Orsaken till att Adrian burit den där hatten var, enligt vad hans snyftande pojkvän efteråt förklarade för polisen, att han hade vunnit den i ringkastningsståndet på nöjesfältet i Bassey Park sex dagar före sin död. Han hade varit så stolt över den.
”Han bar den för att han älskade den här lilla skithålan!” skrek Adrians pojkvän, Don Hagarty, åt snutarna.
”Lugna ner dig nu och försök vårda ditt språk lite”, sa polisassistent Harold Gardener till Hagarty. Harold Gardener var en av Dave Gardeners fyra söner. Han hade varit fem år gammal den dagen då hans far upptäckte George Denbroughs döda kropp med ena armen avsliten. Nu, närmare tjugosju år senare, var han trettiotvå år och på väg att tappa håret. Harold Gardener var väl medveten om att Don Hagartys sorg och smärta var verkliga nog, men han var samtidigt ändå ur stånd att ta dem riktigt på allvar. För den här mannen – om man nu kunde kalla honom man – använde läppstift och gick i satinbyxor så snäva att man nästan kunde urskilja vecken på hans kuk. Så med eller utan sorg, med eller utan smärta, var han ändå bara en bög, precis som sin nyligen framlidne vän Adrian Mellon.
”Vad sägs om att vi går igenom alltsammans en gång till?” sa Harolds kollega Jeffrey Reeves. ”Ni kom alltså ut från The Falcon och gick mot kanalen. Och vad hände sedan?”
”Hur många gånger ska jag behöva upprepa allt det här för er, era jäkla idioter?” skrek Hagarty rasande. ”De mördade honom, det var vad de gjorde! Knuffade ner honom i kanalen! En riktigt härlig machodag för dem bara och ingenting annat!” Don Hagarty började gråta.
”En gång till bara”, upprepade Reeves tålmodigt. ”Ni kom alltså ut från The Falcon. Vad hände sedan?”
I en förhörslokal en bit ner längs korridoren höll två Derrypoliser på att förhöra sjuttonårige Steve Dubay. I skyddskonsulentens kontor på andra våningen satt ytterligare två och frågade ut John ”Webby” Garton, arton år, och i polischefens tjänsterum på femte våningen var polischef Andrew Rademacher och biträdande allmänne åklagaren Tom Boutillier mitt uppe i ett förhör med femtonårige Christopher Unwin. Unwin var klädd i blekta jeans, pomadafläckig t-shirt och bastanta, metallskodda kängor och grät hela tiden. Rademacher och Boutillier hade valt honom för egen del, eftersom de helt riktigt bedömde honom som den svagaste länken i kedjan.
”Vad sägs om att vi går igenom alltsammans en gång till?” sa Boutillier där inne, samtidigt som Jeffrey Reeves sa samma sak två våningar längre ner.
”Det var aldrig meningen att ha ihjäl honom”, snyftade Unwin. ”Det var den där hattens skull. Vi fattade bara inte att han fortfarande vågade ha den där hatten på sig, alltså, efter vad Webby hade sagt första gången. Och så ville vi kanske skrämma honom lite också.”
”För det han hade sagt?” insköt polischef Rademacher.
”Just det.”
”Det han hade sagt till John Garton på eftermiddagen den sjuttonde?”
”Just det ja, till Webby”, sa Unwin och brast ut i nya tårar. ”Men när vi såg att han hade råkat illa ut, så försökte vi faktiskt rädda honom … åtminstone jag och Stevie Dubay … vi hade ju aldrig en tanke på att ta livet av honom!”
”Raka rör nu, Chris, och snacka inte skit”, sa Boutillier. ”Det var ju ni som tippade den lille bögen i kanalen.”
”Javisst, men …”
”Och efteråt kom ni hit alla tre för att lätta era samveten och erkänna alltsammans för oss. Och det är en grej som polischef Rademacher och jag verkligen uppskattar, eller hur, Andy?”
”Det kan du ge dig på. Det krävs en verklig karl för att erkänna vad han har gjort och stå för det, Chris.”
”Så förstör inte det goda intrycket med att börja ljuga nu. Ni bestämde er så klart för att kasta honom i kanalen i samma ögonblick ni såg honom och hans fikuskompis komma ut från The Falcon, inte sant?”
”Så var det inte alls!” protesterade Chris Unwin lidelsefullt.
Boutillier tog upp ett paket Marlboro ur skjortans bröstficka, tog en cigarett och räckte fram paketet åt Unwin. ”Cigarett?” sa han.
Unwin tog en. Men sedan måste Boutillier formligen jaga cigarettspetsen med en tändsticka för att kunna tända den, eftersom Unwins mun darrade så att den hoppade hit och dit.
”Så det var när ni såg att han hade den där hatten på sig som ni bestämde er?” sa Rademacher.
Unwin drog ett djupt halsbloss, sänkte huvudet så att det pomaderade håret hamnade i ögonen och blåste ut rök genom näsan, som var proppfull av finnar.
”Det stämmer”, sa han, så lågt att det knappt hördes.
Boutillier lutade sig framåt och det glittrade i hans bruna ögon. Hans ansikte var som ansiktet hos ett rovdjur, men rösten var mjuk och vänlig. ”Vad sa du, Chris?” frågade han.
”Att det stämmer. Tror jag. Att det var då vi bestämde oss för att kasta i honom. Men vi tänkte absolut inte ta livet av honom.” Han såg upp mot dem, med en desperat och olycklig min och fortfarande ur stånd att fatta de enorma förändringar som skett i hans liv sedan han vid halvåttatiden föregående kväll gått hemifrån för att spana in sista kvällen av Derrys kanalfestival tillsammans med två kompisar. ”Men vi tänkte inte ta livet av honom!” upprepade han. ”Och den där typen under bron … Jag fattar fortfarande inte vem han var.”
”Vadå för en typ?” frågade Rademacher i likgiltig ton. De hade hört även det inslaget i historien tidigare, och ingen av dem trodde på det – alla mordanklagade kommer ju alltid förr eller senare dragandes med den där mystiske okände. Boutillier hade till och med ett särskilt namn på det där beteendet. Han kallade det ”Den enarmade mannen-syndromet” efter den gamla teveserien ”Jagad”.
”Han i pajaskostymen”, sa Chris Unwin och ryste till. ”Typen med ballongerna.”
De flesta Derrybor var rörande ense om att Kanalfestivalen, som firades från den femtonde till den tjugoförsta juli, hade varit en strålande succé, en verklig injektion för stadens självkänsla, profil … och plånböcker. Den veckolånga festivalen hölls för att fira hundraårsminnet av invigningen av den kanal som flöt fram rakt genom stadskärnan. Det var den kanalen som hade gjort Derry till en viktig knutpunkt för skogsindustrin under åren 1884 till 1910, och därigenom skapat stadens storhetstid.
Staden piffades upp och snyggades till från öst till väst och från norr till söder. Tjälskott som enligt en del stadsbor bara legat där utan att åtgärdas i tio år eller mer fylldes igen och vältades. Stadens byggnadsverk renoverades inuti och målades utanpå. Och Bassey Parks värsta graffiti – varav en stor del utgjordes av kyligt logiska böghatardiatriber av typen DÖD ÅT ALLA FIKUSAR eller AIDS ÄR GUDS GÅVA TILL BÖGEN PÅ HANS VÄG TILL HELVETET! – sandblästrades bort från bänkarna och träväggarna på den lilla täckta gångbro över kanalen som kallades Kyssarnas bro.
Man inredde ett kanalmuseum i tre tomma skyltfönster i centrum. De fylldes med utställningsföremål av Michael Hanlon, bibliotekarie och lokalhistoriker. Stadens gamla fina familjer lånade gärna och villigt ut sina nästan ovärderliga skatter, och under festivalveckan betalade närmare fyrtiotusen besökare en tjugofemcentare var för att få beskåda gamla krogmatsedlar från 1890-talet, timmerhuggaryxor och kilar och avkvistare från 1880-talet, leksaker från tjugotalet och över tvåtusen fotografier och nio rullar film som skildrade livet i Derry de senaste hundra åren.
Museet sponsrades av Derrys damklubb, som inlade sitt veto mot en del av Hanlons förslag till utställningsföremål (som till exempel den ökända luffarstolen från trettiotalet) och en del av de fotografier han ville ha med (som till exempel fotona av Bradleyligan efter den beryktade eldstriden). Men alla var överens om att museet varit en strålande succé, och hur som helst var det säkert ändå ingen som ville titta på sådana otäcka gamla blodigheter. Långt bättre då att accentuera det positiva och eliminera det negativa, som det stod i den där gamla låten.
Man hade slagit upp ett stort randigt tält med förfriskningar i Derry Park och höll konserter där varenda kväll. Ett kringresande tivoli hade slagit sig ner i Bassey Park med karuseller och allt, och därtill kom diverse andra stånd och attraktioner som sköttes av stadens egna. En särskild spårvagn med avgång varje hel timme körde runt i stadens historiska delar, med start och ändhållplats vid denna glada och trivsamma inrättning för att plocka folk på pengar.
Det var här Adrian Mellon vann hatten som skulle bli hans död, den höga hatten av papper som pryddes av en blomma och ett band med texten JAG ♥DERRY!
”Jag är trött”, förklarade John ”Webby” Garton. Liksom sina båda kamrater var han klädd i ett slags undermedveten imitation av Bruce Springsteen, trots att han på direkt tillfrågan säkert skulle ha avfärdat Springsteen som en jävla blekfis och halvhomo och i stället i högstämda ordalag gett uttryck för sin beundran för sådana ”hårda” exponenter för den tunga rockmusiken som Def Leppard, Twisted Sister och Judas Priest. Armarna på hans enkla blå t-shirt var avslitna, så att de kraftiga armmusklerna framträdde i frihet. Det tjocka bruna håret hängde ner över ena ögat – men den detaljen verkade mer John Cougar Mellencamp än Springsteen. Han hade några tatueringar i blått på armarna – hemliga, mystiska symboler som såg ut som om de tecknats av ett barn. ”Jag orkar inte snacka mer nu.”
”Det räcker om du berättar vad som hände på nöjesfältet på tisdagseftermiddagen”, sa Paul Hughes. Hughes var trött och chockerad och äcklad av hela den här vidriga och tarvliga historien. Han plågades av en tanke som återkom gång på gång – att det var som om Kanalfestivalen hade avslutats med ett sista evenemang som alla visste skulle komma, men som ingen vågat sätta på pränt i det tryckta programmet. Men om man gjort det skulle det ha sett ut ungefär så här:
Lördag, 21.00: Slutkonsert med Derry High School Band och Barber Shop Mello-Men.
Lördag, 22.00: Stort festfyrverkeri.
Lördag, 22.35: Kanaldagarna avslutas officiellt med att Adrian Mellon offras under rituella former.
”Fan ta det där tivolit!” replikerade Webby.
”Bara vad du sa till Mellon och vad han sa till dig.”
”Herregud!” utbrast Webby och rullade med ögonen.
”Sätt i gång nu, Webby”, sa Hughes kollega.
Webby Garton rullade med ögonen och började berätta sin historia ännu en gång.
Garton hade sett de båda, Mellon och Hagarty, komma trippande med armarna om varandras midjor och fnittrande som om de varit flickor. Till en början trodde han faktiskt att de var flickor. Men sedan kände han igen Mellon, som han fått utpekad för sig tidigare. Och medan han såg på Mellon vände denne sig mot Hagarty … och gav honom en snabb kyss.
”Fan, det är ju så man kan spy!” utbrast Webby i äcklad ton.
Han var där tillsammans med Chris Unwin och Steve Dubay. Och när Webby pekade ut Mellon för sina båda vänner förklarade Steve Dubay att han trodde att den där andre bögen hette Don någonting och att han hade tagit upp en liftande grabb från high school i Derry och försökt sig på allehanda konster med honom.
Mellon och Hagarty kom allt närmare de tre pojkarna, på sin väg mot utgången från ståndet där Mellon vunnit hatten. Webby Garton skulle under förhören berätta för polismännen Hughes och Conley att han sårats i sin ”lokalpatriotism” av att behöva se en vänstergängad skithög gå omkring med en hatt som det stod JAG ♥ DERRY på. Ändå var ju hatten som sådan urlöjlig – en imiterad hög hatt av papper med en stor blomma som stack upp överst och nickade åt alla håll. Men det verkade som om hattens inneboende löjlighet bara fick Webbys lokalpatriotism att flamma ännu högre.
Och när Mellon och Hagarty passerade de tre, båda med armarna om sin älskades midja, hojtade Webby Garton ilsket: ”Någon borde tvinga dig att äta upp den där hatten, din jävla rövknullare!”
Då vände sig Mellon mot Garton, klippte flirtigt med ögonfransarna och sa: ”Är det så att du vill ha något att smaska på, gullet, så kan jag stå till tjänst med något som är mycket godare än en gammal hatt.”
I det ögonblicket bestämde sig Webby Garton för att den där bögens nylle var i utpräglat behov av en rejäl ommöblering. Någon borde se till att nya berg reste sig och kontinenter flöt hit och dit i Mellons ansiktes geografi. Ingen fick någonsin komma med ens den avlägsnaste antydan om att han, Webby Garton, skulle vara en kuksugare. Ingen!
Han började gå mot Mellon. Dennes vän Hagarty blev tydligt nervös och försökte dra med sig Mellon, som emellertid log glatt och vägrade att vika en enda tum. Garton skulle senare förklara för assistenterna Hughes och Conley att han var ganska säker på att Mellon måste ha varit hög på något. Jo, nog måste han ha varit hög, alltid, instämde Hagarty genast när Gardener och Reeves förde den teorin vidare till honom. Han måste ju ha blivit enormt påtänd av de där två flottyrmunkarna med honung som han ätit på nöjesfältet, det enda han hade ätit på hela dagen. Följaktligen hade han inte förstått hur farlig Webby Garton i själva verket var.
”Men sådan var han, Adrian”, sa Don, och torkade ögonen med en pappersnäsduk och smetade ut ögonskuggan han bar ytterligare. ”Han var inte mycket för kamouflage och skyddsfärger och sådant. Han var en sådan där stackars godtrogen sate som tror att allting alltid kommer att ordna sig till det bästa.”
Han kunde ha blivit illa skadad redan där och då, om inte Garton just då känt något som knackade mot hans ena armbåge. Det visade sig vara en batong. Han vred på huvudet och upptäckte assistent Frank Machen, en annan medlem av Derrys poliskår.
”Nu tar du det lugnt, pysen”, sa Machen till Garton. ”Nu sköter du dig och ditt och lämnar de här små gulliga bögarna i fred. Schas i väg och roa dig nu.”
”Hörde du inte vad han kallade mig?” frågade Garton ilsket. Nu drog sig Unwin och Dubay närmare honom – de kände lukten av bråk båda två och försökte få med sig Garton därifrån, men Garton skakade av sig dem och skulle ha gett sig på dem med knytnävarna om de hade envisats. För här hade själva hans manlighet förolämpats på ett sätt som måste bestraffas ordentligt. Ingen fick komma och påstå att han skulle vara kuksugare. Ingen!
”Såvitt jag uppfattade saken kallade han dig inte för någonting alls”, svarade Machen. ”Och nog var det väl du som kom med den första repliken. Så skingra dig nu, grabben. Och låt mig slippa säga åt dig en gång till.”
”Han kallade mig bög!”
”Är du orolig för att han kanske har rätt, eller …?” frågade Machen och såg uppriktigt intresserad ut, och Garton blev mörkröd i hela ansiktet.
Samtidigt som detta meningsutbyte pågick kämpade Hagarty allt desperatare med att försöka dra med sig Adrian Mellon därifrån. Och nu började Mellon äntligen röra på sig.
”Hej då, älskling!” ropade han över axeln.
”Håll käften, bögen lille”, sa Machen. ”Och försvinn härifrån.”
Garton gjorde ett försök att kasta sig över Mellon, men Machen grabbade tag i honom.
”Jag skulle kunna sy in dig, pysen lille”, sa Machen, ”och så som du bär dig åt skulle det kanske vara en riktigt lyckad idé.”
”Nästa gång jag ser dig ska du få dig en omgång som du aldrig glömmer!” bölade Garton efter det försvinnande paret, och allt fler ansikten vändes mot honom. ”Och har du på dig den där hattfan då så slår jag ihjäl dig! Vi gillar inte att ha bögar rännande i den här stan, nämligen.”
Mellon vände sig inte om men viftade i stället med vänstra handens fingrar – med cerisefärgade naglar – och vickade ännu lite mer på höfterna där han gick. Vilket åstadkom ett nytt försök till tjurrusning från Cartons sida.
”Ett enda ord, en enda rörelse till, och du kan betrakta dig som insydd”, sa Machen i vänlig ton. ”Och gör inte misstaget att tro att jag inte menar exakt vad jag säger.”
”Kom nu så drar vi, Webby”, sa Chris Unwin nervöst. ”Dämpa ner dig.”
”Så du gillar sådana där typer?” frågade Webby och struntade blankt i både Chris och Steve. ”Gör du verkligen det?”
”Vad de där rövknullarna angår är jag neutral”, sa Machen. ”Och det jag gillar allra mest är lugn och ro, och du stör den här ordningen som jag gärna vill ha omkring mig. Vill du absolut gå en rond med mig, eller vad är det med dig?”
”Kom nu, Webby”, sa Steve Dubay lågt. ”Så går vi och köper oss var sin varm korv.”
Då följde Webby med sina vänner men rättade med överdrivna rörelser till skjortan och föste undan håret från ögonen. Machen, som även han avgav ett vittnesmål på morgonen, dagen efter Adrian Mellons död, sa där bland annat: ”De sista ord jag hörde honom säga när han och hans kompisar traskade i väg var: ’Nästa gång jag träffar honom ska han få sig en omgång han aldrig glömmer.’”
”Jag måste få tala med mamma”, sa Steve Dubay för tredje gången. ”Jag måste be henne prata med min styvfar och lugna ner honom, för annars blir det århundradets boxningsmatch när jag kommer hem.”
”Strax”, svarade polisman Charles Avarino. Både Avarino och hans kollega, Barney Morrison, visste mycket väl att Steve Dubay inte skulle få komma hem den kvällen och kanske inte på många kvällar ännu. Det verkade som om grabben inte alls fattade hur illa han låg till, och Avarino blev inte heller förvånad när han senare fick veta att Dubay slutat skolan redan när han var sexton. Och då hade han fortfarande gått kvar på högstadiet. Och hans IQ var 68, enligt det Wechslertest han genomgått under ett av sina tre försök att ta sig igenom sjuan …
”Tala nu om för oss vad som hände när ni fick se Mellon komma ut från The Falcon”, sa Morrison i vänligt inbjudande ton.
”Det är nog säkrast att jag låter bli.”
”Varför det?” frågade Avarino.
”För att jag nog har snackat för mycket redan, alltså.”
”Ni kom ju hit av egen fri vilja för att berätta allting för oss”, sa Avarino, ”eller hur?”
”Visst … jodå … men …”
”Hör på nu”, sa Morrison vänskapligt, satte sig bredvid Dubay och gav honom en cigarett. ”Du tror väl inte att Chick och jag diggar bögar på något sätt?”
”Jag vet inte …”
”Ser vi ut som om vi gillade bögar?”
”Så klart inte, men …”
”Vi är dina vänner, Stevie-grabben”, sa Morrison allvarligt. ”Och du kan tro mig på mitt ord när jag säger att du och Chris och Webby nog lär behöva alla vänner ni kan få just nu. För redan i morgon kommer vartenda blödande hjärta här i stan att skria vilt efter ert hjärteblod.”
Steve Dubay såg lite slött orolig ut. Avarino, som nästan kunde läsa varenda tanke i den här hösäckens miniatyrhjärna, misstänkte att han förmodligen tänkte på styvfadern igen. Och trots att Avarino inte hade någon sympati till övers för Derrys lilla bögkoloni – som varenda polis i stan skulle han ha blivit överlycklig om The Falcon stängdes för gott – skulle det ändå ha varit honom ett sällsport nöje att själv få köra Dubay hem. Och han skulle med största nöje ha hållit Dubay kopplad medan styvfadern bankade upp det lilla krypdjuret till oigenkännlighet. Avarino gillade inte bögar, men det betydde inte att han ansåg att de borde torteras och mördas. Och Mellon hade blivit mycket illa åtgången. När man fick upp honom från under kanalbron hade hans ögon varit vidöppna och glosögda av skräck. Och den här byfånen hade inte den ringaste aning om vad han hjälpt till att åstadkomma.
”Vi menade aldrig att göra honom illa”, sa Steve ännu en gång. Det var den skyddsformel han alltid drog sig tillbaka till varenda gång han blev det ringaste förvirrad.
”Och det är ju just därför ni har lovat att inte undanhålla oss någonting”, sa Avarino och lät uppriktig. ”Om vi bara får fram de riktiga fakta i målet, så blir alltsammans kanske inte värre för er del än ett pissmärke i snön. Eller vad säger du, Barney?”
”Helt riktigt”, instämde Morrison.
”Så vad säger du om att gå igenom det hela en gång till?” lirkade Avarino med honom.
”Joo …”, sa Steve och började sedan långsamt berätta.
När Elmer Curtie år 1973 öppnade The Falcon trodde han att hans kundunderlag i huvudsak skulle komma att bestå av bussresenärer – busstationen vägg i vägg trafikerades av tre bussbolag, nämligen Trailways, Greyhound och Aroostook Country. Men vad han inte tagit med i beräkningen var att så många busspassagerare är kvinnor eller familjer med småbarn. Eller att så många av de andra hade med sig egen dryckjom i bruna påsar och aldrig steg av bussen ens medan den stod där. Och de som gjorde det var i allmänhet soldater eller flottister som bara ville ha en öl eller ett par – man hinner ju inte direkt med något större sjöslag under ett tio minuters uppehåll för att sträcka på benen.
Framemot 1977 hade Curtie börjat inse de här enkla sanningarna, men vid det laget var det redan för sent – han stod upp till halsen i räkningar och kunde inte se någon räddning undan rödpennan någonstans. Tanken på att sätta eld på eländet för att få ut försäkringspengarna föresvävade honom ibland, men om han inte hyrde en yrkesman till det jobbet skulle han förmodligen bli avslöjad illa kvickt … och han hade ju ingen aning om var man kunde få tag på en yrkesman i mordbrännarbranschen.
Så i februari det året bestämde han sig för att fortsätta fram till den fjärde juli. Om vinden inte vänt innan dess skulle han bara gå till huset bredvid och kliva på en Greyhound och kolla in läget nere i Florida.
Men under de närmaste fem månaderna sänkte sig ett häpnadsväckande stilla välstånd över baren, med dess interiör i svart och rött med uppstoppade fåglar av alla de slag (Elmer Curties bror hade varit amatörkonservator med fåglar som specialitet och när han dog hade Elmer fått ärva hela surven). Så snart hällde han inte längre upp sextio öl och kanske tjugo drinkar per kväll, utan snarare åttio öl och hundra drinkar … hundratjugo … ibland uppemot hundrasextio.
Hans nya klientel var ungt, artigt och väluppfostrat och nästan uteslutande manligt. Många av de här männen klädde sig visserligen tämligen uppseendeväckande, minst sagt, men under de här åren var det ju fortfarande tämligen konventionellt att klä sig okonventionellt, och inte förrän 1981 eller däromkring gick det upp för Elmer Curtie att hans gäster var gay nästan hela bunten. Om Derryborna hade hört honom säga en sådan sak skulle de säkert ha skrattat och sagt att Elmer Curtie tydligen trodde att de var tappade bakom en vagn allesammans – men faktiskt var det tvärtom dagsens klara sanning. Precis som mannen med den otrogna hustrun var han praktiskt taget den siste som fick veta det … och vid det laget brydde han sig inte om det längre. För nu gick ju baren med vinst, strålande vinst, och även om det fanns fyra andra barer i Derry som var tämligen vinstgivande de också, var Falcon den enda där man aldrig riskerade att berusade och oregerliga gäster skulle gå bärsärkagång i lokalen då och då. Här fanns ju till exempel inga kvinnor att slåss om, och bögar eller inte så tycktes Falcons stamgäster ha lärt sig ett sätt att umgås utan gräl och bråk som deras heterosexuella motsvarigheter tydligen inte kände till.
Sedan han väl blivit medveten om sina stamgästers sexuella preferenser verkade det plötsligt som om han fick höra otäcka historier om sin Falcon överallt – det rörde sig om historier som cirkulerat i åratal, men som han helt enkelt aldrig hört före -81. Och det stod snart klart för honom att de som var allra mest begivna på att berätta sådana här historier var män som inte skulle låta sig släpas in på Falcon slagna i bojor ens, eftersom de var livrädda att alla musklerna i handleden skulle vissna och liknande saker. Ändå verkade det som om de satt inne med hur mycket hemligt vetande som helst.
Enligt de historier som gick kunde man varenda kväll få se män som dansade tätt tryckta mot varandra och gned kukarna mot varandra mitt ute på dansgolvet, män som blev avsugna vid baren och män som idkade orala samlag på toaletterna. Dessutom påstods det att det fanns ett rum på baksidan dit man gick om man ville tillbringa en stund i Maktens boning – där inne huserade en storvuxen gamling i nazistuniform som höll armen infettad nästan ända upp till axeln och med nöje tog hand om kunderna på bästa sätt.
I själva verket var alla de här historierna lögn från början till slut. De törstiga bussresenärer som kom in från busstationen för att få sig en öl eller en sup märkte aldrig något ovanligt på The Falcon – visst var den manliga dominansen stor där, men så var det ju på tusentals jobbarställen landet över. Och visst var gästerna bögar, men ordet bög är inte en synonym till enfaldig. Om de ville köra lite skandalösare och hårdare med sin speciella egenart for de till Portland och skötte om den saken där. Och om de ville formligen vältra sig i sin speciella egenart, köra hårt med laddstaken eller pumpa på i stor stil, skötte de sådana behov i New York eller Boston. För Derry var en liten småstad ute på vischan, och medlemmarna i stadens lilla brödraskap av homosexuella var väl medvetna om den slagskugga som hotfullt ruvade över dem.
Don Hagarty hade varit stamkund på The Falcon i ett par tre år när han en kväll i mars 1984 för första gången dök upp där tillsammans med Adrian Mellon. Dittills hade Hagarty varit den typiske fladdraren från blomma till blomma och sällan visat sig tillsammans med en och samme man mer än högst ett halvdussin gånger. Men mot slutet av april stod det klart till och med för Elmer Curtie, som var suveränt ointresserad av sådana saker, att det tydligen var allvar mellan Hagarty och Mellon.
Hagarty arbetade som ritare på en ingenjörsbyrå i Bangor. Adrian Mellon var frilansskribent och skrev för alla tänkbara och otänkbara uppdragsgivare – flygbolagsmagasin, sanna-berättelser-ur-livet-tidskrifter, regionala tidskrifter, söndagsbilagor, kontaktporrtidningar. Dessutom höll han på med en roman, men den var kanske inte så allvarligt menad; han hade arbetat på den ända sedan han gick tredje året på college, och det hade hunnit gå tolv år sedan dess.
Han hade kommit till Derry för att skriva en grej om kanalen – det rörde sig om ett beställningsjobb för New England Byways, en påkostad varannanmånadstidskrift på glättat papper som gavs ut i Concord. Adrian Mellon hade åtagit sig uppdraget därför att det innebar att han kunde klämma tidskriften på tre veckors utgifter, inklusive ett verkligt mysigt rum på stadshotellet, och samla ihop allt material han behövde på cirka fem dagar. Varpå han sedan skulle kunna använda de båda andra veckorna till att skaffa material till ytterligare tre eller fyra regionala artiklar i samma stil.
Men det var under denna treveckorsperiod han träffade Don Hagarty, och i stället för att fara hem till Portland igen när de tre gratisveckorna var över skaffade han sig en liten lägenhet vid Kossuth Lane. Där bodde han i knappt tre veckor, och flyttade sedan ihop med Don Hagarty.
Den sommaren var, sa Hagarty till Harold Gardener och Jeff Reeves, den lyckligaste sommar han någonsin upplevt – så han borde naturligtvis ha varit på sin vakt, sa han; han borde ju ha fattat att när Gud placerar en matta under fötterna på en sådan som han, så gör han det bara i den enda avsikten att dra undan mattan för honom så att han drattar omkull.
Det enda smolket i glädjebägaren hade, sa han, varit att Adrian blev blixtförälskad i själva Derry. Han gick omkring i en t-shirt med texten MAINE ÄR INTE ILLA MEN DERRY ÄR FANTASTISKT! Han skaffade sig en Derry Tigers skolblazer. Och så var det ju den där hatten också. Adrian hävdade gärna att själva atmosfären i staden var levande och vital och hade en stimulerande inverkan på skaparkraften. Och kanske låg det någonting i det, för hans egen del, alltså. I varje fall hade han tagit fram sin stackars gamla tynande roman ur kappsäcken för första gången på närmare ett år.
”Så han började alltså arbeta med den?” frågade Gardener Hagarty, inte för att han var intresserad utan bara för att hålla Hagarty i gång.
”Javisst, och det snabbt också. Han sa någon gång att vare sig det nu blev en helt fantastisk roman eller inte, så skulle det i alla fall inte bli en helt fantastisk ofullbordad roman. Och han räknade med att ha den klar till sin födelsedag i oktober. Det var bara det att han alltså inte hade en aning om hurdant Derry verkligen var. Han trodde att han visste det, men han hade varit här alldeles för kort tid för att få ens en stilla fläkt av det verkliga Derry. Jag gjorde mitt bästa för att få honom att fatta det, men han vägrade att höra på det örat.”
”Och hur ser det verkliga Derry ut, Don?” frågade Reeves.
”Det påminner en hel del om en död hora med en massa maskar som kommer utkrälande ur kuttan”, svarade Don Hagarty.
De båda poliserna såg häpet på honom men sa inget.
”Derry är en ond stad”, sa Hagarty. ”Det är en kloak. Menar ni verkligen att ni aldrig har insett det? Att ni två har levt och verkat i den här stan i hela ert liv och aldrig förstått hurdan den verkligen är?”
Ingen av dem svarade. Det blev tyst en kort stund, och sedan fortsatte Hagarty.
Innan Adrian Mellon kom in i Dons liv hade han länge planerat att lämna Derry. Han hade bott där i tre år, i första hand därför att han skrivit på ett långtidskontrakt på en lägenhet med världens mest fantastiska flodutsikt, men nu var kontraktstiden nästan ute och Don kände sig tacksam för den saken. Äntligen slut på pendlandet Bangor tur och retur. Inga fler kusliga vibbar – som han hade sagt till Adrian en gång: i Derry kände man sig alltid som om klockan var tretton. Så hur förtjust Adrian än månde vara i Derry var Don livrädd för staden. Och det som skrämde honom var inte bara den benhårt antihomofila inställningen i staden, en attityd som kom till klart uttryck både i prästernas predikningar och i klottret i Bassey Park; det var ju i alla fall något han kunde sätta fingret på. Men när han hade tagit upp det med Adrian hade denne bara smålett.
”Don, min vän”, sa han, ”varenda stad i hela Amerika har sin egen uppsättning böghatare. Det vet du lika bra som jag. Vi lever ju trots allt i Debbie Debils och Hulda Husflugas tidevarv.”
”Följ med mig till Bassey Park om du verkligen tror på det där”, sa Don när det gått upp för honom att Adrian faktiskt menade det han sa – och att det han faktiskt sa var att Derry inte var värre än andra medelstora städer ute på vischan. ”Det är en sak jag gärna skulle vilja visa dig, käraste.”
De körde till Bassey Park – och detta hände i mitten av juni, ungefär en månad före mordet på Adrian, berättade Hagarty för de båda polismännen. Och han berättade vidare om hur han tagit med sig Adrian in bland de mörka och skrämmande skuggorna inne i Kyssarnas bro och pekat på något som klottrats där inne. Adrian måste tända en tändsticka och hålla den under det skrivna för att alls kunna läsa det.
VISA MIG DIN KUK FIKUS SÅ SKÄR JAG AV DEN.
”Jag vet bara alltför väl vad folk anser om oss bögar”, sa Don lågt till Adrian. ”En gång i tonåren blev jag slagen sönder och samman på en långtradarparkering i Dayton. Och jag glömmer aldrig den gången några typer i Portland satte eld på mina skor utanför en smörgåsbutik, medan en tjock gammal snut satt och flinade i sin polisbil på första parkett. Så jag har varit med om en hel del … men något riktigt så jävligt som det här har jag aldrig sett någon annanstans. Så ta en ordentlig titt på eländet. Kolla in läget.”
En ny tändsticka avslöjade ett STICK NÅLAR I ÖGONEN PÅ ALLA FIKUSAR (FÖR GOTT).
”Vem som än skriver de här små predikningarna, så måste han vara ett fall av djupt rotad galenskap. Det skulle kännas lite bättre om jag vågade tro att det är en enda individ, en ensam, isolerad galning, som stod för allt det här klottret, men …” Don gjorde en gest med ena armen längs brons hela längd. ”Det finns så mycket här i samma stil”, fortsatte han, ”så jag tror bara inte att en enda hatisk individ kan stå för alltsammans. Och där har du skälet till att jag vill lämna Derry, Ade. Den där djupt rotade galenskapen finns på lite för många håll och hos lite för många människor.”
”Men vi kan väl i alla fall vänta tills jag är klar med romanen? Går det bra? Oktober, jag lovar, inte en dag senare. Luften är så mycket bättre här.”
”Han visste ju inte att det var vattnet han måste akta sig för”, sa Don Hagarty bittert.
Tom Boutillier och polischef Rademacher lutade sig framåt, båda utan ett ord. Chris Unwin satt med böjt huvud och pratade entonigt ner mot golvet. Det var den här biten som intresserade dem allra mest, eftersom det var den som garanterat skulle skicka åtminstone två av de här skithålen till Thomaston.
”Tivolit var botten”, sa Unwin. ”De höll redan på att montera ner attraktionerna, Djävulsritten och Fallskärmshoppet och det. Och radiobilarna hade stängt och körde inte längre. Det enda som var öppet fortfarande var barnkarusellerna. Så vi stack till stånden i stället, och då fick Webby syn på ringkastningen och betalade femtio cent för att han hade fått syn på en sådan där hatt som bögen hade vunnit och satte i gång och kastade på den, men han bara missade och missade och för varje miss blev han bara ännu ilsknare, alltså. Och sedan Steve – han är ju normalt killen som alltid drar omkring och säger att slappna av nu, ta det lilla lugna, cool alltså, cool och lugna ner dig nu för fan, alltså. Men han hade klämt den här tabletten, alltså, och var på världens rethumör. Vad för slags tablett det var vet jag inte. Röd var den i alla fall. Den kanske till och med var laglig, vad vet jag? Men han höll alltså på och retades med Webby tills jag trodde att Webby skulle klappa till han, alltså. Tjatade om att du kan ju inte ens vinna en enkel böghatt; du måste ju vara botten som inte kan vinna en böghatt ens. Så till slut gav tanten som skötte ståndet honom ett pris ändå, fast ringen inte låg över det riktigt, för hon ville nog bli av med oss, tror jag. Kanske inte, men jag tror att hon ville det. Det var en sådan där pappersgrej som man blåser i och då rullar den ut sig och låter precis som när man släpper sig, alltså. Jag hade en sådan en gång. Jag fick den till allhelgona eller nyår eller någon annan jävla helg, och den var rätt så kul, fast sedan tappade jag den, alltså. Eller så var det kanske någon som snodde den ur min ficka på den här jävla skolan, alltså? Och så stänger tivolit och vi drar därifrån och Steve håller fortfarande på och jävlas med Webby för att han inte kunde vinna den där böghatten, alltså, och Webby han säger inte mycket och det vet man ju att det är ett farligt tecken, men jag var rätt slak, alltså. Fast jag tänkte ändå att jag borde försöka snacka om något annat, fast det var bara det att jag inte kunde komma på något. Och så när vi kom till parkeringen sa Steve att vad tycker du att vi ska göra nu? Köra hem? Och då svarade Webby att vi tar väl en sväng bortåt Falcon först och ser efter om den där bögen kanske är där.”
Boutillier och Rademacher utbytte blickar. Boutillier höjde ett ensamt finger och slog mot kinden med det – även om idioten i de metallskodda kängorna inte själv var medveten om saken var det överlagt mord han talade om nu.
”Men jag säger att nej, jag måste vara hemma snart, och då säger Webby att vågar du dig inte ens i närheten av den där homobaren? Och då följer jag med, alltså, och Steve han är fortfarande hög eller något sådant och säger att nu sticker vi och rundsmörjer lite bögkött! Nu sticker vi och rundsmörjer lite bögkött! Nu sticker vi …”
Tidpunkten var perfekt vald för att allt skulle gå åt helvete för alla. Adrian Mellon och Don Hagarty kom ut från The Falcon efter två öl, passerade busstationen och gick sedan vidare hand i hand. Ingen av dem funderade ens på gesten; de brukade göra så bara. Klockan var tjugo över tio. De kom fram till hörnet och tog av åt vänster.
Kyssarnas bro låg några hundra meter uppströms från den plats där de befann sig, men de hade tänkt korsa ån på Main Street Bridge, som var mycket mindre pittoresk. Kenduskeag Stream var nere i sommarens lågvattenstånd nu, med på sin höjd en och en kvarts meter djupt vatten som håglöst kluckade förbi pålverket av betong.
När Dustern körde fram bredvid dem (Steve Dubay hade sett när de båda kom ut från The Falcon och ivrigt pekat ut dem) befann de sig just vid randen av brospannet.
”Preja dem! Preja dem!” skrek Webby Garton. De båda männen hade just passerat under en gatlykta och Garton hade i lyktans sken upptäckt att de två höll varandra i händerna. Synen retade honom en hel del … men ändå inte riktigt lika mycket som den satans hatten. Den stora pappersblomman nickade som en galning åt alla håll. ”Preja dem, för helvete!” skrek han.
Och Steve skar in och stoppade dem.
Chris Unwin förnekade efteråt att han själv varit delaktig i det som sedan hände, men Don Hagartys historia sa något annat. Han vittnade att Garton varit ur bilen nästan innan den ens hade stannat och att han haft sina båda kamrater tätt i hälarna. De började prata med varandra. Inget trevligt prat, dock. Denna kväll aktade sig Adrian noga för flirtighet och falskt koketteri, eftersom han var medveten om att de var riktigt illa ute.
”Ge mig hattfan”, sa Garton. ”Nu på direkten, din jävla bög.”
”Får vi gå om jag ger dig den?” Adrian var hes av rädsla och nära gråten, där han stod och såg från Unwin över Dubay till Garton med skräcken lysande ur ögonen.
”Ge mig fanskapet bara!”
Adrian gav honom hatten. Garton tog upp en stilett ur vänstra framfickan på jeansen och skar sönder hatten i två delar. Sedan gned han de båda delarna mot jeansens bakdel, lät dem falla och stampade på dem.
Don Hagarty drog sig undan lite medan deras uppmärksamhet var riktad mot Adrian och hatten – för att försöka hitta en polis, sa han så här efteråt.
”Får vi gå nu när …”, började Adrian Mellon, och just då gav Garton honom ett hårt knytnävsslag rätt i ansiktet, så att han kastades bakåt mot brons midjehöga räcke. Adrian skrek och förde händerna till munnen. Blodet strömmade ut mellan fingrarna på honom.
”Ade!” ropade Hagarty och sprang fram mot sin vän. Men Dubay lade krokben för honom, och Garton gav honom en spark i magen så att han föll ut i körbanan från trottoaren. En bil passerade förbi. Hagarty gick upp på knä och skrek åt den. Den saktade inte ens farten, och Hagarty berättade senare för Gardener och Reeves att föraren tittade rakt fram hela tiden.
”Håll käften, din bög!” sa Dubay och sparkade honom på ena kinden. Hagarty sjönk ihop i rännstenen, halvt medvetslös.
Några ögonblick senare hörde han en röst – Chris Unwins – som sa åt honom att ge sig i väg innan han fick samma behandling som sin vän. Unwin bekräftade att han varnat Hagarty på detta sätt.
Hagarty hörde ljudet av hårda slag och vännens vilt skräckslagna rop. I sitt vittnesmål för polisen sa han att Adrian hade låtit som en kanin som fastnat i en snara. Hagarty kröp tillbaka mot korsningen och den klart upplysta bussterminalen, och när han hunnit ett stycke på vägen dit vände han sig om för att se vad som hände med vännen.
Adrian Mellon, som var cirka en och sextiofem lång och torde ha vägt aningen över sextio kilo drypande våt efter duschen, kastades mellan Garton och Dubay och Unwin i ett slags tre-slår-den-fjärde. Han darrade i hela kroppen, som hängde och slängde som en trasdockas. De slog honom med knytnävarna överallt där de kom åt och ryckte och slet i hans kläder. Hagarty såg med egna ögon hur Garton gav Adrian ett hårt knytnävsslag mitt i skrevet. Adrians hår hängde ner över ansiktet och blodet rann ur munnen på honom och färgade skjortan röd. Webby Garton bar två breda, tunga ringar på högra handen. Den ena var skolringen från high school och den andra hade han själv gjort i metallslöjden, en mässingsring prydd med de sammanslingrade initialerna DB som höjde sig en bit från själva ringen. Det där DB stod för Dead Bugs, ett hårdrockband som han gillade. Ringarna hade spräckt Adrians överläpp och slagit av tre av överkäkens tänder ända nere vid tandköttet.
”Hjälp!” skrek Hagarty. ”Hjälp! Hjälp! De slår ihjäl honom! Hjälp!” Husen vid Main Street låg och ruvade i mörker och tystnad. Ingen kom ut för att hjälpa honom – inte ens från den klart upplysta busstationen som låg där som en ö av ljus. Hagarty fattade ingenting – det fanns ju människor där inne. Han hade ju själv sett dem när Ade och han gick förbi busstationen för en stund sedan. Skulle ingen av de där människorna komma ut och hjälpa dem? Ingen enda?
”HJÄLP! HJÄLP! DE SLÅR IHJÄL HONOM! HJÄLP OSS FÖR GUDS SKULL!”
”Hjälp”, viskade en mycket tunn och liten röst någonstans till vänster om Don Hagarty … och sedan hördes något som lät som en fnissning.
”Langen går!” tjöt Garton nu … Skrek och skrattade samtidigt. Alla tre hade de skrattat hela tiden medan de misshandlade Adrian, förklarade Hagarty för Gardener och Reeves. ”Langen går! Ner i spat!”
”Langen går! Langen går! Langen går!” mässade Dubay skrattande.
”Hjälp”, sa den tunna rösten på nytt, men trots att dess tonfall var allvarligt följdes ordet av samma slags fnitter som förra gången, som om rösten tillhörde ett barn som inte kunde behärska sig riktigt.
Hagarty sänkte blicken och upptäckte clownen – och det var från och med det avsnittet i hans vittnesmål som Gardener och Reeves började ta det med allt större skepsis, för fortsättningen verkade mest som en galnings fantasier. Men så småningom började Harold Gardener fundera närmare på saken. Så småningom, sedan han fått veta att också pojken Unwin hade sett en clown – eller i varje fall påstod att han hade gjort det – började han tänka om alltmer. Medan Reeves antingen aldrig kom på andra tankar eller också aktade sig noga för att erkänna det.
Clownen hade, sa Hagarty, sett ut som en korsning mellan Ronald McDonald och den där gamle teveclownen Bozo – det var i varje fall det första intrycket han fick. Det var de där vildvuxna testarna av apelsinfärgat hår som hade fått honom att göra dessa jämförelser. Men när han tänkte närmare efter hade han kommit fram till att clownen inte liknade någondera av dessa två. Det där breda leendet som målats upp var rött och inte apelsingult och ögonen hade ett slags underlig, glänsande silverfärg. Kontaktlinser, kanske … men någonstans inom sig trodde han då, och trodde fortfarande, att det lysande silvret kanske ändå var clownens riktiga ögonfärg. Clownen var iförd en säckig pajaskostym med stora apelsinfärgade pompongknappar och hade seriefigurshandskar på händerna.
”Behöver du hjälp, Don”, sa clownen, ”så ta dig en ballong bara.” Och den sträckte fram ballongklasen den bar i ena handen.
”De både flyter och flyger”, sa clownen. ”Här nere flyter vi alla. Din vän kommer snart att flyta, han också.”
”Så den där clownen kallade dig vid namn”, sa Jeff Reeves med absolut nollställd röst. Han gled med blicken över Hagartys böjda huvud och riktade den mot Harold Gardener och sänkte ögonlocket i en blinkning.
”Jodå”, sa Hagarty utan att höja blicken. ”Och jag förstår ju att det måste verka underligt.”
”Och sedan kastade ni alltså i honom”, sa Boutillier. ”Langen gick rätt ut i vattnet.
”Jag var inte med om det”, sa Unwin och såg upp mot dem. Han föste undan håret från ögonen med ena handen och stirrade stint på dem. ”När jag såg att de faktiskt tänkte göra det försökte jag få undan Steve, för risken fanns ju att killen kunde plurra för gott … Det var ju så där en tre meter ner till vattnet …”
I själva verket var det ett fall på nästan sju meter ner till ytan. En av polismästare Rademachers mannar hade redan kollat den saken.
”Men han verkade alldeles vild och galen. De bara fortsatte att hojta sitt ’Langen går, langen går!’ och lyfte upp honom, och Webby lyfte honom i armhålorna och Steve i byxbaken och … och …”
När Hagarty såg vad de tänkte göra sprang han tillbaka mot dem och skrek med sina lungors fulla kraft: ”Nej, nej, nej!”
Men Chris Unwin tog emot honom med en knuff som fick honom att hamna i en tandskallrande hög på trottoaren. ”Vill du absolut åka i spat, du också?” viskade han. ”Stick för helvete, pysen!”
I samma ögonblick kastade de båda andra Adrian Mellon över broräcket och ner i vattnet. Hagarty hörde tydligt plasket när han slog mot ytan.
”Nu sticker vi härifrån”, sa Steve Dubay och drog sig baklänges tillbaka till bilen tillsammans med Webby.
Chris Unwin gick fram till räcket och tittade ner. Den förste han fick syn på var Hagarty, som halkade och gled nerför den ogräsöversållade, skräpbemängda strandbanken ner mot vattnet. Och sedan upptäckte han clownen. Varelsen hade grabbat tag i Adrian med ena handen och höll på att dra upp honom på andra stranden; i den andra handen höll den ett stort knippe ballonger. Adrian var drypande våt och stönade och kippade efter andan. Clownen vred på huvudet och grinade muntert upp mot Chris. Och Chris påstod efteråt att han sett både de silverglänsande ögonen och de blottade tänderna – väldigt stora och hemska tänder, sa han.
”Som tänderna på ett cirkuslejon, alltså”, sa han. ”Så stora var tänderna, menar jag.”
Och sedan såg han, sa han, clownen föra tillbaka Adrian Mellons ena arm så att den hamnade över hjässan på honom.
”Och vad hände sedan, Chris?” undrade Boutillier. Vid det här laget var han innerligen trött på just den här passagen. Han hade tappat allt intresse för sagor redan i åttaårsåldern.
”Jag vet inte riktigt”, sa Chris. ”För det var just då som Steve sög tag i mig och drog i väg med mig till bilen. Men … jag tror att den bet honom i armhålan.” Han såg upp på dem igen, mycket osäker nu. ”Jo, det var nog vad den gjorde”, sa han. ”Bet honom i armhålan. Som om den tänkte äta upp honom, alltså. Som om den tänkte äta upp hans hjärta.”
Nej, sa Hagarty när han frågades ut om Chris Unwins redogörelse. Clownen hade inte dragit upp Ade på den bortre strandbanken, inte såvitt han kunde se i varje fall. Men han måste ju erkänna att han inte direkt var något säkert sanningsvittne just då – just då var han mer eller mindre galen, sannolikt mer.
Själv hade han tyckt sig se clownen stå borta vid bortre strandbanken med Adrians drypande våta kropp i famnen. Ades högra arm stack stelt rakt ut bakom clownens huvud, och clownens ansikte var faktiskt tryckt mot Ades högra armhåla. Men varelsen bet inte Ade – i stället log den. Hagarty kunde se hur den tittade fram under Ades arm och log.
Clownens armar kramade allt hårdare och Hagarty hörde hur Ades revben knastrade och bröts sönder.
Ade skrek vilt.
”Kom och flyt med oss, Don”, sa clownen med sin grinande röda mun, och pekade sedan med den ena av sina vitbehandskade händer in under bron.
Massor av ballonger låg där och guppade mot brons undersida – inte ett dussin eller hundra utan tusentals, röda och blåa och gröna och gula, och på allihop stod JAG ♥DERRY!
”Det fanns tydligen rejält med ballonger där”, sa Reeves och blinkade på nytt åt Harold Gardener.
”Jag är fullt medveten om hur otroligt det måste verka”, upprepade Hagarty med samma tonlösa röst.
”Men du såg alltså de där ballongerna”, sa Gardener.
Don Hagarty förde långsamt upp händerna framför ansiktet. ”Jag såg dem lika tydligt som jag ser mina egna fingrar just nu. Tusentals ballonger. De var så många att man inte ens kunde se brons undersida – den var alldeles täckt av detta ballongmyller. De liksom skvalpade lite, guppade upp och ner lite grann. Och jag hörde ett ljud också. Ett lågt, gnisslande ljud när ballongerna gneds mot varandra. Och sedan var det snörena. En hel skog av vita snören som hängde ner. De såg ut som vita spindeltrådar. Clownen drog med sig Ade in under dem. Jag såg hur den där pajaskostymen strök emot alla snörena. Och Ade gav ifrån sig hemska ljud, som om han höll på att kvävas. Jag började följa efter dem … och då vred clownen på huvudet och såg mot mig. Och när jag såg varelsens ögon stod det plötsligt klart för mig vad den var för något.”
”Och vad var den för något, Don?” frågade Harold Gardener lågt.
”Den var Derry”, sa Don Hagarty. ”Staden vi bor i.”
”Och vad gjorde du då?” Det var Reeves som ställde den frågan.
”Flydde förstås, din jäkla idiot”, sa Hagarty och brast i gråt.
Harold Gardener låg lågt fram till den trettonde november, dagen innan John Garton och Steven Dubay skulle ställas inför rätta i Derrys distriktsdomstol för mordet på Adrian Mellon. Men då sökte han upp Tom Boutillier. Han ville tala om clownen, men det ville inte Boutillier. Men när det gick upp för denne att Gardener mycket väl kunde göra bort sig grundligt om han inte fick lite hjälp och vägledning, så gick han med på att tala om saken.
”Det fanns ingen clown där, Harold. De enda pajasar som var ute den kvällen var de tre grabbarna. Det vet du lika bra som jag.”
”Men vi har två vittnen …”
”Hopplösa båda två. Unwin bestämde sig för att köra med den enarmade mannen, avdelning: ’Det var inte vi som tog livet av den stackars lille fikusen, det var den enarmade mannen’, så snart det gick upp för honom att han den här gången hade ändan alldeles ovanligt bak. Och Hagarty måste ju ha varit helt hysterisk av att tvingas stå och se på medan de där grabbarna mördade hans bäste vän. Det skulle inte ha förvånat mig det ringaste om han hade sett en hel armada av flygande tefat.”
Men nu talade Boutillier faktiskt mot bättre vetande. Gardener såg i hans ögon att han inte trodde på sina egna argument, och åklagarens bortförklaringar och undanflykter irriterade honom en hel del.
”Prata inte smörja”, sa han. ”Här rör det sig ju om två av varandra oberoende vittnen, som har sett precis samma sak. Så inget skitsnack, tack.”
”Ska du prata om skitsnack här? Försöker du slå i mig att det faktiskt fanns en vampyrclown under Main Street Bridge den kvällen? För sådant kallar jag för skitsnack och ingenting annat.”
”Riktigt så menade jag väl inte, men …”
”Eller att Hagarty såg en miljard ballonger under bron, allesammans med precis samma text som stod skriven på hans älskades hatt? För det kallar jag skitsnack, det också.”
”Inte direkt det, men …”
”Men varför grubblar du i så fall så förbannat över det här?”
”Sluta med det där korsförhöret!” röt Gardener till. ”Vad det handlar om är ju att de båda två gav direkt likalydande beskrivningar av det där fanskapet, trots att ingen av dem visste vad den andre hade sagt.”
Boutillier hade suttit vid sitt skrivbord och plockat med en penna. Nu lade han ifrån sig den, reste sig och gick bort till Harold Gardener. Boutillier var en dryg decimeter kortare än Gardener, men denne drog sig ändå ett par steg tillbaka inför hans våldsamma vrede.
”Vill du att vi ska förlora den här rättegången, Harold?”
”Naturligtvis in…”
”Vill du se de där skitungarna frikända?”
”Absolut inte!”
”Fint. Då är vi alltså överens på de grundläggande punkterna, och då kan jag ge dig klart och exakt besked om var jag själv står. Och jodå, jag går gärna med på att det mycket väl kan ha funnits en man under bron den kvällen. Kanske var han till och med klädd i pajaskostym, fast så många vittnen som jag har förhört i min dag misstänker jag starkt att det måste ha rört sig om ett fyllo eller en lodis klädd i en massa gamla avlagda kläder. Och förmodligen var han väl där nere och snokade efter tappade småpengar eller lite färdkost av något slag – en halv hamburgare som någon kastat över räcket, eller smulorna i bottnen på en pommesfritespåse. Och så skötte deras ögon resten, Harold. Låter inte det rätt trovärdigt?”
”Svårt att säga”, svarade Harold. Han skulle gärna velat bli övertygad, men med tanke på att de båda signalementen var så exakt lika varandra … nej. Boutilliers teori var för svag.
”Här har du i så fall själva grundtanken. Det rör mig inte i ryggen om det var clownen Kiki eller en snubbe i Onkel Sam-dräkt på styltor eller Hubert den glade homon som hölls och lurade där. Men om vi drar in den här figuren i historien, så kommer deras advokat att kasta sig över den chansen innan vi hinner säga flaska ens. Han kommer att säga att de där båda små oskuldsfulla lammen där borta, nyklippta och söta i sina fina nya kläder, de hade ju inte gjort ett dugg, mer än att de kastat den där bögtypen Mellon över broräcket i ett anfall av humor. Han kommer att understryka att Mellon fortfarande var vid liv efter fallet; det framgår ju inte bara av Unwins redogörelse utan också av Hagartys.
Så hans klienter har minsann inte begått några mord, inte alls. Mördaren var så klart den där psykopaten i clowndräkten. Det är precis vad som kommer att hända om vi tar upp den här historien, och det vet du mycket väl!”
”Unwin kommer i vilket fall som helst att dra sin historia.”
”Men inte Hagarty”, sa Boutillier. ”För han fattar hur det ligger till. Utan Hagartys vittnesmål kommer ju ingen att tro på Unwin.”
”Vi har ju alltid oss”, sa Harold Gardener med en bitterhet som överraskade till och med honom själv, ”men vi säger väl ingenting vi heller, antar jag.”
”Ge mig åtminstone en chans!” röt Boutillier och viftade till med båda händerna. ”De mördade honom ju! De inte bara kastade honom i vattnet – Garton hade en stilett också. Och Mellon hade sju knivsår, däribland ett genom vänstra lungan och två i testiklarna. Såren stämmer perfekt överens med knivbladet. Fyra av hans revben var brutna – den detaljen ordnade Dubay med en björnkram. Och nog blev han biten alltid. Vi fann ju bett på armarna, i vänstra kinden och i halsen. Jag skulle tro att det var Unwin och Garton som bet honom, men vi har bara en enda klar samstämmighet mellan bitsår och tandmönster, och frågan är om ens den överensstämmelsen håller inför domstol. Och faktiskt saknades det ju också en rejäl bit kött i ena armhålan, men än sen? Allt det bevisar är ju bara att någon av dem gillade att bitas. Fick säkert ett stort och rejält stånd när han gjorde det. Själv satsar jag på Garton, men det går naturligtvis aldrig att bevisa. Och Mellons ena örsnibb var borta.”
Där hejdade han sig och blängde bistert på Harold.
”Accepterar vi den här clownhistorien kommer vi aldrig att kunna sätta fast dem. Är det så du vill ha det?”
”Definitivt inte, och det vet du mycket väl.”
”Visst var killen homo, men han gjorde ju ingen något förnär”, sa Boutillier. ”Och plötsligt kommer de här tre varbildningarna klampande hej och hå i sina sparkriktiga kängor och tar ifrån honom hans liv. Men det ska du veta, min vän, att jag tänker se till att de blir insydda länge och omsorgsfullt, och om jag får höra prat om att de får sina skrynkliga små skithål ordentligt uppborrade där borta i Thomaston, så ska jag skicka gratulationskort till dem där jag skriver att jag verkligen hoppas att den som gjorde det hade aids.”
Mycket engagerat, tänkte Gardener. Och de fällande domarna kommer ju att se bra ut på din meritlista när du ställer upp som kandidat till delstatens högsta ämbete om två år.
Men han gick sin väg utan ett ord till, eftersom också han gärna ville se de där typerna i fängelse.
John Webber Garton fälldes som skyldig till dråp av första graden och dömdes till tio till tjugo års fängelse att avtjänas i statsfängelset i Thomaston.
Steven Bishoff Dubay fälldes som skyldig till dråp av första graden och dömdes till femton års fängelse med placering i statsfängelset i Shawshank.
Christopher Philip Unwin ställdes som minderårig inför rätta separat och förklarades skyldig till dråp av andra graden. Han dömdes till sex månader vid ungdomsvårdskolan i South Windham, villkorlig dom.
När detta skrivs är alla tre domarna överklagade; Garton och Dubay kan beskådas varenda dag i Bassey Park, där de ägnar sig åt sporter som flickskådande eller slantkastning, inte långt från den plats där Mellons svårt misshandlade lik påträffades fastkilat i pålverket under Main Street Bridge.
Don Hagarty och Chris Unwin har lämnat staden.
Vid själva huvudrättegången – den mot Garton och Dubay – sades ingenting om någon clown.