Derry, klockan 09.00–10.00
Klockan tio över nio uppmättes vindhastigheterna i Derry till i snitt tjugofem meter per sekund, med byar på upp till över trettio. Vindmätaren i tingshuset registrerade en stöt på trettiosex meter per sekund, och efter den föll visaren raka vägen ner till noll. Detta eftersom vinden slitit loss den snurrande, koppliknande historien på tingshustaket och svept i väg med den genom regnet och dagmörkret. I likhet med George Denbroughs pappersbåt sågs den aldrig mer till. Och vid halvtiotiden verkade det som om det som enligt Derrys vattenledningsverk skulle vara omöjligt för all framtid inte bara var möjligt utan rent av nära förestående – nämligen att Derrys centrum skulle bli översvämmat igen, för första gången sedan augusti 1958, då många av de gamla ledningarna hade proppats igen eller rasat ihop under ett fruktansvärt ösregn. Från så där en kvart i tio kom bistert blickande män i bilar och skåpvagnar körande och parkerade på båda sidor om kanalen med regnkläderna vanvettigt flaxande i den ilande vinden. För första gången sedan oktober 1957 började man ladda upp med sandsäckar på kanalens båda sidor. Valvet där kanalen gick in under trevägskorsningen i hjärtat av Derrys centrum forsade av vatten nästan ända upp; Main Street, Canal Street och Up-Mile Hills nedersta del var helt oframkomliga annat än till fots, och de som plaskande skyndade fram för att hjälpa till med sandsäckarna kände hur själva gatorna under deras fötter darrade och skalv av kraften i vattnets vilt rasande flöde, så som en motorvägsöverfart skälver när stora långtradare passerar förbi varandra. Men detta var en stadig vibration, så männen kände sig tacksamma över att åtminstone få hålla sig till centrums norra del, på hyggligt avstånd från detta ständiga mullrande, som man snarare kunde känna än höra. Harold Gardener hojtade till Alfred Zitner, innehavare av Zitner’s Realty i stadens västra del, och frågade om han trodde att gatorna skulle störta in. Zitner svarade att förr skulle själva helvetet frysa snarare än det hände något sådant. För ett ögonblick såg Harold för sin inre syn en anslående bild av Adolf Hitler och Judas Iskariot som delade ut skridskor åt behövande, men återgick sedan till att lassa sandsäckar. Vattnet stod nu mindre än en decimeter under kanalväggarnas övre rand. Nere i The Barrens höll Kenduskeag Stream redan på att svämma över, och vid tolvtiden skulle överflödet av buskar och skrabbiga träd sticka upp ur en stor och grund, stinkande sjö. Männen fortsatte att arbeta, med korta raster bara när de väntade på fler sandsäckar … och sedan, klockan tio i tio, stelnade de till allesammans vid ett fruktansvärt starkt ljud, som när något rivs eller fläks sönder. Harold Gardener berättade efteråt för sin fru att han nästan trott att världens undergång stod för dörren. Men det som hände var inte att centrum uppslukades av jorden – det skedde inte då – utan att vattentornet började röra på sig. Men den ende som såg det hända var Andrew Keene, Norbert Keenes sonson, och han hade rökt så mycket colombiansk röd på morgonen att han först trott att han hallucinerade. Han hade strövat fram längs Derrys stormsvepta gator sedan åttatiden, ungefär samtidigt som doktor Hale uppsteg till den stora mottagningen i himlen. Han var genomblöt in på bara skinnet (bortsett från den halvhektos påse med hasch som han hade inkörd i armhålan), men var helt omedveten om den saken. När han upptäckte vad som höll på att hända spärrade han upp ögonen i misstrogen häpnad. Han befann sig då vid Memorial Park, som låg alldeles vid sidan av Standpipe Hill. Och om han inte såg alldeles fel, så lutade vattentornet nu en hel del, som det där kukiga tornet i Pissa, som fanns på alla makaronikartonger. ”Herre jösses”, skriade Andrew Keene och hans ögon vidgades ännu mer – vid det här laget verkade de nästan som om de satt fästade vid små starka spiralfjädrar – när de där brakande, knakande ljuden satte in. Vattentornets lutning blev alltmer uttalad medan han stod där med jeansen som fastklistrade vid de magra skankarna och det genomblöta paisleypannbandet droppade vatten i ögonen på honom. Vita plattor poppade i väg från den sida av det stora runda vattentornet som vette mot centrum … nej, poppade i väg var inte det rätta uttrycket, snarare ”sprutade i väg”. Och en stor och bred spricka hade dykt upp cirka sex meter ovanför vattentornets stengrund. Plötsligt började det spruta vatten ur sprickan, och nu sprutade de där plattorna inte mer från den sida av tornet som vette mot staden, utan spyddes ut i den strömmande vinden. Ett krasande, rämnande ljud började komma från vattentornet, och Andrew kunde se det röra sig, som visaren på en jätteklocka som gick från tolv till ett eller två. Påsen med hasch trillade ner ur hans armhåla och hamnade innanför skjortan någonstans i närheten av bältet. Han märkte det inte ens, där han stod som en enda stor häpnad. Väldiga, sjungande ljud trängde ut från vattentornets inre, som om någon stod där inne och ryckte av strängarna på världens största gitarr, en efter en. Ljuden kom från de kablar inne i cylindern som hade gett den rätta belastningen visavi vattentrycket. Nu började vattentornet välta över allt snabbare, bjälkar och bräder slets sönder, splitter for upp och virvlade kring i luften. ”DET VAR SOM HELVETE!” skrek Andrew Keene, men hans rop dränktes i vattentornets slutliga kraschande fall och av det stigande bruset när sjutusen ton vatten forsade ut genom det spruthål som slitits upp i byggnaden. Det kom som en grå flodvåg, och om Andrew Keene hade stått på sluttningen nedanför vattentornet skulle han garanterat ha lämnat denna världen på nolltid. Men Gud är dårars förmyndare och tar gärna hand om fyllon, småbarn och höga knarkare. Så Andrew hade hamnat på ett ställe där han kunde se allt som hände utan att få en enda droppe på sig. ”JÄVLIGT HÄFTIGA SPECIALEFFEKTER!” hojtade Andrew medan vattnet rullade fram över Memorial Park som ett fast föremål och svepte bort det solur där en liten pojke som hette Stan Uris så ofta stått och fågelskådat med sin fars kikare. ”DÄR LIGGER DU I LÄ, STEVEN SPIELBERG!” Fågelbadet av sten gick samma väg. Andrew såg hur det några ögonblick rullade runt och runt, sockeln över skålen och skålen över sockeln, och sedan försvann. Allén av lönnar och björkar som avgränsat Memorial Park mot Kansas Street slogs omkull som om de varit käglor i en bowlinghall. Några av dem drog med sig oformliga härvor av kraftledningar ner. Vattnet rullade vidare över gatan och började sprida sig alltmer, började se lite mer ut som vatten än som den fantastiska solida mur som dragit i väg med solur, fågelbad och träd, men det hade fortfarande kraft nog att svepa närmare ett dussin hus på andra sidan Kansas Street från sina grunder och ner i The Barrens. Det hela gick rent skrämmande lätt, och de flesta husen var intakta när de störtade ner. Andrew Keene kände igen ett av dem såsom tillhörande Karl Massensik och hans familj. Mr Massensik hade varit hans lärare i sexan, en riktig typ. När huset gick över kanten och nerför sluttningen kunde Andrew tydligt se ett klart brinnande ljus i ett fönster, och undrade för ett ögonblick om det var ljuset eller hans ögon det var fel på, om man nu kunde uttrycka sig så. Sedan kom en explosion från The Barrens och ett snabbt utbrott av gula lågor när någons Colemangaslykta tände på olja som rann ur en sprucken bensintank. Andrew stod där och stirrade på Kansas Streets bortre sida, där det ända till för bara fyrtio sekunder sedan stått en prydlig rad medelklassvillor. Men nu var det plötsligt Spökstaden i stället, den saken var klar. I stället för villorna stod där nu tio källarhål som såg ut som simbassänger. Andrew försökte ge uttryck för sin åsikt om att detta förvisso var för jävligt, men kunde inte skrika längre. Verkade som om hans skrik hade tappat stinget. Och diafragman kändes matt och hjälplös. Och plötsligt hörde han en ny serie ljud, krasande och dunkande ljud som lät som om en jätte med skorna fulla av Ritzkex marscherade nerför en trappa. Det kom från vattentornet som rullade nerför sluttningen, en stor vit cylinder som fortfarande sprutade ut det sista av sitt vatten, och de tjocka kablarna som hjälpt till att hålla ihop alltsammans svepte upp i luften och brakade sedan ner igen som oxpiskor av stål och grävde fåror i marken, som genast fylldes med forsande regnvatten. Och medan Andrew såg på, med hakan vilande någonstans mellan nyckelbenen, flög det numera horisontala vattentornet, närmare fyrtio meter långt, rätt ut i luften. För ett ögonblick tycktes det hänga fritt där uppe, en surrealistisk bild direkt från de madrasserade väggarnas och tvångströjornas förlorade land, med regndropparna glittrande på dess sönderslagna sidor, alla fönsterrutor pangade, sidofönster hängande lösa och fortfarande med den blinkande lampan överst, den som var avsedd att varna lågtflygande plan och som fortfarande blinkade; och sedan föll tornet rätt ner på gatan med ett sista våldsamt brak. Kansas Street hade kanaliserat massor av vattnet, och nu började det störta ner mot centrum nerför Up-Mile Hill. Det fanns hus där förr, tänkte Andrew Keene och plötsligt försvann varje uns av kraft ur hans ben. Han satte sig tungt ner – med ett plask. Satt där och stirrade på den sönderbrutna stengrund som vattentornet stått på i hela hans liv. Satt där och undrade om någon någonsin skulle tro honom.
Han undrade om han trodde på sig själv.
Dödandet, klockan 10.02, 31 maj 1985
Bill och Richie såg Det vända sig mot dem. Dets mandiblar öppnades och slöts. Dets enda användbara öga glodde ner mot dem, och Bill märkte att Det gav ifrån sig ett eget ljus, som något slags supervidrig lysmask. Men det där ljuset var flackande och osäkert; Det var svårt skadat. Dets tankar surrade och bråkade
(släpp mig! släpp mig och jag kan ge dig allt du någonsin kan ha önskat – pengar, berömmelse, framgång, makt – allt detta kan jag ge dig)
i hans huvud.
Bill rörde sig fram mot Det tomhänt, med blicken fixerad vid i Dets enda röda öga. Han kände hur kraften växte inom honom, fyllde honom, gjorde hans armar till kraftledningar, uppfyllde varje knuten näve med sin egen kraft. Richie gick vid hans sida, med läpparna uppdragna så att tänderna syntes.
(jag kan ge dig din kvinna tillbaka – jag kan det, men bara jag – och hon kommer inte att minnas något, precis som ni sju inte mindes någonting)
De var nära nu, mycket nära. Bill kunde känna Dets vidriga stank och upptäckte i plötslig fasa att det var The Barrens lukt han kände, denna lukt som de uppfattat som lukten av kloaker och förorenade strömmar och den rykande tippen … men hade de egentligen någonsin på allvar trott att det var allt? Detta var stanken av Det, och kanske hade den varit starkast i The Barrens, men den hade ju också hängt över hela Derry som ett moln och folk hade bara inte känt stanken, precis som djurvårdare på zoo efter ett tag inte längre märker sina skyddslingars lukt, eller till och med undrar varför besökarna rynkar på näsan när de kommer in.
”Vi båda”, mumlade han till Richie, och Richie nickade utan att ta blicken från Spindeln, som nu ryggade tillbaka inför dem med de otäcka taggiga benen skallrande mot varandra, äntligen ställd och driven till det yttersta.
(jag kan inte ge er evigt liv, men jag kan röra vid er så att ni kommer att leva långa, långa liv – tvåhundra år, trehundra, kanske femhundra – jag kan göra er till gudar på jorden om ni låter mig gå om ni låter mig gå om ni låter mig …)
”Bill?” frågade Richie hest.
Ett skrik byggdes upp inom Bill, byggdes upp och byggdes upp och byggdes upp, och han löpte till storms mot Det. Och vid hans sida löpte Richie, jämsides och i samma takt. De slog till samtidigt, båda med högra knytnäven, men Bill var medveten om att det inte var de knutna nävarna de slog med; deras vapen var deras förenade kraft, förstärkt med kraften från denne Andre. Det var kraften hos minnet och lusten, och framför allt var det kraften hos kärleken och en oglömd barndom som var som ett stort hjul.
Spindelns skrik uppfyllde Bills huvud och tycktes vilja spränga hans hjärna i bitar. Han kände hur knytnäven trängde djupt in i det slingrande våta, hur armen följde efter in ända upp till axeln. Han drog ut den igen, drypande av Spindelns svarta blod. Blodvaret rann ur hålet han slagit upp i Det.
Han såg Richie stå där nästan rakt under Dets uppsvullna kropp, nersölad av Dets mörkglittrande blod, stå där i den klassiska boxarställningen och slå det ena slaget efter det andra med sina drypande nävar.
Spindeln snärtade efter dem med benen och Bill kände hur ett av benen skar längs hans ena sida, skar upp hans skjorta, skar upp hans hud. Gadden dunkade vanmäktigt mot golvet. Dets skrik var gälla trumpetstötar i hans skalle. Det stötte klumpigt framåt för att försöka bita honom, men i stället för att slå till reträtt kastade Bill sig framåt igen, slog till med inte bara knytnäven utan med hela kroppen, använde sig själv som torped. Han löpte rätt in i Dets innanmäte som en spurtande fullback, som drar ner huvudet mellan axlarna och bara störtar rakt på.
För ett ögonblick kände han hur Dets stinkande kött bara gav efter, som om det tänjdes ut som gummit i en slangbella för att sedan kasta ut honom igen. Men med ett oartikulerat skrik pressade han på ännu hårdare, kämpade sig framåt-uppåt med benen, grävde i Dets inre med båda händerna. Och till slut bröt han igenom, kände hur han översvämmades av Dets varma kroppsvätskor. De rann över hans ansikte, in i hans öron och han andades in dem genom näsan i små slingrande strömmar.
Nu var han i det svarta igen, inne i Dets krampryckande kropp ända upp till axlarna. Och till hans tillproppade öron trängde ett ljud som påminde om det rytmiska dunketi-DUNK-dunketi-DUNK från en stor bastrumma, den som går först i paraden när cirkusen kommer till stan med sin märkliga uppsättning av missfoster och struttande och skuttande clowner.
Ljudet av Dets hjärtas slag.
Han hörde Richie skrika till i plötslig smärta och skriket steg till ett snabbt, flämtande stönande och skars tvärt av. Då körde han snabbt båda de knutna händerna rakt framåt. Han höll på att kvävas, fick ingen luft i denna pulserande säck av vätskor och inälvor.
Dunketi-DUNK-dunketi-DUNK …
Han körde in båda händerna i Det, rev och slet, ryckte och bröt sönder, sökte efter ljudets källa och upphov; hans slemvåta händer knöts och öppnades och slet upp organ, samtidigt som hans egen bröstkorg tycktes svälla av brist på luft.
Dunketi-DUNK-dunketi-DUNK …
Och plötsligt låg det i hans händer, en stor, levande tingest som pumpade och pulserade mot hans handflator och knuffade dem fram och tillbaka.
(NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ)
Jo! skrek Bill som höll på att kvävas, höll på att drunkna. Jo! Känn på det här, förbannade hondjävul! PRÖVA PÅ DET HÄR! GILLAR DU DET? NJUTER DU NU? NJUTER DU?
Han flätade samman fingrarna över Dets hjärtas pulserande narthex, med handflatorna utbredda i ett omvänt V – och pressade sedan samman dem med all den kraft han kunde uppbåda.
Ett sista skrik av smärta och skräck tjöt fram när hjärtat exploderade mellan hans båda händer och strömmade ut mellan hans fingrar i skälvande strängar.
Dunketi-DUNK-dunketi-duuuu
Skriket bleknade bort, tonade ut. Bill kände hur Dets kropp plötsligt spändes kring honom, som när en handske dras åt om en knuten näve. Men sedan slappnade allt. Han blev medveten om att Dets kropp började luta, att den långsamt kantrade över åt ena sidan. Och samtidigt som han började dra sig ur Det försvann Dets medvetande ur honom.
Spindeln blev liggande på sidan, en väldig hög ångande ojordiskt kött. Dets ben ryckte och darrade fortfarande, smekte tunnelns sidor och krafsade slumpvisa mönster på dess golv.
Bill stapplade bort, andades i kiknande flämtningar och spottade frenetiskt för att försöka bli fri från den vidriga smaken i munnen. Plötsligt snubblade han på sina egna fötter och gled ner på knä.
Och han kunde tydligt höra Den Andres röst. Sköldpaddan var kanske död, men den som fört in den i detta, vem det nu kunde vara, var uppenbarligen inte död.
”Det där gjorde du verkligen bra, pojken min.”
Och sedan var den borta. Och kraften med den. Han kände sig svag, uttömd, halvt vansinnig. Han kastade en blick över axeln och såg på Spindeln, denna döende svarta mardröm; det ryckte fortfarande här och var i den.
”Richie!” ropade han med hes, bristande röst. ”Var är du, Richie?”
Inget svar.
Ljuset var borta nu. Det hade dött samman med Spindeln. Han trevade i den illa tilltygade skjortans ficka efter det sista tändsticksfodralet. Tändstickorna fanns där, men de vägrade att tända, eftersom deras radsatser var genomdränkta med blod.
”Richie!” ropade han på nytt, och nu började han dessutom gråta. Han kröp framåt, trevade i mörkret med först den ena handen och sedan den andra. Till slut stötte den ena handen emot något som kändes mjukt och slappt att röra vid. Båda händerna flöt fram till det … och hejdade sig när de kände Richies ansikte.
”Richie! Richie!”
Fortfarande inget svar. Bill kämpade i mörkret och fick in ena armen under Richies rygg och den andra i hans knäveck. Sedan snubblade han upp på fötter och började stappla tillbaka samma väg som de kommit, med Richie i famnen.
Derry, klockan 10.00–11.00
Den kontinuerliga vibration som hela tiden löpt fram genom stadens gator ökade vid tiotiden i styrka till ett mullrande rytande. Derry News skulle senare hävda att de stöd som bar upp kanalens underjordiska del helt enkelt brakat samman, försvagade av vattenmassornas våldsamma anstormning. Men det fanns de som hade en annan uppfattning. ”Jag var ju där, så jag vet”, sa Harold Gardener efteråt till sin fru. ”Och det berodde inte alls på att kanalstöttorna pajade. Det var en jordbävning och inget annat. En stor jävla jordbävning!”
Men vad det än var blev följderna i varje fall tämligen katastrofala. Medan det mullrande ljudet blev allt starkare började fönsterrutor skallra sönder, gipstak föll ner och de omänskliga skriken från bjälkar som slets sönder och byggnader som skakades i sina grundvalar svällde ut till en fasans kör. Stora sprickor löpte snabbt uppför Machens kulhålsöversållade tegelfasad som trevande händer. De kablar som höll uppe Aladdins baldakin slets tvärt av och baldakinen störtade ner på gatan. Richard’s Alley bakom Center Street Drugstore fylldes plötsligt av en lavin av gult tegel, när den 1952 uppförda Biran X Dowd Professional Building störtade samman. En väldig rökridå av gulsotfärgat damm höjde sig över tegelhögen men sveptes snabbt bort.
Samtidigt exploderade statyn av Paul Bunyan framför City Center, som om teckningslärarinnans för länge sedan framförda hot om att spränga den i luften äntligen blev verklighet till slut. Det skäggiga, grinande huvudet for rätt upp i luften. Ena benet pekade framåt och det andra bakåt, som om Paul försökt sig på något slags spagat med sådan entusiasm att benen bröts av och gav sig i väg på egen hand. Statyns torso sprängdes sönder till ett moln av något som mest påminde om granatskärvor, och plastyxans yxhammare for upp mot den regniga himlen, försvann och störtade sedan ner igen, vilt snurrande. Den skar rakt genom taket på Kyssarnas bro och fortsatte ner genom golvet.
Och sedan föll Derrys centrum helt enkelt sönder och samman, klockan två minuter över tio.
Huvudparten av vattnet från det spruckna vattentornet hade forsat över Kansas Street och hamnat i The Barrens, men tonvis med vatten brusade också nerför Up-Mile Hill, ner i affärskvarteren. Och kanske blev det halmstråt som knäckte kamelens rygg … eller också hade Harold Gardener kanske rätt när han sa till sin fru att det rörde sig om en jordbävning. Sprickor slog upp i Main Streets yta. Till en början var de där sprickorna smala och grunda … men sedan började de gapa som hungriga munnar och ljuden från kanalen svävade upp genom dem, inte längre dämpade utan med skrämmande kraft. Allt började skälva. Neonskylten med ALLT I MOCKASINER ovanför Shorty Squires souvenirbutik slog i gatan och kortslöts i vatten som stod nära en meter högt. Några ögonblick senare började Shortys hus, som låg granne med Mr Paperbacks, sjunka rätt ner. Buddy Angstrom var den förste som upptäckte fenomenet. Han knuffade Alfred Zitner i sidan, och denne tittade, gapade stort och körde sedan armbågen i Harold Gardeners sida. Efter bara några sekunder hade allt arbete med sandsäckarna upphört. Männen som kantade kanalens båda sidor stod där bara och stirrade in mot centrum i det hällande regnet, allesammans med exakt samma ansiktsuttryck av förfärad förundran. Squires butik Souvenirer och Småsaker såg ut som om den uppförts på en stor hiss som majestätiskt var på väg neråt. Byggnaden sjönk rätt ner genom den till synes fasta betongen med tung och klumpig värdighet. När den slutade sjunka kunde man ha gått ner på händer och knän på den översvämmade trottoaren och gått rätt in genom något av fönstren på tredje våningen. Vatten sprutade upp på alla håll kring huset, och ett ögonblick senare dök Shorty själv upp på taket och viftade vilt med armarna i ett desperat rop på hjälp. Men sedan utplånades han och försvann när kontorsbyggnaden bredvid, den som hyste Mr Paperback nere på första våningen, också den började sjunka genom jorden. Tyvärr sjönk emellertid det här huset inte rätt ner, så som Shortys hade gjort; Mr Paperbacks byggnad utvecklade en tydlig lutning. Och när huset lutade vidare började tegel och tegelpannor rasa ner från byggnadens sidor och tak. Shorty träffades av flera stycken. Harold Gardener såg honom ragla baklänges, med händerna mot huvudet … och sedan gled de tre översta våningarna i Mr Paperbacks hus ner från resten, lika prydligt som när några plättar högst upp i en stapel glider ner från den. Och Shorty försvann. Någon av sandsäcksmannarna skrek vilt, och sedan var allt bara en enda raglande röra av förstörelse. Människor kastades omkull eller vräktes raglande och stapplande bakåt från kanalen. Harold Gardener såg de byggnader som stod mitt emot varandra vid Main Street luta sig framåt, som damer som sitter och kommenterar ett spelparti, nästan panna mot panna. Själva gatan höll på att sjunka, spricka, brytas sönder. Det plaskade och sprutade av vatten överallt. Och sedan började den ena efter den andra av byggnaderna på gatans båda sidor svaja förbi sin tyngdpunkt och braka ner på gatan – Northeast Bank, The Shoeboat, Alvey’s Smokes ’n Jokes, Bailley’s Lunch, Bandler’s Record and Music Barn. Fast vid det laget fanns det förstås inte längre någon gata att störta ner på. Eftersom gatan hade rasat ner i kanalen, först tänjt ut sig som seg kola och sedan brutits sönder till guppande asfaltklumpar. Harold såg rondellen vid tregatskorsningen plötsligt bara försvinna, och när vattnet sprutade upp som en gejser förstod han plötsligt vad som höll på att hända.
”Vi måste bort härifrån!” skrek han till Al Zitner. ”Vattnet slår tillbaka! Al! Vi får århundratets bakstuds!”
Men det verkade inte som om Al Zitner hörde honom. Hans ansikte var som en sömngångares, eller som ansiktet hos en människa i djuphypnos. Han stod där i sin genomvåta rödblårutiga sportjacka, i sin kraglösa Lacosteskjorta med den lilla alligatorn till vänster på bröstet, i sina blåa strumpor med de korslagda vita golfklubborna stickade på sidorna, i sina bruna L.L. Beans seglarskor med gummisulor. Och han såg så där en miljon dollar i egna investeringar sjunka i jorden där, såg fyra, fem miljoner av sina vänners investeringar drabbas av samma öde – grabbarna han spelade poker med, grabbarna han spelade golf med, grabbarna han åkte skidor med vid deras andelsstuga i Rangely. Och nu såg hans egen hemstad, Derry i Maine, för höge farao, lika bisarrt vanvettig ut som den där jädrans staden där svartskallarna rodde runt med folk i de där långa smala förvuxna kanoterna. Vattnet bubblade och kokade mellan de hus som fortfarande stod. Canal Street ändade som en trasig svart trampolin vid kanten av en skummande upprörd sjö. Föga underligt då att Zitner inte hört vad Harold sa. Men andra hade dragit samma slutsats som Gardener – man kan inte släppa ner så mycket skit i en rasande vattenmassa utan att ställa till med åtskilligt med trubbel. Så en del av männen kastade sandsäckarna de höll och lade benen på ryggen, bland dem Harold Gardener, som därmed också räddade sitt liv. Andra hade inte samma tur – eller var inte lika förutseende – och var fortfarande kvar i området kring kanalen, som nu var nästan helt kvävd och igenstoppad med tonvis med asfalt, betong, tegel, murbruk, glas och för cirka fyra miljoner blandat gods av alla de slag, när kanalvattnet svallade tillbaka och vräkte ut över betongkanten och opartiskt svepte med sig både människor och sandsäckar. Harold hade hela tiden en känsla av att vattnet var ute efter just honom, för hur snabbt han än sprang så vann det ändå på honom hela tiden. Han räddade sig till slut genom att klösa och kravla sig uppför en brant sluttning full med snår och buskage. Vid ett tillfälle kastade han en blick över axeln och såg en man som han tyckte sig känna igen som Roger Lernerd, direktör för utlåningsavdelningen på den bank han anlitade, försöka starta sin bil på parkeringsplatsen utanför kanalens miniköpcenter. Och trots vattnets dån och vindens tjut kunde han faktiskt höra bilens lilla symaskinsmotor spotta och spotta och spotta medan det svarta, forsande vattnet nådde ovanför navkapslarna på båda sidor. Och sedan vällde Kenduskeag Stream med ett väldigt, dånande vrål ut över sina bräddar och svepte bort både kanalens miniköpcenter och Roger Lernerds klarröda shoppingbil. Då började Harold klättra igen, segade sig upp med hjälp av grenar, rötter, vad som helst som verkade starkt nog att kunna bära hans tyngd. Högre upp, det var modellen. Som Andrew Keene kunde ha uttryckt det – Harold Gardener kände verkligen för idén med höglänt mark denna morgon. Bakom sig kunde han höra hur Derrys centrum fortsatte att falla sönder. Det lät som artillerield.
Bill
”Beverly!” ropade han. Ryggen och armarna var en enda massiv värk. Det kändes som om Richie vägde minst trehundra kilo. Men så lägg ner honom bara, viskade det inom honom. Han är ju död, så du kan ju lika så gott bara lägga honom ifrån dig.
Men han varken ville eller kunde göra något sådant.
”Beverly!” ropade han på nytt. ”Ben! Någon där?”
Det var den här vägen Det kastade mig, tänkte han, mig och Richie – fast Det kastade oss förstås längre – så oändligt mycket längre. Hur var det där? Jag börjar tappa det, glömma det …
”Bill?” Det var Bens röst, darrig och slutkörd, någonstans ganska nära. ”Var är du någonstans?”
”Här borta, grabben. Jag har med mig Richie. Han är … han är skadad.”
”Fortsätt prata.” Bens röst var närmare nu. ”Fortsätt att prata, Bill.”
”Vi dödade Det”, sa Bill och gick mot ljudet av Bens röst. ”Vi tog livet av fanskapet. Och om Richie är död …”
”Död!” utbrast Ben förskräckt. Han var mycket nära nu, och sedan trevade hans hand fram ur mörkret och strök lätt över Bills näsa. ”Hur kan du säga att han är död?”
”Jag … han …” Nu bar de Richie båda två. ”Jag kan ju inte se honom”, sa Bill. ”Det är det som är problemet. Jag köh-köh-kan inte s-s-se honom!”
”Richie!” hojtade Ben och ruskade om honom. ”Vakna, Richie! Vakna för helvete!” Bens röst lät suddig nu, började darra. ”RICHIE, DU MÅSTE VAKNA NU, FÖR HELVETE!”
Och där i mörkret sa Richie med sömnig och irriterad och nymornad röst: ”Okej, Höstacken, okej. Vi klarar oss bättre utan några otäcka …”
”Richie!” skrek Bill. ”Är du oskadd, Richie?”
”Fanskapet kastade i väg mig”, muttrade Richie med samma trötta, nymornade röst. ”Och jag dängde mot något hårt. Det var allt … allt jag kan minnas i varje fall. Var är Bevvie någonstans?”
”Där borta någonstans”, sa Ben. Och sedan berättade han snabbt om äggen. ”Jag trampade ihjäl över hundra”, sa han. ”Och jag tror att jag fick dem allesammans.”
”Det hoppas jag verkligen”, sa Richie, som började låta bättre nu. ”Släpp ner mig, Big Bill”, sa han. ”Jag kan gå själv. Hörs vattnet starkare nu?”
”Ja”, svarade Bill. De höll varandras händer i mörkret alla tre. ”Hur känns det i skallen?” fortsatte han.
”Det gör ont som fan. Vad hände efter att jag blivit knockad?”
Bill berättade vad han stod ut med att berätta för dem.
”Så nu är Det faktiskt död”, sa Richie förundrat. ”Är du helt säker på din sak, Bill?”
”Ja”, sa Bill. ”Den här gången är jag helt söh-söh-säker.”
”Skönt”, sa Richie. ”Och håll min panna, Bill, jag tror jag måste spy.”
Bill gjorde det, och när Richie var klar gick de vidare. Då och då stötte hans fötter mot något skört som rullade undan i mörkret. Bitar av de där spindeläggen som Ben hade trampat sönder, förmodade han och ryste till. Det var skönt att få veta att de gick åt rätt håll, men samtidigt var han tacksam för att han slapp se resterna.
”Beverly!” ropade Ben. ”Beverly!”
”Hitåt …”
Hennes svarsrop lät svagt och lågt, dränktes nästan helt av vattnets mullrande dån. De fortsatte fram genom mörkret, ropade regelbundet hennes namn och riktade in sig efter hennes svarsrop.
När de till slut var framme frågade Bill om hon hade några tändstickor kvar. Hon gav honom ett halvt fodral. Han tände en sticka och såg dem tona fram som spöken – Ben med armen om Richie, som stod där hopsjunken med blodet rinnande från höger tinning, Beverly sittande med Eddies huvud i sitt knä. Och sedan vände han sig åt andra hållet och såg Audra ligga hopsjunken på stenplattorna med benen spretande utåt och bortvänt huvud. Det mesta av spindelväven kring henne hade smält undan och försvunnit.
Tändstickan brände honom på fingrarna och han släppte den. Men i mörkret felbedömde han avståndet, snubblade över henne och var nära att falla framstupa.
”Audra! Audra, hör du mig, Audra?”
Han förde in ena armen bakom hennes rygg och lyfte upp henne i sittande. Sedan förde han in ena handen under hennes hår och tryckte fingrarna mot hennes hals. Och han kunde känna pulsen, långsam men regelbunden.
Han tände en ny sticka och såg hennes pupiller dras samman när lågan flammade upp. Men det var en ren reflexreaktion, och hennes stirrande blick förändrades inte ens när han förde stickan så nära hennes ansikte att huden blev röd. Hon levde, men reagerade inte. Fan, det var värre än så och det visste han mycket väl. Detta var fullt utvecklad katatoni.
Stickan brände hans fingertoppar och han släckte den.
”Jag gillar inte ljudet av allt det här vattnet, Bill”, sa Ben. ”Vi borde nog se till att komma härifrån.”
”Och hur ska vi kunna göra det utan Eddie?” mumlade Richie.
”Det klarar sig”, sa Bev. ”För Ben har rätt, Bill. Vi måste bort härifrån.”
”Då bär jag henne.”
”Självklart. Men vi bör ge oss i väg nu genast.”
”Åt vilket håll?”
”Det vet du redan”, sa Beverly lågt. ”Du dödade Det, Bill. Så du vet vägen.”
Bill lyfte upp Audra, så som han tidigare hade lyft upp Richie, och gick tillbaka till de andra. Det kändes oroväckande, rent av kusligt, att bära henne i famnen; hon var som en vaxfigur som andades.
”Åt vilket håll, Bill?” frågade Ben.
”J-j-jag k-k-kan inte …”
(det vet du redan, du dödade Det så du vet vägen)
”D-d-då kör vi väl, då”, sa Bill. ”S-s-så får v-v-vi se om vi hittar ut. T-t-ta de här, Beverly”, sa han och gav henne tändstickorna.
”Men Eddie, då?” frågade hon. ”Vi måste ju få ut honom också.”
”H-höh-höh-hur skulle det g-g-gå till?” sa Bill. ”Allt håller ju på att f-f-falla sönder här.”
”Vi måste få ut honom härifrån”, sa Richie. ”Så sug i bara, Ben.”
Tillsammans lyfte de upp Eddies döda kropp och Beverly lyste dem tillbaka till sagodörren. Bill lyfte ut Audra genom den och gjorde sitt bästa för att hon inte skulle nudda vid golvet. Sedan lyfte Richie och Ben ut Eddie genom öppningen.
”Lägg ner honom”, sa Beverly. ”Vi kan lämna honom här.”
”Men det är för mörkt”, snyftade Richie. ”Alldeles för mörkt, alltså. Eds … han.”
”Nej, jag tror du har fel”, sa Ben. ”Kanske är det rent av meningen att det är här han ska ligga. Jag tror faktiskt att det är så.”
De lade ner honom, och Richie kysste Eddie på kinden. Sedan riktade han en oseende blick upp mot Ben. ”Menar du verkligen det?” frågade han.
”Helt och fullt. Så kom nu, Richie.”
Richie reste sig upp och vände sig mot dörren. ”Fan ta dig, din jävla avföda!” skrek han plötsligt och sparkade igen dörren med foten. Den gav ifrån sig ett massivt smackande ljud när den for igen och låste sig.
”Varför gjorde du så?” frågade Beverly.
”Det vet jag inte”, svarade Richie, men visste det mycket väl. Han kastade en blick över axeln just när Beverlys sticka slocknade.
”Jo, Bill … det där tecknet på dörren?”
”Ja, vad är det med det?” flämtade Bill.
”Det är borta nu”, sa Richie.
Derry, klockan 10.30
Glaskorridoren som förenade vuxenbiblioteket med barnavdelningen exploderade plötsligt i en enda strålande ljusflamma. Glaset for i väg i ett slags paraplymönster, skar fram genom de spända, vindpiskade träden som stod här och var kring biblioteket. Många skulle säkert ha kunnat bli skadade eller rent av dödade av den våldsamma skuren, men lyckligtvis fanns det ingen människa vare sig i eller utanför biblioteket, eftersom biblioteket inte hade öppnats en dag som denna. Men glastunneln, som fascinerat Ben Hanscom så när han var pojke, skulle aldrig komma att ersättas med en ny; all den förstörelse som drabbat Derry hade varit så svår och kostsam att det verkat enklare att strunta i förbindelsegången och behålla de båda biblioteksbyggnaderna som separata enheter. Och så småningom fanns det ingen i stadsfullmäktige som ens mindes vad den där navelsträngen av glas hade haft för funktion. Kanske var Ben den ende som skulle ha kunnat berätta för fullmäktige om hur det kändes att stå utanför den i den stilla kylan en januarikväll, med rinnande näsa och fingertopparna liksom domnade i vantarna, och se folk passera fram och tillbaka där inne, se dem gå rätt genom vintern utan ytterkläder och omgivna av ljus. Han kunde ha berättat för dem … fast det där var kanske inte sådant som man kunde ställa sig upp och berätta om vid ett fullmäktigesammanträde – hur man stod där ute i det kalla mörkret och lärde sig älska ljuset. Men det fick vara hur det ville med det; fakta i saken var dessa och inga andra: glastunneln flög i luften utan någon synbar anledning, ingen blev skadad (förvisso en välsignelse eftersom antalet offer för ovädret denna morgon – antalet mänskliga offer i varje fall – uppgick till sextiosju döda och trehundratjugo skadade) och tunneln återuppfördes aldrig. Så efter den trettioförsta maj 1985 gällde att om man ville ta sig från barnavdelningen till vuxenbiblioteket, så måste man ta en promenad utomhus. Och om det var kallt eller regnade eller snöade måste man ha rocken på sig.
Ut! klockan 10.54, 31 maj 1985
”Vänta lite”, flämtade Bill. ”Ge mig en chans … vila lite.”
”Låt mig hjälpa dig med henne”, sa Richie ännu en gång. De hade lämnat Eddie kvar borta i Spindelns håla, och det var något som ingen av dem gärna ville tala om. Men Eddie var död och Audra levde fortfarande – i varje fall rent medicinskt sett.
”Det här gör jag själv”, sa Bill mellan två flämtningar.
”Snacka inte skit. Följden blir bara att du drar på dig en infarkt. Så låt mig hjälpa dig, Big Bill.”
”H-h-hur har du d-d-det med skallen?”
”Värker som fan”, sa Richie. ”Men försök inte byta ämne.”
Bill lät motvilligt Richie ta över Audra. Men det kunde ha varit värre – Audra var lång och vägde normalt drygt sextio kilo. Men i Rummet på vinden spelade hon en ung kvinna som hölls som gisslan av en psykotisk halvgalning som betraktade sig som politisk terrorist. Och eftersom Freddie Firestone hade velat spela in alla vindsekvenserna först hade Audra satts på en strikt diet av höns, lantost och tonfisk och gått ner tio kilo. Men sedan Bill stapplat fram i mörkret med henne i famnen i så där en halv kilometer (eller en kilometer eller en och en halv eller vad det nu kunde vara), kändes de där drygt femtio kilona snarare som åtminstone hundra.
”T-t-tack ska du ha”, sa han.
”Ingenting att snacka om. Din tur nästa gång, Höstacken.”
”Pip-pip, Richie”, sa Ben, och Bill kunde inte låta bli att skratta lite. Det var ett trött leende, och det varade inte länge, men något är i alla fall bättre än inget.
”Hur går vi nu, Bill?” frågade Beverly. ”Vattnet låter ju värre än någonsin. Och jag känner inte särskilt för att drunkna här nere.”
”Rakt fram och sedan till vänster”, sa Bill. ”Fast vi borde kanske försöka ta oss fram lite fortare.”
De fortsatte så i en halvtimme med Bill som ropade ut när de skulle ta av till höger eller till vänster. Ljudet av forsande vatten fortsatte att brusa omkring dem ända tills det tycktes omge dem helt, en kuslig stereoeffekt i mörkret. Bill trevade sig fram runt ett hörn, med ena handen glidande över blått tegel, och plötsligt rann det vatten över hans skor. Vattenflödet var grunt men snabbt.
”Låt mig ta Audra”, sa han till den högljutt flämtande Ben. ”Uppströms nu.” Ben lyfte försiktigt över Audra till Bill, som lyckades få henne över axeln i ett brandmansgrepp. Om hon bara ville protestera … röra sig … göra något. ”Hur har vi det med stickor, Bev?”
”Inte många. Ett halvt dussin, kanske. Bill … vet du verkligen vart du för oss?”
”Jag t-t-tror det”, sa han. ”Så vi fortsätter.”
De följde honom runt hörnet. Vattnet skummade kring Bills fotknölar och nådde så småningom först skenbenen och sedan låren. Vattnets brus hade djupnat till ett kontinuerligt rytande i basen. Tunneln där de gick fram skälvde hela tiden. Ett tag fruktade Bill att strömmen skulle bli för stark för att de skulle kunna ta sig fram mot den, men sedan passerade de en matarledning som sprutade ut en väldig vattenstråle i deras tunnel – kraften hos det forsande vita vattnet fyllde honom med förundran – och när de kommit förbi lugnade strömmen sig en del, även om vattnet fortsatte att stiga. Det …
Men jag såg ju vattnet som forsade ut ur matarledningen! Jag såg det ju faktiskt!
”Höh-höh-hallå!” ropade han. ”Söh-söh-ser ni andra någonting?”
”Det har blivit ljusare den sista kvarten ungefär!” hojtade Beverly tillbaka. ”Var är vi någonstans, Bill? Vet du det?”
Nyss trodde jag att jag visste det, var Bill nära att säga högt. Men i stället sa han: ”Nej! Vi fortsätter!”
Han hade trott att de närmade sig den betongklädda del av Keduskeag Stream som kallades kanalen … den som gick under jorden genom centrum och kom fram igen vid Bassey Park. Men nu fanns det alltså ljus där nere, och det kunde ju inte gärna finnas något ljus i kanalen här under staden. Ändå blev det bara ljusare och ljusare nu.
Bill började få allvarliga problem med Audra. Inte så att strömmen var svår – den hade lugnat ner sig en hel del – men däremot var djupet rätt besvärligt. Snart blir jag väl tvungen att hålla upp henne över ytan, tänkte han. Han kunde se Ben till vänster om sig och Beverly till höger, och om han vred på huvudet lite kunde han se Richie alldeles bakom Ben. Men botten i deras tunnel blev allt svårframkomligare. För vid det här laget var den full av formliga högar av allehanda skräp och spill – mest tegelstenar, verkade det som. Och längre upp höjde sig något upp över ytan, som fören på ett sjunkande skepp.
Ben plaskade fram mot föremålet, huttrande i det kalla vattnet. En blöt cigarrlåda träffade honom rätt i ansiktet. Han sköt undan den och grep tag i föremålet som stack upp över ytan. Och spärrade upp ögonen. För det tycktes vara en stor skylt som stod där. Han kunde urskilja bokstäverna al och under dem ett FRAMT. Och plötsligt visste han vad han hade framför sig.
”Bill! Richie! Bev!” ropade han, skrattande av häpnad.
”Vad är det, Ben?” ropade Beverly.
Ben grep tag i föremålet med båda händerna och gungade det bakåt. Det hördes ett skrapande ljud när skyltens ena sidan gneds mot tunnelväggen. Och sedan kunde de läsa mer: ALADDI, och under det TILLBAKA TILL FRAMTIDEN.
”Det är ju Aladdins baldakin”, sa Richie. ”Hur …”
”Gatan måste ha rasat ihop”, viskade Bill och stirrade storögt upp genom tunneln. Längre fram var ljuset ännu starkare.
”Vad säger du, Bill?”
”Vad i helskotta har hänt?”
”Bill? Bill? Vad …”
”Alla de här ledningarna!” utbrast Bill i vild ton. ”Alla de här gamla avloppen! Här måste ha varit översvämning igen! Och den här gången …”
Han började plumsa fram igen och höll upp Audra över ytan. Ben, Bev och Richie föll in efter honom. När Bill fem minuter senare kastade en blick uppåt såg han blå himmel där uppe. Han såg den genom en spricka i tunneltaket, en spricka som vidgade sig till en bredd av över tjugo meter där den löpte bort från honom. Vattnet längre upp var fullt av allehanda öar och arkipelager – högar av tegel, bakvagnen av en Plymouth Sedan vars bagagelucka hade öppnat sig och spydde ut vatten, en parkeringsmätare som stod lutad mot tunnelväggen som en berusad som söker stöd, med den röda plåtvimpeln påslagen.
Vid det här laget var botten nästan helt oframkomlig, full av miniberg som höjde och sänkte sig utan rim och reson, så att man riskerade att bryta fotleden för varje steg man tog. Vattnet kluckade milt och stilla kring deras armhålor.
Milt nu, ja, tänkte Bill. Men om vi hade varit här för två timmar sedan, eller bara en, skulle vi väl troligen ha fått vårt livs sjöresa.
”Vad fan menas med det här, Big Bill?” frågade Richie. Han stod på Bills vänstra sida, med ansiktet mjukt av förundran när han såg upp mot sprickan i tunneltaket – det är bara det att detta inte är taket i någon tunnel, tänkte Bill. För detta är Main Street. Eller var det i varje fall till nu.
”Jag skulle väl tro att det mesta av centrala Derry ligger i kanalen nu och flyter i väg nerför Kenduskeag Stream”, sa han. ”Snart är det väl ute i Penobscot, och sedan blir det väl Atlanten och frid över dess minne. Skulle du kunna hjälpa mig med Audra, Richie? Jag tror inte jag kan …”
”Visst”, svarade Richie. ”Lämna över henne bara.”
Och han tog över Audra. I ljuset här kunde Bill se Audra bättre än vad han kanske själv ville – blekheten som maskerades, men inte doldes, av den smuts och dynga som kletade ner hennes panna och låg i kakor på kinderna. Hennes ögon var fortfarande vidöppna … vidöppna och utan alla känslor. Håret hängde vått och stripigt. Hon kunde lika så gott ha varit en av dessa uppblåsbara barbaror som fanns att köpa hos Pleasure Chest i New York eller i butikerna längs Reeperbahn i Hamburg. Enda skillnaden var hennes långsamma men regelbundna andning … men en sådan sak kunde ju ordnas med ett urverk bara.
”Hur ska vi ta oss upp härifrån?” frågade han Richie.
”Ben kan hjälpa dig upp”, sa Richie. ”Sedan kan du dra upp Beverly, och så halar ni upp din fru. Sedan lyfter Ben upp mig, varpå vi drar upp honom. Och när den detaljen är fixad ska jag lära dig hur man ordnar en volleybollturnering för tusen studentskor.”
”Pip-pip, Richie.”
”Pip-pip på dig, Big Bill.”
Tröttheten gick i vågor inom honom. Han mötte Beverlys lugna blick och höll den kvar ett ögonblick. Hon nickade lite åt honom och han formade ett leende mot henne.
”Ger du mig en hand så jag kommer upp, B-b-ben?”
Ben nickade. Även han verkade outsägligt trött. Han hade en djup skråma på ena kinden. ”Det ska väl kunna ordnas”, sa han.
Och så lutade han sig lite framåt och flätade ihop fingrarna. Bill lyfte upp ena foten, ställde den på Bens hopflätade händer och hoppade upp. Men han nådde inte riktigt. Då höjde Ben sina stödjande händer och Bill grabbade tag i det nerfallna tunneltakets kant och tog sig upp med en knyck. Det första han såg där uppe var en vit-och-brandgul stoppbom. Det andra var en rörlig folksamling på andra sidan bommen. Det tredje var Freese’s varuhus – fast det såg ganska underligt ut, utbuktande och perspektiviskt förkortat. Det tog några ögonblick innan han fattade att nästan halva varuhuset hade sjunkit ner genom gatan till kanalen där under. När det gjorde det hade husets övre hälft svängt runt ut över gatan och såg ut att när som helst kunna rasa omkull som en hög slarvigt staplade böcker.
”Titta! Titta! Det är någon där ute!”
Det var en kvinna som ropade, samtidigt som hon pekade mot den punkt där Bills huvud hade dykt upp ur sprickan i den förstörda trottoaren.
”Där är åtminstone en till, Gud vare lovad!”
Hon började gå framåt, en äldre dam med huvudduk som en bondmora. Men så hejdades hon av en polis. ”Tänk på rasrisken, mrs Nelson”, sa han. ”Ni vet ju att det är farligt. Resten av gatan kan rasa vilket ögonblick som helst.”
Mrs Nelson, tänkte Bill. Er kommer jag ihåg. Er syster satt barnvakt åt George och mig ibland. Han höjde handen för att visa henne att allt var väl, och när hon då vinkade tillbaka kände han en plötsligt uppvällande våg av samförstånd och hopp.
Han vände sig om och lade sig platt på den sviktande trottoaren, försökte fördela sin tyngd så jämnt som möjligt, så som man ska göra när man är ute på tunn is. Han sträckte ner händerna mot Bev, hon grep tag i hans båda handleder och han drog upp henne med vad som kändes som hans sista krafter. Solen, som försvunnit igen, dök nu upp från sitt gömsle av lätta makrillmoln och återgav dem deras skuggor. Beverly tittade förvånat upp, fångade Bills blick och log.
”Jag älskar dig, Bill”, sa hon. ”Och jag hoppas innerligt att hon blir bra igen.”
”Töh-tack, Bevvie”, sa han, och hans mjuka leende fick henne att börja gråta lite. Han kramade om henne och den lilla skara om samlats bakom vägbommen applåderade. Och en fotograf från Derry News tog ett foto. Bilden publicerades i tidningens nummer för den första juni, som trycktes i Bangor eftersom Derry News egna pressar var vattenskadade. Bildtexten var enkel, men samtidigt så sann att Bill klippte ut bilden och förvarade den i plånboken i många år framåt: DE ÖVERLEVDE. Det var allt, men mer behövdes inte.
Detta hände klockan sex minuter i elva i Derry, Maine.
Derry, senare samma dag
Glaskorridoren mellan barnavdelningen och vuxenbiblioteket hade exploderat klockan 10.30. Klockan 10.33 upphörde regnet. Men det avtog inte stegvis utan upphörde tvärt, som om Någon Där Uppe hade vridit om en kontakt. Vinden hade då redan börjat mojna, och det skedde så snabbt att människorna såg på varandra med osäkerhet och rent av vidskepelse i blicken. Det var ungefär som när motorerna på en 747:a trappas ner sedan planet väl glidit fram till gaten. Solen gjorde sitt första framträdande 10.47. Frampå eftermiddagen hade molnen dunstat bort helt och vädret var varmt och vackert. Klockan 15.30 visade kvicksilvret i Orange Crush-termometern utanför dörren till Secondhand Rose, Begagnade kläder på plus tjugoåtta grader – det varmaste dittills under året. Människorna gick omkring på gatorna som zombies och talade mycket lite. Allas ansiktsuttryck var märkligt lika varandra – ett slags stupid undran, som skulle ha verkat löjlig om den inte samtidigt varit så otroligt ömkansvärd. Fram mot kvällningen hade journalister från ABC, CBS, NBC och CNN anlänt till Derry, och dessa eterjournalister skulle redovisa något slags version av sanningen som kunde accepteras av de flesta; de skulle göra det som hänt verkligt … trots att det fanns de som kunde ha invänt att verkligheten är ett mycket opålitligt begrepp, kanske lika opåtagligt som ett stycke segelduk spänt över ett flätmönster av kablar som trådarna i ett spindelnät. Nästa morgon skulle Bryant Gumble och Willard Scott från ”The Today Show” komma till Derry, och då skulle Gumble bland annat intervjua Andrew Keene. ”Hela vattentornet bara brakade ner och rullade nerför sluttningen”, berättade Andrew. ”Världens grej, helt enkelt. Bara för Steven Spielberg att gå hem och lägga sig, alltså. Och lida i tysthet, alltså. Förresten så har jag alltid trott när jag har sett dig i teve att du var mycket större än du är i verkligheten, alltså.” Att få se sig själva och grannarna i teve – det skulle göra alltsammans verkligt. Det skulle ge dem en fast punkt, varifrån de kunde få grepp om detta fruktansvärda, ogripbara som hänt. Det som drabbat dem hade varit en MONSTERSTORM. De följande dagarna skulle DÖDSSIFFRORNA stiga I MÖRDARSTORMENS KÖLVATTEN. Det som hänt hade i själva verket varit DEN VÄRSTA STORMEN I MAINES HISTORIA. Och alla dessa rubriker var, hur braskande de än var, till god hjälp och nytta – de hjälpte till att trubba av det fundamentalt främmande och sällsamma i det som hänt … fast kanske är främmande och sällsamma alldeles för milda ord i sammanhanget. Kanske var vansinnigt ett bättre ord här. Att få se sig själva i teve skulle kanske göra alltsammans mer konkret och mindre vansinnigt för stadsborna. Men timmarna innan inspelningsteamen kom fanns där bara Derryborna själva, och de vandrade runt på sina gator, som var fulla av grus och spillror och nersölade av gyttja och slam, och allesammans hade de ett uttryck av oförstående häpnad i sina ansikten. Bara Derryborna själva, och de pratade inte mycket, såg bara på saker och ting och tog då och då upp något och tittade närmare på det och kastade sedan bort det igen, och försökte komma underfund med vad som hänt de sista sju, åtta timmarna. Män stod på Kansas Street och rökte och såg på husen som låg upp och ner i The Barrens. Andra män och kvinnor stod bakom de vita-och-brandgula vägspärrarna och tittade ner i det svarta hål som fram till tiotiden varit stadens centrum. Söndagsnumrets huvudrubrik löd: DERRYS BORGMÄSTARE: VI SKA BYGGA UPP VÅR STAD IGEN, och det skulle de kanske också. Men under de veckor som följde, veckor då fullmäktige bråkade och kivades om hur man skulle börja återuppbyggandet, fortsatte den väldiga kratern där stadens centrum legat att utvidga sig, på ett odramatiskt men samtidigt obönhörligt sätt. Fyra dagar efter ovädret kollapsade Bangor Hydroelectric Companys kontorsbyggnad och brakade ner i hålet. Tre dagar senare drabbades Flying Doghouse, som hade de bästa surkål- och chili-korvarna i hela östra Maine, av samma öde. Och det hände då och då att avloppen svämmade över i villor och hyreshus och kontorshus, och i Old Cape blev förhållandena så olidliga att folk började flytta därifrån. Årets första hästkapplöpningar i Bassey Park annonserades till den tionde juni; första loppet skulle gå klockan åtta på kvällen, och det verkade som om alla såg fram emot detta evenemang. Men när travarna i det första loppet kom in på upploppet rasade en sittplatssektion och ett halvdussin åskådare skadades. Bland dem Foxy Foxworth, som ägt och drivit Aladdin Theatre fram till 1973. Foxy hamnade på sjukhuset med ett benbrott och en punkterad testikel, och när han blev utskriven bestämde han sig för att flytta till sin syster i Somersworth i New Hampshire.
Han var inte den ende som gav sig i väg. Derry höll på att falla sönder.
De såg sjukvårdsbiträdet slå igen ambulansens bakdörrar och gå runt till passagerarplatsen. Ambulansen startade och började köra backen upp mot Derry Home Hospital. Richie hade lyckats hejda den, med uppenbar risk för liv och lem, och fått till stånd en kompromiss med den uppretade föraren, som mycket bestämt hävdade att det inte fanns plats för någon mer i hans kärra, så att de fick lägga Audra direkt på golvet.
”Vad gör vi nu?” undrade Ben. Han hade stora bruna ringar under ögonen och en ring av smuts kring halsen.
”F-f-för min del blir det stadshotellet direkt”, sa Bill. ”Och där t-t-tänker jag sova i så där en söh-söh-sexton timmar.”
”Instämmer”, sa Richie och såg förhoppningsfullt på Beverly. ”Du har inte möjligen en cigarett till övers, min nådiga?” frågade han.
”Tyvärr inte”, svarade Beverly. ”Jag funderar allvarligt på att sluta röka igen.”
”Ingen dum idé.”
De började långsamt gå backen upp, alla fyra i bredd.
”Så var d-d-det över, d-d-då”, sa Bill.
”Vi klarade det”, sa Ben och nickade. ”Du klarade det, Big Bill.”
”Vi gjorde vårt allesammans”, sa Beverly. ”Men jag sörjer över att vi inte kunde få med oss Eddie upp. Det känns så hemskt svårt.”
Vid korsningen mellan Upper Main Street och Point Street seglade en grabb i röd regnrock och gröna gummistövlar med en pappersbåt i rännstenens forsande vatten. Han tittade upp, upptäckte att de såg på honom och vinkade lite tveksamt. Bill tyckte sig känna igen honom som pojken med skateboarden – grabben som hade en vän som sett Hajen i Kanalen. Han log och gick fram till pojken.
”Allt är s-s-som det s-s-ska nu”, sa han. ”Det onda är över.” Pojken såg allvarligt på honom och log sedan. ”Ja”, sa han. ”Det är nog det.”
”Det kan du sätta ditt skinn på.”
Pojken skrattade.
”Och d-d-du tar det föh-föh-försiktigt med den där skateboarden?”
”Lite”, svarade grabben, och nu var det Bills tur att skratta. Han kämpade ner en impuls att rufsa till grabben i håret – det skulle kanske ha tagits illa upp – och återvände till de andra.
”Vem var det där?” frågade Richie.
”En gammal kompis”, sa Bill och körde ner händerna i fickorna. ”Kommer ni ihåg?” sa han. ”Hur det var när vi kom ut förra gången?”
”När Eddie förde oss tillbaka till The Barrens, ja”, sa Beverly och nickade. ”Fast då hamnade vi ju på något sätt på andra sidan Kenduskeag. På Old Cape-sidan.”
”Du och Höstacken sköt undan locket över en av de där pumpstationerna”, sa Richie till Bill, ”eftersom ni var de starkaste i gänget.”
”Stämmer”, sa Ben. ”Det gjorde vi. Solen lyste men hade nästan gått ner.”
”Precis”, sa Bill. ”Och där stod vi sedan samlade allesammans.”
”Men ingenting varar i evighet”, sa Richie. Han kastade en blick längs backen de just tagit sig uppför och suckade. ”Se på det här, till exempel”, sa han.
Han höll fram händerna mot dem. De små ärren i handflatorna var borta. Beverly höll fram sina handflator, Ben gjorde detsamma och Bill visade upp sina. Allesammans var de smutsiga, men ärren var borta.
”Ingenting varar i evighet”, upprepade Richie. Han såg på Bill och Bill såg hur tårar långsamt rann fram genom smutsen på Richies kinder.
”Utom kanske kärleken”, sa Ben.
”Och kroppens lust”, sa Beverly.
”Vänskapen, då?” frågade Bill och log. ”Vad tror du, Storkäften?”
”Tja”, sa Richie och log och gned sig i ögonen. ”Hmm … där får en allt tänka efter … ta sig ett tänk innan en svarer.”
Bill slog ut med händerna och de tog varandra i händerna och stod där ett ögonblick, sju som decimerats till fyra men fortfarande kunde bilda en krets. De såg på varandra. Nu grät också Ben, tårarna rann ur hans ögon. Men samtidigt log han.
”Jag älskar er”, sa han. Och han tryckte Bens och Richies händer mycket hårt ett ögonblick och släppte dem sedan. ”Vad sägs om att kolla in om det går att få en vanlig enkel frukost på det här stället?” sa han. ”Och vi borde väl också ringa Mike och tala om att vi är oskadda.”
”Väl tänkat, señor”, sa Richie. ”Faktiskt ibland det hända och sker att jag ett litet hopp känner om er. Vad du tror, Big Bill?”
”Jag tror att det bästa du kan göra är att skita dig själv i arslet”, sa Bill.
De gick skrattande in i stadshotellet, och när Bill trädde in genom svängdörren av glas såg Beverly ett ögonblick något som hon aldrig skulle berätta för någon om men aldrig glömma. I det ögonblicket såg hon deras spegelbilder i glaset – men det var sex hon såg och inte fyra, för bakom Richie såg hon Eddie och bakom Bill såg hon Stan och Stan log det där halva lilla leendet.
Ute, i skymningen, 10 augusti 1958
Solen grenslar prydligt horisonten, ett lätt avplattat rött klot som kastar ett matt, feberartat ljus över The Barrens. Järnlocket över en av pumpstationerna höjer sig lite, sjunker ner, höjer sig igen och börjar glida.
”Skjut p-p-på, Böh-ben, för annars g-g-går min axel åt helsike …”
Locket glider vidare, börjar luta och faller ner i snåren som vuxit upp kring betongcylindern. Sju barn kommer, det ena efter det andra, ut genom öppningen och ser sig omkring, blinkar som ugglor i tyst förundran. De ser ut som om de aldrig har sett dagens ljus tidigare.
”Det är så stilla”, säger Beverly mjukt.
De enda ljud som hörs här är det starka bruset från ån och insekternas sömniga surr. Ovädret är över, men vattenståndet i Kenduskeag är fortfarande högt. Närmare staden, inte långt från den sträcka där ån har korsetterats i betong och kallas kanal, har den svämmat över sina bräddar, men inte särskilt mycket – några få källaröversvämningar är allt. För denna gång.
Stan drar sig undan från resten av gruppen och hans ansikte verkar fundersamt och intetsägande. Bill ser sig omkring och tror först att Stan har fått syn på en liten eld på stranden – eld är det första intryck han får, en röd glöd, nästan för stark för att man ska kunna se rakt på den. Men när Stan tar upp elden i sin högra hand förändras solskenets infallsvinkel och Bill upptäcker att det som lyser bara är en Coca-Cola-flaska, av den där nya genomskinliga sorten, som någon har slängt här vid stranden. Han ser Stan vända på den, gripa tag om dess hals och slå den mot en klippavsats som sticker fram ur strandbanken. Flaskan slås sönder, och Bill märker att de allesammans tittar på Stan nu medan han letar bland skärvorna, lugnt och eftertänksamt. Till slut väljer han ut en smal, kilformig skärva. Solen i väst lockar fram röda glimtar ur den, och Bill tänker på nytt: Som en eld.
Stan tittar upp mot honom och plötsligt förstår Bill. Allt står helt igenom klart för honom och är helt riktigt tänkt. Han går fram mot Stan, med händerna framför sig och handflatorna riktade uppåt. Stan backar undan, ut i vattnet. Små svarta skalbaggar virrar omkring alldeles över vattenytan och Bill ser en skimrande trollslända surra i väg in i vassen vid motsatta stranden som en liten flygande regnbåge. En groda drar i gång ett stadigt dunkande i basen, och medan Stan tar skärvan i vänstra handen och för dess egg nerför hans handflata, öppnar huden och får fram lite blod tänker Bill i ett slags extas: Så mycket liv det finns här nere!
”Bill?”
”Visst. Båda två.”
Stan rispar i hans andra handflata. Det gör ont, men inte mycket. En nattskärra har börjat ropa någonstans, ett svalt ljud, fridfullt. Och Bill tänker: Den där nattskärran håller på att köra upp månen.
Han ser på sina händer, som nu blöder båda två, och ser sig sedan omkring. De andra står där fortfarande – Eddie med inhalatorn i ett hårt grepp, Ben med sin stora mage som blek sticker fram mellan de trasiga resterna av skjortan, Richie, med ansiktet underligt naket när glasögonen är borta, Mike, tyst och allvarsam, med de normalt fylliga läpparna hoppressade till ett smalt streck. Och Beverly, med högburet huvud, ögonen stora och klara och håret fortfarande på något sätt så vackert, trots all smutsen som fastnat i det.
Vi allesammans. Här är vi allesammans.
Och han ser dem, ser dem helt och fullt, för sista gången, för på något sätt är han medveten om att de aldrig kommer att vara tillsammans igen allesammans, alla sju – inte på detta sätt, som nu. Ingen säger något. Beverly sträcker fram sina händer, och ett ögonblick senare gör Richie och Ben samma sak. Mike och Eddie följer tätt efter. Stan rispar deras handflator en efter en, medan solen börjar glida ner under horisonten och den röda masugnsglöden svalnar till ett skärt skymningsrosa. Nattskärran ropar på nytt. Bill ser de första lätta dimvirvlarna ute på vattnet och känner sig som om han har blivit en integrerad del av allt – men detta är ett kort ögonblick av extas som han aldrig kommer att vilja tala om, lika lite som Beverly kommer att vilja tala om de snabba speglingar hon såg av två döda män som varit hennes mycket nära vänner i barndomens tid.
En vind rör vid träden och buskarna, får dem att sucka, och han tänker: Detta är ett underbart ställe, som jag aldrig ska glömma. Det är underbart, och de är underbara, fantastiskt härliga varenda en. Nattskärran ropar på nytt, mjukt och dallrande, och ett ögonblick känner Bill sig som ett med den, som om han kunde sjunga och sedan försvinna i skymningen – som om han kunde flyga sin kos som en djärv flygare.
Han ser på Beverly och hon ler mot honom. Hon sluter ögonen och håller ut sina händer åt båda hållen. Bill tar hennes vänstra hand och Ben den högra. Bill känner värmen hos hennes blod när det blandas med hans eget. De andra sluter an och ställer sig i ring, och nu är allas händer förbundna sinsemellan som med ett sigill på detta märkligt intima sätt.
Stan ser på Bill med ett slags iver, ett slags rädsla.
”Svär höh-höh-här och l-l-lova mig att n-n-n-ni köh-köh-kommer tillbaka hit”, säger Bill. ”L-l-lova att om D-d-det inte är d-d-död, s-s-så ko-kommer ni tillbaka höh-höh-hit. ”
”Jag svär”, sa Ben.
”Svär.” Richie.
”Jag lovar och svär.” Bev.
”Jag svär”, mumlar Mike Hanlon.
”Jodå, jag svär.” Eddie vars röst är som en svag och susande viskning.
”Jag också”, viskar Stan, men hans röst bryts och han ser i marken när han säger det.
”Jag söh-söh-svär!”
Så var det; och det var allt. Men de står kvar så ännu en stund, känner kraften som finns i deras krets, i den slutna grupp de bildar. Ljuset målar deras ansikten i blekt falnande färger; solen är borta nu och solnedgången är döende. De står tillsammans i en krets medan mörkret kryper ner i The Barrens och fyller de stigar de har gått denna sommar, de gläntor där de har lekt rymmare och fasttagare och indianer och cowboys, de hemliga ställen längs åns strand där de har suttit och penetrerat barndomens långa frågor eller rökt Beverlys cigaretter eller bara har suttit tysta och sett molnens tysta färder avspeglas i vattnet. Dagens öga håller på att sluta sig.
Till slut låter Ben sina händer falla. Han börjar säga något, men skakar på huvudet och går sin väg. Richie följer strax efter, och sedan går Beverly och Mike tillsammans. Ingen säger något; de tar sig uppför vägbanken till Kansas Street och hejar bara på varandra när de skils. Och när Bill tjugosju år senare tänker igenom det som hände, inser han att de faktiskt aldrig träffades allesammans igen. Att fyra av dem träffades hände rätt ofta, ibland kunde de träffas fem stycken, och en och annan gång kunde de träffas sex man. Men aldrig alla sju.
Han är den siste som går. På Kansas Street står han länge med händerna stödda mot det skrangliga vita staketet och blickar ner i The Barrens, medan de första stjärnorna sås ut över sommarhimlen. Han står under det blå och över det svarta och ser The Barrens fyllas av mörker.
Jag ska aldrig leka där nere mer, tänker han plötsligt och häpnar när han märker att tanken inte är skrämmande eller oroande utan enormt befriande.
Han står där något ögonblick till och vänder sig sedan bort från The Barrens och börjar gå hemåt, går den mörka trottoaren fram med händerna i fickorna och kastar då och då en blick på Derrys boningar, varma och upplysta mot natten.
När han gått ett par kvarter ökar han takten, och tänker på middagen som väntar … och ytterligare ett par kvarter längre fram börjar han vissla.