Skräcken som inte skulle upphöra förrän tjugoåtta år senare – om den nu någonsin upphörde – började, såvitt jag vet och kan berätta, med en båt gjord av en tidningssida som seglade fram i en rännsten som nästan svämmade över efter allt regnandet.
Pappersbåten guppade, fick slagsida, rätade upp sig igen, kämpade sig modigt igenom förrädiska virvlar och seglade vidare längs Witcham Street mot trafikljuset vid korsningen mellan Witcham och Jackson Street. Men de vertikalställda trippelljusen i alla fyra riktningarna hade slocknat alla tolv denna eftermiddag, hösten 1957, och husen låg i mörker de också. Vid det här laget hade det regnat oavbrutet i en hel vecka, och två dagar tidigare hade det börjat blåsa rejält också. Följden hade blivit elavbrott i större delen av Derry, och ännu hade man inte fått strömmen tillbaka.
En liten pojke i gul regnrock och röda galoscher sprang glatt bredvid och höll jämna steg med pappersbåten. Det regnade fortfarande, men regnet strömmade åtminstone inte ner lika intensivt som tidigare. Det smattrade mot regnrockens gula huva och pojken tyckte att det lät som när det regnar på ett plåttak … ett behagligt, nästan hemtrevligt ljud. Pojken i gul regnrock hette George Denbrough och var sex år. Hans bror William, allmänt kallad Stammar-Bill av skolkamraterna i Derrys folkskola (till och med lärarna kallade honom det, men de skulle givetvis aldrig ha använt öknamnet i hans närvaro), låg hemma och höll på att hosta sig igenom det avslutande stadiet i en influensa som varit ovanligt otrevlig. Stammar-Bill var tio år gammal nu hösten 1957, åtta månader innan de verkliga fasorna började och tjugoåtta år före den stora slutuppgörelsen.
Det var Bill som hade gjort båten som George seglade i rännstenen. Han hade gjort den sittande i sängen, uppallad mot en hög kuddar, medan modern spelade ”Für Elise” på pianot i salongen och regnet svepte in mot hans sovrumsfönster.
Vid en punkt ungefär tre fjärdedelar av kvarterets hela längd i riktning mot korsningen och de släckta trafiksignalerna hade Witcham Street spärrats för all motortrafik med betonggrisar och fyra apelsinfärgade träbockar, alla fyra med DERRYS GATUKONTOR schablonerat på dem. Bortom dem hade vattnet brett ut sig från rännstenarna när rännstensbrunnarna och deras galler proppades igen av grenar och stenar och stora blöta lövhögar. Vattnet hade till en början gröpt ut små fingerfästen åt sig ur gatubeläggningen, men hade snart nog börjat roffa åt sig hela grabbnävar – alltsammans under regnandets tredje dag. Vid middagstid den fjärde dagen kom stora sjok av gatubeläggningen seglande över korsningen mellan Jackson Street och Witcham Street som små flottar i skummande vatten. Vid det laget hade många av Derrys invånare börjat komma med små nervösa skämt om Noas ark. Gatukontorets folk hade lyckats hålla Jackson Street öppen för trafik, men Witcham Street var helt oframkomlig ända in till stadens centrum.
Men vid det laget var alla rörande eniga om att det värsta var över nu. Översvämningen hade nått sitt maximum strax under strandbrinken i The Barrens och bara några tum under övre randen av betongväggarna i den kanal som ledde åns vatten genom stadens centrum. Och just nu jobbade ett arbetslag – Zack Denbrough, Georges och Bills pappa, var en av jobbarna i laget – med att bära undan de sandsäckar de i sådan panisk brådska hade lassat upp föregående dag. Då hade det verkat som om en översvämning, med åtföljande skador på liv och egendom, var oundviklig. Och det skulle i så fall inte ha varit första gången – översvämningen 1931 hade varit en katastrof som kostat miljontals dollar och mer än tjugo människoliv. Det där var länge sedan nu, men här fanns fortfarande tillräckligt många som mindes den gången och kunde skrämma upp även de yngre ordentligt med vad en sådan katastrof kunde innebära. Ett av översvämningsoffren hade påträffats fyrtio kilometer österut, i Bucksport. Fiskarna hade ätit upp denne hårt drabbade mans ögon, tre av hans fingrar, hans penis och det mesta av vänstra foten. Och det som återstod av händerna kramade hårt om en Fordratt.
Men nu höll vattnet på att sjunka, och när den nya Bangordammen väl tagits i bruk längre uppströms skulle ån inte vara något hot längre. Det menade i varje fall Zack Denbrough, som var anställd vid Bangor Hydroelectric. Och vad gällde framtida översvämningar fick man väl ta dem som de kom. Det viktiga just nu var att klara av den här historien och få ordning på elförsörjningen och sedan glömma hela eländet. I Derry hade man utvecklat förmågan att glömma tragedier och katastrofer till något av en skön konst, en sak som Bill Denbrough skulle upptäcka så småningom.
George stannade upp när han kom fram till bockarna som ställts upp där vattnet skurit en djup ravin genom asfalten på Witcham Street. Så sprang han glatt vidare efter båten som följde strömmen diagonalt över gatan. Spännena på galoscherna klirrade muntert när George Denbrough sprang vidare mot sin gåtfulla död. Och den känsla som uppfyllde honom just då var en ren och enkel kärlek till storebror Bill … kärlek och en aning saknad över att Bill inte kunde vara med honom och få se allt det här och vara med och uppleva det. Så klart han skulle försöka berätta alltsammans för Bill när han kom hem igen, men han visste ju att han inte skulle kunna få Bill att verkligen se det, så som Bill skulle ha kunnat få honom att se, om rollerna hade varit ombytta. Bill var fin på både läsning och skrivning, men trots att George var så liten ännu var han ändå intelligent nog att förstå att det där inte var den enda orsaken till att Bill fick femmor i allting, eller till att hans lärare tyckte så bra om hans uppsatser. Själva berättandet var bara en del av det hela. Bill var fin på att se och att få andra att göra det.
Båten nästan susade fram längs den diagonala kanalen. Den var bara ett utrivet blad från annonssidorna i Derry News, men för George var den just då en motortorpedbåt i en krigsfilm av det slag som han ibland såg tillsammans med Bill på lördagsmatinéerna på Derrys bio. En krigsfilm med John Wayne i kamp mot japsarna. Pappersbåtens lilla stäv sände ut svallvågor åt båda sidor där den störtade fram, och sedan var den framme vid rännstenen som löpte längs Witcham Streets vänstra trottoar. Här kom ytterligare en rännil svepande över sprickan i asfalten och åstadkom en tämligen stor strömvirvel, så stor att han kände sig säker på att båten skulle fyllas med vatten och kapsejsa. Den fick också en rejäl slagsida men rätade sedan upp sig igen, under glada och uppmuntrande tillrop från George, girade och fortsatte i samma rasande fart ner mot korsningen. Återigen måste George springa för att inte komma efter. Och ovanför honom kom en bister oktobervind farande och ruskade om träden, som nästan helt berövats sina laster av mångfärgade löv av höststormen, som i år förvisso framträtt som en skördeman av det mest hänsynslösa slag.
Där han satt uppallad i sängen, med kinderna fortfarande rodnande av feber (men nu hade hans feber äntligen börjat sjunka igen, den liksom vattenståndet i Kenduskeag Stream), hade Bill just blivit färdig med båten – men när George sträckte ut handen efter den drog Bill undan den. ”Fö-fö-först måste du hämta pa-pa-paraffinet”, sa han.
”Vilket då paraffin? Och var finns det?”
”På källarhyllan, p-p-precis när man k-k-kommer ner där”, sa Bill. ”I en burk som det står gu-gu-guff … Gulf på. Jag vill ha den och en kniv och en skål. Och en ask t-t-tändstickor.”
George skyndade ner för att hämta det begärda. Där nere spelade modern fortfarande piano, men inte ”Für Elise” längre, utan någonting som han inte tyckte lika bra om – något som lät torrt och tråkigt – och han hörde också hur regnet smattrade mot köksfönstren. Trivsamma ljud, men däremot var tanken på källaren inte ett dugg trivsam. Han avskydde källaren och avskydde att gå nerför källartrappan, eftersom han alltid inbillade sig att det fanns något otäckt där nere i mörkret. Det var så klart rena larvet, för det sa hans far och det sa hans mor och – vad viktigare var – det sa Bill också, men ändå …
Han hade till och med svårt att öppna dörren och tända ljuset, eftersom han hela tiden var livrädd – och det var ju så till den grad korkat att han inte vågat tala om det för någon – livrädd för att en hemsk tass med stora klor skulle gripa tag om hans handled medan han stod där och trevade efter strömbrytaren … och sedan dra ner honom i källarmörkret som luktade smuts och väta och gamla ruttnande grönsaker.
Idiotiskt! Det fanns ju bara inga sådana hemskheter med långa klor och hår över hela kroppen och mordgalna till tusen. Visst kunde det hända ibland att någon blev galen och hade ihjäl en massa människor – det hände ju att Chet Huntley berättade om sådana saker i kvällsnyheterna – och så hade man ju kommunisterna, förstås, men däremot fanns det inga jättehemska monster nere i deras källare. Ändå kunde han bara inte göra sig fri från den där idén. Under de oändliga ögonblick då han trevade efter strömbrytaren med högra handen (med vänstra armen virad kring dörrkarmen i ett dödsgrepp), var det som om källarlukten blev allt starkare, tills den uppfyllde hela världen. Lukterna av jord och smuts och väta och ruttnande grönsaker smälte samman till en omisskännlig, ofrånkomlig lukt, lukten av Monstret med stort M. Det var lukten av något som han inte kunde definiera – lukten av Det, lurande och hopkrupet och redo att ta språnget. En varelse som åt vad som helst, men var särskilt förtjust i pojkkött.
Just denna morgon hade han öppnat källardörren och trevat i evigheter efter strömbrytaren, med dörrkarmen i sitt vanliga dödsgrepp, blundande och med tungspetsen stickande ut i ena mungipan som en ångestfylld rottråd som sökte efter vatten i ett förtorkat land. Löjligt? Javisst! Det kan du ge dig på! Georgie är rädd för mörkret, Georgie är rädd för mörkret! Mörkrädd som en liten småunge!
Pianomusiken kom från det rum som fadern kallade vardagsrummet och modern kallade salongen. Det lät som musik från en annan värld, långt, långt borta, ungefär så som pratet och skrattet på en strand full med människor måste kännas för en uttröttad simmare långt ute som kämpar med strömmar under ytan.
Äntligen fann hans fingrar strömbrytaren. De vred om den …
… och ingenting hände. Inget ljus kom.
Herregud! Det fanns ju ingen ström!
George slet åt sig armen igen, som om han haft den i en korg full med ormar. Han tog ett par steg tillbaka från den öppna källardörren, med vilt bultande hjärta. Visst, de hade ju ingen ström – han hade alldeles glömt bort att strömmen var borta. Jäklar också! Vad skulle han göra nu? Gå upp igen och säga till Bill att han inte kunde hämta paraffinet för att strömmen var borta och han själv var livrädd för att ett monster skulle ta honom i källartrappan, något som inte var en kommunist eller en massmördare, utan något som var värre och hemskare än båda de där tillsammans. Något som bara skulle låta en del av sin ruttnande kropp glida upp mellan trappstolparna och grabba tag om hans handled? Det skulle säkert gå hem som amen i kyrkan. Andra skulle kanske bara skratta åt en sådan idiotidé, men Bill skulle inte skratta åt honom. Bill skulle bli arg i stället. Bli arg och säga: ”Fåna dig inte nu, Georgie … Vill du ha den här båten eller inte?”
Som om tanken vore en stickreplik hojtade Bill i nästa ögonblick från sitt rum: ”Har du d-d-dött där borta. G-g-georgie?”
”Nej, jag håller på att hämta det”, ropade George tillbaka. Han gned sina armar och försökte få den avslöjande gåshuden att försvinna, så att hans hud blev normal igen. ”Jag tog mig ett glas vatten bara.”
”Jaha, m-m-men kvicka på, då!”
Och sålunda gick han de fyra trappstegen ner till källarhyllan, och hjärtat var som en het, bultande hammare i bröstet, håret i nacken stod i givakt, det brann i ögonen och händerna kändes iskalla. Han var helt övertygad om att källardörren vilket ögonblick som helst skulle slå igen av sig själv och stänga ute det vita ljuset från köksfönstren, och sedan skulle han få höra Det, något mycket hemskare än alla kommunister och massmördare i världen, värre än japsarna, värre än Attila, värre än alla hemskheterna i hundra skräckfilmer sammantagna. Dess djupa, fulltoniga morrande – han skulle få höra Det morra under dessa helgalna sekunder innan Det kastade sig över honom och slet upp hans buk.
Just i dag luktade det värre än någonsin i källaren, och det var översvämningens fel. Deras hus låg visserligen högt upp på Witcham Street, nästan uppe på krönet, så de hade sluppit det värsta, men fortfarande fanns det stillastående vatten där nere som hade sipprat in genom den gamla berggrunden. Lukten var unken och obehaglig, så han försökte andas så lite och ytligt som möjligt.
George sökte igenom allt skräpet på hyllan så snabbt han över huvud taget kunde – gamla burkar med Kiwiskokräm och skoputsdukar, en trasig fotogenlampa, två nästan tomma flaskor Windex och en platt gammal burk med Turtle Wax. Av någon orsak fastnade han för just den burken, och ägnade nästan en halv minut åt att titta på sköldpaddan på locket i ett slags hypnotiserad förundran. Men sedan ställde han tillbaka den igen … och där var den äntligen, en fyrkantig burk som det stod GULF på.
George ryckte åt sig den och kilade uppför de fyra trappstegen så kvickt han kunde, plötsligt medveten om att skjortan hängde utanför där bak och plötsligt säker på att den där skjortsnibben skulle bli hans undergång – varelsen i källaren skulle så klart låta honom ta sig nästan ända upp, och sedan skulle den gripa tag i skjortan och dra ner honom och …
Men han lyckades ta sig upp till köket och slog igen dörren efter sig. Det blev en rejäl smäll. Efteråt lutade han sig tillbaka mot dörren med paraffinburken i ena handen och ögonen slutna och kände svettdropparna slå ut på armarna och i pannan.
Pianot hade tystnat, och moderns röst kom insvävande i köket och sa: ”Jo, Georgie, kan du inte försöka slå igen dörren lite hårdare nästa gång? Om du bara lägger manken till ordentligt kan du kanske rent av spräcka några av tallrikarna i skänken.”
”Förlåtsåmycketmamma”, sa han.
”Georgie, din sopa”, sa Bill från sitt rum. Men han sa det lågt så att modern inte skulle kunna höra det.
George småfnissade. Rädslan var redan borta; den hade halkat av honom lika lätt och enkelt som en mardröm halkar bort från en sovande, så snart han flämtande och kall över hela kroppen vaknar ur dess grepp och känner på sin kropp och ser sig omkring för att försäkra sig om att det där inte hänt i verkligheten och sedan genast börjar glömma mardrömmen. Hälften av den är borta redan när han sätter fötterna i golvet, tre fjärdedelar är borta när han kommer ur duschen och börjar torka sig, och när han är klar med frukosten är hela mardrömmen borta. Alltsammans är borta, ända tills nästa gång han hamnar i mardrömmens våld på nytt och alla saker som man kan vara rädd för kommer tillbaka igen.
Den där sköldpaddan, tänkte George, medan han gick bort till lådan i arbetsbänken där tändstickorna låg. Var har jag sett en sådan sköldpadda tidigare?
Men det kom inget svar, och då tänkte han inte mer på det.
Han tog en ask tändstickor ur lådan och en kniv från stället (och höll omsorgsfullt den vassa eggen utåt, precis som hans pappa lärt honom att man alltid skulle göra) och en liten skål från hyllskänken i matsalen. Och sedan återvände han till Bills rum med alltsammans.
”Sicket arsel du är, G-g-georgie”, sa Bill i vänskaplig ton och sköt undan en del av alla sjukgrejerna på nattduksbordet: ett urdrucket glas, en tillbringare med vatten, pappersnäsdukar, böcker, en flaska Vicks VapoRub, vars lukt Bill så länge han levde skulle associera med tjockt slem i bröstet och snuvrinnande näsor. Den gamla Philocoradion stod där också, men musiken som kom från den var inte av Chopin eller Bach utan en Little Richard-låt … men med ljudet så lågt att Little Richard berövades all sin skrovliga och ursprungliga kraft. Modern hade gått i pianoklassen på Juilliard och avskydde rock’n’roll. Avskydde var förresten ett alldeles för milt ord – hon hatade den sortens musik och fann den rent vämjelig.
”Jag är väl inget arsel”, sa George, satte sig på Bills sängkant och ställde ner sakerna han haft med sig på nattduksbordet.
”Joho, för det är just vad du är”, sa Bill. ”D-d-du är bara ett enda stort brunt arsel hela du.”
George försökte föreställa sig en pojke som var bara ett enda stort arsel med ben och började genast fnittra.
”Ditt arsel är större än Augusta”, sa Bill och började fnittra han också.
”Och ditt är större än hela delstaten”, replikerade George. Och sedan skrattade båda pojkarna hejdlöst i närmare två minuter.
Skrattanfallet följdes av ett viskande samtal, av det slag som känns viktigt och väsentligt bara för småpojkar och inga andra – tungt vägande argument om vem som var det största arslet, vem som hade det största arslet, vems arsel som var brunast och så vidare. Men till slut uttalade Bill ett av de förbjudna orden – han hävdade i bestämd ton att George var ett stort brunt fullskitet arsel – och följden blev en ny skrattorgie från dem båda två. Men Bills skratt övergick snart i ett våldsamt hostanfall. När anfallet äntligen började lugna ner sig (vid det laget var Bill nästan plommonfärgad i ansiktet och George såg bestört på honom) tystnade pianot på nytt. Båda två såg nervöst bort mot salongen och lyssnade efter skrapandet när pianostolen sköts tillbaka och ljudet av moderns snabba, otåliga fotsteg. Bill begravde munnen i armbågsvecket och pekade samtidigt på tillbringaren. George hällde upp ett glas vatten åt honom och han tömde det snabbt.
Och sedan började pianot ljuda på nytt – ”Für Elise” igen. Det där stycket skulle i framtiden alltid ha sina alldeles speciella associationer för Bill, och ännu många år senare fick han gåshud på armarna och ryggen närhelst han hörde det, hjärtat slog i otakt och han mindes: Det var det stycket mamma spelade den dagen Georgie dog.
”Behöver du hosta mer, Bill?”
”Nej.”
Bill tog upp en ansiktsservett ur kartongen och det rosslade till i bröstet på honom. Han spottade slem i servetten, snodde ihop den och kastade den i papperskorgen vid sängen, som var nästan full av hopknycklade servetter. Sedan öppnade han paraffinburken och hällde ut en vaxliknande kub i handen. George såg mycket intresserat på men sa ingenting och kom inte med några frågor. Bill gillade inte att George störde honom med prat medan han jobbade med något, och George hade lärt sig att om han bara höll tyst, så brukade Bill för det mesta själv berätta vad han gjorde.
Bill skar av en liten bit av paraffinkuben med kniven. Han lade den lilla biten i skålen och tände sedan en tändsticka och höll den mot paraffinets översta del. De båda pojkarna såg på den lilla gula lågan och hörde hur den mojnande vinden då och då lät några regndroppar smattra mot fönsterrutan.
”Vi måste ju impregnera båten så att den inte bara blöter igenom och sjunker”, sa Bill. När han var tillsammans med George stammade han mycket lite – ibland inte alls. Men i skolan kunde stamningen bli så svår att han inte kunde få fram ett begripligt ord. Då upphörde all kommunikation, och Bills skolkamrater tittade åt ett annat håll medan Bill grep hårt om pulpetens sidor och hans ansikte blev nästan lika rött som håret och ögonen kisade tills de bara var två smala springor, medan han försökte pressa fram orden ur sin envisa strupe. Och ibland – för det mesta – fick han också fram ordet till slut. Men andra gånger vägrade det blankt att komma ut. Han hade blivit påkörd av en bil när han var tre år och kastats rätt mot en husvägg och varit medvetslös i sju timmar efteråt. Modern var säker på att det måste ha varit den olyckan som orsakat stamningen. Men ibland fick George en känsla av att varken fadern eller Bill var så säkra på det.
Vid det laget hade paraffinbiten i skålen smält ner nästan helt. Lågan flämtade lite och blev allt blåare när den nådde stickans papp, och slocknade snart. Bill doppade ett finger i vätskan men drog snabbt upp det igen och väste till. Han log lite snett mot George. ”Dödsvarmt”, sa han. Men bara några sekunder senare doppade han ner fingret på nytt och började smeta ut vaxet på båtens sidor, där det snabbt torkade till ett grumligt töcken.
”Får jag hjälpa till?” frågade George.
”Gärna det, bara du inte spiller något på filtarna, för då blir mamma galen.”
George doppade ett finger i paraffinet, som vid det här laget var mycket varmt men inte längre hett, och började smeta ut det på båtens andra sida.
”Bre inte på så tjockt, ditt arma arsel!” sa Bill. ”Du vill väl inte att hon ska sjunka på sin jungfrufärd?”
”Förlåt.”
”Det gör ingenting. T-t-ta det lugnt bara.”
George avslutade bestrykningen på sin sida och höll sedan båten i båda händerna. Den kändes lite tyngre, men inte mycket. ”Den är jättefin”, sa han. ”Jag sticker ut och seglar med den på direkten.”
”Visst, gör det du”, sa Bill. Han såg plötsligt så trött ut – trött och fortfarande rätt sjuk.
”Jag önskar att du kunde följa med”, sa George. Och han menade det också. Bill kunde bli lite dominerande ibland, men han hade alltid världens bästa idéer och han slogs nästan aldrig. ”Det är ju du som har gjort den. Båten, alltså.”
”Henne”, rättade Bill honom. ”Man säger alltid hon om båtar.”
”Då säger vi väl hon, då.”
”Jag önskar också att jag k-k-kunde följa med”, sa Bill dystert.
”Jaa …”, sa George, där han stod och vägde över kroppstyngden från den ena foten till den andra, fortfarande med båten i båda händerna.
”Men ta på dig regnrocken och klä dig varmt”, sa Bill, ”för annars får du säkert flunsan du också … M-m-men den får du väl förresten ändå, av m-m-mina bacillusker.”
”Tack ska du ha, Bill. Det är en väldigt fin båt – hon, alltså.” Och sedan gjorde han något som han inte gjort på mycket, mycket länge – något som Bill aldrig skulle glömma – han lutade sig fram och kysste sin bror på kinden.
”Nu blir du garanterat alldeles nerflunsad”, sa Bill, men han verkade samtidigt uppmuntrad och lite mindre sjuk. Han log mot George. ”Bäst du lägger tillbaka alla de här grejerna igen där du tog dem”, sa han. ”För annars får m-m-mamma säkert ett anfall.”
”Så klart.” Och han samlade ihop impregneringsutrustningen och gick tvärs över rummet, med båten tämligen osäkert uppflugen ovanpå paraffinburken, som vilade lite på sned i den lilla skålen.
”G-g-georgie?”
George vände sig om mot sin bror.
”Var f-f-försiktig.”
”Visst.” Men han rynkade pannan lite. Det där var en mammaförmaning och inte en storebrorsreplik. Lika underligt som att han själv hade kysst Bill. ”Så klart jag är försiktig”, sa han.
Och därmed gick han. Och det var sista gången Bill såg honom i livet.
Och där var han nu, jagade fram med sin båt på Witcham Streets vänstra sida. Han störtade fram i full fart, men vattnet rann fortare än han kunde springa och båten drog ifrån alltmer. Han hörde ett allt mäktigare rytande och upptäckte så småningom att vattnet i rännstenen så där en femtio meter längre bort i formliga kaskader vräkte ner i en avloppsbrunn som inte proppats igen ännu. Avloppet såg ut som en lång mörk halvcirkel som skurits ut ur trottoarkanten, och medan George såg på det kom en renskalad trädgren, med barken våt och blänkande som sälskinn, och for rätt in i dess gapande käftar. Där blev den hängande ett ögonblick men forsade sedan in i öppningen. Så det var dit hans båt var på väg.
”Jäkla skit!” hojtade han besviket.
Han ökade farten ytterligare, och för ett ögonblick trodde han faktiskt att han skulle hinna i fatt båten. Men sedan halkade han och gick i däck, skrapade ena knät ordentligt och skrek av smärta. Från det trottoarperspektiv han hamnat i såg han sin båt gira runt två gånger, infångad av en ny virvel, och sedan försvinna.
”Jäkla skit!” ylade han på nytt och dängde näven i trottoaren. Det gjorde ont det också och han började gråta så smått. Vilket idiotiskt sätt att bli av med en fin båt!
När han tagit sig upp igen gick han fram till avloppet, gick ner på knä och tittade in i det. Vattnet gav ifrån sig ett dovt, ihåligt ljud när det störtade in i dess mörker. Det var ett väldigt kusligt ljud. Det påminde honom om …
”Va!” Ordet liksom rycktes ur honom, som om det suttit på ett snöre, och han ryggade tillbaka.
Två gula ögon lyste där inne – precis den sortens ögon han alltid varit rädd för att få se i källaren, men aldrig hade sett där. Det är bara ett djur, tänkte han osammanhängande, bara ett vanligt djur, kanske en katt som har fastnat där inne …
Ändå var han på vippen att rusa därifrån – skulle lägga benen på ryggen så snart hans psykiska televäxel hunnit ta hand om den chock han fått av de där båda lysande gula ögonen. Han kände makadamens grova yta under sina fingrar, kände det tunna skikt av kallt vatten som flödade fram kring dem. Han såg för sitt inre öga hur han reste sig upp och slog till reträtt därifrån, och i just det ögonblicket hörde han en röst – en lugn och förnuftig och riktigt behaglig röst – som talade till honom inifrån avloppsbrunnen.
”Hejsan, Georgie”, sa den.
George blinkade och tittade in i avloppet igen. Men han kunde knappt tro sina ögon – detta var som någonting taget direkt ur en påhittad historia, eller en film där man vet att djuren kommer att tala och dansa. Om han hade varit tio år äldre skulle han blankt vägrat att tro på det han såg, men nu var han inte sexton år. Utan bara sex.
Det fanns en clown där inne. Det var dåligt med ljus där, men det var tillräckligt för att George Denbrough kunde vara säker på att han såg rätt. Det var faktiskt en pajas, en sådan där pellejöns som man kan få se på cirkus eller i teve. Faktiskt såg han ut ungefär som en korsning mellan Bozo och Clarabell, han (eller var det hon? – George var aldrig riktigt säker på Clarabells kön) som talade genom att tuta med sitt bilhorn i ”Howdy Doody” på lördagsmorgnarna – Buffalo Bob var ungefär den ende som förstod vad Clarabell menade, och det fick alltid George att skratta ihjäl sig. Pellejönsen i gapet där inne var alldeles vit i ansiktet, och hade löjliga testar av illrött hår på båda sidor om den skalliga hjässan och ett stort clownleende målat över munnen. Om detta hade hänt ett annat och senare år skulle George säkert ha tänkt på Ronald McDonald snarare än på Bozo och Clarabell.
Pellejönsen höll en hel stor klase ballonger i alla möjliga färger som en underbar mogen frukt i ena handen.
I andra handen höll han Georges pappersbåt.
”Vill du ha tillbaka din båt, Georgie?” frågade pellejönsen leende.
George log tillbaka. Han kunde inte annat – pellejönsens leende var just av det slaget som man måste besvara. ”Det vill jag verkligen”, sa han.
Pellejönsen skrattade. ”Det vill jag verkligen”, upprepade han. ”Det är ju bra! Alldeles strålande! Och vad sägs om en ballong också?”
”Jodå … gärna, så klart!” sa George och lutade sig framåt … och drog sedan motvilligt tillbaka handen. ”Fast jag får inte ta emot saker av folk jag inte känner”, sa han. ”Det har pappa sagt.”
”Klokt av honom”, sa pellejönsen i det forsande vattnet brett leende. Hur kunde jag få för mig att hans ögon var gula? undrade George. De var ju ljust, dansande blå, hade samma färg som moderns och Bills. ”Mycket klokt, rent av. Så tillåt mig presentera mig. Du ska veta, Georgie, att jag är mr Bob Gray, även känd som Snåljåp, den dansande clownen. Snåljåp, tillåt mig presentera George Denbrough. George, tillåt mig presentera Snåljåp i egen hög person. Och nu känner vi alltså varandra. Du känner mig och jag känner dig. Rick-tigt?”
”Ja, det verkar ju så”, fnittrade George. Han lutade sig fram igen … men drog sedan åt sig handen på nytt. ”Men hur hamnade du nere i avloppet?” undrade han.
”Det var stormen som blåste i väg med mig”, svarade Snåljåp, den dansande clownen. ”Den blåste i väg med hela cirkusen. Känner du inte cirkusdoften, Georgie?”
George lutade sig fram. Och plötsligt kände han doften av jordnötter! Varma rostade jordnötter! Och vinäger! Den vita sorten som man hällde på sina pommes frites genom ett hål i kapsylen! Han kände doften av spunnet socker och munkar som stektes i flott och den fräna och genomträngande doften av rovdjursspillning. Och denna härliga, ljusa sågspånsdoft som alltid hörde kringresande tivolin och cirkusar till. Men samtidigt …
Men samtidigt svävade en helt annan lukt under alla dessa dofter, lukten av översvämmande vatten och multnande löv och skuggor i mörka avloppsbrunnar … Och den lukten kändes våt och unken och rutten. Källarlukten.
Men de andra dofterna var starkare.
”Nog känner jag den, alltid”, sa han.
”Vill du ha igen din båt nu, Georgie?” frågade Snåljåp. ”Att jag står här och upprepar mig själv beror på att du faktiskt inte verkar särskilt angelägen.” Och han höll brett leende upp båten framför George. Snåljåp var klädd i en säckliknande sidendräkt med jättestora apelsinfärgade knappar. En lysande stålblå slips hängde ner över bröstet och magen på honom och han hade stora vita handskar på händerna, av det slag som Musse Pigg och Kalle Anka alltid brukade ha på sig.
”Så klart jag vill ha tillbaka den”, sa George och tittade in i avloppsbrunnen.
”Och en ballong? Jag har röda och gröna och gula och blå …”
”Kan de flyga?”
”Om de kan flyga?” utbrast pellejönsen, och hans leende blev ännu bredare. ”Nog kan de det, alltid! Både flyta och flyga och sväva. Och vi har sockervadd …”
George sträckte in handen.
Pellejönsen grep tag i hans arm.
Och inför Georges blickar förvandlades hans ansikte.
Det han såg var skrämmande nog, fasansfullt nog för att få hans värsta fantasibilder av varelsen i källaren att verka som gulliga sagofigurer; det han såg rev hans sunda förnuft i trasor i ett enda väldigt klös.
”Nog kan de flyta alltid”, nynnade varelsen i avloppet med en liksom levrad, kluckande röst. Den höll fast i Georges arm med ett tjockt, masklikt grepp och drog med sig George mot det fruktansvärda mörker där vattnet röt och dånade och forsade fram och förde sin skörd av vrakspillror efter stormen ut mot havet. George vände bort ansiktet från det där slutliga mörkret och började skrika rätt ut i regnet, skrek vilt och galet upp mot den vita hösthimmel som välvde sig över Derry denna höstdag 1957. Skriken var gälla och genomträngande, och överallt längs hela Witcham Street började folk titta ut genom sina fönster eller kom utskyndande på sina verandor.
”Visst flyter de”, morrade varelsen, ”flyter och svävar, Georgie, och när du väl är här nere hos mig lär du nog flyta, du också …”
Georges axel slog mot trottoarkantens cement och allt Dave Gardener, som stannat hemma från arbetet på The Shoeboat på grund av översvämningen, såg när han kom ut var en liten pojke i gul regnrock, en liten pojke som skrek vilt och vältrade sig i rännstenen vars gyttjiga vatten surfade fram över hans ansikte och gav en bubblande biton åt hans skrik.
”Här nere flyter allt”, viskade den där kluckande, ruttna rösten, och plötsligt hördes ett rivljud och en smärta bortom allt förnuft flammade upp och allt försvann för George Denbrough.
Dave Gardener var den förste som kom fram till George, men trots att han var framme hos pojken bara fyrtiofem sekunder efter det första skriket var George Denbrough redan död. Gardener grabbade tag i ryggen på hans regnrock och drog ut honom på gatan … och började sedan skrika vilt när han såg vad som hänt med pojken. Hela vänstra sidan av pojkens regnrock var klarröd och blodet strömmade ner i avloppsbrunnen från det uppslitna hål där vänstra armen hade suttit. Ett litet och ljust, nästan lysande, benstycke stack ut genom regnrockens sönderslitna tyg.
Pojkens ögon var riktade rätt upp mot den vita himlen, och medan Dave raglade fram mot de andra som kom springande gatan fram började de fyllas av regnet.
Någonstans där nere, i avloppsbrunnen som redan var fylld nästan till randen (senare skulle sheriffen, i ett slags frustrerat raseri som var som en flammande plåga inom honom, förklara för en journalist från Derry News att det inte kunde ha funnits någon där nere – Herkules själv skulle ha dragits med som ett värnlöst offer av den fruktansvärda strömmen där inne), svepte Georges pappersbåt vidare genom kolmörka kammare och långa betongkorridorer, där vattnet dånade och sjöng. Ett tag löpte den jämsides med en död höna, som flöt fram med de gula kräldjurstårna pekande mot det droppande taket, men när de kom till en korsning öster om staden girade hönan över åt vänster medan båten fortsatte raka vägen fram.
En timme senare, medan Georges mor fick lugnande medel på akutmottagningen på Derry Home Hospital och Stammar-Bill satt som förstenad och vit och tyst i sin säng och hörde faderns skrovliga snyftningar i salongen där modern spelat ”Für Elise” när George lämnade sitt hem för sista gången, kom båten utfarande genom en betongglugg som en kula ur en gevärsmynning och fortsatte i rasande fart längs en slusskanal och därifrån till en namnlös å. När denna tjugo minuter senare förenade sig med den kokande och svällande Penobscot River hade de första små blå revorna börjat dyka upp på himlen. Ovädret var över.
Pappersbåten guppade och svajade och tog då och då in vatten, men den sjönk inte – de båda bröderna hade impregnerat den väl. Jag vet inte var den hamnade till slut, om den nu alls hamnade någonstans. Kanske klarade den sig ända ut till havet och seglar vidare ute på haven i evärdliga tider, som en magisk sagofarkost. Allt jag vet är att den fortfarande flöt och löpte vidare med översvämningsvattnet när den passerade stadsgränsen för den lilla staden Derry i Maine, men där försvinner den definitivt ur denna historia.