Vid tolvtiden en sommardag.
Bill stod naken i Mike Hanlons sovrum och studerade sin magra kropp i spegeln på dörren. Hans skalliga hjässa glänste i solskenet som föll in genom fönstret och kastade hans skugga över golvet och uppför väggen. Han hade inget hår på bröstet och låren, och skenbenen var magra, men med rejäla muskler. Ändå, tänkte han, är det en vuxens kropp vi har här, inte tu tal om den saken. Här har vi lilla maggen som har sitt upphov i lite för många goda biffar, lite för många flaskor Kirinöl, lite för många luncher på bassängkanten med Reuben eller fransk dip i stället för diettallriken. Och det är inte utan att stussen hänger lite, Bill, gamle kompis. Visst kan du fortfarande pricka in ett serveess om du inte är alltför bakis och ögonen funkar som de ska, men däremot kan du inte hänga med gamle Dunlop så som du kunde när du var sjutton. Du har gått och fått knullhandtag och ballarna dina har börjat få in den medelålders dingliga looken. Och du har fåror i ansiktet som inte fanns där när du var sjutton … fan, de fanns ju inte ens på ditt första författarfoto, där du ansträngde dig så till den grad att se ut som om du visste något … vad som helst. Så du är alldeles för gammal för det du tänker på nu, Billy-grabben. Du skulle bara ta livet av er båda två.
Han tar på sig kortkalsongerna.
Om vi hade tänkt på det viset skulle vi aldrig ha kunnat … aldrig ha kunnat göra vad det nu var vi gjorde.
Så formulerat eftersom han faktiskt inte kunde minnas vad det var de hade gjort, eller vad som gjort Audra till ett katatoniskt vrak. Allt han visste säkert var vad han antogs göra nu; och han visste också att om han inte gjorde det nu, så skulle han glömma det också. Audra satt nere på undervåningen i Mikes länstol, med håret hängande stripigt över axlarna, och stirrade hänfört på teven som var mitt uppe i ”Dialing for Dollars”. Hon talade aldrig och rörde sig bara om man ledde henne dit hon skulle.
Detta är en helt annan sak. Du är helt enkelt för gammal, grabben. Det är bara så.
Det struntar jag i.
Dö då här i Derry. Du är ju hopplös.
Han tog på sig tennissockorna, det enda paret jeans han haft med sig och den ärmlösa tröjan han hade köpt i Shirt Shack i Bangor dagen innan. Tröjan var ljust apelsingul och tvärs över bröstet stod skrivet: vAR I HELVETE LIGGER DERRY, MAINE? Han satte sig på Mikes säng – den han den senaste veckan hade delat med sin varma men likstela fru – och tog på sig skorna … ett par tennisskor, som han också köpt i Bangor dagen innan.
Sedan reste han sig upp och såg sig själv i spegeln igen. Och såg en medelålders man klädd som en ung grabb.
Du ser ju löjlig ut.
Det gör väl alla grabbar?
Men du är ingen grabb. Ger du upp?
”I helvete, nu tar vi oss en stilla rock’n’roll och därmed basta”, sa Bill lågt och lämnade rummet.
I de drömmar han kommer att få på senare år lämnar han alltid Derry ensam och i solnedgången. Staden ligger övergiven – alla har lämnat den redan. Prästseminariet och de viktorianska husen vid West Broadway ruvar svarta mot en flammande brandröd himmel, alla sommarsolnedgångar man någonsin sett sammanförda till en enda.
Han hör ekot av sina steg där de smattrar på över betongen. Allt som hörs därutöver är ljudet av vattnet som forsar ner genom avloppsbrunnarna
Han rullade ut Silver på infarten, fällde ut stödet och kollade däcken en sista gång. Framdäcket var okej, men bakdäcket kändes lite mjukt. Så han tog cykelpumpen Mike hade köpt och pumpade det lite hårdare. När han lagt ifrån sig pumpen kollade han spelkorten och klädnyporna. Hjulen åstadkom fortfarande samma härliga kulsprutesmatter som Bill mindes från pojkåren. Inte illa.
Du måtte ha blivit galen.
Kanske. Vi får väl se.
Han gick in i Mikes garage igen och hämtade Mikes 5.55 och oljade in kedjan och kedjehjulet. Sedan rätade han på sig, såg på Silver och gav signalhornet en prövande liten tryckning. Det lät riktigt bra. Han nickade för sig själv och gick in i huset.
och han ser alla dessa platser igen, intakta, som de såg ut då: Derry Elementarys åbäkiga tegelfästning, Kyssarnas bro med dess komplicerade mosaik av initialer, ristade av high school-ungar redo att spränga världen med sin brinnande lidelse, high school-ungar som vuxit upp till försäkringsagenter och bilförsäljare och servitriser och skönhetsexperter; han ser Paul Bunyan-statyn avteckna sig mot den blödande solnedgångshimlen och det skrangliga vita staket som avgränsade Kansas Streets trottoar från The Barrens. Han ser dem sådana de var, sådana de alltid kommer att leva vidare någonstans inom honom … och hans hjärta är nära att brista av kärlek och fasa.
Drar härifrån, lämnar Derry, tänker han. Vi drar bort från Derry, och om detta vore en roman skulle den vara inne på det sista halvdussinet sidor ungefär; gör er klara att ställa upp den på hyllan och glömma den. Solen håller på att gå ner och de enda ljud som finns är ljudet av mina steg och av vattnet i regnvattensavloppen. Detta är
”Dialing for Dollars” hade efterträtts av ”Wheel of Fortune”. Audra satt passiv framför apparaten, och hennes blick lämnade aldrig bildrutan. Och hon reagerade på inget sätt när Bill stängde av teven.
”Audra”, sa han, gick fram till henne och tog hennes hand. ”Kom nu.”
Hon rörde sig inte. Hennes hand vilade i hans, en hand som varmt vax. Bill lyfte upp hennes andra hand från karmen på Mikes stol och drog upp henne på fötter. Han hade klätt henne tidigare på morgonen, på ungefär samma sätt som han hade klätt sig själv – i jeans och en blå topp. Hon skulle ha varit mycket vacker om det bara funnits en levande blick i de vitt uppspärrade ögonen.
”Köh-kom nu”, upprepade han och ledde henne ut genom dörren in till Mikes kök och vidare ut ur huset. Hon lät sig ledas utan minsta motstånd … men skulle ha stött emot bakverandans dörrstoppare och fallit om inte Bill lagt ena armen om hennes midja och lotsat henne nerför trappstegen.
Han ledde henne vidare till Silver där den stod lutad mot sitt stöd i sommarens ljusa middagsljus. Audra ställde sig bredvid cykeln och tittade fridfullt på Mikes garage.
”Sätt dig där bak, Audra.”
Hon rörde sig inte. Bill tog tålmodigt itu med att få henne att svänga det ena av de långa benen över pakethållaren som satt fästad vid bakre stänkskärmen. Och till slut stod hon äntligen där med pakethållaren mellan benen, men utan att den nuddade vid hennes skrev. Bill höjde handen och tryckte lätt mot hennes hjässa och då satte hon sig.
Han svingade sig upp på sadeln och sparkade undan stödet med hälen. Sedan beredde han sig att föra händerna bakom ryggen och fatta Audras händer och lägga dem kring hans midja, men innan han hann göra det kröp de runt hans midja av sig själva, som små förvirrade möss.
Han såg på dem och kände hur hjärtat slog snabbare och tycktes pumpa på lika mycket i hans hals som innanför bröstkorgen. För detta var, såvitt han visste, Audras första självständiga handling på hela denna vecka … hennes första självständiga handling sedan Det hände … vad nu detta Det hade varit.
”Audra?”
Det kom inget svar. Han försökte vrida på halsen och se på henne men nådde inte riktigt. Allt han kunde se var hennes händer om midjan på honom, och på hennes naglar satt de sista resterna av det röda nagellack som penslats på dem av en intelligent och livlig och begåvad ung kvinna i en liten engelsk stad.
”Vi ska ta oss en cykeltur”, sa Bill och satte Silver i rörelse mot Palmer Lane med ramen mellan benen. Han hörde hur gruset knastrade under Silvers däck. ”Så du måste hålla dig ordentligt fast, Audra. För jag tror … jag tror att det kommer att gå ganska s-s-snabbt undan.”
Om jag inte tappar modet.
Han tänkte på pojken han träffat ett par gånger under sin vistelse i Derry, då medan Det fortfarande hände. Man kan inte ta det försiktigt på en skateboard, mr, hade grabben sagt.
Sannare ord har aldrig yttrats, grabben.
”Är du klar, Audra?”
Inget svar. Hade hennes händers grepp om hans midja blivit en aning starkare? Bara önsketänkande, förmodligen.
Han kom till uppfartens slut och såg åt höger. Palmer Lane löpte raka vägen till Upper Main Street, där en vänstersväng skulle föra honom till nerförsbacken. Neråt. Öka farten alltmer. Han skälvde till lite – av rädsla, och en oroande tanke
(gamla ben bryts lätt, Billy-grabben)
löpte genom hans hjärna nästan för snabbt för att uppfattas och var borta igen. Men …
Men allt var väl ändå inte bara oro? Nej. Det var lust och njutning också – det han känt när han såg grabben traska i väg med sin skateboard under armen. Lusten att färdas snabbt, att känna vinden löpa förbi utan att veta om man färdades mot den eller med den, att bara fara. Att flyga.
Oro och njutning. Hela skillnaden mellan världen och önskedrömmen – skillnaden mellan att vara en vuxen som beräknar vad det och det kan kosta och en unge som bara går rätt på och sätter fart. En hel värld emellan. Men ändå ingen större skillnad. Sängkamrater, faktiskt. Så som det kändes när berg-och-dalbanevagnen närmade sig den första branta backens krön, där åkturen börjar på riktigt.
Oro och njutning. Det man vill ha men inte vågar chansa på. Var man har varit och vart man kan komma. Något i en rock’n’roll-låt om att vilja ha flickan, bilen, en plats där man kan stå fast. Gode Gud, kan du haja sådant snack?
Bill slöt ögonen ett ögonblick, kände hustruns mjuka döda tyngd mot sin rygg, kände backen någonstans framför sig, kände sitt eget hjärta där inne.
Var modig, var sann, stå fast.
Han började rulla Silver framåt igen, fortfarande med ramen mellan benen. ”Har du lust till lite rock’n’roll, Audra?” frågade han. Inget svar. Men det gjorde ingenting. Han var redo.
”Håll dig fast nu då.”
Han satte fötterna på pedalerna och började trampa. Till en början var det en jobbig tur. Silver krängde oroväckande hit och dit, och Audras vikt ökade på obalansen … men hon måste ju tydligen balansera lite, även om det var omedvetet, för annars skulle de ju ha brakat i backen direkt. Bill ställde sig på pedalerna och höll hårt som en galning i handtagen; hans ansikte var riktat uppåt, ögonen var smala springor och senorna i halsen syntes tydligt.
Kör säkert pladask rätt i gatan, spräcker hennes skalle och spräcker min – (nej, du klarar den inte Bill klarar den inte klarar inte det här fanskapet)
Han stod på pedalerna, fick dem att röra sig snabbare kände hur varenda cigarett han rökt de senaste tjugo åren gjorde sitt för att höja hans blodtryck och hjärttempo. Ger fan i det också! tänkte han och den rusande galna munterhet han kände bredde ut ett leende i hans ansikte.
Spelkorten, som dittills bara skjutit punkteld, började nu smattra på alltmer. De var nya, nya fina cykelkort, och gav ett fint och högljutt smatter. Bill kände den första vindfläkten på sin kala hjässa och det där flinet blev ännu bredare. Det är jag som har ordnat den vinden, tänkte han belåtet. Jag skapade den genom att trampa på de här jädrans pedalerna.
Stopptecknet i grändens slut dök upp. Bill började bromsa … och sedan började han (medan flinet bredde ut sig ännu mer och visade upp alltmer av hans tandrad) i stället trampa igen.
Bill Denbrough struntade i stoppskylten och girade åt vänster mot Upper Main Street ovanför Bassey Park. Audras tyngd lurade honom nästan i svängen och de var nära att ta överbalansen och välta. Cykeln svajade och krängde, men rätade sedan upp sig igen. Den där vinden kändes starkare nu, kylde svetten på hans panna, fick den att avdunsta, störtade förbi hans öron med ett lågt, berusande ljud som påminde lite grann om havets brus i en snäcka men egentligen inte liknade något annat ljud. Bill förmodade att grabben med skateboarden nog var väl förtrogen med det ljudet. Men det är ett ljud du kommer att tappa kontakten med, grabben, tänkte han. Saker och ting har en inrotad vana att förändras. De kan spela en fula spratt. Så var beredd.
Han trampade snabbare nu, och farten gav en bättre balans. Resterna av Paul Bunyan skymtade fram till vänster, en fallen jätte. ”Hej hopp i galopp, Silver, KÖR HÅRT!”
Audras händer grep hårdare om hans midja och han kände henne röra sig mot hans rygg. Men nu kände han ingen drift att vrida på halsen och se på henne … ingen drift, inget behov. Han trampade allt snabbare, skrattade högt, en lång och benig, skallig man på cykel, lutad över styrstången för att minska luftmotståndet. Folk vände sig om och såg efter ekipaget när det störtade fram längs Bassey Park.
Upper Main Street började nu luta mot stadens hoprasade centrum i en allt brantare vinkel, och en röst inom honom viskade att om han inte bromsade snart skulle han inte kunna bromsa alls; han skulle bara svepa in i de sjunkna resterna av trevägskorsningen som en fladdermus från helvetet och ta livet av både sig själv och Audra.
Men i stället för att bromsa började han trampa igen, manade Silver att löpa ännu snabbare. Så han flög nerför Main Street Hill och såg stoppbommarna i vitt-och-brandgult, varningslyktorna med sina rökiga halloweeneldar som markerade rasets rand och taken på byggnader som stack upp ur gatorna som en galnings fantasifoster.
”Hej hopp i galopp, Silver, KÖR HÅRT!” skriade Bill Denbrough som en galning och störtade ner mot vad som kunde möta honom där nere, för sista gången medveten om Derry som sin stad och mest av allt medveten om att han levde under en verklig himmel och att under den var längtan och lust och åtrå.
bortdragandets tid.
Så man ger sig i väg och man känner en drift att se sig om, att se sig om bara en enda gång medan solnedgången bleknar, att få se denna kärva New England-horisont en sista gång – tornspirorna, vattentornet, Paul med yxan över axeln. Men det är kanske inte särskilt klokt att se sig om – det framgår ju av alla dessa historier. Se bara hur det gick för Lots hustru. Säkrast att inte se sig om. Bäst att tro att alla levde lyckliga i alla sina dagar hela laget runt – och faktiskt kan det ju rent av bli så; vem kan väl säkert säga att sagan inte får ett sådant slut. Det är inte alla båtar som seglar in i mörkret, som aldrig finner solen igen, eller ett annat barns hand; om livet lär oss någonting alls, så är det att det finns så många lyckliga slut att den som tror att det inte finns någon Gud måste få sitt sunda förnuft draget i tvivelsmål.
Du drar bort och gör det snabbt när solen börjar gå ner, tänker han i denna dröm. Det är vad du gör. Och om du skänker det en sista tanke, så är det kanske dessa spöken du undrar över … dessa barnvålnader som står i vattnet i solnedgången, står där i en krets, står där hand i hand och med unga ansikten, jodå, men envisa och hårdföra … tillräckligt hårdföra i varje fall för att ge upphov till de människor de ska bli, kanske också hårdföra nog att förstå att de människor de ska bli måste formas av de människor de var, innan de kan ta itu med att försöka lära sig förstå den vanliga enkla dödlighetens regler. Kretsen sluts, hjulet rullar och det är allt.
Man behöver inte blicka tillbaka för att kunna se de där barnen; någonstans inom dig kommer du alltid att se dem, kommer du alltid att leva med dem, alltid att älska dem. De behöver inte nödvändigtvis vara den bästa och finaste delen av dig, men de var dock en gång de käril som rymde allt du skulle kunna bli.
Jag älskar er, barn. Jag älskar er så mycket.
Så kör din väg snabbt, kör din väg medan det sista ljuset glider bort, kör din väg från Derry, från minnet … men inte från önskan och lust och längtan. För den blir kvar, den ljusa vackra bilden av allt vi var och allt vi trodde som barn, allt som lyste i våra blickar också när vi irrade vilse och vinden blåste i natten.
Kör din väg och försök hålla kvar ditt leende. Slå på lite rock’n’roll i radion och färdas mot allt det liv som finns, med allt det mod du kan finna och all den tro du kan uppbåda. Var sann, var modig, stå fast.
Vad övrigt är, är tystnad.
”Hör nu, ni där!”
”Hur kör ni, människa?”
”Se upp!”
”Den dåren kör ju …”
Ord svepte förbi med fartvinden, lika meningslösa som vimplar i vinden eller otjudrade ballonger. Här kom stoppbommarna; han kände den sotiga lukten av fotogen från varningslyktorna. Han såg det gapande mörkret där gatan en gång gått fram, hörde vattnet som brusade där nere i all bråten i mörkret, och skrattade åt ljudet.
Han pressade Silver hårt åt vänster, och nu var han så nära stoppbommarna att hans jeans viskande strök sig mot en av dem. Vid det laget var Silvers hjul bara dryga fem centimeter från den linje där tjäran efterträddes av tomma intet och han började få ont om manöverutrymme. Längre upp hade vattnet spolat bort hela gatan och halva trottoaren utanför Cashs juvelerarbutik. Det som fanns kvar av trottoaren var avspärrat med vägbommar; vattnet hade gröpt sig in långt under det.
”Bill?” Det var Audras röst, förvirrad och lite grötig. Hon lät som om hon just vaknat ur en djup sömn. ”Var är vi, Bill? Och vad håller vi på med?”
”Hej hopp i galopp, Silver!” hojtade Bill och riktade det framrusande tröskverk han kallade Silver rätt mot stoppbommen som stack ut från Cashs tomma skyltfönster i rät vinkel. ”HEJ HOPP I GALOPP, SILVER, KÖR HÅÅÅÅRT!” Silver drabbade bommen med cirka sextiofem knutar och den flög åt alla håll, mittbrädet åt ett håll och de A-formade uppbärarna åt två andra. Audra skrek högt och höll så hårt om Bill att han knappt kunde andas. Och hela vägen längs Main Street, Canal Street och Kansas Street stod folk i dörrarna och på trottoarern och beskådade dem.
Silver sköt i väg ut över den undergrävda trottoaren. Bill kände hur vänstra höften och knät gneds mot butikens fasad. Han kände hur Silvers bakhjul plötsligt sjönk neråt och förstod att trottoaren höll på att rasa samman bakom dem …
… och sedan förde Silvers levande kraft dem vidare tillbaka till fast mark. Bill girade för att undvika en kullfallen soptunna och pilade ut på gatan igen. Bromsar tjöt. Han såg kylargrillen på en stor lastbil närma sig, men kunde fortfarande inte sluta skratta. Och han korsade den där långtradarens väg med så där en dryg sekund till godo. Fan, där hade han ju gott om tid. Tjutande och med tårar skvättande ur ögonen lät han Silvers signalhorn ljuda och lyssnade till varje hest bräkande som präntade in sig i det strålande solskenet.
”Du tar ju livet av oss bägge två, Bill!” ropade Audra, och även om det fanns rädsla i hennes röst skrattade hon samtidigt.
Bill lutade Silver i en kurva, och nu kände han hur Audra följde med i svängarna och gjorde cykeln lättare att behärska och hjälpte till att åstadkomma en samexistens mellan dem och den, åtminstone under detta lilla kompakta ögonblick av tid, som tre levande varelser i samarbete.
”Tror du verkligen det?” ropade han tillbaka.
”Jag vet det!” hojtade hon och körde sedan handen mot hans skrev, där en stor och rejäl erektion avtecknade sig innanför tyget. ”Men fortsätt att köra!”
Men det fanns ingenting att göra åt den saken. Uppför Up-Mile Hill tappade Silver farten alltmer och spelkortens kulsprutesmatter övergick i gevärseld igen. Han stannade cykeln och vände sig om mot henne. Hon var blek och storögd, uppenbarligen både rädd och förvirrad … men vaken och medveten, och hon skrattade.
”Audra”, sa han och skrattade också han. Han hjälpte henne ner från Silver, lutade cykeln mot en lämpligt belägen tegelmur och omfamnade henne. Och han kysste hennes panna, hennes ögon, hennes kinder, hennes mun, hennes hals och hennes bröst.
Och medan han kysste henne kramade hon honom hårt.
”Vad är det egentligen som hänt, Bill?” frågade hon. ”Jag minns att jag lämnade ett plan i Bangor, men efter det minns jag ingenting alls. Är allt väl för din del?”
”Bara bra.”
”Och för min?”
”Javisst. Nu.”
Hon sköt undan honom så att hon kunde ta en titt på honom. ”Stammar du fortfarande, Bill?” frågade hon.
”Nej”, svarade Bill och kysste henne. ”Stamningen är borta.”
”För gott?”
”Ja”, svarade han. ”Den här gången är den nog borta för alltid.”
”Sa du något om rock’n’roll?”
”Det vet jag inte. Gjorde jag det?”
”Jag älskar dig”, sa hon.
Han nickade och log. Han såg så ung ut när han log, trots skalligheten. ”Och jag älskar dig”, sa han. ”Och det är väl ändå det enda som räknas?”
Han vaknar ur denna sin dröm ur stånd att minnas exakt vad den handlade om, eller särskilt mycket utöver det enda faktum att han hade drömt att han var barn igen. Han rör vid sin hustrus släta rygg där hon sover sin varma sömn och drömmer sina egna drömmar, och det tycks honom att det är gott att vara barn, men att det är gott också att vara vuxen och i stånd att reflektera över barndomens mysterium … dess trosföreställningar och önskningar. En vacker dag ska jag skriva om allt detta, tänker han, och vet att det där bara är en gryningstanke, en efterdrömstanke. Men det känns fint att tänka så en stund i morgonens klara tystnad, att föreställa sig att barndomen har sina egna ljuva hemligheter och bekräftar vår dödlighet, och att det är dödligheten som definierar och preciserar allt mod och all kärlek. Att tänka att det som skådat framåt också måste skåda tillbaka och att varje liv skapar sin egen imitation av odödligheten – ett hjul, ett kretslopp.
Så tänker i varje fall Bill Denbrough dessa tidiga morgnar efter drömmarna, då han nästan minns sin barndom, och de vänner han delade den med.