda dess titaniska, urgamla kött, nog med tid för att häpna inför dess tjocka tånaglar – de hade en underlig blågul färg, och han såg galaxer simma i dem allesammans.

Du är ju god, det känner och tror jag, och därför ber jag dig än en gång … skulle du inte vilja hjälpa mig trots allt?

– Du vet redan. Allt du har är Chüd och dina vänner.

Hjälp mig, åh, hjälp …

– Pojken min, du måste köra dina nävar mot stolparna och envist hävda att du spökena ser … det är allt jag kan säga dig. Har man väl hamnat i en kosmologisk smet som denna gör man bäst i att kasta bort instruktionsboken.

Han märkte att Sköldpaddans röst började tona bort. Han hade hunnit förbi den nu, susande mot ett mörker som var mörkare än mörkt. Sköldpaddans röst höll på att överröstas, övermannas av den ondskefullt tjattrande rösten från det Ting som vräkt ut honom och tvingat in honom i detta svarta tomrum – Spindelns stämma. Dets röst.

– Hur trivs du här ute, lille vän? Gillar du miljön? Älskar du den? Ger du den nittioåtta poäng för att den har en sådan fin rytm som går så bra att dansa efter? Kan du fånga upp den med tonsillerna och lyfta den åt höger och åt väns­ter? Var det trevligt att få träffa min vän Sköldpaddan? Jag hade trott att den där senile gamla idioten hade dött för länge sedan, och med tanke på den lilla hjälp han kunde ge dig kunde han ju lika så gott ha varit död. Trodde du verkligen att han kunde hjälpa dig?

Nej nej nej nej han kör sina nej han köh-köh-köh-köhör nej …

– Sluta prata smörja! Tiden görs oss kort, så låt oss samtala medan vi fortfarande kan det. Berätta för mig om dig själv, Lille Vännen Min … berätta, tycker du om allt det kalla mörkret här ute? Njuter du verkligen av din stora bildningsresa genom det ingenting som ligger Utanför? Vänta bara tills du har brutit igenom, Lille Vän, vänta tills du har brutit igenom dit där jag finns! Vänta på det. Vänta på dödsljusen! Du ser dem och blir galen … men du kommer att leva … och leva … och leva inne i dem … inne i Mig …

Det skriade fram sitt vämjeliga skratt, och Bill märkte att Dets röst började både blekna bort och förstärkas samtidigt, som om han en gång avlägsnade sig från Dets sändningsräckvidd … och störtade rätt in i den. Och var inte det just vad som hände? Sannolikt, tänkte han. För när rösterna var perfekt synkroniserade med varandra var den han nu störtade fram mot helt främmande och gav ifrån sig stavelser som ingen mänsklig tunga eller strupe skulle kunna återge. Det måste vara dödsljusens röst, tänkte han.

– Tiden görs oss kort; så låt oss samtala medan vi fortfarande kan det.

Dets mänskliga röst gled bort på samma sätt som sändningarna från Bangors radiostationer sjönk undan när man satt i en bil och körde ­söderut. Snart skulle han inte ha någon begriplig kontakt med Det längre … och någonstans i medvetandet förstod han att allt Dets skratt och främmande munterhet till trots, så var detta precis vad Det önskade. Inte bara att skicka ut honom till vad Det nu var i verkligheten, utan att klippa av den psykiska kontakten mellan dem. Om den upphörde skulle han därmed vara helt oskadliggjord. Att hamna bortom all kommunikation var detsamma som att hamna bortom all frälsning; den saken hade han förstått när han ställdes inför sina föräldrars uppträdande gentemot honom efter Georges död. Det var det enda han lärt av den frysboxkyla de utsatte honom för.

Fjärmas från Det … och närma sig Det. Men fjärmandet var på något sätt viktigare. Om Det gillade att äta små barn här ute, eller suga i sig dem, eller vad Det nu gjorde med dem, varför hade Det då inte skickat dem hit ut allesammans? Varför bara han?

Därför att Det måste befria sitt spindeljag från honom, det var hela saken. På något sätt var Spindel-Detet och det Det som Det kallade dödsljusen nära förbundna med varandra. Det som levde här ute i den svarta natten var kanske osårbart när Det fanns bara här och ingen annanstans … men nu fanns Det också på jorden, under Derry, i en påtaglig fysisk form. Hur motbjudande Det än månde vara, så var Det dock fysiskt närvarande i Derry … och det som uppträder i kroppslig form kan alltid dödas.

Bill halkade vidare genom mörkret, och hans fart ökade fortfarande hela tiden. Varför känns det som om så mycket av Dets tal är bara en bluff och ingenting annat? Var kommer den känslan från? Hur kan det vara möjligt?

Kanske hade han svaret på den tredje frågan … men bara kanske.

Allt du har är Chüd, hade Sköldpaddan sagt. Och anta att det var det som pågick? Anta att de hade bitit djupt i varandras tungor, inte rent fysiskt, utan mentalt, psykiskt? Och om Det kunde kasta Bill tillräckligt långt ut i tomrummet, tillräckligt långt ut mot Dets eviga, kroppslösa jag – skulle ritualen därmed vara över? Skulle Det då ha gjort sig av med honom, dödat honom och segrat över hela linjen, allt på en och samma gång?

– Du sköter dig bra, pojken min, men nu är det snart för sent.

Det är rädd! Rädd för mig! Rädd för oss allesammans!

Han gled och gled och längre fram fanns en mur, och han anade den, anade den i mörkret, muren vid universums rand, och bortom muren den andra skepnaden, dödsljusen …

– Tala inte till mig, pojken min, och tala inte för dig själv – då sliter Det bort dig. Bit hårt om detta är dig viktigt, om du vågar, om du är modig nog, om du står ut … bit hårt, pojken min!

Bill bet till – inte med tänderna, utan med sin tankes tänder.

Han lät rösten djupna ett helt tonläge, så att den inte längre var hans egen (i stället blev den faderns röst, trots att Bill skulle gå i graven utan att veta om den saken; vissa hemligheter blir aldrig kända, och det är förmodligen bättre så), drog djupt efter andan och ropade: HAN KÖR SINA NÄVAR MOT STOLPARNA OCH HÄVDAR ENVIST ATT HAN SPÖKENA SER, OCH SLÄPP MIG NU!

Han kände Dets skrik i sitt medvetande, ett skrik av frustrerat och grinigt raseri … och samtidigt också ett skrik av rädsla och smärta. Det var inte van vid att inte få som Det ville; något som detta hade aldrig tidigare drabbat Det, och fram till de allra senaste ögonblicken av dess existens hade Det aldrig ens misstänkt att något sådant alls kunde vara möjligt.

Bill kände hur Det vred sig mot honom, hur Det inte längre drog utan knuffade – försökte få bort honom.

HAN KÖR SINA NÄVAR MOT STOLPARNA, SA JAG!

– SLUTA!

FÖR MIG TILLBAKA! DU MÅSTE! JAG BEFALLER DET! JAG KRÄVER DET!

Det skrek på nytt. Dets smärta var intensivare nu – kanske delvis därför att samtidigt som Det tillbringat sin långa, långa livstid med att tillfoga smärta, att ta sin näring på detta sätt, hade Det aldrig upplevt smärtan som en del av Det själv.

Fortfarande försökte Det knuffa bort honom, insisterade blint och envist på att segra, så som Det alltid hade segrat förr. Det tryckte på … men Bill kände att farten utåt hade sjunkit, och såg en grotesk bild för sin inre syn – Dets tunga, täckt med det där levande spottet, utdragen om ett tjockt gummiband, med sprickor och blodviten. Han såg sig själv hänga fast vid tungspetsen i tänderna och bita djupare lite i taget, med ansiktet badande i det ryckande blodvar som var Dets blod, drunknande i Dets döda stank, men fortfarande höll han fast för glatta livet, höll fast till varje pris, medan Det kämpade i blind smärta och upptornande raseri för att hindra sin tunga att fara längre in.

(Chüd, detta Chüd, stå fast, var modig, var sann, stå fast för din bror och dina vänner; tro, tro på allt det du någonsin trott på, tro på att om du säger till polisen att du inte hittar hem så ser han till att du kommer hem trygg och oskadd, tro på att det finns en tandfe som bor i ett stort slott av emalj, och på jultomten under Nordpolen, där han och hans medhjälpare tillverkar leksaker åt snälla barn, och tro att visst kan Captain Midnight finnas, javisst skulle han kunna finnas fast Calvins och Cissy Clarks storebror Carlton säger att allt det där bara är läsning för småungar, tro att dina föräldrar kommer att älska dig igen, att mod är möjligt och att orden ska komma lätt och säkert varenda gång; aldrig mer Förlorarna, aldrig mer sitta gömda i ett hål i marken och kalla det ett klubbhus, aldrig mer gråta i Georges rum för att du inte kunde rädda honom och inte visste vad som hände, tro på dig själv, tro på hettan i denna längtan)

Plötsligt började han skratta i mörkret, inte hysteriskt utan i stor och häpen glädje.

”SKIT SAMMA, JAG TROR JU PÅ ALLA DE DÄR SAKERNA!” ropade han, och det var sant; fast han bara var elva år hade han redan upptäckt att saker och ting faktiskt ordnar sig rent löjligt ofta. Ljus flammade upp omkring honom. Han förde armarna utåt och upp över huvudet. Han vände sitt ansikte uppåt och kände plötsligt en väldig kraft störta fram i hans inre.

Han hörde Det skrika på nytt … och plötsligt drogs han tillbaka samma väg som han kommit, och höll fortfarande fast vid den där tankebilden av hur hans tänder bitit sig långt in i Dets tungas sällsamma kött, hårt hopbitna, med käkarna sammanlåsta med en kraft som döden själv. Han flög genom mörkret, med benen fritt vajande, och topparna på gymnastikskornas gyttjiga skosnören fladdrade som vimplar, medan vinden i detta tomma rum susade i hans öron.

Han sveptes förbi Sköldpaddan och såg att den hade dragit in huvudet; dess röst lät ihålig och förvrängd, som om till och med skalet den levde i vore en flera evigheter djup brunn.

– Inte så illa, pojken min, men jag skulle göra slut på Det nu, låt inte Det komma undan; energin har ju en inrotad vana att skingras åt alla håll, som du vet; det du kan göra när du är elva år kan ofta aldrig upprepas senare …

Sköldpaddans röst tonade bort, bleknade bort, bort. Allt som fanns var det framrusande mörkret … och sedan mynningen av en cyklopisk tunnel … stank av tidsåldrar och förfall … spindelnät som strök mot hans ansikte som härvor av ruttnande silke i ett spökhus … multnande plattor susade förbi … korsningar, mörka allesammans nu, alla månballongerna borta, och Det som skrek, skrek:

– Släpp mig släpp mig jag lovar att aldrig komma tillbaka mer släpp mig FRI DET GÖR SÅ ONT DET GÖR SÅ ONT SÅ OOOOOOONT

”Kör sina nävar!” skrek Bill som i ett slags feberfantasi. Han såg ljus framför sig, men det höll på att falna, flämtade som stora levande ljus som till slut nästan brunnit ut … och för ett ögonblick såg han sig själv och de andra stå där i rad och hålla varandra i händerna, med Eddie på hans ena sida och Richie på den andra. Han såg sin egen kropp, slappt hängande, med huvudet tillbakalutat utan styrsel, såg sig stirra upp mot Spindeln, som for runt och virvlade kring som en dervisch. Dets grova taggiga ben bultade mot golvet och det droppade gift från gadden.

Det skrek vilt i smärta och dödsångest.

Det var åtminstone vad Bill trodde.

Och sedan for han in i sin kropp igen med hela kraften hos en hårt driven boll som möter en baseballhandske, och sammanstötningen var så våldsam att den slet loss hans händer från Richies och Eddies, kastade ner honom på knä och fick honom att kana i väg över golvet ända fram till spindelnätets rand. Utan att tänka sig för sträckte han ut handen efter en av trådarna och förlorade omedelbart all känsel i handen, som om han fått en hel spruta novocain injicerad i den. Tråden var tjock som en staglina till en telefonstolpe.

”Rör inte vid den där, Bill!” skrek Ben, och Bill ryckte snabbt åt sig handen, men hade redan fått ett hudlöst ställe i handflatan alldeles nedanför fingrarna. Det fylldes med blod medan han stapplade upp på fötter, med blicken riktad mot Spindeln.

Det kravlade sig undan från dem, sökte sig in i det falnande ljuset i det växande mörkret längre bak i salen. Det lämnade pölar av svart blod efter sig där Det gick fram; på något sätt hade konfrontationen mellan dem tydligen slitit sönder Dets innandöme på ett dussin olika ställen, kanske hundra.

”Nätet, Bill!” skrek Mike. ”Akta dig!”

Han backade och sträckte på halsen, när trådar ur Dets väv kom nersvävande och landade på plattgolvet på båda sidor om honom, som välmatade vita ormar. De började genast förlora formen och flöda in i sprickorna mellan stenarna. Nätet höll på att falla sönder, lossnade från sina många förtöjningar. En av kropparna som hängde inspunnen i det som en fluga störtade ner och slog i golvet med ett vidrigt smaskande ljud som från en rutten kalebass.

”Spindeln!” ropade Bill. ”Vart har Det tagit vägen?”

Han kunde fortfarande höra Det inne i sitt huvud, hörde Det kvida och skrika ut sin plåga och tyckte sig förstå att Det hade flytt in i samma tunnel som Det kastat in honom själv i tidigare … men hade Det sökt sig in i den för att fly tillbaka till den plats dit Det hade tänkt sända Bill … eller för att hålla sig gömd där tills de hade gett sig i väg? För att dö? Eller för att fly?

”Herregud, ljusen!” ropade Richie. ”Ljusen håller ju på att slockna! Vad var det som hände, Bill? Vart tog du vägen? Vi trodde att du var död!”

I någon förvirrad del av sin hjärna visste Bill att det där inte var sant: om de verkligen hade trott att han var död skulle de ha flytt och skingrats åt alla håll, och Det skulle utan svårighet ha kunnat plocka dem en efter en. Kanske skulle det vara riktigare att säga att de tänkt sig honom död, men trott att han levde.

Vi måste kolla hur det ligger till! Om Det är döende eller håller på att återvända dit Det kommer från, där resten av Det finns, så är allt gott och väl. Men tänk om Det bara är skadat? Om Det kan friskna till igen? Om …

Stans skrik skar genom hans tankar som en glasskärva. Bill såg i det bleknande ljuset hur en av trådarna i nätet lagt sig över Stans ena axel.

Men innan Bill hann fram till honom hade Mike kastat sig mot den småvuxne Stan i en glidtackling. Han knuffade undan Stan och tråden från nätet smällde tillbaka och tog med sig en bit av Stans polotröja.

”Tillbaka!” ropade Ben till de andra. ”Dra er undan från eländet, det kommer visst ner alltsammans nu!” Han tog Beverlys hand och drog henne med sig mot den barndimensionerade dörren, medan Stan tog sig upp på fötter, såg sig lite förvirrat omkring och sedan grabbade tag i Eddie. Sedan började de två gå fram mot Ben och Beverly och hjälpte varandra att ta sig fram. De såg ut som vålnader i det bleknande ljuset.

Där uppe slokade spindelnätet alltmer, föll in i sig självt och förlorade sin skrämmande symmetri. Döda kroppar snurrade lättjefullt i luften som mardrömslika sänklod. Tvärtrådar föll som ruttnande pinnar ur något underligt stegkomplex. Flera trådar träffade golvets stenplattor, väsande som katter, förlorade sin form och började löpa undan.

Mike Hanlon slingrade sig fram mellan dem så som han åratal senare skulle slingra sig fram mellan motståndarna i närmare ett dussin high school-fotbollslag, med sänkt huvud och snabba kast åt olika håll. Richie anslöt till honom. Otroligt nog skrattade Richie mitt i allt detta, även om hans hår stod rätt upp på huvudet som piggsvinstaggar. Ljuset fortsatte att försvagas, den fosforescens som ringlat på väggarna var döende nu.

”Bill!” ropade Mike. ”Kvicka på! Kom ut därifrån. Nu!”

”Men om Det inte är död, då?” ropade Bill tillbaka. ”Vi måste följa efter Det, Mike. Vi måste vara säkra!”

En väldig härva spindelväv föll utåt som en fallskärm och föll sedan ner med ett vidrigt, slitande ljud, som när ett stycke hud rivs i två delar. Mike tog Bills arm och drog honom snubblande ur vägen för härvan.

”Det är död!” ropade Eddie och anslöt sig till dem. Hans ögon var feberlysande lampor, hans andning en frostig vintervissling i hans strupe. Nerfallna trådar hade fräst fram intrikata spår i hans gipsförband. ”Jag hörde Det, Det var döende, man låter inte så om man är på väg uppåt. Jag är spiksäker på att Det var döende.”

Richies händer trevade i mörkret, fann Bill och kramade om honom. Sedan började han extatiskt dunka Bill på ryggen. ”Jag hörde Det jag med”, sa han. ”Och Det var döende, Big Bill. Det var döende … och du stammar inte längre! Inte ett dugg! Hur bar du dig åt? Hur i helvete …”

Det snurrade vilt i Bills hjärna. Utmattningen drog i honom med tjocka, klumpiga händer … men samtidigt hörde han inom sig Sköldpaddans släpande, nästan trötta röst: Jag skulle göra slut på Det nu; låt inte Det komma undan … det du kan göra när du är elva år kan ofta aldrig upprepas senare …

”Men vi måste vara helt säkra …”

Skuggorna tog varandras händer och nu var mörkret nästan hundraprocentigt. Men innan ljuset försvann helt tyckte han sig se samma helvetiska tvivel i Beverlys ansikte … och i Stans blick. Och när det sista ljuset gav upp kunde de fortfarande höra det dunkla viskning-skälvning-duns-ljudet från Dets outsägliga nät när det föll sönder.

3

Bill i tomrummet, andra resan

– Så här har vi dig igen, Lille Vän! Men vad har hänt med ditt hår? Du är ju skallig som en biljardboll! Synd! Vilka sorgliga, korta liv ni människor lever! Och varje liv en kort pamflett skriven av en idiot! Ja, ja, och allt det där.

Jag är fortfarande Bill Denbrough. Du dödade min bror och du dödade Stan the Man och du försökte döda Mike. Och en sak ska du veta – den här gången tänker jag inte sluta förrän jobbet är slutfört.

– Sköldpaddan var dum, alltför dum för att kunna ljuga, så han talade sanning, Lille Vän … tiden och tillfället kommer bara en gång. Du gjorde mig illa … du tog mig med överraskning. Det ska aldrig ske igen. Det var jag som kallade dig tillbaka hit. Jag.

Visst kallade du oss, men du var inte den ende.

– Din vän Sköldpaddan … han dog för några år sedan. Den gamle idioten spydde inne i skölden och satte en galax eller ett par i halsen och kvävdes. Mycket tråkigt. Det tycker väl du också? Men samtidigt tämligen bisarrt, skulle förtjäna ett omnämnande i Ripleys Otroligt men sant, där har du min åsikt. Hände just vid den tiden du hade den där skrivkrampen, du måste ha känt av hans död, Lille Vän.

Jag tror inte på det heller.

– Åh, du kommer att tro massor … du förstår, Lille Vän, jag tänker visa dig allt, inklusive dödsljusen.

Han kände hur Dets röst steg mer och mer, surrande och slamrande – nu anade han äntligen hela vidden av Dets raseri, och han fylldes av rädsla. Han sökte nå tungan i Dets sinne, koncentrerade sig, försökte desperat återvinna den där barnatron i hela dess vidd och var samtidigt medveten om att det fanns en dödsens sanning i vad Det hade sagt – förra gången hade Det varit oförberett, hade tagits med överraskning. Medan Det nu … ja, även om Det inte varit den enda som kallat dem hit, så hade Det förvisso väntat.

Men dock …

Han kände sitt eget raseri, rent och sjungande, när han spände blicken i Dets ögon. Han kände Dets gamla ärr, kände att Det verkligen hade skadats svårt förra gången, och att Det fortfarande var skadat.

Och när Det kastade honom, när han kände hur hans medvetande dunkades ut ur kroppen, koncentrerade han hela sin varelse på att bita fast i Dets tunga … och missade den.

4

Richie

De andra fyra stod där som förlamade och bara såg. Det började som en exakt repris av det som hänt tidigare. Spindeln, som just tycktes vilja fånga Bill och sätta i sig honom, blev plötsligt stilla. Bill låste fast sin blick vid Dets rubinröda ögon. Det uppstod en känsla av kontakt … en kontakt strax bortom deras förmåga att ana sig till den. Men de kände kampen, sammandrabbningen mellan viljorna.

Och sedan kastade Richie en blick upp i det nya spindelnätet och upptäckte den första olikheten.

Det fanns kroppar där, en del halvätna och halvruttna, och det var detsamma som förr … men högre upp, i ett hörn, hängde en annan inspunnen kropp, och Richie var säker på att den fortfarande var färsk, kanske till och med levande. Beverly hade inte tittat upp – hennes blickar var som nitade vid Bill och Spindeln – men mitt i den skräck som plågade honom märkte Richie ändå likheten mellan Beverly och kvinnan i nätet. Hennes hår var långt och rött. Ögonen var öppna, men glasartade och orörliga. En liten rännil av saliv hade runnit från vänstra mungipan ner till hakan. Hon hade fästs vid en av nätets huvudkablar med en spindelvävsliknande sele som löpte kring hennes midja och under båda armarna, så att hon hängde där framåtlutad i ett slags båge, med slappt dinglande armar och ben. Hennes fötter var bara.

Richie upptäckte en annan kropp som låg hopknölad vid foten av hennes väv, en man som han aldrig sett tidigare … men hans medvetande inregistrerade en nästan undermedveten likhet med framlidne och osörjde Henry Bowers. Det hade runnit blod ur främlingens ögon, blod som koagulerat i ett skum kring munnen och hakan. Han …

Och sedan skrek Beverly plötsligt: ”Någonting är fel! Något har gått snett, så gör någonting, varför i herrans namn GÖR ingen någonting?”

Richies blick for tillbaka till Bill och Spindeln … och han kände/hörde ett monstruöst skratt. Bills ansikte höll på att tänjas ut på ett märkligt sätt. Hans hud hade blivit pergamentgul, skinande som en mycket gammal människas hud. Han rullade med ögonen uppåt så att bara vitorna syntes.

Bill, var är du?

Medan Richie såg på Bill bröt det plötsligt ut som ett lödder av blod ur Bills näsa. Hans mun rörde sig desperat, som om han försökte skrika … och nu närmade Spindeln sig honom på nytt. Det vände på sig och lyfte sin gadd.

Det tänker döda honom … i varje fall döda hans kropp … medan hans medvetande är någon annanstans. Det innebär att han spärras ute för alltid … Det håller på att segra. Var är du, Bill? För guds skull, var är du?

Och någonstans ifrån, otroligt avlägset, hörde han ett svagt skrik från Bill, och orden, nästan meningslösa ord, var kristallklara och fulla av vämjelig

(sköldpaddan är död åh Gud Sköldpaddan är faktiskt död)

förtvivlan.

Bev skrek till på nytt och satte händerna för öronen som om hon ville stänga ute den bleknande rösten. Spindeln höjde sin gadd och Richie störtade fram mot Det, med ett grin som nådde ända upp till öronen och ropade med sin bästa Irländske snut-röst: ”Se så, se så, min unga mö. Vad i helskotta tar du dig till? Stopp och belägg med di där dummerierna innan jag drar upp kjolen din och gir dig en omgång på bara rumpan!”

Spindeln upphörde att skratta, och Richie tyckte sig känna ett stigande yl av vrede och plåga inne i Dets huvud. Där fick jag in en stöt! tänkte han triumferande. Fick in en smäll, vad sägs om det, en rejäl smäll och gissa vad? JAG HAR DETS TUNGA! BILL MISSADE DEN VISST PÅ NÅGOT SÄTT, MEN MEDAN DET VAR DISTRAHERAT KUNDE JAG …

Och sedan skrek Det åt honom och Dets skrik var som en kupa med uppretade bin i hans skalle och Richie piskades ut ur sig själv och in i mörkret, suddigt medveten om att Det försökte skaka av sig honom. Och gjorde ett bra jobb på den punkten. Fasan sköljde fram genom honom och följdes av en känsla av det kosmiskt absurda i detta. Tankarna gick till Beverly och hennes Duncan-jojo och hur hon visade honom hur man fick trissan att spinna, gick ut med hunden, reste jorden runt. Och nu var han här, Richie den mänskliga jojon, och det var Dets tunga som var snöret. Här var han nu och detta hette inte gå ut med hunden, men det hette kanske gå ut med spindeln, och om inte det var kul, vad var då kul?

Richie skrattade. Så klart han visste att det inte var fint att skratta med munnen full, men han tillät sig tvivla på att det fanns någon här som läste Miss Manners Fint uppförande.

Tanken fick honom att skratta på nytt, och han bet hårdare i tungan.

Spindeln skrek och ruskade honom våldsamt, ylade fram sin vrede över att den tagits med överraskning ännu en gång – Det hade trott att bara författaren skulle utmana Det, och så hade den här mannen som skrattade som en tokig pojke kastat sig över Det när Det inte var på sin vakt.

Richie kände hur hans tänder halkade lite.

Vara god vänta en sekunda, señorita, vi fara ut hit tillsammans för annars jag inte kunna sälja inga lotter alls i la lotteria, och varendaste en vara en storstor vinnare, detta jag svära vid min mammas namn.

Han kände hur tänderna fick grepp igen, fastare den här gången. Och han upplevde ett slags svimdrivande smärta när Det körde in sina betar i hans tunga. Ändå var det ju rätt komiskt alltsammans. Till och med i mörkret, ivägvräkt efter Bill med bara detta outsägliga monsters tunga som enda förbindelse med hans egen värld, till och med när smärtan från dess giftiga huggtänder spred sig som en röd dimma genom hans medvetande var det ju direkt komiskt. Kolla, gott folk. Det trodde ni inte, att en diskjockey kunde flyga.

För nog flög han alltid.

Richie befann sig mitt i det svartaste mörker han någonsin upplevt, svartare än han någonsin ens kunnat föreställa sig att ett mörker skulle kunna vara, sveptes fram i en fart som kändes som ljusets hastighet och skakades som när en terrier skakar en råtta. Han kände att det fanns något längre fram, ett titaniskt lik av något slag. Sköldpaddan som han hört Bill sorgeklaga över med falnande röst? Måste vara den. Den var bara ett skal nu, ett värdelöst skal. Och sedan var han förbi, störtade vidare in i mörkret.

Ångar verkligen på nu, tänkte han och kände återigen den där rasande driften att skrocka.

Bill, kan du höra mig, Bill?

– Han är borta nu, han finns i dödsljusen. Släpp mig! SLÄPP MIG!

(Richie?)

Otroligt avlägset, otroligt långt ute i det svarta.

Bill! Bill! Här är jag! Behåll greppet, för guds skull, släpp inte taget.

– Han är död, ni är döda allesammans, fattar du inte det? Och SLÄPP mig nu!

Försök inte, flicka lilla, man är aldrig för gammal för rock’n’roll.

– SLÄPP MIG!

För mig till honom så gör jag det kanske.

Richie

– närmare, han var närmare nu, gudskelov …

Här kommer jag, Big Bill! Richie, räddaren i nöden. Kommer för att rädda ditt spruckna gamla arsle! Jag är ju skyldig dig en gentjänst sedan den där grejen på Neibolt Street, du minns?

– SLÄÄÄPPPP mig!

Det hade tydligen ordentligt ont nu, och Richie förstod hur kapitalt han tagit Det med överraskning – Det hade tydligen trott att det bara var Bill Det hade att tampas med. Inte illa pinkat. Richie struntade i den eventuella chansen att ta livet av Det på stubben; han var inte ens säker på att det över hvud taget var möjligt att döda Det. Men Bill var endast alltför dödlig, och Richie hade en känsla av att den tid Bill hade kvar var mycket, mycket kort. Bill kom tydligen allt närmare en stor och vidrig överraskning där ute, något som man helst inte borde tänka på ens.

Nej, Richie! Vänd om! Det du känner här uppe är alltings yttersta rand! Dödsljusen!

Det låta som det man sätta på när man körar sin likvagn i svarta natta, señor … och var är du att finnas, gullungen min? Le så jag kan se var är du någonstans!

Och plötsligt var Bill där, slirade fram

(till vänster? till höger? här fanns inga riktningar)

på en eller annan sida om honom. Och bortom honom såg/varseblev Richie något som snabbt kom allt närmare och definitivt kvävde hans skratt. Det var en barriär, ett slags sällsam, icke-geometrisk form som han inte kunde omfatta med intellektet. I stället översatte hans medvetande det så gott det kunde, så som det tidigare hade översatt Dets form till en spindel, och lät Richie tänka sig det som en kolossal grå mur av fossiliserade trästakar. De där stakarna for ständigt upp och ständigt ner, som stängerna i en bur. Och ut mellan dem lyste ett stort blint ljus. Det strålade och rörde sig, log och morrade. Ljuset var levande.

(dödsljus)

Mer än levande: det var fullt av krafter – magnetism, gravitation, kanske också någonting annat. Richie kände hur han lyftes och släpptes, virvlades runt och drogs hit och dit, som om han svepte fram genom en serie snabba forsar i en uppblåst innerslang. Han kände hur ljuset ivrigt rörde sig över hans ansikte … och ljuset tänkte.

Detta är det, detta är det, resten av Det.

– Släpp mig, du lovade att SLÄPPA MIG.

Javisst, gullungen min, men det händer att jag ljugar – min mamma hon ger mig klå för det, men pappa han har gett upp.

Han kände hur Bill tumlade och flaxade mot en av öppningarna i muren, kände hur onda fingrar av ljus trevade efter honom och sträckte sig i en sista förtvivlans ansträngning efter sin vän.

Bill! Din hand! Ge mig din hand! DIN HAND, FÖR HELVETE! DIN HAND!

Bills hand sköt fram och knöts och öppnade sig och den levande elden slingrade och kravlade över Audras vigselring i fornnordiska och moriska mönster – hjul, månskäror, stjärnor, hakkors, sammanlänkade cirklar som växte till rullande kedjor. Bills ansikte täcktes av samma ljus och såg ut som om det var tatuerat. Richie tänjde ut sig så långt han kunde nå och hörde hur Det skrek och jämrade sig.

(jag missade honom, gode Gud jag missade honom och nu far han rätt igenom)

Och sedan slöts Bills fingrar om Richies och Richie knöt sin hand. Bills ben for genom ett av hålen i den förstenade skogen och för ett vansinnigt ögonblick upplevde Richie hur han kunde se alla skelettbenen och venerna och artärerna och kapillärerna i dem, som om Bill hade rasat halvvägs in i innandömet på världens starkaste röntgenapparat. Richie kände hur musklerna i hans arm tänjdes ut som seg kola och kände hur kulleden i axeln knakade och stönade i protest mot det tryck den utsattes för.

Han uppbådade all sin kraft och ropade: ”För oss tillbaka! För oss tillbaka, annars dödar jag dig. Då … Röstar jag ihjäl dig!”

Spindeln skrek på nytt och Richie kände plötsligt ett väldigt, fräsande piskrapp som svepte genom hela hans kropp. Hans arm var som en vitglödande ton av smärta. Hans grepp om Bills hand började försvagas.

”Håll fast, Big Bill!”

”Nu har jag dig. Jag har dig nu, Richie!”

Ja, det är allt säkrast, tänkte Richie bistert, för jag tror att man skulle kunna traska tio miljarder mil här ute utan att hitta en enda jävla offentlig toalett.

De visslade tillbaka, och det där galna ljuset falnade och blev en serie strålande nålsuddar som till slut försvann helt. De störtade fram genom mörkret som torpeder, Richie med tänderna hopbitna i Dets tunga och en värkande hand om Bills handled. De svepte förbi Sköldpaddan; där och borta i en enda blinkning. Richie kände hur de kom allt närmare det som skulle föreställa verklighetens värld (fast han misstänkte starkt att han aldrig skulle kunna tänka sig den som direkt ”verklig” igen; snarare skulle han väl se den som en skickligt målad duk i stället, uppbyggd på ett underlag av bärande kablar som korsade varandra … kablar som såg ut som spindeltrådar). Men vi klarar oss i alla fall, tänkte han. Vi är snart tillbaka. Vi …

Det var då det vilda buffandet och kastandet började igen – piskandet, smältandet, dängandet, sidokasten, när Det en sista gång försökte skaka dem av sig och lämna dem kvar i Utanför. Och Richie kände hur hans grepp försvagades. Han hörde Dets gutturala rytande av triumf och koncentrerade sig helt på att hålla fast … men kände hur hans grepp släppte alltmer. Han bet desperat ännu djupare, men det var som om Dets tunga förlorade all substans och konsistens, som om den blev till något slags tunn spindelväv.

”Hjälp!” skrek Richie. ”Mina tänder tappar greppet! Hjälp! Hjälp oss någon!”

5

Eddie

Eddie var halvt medveten om vad som hände, han kände det på något sätt, såg det på något sätt, men som genom en florsliknande tunn ridå. Någonstans kämpade Bill och Richie för att ta sig tillbaka. Deras kroppar fanns där, men resten av dem – de verkliga Bill och Richie – var långt borta.

Han hade sett Spindeln vända sig om för att spetsa Bill på sin gadd, och sedan hade Richie kommit springande och skrikit åt Det med den där löjliga Irländske snut-rösten som han så gärna körde med … Fast Richie måste tydligen ha förbättrat det där numret högst avsevärt genom åren – för den där Rösten verkade rent kusligt lik konstapel Nells röst från den tiden då de var barn.

Richies anlopp hade fått Spindeln att vända sig mot honom, och Eddie hade sett Dets obeskrivliga röda ögon svälla ut ur sina hålor. Då skrek Richie på nytt, nu med sin Pancho Vanilj-röst, och Eddie hade känt ur Spindeln skrek av smärta. Ben tjöt hest när en spricka slog upp i Dets hud, längs ett av dess ärr från förra gången. En stråle av blodvar, svart som råolja, sprutade ut. Richie hade börjat med en ny Röst … och då hade hans röst börjat krympa, som det där borttonandet i slutet en poplåt. Han hade huvudet bakåtlutat och hans blick var som fastlåst vid Dets ögon. Och Spindeln blev lugnare igen.

Tiden gick – hur lång tid visste Eddie inte. Richie och Spindeln stirrade på varandra, och Eddie upplevde förbindelsen mellan dem, kände en virvel av tal och känslor någonstans långt borta. Han kunde inte få fram något klart och exakt, men anade tonerna via färger och nyanser.

Bill låg hopsjunken på golvet, blödande ur näsan och öronen; det ryckte lätt i hans fingrar och det långa ansiktet var blekt och ögonen slutna.

Vid det här laget blödde Spindeln ur fyra eller fem sår, illa tilltygad än en gång, svårt skadad men fortfarande farligt livskraftig, och Eddie tänkte: Varför står vi här bara rätt upp och ner? Varför ger vi oss inte på Det medan Det är upptaget med Richie? Varför i herrans namn är det ingen som rör på sig?

Han anade en vild triumf – och den känslan var klarare, vassare nu. Närmare. De kommer tillbaka! ville han ropa, men hans mun var alltför torr, hans strupe alltför hopsnörd. De kommer tillbaka!

Och sedan började Richies huvud långsamt röra sig i sidled. Det var som om hans kropp gick i vågor innanför kläderna. Glasögonen hängde för ett ögonblick längst ut på nästippen … och föll sedan ner och splittrades mot stengolvet.

Spindeln rörde på sig och dess taggiga ben klapprade torrt mot golvet, Eddie hörde Det skria en fasansfull segerfanfar, och i nästa ögonblick hörde han tydligt Richies röst inne i skallen:

(Hjälp! Mina tänder tappar greppet! Hjälp! Hjälp oss någon!)

Då skyndade Eddie fram, slet upp inhalatorn ur fickan med den friska handen, med läpparna uppdragna i en grimas, och hans andetag visslade plågsamt genom en strupe som vid det laget kändes stor som ett nålsöga ungefär. Plötsligt och vansinnigt dansade moderns ansikte framför honom och hon grät och ropade: Gå inte för nära den där saken, Eddie! Gå inte i närheten av Det. Man kan få cancer av sådana saker!

”Håll käft, mamma!” skrek han med gäll och pipig röst – det enda i röstväg han hade kvar. Spindeln hörde ropet och vände sitt ansikte mot honom, och för ett ögonblick släppte Dets blick Richies.

”Smaka på det här!” tjöt Eddie med sin falnande röst. ”Jag bjuder så gärna!”

Han tog ett språng mot Det och avfyrade samtidigt inhalatorn, och för ett ögonblick kom hela hans gamla barnatro på den medicin han fått då tillbaka igen, hans barndoms medicin som löste alla problem, som fick honom att känna sig bättre när de större pojkarna mobbade honom eller när han blev kullsprungen i rusningen för att snabbt komma till portarna när skolan var slut för dagen eller när han var tvungen att sitta bredvid och titta på när de andra spelade baseball på Tracker Brothers ödetomt, ur spel därför att hans mamma inte ville låta honom idrotta. Det var en bra medicin, en stark ­medicin, och när han kastade sig rätt mot Spindelns ansikte och kände dess vidriga gula stank och hur han själv överväldigades av Dets målmedvetna raseri och beslutsamhet att utplåna dem allesammans, avfyrade han inhalatorn rätt i det ena av Dets rubinröda ögon.

Han kände/hörde Dets skrik – inget raseri nu, bara smärta, en fasansfullt skriande plåga. Han såg den lätta dimman av små droppar som lägrade sig på den där blodröda utbuktningen, såg dropparna vitna där de landade, såg dem sjunka in i ögonmassan precis som en skvätt karbolsyra skulle göra; och han såg Dets stora öga börja plana ut som en blodig äggula och rinna i väg i en spöklik ström av levrande blod och gift och maskvimlande var.

”Kom hem nu, Bill!” ropade han med sina sista röstresurser, och sedan drabbade han Det, kände hur Dets vidriga värme trängde in i honom; han kände en skrämmande våt värme och insåg att hans oskadade arm hade halkat in i Spindelns mun.

Han avfyrade inhalatorn än en gång, lät medicinen spruta ner genom Dets strupe denna gång, rätt ner genom Dets ruttna och illastinkande matstrupe, och plötsligt kände han en blixtrande smärta, ren som en tung knivs fall, när Det slog igen käkarna och slet loss hans arm uppe vid axeln.

Eddie föll till golvet, med blodet sprutande ur den trasiga armstumpen, suddigt medveten om att Bill just kom på fötter, om än lite darrigt, och att Richie vacklade och snubblade fram mot honom, som en berusad som haft en lång och hård natt.

”… Eds …”

Långt borta. Oväsentligt. Han kände hur allt rann ur honom tillsammans med hans livsblod … allt raseriet, all smärtan, all rädslan, all förvirringen och plågan. Han var väl förmodligen döende, antog han, men han kände sig ju så klar och strålande, som en fönsterruta som tvättats ren och nu släpper in allt det underbart skrämmande ljuset från någon oväntad gryning; ljuset, gode Gud, detta perfekt rationella ljus, som varje sekund lyser upp horisonten någonstans i världen.

”Eds, åh herregud, Bill, Ben, någon, han har förlorat armen, hans …”

Han såg upp mot Beverly och såg att hon grät, såg tårarna som rann nerför hennes smutsiga kinder när hon lade armen bakom honom. Han blev medveten om att hon tagit av sig blusen och försökte hejda blodflödet med den, och att hon skrek vilt på hjälp. Och sedan såg han på Richie och slickade de torra läpparna. Bleknande och tydligare igen. Blev allt klarare och klarare, tömdes på allt ont, alla orenheter rann ur honom så att han skulle kunna bli klar, så att ljuset kunde flöda igenom, och om han bara haft tid på sig skulle han ha kunnat predika om detta, han kunde ha hållit en predikan: Inte så farligt, skulle han ha inlett den. Det är inte alls så farligt. Men han hade någonting annat han måste säga först.

”Richie”, viskade han.

”Vad är det?” Richie var nere på händer och knän och stirrade desperat på honom.

”Kalla mig inte Eds”, sa han leende. Han höjde långsamt vänstra handen och rörde vid Richies kind. Richie grät. ”Vet du, jag … jag …” Eddie slöt ögonen och funderade på hur han skulle avsluta meningen och dog medan han funderade på den saken.

6

Derry, klockan 07.00–09.00

Klockan 07.00 hade vindhastigheten i Derry ökat till cirka sexton meter per sekund, med enstaka stötar på upp till tjugo. Harry Brooks, meteorolog vid National Weather Service med stationering på Bangors internationella flygplats, ringde in en larmrapport till NWS:s central i Augusta. Vindarna kom västerifrån, rapporterade han, och rörde sig i ett slags semicirkulärt mönster som han aldrig sett tidigare … men han fick en allt starkare känsla av att det måste röra sig om något slags underlig miniorkan, en som var nästan helt begränsad till staden Derry. Klockan 07.10 sände de stora radiostationerna i Bangor de första stormvarningarna. Transformatorexplosionen vid Tracker Brothers hade slagit ut all elkraft över hela Derry och på Kansas Street-sidan av The Barrens. Klockan 07.17 föll en gråluden gammal lönn på The Barrens Old Cape-sida med ett fruktansvärt sönderslitande brak och plattade till ett nattöppet ölcafé i hörnet av Merit Street och Cape Avenue. En av gästerna, en äldre man vid namn Raymond Fogarty, dödades när en ölkylare föll ner på honom. Mannen var samme Raymond Fogarty som i sin egenskap av församlingsherde vid First Methodist Church of Derry officierat vid George Denbroughs begravning i oktober 1957. Lönnen drog också ner tillräckligt med kraftledningar för att ordna strömavbrott både i Old Cape och det mer fashionabla Sherburn Woods-området längre bort. Klockan i baptistkyrkans torn hade inte slagit vare sig sex eller sju. Men klockan 07.20, tre minuter efter lönnens fall i Old Cape, och ungefär en timme och femton minuter efter att varenda toalett och hushållsavlopp plötsligt ändrat flödesriktning, slog klockan i tornet tretton slag. En minut senare slog en vitblå blixt ner i tornet. Prästens fru, Heather Libby, råkade titta ut genom prästgårdens köksfönster just då, och kunde efteråt berätta att tornet ”exploderade som om någon hade stoppat det fullt med dynamit”. Vitlimmade bräder, sönderbrutna bjälkar och schweiziska urdelar regnade ner på gatan. De söndertrasade resterna av tornet brann en kort stund men släcktes sedan av regnet, som vid det här laget utvecklats till ett tropiskt skyfall. Vattnet skummade och forsade i nerförsbackarna mot stadens affärskvarter i centrum. Kanalens framfart under Main Street markerades av en kontinuerlig, dånande åska, som fick människorna att utbyta nervösa blickar. Klockan 07.25, när ljudet av kyrktornets väldiga fall fortfarande skakade hela Derry, såg fastighetsskötaren som varje morgon utom på söndagsmorgnarna kom till Wally’s Spa för att tvätta golvet en syn som fick honom att skrikande störta ut på gatan. Mannen i fråga, som varit alkoholist ända sedan sin första termin vid University of Maine för ack hela elva år sedan, hade en erbarmligt låg lön, eftersom det var underförstått att hans verkliga lön var hans ovillkorliga rätt att göra slut på allt som fanns kvar i ölkaggarna under bardisken från föregående kväll. Richie Tozier skulle kanske kunnat minnas honom från förr, kanske inte; mannen var Vincent Caruso Taliendo, mer känd bland sina jämnåriga i femman som ”Boogers” Taliendo. Medan han gick över golvet där inne med mopp och hink, och hela tiden arbetade sig allt närmare bardisken, såg han plötsligt alla sju öltunnorna – tre med Bud, två med Narragansett, en med Schlitz (mer känd bland Wallys skumögda gynnare som Slits) och en med Miller Lite – nicka framåt, som om de styrts av sju osynliga händer. Ölet rann ur dem i strömmar av gyllenvitt skum. Vince satte fart mot baren, inte för att han trodde på spöken och fantomer, utan för att det innebar att hans morgonutdelning hotade att hamna i avloppet. Och sedan tvärstannade han och hans ögon vidgades alltmer och ett ylande, skräckladdat tjut steg i den tomma ölluktande grotta som var Wally’s Spa. För plötsligt hade ölet ersatts av strömmar av arteriellt blod. Det virvlade i kromavloppen, rann över och rann nerför bardiskens sidor i små rännilar. Och snart började hår och små köttstycken spruta ut ur ölkranarna. Boogers Taliendo stod som förlamad och bara såg, orkade inte ens uppbåda tillräckligt med kraft för att skrika på nytt. Och sedan kom ett dovt, tonlöst ljud när en av ölkaggarna under disken exploderade. Samtidigt for alla skåpdörrarna under bardisken upp på vid gavel. En grönaktig rök vällde ut ur dem, en rök av det slaget en trollkarl kan framkalla på scenen som rökridå. Vid det laget hade Boogers sett nog. Vilt skrikande for han ut på gatan, som nu förvandlats till en grund flod. Han drattade på ändan, kom upp igen och kastade en förskräckt blick över axeln. Ett av ölstugans fönster sprängdes med en högljudd skjutbanesmäll och glassplitter av alla de slag susade kring huvudet på honom. Ett ögonblick senare exploderade det andra fönstret. Också nu undkom han, mirakulöst nog … men nu bestämde han sig plötsligt för att det var hög tid att han hälsade på sin syster i Eastport. Han gav sig i väg genast, och historien om hans färd till Derrys stadsgräns och vidare bortom den skulle vara väl värd att berättas … men här må det räcka med ett konstaterande att han faktiskt lyckades ta sig ut ur staden till slut. Andra var inte lika lyckosamma. Aloysius Nell, som fyllt sjuttiosju alldeles nyligen, satt tillsammans med sin fru i finrummet i deras villa vid Strapham Street och såg på hur stormen härjade Derry. Klockan 07.32 drabbades han av en infarkt. Hans fru berättade en vecka senare för sin bror att Aloysius hade tappat kaffekoppen på mattan, rätat på sig där han satt, med vidöppet stirrande ögon, och skrikit: ”Se så, se så, min unga mö. Vad i helskotta tar du dig till? Stopp och belägg med di där dummerierna innan jag drar upp kjolen din och gir dig en omgång på bara rumpan.” Sedan föll han ner från stolen och hamnade på kaffekoppen, som gick sönder. Maureen Nell, som visste hur dåligt hans hjärta varit de sista tre åren, förstod genast att detta var slutet, så hon lossade på hans krage och skyndade till telefonen för att ringa fader McDowell. Men telefonen fungerade inte. Allt den kunde åstadkomma var ett konstigt ljud som lät som en polissiren. Så trots att hon visste att hon sannolikt skulle få stå till svars inför Sankte Per så småningom för detta, hade hon ändå försökt ge honom sista smörjelsen själv. Och hon anförtrodde sin bror att hon var tämligen säker på att Gud nog skulle förstå henne, även om Sankte Per kanske inte gjorde det. För Aloysius hade varit en god make och en god människa, och om han drack lite för mycket så var det ju bara irländaren i honom som tittade fram. Klockan 07.49 skakade en serie explosioner Derry Mall, som låg på den plats där de numera försvunna Kitchenerverken hade stått. Ingen förlust av människoliv dock – köpcentret öppnade inte förrän klockan tio, och den fem personer starka städpatrullen skulle inte ha kommit förrän klockan åtta (och en morgon som denna skulle säkert få av dem ha kommit till arbetet över huvud taget). Den undersökning som gjordes efteråt kom fram till att det inte kunde röra sig om sabotage. Undersökarna förklarade – lite osäkert – att explosionerna sannolikt orsakats av att vatten sipprat in i köpcentrets elsystem. Men vad orsaken än kunde ha varit skulle ingen gå och handla i Derry Mall under en lång tid framåt. En av explosionerna utplånade helt Zales juvelerarbutik. Diamantringar, ID-brickor, pärlhalsband, högar av vigselringar och Seiko digitalur for i väg åt alla håll som en hagelsvärm av glittrande och gnistrande nipper. En speldosa flög hela östra korridoren fram och landade i fontänen utanför J.C. Penney’s, där den exekverade en något bubblig version av temat i ”Love Story” innan den tystnade. Tryckvågen från samma smäll blåste ett hål in till Baskin-Robbins bredvid och förvandlade de trettioen olika smakerna till en glassoppa som rann i väg över golvet i mjölkiga bäckar. Tryckvågen som for genom Sears blåste upp en del av taket och den rasande vinden seglade i väg med det som om det varit en drake; det landade så där en kilometer bort och skar prydligt rakt genom en silo tillhörande en bonde som hette Brent Kilgallon. Kilgallons sextonårige son rusade ut med sin mors Kodak och tog ett foto. National Enquirer köpte bilden för sextio dollar och för dem köpte pojken två nya däck till sin Yamahamotorcykel. En tredje explosion slet sönder Hit or Miss och skickade ut en massa brinnande skjortor, jeans och underkläder över den översvämmade kundparkeringen. Och en sista explosion sprängde Mallfilialen av Derry Farmers Trust som om den varit en kexask. En bit av bankens tak slets loss och for i väg. Tjuvlarm bräkte i gång och kunde inte tystas förrän säkerhetssystemets olika egna samkopplingar kortslöts fyra timmar senare. Lånekontrakt, dokument, insättningskvitton, kvitton på kontantuttag och överföringsdokument for högt upp i himlen och sveptes bort av den brusande vinden. För att inte tala om pengarna, mest tio- och tjugodollarssedlar, med en generös portion femmor och lite kryddor i form av femtio- och hundradollarssedlar. Enligt bankens folk var det över sjuttiofemtusen dollar som flög; bort på det viset … Senare, efter en rejäl ommöblering i bankens personaluppsättning (och en räddningsaktion från försäkringsbolaget), skulle en och annan – givetvis dock bara högst konfidentiellt – erkänna att det nog rörde sig om så där en tvåhundratusen. En dam i Haven Village som hette Rebecca Paulson hittade en femtiodollarssedel flaxande på köksdörrens välkomstmatta, två tjugodollarssedlar i hönshuset och en hundring uppsmetad på en ek på hennes bakgård. Hon och hennes make använde pengarna till två extra avbetalningar på sin husbil. Doktor Hale, en pensionerad läkare som bott vid West Broadway i närmare femtio år, dog klockan 08.00. Doktor Hale skröt gärna med att han gått samma trekilometers promenad från hemmet vid West Broadway och runt Derry Park och grundskolans byggnad under de sista tjugofem av de där femtio åren. Ingenting kunde hindra den promenaden, vare sig regn, snöyra, hagel, tjutande nordöstvindar eller minusgrader. Och trots sin hushållerskas bekymrade övertalningsförsök gav han sig i väg ut också denna morgon den trettioförsta maj. Hans avskedsreplik till världen, avfyrad över axeln medan han gick ut genom dörren och tryckte ner hatten ordentligt på huvudet, var: ”Sjåpa dig inte så förbannat, Hilda. Det är ju bara lite regn. Du skulle ha varit med den gången -57! Det var en storm det!” När doktor Hale kom tillbaka till West Broadway och svängde in på den höjde sig plötsligt ett manhålslock utanför den muellerska villan som ballasten på en Redstoneraket. Locket dekapiterade den gode doktorn så snabbt och prydligt att han hann ta tre steg till innan han sjönk ihop död på trottoaren.

Och vindstyrkan bara ökade.

7

Under staden, klockan 16.15

Eddie förde dem genom de mörka tunnlarna i en timmes tid, kanske rent av i en och en halv, innan han, med ett tonfall som lät mer förvirrat än förskräckt, erkände att han för första gången i sitt liv hade gått vilse.

De kunde fortfarande höra det vaga dånet av vatten i ledningarna, men akustiken i alla de där tunnlarna var så helgalen att det var omöjligt att avgöra om ljudet av vattnet kom framifrån eller bakifrån, från vänster eller från höger, uppifrån eller nerifrån. Tändstickorna var slut. De var vilse i mörkret.

Bill var rädd … rejält rädd. Han mindes det där samtalet han haft med fadern i dennes verkstad. Så där en fyra kilo ritningar som bara försvann någon gång mellan 1937 och 1950 … Så problemet är att ingen vet var alla de här avlopps- och avrinningsledningarna löper fram, varifrån de kommer och vart de tar vägen. Så länge de bara fungerar är det ingen som bryr sig om den saken. Men händer det något är vi en tre, fyra stackars satar från VA-verket som måste försöka luska ut vilken pump som inte funkar som den ska eller var stoppet finns … Och det är mörkt där nere och stinker som fan och kryllar av råttor. Alltsammans goda skäl att hålla sig borta därifrån, men det tyngst vägande skälet är ändå att man kan gå vilse. Det har hänt förr.

Hänt förr. Hänt förr. Det har hänt …

Och nog hade det hänt alltid. Han mindes den där högen med benknotor och rester av en uniform som de hade passerat på vägen till Dets håla. Till exempel.

Bill kände paniken stiga och pressade ner den igen. Den lydde men gjorde motstånd. Han kände den någonstans där inne, en levande varelse som kämpade och slet och försökte ta sig ut. Därtill kom så den gnagande, obesvarade frågan om de verkligen hade dödat Det eller inte. Richie svarade ja på den frågan, Mike svarade ja, och det gjorde Eddie också. Men han hade inte gillat det skrämda och tvivlande uttrycket i Bevs ansikte, och i Stans ögon, när ljuset slocknade och de kröp tillbaka genom den lilla dörren, bort från det viskande och snabbt sönderfallande nätet.

”Så vad gör vi nu?” undrade Stan. Bill märkte den skrämda smågrabbsskälvningen i Stans röst och var medveten om att frågan ställdes direkt till honom.

”Just det, ja”, sa Ben. ”Vad gör vi nu? Fan, om vi bara hade haft en ficklampa … eller bara ett lj… ljus.” Bill tyckte sig höra en kvävd snyftning i den andra meningen. Och det skrämde honom mer än något annat. Ben skulle säkert ha häpnat om han fått veta det, men Bill betraktade tjockisen som både tuff och uppfinningsrik, lugnare och stabilare än Richie, och mindre benägen för plötsliga hopklappningar än Stan. Så om Ben nu började glida mot ett sammanbrott kunde de räkna med ett verkligt laddat trubbel. Det var inte skelettet av mannen från VA-verket som Bills egna tankar ständigt återvände till, utan i stället gick hans tankar till Tom Sawyer och Becky Thatcher, vilse i McDougals grotta. Gång på gång sköt han undan den tanken, men den kom ständigt tillbaka.

Det var också en annan sak som oroade honom, men där var själva begreppet alltför stort och alltför vagt för att en trött pojkhjärna skulle kunna få grepp om det. Kanske var det själva enkelheten i det hela som gjorde det så undflyende – de höll på att glida ifrån varandra. Det band som hållit dem förenade hela denna långa sommar höll på att upplösas. De hade mött Det och segrat över Det. Kanske var Det dött, så om Richie och Eddie trodde, eller också var det kanske så svårt skadat att Det skulle sova i hundra år, eller tusen, eller tiotusen. De hade mött Det ansikte mot ansikte, hade sett Det med Dets sista mask borta, och visst hade Det varit fasansfullt så det räckte till – förvisso hade Det varit det – men sedan man väl sett Det var Dets fysiska form ändå inte så farlig, och Dets starkaste vapen hade ju berövats Det. När allt kom omkring hade de ju ändå sett spindlar förr. Och visst var de underliga och på något sätt kravlande hemska, och han förmodade att ingen av dem i fortsättningen skulle kunna se en spindel

(om vi någonsin klarar oss ur detta)

utan att rysa till av äckel. Men när allt kom omkring var en spindel ju ändå bara en spindel. Kanske var det så att det sist och slutligen, när fasans masker lades åt sidan, inte fanns någonting alls som människans sinne inte klarade. En trösterik tanke, förvisso. Ingenting alls utom

(dödsljusen)

vad det nu var som fanns där ute, men kanske var nu till och med det outsägligt vidriga levande ljus som lurade vid ingången till makroversum dött eller döende nu. Dödsljusen, och färden in i det svarta till den ort där de fanns, började redan kännas suddiga i tankarna och blev allt svårare att minnas. Men det var ändå inte själva kärnpunkten. Den springande punkten, som man kunde känna men inte röra vid, var helt enkelt att deras nära gemenskap höll på att brytas upp – den höll på att försvagas och de befann sig fortfarande i mörkret. Kanske hade den Andre, genom deras vänskap, kunnat göra dem till något mer än barn. Men nu höll de på att bli barn igen. Något som Bill kände lika starkt som de andra.

”Och vad händer nu, Bill?” frågade Richie och uttalade det äntligen rent ut.

”D-d-det v-v-vet jag inte”, svarade Bill. Hans stamning hade återvänt nu, frisk och kry. Han kunde höra den, de kunde höra den, och nu stod han där i mörkret och kände den kladdiga aromen av deras växande panik och undrade hur länge det skulle dröja innan någon – sannolikt skulle det väl bli Stan – bringade allt i öppen dager genom att säga: Och hur kommer det sig att du inte vet? Det var ju du som drog in oss i detta.

”Och Henry, då?” undrade Mike osäkert. ”Ränner han fortfarande omkring där ute, eller?”

”Herregud”, sa Eddie, stönade det nästan. ”Honom hade jag alldeles glömt. Klart han är kvar här, säkert som ögat, han är väl antagligen lika vilse som vi och vi kan stöta ihop med honom när som helst … Jösses, har du verkligen inga idéer alls? Din pappa jobbar ju här nere. Så har du verkligen inga idéer alls?”

Bill lyssnade efter vattnens hånfulla, avlägsna åska och försökte få fram den idé som Eddie … som de allesammans … hade rätt att kräva av honom. För just det, så var det ju, det var ju han som hade dragit in dem i detta, och alltså var det hans sak att få dem ut därifrån. Men det kom ingenting. Ingenting alls.

”Men jag har en idé”, sa Beverly lågt.

Bill hörde ett ljud i mörkret som han inte kunde identifiera genast. Ett viskande litet ljud, men på inget sätt skrämmande. Och sedan kom ett som var lättare att placera … någon som drog i en dragkedja. Vad …? tänkte han, och sedan förstod han. Hon höll på att klä av sig. Av någon orsak stod Beverly där och klädde av sig.

”Vad är det du gör?” frågade Richie, och hans chockerade röst sprack på sista ordet.

”Jag vet en sak”, sa Beverly i mörkret, och hennes röst tycktes Bill mycket äldre nu. ”Vet det därför att min pappa talade om det för mig. Jag vet hur vi kan svetsa ihop gänget igen. Och om vi inte är nära tillsammans kommer vi aldrig ut härifrån.”

”Vad pratar du om?” frågade Ben och lät skrämd och förvirrad. Vad är det du vill säga?”

”Jag pratar om något som ska föra oss samman för alltid. Något som ska visa …”

”Nöh-nöh-nej, Beverly!” sa Bill som plötsligt förstod, förstod alltsammans.

”… som kommer att visa att jag älskar er allesammans”, sa Beverly, ”att ni är mina vänner allesammans.”

”Vad är det hon …”, började Mike.

Men Beverly avbröt honom med lugn röst. ”Vem börjar?” frågade hon. ”Jag tror

8

I Dets håla, år 1985

han är döende”, sa Beverly gråtande. ”Hans arm. Det åt hans arm … Hon sträckte sig efter Bill, klängde sig fast vid honom, men han gjorde sig fri.

”Det är på god väg att komma undan igen!” röt han. Blodet låg i kakor på hans läppar och haka. ”Köh-köh-kom igen! Richie! B-b-ben! Den höh-höh-här g-g-gången ska vi göra slut på henne!”

Richie grabbade tag i Bill och vände honom mot sig, såg på honom som man ser på en hopplöst skriande galning. ”Vi måste ta hand om Eddie, Bill”, sa han. ”Måste ordna ett tryckförband åt honom, få ut honom härifrån.”

Men Beverly satt nu med Eddies huvud i sitt knä och smekte det. Hon hade slutit hans ögon. ”Ni måste gå med Bill”, sa hon. ”Om ni låter honom dö en meningslös död till ingen nytta … om Det kommer tillbaka igen om tjugofem år, eller femtio eller rent av tvåtusen år, så svär jag att … att jag ska spöka för era spöken. Ni måste göra slut på Det!”

Richie såg obeslutsamt på henne ett ögonblick. Och sedan märkte han att hennes ansikte höll på att förlora konturerna och inte längre var ett ansikte utan en blek fläck i de växande skuggorna. Ljuset höll på att blekna bort. Det fick honom att bestämma sig. ”Okej”, sa han till Bill. ”Den här gången är det vi som blir jägarna.”

Ben stod bakom spindelnätet, som nu börjat falla sönder igen. Också han hade sett det som dinglade högt där uppe, och hoppades innerligt att Bill inte skulle se uppåt.

Men när nätet började falla ner i vävar och trådar och härvor vände Bill ändå blicken upp mot taket.

Och då såg han Audra hänga slappt där uppe, som om hon hamnat i en mycket gammal och knarrande hiss. Hon föll ett par meter, hejdades i fallet och svajade i sidled, och föll sedan ett par tre meter igen. Hennes ansikte var helt orörligt. De porslinsblå ögonen var vidöppna. De bara fötterna svängde fram och tillbaka som pendlar. Håret hängde stripigt över axlarna. Munnen var öppen.

”AUDRA!” skrek han vilt.

”Vi måste vidare, Bill!” ropade Ben. Nu föll nätet ner överallt omkring dem, dunsade i golvet och rann undan. Richie grep plötsligt Bill om midjan och drev honom framför sig i ilande fart, mot ett tre meter högt mellanrum mellan golvet och den hängande spindelvävens nedersta tvärgående tråd. ”Sätt fart, Bill! Spring, Bill, spring!” ropade han.

”Men det är ju Audra!” ropade Bill desperat. ”D-d-det är ju AUDRA!”

”Det rör mig inte om det så är påven själv”, sa Richie bistert. ”Eddie är död och vi måste döda Det, om Det fortfarande lever. Den här gången ska vi slutföra det vi kom för att göra, Big Bill. Vare sig hon lever eller är död. Så kom nu!”

Bill dröjde sig kvar ett ögonblick till, men sedan var det som om en rad foton av barnen, de döda barnen, fladdrade fram genom hans medvetande som vilsegångna foton från Georges album.

”Okej då. D-d-då kör vi, då. Och Göh-göh-gud förlåte mig d-d-detta.”

De sprang in under den tvärgående tråden bara några sekunder innan den föll, och anslöt sig till Ben på andra sidan nätet. Och sedan satte de fart efter Det, medan Audra hängde och dinglade femton meter över stengolvet, innesluten i en förlamande kokong som var fästad vid det sönderfallande nätet.

9

Ben

De följde spåret efter Dets svarta blod – dessa oljiga pölar av blodvar som rann och droppade ner i sprickorna mellan stenplattorna. Men när golvet började höja sig mot en halvcirkelformad svart öppning i salens bortre sida upptäckte Ben något nytt – ett spår av ägg. Alla var svarta, med skrovliga skal, och stora som strutsägg ungefär. Ett vaxartat ljus trängde ut genom skalen. Ben konstaterade att de var halvt genomskinliga; han kunde se svarta former röra sig där inne.

Dets barn, tänkte han och kände äcklet stiga i strupen. Så det hade fått missfall! Gode Gud!

Richie och Bill hade stannat och stirrade i stupid, förvirrad undran på äggen.

”Fortsätt! Fortsätt!” ropade Ben. ”De här tar jag hand om. Ni måste fortsätta efter Det!”

”Ta lyra!” ropade Richie och kastade åt Ben ett tändsticksfodral med reklam för stadshotellet.

Ben fångade upp fodralet. Bill och Richie sprang vidare. Ben såg ett ögonblick efter dem i det snabbt bortbleknande ljuset. De störtade in i mörkret i Dets flykttunnel och försvann ur sikte. Och sedan vände han blicken ner mot det första tunnskaliga ägget, mot den svarta, djävulsrockliknande skuggan där inne och kände hur han vacklade i sin beslutsamhet. För det här … jo alltså, grabbar, det här var för mycket. Det här var helt enkelt för vidrigt. Och nog skulle de väl dö också utan hans hjälp; de hade ju inte lagts utan snarare bara tappats.

Men stunden då Det skulle föda hade varit nära … och om en enda av dem lyckades överleva … bara en enda …

Han samlade allt sitt mod, manade fram synen av Eddies bleka, döende ansikte och trampade sedan till med sin ena Desert Driver-stövel på det första ägget. Det brast sönder med ett blött, klafsande ljud, samtidigt som en stinkande moderkaka rann ut kring stöveln. I nästa ögonblick kravlade en spindel stor som en råtta sakta i väg över golvet i ett försök att komma undan, och Ben hörde den inne i skallen; dess gälla, kvidande skrik påminde om den spökmusik man kan åstadkomma genom att snabbt böja en handsåg i sidled.

Ben raglade efter ungen på ben som kändes som styltor och trampade till på nytt. Han kände hur spindelkroppen krasade sönder under hans häl och skvätte ut. Strupen drog ihop sig och nu kunde han inte hålla emot längre. Så han spydde och vred sedan på hälen så att han malde in varelsen i stenen och hörde skriken inne i skallen tystna och bli till intet.

Hur många? Hur många ägg? Har jag inte läst någonstans att spindlar kan lägga tusentals ägg … eller var det miljoner? Jag kan inte fortsätta med det här, jag blir galen om …

Du måste. Du är så illa tvungen. Så sätt i gång bara, Ben, kör hårt och få det gjort.

Han övergick till nästa ägg och upprepade processen i det sista, döende ljuset. Allt upprepades: det sköra krasandet, det blöta slafsandet, den slutliga nådastöten. Och nästa. Nästa. Och nästa. Han arbetade sig långsamt fram mot det svarta valvet som slukat hans vänner. Vid det här laget härskade mörkret helt, och Beverly och det sönderfallande spindelnätet fanns någonstans bakom honom. Han kunde fortfarande höra det viskande ljudet när nätet föll sönder. Äggen var som bleka stenar i mörkret. Varje gång han kom fram till ett ägg tände han en sticka ur tändsticksfodralet och spräckte ägget. Och varenda gång lyckades han följa den förvirrade spindelungen och mala sönder den innan stickan slocknat. Men han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till om tändstickorna tog slut innan han trampat sönder det sista ägget och dödat varenda en av dessa vidriga varelser.

10

Det, år 1985

Fortfarande på väg.

Det kände/anade att de fortfarande var på väg, närmade sig, och Dets fruktan växte. Kanske var Det ändå inte evigt – till slut måste Det ändå acceptera tanken på det otänkbara. Och än värre var att Det kunde känna sina ungar dö. En tredje av dessa förhatliga hatfyllda män/pojkar avancerade planmässigt uppför Dets födsloväg; nästan galen av äckel fortsatte han ändå att metodiskt stampa ut allt liv ur hennes ägg.

Nej! Det ylade, raglade fram i sidled, kände sin livskraft rinna bort genom hundrade sår. Inget av alla dessa sår var ett dödande sår i sig självt, men vart och ett var en sång av smärta, vart och ett bromsade upp Dets färd. Ett av Dets ben hängde löst i en enda levande sena av kött. Ett av Dets ögon var blint. Och Det kände en fruktansvärd bristning någonstans inom sig, följden av det gift som en av dessa förhatliga män/pojkar hade lyckats spruta ner i Dets strupe.

Och fortfarande närmade de sig, fortfarande minskade de avståndet alltmer, och hur kunde något sådant alls ske? Det gnällde och kved, och när Det kände att de var strax bakom Det, gjorde Det det enda Det kunde göra i en sådan situation – Det gjorde helt om och beredde sig att slåss.

11

Beverly

Innan det sista ljuset bleknade bort och allt sveptes i ett ytterligt mörker såg hon Bills hustru störta ytterligare sex meter och sedan hejdas igen. Hon hade börjat snurra och det långa röda håret stod ut från huvudet. Hans fru, tänkte hon. Men jag var ändå hans första kärlek, och om han trodde att någon annan varit den första för honom, så berodde det bara på att han hade glömt … hade glömt Derry.

Och sedan satt hon i mörker, ensam med suset från det sönderfallande nätet och Eddies orörliga tyngd. Hon ville inte släppa honom, vill inte att hans huvud skulle vila mot det vidriga golvet här. Så hon lät hans huvud vila i armbågskröken, trots att hela armen kändes stum, och förde undan hans hår från hans fuktiga panna. Hon tänkte på fåglarna … och de var väl något hon fått från Stan, han som inte hade klarat att möta detta.

Allesammans … jag var den första kärleken för dem alla.

Hon försökte minnas det – det var något fint att tänka på i allt detta mörker, där man inte kunde avgöra varifrån ljuden kom. Det fick henne att känna sig mindre ensam. Till en början ville det inte komma eftersom synen av fåglarna kom emellan – kråkor och trupialer och starar, vårfåglar som kom tillbaka någonstans ifrån medan gatorna fortfarande var fulla av smältvatten och de sista fläckarna av smutsig skarsnö envist höll sig kvar på sina skuggställen.

Det tycktes henne som om det alltid var en mulen dag man såg de där vårfåglarna för första gången och undrade varifrån de kom. Plötsligt var de bara tillbaka i Derry och uppfyllde den vita luften med sitt hesa tjatter. De slog sig ner i rad på telefontrådarna och på takåsarna på de viktorianska herresätena vid West Broadway; de trängdes och knuffades på aluminiumstängerna på den stora och komplicerade teveantennen ovanför Wally’s Spa; de tyngde ner de våta, svarta grenarna på almarna vid Lower Main Street. Och de slog sig till ro och talade sinsemellan med de skrikigt babblande rösterna hos gamla gummor som är ute på veckans bingokväll, och sedan tog de på någon signal som vi människor inte kan urskilja till vingarna allesammans samtidigt och förmörkade himlen med sitt väldiga antal … och landade på nytt någon annanstans.

Javisst, fåglarna, jag tänkte på dem för att jag skämdes. Det var pappa som fick mig att skämmas, antar jag, och kanske var det också Dets verk till en del. Kanske.

Och så kom minnet – minnet bakom fåglarna – men det var vagt och isolerat. Fast kanske skulle just detta minne alltid vara det. Men hon hade alltså …

Där hejdades hennes tankebanor när hon förstod att Eddie

12

Kärlek och lust, 10 augusti 1958

kommer till henne först, för att han är den som är räddast. Han kommer inte till henne som hennes vän denna sommar, inte som hennes älskare för en kort stund nu, utan som han skulle ha kommit till sin mor för bara tre, fyra år sedan, för att bli tröstad. Han drar sig inte undan hennes släta nakenhet och först tvivlar hon på om han över huvud taget känner den. Han darrar, och trots att hon håller om honom är mörkret så mörkt att hon inte kan se honom ens på så nära håll; bortsett från gipsförbandet kunde han lika gärna ha varit ett spöke.

”Vad vill du?” frågade han henne.

”Du måste sticka in din sak i mig”, säger hon,

Han försöker dra sig undan, men hon håller honom fast och han sjunker ner mot henne. Hon har nyss hört någon – Ben, tror hon – dra efter andan.

”Det kan jag inte, Bevvie. Jag vet inte hur man gör …”

”Det är säkert en lätt grej. Men du måste klä av dig först.” Men så kommer hon att tänka på hur krångligt det måste bli med gipset och skjortan, först skilja dem från varandra på något vänster och sedan återförena dem, och säger: ”Byxorna i alla fall.”

”Nej, jag kan bara inte!” Men hon tror att något hos honom både kan och vill, för han har slutat darra och hon känner något litet och hårt som trycker mot högra sidan av hennes mage.

”Du kan visst”, säger hon och drar ner honom. Ytan under hennes nakna rygg och ben är fast, lerartad, torr. Vattnets avlägsna dån känns lugnande och sövande. Hon sträcker armarna efter honom. Och för ett ögonblick bryter hennes fars ansikte in, hårt och förbittrat

(Jag vill se om du är orörd)

och sedan slår hon armarna om Eddies hals, hennes mjuka kind mot hans mjuka kind, och när han trevande rör vid hennes små bröst suckar hon och tänker för första gången Detta är Eddie och minns en dag i juli – kan det verkligen vara så sent som förra månaden? – när ingen mer än Eddie dök upp i The Barrens, och han hade med sig en hel bunt med Lilla Lotta-häften och de läste tillsammans större delen av eftermiddagen och Lilla Lotta letade efter bubbelbär och hade alla möjliga roliga saker för sig, med Trollhassel och alla de där. De hade haft det jättemysigt.

Hon tänker på fåglar; särskilt på trupialerna och stararna och kråkorna som kommer tillbaka på våren, och hennes händer går till hans bälte och lossar på det, och han upprepar att han inte kan; och hon talar om för honom att han kan, för det vet hon, och det hon känner är inte skam eller rädsla nu, utan ett slags triumf.

”Var?” frågar han och den hårda saken tränger ivrigt på mot insidan av hennes lår.

”Här”, säger hon.

”Men då hamnar jag ju rätt på dig, Bevvie!” säger han och hon hör hur andedräkten börjar vissla plågsamt i hans hals.

”Det ingår faktiskt i det hela, tror jag”, säger hon och håller mjukt om honom och vägleder hans sak. Han stöter framåt för snabbt och det gör ont.

Hon drar efter andan och biter sig i underläppen och tänker på fåglarna igen, vårfåglarna som kantar hustaken och tar till vingarna alla på en gång under de låga marsmolnen.

”Beverly”, säger han lite oroligt. ”Det gör väl inte ont?”

”Ta det saktare”, säger hon. ”Så går det lättare för dig att andas.” Han gör så, och efter ett litet tag andas han snabbare, men hon förstår att den saken inte beror på att det är något fel med honom.

Smärtan mildras. Plötsligt rör han sig snabbare och hejdar sig sedan och stelnar och ger ifrån sig ett ljud av något slag. Hon anar att detta är något alldeles särskilt för hans del, något utomordentligt särskilt, något i stil med … ja, med flygning. Hon känner sig full av kraft, känner en segerstolthet löpa fram genom sin kropp. Var det det här som hennes far var så orolig för? I så fall hade han sina goda skäl. För det fanns kraft i denna handling, utan tvekan, en kättingsönderslitande kraft, djup som blodet. Hon känner ingen fysisk njutning, men det här har ett slags psykisk extas som det ger henne i stället. Hon känner den intima närheten. Han lutar sitt ansikte mot hennes hals och hon håller om honom. Han gråter. Hon håller om honom. Och känner att den del av honom som skapade ett förbund mellan dem börjar blekna bort nu. Men inte så att den lämnar henne helt; den bleknar och förtunnas bara.

När hans tyngd lämnar henne sätter hon sig upp och rör vid hans ansikte i mörkret.

”Gjorde du det?”

”Gjorde vad?”

”Vad det nu kan vara. Jag vet inte riktigt.”

Han skakar på huvudet och hon känner med handen mot hans kind.

”Man kan nog inte säga att det kändes precis likadant … precis som de stora pojkarna säger, du vet. Men det var … ärligt talat var det något alldeles speciellt, alltså.” Han talar lågt så att de andra inte kan höra honom: ”Jag älskar dig, Bevvie.”

Där blir det lite trassel med minnet. Hon är helt säker på att det blir mer prat, en del framviskat, annat högt, och kan inte minnas vad som sägs. Det spelar ingen roll. Blir hon tvungen att övertala var och en av dem varje gång? Troligen. Men det spelar ingen roll. De måste övertalas till det, denna viktiga och väsentliga mänskliga förbindelselänk mellan världen och oändligheten, den enda punkt där blodomloppet rör vid evigheten. Det spelar ingen roll. Vad som betyder något är kärlek och lust. Och här inne i mörkret var ett lika bra ställe som något annat. Bättre än många andra, kanske.

Mike kommer till henne, och sedan Richie, och akten upprepas. Och nu känner hon en viss njutning, en vag värme i sitt barnsligt omogna kön, och hon sluter ögonen när Stanley kommer till henne och hon tänker på fåglarna, våren och fåglarna, och hon ser dem gång på gång, allesammans på vingarna samtidigt, fåglar som fyller de vinternakna träden, stötvågsryttare vid den rörliga randen till naturens våldsammaste årstid, hon ser dem ta till vingarna, fladdret av deras vingar som flaxandet från många lakan på en enda tvättlina, och hon tänker: Om en månad har varenda unge i Derry Park en drake och ränner omkring för att se till att linorna inte trasslar ihop sig med varandra. Och hon tänker vidare: Det är så här det känns att flyga.

Det känns på samma sätt med Stan som med de andra, med den där trista känslan av bortbleknande, av försvinnande, men också detta vad det nu kan vara som de verkligen behöver få ut ur detta – något extremt – nära men ännu inte funnet.

”Gjorde du det?” frågar hon än en gång, och fast hon inte vet exakt vad ”det” är förstår hon att han inte har gjort det.

En lång väntan, och sedan kommer Ben till henne.

Han darrar i hela kroppen, men hans darrning är ingen darrning av rädsla, som Stans.

”Jag kan bara inte, Beverly”, säger han med ett tonfall som gör anspråk på att vara förnuftigt men absolut inte är det.

”Du kan, du med. Det känner jag tydligt.”

Och visst gör hon det. Här finns mer av den där hårdheten, mer av honom. Hon kan känna den under magens mjuka pös. Dess storlek väcker en viss nyfikenhet och hon rör lätt vid ansvällningen. Han stönar mot hennes hals och hans andedräkt ger henne gåshud på kroppens nakna hud. Hon känner en förs­ta stöt av verklig hetta fara genom sig – plötsligt är den känsla hon upp­lever mycket stor; hon känner och förstår att den är alltför stor

(och är han för stor, kan hon ta emot detta där inne?)

och alltför vuxen för henne, en känsla som trampar fram i storstövlar. Det här är ju som Henrys M-80:or, något som inte är avsett för ungar, något som skulle kunna explodera och spränga henne i bitar. Med det här var inte vare sig rätta platsen eller rätta tiden att oroa sig; här fanns både kärleken, lusten och mörkret. Och om de inte prövade med de båda första skulle de garanterat bli sittande med det tredje.

”Beverly, vi kan inte …”

”Jo.”

”Jag …”

”Visa mig hur man flyger”, säger hon med ett lugn hon inte känner, och den fräscha våta värmen mot hennes kind och hals avslöjar att han har börjat gråta. ”Visa mig, Ben”, säger hon.

”Nej.”

”Om det var du som skrev dikten, så visa mig. Känn på mitt hår om du vill, Ben. Du får.”

”Beverly … jag … jag …”

Nu darrar han inte bara; nu skakar han i hela kroppen. Men hon känner på nytt att denna frossa inte beror på enbart rädsla – en del av den är förspelet till de rörelser som ingår i denna akt. Hon tänker på

(fåglarna)

hans ansikte, hans kära, ljuva, ärliga ansikte, och vet att detta inte är rädsla; det är åtrån han känner, ett djupt och passionerat behov som nätt och jämnt låter sig tyglas nu, och hon upplever den där maktkänslan igen, som att flyga, som att skåda ner från ovan och se alla fåglarna på takåsarna, på teveantennen ovanför Wally’s, som att se gatorna under sig som en karta, åh, denna lust, just det, detta var verkligen något, detta var kärlek och lust som lärde oss att flyga.

”Ben! Ja!” ropar hon plötsligt, och kopplet slits av.

Hon känner smärtor igen, och ett ögonblick har hon en skrämmande känsla av att krossas. Men sedan stöttar han upp sig på handflatorna och den känslan försvinner.

Han är stor också där, sannerligen – smärtan är tillbaka och den går mycket djupare än när Eddie trängde in i henne som den förste. Hon måste bita sig i läppen igen och tänka på fåglarna tills hettan är borta. Men den försvinner och hon kan sträcka sig upp och röra vid hans läppar med ett finger, och han stönar. Värmen är tillbaka och hon känner hur hennes kraft plötsligt flyttar över till honom, och hon ger den gärna och gör den sällskap. Först kommer en känsla av att bli gungad, av en utsökt härlig ljuvhet som sveper runt i spiral och får henne att hjälplöst vrida på huvudet i sidled, och ett tonlöst nynnande tränger ut mellan hennes slutna läppar, detta är att flyga detta, åh kärlek, åh lust, åh detta är något som det är helt omöjligt att förneka, binda, ge, skapa en stark krets, binda, ge … flyga.

”Åh Ben, åh min älskling, ja”, viskar hon och känner svetten på sitt ansikte, känner deras kontakt, något fast rotat, något som är som evigheten, den liggande åttan. ”Jag älskar dig så mycket, käraste.”

Och hon känner hur det börjar hända – något som flickorna som viskar och fnittrar om sex i sina flickrum inte har en aning om, i varje fall inte såvitt hon vet. De förundrar sig bara över hur märkligt sex måste vara, och nu inser hon att sex för många av dem är något slags oförverkligat och odefinierat monster; de talar ju om könsakten som Det. Skulle du vilja göra Det, kör din syster och hennes pojkvän med Det, håller dina föräldrar fortfarande på med Det, och själva tänkte de minsann aldrig gå med på Det. Jo, man skulle faktiskt kunna tro att hela flicksidan i deras femma bestod av blivande ungmör, och det står klart för Beverly att ingen av dessa flickor kan ens ana denna … denna fullbordan, och det enda som hindrar henne att skrika högt är vetskapen om att de andra skulle höra henne och tro att hon var illa skadad. Så hon för handens sida till munnen och biter till ordentligt i den. Nu förstår hon Greta Bowies och Sally Muellers och alla de andras skrikande skratt bättre; hade kanske inte de själva, alla sju, tillbringat denna sitt livs längsta och mest skrämmande sommar skrattande som dårar? Man skrattar därför att det skrämmande och okända också är något löjligt, man skrattar på samma sätt som en liten unge ibland kan skratta och gråta på en gång när en pajaserande cirkusclown närmar sig, och ungen är medveten om att detta antas vara roligt … samtidigt som det också är okänt, fullt av det okändas eviga kraft.

Att bita sig i handen kan inte hejda skriket, så enda chansen att försäkra de andra – och Ben – att allt är väl är att ropa ut sin bekräftelse i mörkret.

”Ja! Ja! Ja!”

Underbara bilder av flyg och flygande fyller hennes huvud och blandas med trupialernas och stararnas hesa rop; de där ljuden blir världens ljuvaste musik.

Och så flyger hon, hon flyger upp, och nu är kraften inte hos henne eller hos honom utan någonstans mellan dem och han ropar högt och hon känner hur hans armar skälver och hon lyfter sig i en båge upp och in mot honom och hon känner hur sprutet går för honom, känner hans beröring, hans totala, snabba förening med henne i mörkret. Och de tränger in i livsljuset tillsammans.

Och sedan är det över och de ligger i varandras armar, och när han försöker säga något – kanske någon stupid ursäkt som bara skulle fläcka hennes minne av detta, någon stupid ursäkt som var som att sätta handklovar på minnet, tystar hon honom med en kyss och skickar bort honom.

Sedan kommer Bill till henne.

Han försöker säga något, men vid det här laget stammar han alla sina ord sönder och samman.

”Säg ingenting”, säger hon, trygg i sin nya kunskap, men medveten om att hon är trött nu, mycket trött. Trött och förbannat öm. Lårens insidor och baksidor känns klibbiga och hon undrar om det kan bero på att det faktiskt gick för Ben eller om det kanske är hon själv som blöder. ”Jag lovar dig att det blir hur härligt som helst.”

”Ä-ä-är döh-döh-döh-du söh-söh-säker på det?”

”Spiksäker”, säger hon och knäpper sina händer bakom hans nacke och känner hans hårs svettvåta tovighet. ”Vänta bara!”

”Göh-göh-gör d-d-d-det …”

”Sccchhh …”

Det blir inte som det var med Ben; här rör det sig också om åtrå och lust, men inte av samma slag. Att vara tillsammans med Bill nu är den bästa avslutning på detta som tänkas kan. Han är mild, öm och omtänksam, nästan lugn. Hon känner hans ivriga begär, men det mildras och dämpas och hålls tillbaka av hans omtanke om henne, kanske för att det bara är Bill och hon själv som är medvetna om vilken enorm handling detta är och hur de aldrig skulle kunna tala om detta med någon, inte ens med varandra.

När deras förening närmar sig slutet överraskas hon av den framvällande vågen och hinner nätt och jämnt tänka: Åh, så det ska hända igen och klarar jag en sådan urladdning till …

Men de där tankarna bara sopas bort av det underbara hon känner, och det är nätt och jämnt hon hör hans viskning: ”Jag älskar dig, Bev, jag älskar dig och jag ska älska dig i alla mina dagar.” Och han säger det gång på gång och stammar inte ett dugg.

Hon trycker honom tätt intill sig och för ett ögonblick ligger de så.

Sedan gör han sig fri utan att säga något och en kort stund är hon ensam, tar på sig sina kläder igen, tar på dem mycket långsamt och känner en molande, pulserande smärta som de aldrig kommer att få veta något om, eftersom de är av manligt kön, och är också medveten om ett slags nu uttömd njutning och en lättnad över att det är över. Nu finns det i stället ett slags tomhet där nere, och trots att hon är tacksam över att hennes kön är hennes eget igen nu, så föder den där tomheten en sällsam melankoli som hon aldrig skulle kunna ge uttryck för i ord … annat än genom att tänka på kala träd under en vit vinterhimmel, tomma träd som väntar på att koltrastarna ska komma som präster i slutet av mars för att officiera vid snöns död.

Hon finner dem genom att treva efter deras händer.

För ett ögonblick är alla tysta, och när någon bryter tystnaden förvånar det henne inte ett dugg att det blir Eddie som gör det. ”Jag tror att när vi tog av åt höger för två korsningar sedan, borde vi nog ha gått åt vänster i stället. Jösses, jag visste ju att det var den rätta vägen, men jag var så svettig och dan …”

”Ja, dan är väl just vad du alltid har varit i hela ditt liv, Eds”, säger Richie i välvillig ton, som helt saknar det där tidigare inslaget av panik.

”Vi tog fel väg på en del andra ställen också”, säger Eddie och struntar blankt i Richie, ”men det var den värsta missen. Kan vi bara ta oss tillbaka dit borde vi nog kunna klara det.”

De ställer upp i en ojämn rad, Eddie först, Beverly som tvåa nu och hennes hand på Eddies axel, liksom Mikes hand vilar på hennes. Och sedan drar de i gång igen, snabbare nu. Eddies nervösa osäkerhet är helt borta.

Vi är på väg hem, tänker hon och ryser till i glädje och lättnad. Hem! Och det ska bli skönt. Vi har gjort det jobb vi åtagit oss, vi har slutfört vårt uppdrag, och nu kan vi återgå till att bara vara barn igen. Och det ska bli skönt, det också.

Där de drar fram genom mörkret märker hon att ljudet av rinnande vatten är närmare nu.