Det publicerades 1986 och var Stephen Kings tolfte utgivna roman under eget namn, men vid det laget hade han också publicerat fem romaner under pseudonymen Richard Bachman och i eget namn tre novellsamlingar, en illustrerad kortroman, en grafisk roman och en boklång studie i skräcklitteratur och skräckfilm. Det var med bred marginal Stephen Kings längsta bok, 1 138 sidor. Inbunden utkom den i en första tryckning på 800 000 exemplar och var samtidigt huvudbok i USA:s största bokklubb, Book-of-the-Month Club. Romanen blev en omedelbar succé och filmatiserades 1990 som en miniserie i två delar på totalt 3 timmar och 24 minuter; den sändes ursprungligen av ABC och belönades med två Emmypriser. Den är en av de bästa filmatiseringar som gjorts efter någon av Kings romaner; oaktat det har Warner Brothers aviserat en långfilmsversion som ska få premiär år 2012.
I en TV-intervju sade King kort efter utgivningen av Det att ”den här romanen stod på sparlåga i ungefär tre år. Idén liksom bara poppade upp i huvudet på mig. Jag promenerade över en träbro och det var nästan mörkt ute. Jag hade på mig ett par kängor och kunde höra mina egna fotsteg och kom att tänka på den gamla sagan om Bockarna Bruse, den med trollet som bor under bron. (’Vem är det som trippar på min bro?’) Och då tänkte jag, okej, det vill jag skriva om. Jag vill skriva om ett verkligt troll under en verklig bro. Sedan gick det två eller tre år och till slut satte jag mig ner och skrev den. Ungefär fyra år och sextonhundra manussidor senare var det klart.”
Men man kan misstänka att det är den skämtsamma, TV-anpassade versionen, för i en annan intervju har King talat i mycket annorlunda ton om boken:
”Intervjuaren: Jag har läst någonstans att din far övergav familjen när du var mycket liten. Det måste göra dina egna barn mycket betydelsefulla för dig.
Stephen King: Ja. Jag har just blivit klar med en sextonhundra sidor lång bok om just det. Jag har avslutat en roman som heter Det och min redaktör arbetar just nu med slutversionen. Boken tog mig fem år att skriva. Jag misstänker att den aldrig kommer att komma som talbok, för man skulle bli tvungen att skicka ut den i lådor till lyssnarna.
En gång gav jag mig själv ett nyårslöfte: Skriv aldrig någonting som är större än det du har i skallen. Det handlar innerst inne varken om Det eller monster eller någonting sånt. Den handlar om barndomen, och om min övertygelse att man återupplever sin egen barndom och till slut kan lägga den bakom sig och bli vuxen utan att känna ånger genom att uppfostra egna barn. Jag kan förstås ha fel, men det är så jag tror.”
En pusselbit till? I nyhetstidskriften Time skrev King: ”Vore det inte fantastiskt att plocka fram alla monstren på scenen en sista gång? Vartenda ett av dem – Dracula, Frankenstein, Hajen, Varulven, Trollenberg, monstren i Invasion från Mars – och döpa boken till Det?”
Donald Edwin King kom ursprungligen från Peru i Indiana. Vid förmodligen 26 års ålder gifte han sig i juli 1939 med den i så fall jämngamla Nellie Ruth Pillsbury. Åren gick och de fick inga barn, men däremot till slut beskedet att Nellie Ruth förmodligen var steril. 1945 adopterade de den nyfödde David, men ett par år senare visade det sig att läkarna misstagit sig. Den 21 september 1947 föddes sonen Stephen Edward i Portland, där familjen var bosatt.
Hösten 1949 övergav Donald Ruth och de båda pojkarna. Ruth uppfostrade och försörjde dem på egen hand, men ekonomin var ofta ansträngd. Ruth hade ingen yrkesutbildning och fick ta de jobb som fanns. Så långt möjligt försökte hon bo i närheten av någon av sina fyra systrar, och det ledde till att familjen blev rotlös: från Portland flyttade de till Ruths egen hemstad Durham, där Ruths syster Ethelyn bodde, året därpå till West De Pere i Wisconsin, där hennes syster Cal bodde, senare till Union i Connecticut, där systern Lois bodde, till Fort Wayne i Indiana och så småningom tillbaka till Maine. När Stephen King vid femton började high school var det i Lisbon Falls, ännu en av de många byar och småstäder där King växte upp.
När Stephen blev sex och borde ha börjat i första klass var han i stället sjuk. Han fick mässlingen men blev inte bra utan tvärtom sjukare; svåra och återkommande infektioner halsen och öronen tvingade honom att förbli sängliggande i nästan ett år. Men han hade lärt sig läsa och slukade serietidningar, pojkboksserierna om uppfinnargeniet Tom Swift och flygaresset Dave Dawson, Jack Londons vildmarksromaner. Och han började skriva själv, först kopior av berättelserna han läste men så småningom sina första egna historier. De fyra första handlade om fyra magiska djur som for runt i en gammal bil och hjälpte barn. Hans mor belönade honom med 25 cent per berättelse. Den dollarn vid sex års ålder blev Stephen Kings första författarinkomst.
Någon TV fanns inte i hemmet förrän 1958, det år Stephen fyllde 11. Då bodde de i Stratford i Connecticut och hans mor var den enda vita kvinnan som arbetade vid mangeln på tvätteriet. De bodde i en lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus vid West Broad Street; bara ett kvarter bort låg ett stort, obebyggt område. Rakt igenom det löpte ett järnvägsspår som på bortre sidan gränsade till ett skrotupplag. Men vildmarksområdet med sina snår och skrevor, täta växtlighet och igenslammade dammar var det som hänförde bröderna King. De kallade det för djungeln. King har många gånger återvänt till den platsen i sina böcker; det är där barnen i Det håller till.
Ett par år senare bodde de i Durham i Maine, eftersom Kings över åttioåriga morföräldrar behövde hjälp och systrarna hade erbjudit sig att betala Nellies och pojkarnas uppehälle i utbyte mot att Nellie tog hand om föräldrarna. King minns det som en hemsk tid. ”I försöken att ta hand om henne förvandlade hennes systrar vår självständiga, humoristiska, en smula excentriska mor till en arrendator som tvingades leva så gott som utan kontanter. Pengarna hennes systrar skickade räckte till maten men nästan ingenting mer. Till oss barn skickade de paket med kläder. Mot slutet av somrarna kom morbror Clayt och moster Ella (som jag misstänker i själva verket inte alls tillhörde släkten) med kartonger fulla med konserverade grönsaker och inläggningar. Huset vi bodde i tillhörde moster Ethelyn och morbror Oren. Och när min mor väl en gång hamnat där satt hon fast. När hennes föräldrar dött skaffade hon ett nytt riktigt arbete, men hon bodde kvar i huset tills cancern tog henne.”
I en intervju har King förkastat tanken att skälet till att vissa författare i första hand ägnar sig åt skräckskildringar skulle finnas i deras barndom. ”Förstörd barndom. Det där är bara skitsnack. Folk vill alltid veta vad som hände under ens barndom. Skälet är att de känner ett behov av att särskilja ’de andra’ från ’oss’ – att hitta något sätt att differentiera: ’Det måste finnas något skäl till att det händer så mycket hemskt, att det skrivs så mycket gräsligt.’ Jag betraktar mig själv som en hyggligt optimistisk människa. Och när det gäller om min barndom var lycklig eller olycklig säger mig minnena att den faktiskt var lycklig, men på ett ensligt eller ensamt sätt.”
Jag misstänker att det uttalandet är både sant och falskt.
Stephen Kings författarskap är fyllt av barndomsskildringar. Flera av hans mest minnesvärda verk handlar om barn, och hans förmåga att leva sig in i barndomens ljus och skuggor, livsglädje och rädsla är imponerande. Liksom hos en författare som Ray Bradbury, som lika självklart identifierar sig med barn, känner man intensivt att King verkligen minns inte bara barndomens yttre händelser utan så mycket mer betydelsefullt, och sällsynt, också barndomens känslor och reaktioner, tankar och synsätt, perspektiv och förhoppningar.
King säger att han inte har några minnen av sin far. Det är inte förvånansvärt. Donald King försvann ungefär samtidigt som Stephen fyllde två. Men utan att vilja ägna mig åt pseudopsykologi är det ändå slående hur ofta barnen och ungdomarna i Stephen Kings berättelser har svikits eller övergivits av sina fäder. Carrie är faderlös och växer upp hos sin fanatiskt religiösa mor. Gordon Lachance i ”Höstgärning” har kvar sin far, men är ändå övergiven; Gordons äldre bror, fotbollshjälten, har dött i en olycka, och Gordon har blivit det osynliga barnet, djupt medveten om att hans far innerst inne känner att det var fel son som togs ifrån honom. Bobby Garfield i Hjärtan i Atlantis växer upp hos sin ensamstående mor; han har inga minnen av sin far, som dog när han var mycket liten. Och i Det möter vi de sju Förlorarna, huvudpersonerna som vi får följa både i barndomen och när de som vuxna återförenas för att komma tillrätta med traumat från sin gemensamma vuxenrit. Några av dem är: Bill Denbrough, vars lillebror dött och som inte bara själv tar på sig skulden utan också ignoreras av föräldrarna, som också de betraktar honom som medskyldig till broderns död. Ben Hascomb, vars far dött i en flygolycka. Beverly Marsh, som regelbundet misshandlas av sin alkoholiserade far. Eddie Kaspbrak, vars far har dött och vars mor utnyttjar sin hypokondri och rena lögner för att tvinga honom att ta hand om henne.
Det här är naturligtvis mycket suggestivt. Och jag tvivlar inte på att det visar att Stephen King genom sitt författarskap velat utforska vad det betyder för barn att sakna, eller bli svikna av, en förälder. Samtidigt tror jag inte heller att King ljuger när han talar om sin barndom. För hans barndomsskildringar innehåller värme, vänskap och kärlek i lika hög utsträckning som de skildrar ensamhet, utsatthet och skräck. Och han har insett att barn inte är några förkrympta, handikappade eller efterblivna vuxna utan personer som kanske saknar somliga av vuxnas erfarenheter och kunskaper men äger lika stor intelligens, föreställningsförmåga, handlingskraft och vetskap om sina egna fysiska förmågor och begränsningar som vuxna. Men samtidigt har barn med självklarhet andra värderingar, andra prioriteringar och andra önskemål än vuxna. Och kanske är det de konflikter som uppstår ur vuxnas svårigheter att behandla barn som självständigt tänkande invidider och deras oförmåga att godta barnens värderingar som ger upphov till mycket av barndomens skräck och känsla av hjälplöshet.
De känslorna minns King också. Kanske har de stannat kvar hos honom; kanske är det ur mardrömmarna som skräckinslagen i hans berättelser växt fram. Och i Det har han velat skriva en inte bara stor utan storslagen bok: boken om vad skräck är och betyder för barn, om skillnaden mellan det barn och vuxna upplever som fasansfullt, om skillnaden mellan hur barn och vuxna reagerar på och agerar när de ställs inför något som skrämmer dem.
Förmodligen var det ett liknande projekt King hade i tankarna när han skrev ”Höstgärning”, berättelsen om de fyra pojkarna som lämnar barndomen bakom sig när de ger sig iväg för att försöka hitta liket efter ett barn som försvunnit från deras lilla by. Den kortromanen slutar med bilden av hagelkorn som faller på en död pojkes ögon. Det börjar med regndroppar som faller i en död pojkes ögon. Jag misstänker att King inte ansåg att han borde vara mer övertydlig än så.
Och vad King säger i Det är dessutom något viktigt: att det är de vuxna som är upphov till skräcken i barns liv. Alla de sju huvudpersonerna i romanen är på olika sätt märkta av brutaliteten, känslolösheten, likgiltigheten eller behoven hos de vuxna som står dem närmast. Och samma mönster återkommer i varierande former boken igenom; de vuxnas förakt och rädsla för svaghet riktas inte bara mot barn utan också mot avvikande eller hjälplösa vuxna, deras vägran att tänka utanför sina inskränkta ramar drabbar både barn och dem själva, det är barn som får betala priset för deras handlingsförlamning.
I många avseenden är Det en av Stephen Kings mest ambitiösa romaner. Jag tror dessutom att den är en viktig roman, i vad den säger om barndomen, om förhållandet mellan barn och vuxna, om vår utveckling från barn till vuxna såväl som om varför vi blir de vi blir. Inom skräcklitteraturen är den såvitt jag vet unik genom att vara i första hand en bok om skräck, om varifrån skräcken kommer, varför vi upplever den, hur vi reagerar på den och vad den gör med oss. Samtidigt är den en inkännande och rik vuxenritsskildring, fylld av både den känslighet och den känslosamhet som kan göra Stephen Kings berättelser oförglömliga.
Men låt mig samtidigt beklaga att Det enligt min uppfattning inte blir vad den skulle ha kunnat vara. Och jag misstänker att det har med både förlagets och kanske Stephen Kings kategoritänkande att göra.
King blev redan från början, och från sin tredje bok orubbligt, kategoriserad som skräckförfattare. Därefter utgavs hans böcker som skräck, omslagen utformades för att passa till skräckberättelser och omslagstexterna talade om skräck. King själv var inte opåverkad; i intervjuer har han talat om faran att medvetet eller omedvetet påverka sin fantasi och sin inspiration så att de inriktas bara på skräckelement. Och mot slutet känns enligt min uppfattning Det alltför mycket som en skräckroman.
Men styrkan i berättelsen, och bokens betydelse, är att den är någonting annat: en roman om skräck, om att växa upp och om att bli vuxen med minnet av barndomens skräck intakt. Jag kan inte läsa den på annat sätt än som en roman King avsåg att vara just det, men där han när det kom till kritan gav efter och förvandlade sin bok till något mycket mer konventionellt: en skräckroman i stället för en roman om skräckens väsen och innebörd. Det beklagar jag, för hade King låtit skräcken i boken förbli osynlig, låtit monstren leva enbart i huvudpersonernas tankar i stället för i kloakerna och tunnelsystemen under Derry, hade Det varit en långt starkare bok.
Men huvudskälet till att jag i det här efterordet kostar på mig att uttrycka den kritiken är att Det också sådan den blev är en mycket läsvärd bok. Den är en strålande barndomsskildring, en klok och insiktsfull vuxenritsberättelse, en roman som visar oss sanningar om oss själva och som av det skälet är värd att lyssna till.
Och som vi varken kan eller bör glömma när vi väl läst den.
John-Henri Holmberg