Kapitel 3
Sex telefonsamtal (1985)

1

Stanley Uris tar ett bad

Det var helt riktigt, som Patricia Uris efteråt sa till sin mor, att hon genast borde ha fattat att något inte var som det skulle. Hon borde ha förstått det direkt, sa hon till modern, av den enkla orsaken att Stanley aldrig badade tidigt på kvällen. Han duschade varje morgon och kunde ibland ta ett långbad sent på kvällen (med en tidskrift i ena handen och en kall öl i den andra), men bad vid sjutiden på kvällen var inte hans stil.

Och till detta kom så det där med böckerna. Det borde ju ha gjort honom glad, men i stället verkade det som om det där med böckerna på något underligt sätt, som hon bara inte kunde förstå, i stället hade gjort honom nervös och deprimerad. Cirka tre månader före den där fruktansvärda natten hade Stanley upptäckt att en av hans kamrater från pojkåren hade gått och blivit författare – fast inte någon riktig författare, sa Patricia till modern, utan en romanskrivare. Författarnamnet som stod på de där böckerna var William Denbrough, men för det mesta hade Stanley använt ett gammalt öknamn, Stammar-Bill, när han talade om den där författaren. Efter denna upptäckt hade han plöjt igenom nästan alla Denbroughs böcker; faktum var att han hade läst ut den sista av dem på eftermiddagen samma dag som han badade – eftermiddagen den tjugoåttonde maj 1985. Patty hade själv av ren nyfikenhet börjat läsa en av Denbroughs tidigare böcker, men lagt den ifrån sig för gott redan efter tredje kapitlet.

För det hade inte varit någon vanlig roman, hade hon efteråt berättat för modern, utan en skräckbok. Hon kallade den så, på samma sätt som hon skulle ha sagt porrbok om en bok med en massa sex. Patty var en fin och behaglig kvinna, men inte särskilt talför – hon skulle så gärna ha velat förklara för sin mor hur fruktansvärt den där boken hade skrämt henne och varför den gjort henne så upprörd, men hon kunde inte få fram de rätta orden. ”Den var full med hemska monster”, sa hon. ”Full med monster som jagade små barn. Och folk blev dödade och … jag vet bara inte hur jag ska uttrycka det … hat och hätskhet och ondska. Sådana saker.” Faktiskt hade boken förefallit henne nästan våldspornografisk; det var det ordet hon sökte men inte kunde komma på, förmodligen för att hon aldrig uttalat det en enda gång i hela sitt liv, även om hon kände till det och visste vad det betydde. ”Men Stanley kände sig som om han hade återfunnit en av sina gamla kompisar från pojkåren … Han pratade rent av om att skriva till honom, men det fattade jag ju att han inte skulle göra … För jag märkte ju att han mådde illa av de där historierna, han också … och … och …”

Och sedan började Patricia Uris gråta.

Den kvällen det började var det ungefär ett halvår kvar till tjugoåttaårsdagen av den skräckdag då George Denbrough mötte Snåljåp, den dansande clownen, och Stanley och Patty satt i mysrummet i sin villa i en förstad till Atlanta. Teven var på och Patty satt i tvåmanssoffan framför den och delade sina gracer mellan diverse sömnadsarbeten och sin älsklingsfrågeshow, ”Family Feud”. Hon helt enkelt avgudade Richard Dawson och tyckte att den där klockkedjan han bar var enormt sexig – även om inte ens vilda hästar skulle kunnat få henne att öppet erkänna det. En annan orsak till att hon gillade programmet var att hon själv alltid lyckades komma på de populäraste svaren (det förekom aldrig några exakt rätta svar i ”Family Feud”, här var det de populäraste som gällde). Hon hade frågat Stan en gång varför dessa frågor som verkade så lätta för henne verkade vara så svåra för de tävlande familjerna. ”Allting är säkert mycket svårare när man sitter där mitt i strålkastarljuset”, hade Stanley svarat, och det hade tyckts henne som om en skugga gled fram över hans ansikte. ”Allting blir mycket svårare när det är allvar. Det är då orden fastnar och man håller på att kvävas. När det är på riktigt.”

Det var säkert sant, tänkte hon. Stanley kunde faktiskt ibland ge prov på en djupgående insikt i den mänskliga naturen. Mycket finare och djupare än vad hans gamle vän William Denbrough kunde åstadkomma, han som blivit rik på att skriva en massa skräckböcker som bara appellerade till det lägsta i den mänskliga naturen.

Men ingen kunde ju ändå påstå något annat än att de själva hade klarat sig tämligen hyggligt, de också! Villaförstaden där de bodde räknades bland Atlantas finaste, och villan de köpt för åttiosjutusen dollar 1979 skulle säkert snabbt och smärtfritt inbringa så där en hundrasextiofemtusen dollar om de sålde den nu – inte för att hon ville sälja, men det kändes ändå fint att veta sådana saker. Det hände ibland när hon kom hemkörande från Fox Run Mall i sin Volvo (Stanley hade en dieseldriven Mercedes, som hon brukade kalla Sedanley bara för att retas lite med honom) och såg villan dyka upp, smakfullt placerad ett stycke in från vägen bakom låga idegranshäckar, att hon tänkte: Vem bor i det huset? Men det är ju jag! Mrs Stanley Uris! Men den tanken kändes inte enbart behaglig, eftersom den var uppblandad med en stolthet så intensiv att den ibland fick henne att nästan må illa. För en gång i världen hade det, ska ni veta, funnits en ensam artonårig flicka som hette Patricia Blum och som vägrats tillträde till en skoldans som hölls på en country club i landsortshålan Clinton i delstaten New York. Och att hon vägrats tillträde berodde så klart på att hennes efternamn rimmade på plum. Det var hon det, ett magert och benigt litet juderussin, och 1967 var året, och den sortens diskriminering var ju direkt olaglig, alltså, minsann minsann minsann, och förresten var ju allt det där över nu. Det var bara det att för en del av henne skulle det aldrig vara över, det hon känt den gången. En del av henne skulle alltid gå tillbaka till bilen tillsammans med Michael Rosenblatt och höra gruset knastra under hennes pumps och hans hyrda smokingskor, tillbaka till Michaels pappas bil, som Michael hade fått låna för kvällen och stått och polerat hela eftermiddagen. En del av henne skulle alltid gå där bredvid Michael i hans hyrda vita smoking – så den hade blänkt och glittrat i den milda vårkvällen! Själv hade hon haft en blekgrön aftonklänning, som enligt hennes mor fick henne att se ut som en riktig sjöjungfru, och blotta tanken på en judisk sjöjungfru var ju rätt kul, ha ha ha ha ha. De hade hållit sina huvuden högt där de gick, och hon hade inte gråtit – inte då – men hon hade varit medveten om att de inte gick sin väg, det var inte det rätta verbet; de hade slunkit sin väg och infinitivformen av slunkit är slinka, som rimmar på stinka, och båda två kände de sig i denna stund mer judiska än de någonsin gjort tidigare, kände sig som pantlånare, kände sig som oxkärrekuskar, kände sig oljigt lismande, kroknästa och gulhyade; kände sig som judeyngel, judepatrask, judeknablar; och de gick där och ville känna vrede, men kunde inte göra det – vreden, ilskan, raseriet kom först senare, när det inte tjänade någonting till längre. Det enda hon förmått känna just då hade varit skam, en stor skamsenhet som värkte inom henne. Och sedan hade någon börjat skratta. Ett gällt, fnittrande skratt som när man snabbt drar över tangenterna på ett piano, och i bilen hade hon äntligen kunnat gråta, det kan ni lita på – här sitter lilla judesjöjungfrun, minsann, hon vars efternamn rimmar på plum, och grinar så det skvalar om henne. Mike Rosenblatt hade gjort ett klumpigt försök att trösta henne genom att lägga handen mot hennes nacke, men hon hade slingrat sig undan hans hand, känt sig skamsen, känt sig smutsig, känt sig judisk.

Villan med sitt tillbakadraget smakfulla läge i idegranshäckarnas skydd fick det att kännas bättre … men den kunde inte utplåna allt. Skamkänslan och såret i själen fanns kvar, och inte ens det faktum att de nu var helt accepterade i detta stillsamma, välbärgade rikemansdistrikt kunde sätta definitivt stopp för den där oändliga vandringen över gruset som knastrade under deras skor. Det hjälpte inte ens att de var medlemmar av förortens country club, vars hovmästare alltid hälsade dem välkomna med ett lugnt och respektfullt: ”God afton, mr och mrs Uris.” Och när hon kommit hem, tryggt insvept i sin Volvo av -84 års modell, och såg bort mot villan och de gröna gräsmattorna som bredde ut sig omkring den, hände det ofta – alltför ofta, misstänkte hon – att tankarna gick till det där fnittrande skrattet den gången. Och då hoppades hon att flickan som fnittrat bodde i ett gammalt skjul någonstans och var gift med en goj som slog henne, att hon varit med barn tre gånger men fått missfall varenda gång, att hennes make bedrog henne med VS-sjuka kvinnor och att hon hade diskbråck och sjunkna fotvalv och cystor på sin fnittrande tunga.

Hon avskydde sig själv för att hon kunde tänka på det viset, för dessa kärlekslösa, nådelöst hätska önskedrömmar, och lovade sig själv bot och bättring – lovade att sluta upp att tömma dessa bittra cocktails av galla och malört. Det kunde gå månader numera utan att hon tänkte sådana tankar en enda gång. Och då kunde hon tänka: Vem vet, kanske är allt det där över för gott nu. Jag är ju inte en artonårig flickunge längre. Jag är en kvinna på trettiosex år; flickan som drog sig undan Mike Rosenblatts hand när han försökte trösta henne, för att hans hand var en judisk hand, hon försvann ju för ett halvt liv sedan. Den barnsliga lilla sjöjungfrun är död nu. Dags att skippa henne och bli mig själv och ingen annan. Fint. Strålande. Toppen. Men så hände det någonstans – på snabbköpet, till exempel – att hon plötsligt hörde fnittrande skratt från gången bredvid, och då kände hon genast hur det pirrade i skinnet på hennes rygg, hur bröstvårtorna blev styva och ömma, och hon grep hårdare med händerna om shoppingvagnens handtag eller lät dem gripa om varandra, och tänkte: Nu har någon just talat om för någon annan att jag är judinna, att jag bara är en stornäst jude och ingenting annat, att Stanley bara är en stornäst jude och ingenting annat, och han är auktoriserad revisor, visst, judarna har ju alltid varit bra på siffror, vi har ju till och med släppt in dem i vår country club, för vi var ju så illa tvungna den gången 1981 när den där gynekologjuden vann sin process, men vi skrattar i alla fall åt dem, vi skrattar och skrattar och skrattar. Eller också hörde hon helt enkelt det där spökknastret från grusgången och tänkte: Sjöjungfru! Sjöjungfru!

Och sedan kom hatet och skammen strömmande tillbaka som en migrän och hon förtvivlade inte bara för egen räkning utan över hela människosläktet. Varulvar. Den där boken av Denbrough – den hon själv hade försökt läsa men lagt ifrån sig – hade handlat om varulvar. Varulvar, vilket snack. Vad kunde en man som han veta om varulvar?

Men oftast kändes dock livet avsevärt bättre än så, och inte bara livet, utan hon själv också. Hon älskade sin man, hon älskade sin villa och normalt var hon också fullt i stånd att älska också livet och sig själv. Det mesta kändes ju ändå bra och positivt. Men naturligtvis hade livet inte alltid varit lika hyggligt – men vem kunde räkna med att alltid få vara lycklig? Den gången hon och Stanley förlovade sig blev hennes föräldrar både arga och ledsna. Hon hade träffat honom på en fest på en studentförening. Han gick på New York State University och läste på stipendium. De hade presenterats för varandra av en gemensam bekant och när kvällen led mot sitt slut misstänkte hon starkt att hon älskade honom. Och när mitterminslovet var inne var hon säker på sin sak. Så när våren kom och Stanley ville ge henne en liten diamantring, prydd med en tusensköna, tog hon emot den.

Och till slut accepterade också hennes föräldrar honom, diverse onda aningar till trots. De hade knappast något alternativ, trots att Stanley Uris snart skulle kasta sig ut på en arbetsmarknad som vimlade av unga revisorer – och när han gav sig ut i denna djungel skulle han få göra det utan en välbärgad familj som stöd och med deras enda dotter som gisslan gentemot lyckans gudinna. Men Patty var tjugotvå år fyllda, vuxen kvinna nu, och skulle själv snart vara klar med sin fil kand.

”Jag lär väl få försörja den där glasögonormen resten av mitt liv”, hade Patty hört fadern säga en kväll. Hennes föräldrar hade ätit ute den kvällen och fadern hade kanske druckit lite för mycket.

”Tyst med dig, tänk om hon hör vad du säger”, sa Ruth Blum.

Den kvällen hade Patty legat vaken till långt efter midnatt, torrögd och omväxlande varm och frusen, och avskytt dem båda två. Och sedan hade hon tillbringat de närmast följande två åren med att försöka befria sig från den avskyn; det fanns alltför mycket hat inom henne redan. Ibland när hon såg sig i spegeln kunde hon se vad de där känslorna gjorde med hennes ansikte, se de tunna linjer de tecknade i det. Och i den kampen segrade hon definitivt, med god hjälp av Stanley.

Hans föräldrar hade varit lika oroliga för deras äktenskap och framtid som hennes. Naturligtvis trodde de inte att deras Stanley var predestinerad för ett liv i fattigdom och elände, men däremot menade de nog att ”ungdomarna hade lite för bråttom”. Donald Uris och Andrea Bartoldy hade själva bara varit lite över tjugo år när de gifte sig, men de tycktes alldeles ha glömt bort den saken.

Det var bara Stanley som hela tiden verkat helt säker på sig själv, övertygad om att de skulle klara sig fint och ur stånd att rädas alla de fallgropar som båda föräldraparen såg överallt omkring ”barnen”. Och till slut blev det snarare hans självsäkerhet än föräldrarnas farhågor som besannades. I juli 1972, nästan innan bläcket ens hunnit torka på hennes diplom, hade Patty redan lyckats få ett arbete, som lärarinna i stenografi och engelsk affärskorrespondens i Traynor, en liten stad sextiofem kilometer söder om Atlanta. Och när hon tänkte på hur hon fått den där anställningen kändes det nästan lite … ja, rent kusligt. Hon hade gjort upp en lista på fyrtio tänkbara eventualiteter ur annonserna i olika lärartidningar, och hade sedan skrivit fyrtio brev på fem kvällar – åtta om dagen – där hon begärde närmare upplysningar om arbetet och ansökte om den lediga platsen. Tjugotvå svar gav besked om att posten redan var tillsatt. I andra fall gav en mer detaljerad redovisning av vad arbetet krävde klart besked om att hon var definitivt underkvalificerad – att skicka ansökningar dit skulle bara vara slöseri med både hennes och arbetsgivarens tid. Till slut satt hon där med ett dussin tänkbara objekt, som verkade helt likvärdiga. Sedan hade Stanley kommit in medan hon satt där och grubblade och undrade om hon över huvud taget skulle kunna skriva ett dussin ansökningar till lediga lärarplatser utan att bli galen. Varpå han kastade en snabb blick på pappersarken som låg utspridda på bordsskivan och sedan knackade lätt på brevet från skoldirektören i Traynor, ett brev som inte föreföll henne vare sig mer eller mindre lovande än något av de andra.

”Där har vi det”, sa han.

Hon tittade upp mot honom, överraskad av den trygga säkerheten i hans tonfall. ”Vet du något om Georgia som jag inte känner till?” frågade hon.

”Ingenting alls. Enda gången jag har varit där var på bio.”

Hon såg på honom med ena ögonbrynet upphissat.

”Borta med vinden”, sa han. ”Vivien Leigh. Clark Gable. ’Jag ska tänka på saken i morgon, för i morgon är en ny dag.’ Låter jag som om jag kom direkt från Södern, Patty?”

”Absolut. Från södra Bronx. Men om du alltså inte vet något om Georgia och aldrig har varit där, varför säger du då …”

”För att det är den platsen du ska söka.”

”Men det kan du ju inte veta, Stanley.”

”Det är just vad jag kan”, sa han lugnt. ”Veta, alltså.” Och när hon såg på honom förstod hon att det inte rörde sig om något skämt; han menade det faktiskt. Hon kände hur en liten kall kåre pilade uppför hennes rygg.

”Men hur vet du det?” frågade hon.

Han hade smålett under deras lilla replikskifte. Men nu bleknade det lilla leendet bort, och ett ögonblick verkade han helt ställd. Hans ögon mörknade, som om han blickade inåt och konsulterade något slags invärtes apparat, som tickade och surrade av hjärtans lust och fungerade perfekt, men som han sist och slutligen förstod lika lite som en lekman förstår hur hans eller hennes armbandsur fungerar.

”Sköldpaddan kunde inte hjälpa oss”, sa han plötsligt. Han sa det klart och tydligt och hon uppfattade vartenda ord perfekt. Den där inåtvända blicken – minen av begrundande förvåning – präglade fortfarande hans ansikte och började kännas riktigt skrämmande.

”Stanley?” sa hon. ”Vad är det du talar om? Stanley?”

Han ryckte till. Hon hade ätit persikor medan hon höll på med ansökningarna, och han råkade stöta till skålen med handen. Den föll till golvet och gick sönder. Och hans blick liksom klarnade igen.

”Jäklar! Förlåt!”

”Det gör ingenting. Men Stanley, vad var det du talade om?”

”Det kommer jag inte ihåg”, svarade han. ”Men jag tror faktiskt att vi bör inrikta oss på Georgia, gullungen min.”

”Men …”

”Lita på mig bara”, sa han, och då gjorde hon det.

Anställningsintervjun hade gått som på räls. Hon hade vetat att jobbet var hennes redan när hon steg på tåget hem till New York igen. Huvudläraren i handel och ekonomi hade fattat tycke för henne redan från första början, och hon hade reagerat på samma sätt gentemot honom – det var ett fall av vänskap vid första ögonkastet. En vecka senare kom brevet med bekräftelsen på att hon var anställd. Skolförvaltningen i Traynor erbjöd henne 9 200 dollar och ett kontrakt på provanställning.

”Ni kommer att få svälta”, sa Herbert Blum när hans dotter talade om för honom att hon bestämt sig för att acceptera erbjudandet från Traynor. ”Och ni kommer att ha det sagolikt hett medan ni svälter.”

”Struntprat, Scarlett”, sa Stanley när hon talade om vad fadern hade sagt. Hon hade varit rasande och nära gråten, men nu började hon fnittra i stället, och Stanley tog henne i famn och kramade om henne.

Och nog hade det varit hett där nere, alltid, men de hade inte behövt svälta. De gifte sig den nittonde augusti 1972 och Patty Uris hade varit oskuld när de gick i säng den kvällen. Hon hade krupit ner naken mellan svala lakan på ett semesterhotell i Poconos, uppfylld av oroliga och stormiga tankar – med flammande blixtar av åtrå och längtan och mörka moln av rädsla. Och när Stanley kröp ner bredvid henne, med spända muskler och lemmen som ett utropstecken som höjde sig ur hans rödblonda könshår, viskade hon lågt: ”Lova att du inte gör mig illa, käraste.”

”Jag lovar att aldrig göra dig illa”, svarade han och tog henne i sina armar, och det löftet hade han troget hållit ända fram till den tjugoåttonde maj 1985, dagen då han badade på eftermiddagen.

Hon hade trivts utmärkt med skolan och den med henne. Stanley fick arbete som utkörare för ett bageri, med en lön på hundra dollar i veckan. Och när Traynor Flats Shopping Center slog upp portarna i november samma år fick Stanley anställning vid H & R Blocks kontor där ute, med en lön på hundrafemtio dollar i veckan. Därmed var deras samlade inkomster uppe i sjuttontusen dollar om året – en furstlig inkomst för deras del, under en tid då bensinen kostade tolv cent litern och en stor limpa vitt bröd kostade trettio cent. Så i mars 1973 spolade Patty Uris utan stora åthävor ner sina p-piller.

År 1975 slutade Stanley vid H & R Block och blev sin egen. Båda föräldraparen var rörande eniga om att det beslutet var i dumdristigaste laget. Inte så att Stanley inte borde starta eget – det vore ju fruktansvärt om han inte gjort det! Däremot var det alldeles för tidigt att göra det redan, och dessutom innebar det ju att en alltför stor del av försörjningsbördan lades på Patty. (”I varje fall tills den där pishern gör henne med barn”, sa Herbert Blum dystert till sin bror en kväll när de satt och drack i köket. ”Och sedan lär det väl bli min sak att försörja dem.”) Så det rådde allmän svärföräldraenighet om att ingen borde ens tänka på att bli sin egen förrän han kommit upp i en mognare och mer ansvarskännande ålder – så där en sjuttioåtta år ungefär.

Men även nu verkade Stanley nästan övernaturligt säker på sin sak. Han var ung och såg bra ut, var intelligent och skicklig i sitt yrke. Och han hade fått en hel del nyttiga kontakter under tiden hos Block. Allt detta var givna storheter. Men han kunde ju inte ha vetat att Corridor Video, en pionjär inom den knoppande videoindustrin, skulle etablera sig på ett stort arrenderat markområde bara ungefär femton kilometer från den villaförstad dit paret Uris hade flyttat 1979, och inte heller kunde han ju ha vetat i förväg att Corridor skulle vara intresserat av en opartisk marknadsundersökning mind­re än ett år efter flyttningen till Traynor. Och till och med om Stan varit invigd i en del av detta, så verkade det ju ändå högst otroligt att de skulle ge uppdraget åt en ung jude med glasögon, som dessutom råkade vara en jävla nordstatare – en jude med ett lättsamt leende, ett sätt att gå som om höften var ur led, en utpräglad förkärlek för utsvängda jeans som fritidsplagg och ett och annat minne av tonårens finnar kvar här och var i ansiktet. Men det var vad de gjorde. Vad de gjort. Och det verkade som om Stan hade varit säker på den saken redan från början.

Hans sätt att sköta uppdraget för Corridor Video ledde till att han erbjöds heltidsanställning inom företaget, med en begynnelselön på trettiotusen dollar om året.

”Och det är alltså bara början”, sa Stanley till Patty när de gått till sängs på kvällen den dagen. ”De kommer att växa som majs i augusti, ska du veta. Om bara ingen spränger jorden i småbitar de närmaste tio åren eller så, så kommer de vid det laget att vara uppe bland de verkligt stora, Kodak och Sony och RCA.”

”Och vad svarar du på det erbjudandet?” frågade hon, men hon visste redan svaret.

”Jag kommer att säga att det var mig ett nöje att få göra affärer med dem”, sa han småskrattande och drog henne till sig och kysste henne. Några ögonblick senare trängde han in i henne och hon fick den ena orgasmen efter den andra – en, två, tre, som färgstarka raketer som svepte fram över en mörk himmel … men något barn blev det inte den gången heller.

Arbetet för Corridor Video hade fört honom i kontakt med en hel del av Atlantas rikaste och mäktigaste män, och båda två blev de tämligen förvånade när de upptäckte att de där storpamparna i allmänhet var hederliga och sympatiska människor, som behandlade nykomlingar med en vänlighet och vänskaplighet, vidsynthet och tolerans som man sällan fann uppe i norr. Patty kom att tänka på några rader i ett brev som Stanley skrivit till sina föräldrar: Amerikas bästa och finaste rikemän finns i Atlanta. Jag kommer att hjälpa en del av dem att bli ännu rikare, och de kommer att göra mig rikare, men ingen kommer att få äga mig mer än Patricia, och eftersom jag redan äger henne är det väl ingen fara på taket där.

När de flyttade från Traynor hade Stanley bildat bolag och hade sex anställda. År 1983 var deras inkomster uppe på helt okända nivåer – regioner som Patty bara hade ytterst dimmiga föreställningar om. Nämligen DE SEXSIFFRIGA TALENS sagorike. Och alltsammans hade hänt lika enkelt och lättvindigt som när man tar på sig tofflorna en lördagsmorgon. Det där kunde faktiskt skrämma henne ibland. Vid ett tillfälle hade hon rent av försökt sig på ett nervöst litet skämt om kontrakt med djävulen. Stanley hade skrattat tills han var nära att kikna, men hon hade inte funnit ämnet lika lustigt, och skulle väl aldrig göra det heller.

Sköldpaddan kunde inte hjälpa oss.

Det hände ibland att hon utan den ringaste påtagliga orsak vaknade med just den tanken i hjärnan, som om den vore det sista brottstycket av en i övrigt helt försvunnen dröm; och då vände hon sig mot Stanley, eftersom hon behövde röra vid honom, behövde försäkra sig om att han fanns där hos henne.

Det var ett gott liv de levde – inget övermått av alkohol, inget vänsterprassel, inga droger, ingen tristess, inga bittra gräl om vad de skulle göra därnäst. Med bara ett enda moln på himlen. Det blev hennes mor som först tog upp det där molnets existens. Att det skulle bli just hennes mor som gjorde det verkade så här efteråt nästan förutbestämt. Det dök först upp som en fråga i ett av Ruth Bloms brev. Hon skrev till Patty en gång i veckan, och detta speciella brev hade kommit på förhösten 1979. Det kom eftersänt från deras gamla adress i Traynor och Patty läste det i ett vardagsrum överbelamrat med pappkartonger från spritbutiken, kartonger fulla med allehanda ägodelar som verkade vilsekomna och övergivna och rotlösa och vräkta.

I de flesta avseenden var brevet i fråga Ruth Bloms gamla vanliga Brevet från Mor – fyra tättskrivna sidor på blått papper, med ett NÅGRA ORD FRÅN RUTH överst på varje sida. Hennes handstil var ett nästan oläsligt klotter, och Stanley hade en gång klagat över att han inte kunde läsa ett enda ord av vad hans svärmor skrev. ”Och varför skulle du alls vilja läsa det?” hade Patty frågat.

Brevet var som vanligt fullt av nyheter av moderns speciella märke; för Ruth Blom var minnet ett brett delta som bredde ut sig från nuets ständigt framskridande punkt i en allt bredare solfjädersformation av sinsemellan sammanflätade relationer. Många av de personer som modern berättade om höll redan på att blekna bort ur Pattys minne, som bilderna i ett gammalt fotoalbum, men för Ruth var de allesammans fortfarande återkommande inslag i hennes egen vardag. Hennes bekymmer för deras hälsa, och hennes nyfikenhet på deras göranden och låtanden, tycktes aldrig falna, och hennes prognoser var undantagslöst mörka och skrämmande. Fadern hade fortfarande magont alldeles för ofta. Själv var han säker på att det bara var matsmältningsbesvär; tanken på att det faktiskt skulle kunna vara magsår skulle, skrev hon, säkert inte falla honom in förrän han började hosta blod, om ens då. Du känner ju din far, kära barn – han arbetar och sliter som en åsna, och tyvärr tänker han också som en sådan ibland, Gud förlåte mig de orden. Randi Harlengen hade fått sina äggledare hopsnörda, de hade tagit ut cystor stora som golfbollar ur hennes äggstockar, inga maligna, gudskelov, men tjugosju cystor i äggstockarna, det var ju rena döden! Det var vattnet i New York som bar skulden, säkert som aldrig det – visst var luften ordentligt förorenad den också, men hon var övertygad om att det ändå var vattnet som var boven i dramat. Det byggde ju upp riktiga avlagringar i alla som drack av det. Patty hade säkert ingen aning om hur ofta hon tackade Gud för att ”ni ungar” fick bo ute på landet, där både luften och vattnet – i synnerhet vattnet – var mycket hälsosammare (för Ruth var hela Sydstaterna, Atlanta och Birmingham medräknade, rena landet och ingenting annat). Faster Margaret låg i fejd med elverket igen. Stella Flanagan hade gått och gift sig igen – vissa tog visst aldrig lärdom. Richie Huber hade fått sparken igen.

Och mitt i denna flod av pladder och prat hade Ruth Blum mitt i ett stycke, apropå ingenting alls vare sig före eller efter, liksom i förbigående ställt den Fruktade Frågan: ”Så när tänker du och Stan göra oss till morföräldrar? Vi står alla beredda att skämma bort honom (eller henne) intill vansinne. Och ifall du inte har märkt det, Patsy, så blir vi faktiskt inte yngre med åren.” Och sedan gick hon direkt vidare till Bruckners flicka längre bort i kvarteret som skickats hem från skolan för att hon kommit dit utan behå, och med en blus som man kunde se tvärsigenom.

Dyster och deprimerad och full av hemlängtan till det gamla hemmet i Traynor, osäker och inte så lite rädd för vad framtiden kunde bära i sitt sköte, hade Patty gått in i det rum som skulle bli deras sovrum och lagt sig på madrassen där inne (resårbottnen den skulle ligga på var fortfarande kvar ute i garaget, och där den låg alldeles ensam och övergiven på det stora nakna mattlösa golvet såg madrassen ut som något slags vrakgods som kastats upp på en gul och sällsam strand). Hon lutade huvudet mot armarna och låg där sedan och grät i närmare tjugo minuter. Men förmodligen hade väl den där gråten varit på väg redan innan hon läste brevet. Moderns brev hade bara fungerat som en utlösningsmekanism, som dammet som driver på en irritation i näsan och åstadkommer en nysning.

Stanley längtade efter barn. Hon själv längtade efter barn. De var lika samstämmiga i det avseendet som i sin höga uppskattning av Woody Allens filmer, sina mer eller mindre regelbundna besök i synagogan, sina politiska sympatier och antipatier, sitt ogillande av marijuana och hundratals andra stora och små samstämmigheter. Hemma i villan i Traynor hade de haft ett extrarum som de delat upp på mitten. I vänstra halvan av rummet hade han haft ett skrivbord att arbeta vid och en fåtölj att sitta och läsa i, och i högra halvan hade hon haft en symaskin och ett spelbord som hon använde när hon lade pussel. Men samtidigt hade de haft en överenskommelse om just det rummet som var så stark och självklar att de sällan ens talade om den – ett obrytbart avtal som bara fanns där, precis som deras näsor eller vigselringarna på deras ringfingrar. Nämligen att rummet i fråga en gång skulle bli Andys eller Jennys rum. Men var höll ungen hus någonstans? Symaskinen och korgarna med tyger och lagningar och spelbordet och skrivbordet och Stanleys La-Z-Boy stod där de stod allesammans, och det var som om de för var månad som gick befäste sitt grepp om sina respektive platser där inne och gjorde rummet till sin lagliga egendom. Hon var ofta inne på sådana tankar, även om hon aldrig kunde ge klar och entydig form åt dem; precis som när det gällde detta med våldspornografi stod hon här inför ett begrepp som gäckande dansade runt alldeles utanför hennes förmåga att kvantifiera dessa tankar. Men hon skulle aldrig glömma hur hon en gång, just när hon fått sin mens och öppnat skåpet under handfatet för att ta fram en binda, hade blivit stående där och sett på kartongen med Stayfree Pads och tänkt på hur självgod och självsäker den där kartongen verkade, nästan som om den sa till henne: Hejsan, Patty! Det är vi som är dina barn, Patty. Vi är de enda barn du någonsin kommer att få och vi är hungriga. När oss med ditt blod.

År 1976, tre år efter att hon spolat ner den sista omgången ovraltabletter, hade de sökt upp en doktor Harkavay i Atlanta. ”Vi vill gärna veta om det är något fel på någon av oss”, sa Stanley, ”och vad vi i så fall kan göra åt saken.”

De gjorde alla möjliga prov, och proven visade att Stans spermier var pigga som mörtar och att Pattys ägg var hur fertila som helst, att alla de kanaler som skulle vara öppna också var öppna.

Harkavay, som inte bar vigselring och hade den sortens öppna, sympatiska, rödbrusiga ansikte som för tankarna till en forskarstuderande vid en medicinsk högskola som just kommit tillbaka från en skidsemester i Colorado, sa att det kanske bara var deras nerver som spökade. Sådana problem var mycket vanliga, sa han. Och han berättade också att man i sådana här fall ofta kunde finna en växelverkan, som påminde om vad man kunde råka ut för i en del fall av impotens – nämligen att ju mer man ville, desto mind­re kunde man. Så de måste slappna av och ta det lugnt. Om de bara kunde borde de försöka glömma alla sina bekymmer med barnlösheten när de var tillsammans i sängen.

På hemvägen verkade Stan vresig och sur, och när hon frågade honom varför svarade han: ”Det gör jag aldrig.”

”Aldrig vadå?”

”Tänker på att vi inte har några barn när vi älskar med varandra.”

Hon började fnittra, trots att hon vid det laget börjat känna sig både lite ensam och lite rädd. Och sedan de gått till sängs på kvällen den dagen hade Stanley, när hon trodde att han måste ha somnat för länge sedan, skrämt henne ordentligt genom att plötsligt börja tala rätt ut i mörkret, med en röst som verkade tom och klanglös men samtidigt tycktes halvkvävd av tårar. ”Det är mig det beror på”, hade han sagt. ”Det är min skuld alltsammans.”

Hon vände sig mot honom, trevade efter honom och kramade honom hårt.

”Prata inga dumheter”, sa hon. Men hennes hjärta klappade vilt och våldsamt och snabbt – alldeles för snabbt. Men det berodde inte bara på att han skrämt henne så våldsamt; det som oroade henne mest var att det kändes som om han hade blickat rätt in i hennes sinne och funnit en hemlig övertygelse som fanns där inne, men som hon själv inte varit medveten om förrän då. Och utan rim och reson kände hon – visste hon – att han hade rätt. Det var något här som var fel, men felet fanns inte hos henne. Utan hos honom. Någonting inom honom.

”Var inte en sådan klutz”, viskade hon nästan rasande med munnen mot hans axel. Han svettades lite och hon blev plötsligt medveten om att han var rädd. Rädslan svepte ut från honom i kalla vågor; att ligga naken bredvid honom kändes plötsligt som att ligga naken framför ett kylskåp med dörren öppen.

”Jag är ingen klutz och inte är jag enfaldig heller”, sa han med samma underliga röst, på en gång tonlös och känsloladdad. ”Och det vet du mycket väl. Det är mig det beror på. Men jag fattar inte varför.”

”Det vet man aldrig när det gäller sådana saker”, sa hon, och hennes röst var hård och grälsjuk, som moderns röst när hon var rädd för något. Och samtidigt som hon angrep honom kände hon hur en rysning löpte fram genom hela kroppen och fick den att slingra sig som en pisksnärt. Stanley märkte vad som hände och höll hårdare om henne.

”Ibland”, sa han, ”ibland kan det kännas som om jag faktiskt visste varför det är så. Jag kan ha drömt något, haft en mardröm, och så vaknar jag ur den och tänker: ’Nu vet jag. Nu vet jag var felet ligger.’ Och då menar jag inte bara det här att du inte blir med barn – utan alltsammans. Allt som är fel i mitt liv.”

”Stanley, det finns ingenting fel i ditt liv!”

”Nej, inte inne i det”, sa han. ”Innerst inne är allting bara fint. Men det jag talar om är något på utsidan av mitt liv. Något som borde vara över och förbi men inte är det. Så jag fortsätter att ha de här mardrömmarna och vakna upp och tänka: ’Så hela det behagliga liv jag levat och lever är bara ögat i en orkan jag inte kan förstå.’ Och jag fylls av rädsla. Men sedan … sedan bleknar det bara bort och försvinner. Som mardrömmar brukar göra.”

Hon visste att han ibland kunde plågas av onda drömmar. Det hade hänt flera gånger att han väckt henne genom att stönande kasta sig hit och dit i sängen. Och förmodligen måste det väl också ha hänt ibland att hon sovit sig igenom sådana mörka mellanspel utan att bli väckt av dem. Men varje gång hon väckt honom och frågat vad det var med honom hade han alltid bara haft samma svar att komma med: Det minns jag inte. Och sedan sträckte han handen efter cigaretterna och rökte ett par sittande i sängen, medan han väntade på att drömmens bottensats skulle rinna ut genom porerna som en ond svett.

Fortfarande inga barn. Ännu på kvällen den tjugoåttonde maj 1985 – badkvällen – väntade deras respektive föräldrar fortfarande på att få bli far- och morföräldrar. Den blivande barnkammaren var fortfarande bara blivande, bindorna låg fortfarande på sin hävdvunna plats i skåpet under handfatet och fortfarande rann Röda floden en gång i månaden. Modern, som hade händerna fulla med sina egna angelägenheter, var ändå inte helt omedveten om dotterns plåga och hade slutat att komma med frågor i breven och vid deras besök, de två gånger om året då Stanley och Patty for till New York och hälsade på sina föräldrar. Det kom inga fler humoristiska frågor om huruvida de tog sitt vitamin E regelbundet. Stanley hade också slutat upp med att alls ta upp ämnet barn, men ibland, när han inte visste att hon såg på honom, kunde hon se liksom en skugga över hans ansikte. En skugga av något slag. Som om han ansträngde sig till det yttersta för att minnas en sak.

Men bortsett från det mörka molnet levde de ett högst behagligt liv intill det ögonblick då telefonen på kvällen den tjugoåttonde maj ringde mitt i ”Family Feud”. Patty satt på sin vanliga plats med sex av Stans skjortor, två av sin egna blusar, sybehörskorgen och asken med knappar, medan Stan hade slagit sig ner med William Denbroughs nya roman, som inte ens hade kommit ut i pocket ännu. Omslagets framsida pryddes av ett morrande odjur, medan baksidan hade ett porträtt av en skallig man i glasögon.

Eftersom Stan var den som satt närmast telefonen lyfte han luren och sa: ”Hallå – hos Uris.”

Sedan satt han tyst och lyssnade och en liten rynka dök upp mellan ögonbrynen.

”Vem, sa ni?” frågade han sedan.

Patty ryste till av rädsla ett ögonblick. Senare skulle hon för skams skull ljuga för sina föräldrar och säga att hon förstått att något inte var som det skulle alltifrån det ögonblick telefonen ringde, men i själva verket hade hon haft den där känslan bara ett ögonblick, det korta ögonblick då hon tittade upp från sin sömnad. Men kanske var det ändå sant som hon sa. Kanske hade de båda två anat och misstänkt att något var på väg långt före det där telefonsamtalet, något som inte alls stämde överens med denna trivsamma villa med sitt smakfulla läge i de låga idegranshäckarnas skydd, något som var så självklart att det inte behövde någon mer bekräftelse på sin ankomst … så självklart att det räckte med detta vassa ögonblick av fruktan, som var som ett ilande snabbt hugg med en isklyvare som genast dras ut igen.

Är det mamma? formade hon med läpparna just i det ögonblicket, och hon undrade om fadern – med sina närmare tio kilos övervikt och det ”mag­ont” som han själv brukade kalla det och som han haft att dras med alltsedan början av fyrtioårsåldern – kunde ha fått en infarkt.

Stan skakade på huvudet och log sedan lite åt något som rösten i luren sa. ”Du … är det verkligen du?” sa han sedan. ”Det var som fan! Mike! Hur bar du dig åt …”

Där tystnade han på nytt och lyssnade på nytt. Leendet bleknade bort och hon kände igen – eller tyckte sig känna igen – hans analyserande min, det uttryck han kopplade på när någon lade fram ett problem för honom eller gav besked om en viktig förändring i en pågående situation eller berättade något egendomligt eller intressant. Det föreföll henne som om det här måste röra sig om det sistnämnda. En ny klient? En gammal vän? Tänkbart. Och därmed återgick hon till teveprogrammet, där en kvinna just slog armarna om Richard Dawson och kysste honom som en galning. Och när hon såg det tänkte hon att Richard Dawson säkert måste bli mer kysst än Blarneystenen. Och hon tänkte också att hon inte skulle ha något emot att kyssa honom själv.

Medan hon letade efter en svart knapp av samma slag som knapparna i Stanleys blå denimskjorta var hon vagt medveten om att samtalet var på väg in på ett lugnare spår – Stanley muttrade något då och då, och vid ett tillfälle frågade han: ”Är du verkligen säker på din sak, Mike?” Sedan var han tyst länge, och till slut sa han: ”Jaha du, jag förstår. Jodå, jag … Ja. Ja, alltsammans. Jag har situationen helt klar för mig. Jag … Vad sa du? … Nej, jag kan inte ge dig något hundraprocentigt löfte direkt, men jag lovar att tänka igenom alltsammans noga. Du vet ju att … Jaha, du? … Så det gjorde han? … Tänka sig! Visst gör jag det. Jodå … javisst … tack ska du ha … javisst. Hej då.” Och därmed lade han på luren.

Patty såg på honom och fann att han satt där och stirrade tomt rätt ut i luften ovanför teveapparaten. Där i rutan höll publiken just på att applådera familjen Ryan, som just hade kammat in tvåhundraåttio poäng, de flesta genom att gissa att publiken i salongen skulle svara ”matte” på frågan: ”Vilket skolämne tror de flesta att våra ungar tycker allra sämst om?” Familjen Ryan hoppade upp och ner och skrek högt av glädje. Men Stanley verkade dyster och fundersam. Senare skulle hon säga till föräldrarna att hon tyckt att Stanleys ansikte verkat lite sjukligt missfärgat och plågat där han satt, och det hade hon också tyckt, men hon brydde sig inte om att tala om för dem att hon just då hade avfärdat den saken som bara en ljuseffekt från skrivbordslampan med dess gröna glasskärm.

”Vem var det som ringde, Stan?” frågade hon.

”Hmmm?” sa han bara och såg på henne. Hon uppfattade hans min som lätt tankspridd, kanske uppblandad med en lätt irritation. Det var först senare, när hon gång på gång spelade upp scenen i tankarna igen, som hon började få ett allt starkare intryck av att det i själva verket var minen hos en man som metodiskt kopplar bort sig från verkligheten, drar ur den ena sladden efter den andra. Minen hos en man som är på väg ut ur det blå och in i det svarta.

”Vem var det som ringde?”

”Ingen”, svarade han. ”Egentligen ingen alls. Och nu tror jag att jag ska ta mig ett bad.” Och han reste sig ur stolen.

”Bada när klockan bara är sju?”

Han svarade inte, gick bara sin väg. Hon kunde ju ha frågat honom om det var något som inte var som det skulle, kunde rent av ha följt efter honom och frågat om han hade ont i magen – han hade inga hämningar när det gällde det sexuella, men han kunde vara underligt pryd i andra avseenden, och det skulle inte vara ett dugg underligt om han sa att han skulle ta sig ett bad när han i själva verket behövde göra sig av med något han ätit och inte tålde. Men just nu presenterades en ny familj, Piscapo, i rutan och Patty var säker på att Richard Dawson säkert skulle säga något verkligt roligt om ett sådant namn, och dessutom hade hon ett helsikes jobb med att hitta en svart knapp av den rätta sorten, fast hon visste att det fanns massor av sådana knappar i asken. De gömde sig tydligen medvetet – det var den enda vettiga förklaringen …

Så hon lät honom gå sin väg och ägnade honom inte en tanke ens förrän eftertexterna krälade upp över rutan. Då råkade hon titta upp och fick syn på hans tomma stol. Hon hade hört vattnet rinna när han fyllde karet och hört det ljudet upphöra fem eller tio minuter senare … men nu slog det henne att hon aldrig hört kylskåpsdörren öppnas och stängas, vilket innebar att han inte tagit med sig någon ölburk upp. Någon hade ringt honom och belamrat honom med ett stort och krångligt problem, och hade hon ens orkat komma med ett förstående och medkännande ord? Nej. Försökt få honom att berätta om saken? Nej. Ens märkt att något inte var som det skulle? Nej, för tredje gången nej. Och alltsammans för det där idiotiska programmets skull – hon kunde ju inte ens lägga skulden på knapparna, de var ju bara hennes alibi för tevetittandet.

Nå, men då kunde hon ju i alla fall gå upp till honom nu med en burk Dixie och slå sig ner på badkarskanten och borsta honom på ryggen och spela geisha och tvätta hans hår om han så önskade, och ta reda på vad det där problemet rörde sig om … eller vem som var problemet.

Hon tog en ölburk ur kylskåpet och gick uppför trappan med den. Den första verkliga oron dök upp när hon upptäckte att dörren till badrummet var stängd. Inte bara på glänt eller så, utan helt stängd. Stanley stängde aldrig dörren när han tog ett bad. Det där var ett slags litet skämt mellan dem – den stängda dörren betydde att han ägnade sig åt något som hans mor lärt honom, medan den öppna sa att han inte skulle ha något emot att göra något som modern helt riktigt överlåtit åt andra att lära honom.

Patty knackade på dörren med naglarna, plötsligt medveten, blott alltför medveten, om de klickande reptilläten de åstadkom mot träet. Och detta att knacka på badrumsdörren, knacka som en gäst, var ju faktiskt något hon aldrig gjort tidigare under hela deras äktenskap – vare sig på den eller på någon annan dörr i huset.

Oron växte sig snabbt allt starkare inom henne, och hon kom att tänka på Carson Lake, där hon badat så ofta som flicka. Kring den första augusti var sjöns vatten varmt som i ett badkar … men så kunde man plötsligt råka ut för en kallvattensficka, så att man skälvde till av lika delar överraskning och njutning. Ena minuten kände man sig varm i hela kroppen, och i nästa kändes det som om temperaturen kring höfterna plötsligt hade rasat med så där en tio grader. Och minus njutningen var det så hon kände sig nu – som om hon just råkat ut för en kallvattensficka. Det var bara det att fickan här inte fanns någonstans kring hennes höfter och svalkade hennes långa tonårsben i Carson Lakes mörka djup.

Denna speciella kallvattensficka hade lägrat sig kring hennes hjärta.

”Stanley? Stan?”

Nu gjorde hon mer än bara knackade med naglarna. Nu bultade hon hårt på dörren med nävarna. När det fortfarande inte kom något svar formligen hamrade hon mot dörrens trä.

”Stanley?”

Hjärtat. Hennes hjärta fanns inte i bröstkorgen längre. Det bultade uppe i strupen nu, och gjorde det allt svårare att andas.

”Stanley!”

I den tystnad som följde på hennes rop (och enbart detta att höra sig själv ropa vilt här, mindre än tio meter från den plats där hon varje kväll lade sitt huvud på kudden och somnade, skrämde henne ännu mer), hörde hon plötsligt ett ljud som förde upp paniken som en ovälkommen gäst från hennes eget psykes källarregioner. Ändå var det ett så litet ljud. Bara ljudet av droppande vatten. Plopp … tystnad. Plopp … tystnad. Plopp … tystnad. Plopp …

Hon såg för sitt inre öga hur dropparna bildades längst ut på kranen, hur de växte sig tjocka och feta där, växte sig gravida där, och sedan ploppade ner.

Bara det ljudet. Ingenting annat. Och plötsligt kände hon en fruktansvärd övertygelse om att det varit Stanley och inte fadern som fått en infarkt denna kväll.

Med ett stönande grep hon tag i den runda dörrknappen av slipat glas och vred om den. Men dörren gick ändå inte upp – den var låst. Och plötsligt kastade sig tre aldrig över henne i en snabb serie – Stanley badade aldrig så här tidigt på kvällen, Stanley stängde aldrig dörren utom när han använde toaletten och Stanley hade aldrig någonsin låst denna dörr för henne.

Var det möjligt, frågade hon sig virrigt, att förbereda sig för en hjärtinfarkt?

Patty lät tungan glida över läpparna – och åstadkom därmed ett ljud inne i huvudet som kändes som när man drar med ett finkornigt sandpapper över en bräda – och ropade hans namn på nytt. Men fortfarande fick hon inget svar. Det enda ljudet där inifrån var det där regelbundna droppandet från kranen. Hon sänkte blicken och upptäckte att hon fortfarande hade burken med Dixieöl i handen. Hon såg oförstående på den, medan hjärtat galopperade som en skrämd kanin i halsgropen på henne, stirrade på den som om hon aldrig sett en ölburk förr i hela sitt liv. Vilket hon för övrigt inte hade gjort, i varje fall inte en ölburk som denna – för medan hon blinkade ett ögonblick förvandlades den till en telefonlur i hennes hand, svart och hotande som en orm.

”Kan jag hjälpa damen på något sätt? Har ni problem av något slag?” väste ormen hånfullt åt henne. Patty körde ner luren i klykan och tog några steg bakåt, medan hon energiskt gned handen som rört vid den. Hon såg sig omkring och upptäckte att hon var tillbaka i teverummet och förstod att paniken som tyst och smygande följt efter henne uppför trappan hade tagit makten över henne. För nu mindes hon tydligt hur hon bara låtit ölburken falla utanför badrumsdörren och huvudstupa rusat nerför trappan, med hjärnan full av förvirrade tankar: Vi måste ju ha gått om varandra på något sätt och får oss säkert ett gott skratt när vi strålar samman igen. Han upptäckte så klart att han inte hade några cigaretter när han redan fyllt karet, och då gav han sig i väg för att skaffa ett paket innan han klädde av sig …

Visst. Och eftersom han redan hade låst badrumsdörren inifrån och det var alldeles för besvärligt att låsa upp den igen, hade han helt enkelt öppnat fönstret över karet och gått ut den vägen och gått rakt nerför ytterväggen som en fluga som traskar nerför en vägg. Visst. Självklart. Helt naturligt …

Paniken började välla upp på nytt – den steg som bittert svart kaffe som fyller en kopp mer och mer och hotar att flöda över kanten. Hon slöt ögonen och kämpade emot. Stod där absolut orörlig, en blek staty med en bultande åder i halsen.

Nu mindes hon att hon hade störtat dit ner, smattrat nerför trappan och löpt raka vägen till telefonen, just det, så var det – men vem hade hon tänkt ringa till?

Jag skulle ha ringt sköldpaddan, tänkte hon galet och desperat, men sköldpaddan kunde inte hjälpa oss.

Förresten spelade det ju ändå inte någon roll. Hon hade kommit så långt som till nollan och måste tydligen ha sagt något utanför det vanliga, för telefonisten hade ju frågat om hon hade något problem. Och visst hade hon det, men hur bar man sig åt för att kunna tala om för den där ansiktslösa rösten att Stanley hade låst in sig i badrummet och inte svarade när hon ropade, och att det där ständiga droppandet av vatten ner i karet höll på att krama ihjäl hennes hjärta? Någon måste hjälpa henne. Någon … Hon körde in handryggen i munnen och bet sig hårt i den. För här gällde det att tänka, här gällde det att tvinga sig själv att tänka!

Reservnycklarna. Reservnycklarna i köksskåpet.

Hon började gå mot köket och råkade med en toffelklädd fot sparka till asken med knappar som stod vid hennes stol. En del av knapparna flödade ut och glittrade som glasartat stelnade ögon i lampskenet. Hon såg åtminstone ett halvdussin svarta bland dem.

På insidan av dörren till väggskåpet över den dubbla vasken satt ett stort fernissat bräde format som en nyckel – Stan hade fått det i julklapp för två jular sedan av en av sina klienter, som hade träslöjd som hobby. Nyckeltavlan var översållad med små krokar, och i dessa krokar hängde reservnycklar till husets alla låsbara dörrar, två dubbletter av varje. Under varje krok satt en liten remsa Mystictejp, en etikett skriven med Stans prydliga handstil: GARAGET, VINDEN, BADRUM BV, BADRUM ÖV, YTTERDÖRREN, KÖKSDÖRREN. Och på ena sidan hade dubbletterna till bilnycklarna sin plats, över etiketterna med M-B och VOLVO.

Patty hakade av nyckeln över BADRUM ÖV och störtade i väg mot trappan, men slog snabbt ner på takten till gående. För när hon sprang började paniken stiga på nytt inom henne, och den var alldeles för nära ytan redan. Dessutom fanns ju alltid möjligheten att allt var som det skulle och ingenting hemskt hade hänt, om hon alltså gick i lugnt tempo i stället för att springa. Och om det trots allt hade hänt något hemskt, så fick ju Gud alltid lite tid på sig att blicka ner på henne och konstatera att hon tog det lugnt och verkade trygg och tänka: Där gjorde jag allt en jäkla tabbe, men nu har jag ju tid på mig att rätta till det hela innan det blir oåterkalleligt.

Så hon fortsatte i samma lugna takt som om hon varit på väg till ett möte i läsecirkeln, fortsatte uppför trappan och vidare till den låsta badrumsdörren.

”Stanley?” sa hon och prövade samtidigt om dörren ändå inte var olåst. Plötsligt kände hon sig räddare än någonsin och ville till varje pris undvika att använda nyckeln, eftersom det kändes så slutgiltigt på något sätt. För om Gud inte låtit det onda bli ogjort ens när hon satte nyckeln i låset, så skulle han aldrig göra det. Underverkens tid var ju faktiskt förbi numera.

Men dörren var fortfarande låst; det där regelbundna, lågmälda droppandet var den enda som svarade henne där inifrån.

Händerna darrade våldsamt på henne och nyckeln skallrade hit och dit kring nyckelhålet innan den äntligen gled in i det och fick fäste. Hon vred om den och hörde hur det klickade till i låset. Men när hon trevade efter dörrknoppen försökte den bara glida undan igen och halkade ur hennes hand – men inte längre därför att dörren var låst, utan för att hennes handflata var våt av svett. Så hon grep hårdare om den och lyckades vrida den runt. Och sedan sköt hon upp dörren.

”Stanley? Stanley? St…?”

Hon såg på badkaret och på det blåa duschförhänget som skjutits undan till den rostfria stålstångens bortre ände och förmådde inte uttala sin makes hela namn ytterligare en gång. Stod där bara och stirrade på karet, och hennes ansikte var lika allvarligt som ansiktet hos ett barn den allra första dagen i skolan. Om bara ett ögonblick skulle hon börja skrika högt och vilt, och Anita MacKenzie i villan bredvid skulle höra henne och det skulle bli Anita MacKenzie som ringde polisen, övertygad om att en tjuv måste ha brutit sig in i paret Uris villa och att någon höll på att bli mördad där.

Men just nu, i detta korta ögonblick, stod Patty Uris alldeles tyst, med händerna knäppta över den mörka bomullskjolen och med stora ögon i det allvarliga ansiktet. Men snart övergick uttrycket av nästan heligt allvar i något helt annat. De stora ögonen började puta ut. Munnen drogs tillbaka i ett skrämmande fasans grin. Hon ville skrika men kunde inte. Skriken var alltför stora för att hon skulle kunna pressa fram dem genom strupen.

Badrummet hade lysrörsarmatur och ljuset var starkt och utan skuggor. Man kunde se allting tydligt och klart, vare sig man ville det eller inte. Vattnet i karet var ljust skärt till färgen. Stanley låg med ryggen uppstöttad mot karets bakände. Huvudet hade rullat så långt bakåt från halsen att slingor av det korta svarta håret rörde vid huden mellan skulderbladen. Om hans stirrande ögon kunde se något skulle han ha sett henne upp och ner. Hans mun gapade vidöppen som en utslagen dörr och ansiktsuttrycket präglades av en avgrundslik, isande fasa. Ett paket rakblad av märket Gillette Platinum Plus låg öppnat på badkarskanten. Han hade skurit upp båda underarmarna från handlederna upp till armbågsvecket och sedan dragit ett tvärstreck tvärs över vart och ett av såren vid handlederna, så att resultatet blivit ett par stora T, tecknade med blod. De djupa skårorna blänkte purpurröda i det hårda vita ljuset. De blottlagda ligamenten och senorna förde hennes tankar till uppskurna bitar billigt nötkött.

En droppe vatten dök upp och började svälla fram ur den kromglänsande kranen. Den blev allt större. Svällde ut som om den vore gravid. Droppen glittrade. Föll. Plopp.

Han hade doppat högra pekfingret i sitt eget blod och skrivit ett enda ord på det blå kaklet ovanför karet, ett ord på bara tre stora, raglande bokstäver. Ett sicksackande blodsmärke efter fingret löpte neråt från ordets tredje bokstav och hon kunde konstatera att fingret måste ha åstadkommit detta märke när handen föll ner i karet, där den nu låg och flöt på ytan. Troligen hade väl Stanley gjort det där märket – hans sista budskap till världen – just när han förlorade medvetandet. Det var som om blodsmärket ropade till henne:

 

Ännu en droppe föll ner i karet.

Plopp.

Då rann bägaren över. Patty Uris återfick äntligen bruket av sin röst. Hon stirrade rakt in i sin makes döda, glittrande ögon och skrek vilt.

2

Richard Tozier tar fart

Rich hade en känsla av att han skötte sig riktigt bra ända tills kräkningarna började.

Han hade lyssnat noga på allt Mike Hanlon haft att berätta, hade kommit med precis de rätta replikerna, svarat på alla Mikes frågor och rent av ställt en del frågor själv. Han var vagt medveten om att han körde med en av sina Röster – men inte någon konstig och överdriven sådan, i stil med de han ibland vädrade i radion (Knase Portfölj, sexologie rådgivare, var hans personliga favorit, åtminstone för närvarande, och Knases lyssnarsiffror låg nästan lika högt som för lyssnarnas största favorit genom tiderna, Överste Buford Kyssdravel), utan en varm och fyllig och trygg Röst. En här-är-allt-som-det-ska-röst. En Röst som lät som pålitligheten personifierad, men som bara var en lögn och en bluff. Den, likaväl som alla andra Röster han höll sig med.

”Hur mycket minns du av allt det där, Rich?” frågade Mike.

”Mycket lite”, sa Rich, var tyst ett litet tag och tillade sedan: ”Men tillräckligt mycket, tyvärr.”

”Kommer du?”

”Visst, jag kommer”, sa Rich och lade på luren.

Sedan satt han där på sitt rum ett ögonblick, lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och blickade ut över Stilla havet. Några ungar hölls där nere till vänster och spexade och skojade med sina surfbräden, men utan att surfa på allvar. För övrigt fanns det inte mycket bränningar att surfa på där nere.

Klockan på skrivbordet – ett dyrt kvartsur som han fått av en agent för ett skivbolag – gav besked om att klockan var 17.09 den tjugoåttonde maj 1985. Men i den tidszon som Mike ringde från var klockan ju redan 20.09. Redan mörkt. Det pirrade till lite, och han fick gåshud vid tanken. Han började röra på sig, göra saker och ting. Allra först lade han naturligtvis på en skiva, men inte så att han valde någon viss bestämd sådan – i stället plockade han blint åt sig en av de tusentals skivor som stod uppställda på hyllorna och drog i gång. Rock’n’roll var en nästan lika självklar del av hans liv som Rösterna, och det var nästan omöjligt för honom att göra någonting över huvud taget utan musik i bakgrunden – och ju högljuddare desto bättre. Skivan han tagit avslöjade sig som en retrospektiv Motowngrej, där Marvin Gaye, en av de nyaste medlemmarna i vad Rich ibland brukade tala om som Alla Dödas Band, drog i gång med ”I Heard it Through the Grapevine”.

”Oooh-hoo, I bet you’re wondrin’ how I knew …”

”Inte så illa”, sa Rich. Han lyckades till och med le en smula. Detta var mycket illa, och det hade förvisso kommit som en rejäl stjärnsmäll, men han hade en stark känsla av att han faktiskt ändå skulle klara av saken. Ingen fara.

Han började göra sig klar att köra hem. Och vid något tillfälle under den följande timmen slog det honom att det var som om han redan dött, men samtidigt fått tillstånd att ordna upp sina affärer och sin ekonomi innan han gick i kistan för gott … och ordna hela begravningen också. Och än så länge kändes det nog som om han skötte alltsammans riktigt bra. Han ringde den resebyråkvinna han alltid anlitade – förmodligen var hon väl redan ute på motorvägen med kurs hemåt, men man kunde ju i alla fall chansa. Och fantastiskt nog var hon faktiskt kvar på byrån. Så han talade om för henne vad han behövde och hon bad honom ge henne en kvart bara, så skulle det vara ordnat.

”En så strålande service är värd minst en Röst, Carol”, sa han. Under de tre år hon ordnat alla hans resor hade de avancerat från mr Tozier och ms Feeny till Rich och Carol – inte så illa, med tanke på att de aldrig träffats annat än i telefon.

”Gärna det, fram med betalningen bara”, sa hon. ”Vad sägs om att dra en Knase för mig?”

Och utan att ens hejda sig för att tänka efter – om man måste leta för att finna den Röst det gällde, fanns det i allmänhet ingen att finna – sa Rich: ”Knase Portfölj, sexologie rådgivare, till er tjänst, kära vänner. Häromdagen kom det in en figur till mig som ville veta vad som är det allra värsta med att gå och dra på sig aids.” Hans röst hade blivit lite lägre, och samtidigt blev talrytmen snabbare och hurtigare – det var tydligt och klart en amerikansk röst, men ändå frambesvor den samtidigt bilden av en välbärgad brittisk godsägare av kolonialtyp, som på sitt eget hattande och vimsande sätt var både virrig och charmerande samtidigt. Rich hade inte den blekaste aning om vem Knase Portfölj kunde vara, men han var i alla fall säker på att mannen alltid gick i vita kostymer, läste Esquire och drack saker som serverades i höga glas och luktade kokosschampo. ”Och den frågan var ju inte svår att besvara”, fortsatte han. ”Jag svarade direkt – det värsta för dig blir att försöka få din gamla mamma att tro på att du fick sjukdomen av en haitisk flicka. Och tills vi möts igen, ett gott råd från Knase Portfölj, sexologie rådgivare, nämligen: ’Kan du ej, med din tjej, så hör av dej till mej.’”

Carol Feeny skrek av skratt. ”Perfekt!” stönade hon. ”Helt perfekt! Min sambo säger att han bara inte kan tro på att du verkligen kan imitera alla dessa röster på det viset och påstår att du måste använda något slags röstfilterapparat eller något i den stilen …”

”Ren begåvning och ingenting annat, kära du”, sa Rich. Och nu var Knase Portfölj borta och hade efterträtts av W. C. Fields, komplett med hög hatt, röd näsa, golfklubbor och allt. ”Jag råkar helt enkelt vara så proppande full av genialitet att jag måste plugga igen alla mina kroppsöppningar för att den inte ska rinna ut som … ja, inte rinna ut, alltså.”

Hon brast ut i ännu ett jätteskratt och Rich slöt ögonen. Han kände hur det började dra ihop sig till huvudvärk i skallen.

”Var nu en riktigt snäll och duktig flicka och se vad du kan göra”, sa han, fortfarande i sin inkarnation av W. C. Fields, och lade på luren mitt i hennes skratt.

Nu måste han återgå till att bli sig själv, och det var förvisso inte lätt – det var svårt, och svårare blev det för varje år som gick. Och det var lättare att vara modig när man var någon annan.

Han höll just på att välja ett par riktigt bekväma loafers och hade just bestämt sig för ett par sköna joggingskor i stället när telefonen ringde på nytt. Det var Carol Feeny som ringde, snabbare än någonsin. För ett ögonblick upplevde han en utpräglad önskan att svara med Buford Kyssdravels röst, men kämpade ner frestelsen. Hon hade lyckats ordna en plats i första klass på American Airlines nonstop nattflyg från LAX till Boston. Planet avgick från Los Angeles klockan 21.03 och anlände till Logan vid femtiden nästa morgon. Och Carol hade också ordnat plats på ett Deltaplan som avgick från Boston klockan 07.30 och ankom till Bangor i Maine klockan 08.20. Där väntade en stor bil från Avis, och avståndet från Avis disk vid Bangor International till Derrys stadsgräns var bara fyrtio kilometer.

Bara fyrtio kilometer? tänkte Rich. Är det verkligen inte mer, Carol? Fast det är det kanske inte – inte i kilometer räknat, alltså. Däremot har du inte den ringaste aning om hur långt det verkligen är till Derry, och det har inte jag heller. Men gode Gud, Herre Gud i himlen, det är ju det jag ska få besked om snart.

”Men jag har inte ordnat något rum, eftersom du inte gav besked om hur länge du tänkte vara där”, sa hon. ”Har du …”

”Nej, det där ordnar jag själv”, sa Rich, och sedan tog Buford Kyssdravel över. ”Du är verkligen underbar, min söta. Jag böjer mitt huvud i beundran.”

Och sedan lade han stilla på luren igen – lägg på medan de skrattar fortfarande – och slog sedan 207-555-1212, för förfrågningar om telefonnummer i Maine, och begärde numret till stadshotellet i Derry. Det där var sannerligen något ur det förflutna. Han hade säkert inte ägnat Derry och dess stadshotell en tanke på … ja, hur länge? … Tio år? Tjugo? Kanske rent av tjugofem? Hur tokigt det än kunde verka var det väl åtminstone tjugofem år sedan dess, och om inte Mike hade ringt skulle han väl förmodligen aldrig ha ägnat stadshotellet en tanke under hela återstoden av sitt liv. Och ändå hade det funnits en period i hans liv då han hade gått förbi den där stora byggnaden i rött tegel varenda dag – för att inte tala om de många tillfällen då han sprungit förbi det där huset, nådelöst jagad av Henry Bowers och Belch Huggins och den där andre storvuxne pojken, Victor Vad-han-nu-hette, som allesammans skrikit fram små vänligheter som Vänta du tills vi får tag på dig, din lilla skitkuk! Snart har vi dig, ditt jävla skithål! Vänta du, din jävla lilla bög! Hade de någonsin fått tag på honom?

Innan Rich hunnit komma ihåg den saken frågade en telefonist vilken stad som önskades.

”Det gäller ett nummer i Derry …”

Derry! Herregud! Blotta ordet kändes främmande och bortglömt i hans mun – att uttala det var som att kyssa en antikvitet.

”Jag söker numret till stadshotellet i Derry.”

”Ett ögonblick, sir.”

Ingen chans. Det är så klart borta. Jämnat med marken i något stort saneringsprogram. Omgjort till klubbhus för Rotary eller bowlinghall eller en Electric Dreamscape Video Arcade. Eller kanske nerbrunnet till grunden en kväll när turen äntligen tog slut för en berusad handelsresande som brukade röka i sängen. Borta alltsammans, Richie – precis som de där glasögonen som Henry Bowers alltid brukade reta dig för. Hur är det Springsteen sjunger i den där låten? Härliga dagar … borta för en blinkning i en ung flickas öga. Vilken unga flicka? Bev, naturligtvis. Bev …

Även om hotellet kanske förändrats hade det i alla fall inte försvunnit helt, för nu dök en metallklingande robotröst upp i luren och sa: ”Numret … är … 9 … 4 … 1 … 8 … 2 … 8 … 2 … Jag upprepar: … Numret … är …”

Men Rich hade noterat numret redan första gången. Det var ett nöje att få lägga luren i klykan rätt i ansiktet på den där malande rösten – det var alldeles för lätt att inbilla sig att den tillhörde något väldigt, klotformat Nummerförfrågningsmonster begravt djupt nere i jorden någonstans, ett växelmonster som svettades nitar och höll tusentals telefoner i tusentals inbördes förenade kromtentakler – en Ma Bell-version av Spindelmannens nemesis, Doktor Octopus. För varje år som gick kändes världen som Rich levde i alltmer som ett stort elektroniskt spökhus, där digitala vålnader och förskrämda människor levde i en osäker samexistens.

Så det finns fortfarande kvar. After all these years, som Paul Simon sjunger.

Han slog numret till hotellet som han senast sett genom barndomens hornbågade glasögon. Det var skrämmande enkelt att slå det numret, 1-207-941-8282. Med telefonluren mot örat blickade han ut genom rummets stora perspektivfönster. Surfarna var borta nu, men ett ungt par kom sakta gående uppför stranden, hand i hand, var de nu hade varit. Paret skulle ha passat utmärkt på en affisch på väggen till den resebyrå där Carol Feeny arbetade, så perfekta i sitt slag var de. Bortsett från det faktum att de bar glasögon båda två. Nu har vi dig snart, din skitkuk! Och sedan slår vi dina glasögon i småbitar, din jävla glasögonorm!

Criss, meddelade hans undermedvetna plötsligt. Han hette Criss i efternamn. Victor Criss.

Herregud, det där var ju ingenting som han var intresserad av att få veta, inte på detta sena stadium, men det tycktes inte spela någon roll alls. Någonting höll på att hända där nere i källarvalven, långt där nere där Rich Tozier förvarade sin egen privata samling av gamla skivbekanta evergreens. Dörrar öppnades.

Det är bara det att det inte är skivor det rör sig om där nere, eller hur? Där nere är du inte Rich ”Records” Tozier, storkändis och KLAD-diskjockey och mannen med tusen röster. Och de där sakerna som öppnas … ja, de är ju inte direkt dörrar, noga räknat.

Han försökte skaka av sig de där tankarna.

Det viktiga är att hela tiden hålla i minnet att allt är okej för min del. Jag klarar mig fint, du klarar dig fint, Rich Tozier klarar sig fint. Fast det skulle förstås sitta bra med en cigarett.

Han hade slutat röka för fyra år sedan, men just nu skulle han verkligen behöva en cigg.

För det är inte skivor som rör på sig där nere, utan lik. Du begravde dem långt nere på djupet, men nu har något slags vansinnig jordbävning brutit ut och underjorden håller på att spotta upp dem till ytan. Och där nere är du inte Rich ”Records” Tozier, där nere är du bara Richie ”Glasögonormen” Tozier och där är du tillsammans med dina kompisar och är så förtvivlat livrädd att det känns som om ballarna dina höll på att förvandlas till druvgelé. Det som finns där nere är inte dörrar, och inte håller de på att öppna sig heller. Det är gravvalv, Richie. Och de håller på att rämna nu och vampyrerna som du trodde var döda allesammans flyger ut på nytt varenda en.

En cigarett, en enda stackars fattig cigarett bara! Till och med en enkel Carton skulle vara till god hjälp, i brist på annat.

Vänta bara, din jävla glasögonorm! Vänta, du! Innan vi är färdiga med dig ska vi tvinga dig att äta upp hela din jävla skolväska!

”Stadshotellet”, sa en manlig röst med nasalt yankeeuttal; den hade färdats hela vägen genom New England och Mellanvästern och under Las Vegas kasinon på sin väg till hans öra.

Rich frågade om det gick för sig att beställa en svit på stadshotellet, med ankomst nästa morgon. Rösten svarade att det gick utmärkt och frågade hur länge han tänkte stanna.

”Det vet jag inte ännu. Jag har …” Han tystnade och tänkte efter lite.

Ja, exakt vad hade han att se fram emot där? För sitt inre öga såg han en pojke med skotskrutig skolväska som sprang för livet med några tuffa typer efter sig, en pojke med glasögon, en mager pojke med blekt ansikte, som på något sätt tycktes ropa högt Slå mig! Slå mig bara! till varenda buse och slagskämpe som dök upp i hans närhet. Här är mina läppar! Mosa dem mot tänderna! Här är min näsa! Låt näsblodet forsa och knäck den om ni kan! Ge mig på örat så det sväller upp som ett blomkålsöra! Spräck ett ögonbryn! Här har ni hakan, ge den en smäll, pang på rödbetan! Och här har ni ögonen, blå och förstorade innanför dessa förhatliga, avskyvärda glasögon, dessa hornbågade glasögon med ena skalmen fästad med tejp. Slå sönder dem bara! Och kör in en glasskärva i ena ögat så att det aldrig kan se något mer! Vad fan spelar det för roll!

Han slöt ögonen och sa: ”Jag har en del att uträtta i Derry och vet inte riktigt hur lång tid det kommer att ta. Så vad säger ni om tre dygn, med option på prolongation några dagar, om så skulle erfordras?”

”Option på prolongation?” upprepade rösten tveksamt, och Rich väntade tålmodigt medan mannen funderade igenom vad detta månde betyda. ”Javisst, nu förstår jag!” sa mansrösten till slut. ”Det var verkligen en elegant formulering!”

”Tackar, och jag … ähum … hoppas ni röstar på mig i novembah”, sa John F. Kennedy. ”Jackie har en del idéer om att fräscha upp Ovala rummet, och jag har redan ett drömjobb vikt åt min … ähum … bror Bobby.”

”Mr Tozier?”

”Ja?”

”Så där är ni? Någon kom visst in på linjen ett ögonblick.”

Det var bara en gammal polare från D.G.P., tänkte Rich. Vilket uttytt är Döda Gamla Partiet, om du alltså inte hajar det själv. Inget att oroa sig för. En rysning gick rätt igenom honom och han upprepade nästan desperat inom sig: Du klarar dig fint, Rich.

”Jo, jag hörde det, jag också”, sa Rich. ”Måste ha varit en korskoppling av något slag. Men hur gör vi alltså med rummet?”

”Inga problem på den punkten”, sa rösten från hotellet. ”Affärerna går hyggligt här i Derry, men så enormt blomstrar de ändå inte att det inte ens går att få hotellrum här.”

”Så det säger ni?”

”Oh, ayuh”, sa rösten, och Rich ryste till på nytt. Han hade alldeles glömt det uttrycket också, den vanligaste formen av ”ja” uppe i norra New England. Oh, ayuh.

Nu har vi dig, ditt krypdjur! skriade Henry Bowers spöklika röst, och Rich kände hur ännu fler gravvalv sprack sönder där inne i honom. Stanken han kände kom inte från ruttnande lik utan från ruttnande minnen, och det kändes på något sätt ännu värre.

Han gav portiern sitt American Express-nummer och lade sedan på luren. Och sedan ringde han Steve Covall, KLAD:s programchef.

”Vad gäller saken, Rich?” frågade Steve. De sista arbitronmätningarna hade gett vid handen att KLAD låg i topp på Los Angeles kannibalistiska FM-marknad, och Steve hade gått på små moln alltsedan dess – och just nu mottogs varje litet glädjeämne med tacksamhet.

”Risken finns att du ångrar att du ställde den frågan”, sa han till Steve. ”Jag sticker nämligen härifrån ett tag.”

”Sticker …” Han hörde Steves röst gå ner i moll. ”Du får förlåta mig, Rich, men nu fattar jag inte alls. Vad är det du tänker göra, säger du?”

”Jag håller just på att ta på mig sjumilastövlarna. Dunstar ett tag, helt enkelt.”

”Vad är det för snack om att sticka? Enligt loggboken som jag har liggande framför mig här har du sändning mellan två och sex i morgon eftermiddag, som vanligt. Bland annat har du en intervju med Clarence Clemons i studion klockan fyra. Du kommer väl ihåg Clarence Clemons, Rich? Som i Come on and blow, Big Man, du vet.”

”Mike O’Hara kan ta hand om Clemons precis lika bra som jag skulle göra.”

”Men det är inte Mike som Clarence vill ha som intervjuare, Rich. Inte Bobby Russell heller. Och inte mig heller. Clarence råkar vara en hängiven fan till Buford Kyssdravel och Wyatt den Mordgalne Påsgubben. Så det är dig han vill tala med, dig och ingen annan. Och jag känner inte någon längtan efter att behöva se en helförbannad saxofonist på dryga hundratio kilo, som en gång var nära att bli värvad till proffsfotbollen, löpa amok i min studio.”

”Han lär knappast vara någon mer avancerad amoklöpare”, sa Rich. ”Det är Clarence Clemons vi talar om och inte Keith Moon.”

Det blev tyst i andra änden. Rich väntade tålmodigt på att Steve skulle säga något igen.

”Du menar väl ändå inte allvar, hoppas jag”, sa Steve till slut, i något som verkade som en klagande ton. ”För såvida inte din mor gick och dog i går eller du själv måste i väg och få en hjärntumör bortopererad, så är detta ett typiskt fall av rent och ohämmat svek.”

”Jag är så illa tvungen, Steve.”

”Är din mor sjuk? Eller rent av död?”

”Hon dog för tio år sedan.”

”Och du själv? Någon hjärntumör på gång?”

”Inte så mycket som en hemorrojd ens.”

”Det här är ingenting att skoja om, Rich.”

”Förvisso inte.”

”Du bär dig åt som en stor jävla svikare, och det gillar jag inte alls.”

”Jag gillar det inte, jag heller, men tyvärr är jag så illa tvungen att ge mig i väg.”

”Vart? Och varför? Vad är det här egentligen? Det minsta man kan begära är väl ändå att du talar om vad saken gäller, Rich!”

”Det var någon som ringde. Någon jag kände mycket väl för mycket länge sedan. Någonstans långt härifrån. Och där och då hände det något, något mycket underligt. Och den gången avlade jag ett heligt löfte. Vi svor allesammans en dyr ed att om de där underligheterna började igen, så skulle vi samlas allesammans och ta upp kampen på nytt. Och det verkar som om det har börjat igen nu.”

”Vad är det för underligheter vi talar om, Rich?”

”Det vill jag helst inte prata om.” Dessutom skulle du bara tro att jag var tokig om jag talade om sanningen för dig. Nämligen att jag inte minns det.

”Och när avlade du detta heliga löfte?”

”För mycket länge sedan nu. Sommaren 1958.”

Återigen blev det tyst länge, och han förstod att Steve Covall måste fundera för högtryck över om Rich ”Records” Tozier, alias Buford Kyssdravel, alias Wyatt den Mordgalne Påsgubben etcetera etcetera, drev med honom eller om han drabbats av ett psykiskt sammanbrott av något slag.

”Men du kan ju bara ha varit en liten grabb den gången”, sa Steve sedan med dov röst.

”Elva år. På det tolfte.”

En ny lång tystnad. Rich väntade tålmodigt.

”Så får det bli, då”, sa Steve till slut. ”Jag får ändra på tjänstgöringsschemat – sätta in Mike i ditt ställe. Och sedan kan jag väl alltid sätta Chuck Foster på några av dina pass, bara jag kan luska ut på vilken kinesrestaurang han håller sig dold just nu. Men jag gör det för gammal vänskaps skull och för att vi har jobbat ihop så länge. Och jag ska aldrig glömma att du svek mig på det här viset, Rich.”

”Sluta med det där nu”, sa Rich och kände hur huvudvärken blev allt värre. Han hade ju sina goda skäl; trodde Steve verkligen att han bara tänkte sticka rätt ut i det blå utan någon vettig orsak? ”Allt det gäller är ju bara att jag behöver några dagars ledighet för att ordna en sak”, sa han. ”Men du låter ju som om jag hade använt vårt sändningstillstånd som dasspapper.”

”Några dagars ledighet för att vadå? För att du absolut måste delta i din vargungeflocks stora jubileumsträff i Shithouse Falls, North Dakota, eller Pussyhump City i West Virginia?”

”Om jag inte minns fel lär väl Shithouse Falls ligga i Arkansas, kompis”, sa Buford Kyssdravel med sin väldiga tomtunneröst, men Steve var inte road.

”För att uppfylla ett löfte som du gav när du var elva år gammal. Ungar avger inga heliga löften när de är elva år gamla, för höge farao! Och det är inte ens det saken gäller, och det vet du mycket väl. Det här stället är inte ett försäkringsbolag, och inte är det någon advokatbyrå heller. Det vi jobbar med är showbusiness, och det vet du lika bra som jag. Om du hade förvarnat mig en vecka innan skulle jag inte sitta här med luren i ena handen och en flaska Mylanta i den andra. Men på det här viset naglar du fast mina ballar mot väggen, och det vet du mycket väl, så sluta upp att förolämpa min intelligens med det här skitsnacket!”

Vid det här laget skrek Steve nästan högt och Rich slöt ögonen. Det här ska jag aldrig glömma, hade Steve sagt, och det skulle han väl inte göra heller, förmodade Rich. Men Steve hade också påstått att ett barn inte kan avge ett allvarligt bindande löfte i elvaårsåldern, och där hade han definitivt fel. Rich kunde inte minnas exakt vad det var de hade lovat – han var inte ens säker på att han ville minnas det – men nog hade det varit allvarligt menat.

”Jag måste göra det här, Steve.”

”Visst. Och jag har ju redan sagt att jag kan ordna det. Så sätt i gång bara … Stick du bara, din jäkla svikare.”

”Detta är ju löj…”

Men Steve hade redan lagt på luren. Rich lade på, han också. Men han hade bara hunnit ett par steg från telefonen när den ringde på nytt. Han förstod att det måste vara Steve som ringde, och att denne säkert var rent rosenrasande nu. Så det skulle vara meningslöst att fortsätta det avbrutna samtalet, de skulle bara komma ihop sig ännu mer. Så han förde över strömbrytaren bredvid telefonen åt höger och stängde av apparaten mitt i en signal.

Han gick upp och tog fram två resväskor ur garderoben och fyllde dem nästan utan att titta med en salig blandning kläder – jeans, skjortor, underkläder, strumpor. Först långt senare skulle han upptäcka att allt han stoppat ner i väskorna var pojkkläder. Efter väl förrättat värv bar han ner väskorna.

På väggen i hans lägenhet hängde ett svartvitt Ansel Adams-foto från Big Sur. Rich lät det svänga ut på dolda gångjärn och avslöja ett cylinderformat kassaskåp. Han öppnade det och trevade sig fram förbi värdepapperen – lagfarten på huset, småmysigt beläget på gränsen mellan förkastningsskrevan och skogsbrandzonen, papperen på sexton tunnland skogsmark i Idaho, en rejäl bunt aktier. Han hade köpt de där aktierna till synes helt på måfå – varje gång hans mäklare såg honom nalkas tog han sig för huvudet – men allesammans hade de stigit säkert genom åren. Ibland kunde han rent av häpna inför tanken på att han numera nästan var en rik man – inte helt, men i alla fall nästan. Allt genom vänligt tillmötesgående av rock’n’rollmusiken … och Rösterna, så klart.

Villapapperen, skogstunnlanden, försäkringarna, till och med en kopia av hans testamente. Dessa band som binder dig så hårt vid kartan över ditt liv, tänkte han.

För ett ögonblick ansattes han av en vild impuls att slita upp sin tändare och tutta på, elda upp hela denna horuppsättning av alldenstund och ity och görer härmed veterligt och till den det vederbör och utfärdas härmed lagfart på fastigheten. Och han kände också att han faktiskt kunde göra det. Papperen i kassaskåpet hade plötsligt upphört att betyda någonting över huvud taget.

Det var då det första anfallet av skräck föll över honom, och det hade ingenting övernaturligt alls över sig. Det som drabbade honom var bara insikten om hur lätt det var att slå sitt liv i bitar. Det var det som var så kusligt. Man satte bara fläkten mot allt man ägnat åren åt att skrapa ihop och satte på fanskapet. Bränn upp alltsammans bara, blås det åt helvete bara – och stick din väg.

Bakom de där papperen, allesammans bara nästkusiner till de verkliga värdepapperen, låg de riktiga grejorna. Kontanterna. Fyratusen dollar i tio-, tjugo- och femtiodollarssedlar.

Medan han tog fram de där pengarna och stoppade dem i jeansfickorna undrade han om han kanske rent av vetat vad han gjorde hela tiden han samlade de här pengarna på hög – femtio dollar ena månaden, hundratjugo nästa och kanske bara tio månaden därpå. Råtthålspengar. Pengar att sticka för.

”Kusligt alltså, grabben”, sa han, nätt och jämnt medveten om att han sa något, och tittade tomt ut mot stranden genom perspektivfönstret. Den låg öde nu; surfarna var borta och smekmånadsparet (om det nu var ett smekmånadspar) var borta det också.

Jodå, doktorn – nu dyker det upp alltsammans. Kommer du ihåg Stanley Uris, till exempel? Det kan du sätta ditt skinn på att jag gör … Kommer du ihåg hur vi körde med det uttrycket, och hur coola vi kände oss då? Stanley Urin, det var vad de stora pojkarna kallade honom. ”Hejsan, Urin! Hej på dig, din jävla Kristusmördare! Vart är du på väg? Är det någon av dina fikuskompisar som vill ha sig ett nummer, ditt jävla bögluder?”

Han slog kassaskåpet i lås och förde fotografiet på plats igen. När hade han tänkt på Stanley Uris senast? För fem år sedan? Tio? Tjugo? Richs egen familj hade flyttat från Derry våren 1960, och snart hade alla de gamla kamraterna där bleknat bort ur minnet, det gamla gänget, den där ynkliga lilla samlingen förlorare med sitt lilla klubbhus ute på området som kallades The Barrens – ett märkligt namn på ett så frodigt och yppigt grönskande område som det. Och där höll de till och lekte och försökte lura sig själva att de var upptäcktsresande i djungeln, eller marinsoldater som anlade en startbana på en atoll i Stilla havet samtidigt som de försvarade ön mot japsarna, lekte och drömde om att de var dammbyggare, cowboys, rymdmän i en djungelvärld, vad ni vill; men vad ni än vill kalla det, så glöm inte att vad det verkligen handlade om var att gömma sig. Gömma sig för de stora pojkarna. Gömma sig för Henry Bowers och Victor Criss och Belch Huggins och hela bandet. Vilket ynkligt litet gäng av förlorare de varit den gången – Stan Uris med sin stora judenäsa, Bill Denbrough som inte kunde säga något alls mer än ”Hej hopp i galopp, Silver” utan att bryta ut i ett stammande så fruktansvärt att man skrattade på sig till slut, Beverly Marsh med sina många blåmärken och cigaretterna inrullade i de uppkavlade skjortärmarna, Ben Hanscom som var så stor att han såg ut som en mänsklig upplaga av Moby Dick, och Richie Tozier med sina tjocka glasögon och sina femmor i snitt och sin stöddiga käft som aldrig kunde hålla tyst och sitt ansikte som bara tiggde om att bultas ut till nya och intressanta former. Fanns det något ord som täckte exakt vad de hade varit på den tiden? Jodå, visst fanns det väl det. Le mot juste. Och i detta speciella fall var le mot juste lika med gnällpipor.

Så det kom tillbaka nu alltsammans … och själv stod han där i sitt mysrum och darrade i hela kroppen, lika hjälplöst som en herrelös valp, ensam och övergiven mitt ute i ett våldsamt åskväder, darrande och huttrande för att kamraterna i gänget inte var det enda han mindes från den tiden. Det var annat han mindes också, saker och ting som var ännu värre än de stora busarna, saker han inte ägnat en medveten tanke på många år, men som låg där och skälvde alldeles under ytan.

Hemska, vidriga saker.

Ett mörker. Ett enormt mörker.

Huset vid Neibolt Street och Bill som skrek: Du m-m-mördade min bror, ditt fö-fö-förbannade skithål!

Mindes han nu? Tillräckligt i varje fall för att inte vilja minnas något mer, det kan du sätta ditt skinn på.

En lukt av sopor, en lukt av skit och en lukt av någonting annat. Något som var långt värre än de båda andra stankerna. Odjurets stank, stanken av Det, där nere i mörkret under Derry där maskinerna dånade och dundrade. Och han mindes George och det som hänt honom …

Men det blev för mycket för honom och han rusade i väg till badrummet, och på vägen törnade han emot sin Eamesstol och var nära att falla. Men han klarade sig ända fram … om än nätt och jämnt. Den sista biten över toalettens hala golvplattor halkade han fram på knäna som en galen breakdansör, och sedan grep han tag om sittringens båda sidor och spydde ut allt han hade i magen. Ändå kunde han inte få stopp på tankekedjan. Plötsligt såg han Georgie Denbrough lika klart och tydligt som om han sett honom så sent som föregående dag. Georgie som hade varit roten och upphovet till alltsammans, Georgie som mördats hösten 1957. Georgie hade dött just när översvämningen sjöng på sista versen och hans ena arm hade slitits loss från kroppen, och Rich hade lyckats förtränga allt det där ur sitt minne. Men det händer att sådana minnen kan komma tillbaka igen, förvisso kan det hända att de kan komma tillbaka, visst händer det att de dyker upp på nytt.

Anfallet gick över och Rich trevade blint efter spolkedjan. Vattnet forsade ner. Och middagen han ätit, och spytt upp igen i varma klumpar, försvann barmhärtigt ner i avloppet.

Ner i kloakledningarna.

Ner i kloakernas dunk och stank och mörker.

Han lade på locket och lutade pannan mot det och började gråta. Det var första gången han grät sedan han förlorade sin mor 1975. Helt omedveten om vad han gjorde kupade han händerna under ögonen och kontaktlinserna gled ur och blev liggande och glänste på hans handflator.

Fyrtio minuter senare, och med en känsla av att vara någorlunda rensad och renad efter anfallet, lade han in sina resväskor i MG:ns bagageutrymme och backade ut den ur garaget. Det började bli mörkt ute. Han såg på sin villa och på de nya rabatterna, såg ut över stranden och havet, blekt smaragdfärgat nu och med en smal solnedgångsgata av hamrat guld. Och han uppfylldes av en allt starkare övertygelse om att han aldrig skulle få se någonting av detta igen, att han var ett vandrande lik och ingenting annat.

”Då far jag alltså hem nu”, viskade Rich Tozier för sig själv. ”Jag far hem, Gud hjälpe mig, jag far hem.”

Och han lade in växeln och startade och upplevde på nytt hur lätt det varit att falla rakt ner genom en oanad rämna i vad han uppfattat som ett tryggt och säkert liv – hur lätt det var att halka över till den mörka sidan, att segla ut ur det blå och in i det svarta.

Ut ur det blå och in i det svarta, just det, så var det. Där vad som helst kunde vänta vid ankomsten.

3

Ben Hanscom tar ett glas

Om ni den kvällen, den tjugoåttonde maj 1985, sökte den man som Time hyllat som ”Amerikas kanske mest lovande unge arkitekt” skulle ni ha tvingats köra Väg 80 västerut från Omaha. Ni skulle ha tvingats lämna vägen vid Swedholmavfarten och köra Väg 81 till Swedholms centrum (ett mycket litet sådant). Där skulle ni ha svängt in på Väg 92 vid Bucky’s Hi-Hat Eat-Em-Up (”Specialitet grillad kyckling”), och när ni väl var ute på landet igen var det bara att följa Väg 63, som löper rakt som en linjal genom den övergivna lilla staden Gatlin och vidare till Hemingford Home. Hemingford Homes centrum skulle kunna få Swedholms dito att verka som New York City; dess affärsdistrikt bestod av åtta hus, fem på ena sidan vägen och tre på den andra. Där fanns en Kleen Kut frisersalong (med ett gulnande, handskrivet anslag i fönstret som måste vara dryga femton år gammalt och löd sålunda: ÄR DU HIPPIE? GÅ OCH KLIPP DIG NÅGON ANNANSTANS), en reprisbiograf och en billighetsbasar. Där fanns också en filial till Nebraska Homeowners’ Bank, en bensinstation, en Rexalldrugstore och en järnaffär, som såg ut att vara den enda affär i staden som bar sig något så när.

Och nästan i slutet av ströget, lite avsides från de andra byggnaderna som om det vore en kastlös, vilande just vid randen av det stora intet, låg ett enklare landsvägshotell – Red Wheel. Och om ni kommit så långt skulle ni på den gropiga parkeringsplatsen ha upptäckt en åldrande Cadillac Convertible av årgång -68, med dubbla CB-antenner bak. På skrytskylten fram stod det bara BEN’S CADDY. Och om ni sedan gick in och tog er till baren skulle ni finna mannen ni sökte där – lång och skranglig, solbränd och klädd i hjortskinnsjacka, urblekta jeans och ett par slitna jobbarkängor. Det satt några små kisrynkor i hans ögonvrår, men det var allt i rynkväg. Han verkade tio år yngre än de trettioåtta han faktiskt fyllt.

”God afton, mr Hanscom”, sa Ricky Lee och lade fram en pappersservett på bardisken medan Ben slog sig ner. Ricky Lee lät aningen förvånad, och det var han också. För han hade aldrig tidigare sett Hanscom komma till The Wheel en kväll mitt i veckan. Han kom alltid varje fredagskväll för att dricka två öl och varje lördagskväll för att svepa fyra eller fem glas. Och han frågade alltid hur det stod till med Ricky Lees tre pojkar och lämnade alltid fem dollar i dricks under sejdeln när han gick. Och han var Ricky Lees absoluta favorit bland gästerna där – han tyckte om att prata med honom och hade höga tankar om honom. Visst var de där tio dollarna i veckan (och de femtio han lämnat under sejdeln varje jul de senaste fem åren) en fin gest, men att få träffa och samtala med den mannen var värt mycket mer än pengar. Ett umgänge värt att odla var alltid svårt att finna, men att hitta en verkligt fin människa i en bondhåla som denna, där skvalpratet satt i högsätet, var sällsynt på gränsen till det otroliga.

Även om Hanscom hade sina rötter i New England och hade bedrivit sina akademiska studier i Kalifornien fanns det en hel del av överdådig texikanare hos honom. Ricky Lee räknade med att Ben Hanscom skulle komma in i baren varje fredags- och lördagskväll av det enkla skälet att han genom åren lärt sig att han kunde räkna med det. Det spelade ingen roll var han arbetade under veckan, om han höll på med ett skyskrapebygge i New York (där han redan stått för tre av stadens mest uppmärksammade byggnadsverk), ett nytt konstgalleri i Redondo Beach eller en affärsbyggnad i Salt Lake City – på fredagskvällen öppnades ändå dörren till parkeringsplatsen någon gång mellan åtta och halv nio och han kom inpromenerande som om han bodde alldeles i närheten och hade bestämt sig för att titta in eftersom det inte fanns ett enda bra program på teve. Han hade en egen Learjet och en privat start- och landningsbana på sin farm i Junkins.

Två år tidigare hade han varit i London, där han först ritat och sedan lett byggandet av BBC:s nya kommunikationscentral – en byggnad som fortfarande diskuterades hett och engagerat i den brittiska pressen (The Guardian: ”Kanske den vackraste byggnad som uppförts i London under de senaste tjugo åren”; Daily Mirror: ”Bortsett från min svärmors ansikte efter en krogrond är detta det fulaste jag någonsin skådat.”). När mr Hanscom tackade ja till detta uppdrag hade Ricky Lee tänkt: Nå, vi ses väl igen så småningom. Såvida han inte bara går och glömmer bort oss när han är där över. Och faktiskt hade fredagskvällen närmast efter Ben Hanscoms avresa kommit och gått utan att han synts till, trots att Ricky Lee tittat upp snabbt varenda gång dörren från parkeringsplatsen öppnades mellan klockan åtta och halv tio. Nå, vi ses väl igen så småningom. Kanske. Men detta småningom visade sig infalla redan nästa kväll. En kvart över nio på lördagskvällen hade dörren öppnats och Hanscom hade kommit insläntrande, iförd jeans och en t-shirt med GO ’BAMA på och de gamla slitna jobbarkängorna, och såg i största allmänhet ut som om han kom från någonstans alldeles i närheten. Och när Ricky Lee brast ut i ett nästan glädjestrålande: ”Välkommen, mr Hanscom! Herregud! Hur har ni kommit hit?” hade mr Hanscom bara sett lätt förvånad ut, som om han själv inte kunde se något konstigt i att han dök upp så där. Och inte blev det någon engångsföreteelse heller; i fortsättningen hade han dykt upp varenda lördagskväll under de två år han var aktivt engagerad i arbetet för BBC. Ricky Lee lyssnade fascinerat när Hanscom berättade för honom om hur han flög från London med Concordeplanet klockan 11.00 på lördagen och kom till Kennedy Airport i New York klockan 10.15 – fyrtiofem minuter innan han lämnade London, åtminstone enligt klockan (”Det är ju rena tidresan!” utbrast Ricky Lee imponerat). En limousin väntade på honom vid flygplatsen för vidare befordran till Teterboro Airport i New Jersey, en tur som normalt inte tog längre tid än en timme så där på lördagsförmiddagen. Så han kunde utan jäkt och besvär slå sig ner i förarkabinen på sin Lear före klockan tolv och landa hemma på Junkins vid halvtretiden. Flyger man bara tillräckligt snabbt västerut, förklarade han för Ricky, så är det som om dagen fortsätter i all evighet. Vid hemkomsten sov han middag två timmar, konfererade med sin förman på gården i en timme och med sin sekreterare i en halv. Sedan åt han middag, och efter middagen var det dags att ta sig till Red Wheel, där han tillbringade så där halvannan timme. Han kom alltid dit ensam, slog sig alltid ner i baren och lämnade alltid Red Wheel samma väg som han kommit och lika ensam som då, trots att det säkert måste finnas gott om kvinnor i den här delen av Nebraska som mer än gärna skulle hoppa i säng med honom. När han kommit hem till farmen igen sov han i sex timmar och sedan upprepades hela det där reseschemat i omvänd ordning. Och varenda gäst som Ricky berättade sin historia för blev alltid lika imponerad. En gång hade en kvinnlig bargäst undrat om Hanscom kanske var gay. Då hade Ricky Lee betraktat henne ett ögonblick och noga registrerat det han såg, den eleganta och moderiktiga frisyren, de skräddarsydda kläderna, som säkert var försedda med designeretiketter, diamantclipsen i öronen och blicken i ögonen, och hade henne etiketterad: någonstans österifrån, sannolikt New York, här på en kort och pliktskyldig visit hos en släkting eller kanske en gammal skolkamrat och fylld av en innerlig trängtan att komma därifrån – ju förr dess bättre. Nej, hade han svarat, mr Hanscom var ingen homo. Då hade hon tagit upp ett paket Doralcigaretter ur väskan och satt en cigarett mellan sina röda, blänkande läppar och väntat tills han tände den åt henne. Hur kan ni veta det? hade hon frågat med ett litet leende. Jag vet det bara, svarade han. Och det gjorde han också. Han funderade på att säga till henne att mr Hanscom var den ensammaste människa han träffat i hela sitt liv. Men han avstod. Han hade inte någon lust att berätta något sådant för detta New York-fruntimmer som tydligen betraktade honom som en ny och roande livsform.

Denna speciella kväll verkade mr Hanscom lite blek, lite tankspridd. ”God afton, Ricky Lee”, sa han och satte sig och började studera sina händer.

Ricky Lee visste att mr Hanscom skulle tillbringa de närmaste sex till åtta månaderna i Colorado Springs, där man just skulle börja bygga Mountain States Cultural Center, ett oregelbundet format komplex på sex byggkroppar, delvis inhuggna i en bergssida. När det är klart kommer folk att säga att det ser ut som om ett jättebarn lämnat en massa byggklossar utströdda i en trappa, hade Ben sagt till Ricky Lee en gång för ett tag sedan. Några kommer i varje fall att uttrycka sig i den stilen, och delvis har de alldeles rätt. Men jag tror att det kommer att fungera. Det är det största bygge jag någonsin prövat på, och det blir säkert rent kusligt jobbigt att få upp det, men jag tror som sagt att det ska funka som jag har tänkt mig.

Ricky Lee undrade om mr Hanscom kanske bara hade en släng av rampfeber. Det skulle ju inte vara särskilt förvånande, och inte särskilt farligt heller. Och har man väl blivit stor nog att vara känd och berömd över hela landet är det alltid några avundsjuka typer som gör sitt värsta för att komma åt en. Eller också var det kanske bara en släng av influensan. Det var ju ett osedvanligt energiskt virus på gång just då.

Ricky Lee tog fram en sejdel och höll den under Olympiakranen.

”Nej tack, Ricky Lee, inte i kväll.”

Ricky Lee vände sig förvånat mot honom – och när Ben Hanscom såg upp från händerna och mötte hans blick kände han hur det plötsligt ilade till av rädsla inombords. För mr Hanscom såg inte ut som om han led av rampfeber eller hade råkat ut för det här senaste viruset eller drabbats av något annat i den stilen. Han såg ut som om han just fått ett fruktansvärt slag och desperat försökte få något slags klarhet i vad som egentligen hänt.

Någon som dött för honom. Må vara att han är ogift – alla har vi ju ändå våra nära och kära, släkt och vänner, och någon av hans närmaste har just gått och dött. Så ligger det till, lika säkert som att skiten faller neråt när den faller.

Någon lade ner en tjugofemcentare i jukeboxen, och Barbara Mandrell började sjunga om en berusad man och en ensam kvinna.

”Mår ni inte bra, mr Hanscom?”

Ben Hanscom såg på Ricky Lee, med ögon som plötsligt verkade tio – nej, tjugo – år äldre än resten av ansiktet, och Ricky Lee upptäckte till sin förvåning att mr Hanscoms hår hade börjat gråna. Han hade inte sett något grått i mr Hanscoms hår tidigare.

Hanscom log. Det var ett spöklikt, fasansfullt leende. Som att se ett lik le.

”Nej, jag gör nog inte det, Ricky Lee. Tyvärr inte. Inte i kväll. Inte alls bra.”

Ricky Lee ställde ifrån sig sejdeln och gick tillbaka till Hanscoms plats. Baren var öde och tom, som en måndagskvällsbar utanför fotbollssäsongen, med färre än tjugo gäster. Annie satt vid dörren ut till köket och spelade cribbage med snabbkocken.

”Dåliga nyheter, mr Hanscom?”

”Mycket dåliga. Dåliga nyheter hemifrån.” Och han såg på Ricky Lee. Såg rakt igenom Ricky Lee.

”Det var verkligen tråkigt att höra, mr Hanscom.”

”Tack för omtanken, Ricky Lee.” Han tystnade, och Ricky Lee skulle just fråga om det var något han kunde göra för honom, när Hanscom frågade: ”Vilken är husets whisky här?”

”För alla andra i den här hålan är det Four Roses”, sa Ricky Lee. ”Men för er lär det nog vara Wild Turkey.”

Hanscom log blekt. ”Hyggligt av er, Ricky Lee”, sa han. ”Och då får jag kanske be er hämta den där sejdeln igen. Och fylla den med Wild Turkey.”

”Fylla den?” utbrast Ricky Lee häpet. ”I så fall blir jag tvungen att rulla ut er härifrån i kväll!” Eller ringa efter en ambulans, tänkte han.

”Inte i kväll”, sa Hanscom. ”Det känns inte så.”

Ricky Lee såg honom försiktigt i ögonen för att se om han möjligen skämtade, och det tog honom mindre än en sekund att konstatera att så inte var fallet. Så han hämtade sejdeln och tog ner flaskan med Wild Turkey från hyllan. Flaskhalsen skramlade mot glasets kant när han började hälla. Han såg på whiskyn som gurglade ner i glaset, mot sin vilja fascinerad av synen. Ricky Lee bestämde sig för att det fanns ännu mer av överdådig texikanare hos denne man än han hade trott – detta måste ju vara den största whisky han någonsin hällt upp eller någonsin skulle hälla upp i hela sitt återstående liv.

Ringa efter ambulans? I helvete heller. Sätter han i sig den där lilla godingen blir jag tvungen att ringa Parker & Waters i Swedholm och be dem komma med likvagnen.

Ändå kom han tillbaka med sejdeln och ställde ner den framför Hanscom. Ricky Lees far hade en gång i världen sagt att om en gäst bara var vid sina sunda vätskor, så serverade man honom vad han än ville ha och betalade för, piss eller gift eller vad som helst. Ricky Lee var inte särskilt säker på att det där var en god levnadsregel, men så mycket var i alla fall klart, att om man hade en bar som levebröd så var den till god hjälp som argument mot att man hackades i småbitar till alligatoragn av sitt eget samvete.

Hanscom såg ett ögonblick tankfullt på jättewhiskyn och frågade sedan: ”Och vad blir jag skyldig för en sådan bjässe, Ricky Lee?”

Ricky Lee skakade långsamt på huvudet, med blicken stint riktad mot whiskysejdeln, eftersom han helst inte ville möta blicken ur de där håliga, stirrande ögonen. ”Ingenting”, sa han. ”Den här bjuder vi på.”

Hanscom log på nytt, och nu var leendet ganska naturligt. ”Man tackar, Ricky Lee”, sa han. ”Och nu ska jag visa er något som jag lärde mig i Peru 1978. Jag arbetade där tillsammans med en man vid namn Frank Billings – som hans assistent, eller snarare medhjälpare. Och denne Frank Billings var förbanne mig världens bäste arkitekt. Men han fick någon underlig feber där nere och läkarna pumpade i honom så där en miljard olika antibiotika, och inte ett enda medel bet på hans sjukdom. Så han låg där och brann i två veckor och sedan dog han. Och det jag tänker visa er nu är något som jag lärde mig av indianerna som arbetade på vårt projekt. Den lokala spriten där nere är tämligen stark. Man tar sig en klunk och det verkar som om den skulle halka ner mjukt och fint, inga problem där, inte, och sedan känns det plötsligt som om någon körde in en tänd blåslampa i ens mun och riktade den ner genom halsen. Men indianerna dricker den som Coca-Cola och jag såg sällan en berusad indian där och aldrig någon som hade baksmälla. Själv prövade jag aldrig deras sätt att dricka. Men jag tänker pröva på det i kväll. Så kan jag få ett par citronbitar, tack.”

Ricky Lee kom med fyra stycken och radade prydligt upp dem på en ny servett bredvid whiskysejdeln. Hanscom tog upp en, lutade huvudet bakåt som man gör när man ska droppa något i ögat, och sprutade sedan in citronsaften i högra näsborren.

”Herregud!” utbrast Ricky Lee förskräckt.

Hanscoms strupe arbetade vilt. Han blev röd i ansiktet … och sedan såg Ricky Lee hur tårarna rann över ansiktets olika plan mot öronen. Spinners hade övertagit jukeboxen nu och sjöng om gummibandsmannen. Oh Lord, I just don’t know how much of this I can stand, sjöng Spinners.

Hanscom trevade blint över bardisken, fann en ny citronklyfta och sprutade in saften i den andra näsborren.

”Ni tar ju livet av er på det där viset”, viskade Ricky Lee.

Hanscom kastade ifrån sig de båda utpressade citronskivorna på bardisken. Hans ögon flammade nästan i rött och han andades kippande och flämtande. Citronsaften droppade ur båda näsborrarna och sipprade in i mungiporna. Han trevade efter sejdeln, lyfte den och tömde en tredjedel av dess innehåll. Ricky Lee stod som förstenad och såg hans adamsäpple guppa upp och ner.

Hanscom ställde ner sejdeln igen, ryste till ett par gånger och nickade sedan. Sedan såg han på Ricky Lee och log lite. Det röda var borta ur ögonen på honom nu.

”Jo, det stämmer nog vad de sa”, sa han. ”Man blir så jävla inriktad på näsan att man aldrig känner vad som rinner ner genom strupen.”

”Ni är ju inte klok, mr Hanscom”, sa Ricky Lee.

”Det kan ni sätta ert skinn på”, sa mr Hanscom. ”Kommer ni ihåg det där gamla uttrycket, Ricky Lee? Vi körde alltid med det när jag var pojke. ’Det kan du sätta ditt skinn på.’ Har jag talat om för er att jag var en riktig tjockis som grabb?”

”Nej, det har ni aldrig berättat, sir”, viskade Ricky Lee. Vid det här laget var han helt övertygad om att mr Hanscom måste ha fått ett bud så fruktansvärt att han faktiskt blivit tokig … eller åtminstone drabbats av tillfällig sinnesförvirring.

”Jag var rena smörbullen. Fick aldrig vara med och spela baseball eller basket, blev alltid tagen först när vi lekte sistan, snubblade på mina egna fötter. Så nog var jag tjock. Och det fanns några typer i min hemstad som brukade ge sig på mig tämligen regelbundet. Bland annat en grabb som hette Reginald Huggins men kallades Belch av alla människor. En som hette Victor Criss. Och några till. Men den verkliga hjärnan i gänget var en figur som hette Henry Bowers. Om det någonsin har funnits en alltigenom och ända in i märgen ond grabb som struttat omkring på Moder Jords yta och bara gjort vad ont är, så måste det ha varit Henry Bowers. Jag var ingalunda den ende han jagade – mitt problem var bara att jag inte kunde springa lika fort som hans andra offer.”

Hanscom knäppte upp skjortan och öppnade den. Och när Ricky Lee lutade sig framåt upptäckte han ett underligt format ärr på mr Hanscoms mage, alldeles ovanför naveln. Ett vitt och hopsnörpt gammalt ärr. Och plötsligt upptäckte han att det var format som en bokstav. Någon hade ristat ett H på denne mans mage, sannolikt långt innan mr Hanscom hunnit växa upp till man.

”Det var Henry Bowers som ristade in det där. För så där en tusen år sedan. Jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag inte fick hela hans förbannade namn ristat på magen.”

”Mr Hanscom …”

Hanscom tog de båda andra citronklyftorna, en i var hand, lutade huvudet bakåt och drog in saften som om den varit näsdroppar. Han skälvde till i hela kroppen, lade ifrån sig klyftorna och tog två stora klunkar ur sejdeln. Han ryste till på nytt, tog ännu en klunk och trevade sedan efter bardiskens stoppade kant, med båda ögonen slutna. Ett ögonblick höll han sig fast där, som en man som klänger sig fast vid relingen på en segelbåt när vågorna går höga. Och sedan slog han upp ögonen igen och log mot Ricky Lee.

”Jag skulle kunna rida på den här tjuren hela natten”, sa han.

”Kan ni inte sluta med det där nu, mr Hanscom”, sa Ricky Lee nervöst.

Annie kom över till servitrisernas brickställ med sin bricka och bad att få två Miller. Ricky Lee hällde upp dem och bar över dem till henne. Det kändes som om benen var av gummi.

”Är mr Hanscom riktigt frisk, Ricky Lee?” frågade Annie. Hon såg bekymrat på något bakom honom och han vände sig om för att se vad saken gällde. Och han såg mr Hanscom stå lutad över bardisken och omsorgsfullt plocka upp citronklyftor ur teburken där Ricky Lee förvarade sina drinktillbehör.

”Jag vet inte”, sa han. ”Men det verkar knappast så.”

”Se till då att du får tummen ur arslet och gör något åt saken”, sa Annie, som liksom de flesta kvinnor var svag för Ben Hanscom.

”Nja, jag vet inte. Pappa sa alltid att om en karl bara är vid sina sunda vätskor …”

”Din far var dummare än tåget!” sa Annie. ”Och nu är du så god och sätter stopp för det här, Ricky Lee. Han håller ju på att ta livet av sig.”

Ricky Lee gick lydigt bort till stolen där Ben Hanscom satt. ”Mr Hanscom”, sa han, ”ärligt talat tycker jag nog att ni har fått tillräck…”

Hanscom lutade huvudet bakåt. Klämde till. Och den här gången sniffade han in citronsaften som om den varit kokain. Och sedan stjälpte han i sig whiskyn som om den varit vatten och såg högtidligt på Ricky Lee. ”Bing-bång, hör min sång, jag såg hela gänget dansa på min vardagsrumsmatta”, sa han och skrattade högt. Vid det laget fanns det kanske fem centimeter whisky kvar i sejdeln.

”Nu räcker det”, sa Ricky Lee och sträckte ut handen efter sejdeln.

Hanscom förde den utom räckhåll för honom. ”Stor skada har skett, Ricky Lee”, sa han. ”Skadan är redan skedd, grabben.”

”Mr Hanscom, snälla ni …”

”Jag har med mig en liten gåva till era ungar, Ricky Lee”, sa han. ”Det höll jag ju nästan på att glömma!”

Han var klädd i en urblekt väst av jeanstyg, och nu förde han ner en hand i en av fickorna och tog upp något därifrån. Det klirrade lätt, som om det rörde sig om metall av något slag.

”Min pappa dog när jag var fyra år”, sa Hanscom. Han talade tydligt och klart och utan att sluddra. ”Och allt han efterlämnade åt oss var en massa skulder och de här. Och jag vill att era ungar ska ha dem, Ricky Lee.” Han lade tre stora silverdollarmynt på baren. De blänkte och glittrade i den milda belysningen. Ricky Lee drog häftigt efter andan.

”Det är enormt snällt av er, mr Hanscom”, sa han, ”men jag kan bara inte …”

”Det var fyra från början, men den fjärde gav jag till Stammar-Bill och de andra. Bill Denbrough, så hette han. ’Stammar-Bill’, det var bara vad vi brukade kalla honom, något vi brukade säga bara, i stil med ’Det kan du sätta ditt skinn på’. Han var en av de bästa och finaste vänner jag någonsin haft. För jag hade faktiskt en del vänner jag också, till och med en tjockis som jag hade en och annan vän på den tiden. Stammar-Bill är författare nu.”

Ricky Lee hörde knappt vad han sa. Han stirrade fascinerat på de där vagnshjulen till mynt. 1921, 1923 och 1924. Omöjligt att avgöra vad de kunde vara värda numera. Enbart silvervärdet måste ju …

”Jag kan bara inte ta emot dem”, upprepade han.

”Och jag insisterar på att ni gör det.” Och han höjde sejdeln och drack ur det sista av innehållet. Vid det laget borde han ju ha drattat på ändan för länge sedan, men han släppte inte ens Ricky Lee med blicken. Hans ögon var vattniga och mycket blodsprängda, men Ricky Lee kunde ha svurit på en hel stapel biblar att de var en nykter människas ögon.

”Nu skrämmer ni mig faktiskt lite, mr Hanscom”, sa Ricky Lee. Två år tidigare hade Gresham Arnold, ett fyllo som var tämligen känd på orten, kommit in på Red Wheel med en rulle tjugofemcentare i handen och en tjugodollarssedel nerstucken i hattbandet. Han hade överlämnat rullen till Annie och sagt åt henne att mata in slantarna i jukeboxen fyra och fyra. Tjugodollarssedeln lade han på bardisken och sa åt Ricky Lee att servera laget runt. Denne fyllbult, denne Gresham Arnold, hade en gång i världen varit stor stjärna i basketlaget Hemingford Rams och lett sitt lag till dess första (och sannolikt också sista) seger i high school-mästerskapen. 1961 var året. Och den gången verkade det som om en strålande framtid utan gränser bara låg och väntade på denne unge man. Men han hade hoppat av från universitetet redan första terminen och helhjärtat ägnat sig åt sprit, knark och helnattspartyn. Och så småningom kom han hem igen, krockade den gula cabrioleten han fått i examensgåva av sina föräldrar och fick jobb som försterepresentant i sin fars handelsfirma för toalettartiklar. Fem år gick. Fadern stod inte ut med att behöva ge sin egen son sparken, så till slut sålde han företaget och flyttade till Arizona, en stackars sate som hetsats och åldrats i förtid av sin egen sons oförklarliga och till synes oåterkalleliga självvalda vandring mot undergången. Så länge handelsfirman fortfarande tillhörde fadern och Arnold åtminstone låtsades arbeta hade han gjort sitt bästa för att hålla spriten på åtminstone någorlunda avstånd, men sedan släppte alla hämningar. Han kunde bli både elak och lumpen ibland, men kvällen han kom med pengarna och bjöd alla på ett glas hade han varit mild och god som en kransborrekaramell, och alla hade tackat honom hjärtligt och Annie hade spelat den ena Moe Bandy-låten efter den andra, eftersom hon visste att Gresham Arnold diggade gamle Moe Bandy. Han satt där vid baren – på precis samma stol där mr Hanscom satt nu, mindes Ricky Lee plötsligt och nervöst – och drack fyra bourbon-and-bitters och sjöng tillsammans med jukeboxen och var inte stökig på minsta sätt, och när Ricky Lee stängde baren den kvällen gick han lugnt och fridfullt hem och hängde sig i sitt eget bälte i en garderob på övervåningen. Gresham Arnolds ögon den kvällen hade varit ganska lika Ben Hanscoms ögon sådana de såg ut just då.

”Så jag skrämmer er lite, säger ni”, sa Hanscom, och hans blick släppte inte Ricky Lees för ett enda ögonblick. Han sköt undan sejdeln och knäppte sedan prudentligt händerna framför de tre silvermynten. ”Jo, det är nog mycket möjligt”, fortsatte han. ”Men ni är ändå inte ens tillnärmelsevis lika rädd som jag, Ricky Lee. Be till Gud att ni aldrig ska behöva bli det heller.”

”Vad rör det sig om, då?” frågade Ricky Lee. ”Jag kanske …”, sa han och fuktade läpparna. ”Om jag kan hjälpa er på något sätt, så ställer jag gärna upp, det vet ni.”

”Vad det rör sig om?” sa Ben Hanscom och log dystert. ”Inget särskilt. Det började med att en gammal god vän ringde i eftermiddags. En viss Mike Hanlon. Och jag hade glömt honom helt, mindes inte ens att han någonsin existerat, Ricky Lee. Men det skrämde mig inte särskilt. Jag var ju bara en liten grabb på den tiden vi lekte ihop, och barn glömmer ju så lätt, inte sant? Visst gör de det. Det kan ni sätta ert skinn på. Det som skrämde mig var när jag hade hunnit ungefär halvvägs hit och plötsligt kom på att det inte bara var Mike jag hade glömt – utan att jag hade glömt bort hela min barndom. Allt från den tiden var förträngt och borta ur minnet.”

Ricky Lee bara såg på honom. Han hade ingen aning om vad mr Hanscom talade om – men nog var karln rädd. Inte tu tal om den saken. Det stämde ju inte alls med den Ben Hanscom han kände, men inte desto mind­re var den där rädslan så verklig den kunde bli.

”Vad jag menar är att jag plötsligt upptäckte att jag glömt alltsammans från den tiden”, sa han och betonade detta alltsammans genom att knacka lätt på bardisken med knogarna. ”Ricky Lee, min vän, har ni någonsin ens hört talas om en minnesförlust så total att offret inte ens vetat om att det led av minnesförlust?”

Ricky Lee skakade på huvudet.

”Inte jag heller. Men där satt jag alltså och rattade Caddyn, och då slog det mig plötsligt hur det låg till. Jag kom ihåg Mike Hanlon, men bara för att han hade ringt mig. Och jag kom ihåg Derry, men bara för att det var därifrån han ringt.”

”Derry?”

”Men det var absolut allt jag mindes. Plötsligt slog det mig att jag inte så mycket som ens tänkt på min barndom sedan jag vet inte när. Och sedan började alltsammans välla över mig, utan föregående varning. Alltsammans, som till exempel vad vi gjorde med silverdollarn.”

”Och vad gjorde ni med den, mr Hanscom?”

Hanscom såg på klockan och gled sedan plötsligt ner från sin barstol. Han raglade till lite – men bara en försvinnande liten aning. Det var allt. ”Men jag får inte låta tiden rinna undan för mig på det här viset”, sa han. ”Eftersom jag flyger redan i kväll.”

Ricky Lee såg orolig ut, men Hanscom skyndade sig att lugna honom.

”Jag flyger med ett plan”, sa han. ”Så jag flyger det inte själv. Inte den här gången. United Airlines, Ricky Lee.”

”Åh!” Lättnaden han kände syntes tydligt i ansiktet på honom, men det spelade ingen roll. ”Och vart far ni?” frågade han.

Hanscoms skjorta var fortfarande uppknäppt hela vägen ner. Han såg eftertänksamt på det ojämna vita ärret på magen och började sedan knäppa skjortan över det.

”Det trodde jag att jag redan hade talat om för er, Ricky Lee. Hem. Jag far hem. Och nu är ni så god och ger de där vagnshjulen till era barn.” Han började gå mot dörren, och det fanns något i hans sätt att gå, rent av i hans sätt att hissa upp byxorna på båda sidor, som fyllde Ricky Lee med ren skräck. Plötsligt var mr Hanscom så lik den framlidne och tämligen obegråtne Gresham Arnold att det kändes som om Ricky Lee sett ett spöke.

”Mr Hanscom!” ropade han förskräckt.

Hanscom vände sig om och Ricky Lee tog några snabba steg bakåt mot barens bakvägg med alla dess hyllor för olika flaskor. Plötsligt törnade han emot bakväggen med byxbaken och det klirrade av glas när flaskorna rörde på sig och slog mot varandra. Att han drog sig undan på det viset berodde på att han plötsligt blivit övertygad om att Ben Hanscom var död. Just det, Ben Hanscom låg säkert död någonstans nu, i ett dike eller uppe på en vind, eller kanske i en garderob med ett bälte i en ögla runt halsen och tårna på cowboystövlarna à fyrahundra dollar dinglande några centimeter från golvet, och varelsen som stod här vid jukeboxen och stirrade på honom måste vara en ande. För ett ögonblick – bara ett ögonblick, visserligen, men ändå tillräckligt länge för att täcka hans tungt bultande hjärta med isande rimfrost – var han övertygad om att han kunde se borden och stolarna i lokalen rakt igenom mannen som stod där.

”Vad gäller saken, Ricky Lee?”

”D-d-det var ingenting. Ingenting alls.”

Ben Hanscom såg stint på Ricky Lee, med ögon som framhävdes av mörkt purpurfärgade månskäror under dem. Hans kinder flammade rödheta av spriten och näsan var röd och öm.

”Ingenting alls”, viskade Ricky Lee men förmådde inte släppa detta ansikte med blicken, ansiktet hos en man som dött djupt sjunken i många synder och nu står utanför helvetets osande sidoingång.

”Jag var tjock och vi var fattiga”, sa Ben Hanscom. ”Det minns jag tydligt nu. Och jag minns också att någon, antingen Stammar-Bill eller en flicka som hette Beverly, räddade mitt liv med den där silverdollarn. Och jag blir nästan vansinnig av skräck vid blotta tanken på vad jag kan komma att minnas ytterligare innan den här kvällen är över, men hur rädd jag är spelar ändå ingen roll, för alla de där minnena kommer ändå att dyka upp, vad jag än gör. För det finns ju där alltsammans, som en stor, väldig bubbla som bara växer sig allt större och större där inne. Men jag måste ändå fara dit, för allt som någonsin getts mig och allt jag har nu är på något sätt produkter av det vi gjorde den gången, och det här är en värld där man måste betala för allt man får. Kanske är det därför Gud låter oss vara ungar i några år först, små figurer som har nära till marken, för att han vet att vi kommer att ramla omkull en hel del och blöda en hel del i början, innan vi har lärt oss ens den enkla läxan. Nämligen den enkla sanningen att man måste betala för det man får, och att man äger det först när man har betalat för det … och att förr eller senare kommer alltid den stunden då man måste betala för det man fått.”

”Men ni kommer väl tillbaka över veckoslutet som vanligt?” frågade Ricky Lee och hans läppar kändes som bedövade. Det var allt han kunde komma på att säga i sitt svåra och ständigt växande betryck. ”Ni kommer väl i alla fall tillbaka över veckoslutet som vanligt, sir?”

”Det vet jag ingenting om”, svarade mr Hanscom, med ett plågat, fruktansvärt leende. ”För den här gången går min färd mycket, mycket längre bort än till London, Ricky Lee.”

”Mr Hanscom …”

”Lova mig bara att ge de där mynten till era barn”, upprepade han ännu en gång och försvann ut i natten.

”Vad i helvete!” utbrast Annie, men Ricky Lee struntade blankt i henne. Han svängde häftigt upp sidogrinden i bardisken och skyndade fram till fönstret mot parkeringsplatsen. Strålkastarna på mr Hanscoms Cadillac närmade sig honom och han hörde motorn gå upp i varv. Och sedan svepte bilen i väg från grusplanen och rev upp ett moln av grus och damm efter sig. Baklysena krympte samman till röda punkter borta på Väg 63, och Nebraskas nattvind började blåsa det upprivna dammet hit och dit.

”Här häller han i sig litervis med sprit och sedan låter du honom bara sätta sig i sin bil och köra i väg”, sa Annie. ”Är det riktigt klokt, tycker du, Ricky Lee?”

”Oroa dig inte.”

”Men risken är ju stor att han kör ihjäl sig!”

Men trots att Ricky Lee varit lika övertygad om samma sak bara fem minuter tidigare vände han sig mot henne just när baklysena blinkade till och försvann, och han skakade på huvudet.

”Det tror jag faktiskt inte”, sa han. ”Men så som han såg ut och uppträdde i kväll, så skulle det kanske vara bättre för honom om han gjorde det.”

”Vad sa han till dig?”

Han skakade på huvudet. Han var fortfarande alldeles förvirrad av vad mr Hanscom sagt och fann ingen mening alls i det som väl skulle vara summan av kardemumman. ”Det fick jag ingen riktig klarhet i”, sa han. ”Men jag tror inte att vi någonsin får se honom igen.”

4

Eddie Kaspbrak tar sin medicin

Vill man veta allt som är värt att veta om en amerikansk man eller kvinna ur medelklassen så här mot slutet av vårt sekel, räcker det med att skaffa sig insyn i hans eller hennes medicinskåp – det är i varje fall vad någon sa en gång. Men detta måste väl ändå vara något alldeles särdeles, det som öppnas för vår insyn nu när Eddie Kaspbrak skjuter ena glashalvan åt sidan och därmed också vänligt nog befriar oss från spegelbilden av detta likvita ansikte med dess stirrande, vidöppna ögon.

På översta hyllan finner vi Anacin, Excedrin, Excedrin P.M., Contac, Gelusil, Tylenol och en stor blå burk med Vicks, som ser ut som ett stycke ruvande mörk skymning under glas. Vi finner också en flaska Vivarin, en flaska Serutan (Det är detsamma som ”Nature’s” skrivet baklänges, brukade de säga i reklaminslagen i Lawrence Welks program när Eddie var en liten, liten grabb) och två flaskor Phillips magnesiemjölk – dels den vanliga sorten, som smakar som flytande krita, dels den nya med mintsmak, som smakar som flytande krita som smaksatts med mint. Där står en stor flaska Rolaids, med en stor flaska Tums i broderlig närkontakt, och på Tumsflaskans andra sida står en stor flaska med Di-Get-tabletter med apelsinsmak. De tre stora flaskorna ser ut som en trio underliga spargrisar, fullproppade med piller i stället för småmynt.

Andra hyllan, och kolla vilken samling vitaminer – här finner vi både E och C och C med nypon. Här finns B-vitaminer och B comp och B-12. Här finner vi L-Lysin som antas vara verksamt mot de där irriterande problemen med hyn, och Lecitin, som antas vara verksamt mot de där irriterande problemen med kolesterolet som lagrar upp sig i och omkring den stora pumpen. Här finns järntabletter och kalkpreparat och torskleverolja. Och här finns multivitaminpreparat av alla de slag, One-A-Day, Myadec och Centrum. Och ovanpå medicinskåpet står en jätteflaska Geritol som kronan på verket.

Går vi sedan från vänster till höger på Eddies tredje hylla finner vi där diverse nyttigheter från patentmedicinernas värld. Ex-Lax. Carter’s Little Pills. De där båda håller Eddie Kaspbrak i form så att han får lite genomströmning i kroppen. Och där i närheten finner vi Kaopectate, Pepto-Bismol och Preparation H, att användas ifall genomströmningen blir för snabb. Plus några Tucks i en burk med skruvlock för att hålla allting snyggt och prydligt sedan genomströmningen gått sin gilla gång. Här finner vi Formula 44 mot hosta, Nyquil och Dristan mot förkylning och en stor flaska ricinolja. Vi finner också en bleckburk med Sucrets ifall Eddie skulle få ont i halsen, och en hel kvartett olika munvatten: Chloraseptic, Cepacol, Cepestat i sprejflaska och naturligtvis också kära gamla Listerine, ofta efterapat men aldrig matchat. Visine och Murine för ögonen. Cortaid och Neosporinliniment för huden (en andra försvarslinje om L-Lysine inte infriade förväntningarna), en tub Oxy-5 och en plastflaska OxyWash (eftersom Eddie hellre hade lite mindre pengar än några finnar till) och några tetracyklinpiller.

Och borta i ett hörn står tre flaskor kreosot tätt hopklungade som tre bittra konspiratörer.

Nedersta hyllan är nästan helt tom, men de medikamenter som finns där är saker och ting som menar allvar, sådant som man kan kryssa långt på. På de här grejerna kan man flyga högre än Ben Hanscoms jet och krascha värre än Thurman Munsons plan. För här finns Valium, Percodan, Elavil och Darvon comp. Här finns ännu en Sucretsburk, men den innehåller inga Sucrets utan sex Quaaludetabletter.

Eddie Kaspbrak var en helhjärtad anhängare av scouternas valspråk.

Han bar på en blå bärkasse av tyg när han kom in i badrummet. Där ställde han ifrån sig bagen på tvättstället, drog upp blixtlåset och började sedan med darrande händer stoppa ner flaskor och burkar och tuber och klämflaskor och sprejflaskor i den. Under andra omständigheter skulle han ha tagit ner dem försiktigt och varsamt, men nu hade han inte tid med sådana oväsentligheter. Som han såg saken hade han bara två alternativ att välja mellan, och valet var lika enkelt som brutalt – att antingen sätta full fart nu och sedan hålla sig i rörelse hela tiden, eller också stanna tillräckligt länge på ett ställe för att kunna tänka igenom ordentligt vad det hela innebar och helt enkelt dö av skräck.

”Eddie?” ropade Myra nerifrån undervåningen. ”Vad håller du på med, Eddie?” Eddie kastade ner Sucretsasken med de sex Quaaludetabletterna i bagen. Vid det laget var medicinskåpet helt renrakat, bortsett från Myras Midol och en nästan tom Blistextub. Han hejdade sig ett ögonblick och stoppade ner Blistextuben också. Hon kunde ju alltid köpa nya.

”Eddie?” Hon var halvvägs uppför trappan nu.

Eddie drog igen blixtlåset och lämnade sedan badrummet, med bagen dinglande vid sidan. Han var en kortvuxen liten man med ett försagt kanin­ansikte. Han var nästan skallig och det hår som fanns kvar växte i små liknöjda tottar här och var. Bagen han bar på var så tung att axlarna på honom var märkbart sneda.

En synnerligen storvuxen kvinna var långsamt på väg upp till övervåningen. Eddie hörde hur trappstegen knarrade och knakade i protest under hennes tyngd.

”Vad sysslar du med?”

Eddie hade aldrig behövt anlita en hjärnskrynklare för att få veta att han på sätt och vis hade gift sig med sin egen mor. Myra Kaspbrak var en väldig kvinna. Då de gifte sig, för fem år sedan vid det här laget, hade hon bara varit storvuxen, men redan då hade hans undermedvetna varit tämligen övertygat om att hon var ett ämne till något verkligt stort; något i stil med hans mor, som varit en verkligt monumental kvinna. Och när hon kom upp på trappavsatsen där uppe verkade hon på något sätt ännu väldigare än vanligt. Hon var klädd i ett vitt nattlinne som vällde ut som bränningar över barmen och höfterna. Ansiktet verkade vitt och glänsande så här helt utan smink. Och hon såg rädd ut, mycket rädd.

”Jag måste ge mig i väg på ett tag”, sa Eddie.

”Hur då ge dig i väg? Varför det? Vem var det som ringde och vad ringde han om?”

”Det var ingenting viktigt”, sa han och flydde tvärt genom korridoren till klädkammaren. Där ställde han ifrån sig bagen, öppnade klädkammarens vikdörr och sköt undan det halvdussin exakt likadana svarta kostymer som hängde där, iögonfallande som åskmoln bland de andra, ljusare plaggen. De där svarta kostymerna var hans arbetskläder, som han alltid använde vid förrättningar. Sedan lutade han sig in i klädkammaren och kände lukten av malkulor och ylle, drog ut en av resväskorna som stod längst in, öppnade den och började kasta ner kläder i den.

Hennes skugga lägrade sig över honom.

”Vad ska det här betyda, Eddie?” frågade hon. ”Vart tänker du ta vägen? Du kan väl ändå tala om för mig vad det här ska betyda?”

”Det kan jag bara inte göra.”

Hon stod där och såg på honom och försökte bestämma sig för vad hon skulle svara på detta, vad hon skulle göra nu. Tanken på att bara knuffa in honom i garderoben och sedan stå där med ryggen mot dörren ända tills den här galenskapen gått över for snabbt genom hennes huvud, men hon kunde inte förmå sig att behandla honom på det viset, trots att det säkert inte skulle ha stött på några svårigheter; hon var nästan en decimeter längre än Eddie och vägde närmare femtio kilo mer än han. Men nu stod hon bara där och visste inte vad hon skulle ta sig till, vad hon skulle säga, för det här var så ytterligt olikt honom. Hon var lika bestört och rädd som hon skulle ha varit om hon kommit in i teverummet och fått se deras nyinköpta teve med jätte­bildruta sväva fritt i luften.

”Men du kan inte bara ge dig i väg”, hörde hon sig själv säga. ”Du har ju lovat att skaffa mig Al Pacinos autograf.” Det var ju ett rent löjligt argument – hur löjligt som helst – men i en situation som denna var även de mest absurda argument bättre än inga alls.

”Det ordnar sig ändå”, sa Eddie. ”Det får bli du som kör honom i stället.”

Ännu en sak att frukta som sällade sig till alla dessa som redan kretsade runt i hennes stackars förvirrade skalle. Hon gav ifrån sig ett förskräckt litet skrik. ”Men det går bara inte … jag skulle aldrig …”

”Du blir så illa tvungen”, sa han och studerade sina skor. ”Vi har ingen annan att sätta in.”

”Men alla mina uniformer är för små vid det här laget! De är alldeles för trånga över bysten!”

”Då får du väl låta Delores sy ut en av dem”, sa han obevekligt. Sedan kastade han ifrån sig två par skor, hittade en tom skokartong och stoppade ner ett tredje par i den. Bra och rejäla svarta skor, fortfarande fullt användbara ett bra tag framåt, men en liten aning för slitna för att duga på jobbet. När man tjänar sitt levebröd på att frakta omkring rikt folk i New York, varav många rika berömdheter, verkliga kändisar, måste man vara noga med sitt yttre. Och de här skorna verkade inte längre helt perfekta … men de dög säkert utmärkt på den plats dit han skulle. Och till det han kunde bli tvungen att göra när han kom dit. Kanske Richie Tozier skulle …

Men sedan sänkte sig mörkret hotfullt över honom och han kände hur strupen började snöras samman. Och paniken flammade upp inom honom när han insåg att han hade packat ner hela jäkla husapoteket men lämnat kvar den allra viktigaste grejen, inhalatorn, ovanpå stereoanläggningen nere på undervåningen.

Han stängde resväskan med en duns och tryckte in knäppena. Och sedan såg han på Myra, som stod där i korridoren med handen tryckt mot halsens korta, breda pelare, som om det vore hon som hade astma och inte han. Hennes ansikte utstrålade förvirring och skräck där hon stod och stirrade på honom, och han skulle kanske rent av ha tyckt synd om henne om han inte redan varit så uppfylld av skräck för egen del.

”Vad har hänt, Eddie?” frågade hon. ”Vem var det som ringde? Har du råkat i trassel på något sätt? Trubbel på gång, det förstår jag. Men vad för slags trubbel?”

Han började gå mot henne, med den blixtlåsförsedda bagen i ena handen och resväskan i den andra, inte så sned i axlarna längre, nu när han bar i båda händerna. Hon rörde sig lite framför honom och spärrade vägen till trappan, och till en början fruktade han att hon inte skulle släppa förbi honom. Men till slut, när hans ansikte redan var nära att törna ihop med bröstens mjuka vägspärr, drog hon sig äntligen undan … i skräck. Och när han fortsatte förbi henne, utan att ens sakta farten, brast hon ut i en desperat förtvivlans gråt.

”Men jag kan inte köra Al Pacino!” snörvlade hon. ”Jag kör säkert rätt på en stoppskylt eller något sådant. Säkert som ögat! Jag är så rädd, Eddie!”

Han såg på Seth Thomas-klockan på bordet bredvid trappan. Tjugo över nio. Deltatjänstemannen med den metallklingande rösten hade talat om för honom att han redan missat sista flygturen till Maine – det planet hade lämnat La Guardia fem i halv nio. Då hade han ringt Amtrak och fått besked om att det fanns ett sent tåg till Boston som avgick från Penn Station klockan halv tolv. Det skulle föra honom till South Station, och därifrån skulle han ta en taxi till Cape Cod Limousines kontor på Arlington Street. Cape Cod och Eddies eget företag, Royal Crest, hade sedan åtskilliga år tillbaka ett gott samarbete till ömsesidig nytta. Så ett snabbt samtal med Butch Carrington hade ordnat allt för den fortsatta färden norrut – Butch hade genast lovat att ha en Cadillaclimousine stående tankad och klar åt honom. Så han skulle i alla fall komma dit i stor stil och verkligt ståndsmässigt och utan något elände till passagerare sittande i baksätet, ingen som fick luften att stinka med en stor cigarr och frågade om Eddie kunde tala om var man kunde få tag på en brud eller några gram vitt eller båda delarna.

Komma svepande i stor stil, tänkte han. Större stil än så kan du inte komma i, såvida du inte kommer i likvagn. Men var inte orolig, Eddie, förmodligen lär du väl ändå lämna stan i likvagn efteråt. Om det nu finns tillräckligt många bitar kvar av dig att samla ihop och lägga i en kista.

”Eddie?”

Tjugo över nio. Gott om tid att prata med henne, gott om tid att vara snäll och hygglig och försöka lugna henne. Men han kunde inte låta bli att tänka på hur mycket enklare det hela skulle ha varit om det hänt den kväll i veckan då hon alltid spelade whist, så att han kunde ha smitit sin kos och bara lämnat en lapp under ett av magnetlåsen i kylskåpet (han satte alltid in alla lappar och meddelanden till Myra i kylskåpsdörren, för då fanns det ingen risk att hon inte hittade dem). Det skulle visserligen inte ha varit så särskilt lyckat att försvinna på det viset – bara smita sin väg som en rymling – men detta var ännu värre. Det var ju som att lämna sitt hem för gott igen, och det hade varit mycket svårt för honom de tre gånger han gjort det medan modern ännu levde.

Ibland är vårt hem den plats där vårt hjärta finns, tänkte Eddie. Det där stämmer faktiskt, tror jag. Gamle Bobby Frost brukade säga att hemmet är den plats där de måste ta emot en och släppa in en om man blir tvungen att söka sig dit. Men tyvärr är det också den speciella plats där de aldrig vill släppa ut en igen när man väl har släppts in där.

Han blev stående på trappavsatsen, alldeles stilla. Rädslan uppfyllde honom till brädden och hans andedräkt väste upp och ner genom det ytterligt smala rör som hans strupe förvandlats till. Han såg på sin gråtande hustru.

”Följ med ner på undervåningen, så ska jag tala om för dig det jag kan och får berätta om det här”, sa han.

Han började med att ställa ner sina båda väskor – den ena full med kläder och den andra med hela husapoteket – vid dörren i hallen. Och just då kom han att tänka på ännu en sak … fast noga räknat var det ju förstås moderns ande, modern som varit död i så många år men som ändå talade till honom inne i hans huvud tämligen ofta fortfarande, som påminde honom om den.

Du vet ju att du alltid blir förkyld så fort du blir våt om fötterna, Eddie – du är inte som andra, du har en så väldigt svag konstitution, så du måste alltid vara försiktig. Det är därför du alltid måste ha dina galoscher på dig när det regnar.

Det regnade mycket i Derry.

Eddie öppnade hallgarderoben, tog ner galoscherna från kroken där de hängde i en prydlig plastpåse och stoppade ner dem i resväskan.

Duktig pojke, Eddie.

Han och Myra hade suttit och tittat på teve när det hela brakade loss. Nu gick han in i teverummet och tryckte på knappen som släckte bildrutan i deras MuralVision–teve, vars bildruta var så stor att den fick Freeman McNeil att se ut som en besökande från Brobdingnag när han körde sitt program på söndagseftermiddagarna. Sedan tog han telefonen och ringde efter en taxi. Taxis växel gav besked om att det troligen skulle ta omkring en kvart innan bilen kom. Och Eddie svarade att det gjorde ingenting, han hade god tid på sig.

Han lade på luren igen och tog inhalatorn som stod ovanpå deras dyra cd-spelare av märket Sony. Här satsade jag femtonhundra dollar på ett helt perfekt återgivningssystem, så att Myra inte skulle behöva gå miste om en enda gyllene ton från sina Barry Manilow-skivor och sin ”Supremes Greatest Hits”, tänkte han, men rodnade sedan skuldmedvetet. För det var inte rättvist av honom att tänka så och det visste han mycket väl. Myra skulle ha varit precis lika nöjd och lycklig över sina gamla raspiga skivor som hon var över de här nya fyrtiofemvarvarstora laserskivorna, precis som hon skulle ha varit fullt nöjd med att bo kvar i den lilla fyrarumsvillan i Queens tills de var gamla och grå båda två (och om sanningen ska fram fanns det faktiskt redan lite snö på Eddie Kaspbraks berg). Men han hade köpt det där avancerade lyxljudsystemet av samma skäl som han köpt denna låga fältstensvilla på Long Island, där de ofta kunde rassla omkring som de två sista ärtorna i en burk – nämligen för att han haft råd att göra det och för att det var ett säkert sätt att blidka och dämpa moderns mjuka, skrämda, ofta förvirrade, alltid lika oförsonliga röst. De där köpen var helt enkelt ett sätt att säga till henne: Titta mamma, jag klarade det! Titta så rik jag är, så mycket jag har! Jag har lyckats! Då kan du väl för guds skull hålla tyst åtminstone en liten stund!

Han körde in inhalatorn i munnen och förde in avtryckaren som en man som mimar ett självmord. Och ett moln med den vidrigaste tänkbara lakritssmak borrade sig kokande ner genom strupen på honom och han började andas djupt. Han kunde tydligt känna hur passager för luftväxlingen som varit nästan helt stängda började öppna sig igen. Det där spända i bröstet började lossna, och plötsligt hörde han röster inne i skallen, spökröster.

Fick ni inte lappen jag skickade med?

Jodå, mrs Kaspbrak, men …

Nå, om det alltså är så att ni inte kan läsa, magister Black, så ska jag gärna upprepa det muntligen. Är ni redo?

Mrs Kaspbrak …

Ja, här kommer det alltså, från mina läppar till era öron. Är ni redo? Min Eddie kan alltså inte delta i gymnastiken och idrotten. Jag upprepar: Han kan INTE delta i gymnastiken. Eddie är mycket ömtålig, och om han springer … eller hoppar …

Mrs Kaspbrak, jag har uppgifterna från Eddies senaste läkarundersökning arkiverade på min expedition – det är obligatoriskt enligt skollagen. Och där står att Eddie är lite kortvuxen för sin ålder, men i alla andra avseenden visar han helt normala värden. Så jag ringde er familjeläkare, bara för säkerhets skull, och han bekräftade att …

Påstår ni att jag ljuger för er, magister Black? Är det så det ligger till? Men jag råkar ha honom här just nu. Här står han, alldeles bredvid mig! Och hör ni hur han andas? HÖR ni?

Mamma … snälla mamma … Jag mår bara bra …

Nu talar du mot bättre vetande, Eddie. Nog har jag väl lärt dig att uppföra dig bättre än så? Man avbryter inte en vuxen på det viset.

Visst hör jag honom, mrs Kaspbrak.

Gör ni? Det var ju fint! Jag började frukta att ni var döv också. Och han låter ju som en lastbil på väg uppför en backe på låg växel, inte sant. Och om sådant inte är astma …

Mamma, jag …

Tyst nu, Eddie, och avbryt mig inte en gång till. Om det där inte är astma, magister Black, så är jag drottning Elizabeth!

Men, mrs Kaspbrak, Eddie verkar nästan alltid nöjd och glad på våra övningar. Han tycker om att delta i lekar och spel och är en riktigt duktig löpare. Under mitt samtal med doktor Baynes nämndes ordet ”psykosomatisk”. Ni har aldrig funderat på möjligheten att det skulle kunna … ?

På möjligheten att min son skulle kunna vara tokig? Är det vad ni försöker få fram? FÖRSÖKER NI PÅSTÅ ATT MIN SON ÄR TOKIG?!

Inte alls, men …

Han är mycket ömtålig.

Mrs Kaspbrak …

Min son är MYCKET ömtålig.

Men mrs Kaspbrak, doktor Baynes förklarade för mig att han inte hade funnit något som helst …

”Fel på hans fysik”, fyllde Eddie i. Minnet av den där förödmjukande sammandrabbningen, där modern stod och skrek åt magister Black i Derry Elementary Schools gymnastiksal, medan han själv stod bredvid henne och flämtade och skruvade på sig och de andra barnen samlade sig kring en av basketkorgarna och tittade på, hade dykt upp igen i kväll för första gången på många år. Och han var helt säker på att det inte skulle bli det enda minne som väcktes till liv efter det där samtalet från Mike Hanlon. Han kunde redan känna många fler, lika svåra som detta och några ännu värre, som trängdes och knuffades som köpgalna kunder som fastnat i dörrarna i trängseln i varuhusets entré. Men snart skulle de ändå ta sig igenom flaskhalsen och komma instörtande. Han var blott alltför övertygad om den saken. Och vad var det som såldes där inne? Hans sunda förnuft? Mycket tänkbart. Halva priset. Rök- och vattenskadat. Allt ska bort.

”Inte något som helst fel på hans fysik”, upprepade han, drog ett djupt, skälvande andetag och stoppade ner inhalatorn i fickan.

”Snälla Eddie”, sa Myra bedjande. ”Kan du inte tala om för mig vad det rör sig om, kära, snälla.”

Spåren efter tårar blänkte på hennes fylliga kinder. Hennes händer slingrade sig nervöst omkring varandra, som två skära, hårlösa djur som lekte med varandra. En gång, strax innan han friade till henne, hade han tagit fram ett foto av Myra som han fått av henne och lagt det bredvid ett foto av modern, som dött av hjärtinfarkt vid sextiofyra års ålder. Eddies mor hade vid sin död vägt närmare tvåhundra kilo – noga räknat hundraåttiofyra och ett halvt. Vid det laget hade hon varit nästan monstruös, med en kropp som verkade bara bröst och bak och mage, alltsammans krönt av ett degigt, ständigt bestört ansikte. Men den bild av henne som han lade bredvid fotot av Myra hade tagits 1944, två år före hans egen födelse. (Du var en väldigt sjuklig liten unge, viskade mammaspöket nu i hans öra. Många var de gånger vi nästan gav upp hoppet om att du skulle få leva.) Och år 1944 hade modern varit en relativt slank ung dam på drygt åttio kilo.

Han misstänkte att han gjort den där jämförelsen i ett sista desperat försök att hindra sig själv från att begå psykologisk incest. Hans blick gled från modern till Myra och tillbaka till modern igen.

De kunde ha varit systrar, så lika var de faktiskt.

Eddie studerade de båda fotona av två kvinnor som nästan var varandras dubbelgångare och lovade sig själv att inte inlåta sig på något så vansinnigt. Han visste att grabbarna på företaget redan körde med skämt om dvärgen och jättekvinnan, men de visste ju ingenting om den psykologiska bakgrunden. Skämten och spydigheterna kunde han säkert klara, men ville han verkligen uppträda som clown i en freudiansk cirkus av det här slaget? Nej. Det ville han definitivt inte! Alltså måste han göra slut med Myra. Men han skulle göra det mjukt och fint, för hon var ju så förtjusande söt och rar och var ännu mer oerfaren när det gällde män än han själv var i fråga om kvinnor. Och när hon till slut seglat bort över hans livs horisont kunde han kanske börja med de där tennislektionerna som han funderat på så länge,

(Men Eddie verkar nästan alltid glad och nöjd på våra övningar)

och sedan var det ju också de där andelarna i poolen på U.N. Plaza Hotel man kunde köpa,

(Eddie tycker om att delta i lekar och spel)

för att inte tala om den nya hälsoklubben som öppnats på Third Avenue mitt emot garaget …

(Eddie är en riktigt duktig löpare en riktigt duktig löpare när ni inte är här springer snabbt när det inte finns någon i närheten som ideligen påminner honom om hur ömtålig han är och jag kan se i hans ansikte mrs Kaspbrak att han redan nu vid nio års ålder vet att den största tjänst han skulle kunna göra sig själv här i världen skulle vara att löpa i väg så snabbt han kan i någon riktning dit ni inte vill låta honom löpa.)

Men så hade han ändå gift sig med Myra. Till sist hade de gamla normerna och de gamla vanorna helt enkelt blivit för starka för honom. Ens hem var ju ändå den plats där de kedjade fast en sedan man av någon orsak varit tvungen att färdas dit. Visst kunde han kanske ha besegrat moderns ande. Det skulle säkert ha varit svårt, men han var ändå tämligen övertygad om att han skulle ha klarat av det, om det bara gällt att mana bort moderns ande och ingenting annat. Men nu hade det varit Myra själv som fått vågskålen att sjunka från oberoende till beroende. Myra som hade överöst honom med omsorger, naglat fast honom med omtanke och bundit honom med tusen ömma band. Precis som modern hade hon nått in till den innersta, definitiva kärnan i hans innersta natur, vunnit insikten om att Eddie var så oerhört ömtålig, därför att han själv ibland misstänkte att han inte var ömtålig alls. Följaktligen måste Eddie skyddas mot sina egna suddiga föreställningar om eventuella hjältedåd.

Regniga dagar tog Myra alltid upp hans galoscher ur plastpåsen i garderoben och ställde dem vid rockhängaren vid ytterdörren. Och varje morgon stod det bredvid hans tallrik med rostade vetebrödsskivor utan smör en skål med något som vid första ögonkastet verkade vara något slags sötade, mångfärgade flingor för barn, men som vid närmare betraktande avslöjade sig som en hel regnbåge av vitaminer (varav de flesta just nu låg i Eddies medicinbag). Myra förstod honom, precis som modern hade gjort, och han hade i själva verket aldrig haft en chans. Som ogift ung man hade han flyttat hemifrån tre gånger och flyttat hem igen tre gånger. Och fyra år efter moderns död – hon hade dött i hallen till sin lägenhet i Queens och spärrat ytterdörren så effektivt med sin väldiga massa att ambulansfolket som kom för att hämta henne (larmade per telefon av folk i våningen under som hört den väldiga dunsen när mrs Kaspbrak definitivt gick ner för räkning) hade tvingats bryta sig in genom den låsta dörren mellan lägenhetens kök och kökstrappan – hade han kommit hem igen för fjärde och sista gången. I alla fall hade han själv trott att det var den definitiva hemkomsten – hemma igen, hemma igen, för fjärde gången, hemma igen, hemma igen med matvraket Myra. Och visst var hon ett matvrak, en riktig gris, men hon var en snäll och rar gris och han älskade henne, och han hade ju ändå varit chanslös redan från början. Eftersom hon hela tiden fängslat honom mer och mer med sin förståelses ödesdigra, hypnotiserande ormblick.

Hemma igen för gott, hade han tänkt den gången.

Men tänk om jag hade fel? tänkte han nu. Tänk om detta inte är mitt hem, och aldrig har varit det? Tänk om hemma är den fasans ort dit jag måste fara i kväll? Är det kanske så att ens hem är den plats där man definitivt och slutgiltigt måste möta saken i mörkret, när man kommer dit för sista gången?

Han skakade hjälplöst i hela kroppen, som om han gått ut utan sina galoscher och blivit fruktansvärt förkyld.

”Snälla Eddie!”

Hon började gråta igen. Tårarna var hennes sista försvarslinje, precis som de varit det för modern – detta mjuka vapen som förlamar, som gör godhet och ömhet till ödesdigra svaga punkter i ens rustning.

Fast han hade ju för all del aldrig varit särskilt väl bepansrad – rustningar hade liksom aldrig varit hans modell.

För modern hade tårar varit mer än ett försvar; de hade också varit ett anfallsvapen. Myra hade sällan använt sina egna tårar på samma cyniska sätt … men nu kunde han konstatera att hon, cyniskt eller inte, försökte använda dem just på det viset … och att hon var på väg att lyckas.

Men det fick inte ske. Det skulle vara alldeles för lätt att tänka på hur ensamt det måste kännas att sitta där på tåget som rusade fram norrut mot Boston genom mörkret, med resväskan på bagagehyllan och bagen med medicinerna på golvet mellan fötterna och med rädslan tyngande över bröstet som härsken Vicks. Alldeles för lätt att låta Myra ta honom med sig uppför trappan och ge honom kärlek med hjälp av aspirin och en gnidning med sprit. Och sedan lägga honom i säng, där de sedan kanske, eller kanske inte, kunde ägna sig åt en mer naturnära form av sex.

Men han hade ju lovat. Lovat.

”Hör på mig nu, Myra”, sa han och försökte låta nykter och saklig.

Hon såg på honom med våta, nakna, förskräckta ögon.

Hans avsikt var att försöka förklara för henne, så gott han kunde. Han tänkte berätta för henne om hur Mike Hanlon hade ringt och sagt att det hade börjat igen nu och att jodå, de flesta av de andra skulle säkert komma.

Men det som kom ur hans mun var något vettigare och mer förnuftigt. ”Gå till kontoret det första du gör i morgon bitti”, började han, ”och tala med Phil. Säg åt honom att jag blev tvungen att ge mig i väg ett tag och att du kör Pacino i stället …”

”Men jag kan bara inte, Eddie!” tjöt hon. ”Han är ju en berömd filmstjärna! Om jag kör fel så skriker han säkert åt mig, det vet jag att han gör, ropar och skriker, det gör de ju allesammans om man kör fel … och … och då börjar jag gråta … och risken finns att det händer en olycka … troligen händer det en olycka … Eddie … Du måste stanna hemma, Eddie …”

”Sluta för guds skull!”

Hon ryggade tillbaka inför hans röst, skrämd och sårad. Eddie grep om inhalatorn men ville inte använda den. För hon skulle uppfatta en sådan sak som svaghet, en svaghet som hon kunde använda mot honom. Gode Gud, om du finns där, så tro mig när jag säger att jag inte vill Myra något ont. Jag vill inte göra henne illa, vill inte ge henne en skråma ens. Men jag lovade ju det här, vi avgav ett heligt löfte allesammans, beseglade det med vårt blod, så hjälp mig, gode Gud, för jag måste göra det …

”Jag avskyr när du skriker åt mig, Eddie”, viskade hon.

”Och jag avskyr när jag måste göra det, Myra”, sa han, och hon ryckte till. Så där ja, Eddie – nu sårade du henne igen. Varför slår du henne inte och jagar henne några varv runt rummet i stället? Det skulle säkert vara skonsammare mot henne. Och fungera snabbare också.

Samtidigt såg han plötsligt – sannolikt var det väl den där tanken på att slå Myra och jaga henne runt rummet som orsakade det – Henry Bowers ansikte framför sig. Det var första gången på många år som han alls tänkte på Bowers, och tanken på Bowers hjälpte sannerligen inte upp hans sinnesfrid. Inte det ringaste.

Han slöt ögonen ett ögonblick och öppnade dem igen och sa: ”Du kommer inte att köra fel, och han kommer inte att skrika åt dig. Mr Pacino är en mycket trevlig och sympatisk människa, vänlig och förstående.” Han hade aldrig kört Pacino förr i hela sitt liv, men han förlitade sig på att han åtminstone hade sannolikhetskalkylen på sin sida – enligt en vida spridd folklig legend var ju alla kändisar ena riktiga skitstövlar, men Eddie hade kört tillräckligt många celebriteter för att veta att det där i allmänhet var rent skitprat.

Fast givetvis fanns det undantag från den regeln – och de där undantagen var ofta rena rama monstren. Så för Myras skull hoppades han innerligt att Pacino inte var ett av dessa få men vidriga äckel.

”Är det säkert, det?” sa hon ängsligt.

”Säkert som ögat. En genomsympatisk typ.”

”Hur kan du veta det?”

”För att Demetrios körde honom ett par gånger, då när han jobbade på Manhattan Limousine”, ljög Eddie. ”Och han har också sagt att mr Pacino alltid gav minst femtio dollar i dricks.”

”Det gör ingenting om han så bara ger mig femtio cent i dricks, bara han inte skriker åt mig.”

”Det är hur enkelt som helst alltsammans, Myra. Enkelt som ABC. A – du hämtar honom på Saint Regis klockan sju på kvällen i morgon och kör honom till ABC Building, där de ska banda om sista avsnittet i den där grejen där Pacino har huvudrollen – American Buffalo, om jag inte minns fel. B – du hämtar honom där igen klockan elva och kör honom tillbaka till Saint Regis. Och C – du kör till garaget och lämnar in kärran och skriver ditt namn på den gröna lappen.”

”Och det är allt?”

”Det är allt. Du kan göra det med ena handen bakbunden, Marty.”

Hon brukade alltid fnittra när han tilltalade henne med hennes smeknamn, men nu såg hon i stället bara på honom med ett plågat, barnsligt allvar.

”Men om han vill äta middag någonstans i stället för att bli körd direkt tillbaka till hotellet? Eller ta sig ett glas? Eller gå ut och dansa någonstans?”

”Det är säkert ingen risk att han får några sådana idéer. Men om han alltså vill gå ut och roa sig efteråt, så kör du honom så klart dit han vill. Och om det verkar som om han tänker hålla på hela natten, så kan du alltid kontakta Phil Thomas när som helst efter midnatt. För vid det laget har han en förare ledig som kan avlösa dig. Jag skulle aldrig ha satt dig på det här jobbet om vi haft någon ledig förare, men vi har två man sjukskrivna, Demetrios har semester och alla de andra är redan bokade för viktiga körningar. Men jag lovar dig att du kommer att ligga trygg i din säng redan vid ettiden i morgon natt, Marty, allra senast vid ettiden, rent av. Och sedan sover du gottigottgott hela natten.”

Men hon skrattade inte åt hans gottigottgott heller.

Han harklade sig och lutade sig framåt, med armbågarna stödda mot knäna. Varpå modersanden genast viskade: Sitt inte på det viset, Eddie. Det är inte bra för din hållning och så pressar det ihop lungorna. Och du vet hur ömtåliga dina lungor är!

Han rätade genast på ryggen, knappt ens medveten om att han gjorde det.

”Men det här måste bli sista gången jag kör någon”, nästan stönade Myra. ”Jag har ju blivit stor som en häst de här båda sista åren, och mina uniformer sitter hopplöst illa.”

”Jag lovar att det blir sista gången.”

”Vem var det som ringde, Eddie?”

Som om detta varit en stickreplik svepte en ljuskägla över väggen och en taxi tutade och körde in på infarten. En våg av lättnad vällde fram genom honom. För nu hade de alltså ägnat den där kvarten de hade på sig åt Pacino i stället för att tala om Derry och Mike Hanlon och Henry Bowers, och det var bara bra. Bra för Myra, som därmed slapp få veta vad som väntade honom, och bra för honom själv, som helst inte ville vare sig tänka på de där sakerna eller tala om dem förrän han var så illa tvungen.

”Det måste vara taxin som kommer”, sa Eddie och reste sig.

Hon for upp så snabbt att hon snubblade på nattlinnets fåll och föll framstupa. Eddie lyckades fånga upp henne i fallet, men för ett ögonblick var det högst osäkert om han skulle orka med hennes tyngd – hon var ju trots allt ungefär femtio kilo tyngre än han.

Samtidigt började hon lipa igen.

”Du måste tala om det för mig, Eddie!”

”Jag hinner inte. Taxin står ju redan och tickar där ute.”

”Du har aldrig hållit något hemligt för mig förr, Eddie”, grät hon.

”Det gör jag inte nu heller. Inte på riktigt. Jag minns bara så lite själv. Än så länge, i varje fall. Men mannen som ringde var en gammal lekkamrat från pojkåren. Han …”

”Du blir bara sjuk om du far hemifrån”, sa hon desperat och följde efter honom när han gick mot hallen igen. ”Säkert som aldrig det. Så låt mig åtminstone följa med, så att jag kan ta hand om dig när du blir dålig. Pacino kan ju alltid ta en taxi eller något sådant, det dör han inte av. Kan vi inte göra så, åtminstone?” Hennes röst blev allt gällare och desperatare, och Eddie såg till sin fasa hur hon blev alltmer lik modern sådan hon sett ut under de sista månaderna före sin död – gammal och fet och tokig. ”Så att jag kan massera din rygg och se till att du får dina tabletter … Jag … Jag måste få hjälpa dig … Och jag lovar att hålla alldeles tyst om du inte vill att jag ska prata, men du kan berätta allting för mig … Eddie … Lämna mig inte, snälla Eddie! Kära snälla! Snäääälla!”

Han gick med långa steg genom hallen mot ytterdörren, gick där som en blind, med sänkt huvud, som en man som kämpar sig fram mot en hård vind. Och han andades pipande och väsande igen. När han tog upp väskorna kändes det som om de vägde minst femtio kilo vardera. Han kände hur hon rörde vid honom med sina skära, fylliga händer, hur de rörde vid honom, utforskade honom, försökte dra honom till sig i hjälplös trånad men utan verklig kraft, kände hur hon försökte förföra honom med sina ljuva tårar av omtanke och engagemang, försökte locka honom tillbaka igen.

Jag klarar det inte! tänkte han desperat. Astman var ännu värre nu, värre än någonsin tidigare sedan barnaåren. Han sträckte ut handen efter dörrvredet, men det var som om det drog sig undan för honom, drog sig undan ut i yttre rymdens svarta mörker.

”Om du bara stannar hemma”, babblade hon på, ”så lovar jag att baka en kaka. Och så äter vi popcorn … och jag ska laga till en kalkon precis som du vill ha den … Du kan få den redan till frukosten i morgon om du vill … Jag kan börja med den genast … och sås på kråset … Snälla Eddie, jag är så rädd, du skrämmer mig så hemskt!”

Hon tog honom i kragen och drog honom bakåt, som när en stor och tjock snut grabbar tag i en misstänkt figur som försöker smita. Men med en sista kraftansträngning kämpade Eddie sig vidare … och just när han nått de allra yttersta gränserna för sina krafter och sin motståndskraft kände han hur hennes grepp slappnade.

Och hon utstötte ett sista ylande.

Samtidigt slöt sig hans fingrar kring dörrvredet – så välsignat svalt det kändes! Han öppnade dörren och såg en svartgul taxi där utanför, en ambassadör från förnuftets rike. Natten var klar och molnfri och stjärnorna gnistrade och glimmade.

Han vände sig mot Myra och sa väsande och visslande: ”Du måste tro mig när jag säger att det inte är av egen fri vilja jag far hemifrån. Om jag alls hade något val skulle jag ha stannat hemma. Det måste du komma ihåg, Marty. Jag far hemifrån nu, men jag kommer tillbaka.”

Men det kändes som en ren lögn.

”När kommer du tillbaka, då? Hur länge blir du borta?”

”En vecka. Kanske tio dagar, men absolut inte mer.”

”En vecka!” skrek hon och grep om sin fylliga barm som en diva i en dålig opera. ”En vecka! Tio dagar! Snälla Eddie! Snäääälla!”

”Nu tiger du, Marty! Fattar du det? Inte ett ord till.”

Fantastiskt nog tystnade hon, tvärtystnade och stod där och såg på honom med sin våta, sårade blick, inte arg på honom utan bara rädd för honom och samtidigt rädd för sig själv. Och för kanske allra första gången under de många år han känt henne upplevde han inom sig att han kunde älska henne utan risk. Ingick det också i det här fara-hemifrån-syndromet? Han misstänkte det. Nej … spola det där misstänkte. Han visste att det var så. Han började redan känna sig som någon i fel ände på ett teleskop.

Men det var kanske helt okej? Var det kanske detta han menade? Att han till slut kommit fram till att det var okej för honom att älska henne. Att det var okej och fullt tillåtet, trots att hon såg ut som hans mor när modern var yngre och trots att hon åt choklad- och nötkakor i sängen medan hon tittade på ”Hardcastle and McCormick” och ”Falcon Crest” i teve och smulorna alltid hamnade på hans sida, och trots att hon inte var så intelligent direkt, och trots att hon förstod och tolererade hans husapotek där hemma i medicinskåpet, eftersom hon hade sitt eget husapotek i kylskåpet.

Eller var det kanske …

Kunde det ligga så till att …

De där andra föreställningarna var allesammans idéer som han funderat kring på olika sätt och varit inne på vid olika tillfällen under sitt sällsamt hoptrasslade liv som son och älskare och make. Och nu, när han just stod i begrepp att lämna sitt hem för vad som i hög grad kändes som allra sista gången, dök en helt ny möjlig förklaring upp för honom, och en häpen undran rörde vid honom som vingen på en stor fågel.

Var det möjligt att Myra var ännu räddare än han?

Var det också möjligt att modern hade varit ännu räddare än han?

Ett annat minne från Derry kom uppfarande ur hans undermedvetna som en fräsande fyrverkeripjäs laddad med ondska. Det hade funnits en skoaffär inne i centrum, vid Center Street. The Shoeboat. Och en dag hade modern gått dit med honom – han kunde knappast ha varit mer än fem, sex år den gången – och sagt åt honom att vara en duktig pojke och sitta stilla, medan hon köpte ett par nya pumps som hon skulle ha vid ett bröllop. Så han satt där rätt upp och ner och var en duktig pojke medan modern talade med mr Gardener, som var en av butikens expediter, men han var ju ändå bara fem år (eller kanske sex), och efter att modern förkastat det tredje paret vita pumps som mr Gardener visade henne tröttnade Eddie på stillasittandet och gick bort till ett hörn av butiken för att titta närmare på en sak han hade upptäckt där. Först hade han trott att det bara var en stor trälåda som ställts på ända. När han kom närmare bestämde han sig för att det måste vara något slags skrivbord. Men i så fall det absolut konstigaste skrivbord han någonsin sett. Så smalt! Det var gjort av ett blänkande ljust träslag med en massa kurviga inlagda linjer och snidade grejsimojser. Dessutom fanns det en liten trappa med tre steg som ledde upp till den, och han hade då i alla fall aldrig sett ett skrivbord med egen trappa. När han var framme upptäckte han att det fanns en springa nere vid skrivbordsgrejens botten och en knapp på ena sidan – och ovanpå alltsammans fanns något verkligt fascinerande, nämligen något som såg ut precis som kapten Videos rymdoskop.

Eddie gick runt till andra sidan och upptäckte en skylt. Och tydligen måste han ha varit åtminstone sex år, för han mindes att han kunde läsa vad som stod på den och viskade varje ord medan han läste det:

SITTER ERA SKOR BRA?

PRÖVA OCH SE!

Han gick tillbaka igen, klättrade uppför de tre trappstegen till den lilla plattformen och körde sedan in foten i springan längst ner på skoprövaren. Satt hans skor bra? Det visste han inte, men han önskade ingenting högre än att få Pröva och se. Han pressade ansiktet mot ansiktsskyddet av gummi och tryckte på knappen. Grönt ljus strömmade in i ögonen på honom. Han flämtade till. För han fick syn på en fot som svävade inne i en sko, uppfylld av grön rök. Han vickade med tårna och då vickade tårna han tittade på, de också – de var helt enkelt hans egna tår, precis som han hade misstänkt. Och sedan kom han på att det inte bara var sina tår han kunde se – han kunde se benen i dem också. Benen i hans egen fot! Han lade stortån i kors över tån bredvid (som när man i hemlighet korsar fingrarna när man ljuger) och de där spöklika tåbenen i rymdoskopet åstadkom ett X som inte var vitt utan snarare alvgrönt. Han såg …

Och just då började modern skrika. Hon gav ifrån sig ett stigande, panikslaget läte som skar genom luften i den fridfulla butiken som ett framsusande lieblad, som ett brandlarm, som domens ängel på hästryggen. Han drog snabbt och besviket upp huvudet från titthålet och såg henne komma farande genom butiken i strumplästen, med sådan fart att klänningen flaxade efter henne. Hon välte omkull en stol, och en av de där skomätningssakerna som alltid kittlade så under foten for i väg genom luften. Hennes bröst hävdes tungt och munnen var ett scharlakansrött O av fasa. Alla i butiken följde henne med blicken.

”Bort från den där genast, Eddie!” skrek hon. ”I väg med dig bara! De där apparaterna är cancerframkallande. Så hoppa ner nu! Eddie! Eeeddie!”

Han backade undan som om apparaten plötsligt blivit rödglödgat het. I paniken och häpenheten glömde han alldeles bort den lilla trappan. Hälarna snubblade till över det översta trappsteget och sedan föll han sakta baklänges och viftade vilt med armarna i en hopplös kamp för att behålla balansen. Och samtidigt, med ett slags vild glädje, tänkte han: Nu faller jag! Nu kommer jag äntligen att få veta hur det känns att ramla baklänges och slå skallen i golvet! Alla tiders! …

Hade han verkligen reagerat på det viset? Eller var det bara den vuxne mannen som drev igenom sina egna själviska vuxenidéer på bekostnad av vad hans barnasinne på den tiden, med sin ständiga röra av förvirrade antaganden och gissningar och halvt varseblivna bilder (bilder som förlorade all mening och skärpa just genom sin svindlande klarhet), hade tänkt … eller försökt tänka?

Hur som helst var detta ändå bara en teoretisk fråga. För han föll inte. Modern hann fram i tid och fångade upp honom. Han brast i gråt, men han ramlade inte och slog sig.

Men alla där inne tittade på dem. Det mindes han i alla fall säkert. Och han mindes också att mr Gardener tog upp den där skomätningsgrejen och kollade att de små glidande sakerna på den var oskadda, medan en annan expedit ställde upp den kullvälta stolen igen och sedan slog ut med armarna i en roat ogillande gest, innan han kopplade på sin välvilligt neutrala försäljarmin igen. Och det han mindes allra starkast var moderns våta kind och heta, sura andedräkt. Han mindes hur hon gång på gång viskade i hans öra: ”Gör aldrig om det där, gör aldrig om det där, aldrig någonsin!” Det där var den besvärjelse som modern alltid mässade för att avvärja allt ont och farligt. Hon hade mässat samma sak när hon ett år tidigare upptäckt att barnvakten hade tagit med sig Eddie till den kommunala bassängen i Derry Park en kvävande het sommardag – och detta hade alltså varit vid just den tiden då polioskräcken från början av femtiotalet hade börjat lugna ner sig. Hon hade dragit upp honom ur bassängen och sagt åt honom att han aldrig fick göra om det där, aldrig, aldrig, aldrig, och alla de andra ungarna hade sett alltsammans, precis som biträdena och kunderna hade sett allt som hände i skoaffären, och hennes andedräkt hade haft samma sura lukt båda gångerna.

Nu släpade hon ut honom ur The Shoeboat och skrek åt biträdena att om pojken fick några men av det här skulle hon minsann stämma dem hela bunten. Eddie fick det ena förskräckta gråtanfallet efter det andra hela morgonen och förmiddagen igenom, och hans astma var ovanligt svår hela dagen. Och på kvällen låg han vaken i timmar, långt efter sin vanliga sovtid, och undrade vad denna cancer egentligen var för något, om den var värre än barnförlamning, om man dog av den och hur lång tid det tog om man gjorde det, och hur ont det gjorde innan man dog. Han undrade också om han kanske skulle komma till helvetet efteråt.

Så mycket var klart: hotet hade känts mycket allvarligt och överhängande.

Hon hade ju varit så rädd. Det var på så sätt han förstått att det var allvarligt.

Så fruktansvärt förskräckt.

”Marty”, sa han tvärs över denna avgrund av år, ”skulle du vilja ge mig en kyss?”

Då kysste hon honom och kramade om honom så hårt att det knakade i både ryggraden och revbenen. Om vi hade legat och kajkat i vatten, tänkte han, skulle hon ha dränkt oss båda två.

”Var inte rädd”, viskade han i hennes öra.

”Jag kan inte hjälpa det!” grät hon.

”Visst, det vet jag”, sa han och upptäckte att trots att hon kramade om honom så att det krasade i revbenen, så hade astman lättat ordentligt. Visslandet och pipandet var borta ur hans andning. ”Jag vet att det inte är ditt eget fel, Marty”, sa han.

Taxichauffören tutade på nytt.

”Du ringer väl?” frågade hon med darrande röst.

”Om jag bara kan så …”

”Kan du verkligen inte tala om för mig vad saken gäller, Eddie?”

Och om han gjorde det – skulle det verkligen ge henne lugn i sinnet?

Jo, Marty, det var Mike Hanlon som ringde i kväll, och vi talades vid en stund, men allt av vikt i det där samtalet kan sammanfattas i två repliker. ”Det har börjat igen”, sa Mike. Och: ”Kommer du?” frågade Mike. Och nu har jag blivit sjuk i en feber, Marty, men det här är en feber som man inte kan få ner med aspirin, och dessutom har jag fått en andtäppa som den satans inhalatorn inte rår på, för den där andfåddheten sitter inte i strupen eller i lungorna, utan kring hjärtat. Jag lovar att göra mitt bästa för att komma tillbaka till dig, Marty. Men jag känner mig som om jag stod vid mynningen till ett gammalt gruvschakt med rasrisker överallt, stod där och tog adjö av dagsljuset för gott.

Just det, precis så var det! Det där skulle säkert ge henne den sinnesro hon så väl behövde.

”Nej”, sa han. ”Tyvärr kan jag nog inte tala om för dig vad det rör sig om.”

Och innan hon hunnit säga något mer, innan hon alls hunnit börja igen (Eddie, ut ur den där taxin genast! Man kan få cancer om man sitter i en taxi!), skyndade han bort från henne i allt snabbare takt. Den sista lilla biten till taxin tillryggalade han nästan i språngmarsch.

Hon stod fortfarande kvar i dörren när taxin backade ut på gatan, stod fortfarande kvar där när de satte fart mot centrum – en stor svart kvinnoskugga utskuren ur ljuset som flödade ut genom dörröppningen. Han vinkade och tyckte sig se att hon höjde handen och vinkade tillbaka till honom.

”Och vart ska vi i kväll, kompis?” frågade chauffören.

”Penn Station”, svarade Eddie och lät handens grepp om inhalatorn slappna av lite. Hans astma hade sökt sig till de domäner någonstans dit den brukade ge sig i väg för att sitta och ruva mellan attackerna mot hans bronker. Han kände sig … nästan frisk.

Men han behövde inhalatorn mer än någonsin när han fyra timmar senare vaknade ur en lätt slummer med ett våldsamt, spasmodiskt ryck som fick mannen i den grå kostymen mitt emot honom att sänka tidningen och se på honom med lätt bekymrad nyfikenhet.

Här har du mig igen, Eddie! hojtade astman muntert och glatt. Här har du mig tillbaka igen, och vem vet, den här gången tar jag kanske livet av dig! Och varför inte? Det måste ju ändå göras förr eller senare, inte sant? Jag kan ju ändå inte hålla på och hatta omkring med dig i all evighet!

Det hävde och suckade i Eddies bröst. Han trevade efter inhalatorn, fann den, riktade den ner i halsen och förde in avtryckaren. Sedan lutade han sig tillbaka i den höga, bekväma Amtrakfåtöljen, darrande i hela kroppen, och väntade på att anfallet skulle lätta och tänkte på drömmen som han nyss hade vaknat ur. Drömmen? Herregud, om det bara vore det, så … Men han hade en oroande känsla av att det snarare var ett minne än en dröm. I drömmen hade allting vilat i ett grönt ljus, som ljuset inne i en röntgenapparat i en skobutik, och en ruttnande spetälsk hade jagat en skrikande pojke som hette Eddie Kaspbrak genom långa tunnlar nere i underjorden. Han sprang och sprang

(Eddie är en riktigt duktig löpare, hade magister Black sagt till modern, och han sprang verkligen snabbt när han hade den där ruttnande varelsen efter sig, jodå, det kan du sätta ditt skinn på att han gjorde)

i denna dröm där han var elva år gammal, och sedan hade han känt lukten av något som var som tidens död, och någon tände en tändsticka och han hade tittat ner och sett ett ruttnande ansikte, ansiktet hos en pojke som hette Patrick Hockstetter och som hade försvunnit i juli 1958, och maskar krälade ut och in genom Patrick Hockstetters kinder, och den där vidriga lukten av stinkande gaser kom inifrån Patrick Hockstetter, och i denna dröm som snarare var ett minne än en dröm hade han då sett åt sidan och fått syn på två skolböcker som svällt upp av fukt och var övervuxna med grönt mögel: Roads to Everywhere och Understanding Our America. De hade råkat i detta dåliga skick på grund av den stinkande väta som härskade där (”Vad jag gjorde på sommarlovet”, uppsats av Patrick Hockstetter – ”Jag låg död i en tunnel! Det växte mögel på mina skolböcker och de svällde upp och blev stora som postorderkataloger!”). Eddie öppnade munnen till ett skrik, och det var då som den spetälskes vidriga fingrar grep om hans kinder och tvingade sig in i hans mun, och det var då han vaknade med ett våldsamt ryck och fann att han inte befann sig nere i kloaksystemet under Derry utan i en första­klassvagn långt framme i tåget som svepte fram över Rhode Island under en stor vit måne.

Mannen på andra sidan mittgången tvekade lite, bestämde sig nästan för att inte säga något, men sa det ändå: ”Mår min herre inte bra?”

”Ingen fara”, svarade Eddie. ”Jag somnade och råkade ut för en mardröm. Och den satte fart på min astma.”

”Nå, då så.” Och tidningen höjdes igen. Eddie konstaterade att tidningen mannen läste var den som hans mor hade brukat kalla The Jew York Times.

Eddie tittade ut genom fönstret på ett sovande landskap som bara upplystes av månskenet. Här och var dök det upp ett och annat hus, ibland hela husklungor, de flesta mörka och släckta, en del fortfarande med ljuset tänt. Men de där ljusen verkade så små och svaga, på något sätt falska och retsamma, i det spöklika månskenet.

Han trodde att månen talade till honom, tänkte han plötsligt. Henry Bowers, alltså. Han var verkligen helgalen. Han undrade var Henry Bowers kunde finnas nu. Död? I fängelse? På drift över öde slätter någonstans i landets mitt, som ett outrotligt virus. Eller levde han kanske på att göra inbrott hos mer lyckligt lottade under den djupaste sömnens timmar mellan ett och fyra på natten, eller på att döda bilförare som var aningslösa nog att stanna sin bil inför hans uppåtriktade tumme, så att han kunde föra över dollarsedlarna i deras plånböcker till sin egen?

Mycket möjligt, mycket möjligt.

På ett statligt dårhus någonstans? Satt han där kanske och blickade upp mot månen, som var nästan full nu? Talade han till den, och lyssnade efter svar som bara han kunde höra?

Av någon anledning betraktade Eddie denna sista hypotes som den troligaste. Han ryste till. Så minns jag ändå mina pojkår till slut, tänkte han. Jag minns hur jag tillbringade mitt eget sommarlov, detta dimhöljda, döda år 1958. Han kände sig tämligen säker på att han i fortsättningen skulle kunna mana fram vilka minnen som helst från den sommaren, men han hade inte den ringaste lust att göra det. Herregud, om jag bara kunde glömma alltsammans i stället!

Han lutade pannan mot fönstrets smutsiga glas, med inhalatorn i ett lätt grepp i ena handen, som om den varit ett religiöst kultföremål, satt där och såg hur natten klövs av det framrusande tåget.

På väg norrut, tänkte han, men det var fel.

Inte på väg norrut. För detta är inte ett tåg – det är en tidsmaskin. Inte norrut, bakåt. Tillbaka i tiden.

Han tyckte sig höra månen mumla någonting.

Eddie Kaspbrak höll hårt om inhalatorn och slöt ögonen mot den plötsliga yrseln.

5

Beverly Rogan får smisk

När telefonen ringde hade Tom nästan somnat. Han kämpade sig halvvägs upp från liggande ställning, sträckte sig mot apparaten och kände sedan hur Beverlys ena bröst rörde vid hans axel när hon sträckte sig över honom för att ta luren. Då föll han tillbaka på kudden igen och undrade lite slött vem det kunde vara som ringde på deras hemliga hemtelefonnummer vid den här tiden på dygnet. Han hörde Beverlys ”Hallå … ja”, och gled sedan in mot sömnen igen. Han hade hällt i sig närmare tre sexpack under baseballmatchen och var rejält packad.

Och sedan borrade sig Beverlys röst, skarp och häpen, med ett ”Vad säger du?” in i hans öra som en isklyvare och han slog upp ögonen igen. Han försökte sätta sig upp, men då skar telefonsladden in i hans kraftiga hals.

”Se till att få bort det där fanskapet från mig, Beverly”, sa han och hon reste sig snabbt och gick runt sängen medan hon lyfte sladden högt i luften med båda händerna. Hon hade djuprött hår, som flödade ner över nattdräkten i naturliga vågor, nästan ända ner till midjan. Fnaskhår. Hennes ögon kollade inte in hans blick för att avläsa känslovädret innanför dem, och det gillade inte Tom Rogan. Så han satte sig upp. Det började värka i skallen. Skit samma, det måste säkert ha värkt ett bra tag, men när man sover märker man ju inte sådant.

Han gick till badrummet, pinkade i vad som kändes som så där en tre timmar, och bestämde sig sedan för att han, när han ändå var uppe, skulle leta rätt på en öl och försöka dra gadden ur den bakfylla som väntade.

När han passerade genom sovrummet på väg till trappan, en man i vita boxershorts som fladdrade som segel under hans ansenliga mage och grova armar (han såg snarare ut som en hamnarbetare än som Beverly Fashions chef och verkställande direktör), kastade han en blick över axeln och ropade i irriterad ton: ”Om det är det där lesbiska äcklet Lesley som ringer, så säg åt henne att gå och sätta på någon mannekäng och låta oss slagga i fred!”

Beverly tittade upp ett ögonblick, skakade på huvudet för att låta honom veta att det inte var Lesley som ringde och återgick sedan till telefonen. Tom kände hur hans nackmuskler spände sig. För det där kändes som ett avfärdande. Avfärdad av hennes nåd, Hennes-jävla-nåd. Det började verka som om detta skulle kunna utveckla sig till en situation. Var det månne så att Beverly behövde en kort repetitionskurs i vem det var som bestämde här? Inte uteslutet. Det hände att hon behövde lite handledning ibland. Eftersom hon hade lite svårt att lära i vissa avseenden.

Han gick nerför trappan och tassade i väg genom hallen till köket, drog tankspritt ut shortsens bakdel som fastnat i skrevan där bak och öppnade kylen. Men hans forskande hand mötte inget alkoholstarkare än resterna av en middag på nudlar à la Romanoff i en blå Tupperwareskål. Alla öl var borta. Till och med burken han alltid hade stående längst in (på samma sätt som han hade en hopvikt tjugodollarssedel innanför körkortet för nödsituationer) var borta. Matchen hade gått i fjorton omgångar, helt i onödan. För White Sox hade förlorat. Jävla mesar.

Hans blick gled över till flaskorna med starkare saker på den inglasade hyllan över köksbaren, och för ett ögonblick såg han sig själv hälla en skvätt Jim Beam på en enda istärning. Men han gick tillbaka till trappan igen i stället, medveten om att det skulle innebära ännu mer trubbel än hans arma skalle redan råkat ut för. När han kom förbi det antika pendeluret vid trappans fot konstaterade han att klockan var över tolv. Den vetskapen förbättrade inte direkt hans humör, som sällan var särskilt bra ens när det var som bäst.

Han gick lugnt och långsamt uppför trappan, medveten – alltför väl medveten – om hur hårt hans hjärta arbetade. Boom, dunk. Boom, dunk. Boom, dunk. Han blev alltmer nervös när han kunde känna sitt hjärtas slag inte bara i bröstet utan också i öronen och handlederna. Vid sådana tillfällen hände det ibland att han inte längre kunde föreställa sig sitt hjärta som ett rytmiskt pumpande organ, utan såg det som en stor visare till vänster i bröstet, vars nål hotfullt nuddade vid det röda området. Han gillade inte sådan skit, behövde inte sådana dumheter. Vad han behövde var att få sova ut ordentligt.

Men den där jävla fittan han var gift med satt fortfarande och snackade i telefonen.

”Javisst, jag förstår, Mike … ja … ja, det är jag … javisst, men …” En ganska lång tystnad.

”Bill Denbrough?” utbrast hon, och den där isklyvaren borrade sig in i hans öra på nytt.

Han stannade till ett tag utanför sovrumsdörren för att hämta andan. Nu var det bara dunk, dunk, dunk igen; det där djupa boomandet hade upphört. För ett ögonblick såg han visaren masa sig ut från det röda igen och sedan förträngde han den bilden. Han var ju en karl, för helvete, och inte en oljepanna med fel på termostaten. Och en verklig karlakarl, i strålande form. En man av järn. Och behövde hon få lära sig den läxan ännu en gång, så ställde han gärna upp.

Han skulle just gå in men kom på bättre tankar. Han stod kvar där han stod lite till och lyssnade till hennes röst, utan att egentligen bry sig om vem hon talade med eller vad hon sa, lyssnade bara till hennes stigande och sjunkande tonfall. Och det han kände då var den gamla vanliga tröga ilskan.

Han hade träffat henne fyra år tidigare på en bar för ensamma i Chicagos city. Samtalsämnena hade inte varit något problem, eftersom de arbetade i Standard Brands Building båda två och hade en del gemensamma bekanta. Tom var anställd vid PR-företaget King & Landry på fyrtioandra våningen. Medan Beverly Marsh – som hon hette då – var biträdande designer hos Delia Fashions på tolfte. Delia, som senare skulle komma att åtnjuta en viss popularitet i Mellanvästern, hade i första hand riktat in sig på ungdomen – Delias kjolar och blusar och schalar och slacks såldes i stor utsträckning till vad Delia Casterman kallade ”ungdomsbutiker” och Tom kallade ”hippiehak”. Tom Rogan hade nästan genast upptäckt två viktiga egenskaper hos Beverly Marsh – hon var åtråvärd och hon var sårbar. På kortare tid än en månad hade han upptäckt ännu en egenskap av rang: hon var mycket begåvad. Mycket begåvad. I hennes teckningar av vardagskläder och blusar anade han en inkomstkälla med nästan skrämmande möjligheter.

Men den begåvningen ska inte slösas på hippiehaken, tänkte han, men sa det inte högt (i varje fall inte redan då). Det måste bli ett slut på dålig belysning, på prisnedsättningar, på att hennes kläder hängdes längst in i butiken, mellan knarktillbehör och t-shirts med rockgrupper på. Småskiten överlåter vi åt småhandlarna.

Han hade lärt känna henne både utan och innan redan innan hon ens anade att han var allvarligt intresserad av henne, och det var exakt så Tom ville ha det. I hela sitt liv hade han sökt efter en kvinna som Beverly Marsh, och nu när han funnit henne gick han till attack med snabbheten hos ett lejon som jagar och slår en långsam antilop. Hennes sårbarhet var inte av den sorten som märks på ytan – på ytan var hon en fantastisk, underbar kvinna, slank men med de rätta formerna på de rätta ställena. Höfterna var kanske i smalaste laget, men häcken var fantastisk och hon hade den finaste uppsättning pattar han någonsin skådat. Tom Rogan var pattälskare och hade alltid varit det, och han hade fått vänja sig vid att långa kvinnor nästan alltid var stora besvikelser på den fronten. De gick där i sina tunna blusar och kunde driva en till vansinne med vårtorna som avtecknade sig mot dem, men när man fick av dem blusen var det bara att konstatera att de där vårtorna faktiskt var allt de hade att visa upp. Så att hela uppsättningen som sådan blev som två russin på en skärbräda. ”Allt över en grabbnäve är överflödigt”, hade hans rumskamrat på colleget brukat säga, men visade därmed bara, enligt Tom, att han var så illa navlad att hjärnan gnisslade högt varje gång han försökte tänka.

Hon var verkligen en syn för gudar, med den där kroppen som var rena dynamiten och det fantastiska, böljande röda håret. Men innanför allt det där var hon svag … svag på något vänster. Det var som om hon sände ut radiosignaler som bara han kunde ta emot. Det fanns vissa yttre tecken som man kunde peka på: att hon rökte så kopiöst (men den lasten hade han nästan botat henne från nu), blickens sätt att röra sig så att hon nästan aldrig såg den hon talade med i ögonen mer än ett kort ögonblick och sedan vände bort blicken igen, den där vanan att gnida armbågarna lite lätt när hon var nervös, naglarna som var välvårdade men extremt korta. Tom hade lagt märke till den saken redan första gången de träffades. Hon hade höjt sitt glas med vitt vin och då såg han hennes naglar och tänkte: Att de är så korta måste betyda att hon biter på dem.

Lejon tänker kanske inte, i varje fall inte som människor tänker … men de ser och uppfattar. Och när en flock antiloper ger sig i väg från ett vattenhål, larmad av den annalkande dödens fräna lukt, så kan de stora katterna notera vilket djur som hamnar sist i hjorden, kanske för att det har ett skadat ben, kanske för att det helt enkelt inte kan springa lika fort som de andra … eller kanske för att dess lyhördhet för fara är sämre utvecklad. Och det kan ju rent av vara möjligt att en del antiloper – och en del kvinnor – vill bli slagna.

Plötsligt väcktes han bryskt ur de här minnena av ett lätt identifierbart ljud – knäppandet när hon använde sin cigarettändare.

Den där tröga ilskan blommade upp igen. Det hettade till i magen på honom på ett sätt som inte var helt obehagligt. Hon rökte alltså. Hon rökte. De hade kört några ”Tom Rogans specialseminarier” i ämnet. Och så rökte hon lik förbannat nu. Så nog var hon en trög elev. Men en bra lärare blir ju som bäst just när han har en trögtänkt elev att arbeta med.

”Ja”, sa hon just. ”Jodå. Det ordnar sig. Javisst …” Hon tystnade och lyssnade i luren, och sedan skrattade hon till, ett underligt, skärande skratt som han aldrig hört tidigare. ”Ja, eftersom du frågar så kan du ju hjälpa mig med två saker – beställ ett rum åt mig och be en bön för mig. Ja, det är okej … mmm-mm … Ja, jag också. God natt.”

Hon lade just på luren när han kom in. Han hade tänkt komma in i stor stil och skrika åt henne att släcka fanskapet, släcka det nu, och jag menar NU!, men orden fastnade i strupen på honom när han såg hur hon såg ut. Han hade sett henne sådan tidigare, men bara några gånger. En gång före deras första stora visning, en gång före deras första privata förhandsvisning för amerikanska uppköpare och en gång då de rest till New York inför utdelningen av International Design Awards.

Hon gick fram och tillbaka över golvet med långa steg, med det vita, spetsprydda nattlinnet som gjutet kring kroppen och cigaretten mellan de hopbitna framtänderna (det var vidrigt att behöva se henne så där med en cigarett i käften). En liten vit strimma rök vecklade ut sig över hennes vänstra axel, som röken från ett ånglok.

Men det som verkligen fick honom att haja till och fick ropet att tystna i halsen på honom var åsynen av hennes ansikte. Hans hjärta bultade till – ka-BOOM! – och själv ryste han till och försökte intala sig själv att det han kände inte var rädsla utan bara överraskning över att finna henne sådan.

Hon var en människa som vaknade till liv helt och fullt bara när rytmen i hennes arbete stegrade sig till en höjdpunkt. De gånger han sett henne sådan här tidigare hade det vid alla tre tillfällena rört sig om ett slags rampfeber inför ett viktigt steg i karriären. Och varje gång hade han ställts inför en helt annan kvinna än den han kände så väl – en kvinna som kunde driva hans känsliga rädsloradar till övermättnad med sina vilda utbrott av brus. Medan den kvinna som trädde fram i tider av hård stress var stark men skärrad, orädd men oberäknelig.

Hon var rejält röd om kinderna nu, en naturlig rodnad högt uppe på kindbenen. Ögonen var vidöppna och liksom tindrade, utan minsta spår av sömnighet. Håret svallade fritt omkring henne. Och … men titta här, goda vänner och trogna grannar! Ser ni samma syn som jag? Tar hon verkligen fram en resväska ur garderoben? En resväska? Ja, så sannerligen!

Beställ ett rum åt mig … Be en bön för mig.

Ja, något hotellrum skulle hon inte ha behov av, inte inom en överskådlig framtid i varje fall, för nu skulle lilla Beverly Rogan minsann få hålla sig hemma ett tag och få äta alla sina mål stående de närmaste tre fyra dagarna.

Däremot kunde hon nog behöva en och annan bön innan han var färdig med henne.

Hon lade upp resväskan vid sängens fotände och gick bort till sin byrå. Där drog hon ut översta lådan och tog upp två par jeans och ett par manchesterbyxor och kastade ner dem i resväskan. Tillbaka till byrån igen, med cigarettröken i en ström över axeln. Nu tog hon upp en jumper, ett par t-shirts och en av de där gamla sjömansblusarna som fick henne att se rent löjlig ut, men som hon ändå vägrade att göra sig av med. Så vem det än kunde vara som ringde, så tillhörde han eller hon i varje fall inte det vackra folket. Det hon plockade fram var trista grejer, typiska kläder för en Jackie Kennedy-weekend i Hyannisport.

Inte för att det rörde honom i ryggen – vem som ringt henne eller vart hon trodde att hon skulle fara. För hon skulle ju inte fara någonstans alls. Det var inte de problemen som hackade så idogt på hans sinne, på hans tröga värkande skalle, hårt drabbad av för mycket öl och för lite sömn.

Utan den där cigaretten.

Här hade han gått och trott att hon gjort sig av med de där giftpinnarna! Men i stället hade hon bara dolt sanningen för honom – beviset satt ju mellan hennes läppar i detta ögonblick. Och eftersom hon fortfarande inte märkt honom där han stod i dörröppningen hade han unnat sig nöjet att inte gripa in direkt utan i stället återuppleva minnena av de båda nätter som gett honom hans absoluta makt över henne.

Jag tolererar inte att du röker i mitt sällskap längre, sa han till henne en gång på hemvägen från ett party i Lake Forest. Någon gång i oktober. Må så vara att jag måste svälja skiten på partyn och på kontoret, men så förbanne mig om jag går med på att behöva få i mig eländet när jag är tillsammans med dig. Vet du hur det känns? Annars talar jag gärna om det för dig – det är otrevligt men sant. Och sanningen är att det känns som att tvingas äta andras snor.

Han hade väntat sig åtminstone lite svaga protester, men hon hade bara sett på honom med den där skygga-hinden-blicken som talade om att hon så gärna ville vara till lags. Och rösten hade varit låg och foglig och lydig. Som du vill, Tom.

Fimpa den, då.

Hon fimpade den genast. Och resten av den kvällen hade Tom varit på gott humör.

Några veckor senare hade hon på utväg från en biograf utan att tänka sig för tänt en cigarett ute i vestibulen och bolmat på medan de gick fram över parkeringsplatsen mot sin bil. Det hade varit en bittert kall novemberkväll, med en isande vind som kastade sig över varenda liten bar hudyta. Tom kom ihåg att han hade känt lukten av sjön, så som man kunde göra ibland under särskilt kalla kvällar eller nätter – en trist och livlös lukt med stänk av fisk, men på något sätt tom på allt. Han lät henne röka upp cigaretten och öppnade till och med dörren för henne när de kom fram till bilen. Sedan satte han sig vid ratten, stängde dörren på sin sida och sa: ”Bev?”

Hon tog cigaretten ur munnen och vände sig frågande mot honom, och han drog till ordentligt och slog henne på kinden med handflatan med sådan kraft att det pirrade i handen, med sådan kraft att hennes huvud kastades bakåt mot nackstödet. Hon spärrade upp ögonen i häpnad och smärta … men också något annat. Hennes egen hand for upp till kinden och trevade över hettan och den pirrande domningen där. Aj! ropade hon. Tom!

Han såg på henne med kisande ögon och ett nonchalant leende, levande i varje tum, i väntan på vad som skulle hända nu, hur hon skulle reagera. Kuken styvnade i byxorna, men han märkte det knappt. Det där fick komma senare. Just nu var det undervisning på gång. Han spelade upp det som hänt på nytt. Synen av hennes ansikte. Han hade skymtat, anat, ytterligare ett uttryck där, för ett snabbt försvinnande ögonblick. Först häpnaden. Och sedan smärtan. Och sedan

(nostalgi)

en min som om hon mindes något … något hon mindes. Men bara för ett snabbt försvinnande ögonblick. Sannolikt hade hon väl inte själv hunnit bli medveten om vare sig minen eller minnet.

Men vänta. Det skulle dyka upp alltsammans i det första hon sa. Han var helt säker på det.

Det blev inte Din jävla knöl!

Det blev inte Dra åt helvete, din mansgris!

Det blev inte Det är slut mellan oss nu, Tom!

Hon såg bara på honom med de där sårade, överflödande nötbruna ögonen och sa: Varför gjorde du så? Sedan försökte hon säga något mer, men brast i gråt i stället.

Släng ut den.

Vadå? Vad är det du talar om, Tom? Sminket rann ner över hennes ansikte i kletiga spår. Men det gjorde honom ingenting. Det var tvärtom en riktig njutning att se henne sådan. Kladdigt men samtidigt sexigt på något sätt. Horaktigt. Riktigt upphetsande, faktiskt.

Cigaretten. Släng ut den.

Gryende insikt. Och därmed också skuldkänsla.

Men jag glömde ju bara! ropade hon. Det var väl inte så farligt?

Släng ut den, Bev, innan jag klipper till dig igen.

Hon vevade ner rutan och kastade ut cigaretten. Och sedan vände hon sig mot honom igen och hennes ansikte var blekt och förskräckt och liksom fridfullt samtidigt.

Du kan inte … du får inte slå mig så där. Det är en dålig grund för ett … ett … ett varaktigt förhållande. Hon försökte finna ett övertygande tonfall, en vuxen talrytm, men lyckades inte eftersom han hade fått henne att känna sig som en liten unge igen. Så han satt där i bilen tillsammans med en flickunge. Välformad till tusen och sexig som fan, men ändå ett barn.

Kan inte och får inte är två olika saker, ungen min, sa han. Han höll rösten lugn och säker, men hans inre var i uppror. Och det är jag som avgör vad som menas med ett varaktigt förhållande, nu och i framtiden. Är du beredd att acceptera det, så är du välkommen att fortsätta. Klarar du det inte, så är det bara att sticka. Och jag kommer inte att hindra dig. Möjligen ger jag dig en spark i arslet som avskedspresent, men jag kommer inte att hindra dig. Vi lever ju i ett fritt land. Vad kan jag säga mer?

Du har kanske sagt alldeles tillräckligt redan, viskade hon, och då slog han henne på nytt, hårdare än första gången, för ingen brud fick någonsin försöka sätta sig på Tom Rogan. Inte ens drottningen av England skulle komma undan en sådan sak utan en snyting.

Hennes kind slog mot den stoppade instrumentbrädan, och handen trevade efter dörrhandtaget men sjönk sedan ner. Hon kröp ihop i sitt hörn som en kanin, med ena handen för munnen och stora, våta, förskräckta ögon. Tom såg på henne ett ögonblick och steg sedan ur bilen och gick runt den. Framme vid Beverlys plats öppnade han hennes dörr. Hans andedräkt stod som en rök i den svarta, blåsiga novemberluften och lukten från sjön stod stark omkring dem.

Vill du stiga ur, Bev? Jag såg ju hur du trevade med handen efter handtaget, så då vill du väl det, antar jag. Okej, gärna det. Jag bad dig om en sak och du lovade att göra mig till viljes. Men så bröt du ditt löfte. Och nu vill du alltså stiga ur. Så ut med dig bara. För helvete, det är ju det du vill! Så ut med dig bara. Det är väl det du vill?

Nej, viskade hon.

Vad sa du? Jag hör inte vad du säger.

Nej, jag vill inte härifrån, sa hon lite högre.

Har du fått emfysem av allt rökandet? Kan du inte tala så man hör dig så får jag väl skaffa en megafon. Men det här är din sista chans, Beverly. Nu talar du om det så högt att jag kan höra dig – vill du lämna bilen nu på stubben eller följer du med mig hem?

Jag vill följa med dig hem, svarade hon och knäppte händerna över kjolen som en liten flicka. Hon undvek att se på honom och tårarna rann utför hennes kinder.

Som du vill, sa han. Gärna för mig. Men först är det något du ska säga till mig, Bev. Du ska säga: ”Jag glömde att jag inte får röka i ditt sällskap, Tom.”

Nu såg hon upp på honom och hennes blick var sårad och uppfylld av en oartikulerad vädjan. Du kan tvinga mig att göra också detta, sa hennes ögon, men gör det inte. Gör det inte, jag älskar dig, kan vi inte låta detta vara över och förbi nu?

Men det kunde de inte. För detta var ännu inte hennes önskans allra djupaste botten, och det visste de båda två.

Säg det nu.

Jag glömde att jag inte får röka i ditt sällskap, Tom.

Fint. Och nu vill jag höra ett ”Förlåt mig”.

Förlåt mig, upprepade hon tonlöst.

Cigaretten rykte fortfarande där den låg på trottoaren som en liten bit av en stubintråd. De biobesökare som passerade förbi på väg från biografen kastade sina blickar på scenen, på mannen som stod vid den öppnade dörren på passagerarsidan i en Vega av senaste modell och på kvinnan som satt där inne med händerna prydligt knäppta i knäet och huvudet sänkt, medan taklyset konturerade fram hårets mjuka fall i guld.

Han släckte cigaretten genom att trampa på den. Krossade den mot trottoarkanten.

Och nu ska du säga: ”Jag lovar att aldrig göra så mer utan ditt tillstånd.”

Jag lovar att aldrig …

Hennes röst stockade sig.

… att aldrig … a-a-a…

Ut med språket, Bev!

… aldrig göra så mer. Utan ditt tillstånd.

Och sedan hade han slagit igen dörren och återgått till förarplatsen. Hade satt sig vid ratten och kört till sin lägenhet i city. Båda satt de moltysta i bilen. Hälften av deras inbördes relation hade utstakats på parkeringsplatsen – andra hälften stakades ut fyrtio minuter senare, i Toms säng.

Hon ville inte älska den kvällen, sa hon. Men han såg en annan sanning i ögonen på henne och benens skrevande, och när han fått av henne blusen var hennes bröstvårtor hårda som sten. Hon stönade när han strök dem med handen och stönade lågt när han sög först det ena bröstet och sedan det andra och samtidigt knådade dem. Till slut grep hon tag i hans ena hand och förde in den mellan sina ben.

Jag tyckte du sa att du inte ville, sa han, och då vände hon bort ansiktet … men hon släppte inte hans hand, och höfternas gungande rörelser blev allt snabbare.

Han knuffade ner henne på sängen … och nu var han mild och försiktig, slet inte av henne underkläderna utan klädde av henne så stillsamt att han nästan verkade pryd.

Att glida in i henne var som att glida in i någon utsökt olja.

Han rörde sig i hennes takt, använde henne men lät sig också användas av henne, och hon fick sin första orgasm nästan genast, ropade högt och körde in naglarna i hans rygg. Och sedan gungade de tillsammans i långsam rytm och han misstänkte att hon fått orgasm på nytt någon gång under den övningen. Det var nära ögat för honom också, men han riktade in sina tankar på White Sox genomsnittspoäng och vem det kunde vara som försökte sno Chesleykontot från honom på jobbet och klarade av att hålla tillbaka. Och sedan började hon öka tempot och hennes rytm upplöstes och avlöstes av ett slags vilda kast och stötar. Han såg på hennes ansikte, på tvättbjörnsringarna av mascara, läppstiftssmetet, och kände plötsligt hur han själv på ett rent vidunderligt sätt rasade i väg mot urladdningen.

Hon stötte allt hårdare med höfterna – och på den tiden hade det inte funnits någon ölmage mellan dem – och nu slog deras magar mot varandra i ett allt snabbare tempo.

Mot slutet skrek hon vilt och bet honom sedan i axeln med sina små jämna tänder.

Hur många gånger gick det för dig? frågade han henne sedan de duschat.

Då vände hon bort ansiktet, och när hon svarade talade hon så lågt att han knappt kunde höra henne. Sådana saker talar man bara inte om, sa hon.

Inte? Och vem har sagt det? Mr Rogers?

Han tog om hennes ansikte med ena handen, tryckte tummen djupt in i ena kinden och de andra fingrarna i den andra, med handflatan mot hennes haka.

Tala om det för Tom, sa han. Du hör vad jag säger, Bev. Tala om det för pappa nu.

Tre, sa hon, lågt och motvilligt.

Fint, sa han. Då får du ta en cigarett.

Hon såg misstroget på honom, med det röda håret utbrett över kuddarna; allt hon hade på sig var ett par snäva trosor. Det räckte med att bara se henne i den utstyrseln för att hans motor skulle dra i gång igen.

Han nickade.

Rök du bara, sa han. Du får.

Tre månader senare gifte de sig i rådhuset. Två av hans vänner kom till ceremonin, men den enda väninna till henne som ställde upp var Kay McCall, som Tom kallade ”den där kvinnokampshoran med pattarna”.

Alla dessa minnen svepte fram genom Toms hjärna på bara några se­kunder, som en snabbspolad film, där han stod i dörröppningen och såg på henne. Hon hade hunnit till nedersta lådan i det hon brukade kalla sin ”weekendbyrå” och höll nu på att stoppa ner underkläder i resväskan – men inte den sorten han gillade, av blankt siden och mjukt silke; det här var enkla bomullssaker, flickunderkläder, de flesta av dem urblekta och med resårband som gått av och knutits ihop igen. Ett bomullsnattlinne som såg ut att ha kommit direkt från ”Det lilla huset på prärien”. Hon trevade längst in i lådan för att se vad som ytterligare kunde gömma sig där inne.

Under tiden avancerade Tom Rogan över schaggmattan mot sin garderob. Han var barfota och rörde sig ljudlöst som en vindpust. Det var cigaretten det gällde. Det var den som hade gjort honom förbannad. Det hade gått lång tid sedan den gången hon glömt sig och fått den där första lektionen mot glömska. Hon hade fått andra lektioner efter den, många sådana. Och det hade hänt att hon även heta dagar gått i långärmade blusar eller till och med cardigans knäppta ända upp i halsen. Gråmulna dagar då hon varit tvungen att använda solglasögon. Men den där första lektionen hade kommit så plötsligt och varit så grundläggande …

Han hade glömt telefonsignalen som väckt honom just när han höll på att somna. Det viktiga nu var cigaretten. Om hon rökte nu bevisade det att hon hade glömt Tom Rogan. Tillfälligt, givetvis, bara tillfälligt, men även en tillfällig glömska var åt helvete för lång. Vad som kunde ha fått henne att glömma hans förbud spelade ingen roll. Sådana saker fick inte hända i hans hem, inte under några omständigheter.

Han hade en bred svart läderrem hängande på en krok på garderobsdörrens insida. Den hade inget spänne; det hade han tagit bort för länge sedan. I stället hade han vikt remmen dubbel i den ände där spännet en gång suttit och på så sätt fått en ögla där han kunde föra in handen. Och det var vad han gjorde nu.

Nu har du varit en dum och elak pojke igen, Tom! hade modern sagt ­ibland. Ja, ”ibland” var väl knappast det rätta ordet – ”ofta” var nog ett bättre ord. Så kom nu, Tommy. Jag är ju så illa tvungen att smiska dig. Det där smiskandet gick som en röd tråd genom hans pojkår. Det var först när han började på Wichita State College som han äntligen blev fri från det, men helt fri skulle han tydligen aldrig bli, för fortfarande hörde han ofta hennes röst i drömmen: Kom då, Tommy. Jag är ju så illa tvungen att smiska dig. Smiska dig …

Han var den äldste i en kull på fyra. Och Ralph Rogan hade dött tre månader efter minsta ungens födelse – ja, ”dött” var väl knappast rätta ordet, snarare ”begått självmord”, med tanke på att han hällt en rejäl dos lut i ett stort glas gin och klunkat i sig denna djävulsbrygd sittande på toaletten. Mrs Rogan hade lyckats få arbete på Fordfabriken, och Tom hade trots att han bara var elva år blivit mannen i familjen. Och om det hände något – om lillan gjorde i blöjorna sedan barnvakten gått hem och skiten var kvar i dem när modern kom hem … om han glömde att hämta Megan i hörnet av Broad Street när daghemmet stängde och den där ständigt snokande mrs Gant upptäckte det … om Joey ställde till med en massa i köket när han själv råkade titta lite på ”American Bandstand” … om något av allt detta eller tusentals andra saker som inte heller fick hända ändå hände … då kom rottingen fram så snart de mindre barnen somnat och hon mässade fram sitt: Kom då, Tommy. Jag är ju så illa tvungen att smiska dig.

Bättre vara den som smiskar än den som smiskas.

Om han inte lärt sig något annat på livets stora avgiftsbelagda motorväg, så hade han i alla fall lärt sig den saken.

Så han snärtade till en gång med remmens lösa ände och drog i öglan så att den blev lagom. Sedan knöt han handen om den. Det kändes fint. Fick honom att känna sig som en vuxen. Läderremmen hängde ner från hans knutna näve som en död svartsnok. Huvudvärken var spårlöst borta.

Hon hade just hittat det hon sökte längst in i byrålådan, en gammal vit bomullsbehå med miniatyrkupor. Tanken att det kanske hade varit en älskare som ringt dök upp, men dök genast ner igen. För blotta tanken var ju löjlig. En kvinna som reser bort för att träffa sin älskare tar inte med sig sina gamla sjömansblusar och bomullsunderkläder med trasiga resårer som hon haft som flicka. Och förresten skulle hon aldrig våga.

”Beverly”, sa han lågt, och hon vände sig genast om, häpen och storögd och med det långa håret svajande.

Läderremmen tvekade … sänktes lite. Han stod där och stirrade på henne och kände den där lätta hinnan av osäkerhet på nytt. Just det, det var så hon hade sett ut de där gångerna före de stora visningarna, och då hade han undvikit att gå i vägen för henne, medveten om att hon var så uppfylld av en komprimerad blandning av fruktan och konkurrensladdad aggressivitet att det var som om hennes huvud vore fullt av lysgas – en enda gnista och hon skulle explodera, hela hon. Hon hade inte sett de där visningarna som sin stora chans att lämna Delia Fashions, att börja förtjäna sitt levebröd – kanske rent av en förmögenhet – som självständig företagare. Om det hade varit orsaken skulle hon inte ha varit det ringaste nervös. Men det som gjorde henne så skärrad hade varit just det faktum att hon var så sagolikt begåvad. Hon hade betraktat de där visningarna som ett slags examen på mycket hög nivå, där hon skulle bli betygsatt av ytterligt hårda lärare. Det hon tyckte sig stå inför vid de där tillfällena var en varelse utan ansikte. En varelse som var ansiktslös men inte namnlös. Och dess namn var Auktoritet.

Och här och nu utstrålade hennes ansikte just den där storögda nervigheten. Inte bara ansiktet, för övrigt. Den där utstrålningen omgav henne på alla håll som en nästan synlig aura, en högspänningsladdning som plötsligt gjort henne både mer lockande och farligare i hans ögon än hon tyckts honom vara på mycket, mycket länge. Och det som skrämde honom var att hon var så helt och fullt närvarande, den verkliga Beverly och inte den Beverly Tom Rogan ville ha och hade format efter sitt sinne.

Beverly verkade rädd och omtumlad. Men samtidigt verkade hon nästan maniskt upprymd. Hennes kinder glänste feberaktigt, men samtidigt fanns det nästan lysande vita fläckar under de nedre ögonlocken, som nästan såg ut som ett andra ögonpar. Och pannan glödde med ett gräddvitt sken.

Och cigaretten stack fortfarande ut ur hennes mun och nu i en lätt uppåtriktad vinkel, som om hon trodde att hon var något slags jävla Franklin Delano Roosevelt. Cigaretten! Han behövde bara se på den för att den tröga ilskan skulle välla fram genom honom igen i en grön våg. Svagt, och långt borta i bakhuvudet, mindes han något hon sagt till honom i mörkret en natt, med en röst som verkat trög och apatisk: Du kommer att ta livet av mig en vacker dag, Tom. Är du medveten om det? Förr eller senare kommer en dag då du går för långt, och det blir slutet. Dagen då du inte kan hejda dig längre.

Uppför dig som jag vill ha dig bara, hade han svarat, och den dagen kommer aldrig att gry.

Men nu undrade han, alldeles innan ilskan plånade ut allting annat, om den dagen kanske ändå grytt nu.

Cigaretten. Strunt i telefonen, packandet och hennes underliga miner. Det var cigaretten det gällde. Och sedan skulle han knulla henne. Så kunde de snacka om det andra efteråt. Vid det laget spelade det kanske inte ens någon roll längre.

”Tom”, sa hon. ”Tom, jag måste …”

”Så du röker”, sa han. Rösten lät som om den kom långt bortifrån, som om den kom via en bra radio. ”Du tycks ha glömt vad du lovade, flickan min. Var har du haft dem gömda?”

”Jag ska genast släcka den”, sa hon och gick bort till badrumsdörren och kastade cigaretten – trots avståndet kunde han tydligt se märkena efter tänder i cigarettfiltret i toaletten. Frääääs. Och sedan kom hon ut igen och sa: ”Det var en gammal vän som ringde, Tom. En gammal barndomsvän. Jag måste …”

”Hålla käften, det är vad du måste göra!” skrek han åt henne. ”Du är så god och håller käft!” Men rädslan han ville se i hennes ansikte – rädslan för honom – fanns inte där. Det fanns rädsla där, men den hade kommit från telefonen, och det var inte meningen att det skulle komma någon rädsla till Beverly den vägen. Det verkade ju nästan som om hon inte såg remmen, inte såg honom, och han kände sig lätt osäker. Fanns han verkligen? Frågan var ju löjlig, men fanns han?

Frågan kändes så fruktansvärd och så fundamental att han för ett ögonblick var allvarligt rädd att han skulle lossna helt från sin egen fasta rot och bara sväva bort som torra löv som sveper bort för vinden. Men sedan tog han sig samman. Visst fanns han, där i detta rum, och nu fick det vara nog med denna psykologiska goja för i natt. Han var där i detta rum, han var Tom Rogan, Tom Vid-Gud Rogan, och om det där halvtokiga ligget inte samlade sig och körde raka spåret på den smala vägen inom den närmaste halvminuten skulle hon snart se ut som en lodis som kastats av en godsvagn i full fart av en sadistisk järnvägspolis.

”Lessen, men jag blir tvungen att smiska dig”, sa han. ”Beklagar, gullet mitt.”

Jo, visst hade han sett den där mixen av rädsla och aggressivitet förr. Det var bara det att detta var första gången den blixtrade fram mot honom.

”Lägg ifrån dig den där saken”, sa hon. ”Jag måste i väg till O’Hare så snabbt jag över huvud taget kan.”

Finns du verkligen här, Tom? Finns du?

Han sköt undan de där tankarna. Läderremmen som en gång hade varit ett bälte svängde långsamt framför honom som en pendel. Hans blick flacka­de hit och dit och riktade sedan in sig på hennes ansikte.

”Hör på mig nu, Tom. Det har hänt något borta i min gamla hemstad. Något mycket hemskt och skrämmande. Och det gäller bland annat en gammal barndomsvän. Man skulle väl rent av kunnat kalla honom min pojkvän, om vi inte hade varit alldeles för små för att hålla ihop på det viset. För på den tiden var han bara en elvaårig pojke som stammade något rent fruktansvärt. Han är författare numera, och du har till och med läst en av hans böcker, tror jag åtminstone … De svarta forsarna.”

Hon såg forskande på hans ansikte, men det avslöjade ingenting. Och allt som hände var att remmen pendlade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han stod med huvudet sänkt och de kraftiga benen en aning isär. Plötsligt drog hon nervöst med handen genom håret i en tankspridd rörelse, som om hon hade många viktiga saker att tänka på och inte ens sett remmen ännu, och då dök den där skrämmande kusliga tanken upp igen: Finns du verkligen? Säkert?

”Den där boken låg framme här i veckor, men jag kopplade aldrig till författarnamnet”, fortsatte hon. ”Det borde jag kanske ha gjort, men det är ju så länge sedan nu, och det är många år sedan jag ens ägnade en tanke åt Derry. Men hur som helst hade Bill en bror som hette George, och denne George dog redan innan jag lärt känna Bill på allvar. Han blev mördad. Och sommaren därpå …”

Men vid det här laget hade Tom fått nog av alla dessa idiotiska galenskaper som föll över honom både inifrån och utifrån. Han gick snabbt fram mot henne och förde högra armen bakåt över axeln, som en spjutkastare under ansatsen. Remmen väste fram genom luften. Beverly såg den komma farande och försökte vika undan men törnade emot badrumsdörren med högra axeln, och remmen träffade henne med ett svischande ljud på vänster underarm och slog upp en röd strimma.

”Tvungen att smiska dig”, upprepade Tom. Hans röst lät förnuftig, rent av lätt beklagande, men samtidigt visade han hela tiden tänderna i ett vitt och stelnat leende. Han ville se den där blicken i hennes ögon, den där blicken av rädsla och skräck och skam, blicken som sa Ja, ja, du har alldeles rätt, jag förtjänar verkligen detta, blicken som sa Javisst, nog finns du här alltid, mitt framför mig, jag känner och upplever din närvaro. Då var det dags att låta kärleken komma tillbaka, och det var bara som det skulle, för samtidigt älskade han ju henne. Då skulle de till och med, om hon absolut ville det, kunna ha ett samtal i lugn och ro om den där vem-det-nu-var som hade ringt och vad saken gällde. Men det fick bli en senare historia. För just nu gällde att lektion pågick. Den gamla tvåstegsraketen. Först ett rejält kok stryk, och sedan ett rejält samlag.

”Tyvärr, gullet mitt.”

”Tom, du får inte …”

Han svepte till med remmen och såg hur den slickade hennes höft. Det klatschade till på ett mycket tillfredsställande sätt när den fortsatte och slingrade sig om hennes skinkor. Och …

Herregud, hon försökte ju rycka åt sig den. Hon försökte rycka åt sig remmen.

Hennes oväntade lydnadsbrott gjorde honom så häpen att han nästan blev av med sitt straffredskap. Faktiskt skulle han ha blivit av med det om han inte hade haft ett så säkert grepp om öglan med den knutna handen.

Han ryckte åt sig remmen.

”Gör aldrig om det där! Försök aldrig ta ifrån mig något som är mitt!” sa han hest. ”Fattar du! Ett enda försök till, och du pissar hallonsaft i en månad.”

”Sluta nu, Tom”, sa hon, med ett tonfall som drev honom till ett ännu mer vitglödgat raseri. För hon lät ungefär som en lekisfröken som säger åt en sexåring som fått ett raserianfall att sluta dumma sig. ”Du förstår”, sa hon, ”jag måste fara dit genast. Det är allvar, nämligen. Människor har dött, och jag lovade och svor en gång för länge sedan …”

Tom hörde knappt ett ord av vad hon sa. Han vrålade och störtade mot henne med sänkt huvud och svingade vilt med remmen. Slog efter henne gång på gång, drev bort henne från dörrkarmen och vidare längs sovrumsväggen. Han förde armen bakåt, slog till, förde armen bakåt, slog till, förde armen bakåt, slog till. Han skulle säkert inte förmå höja armen i ögonhöjd ens nästa morgon, inte förrän han svalt åtminstone tre kodeintabletter, men just nu var han helt uppslukad av det faktum att hon trotsade honom. Inte nog med att hon rökt, hon hade också försökt slita åt sig remmen, och åh, alla ni goda vänner och trogna grannar, hon hade verkligen tiggt om det, och han var beredd att vittna inför den allsmäktige Gudens tron, att detta skulle hon verkligen få äta upp.

Han drev henne vidare längs väggen och lät piskrappen hagla över henne. Hon förde upp händerna för att skydda ansiktet, men det innebar att hon inte kunde skydda resten av kroppen mot hans slag med remmen. Det smällde som piskrapp i det tysta rummet när den träffade sitt mål. Men hon skrek inte högt, som hon brukade göra ibland, och inte heller tiggde och bad hon honom om att sluta, så som hon nästan alltid gjorde. Och det värsta av alltsammans var att hon inte ens grät, vilket hon alltid brukade göra annars. De enda ljud som bröt tystnaden där inne var smällarna när remmen träffade hennes kropp och deras flämtande andetag, hans tunga och hesa, hennes lätta och snabba.

Hon gjorde en snabb rusch mot sängen och toalettbordet på hennes sida om den. Båda hennes axlar var röda efter slagen. Hennes hår fladdrade som lågor av eld. Han lunkade efter henne, långsammare men stor, nästan väldig i formatet – han hade hållit sig i form med squash ända tills ena hälsenan slitits av två år tidigare, och sedan dess hade han nästan förlorat kontrollen över viktökningen (kanske var förresten ”nästan helt” mer med sanningen överensstämmande än ”nästan”), men än hade han kvar sina muskler, fasta strängar överdragna med fett. Men det oroade honom en del att han hade så dåligt flås.

Hon tog sig fram till toalettbordet och han trodde att hon skulle krypa ihop där eller kanske till och med försöka krypa under det. Men i stället började hon treva över dess yta … vände sig om … och plötsligt var luften full av flygande projektiler riktade mot honom. Hon hade börjat bombardera honom med sina skönhetsmedel. En flaska Chantilly träffade honom mitt i bröstet, föll i golvet och gick sönder. Varpå han plötsligt sveptes in i ett moln av kväljande blomdofter.

”Låt bli det där!” röt han. ”Låt bli, ditt satans fnask!”

Men i stället för att hejda sig svepte hennes händer fram över bordets överbelamrade glasskiva, slet åt sig allt de fann där och kastade det. Han trevade över bröstet där Chantillyflaskan hade träffat, fortfarande ur stånd att fatta att hon faktiskt kunde få för sig att kasta saker på honom, när allt fler projektiler kom farande. Nu upptäckte han också att han skurit sig på flaskans glaspropp. Det var inte mycket till sår, bara en triangelformig rispa, men hade han rätt när han misstänkte att en viss rödhårig dam kunde räkna med att få uppleva nästa soluppgång från en sjukhussäng? Just det, ja! En viss ung dam som … .

Just då kom en burk hudkräm farande och träffade honom med våldsam kraft alldeles ovanför högra ögonbrynet. Han hörde en dov duns som tycktes komma inifrån huvudet. Ett vitt ljus exploderade över hela hans synfält och han tog ett steg tillbaka, med gapande mun. Därnäst kom en Niveatub flygande och träffade honom i magen med ett litet klafsande ljud, och samtidigt hörde han hur hon – var det verkligen möjligt? Hur kunde hon? – jo, så var det! Hon skrek faktiskt åt honom!

”Jag måste till flygplatsen, din förbannade idiot! Fattar du ingenting? Jag har saker som måste uträttas och får inte svika. Så håll dig undan för din egen skull, för INGENTING kan hindra mig från att fara!”

Det rann blod rätt in i hans högra öga, hett och svidande. Han gned bort det med en knoge.

Sedan stod han där ett ögonblick och stirrade på henne som om han aldrig sett henne förr. Och på sätt och vis hade han ju inte sett henne förr, inte sådan. Hennes bröst hävdes snabbt. Hennes ansikte formligen flammade, både rodnande och likblekt av raseri. Läpparna hade dragits undan från tänderna i en vild morrning. Men å andra sidan hade hon gjort rent hus på bordsskivan nu. Robotsilon var tom. Och den där rädslan fanns kvar i hennes blick – men fortfarande var det inte fruktan för honom som fanns där.

”Nu lägger du tillbaka kläderna”, sa han och gjorde sitt bästa för att inte flåsa fram orden. För det skulle inte låta bra. Det skulle verka svagt. ”Och sedan ställer du in resväskan igen och går och lägger dig. Och om du gör som jag säger smiskar jag dig kanske inte alltför hårt. Kanske kan du i så fall visa dig ute igen redan om ett par dagar i stället för efter ett par veckor.”

”Lyssna ordentligt nu, Tom”, sa hon långsamt, och hennes blick var mycket klar. ”Försöker du ge dig på mig igen, så dödar jag dig. Fattar du det, ditt fetto? Då dödar jag dig.”

Och vare sig det nu berodde på det äcklade förakt som lyste fram ur hennes ansikte, eller på att hon kallat honom fetto, eller kanske bara på det rebelliska sätt på vilket hennes bröst steg och sjönk – så höll han plötsligt på att kvävas av rädsla. En rädsla som inte var bara som en knopp eller en blomma längre, utan i stället var som en hel satans trädgård – rädslan, den fruktansvärda rädslan för att han inte fanns.

Han störtade fram mot sin fru på nytt, men denna gång vrålade han inte. I stället kom han tyst som en torped som sveper fram under havets yta. Och sannolikt var väl hans avsikt denna gång inte längre att slå henne och kuva henne, utan i stället att handla mot henne så som hon i överilad dumdristighet hade hotat att behandla honom.

Han räknade med att hon skulle fly undan honom. Kanske till badrummet. Kanske till trappan. Men hon vek inte en tum. Hon stötte höften mot väggen när hon kastade sig med hela sin tyngd mot toalettbordet och vräkte upp det på kant och föste i väg det mot honom. Två av hennes naglar bröts ända in till köttet när svetten i handflatorna fick hennes händer att halka.

För ett ögonblick vacklade bordet i vinkel, men sedan gav hon det en ny knuff framåt. Toalettbordet valsade runt på ett ben och dess spegel fångade in ljuset och återkastade det för ett ögonblick som ett slags flytande akvarieskugga i taket, och sedan började det välta framåt och utåt. Framkanten träffade Tom på övre delen av låret och kastade omkull honom. Klirrande, krasande ljud vittnade om hur flaskor föll omkull och gick i bitar där inne. Han såg spegeln slå i golvet till vänster om honom, vräkte upp ena armen för att skydda ögonen, och tappade remmen. Glas spyddes ut över golvet, glas med baksida av silver. Han kände hur han skar sig på diverse skärvor och hur det började blöda.

Nu grät hon och andades i gälla, skrikande snyftningar. Så många gånger som hon i tankarna hade sett sig lämna honom, lämna hans tyranni, så som hon tidigare lämnat faderns, bara smyga bort i natten, med väskorna i Cutlassens bagageutrymme. Hon var ingen obegåvad varelse, definitivt inte enfaldig nog att ens nu, när hon stod vid randen av denna förödelse, försöka inbilla sig att hon aldrig hade älskat Tom, eller dölja det faktum att hon i vissa avseenden älskade honom fortfarande. Men det uteslöt inte hennes rädsla för honom … hennes hat mot honom … och det självförakt hon kände för att hon valt just honom, utifrån några dunkla skäl som hade sina rötter i de gamla tider som borde vara över och förbi. Så hennes hjärta höll inte på att brista; snarare tycktes det halstras i hennes bröst och smälta mer och mer. Och hon fruktade att hettan från hjärtat snart skulle sätta eld på hennes sunda förnuft.

Men över och bortom allt sådant, allt detta gälla skrikande någonstans långt inne i henne, hörde hon hela tiden Mike Hanlons torra, lugna röst: Det är tillbaka, Beverly …det har kommit tillbaka … och du lovade den gången …

Toalettbordet hävde sig upp och ner. En gång. Två gånger. En tredje gång. Det såg ut som om det andades.

Smidigt och försiktigt, med nerdragna mungipor och ryckande mun, som om hon höll på att drabbas av konvulsioner, tog hon sig förbi toalettbordet, sökte sig på tå fram mellan glasskärvorna och slet åt sig remmen just när Tom lyckades vräka undan toalettbordet. Sedan backade hon undan från honom och förde in handen i öglan, skakade på huvudet för att få undan håret som hamnat över ögonen och ställde sig att vänta på vad han skulle göra nu.

Tom tog sig upp på fötter igen. Han hade fått ett sår på ena kinden av en glasskärva. En diagonal skråma tecknade en trådsmal linje i pannan. Han såg kisande på henne medan han långsamt tog sig upp på fötter och hon såg att det fanns blodstänk på hans boxershorts.

”Nu ger du mig remmen, nu genast”, sa han.

Men i stället virade hon den två varv runt handen och såg trotsigt på honom.

”Nu ger du mig remmen, Bev. Nu på stubben.”

”Försöker du ge dig på mig igen, så piskar jag skiten ur dig.” Hon hörde orden komma ut ur munnen, men kunde bara inte föreställa sig att det verkligen var hon som sa något sådant. Och vem var den där grottmannen i blodiga kalsonger egentligen? Hennes man? Hennes far? Pojken hon älskat med när hon gick på college, han som en kväll hade knäckt hennes näsa bara för att det föll honom in att göra det? Gud hjälpe mig, tänkte hon.

Gud hjälpe mig i detta! Och hennes mun bara fortsatte: ”Och tro inte att jag inte klarar det! Du är för tjock och för långsam, Tom. Jag far härifrån nu, och som det känns nu misstänker jag att jag nog lämnar dig för gott. Det är slut mellan oss, Tom.”

”Vem är den där Denbrough?”

”Det spelar ingen roll. Jag …”

Först när det nästan var för sent insåg hon att hans fråga bara varit en avledningsmanöver. Han kastade sig fram mot henne innan han ens hade talat till punkt. Men hon lät remmen svepa fram genom luften i en båge, och den träffade honom rätt över munnen med ett ljud som när en envis kork äntligen flyger ur en flaska.

Han skrek gällt och slog båda händerna för munnen, och blicken ur de uppspärrade ögonen var sårad och chockad. Det började rinna blod mellan fingrarna på honom och över händernas översidor.

”Du har slagit sönder munnen på mig, ditt förbannade fnask!” skrek han vilt, men med rösten dämpad av blodet. ”Herregud, du har ju slagit in hela munnen på mig!”

Han vältrade fram mot henne på nytt och sträckte händerna efter henne och hans mun var som en våt röd fläck. Det verkade som om läpparna var spräckta på två ställen och jacketkronan på en av framtänderna hade slagits tvärt av – han spottade just ut den avslagna biten. En del av hennes jag ryggade tillbaka inför detta vämjeliga skådespel, stönade och mådde illa och ville bara blunda. Men den andra Beverly kände sig lika exalterad som en dödsdömd fånge som räddats undan avrättningen av ett oväntat jordskalv. Denna andra Beverly njöt helhjärtat av alltihop. Åh, jag önskar att du hade svalt den i stället! tänkte denna andra Beverly. Och att den hade fastnat i din hals och kvävt dig.

Det var denna andra Beverly som svingade remmen en sista gång – remmen som han hade låtit vina mot hennes bakdel, hennes ben och hennes bröst. Remmen som han piskat henne med otaliga gånger under de här fyra åren. Hur många rapp det skulle bli berodde på hur grov hennes försyndelse hade varit. Tom kommer hem och middagen har fått kallna? Två rapp med remmen. Bev arbetar över på ateljén och glömmer att ringa hem och meddela? Tre med remmen. Och här har ni en godbit: Beverly har fått parkeringsböter igen. Ett med remmen … tvärs över brösten. Men han var en mild straffare. Det var sällan det blev några blåmärken. Det gjorde inte ens särskilt ont. Bortsett från själva förödmjukelsen. Den gjorde ont. Och det hela blev ännu värre av vetskapen om att hon själv någonstans inom sig hade ett behov av att bli behandlad på det viset. Njöt av förödmjukelsen.

Sista gången gillt, tänkte hon och lät remmen flyga ut.

Hon lät den svepa lågt och i sidled, och den träffade honom rätt på pung­en med ett vinande men samtidigt tungt slafsande ljud, som när en husmor bearbetar en matta med en mattpiskare. Och därmed var kampen slut. All stridslust rann ur Tom Rogan, av allt att döma för gott.

Han gav ifrån sig ett tunt litet skrik och sjönk ner på knä som i bön, med båda händerna tryckta mot skrevet, huvudet bakåtkastat så att halssenorna stod ut, och munnen förvriden i en grimas. Hans vänstra knä hamnade rätt på en stor, vass skärva av en sönderslagen parfymflaska och han rullade utan ett ljud över på sidan som en strandad val. Ena handen lämnade skrevet och slöts om knäet i stället.

Så mycket blod, tänkte hon. Herregud, han blöder ju över hela kroppen!

Äsch, han överlever, svarade den nya Beverly iskallt – denna Beverly som tycktes ha väckts till liv när Mike Hanlon ringde. Sådana som han överlever alltid. Så se till att du kommer härifrån illa kvickt, innan han får för sig att han vill dansa en sista tango. Eller bestämmer sig för att traska ner i källaren och hämta Winchestern.

Hon backade undan några steg och kände hur det sved till i foten när hon trampade på en skärva från den sönderslagna spegeln. Hon backade vidare till resväskan och tog upp den, hela tiden utan att släppa honom med blicken. Sedan backade hon vidare ut genom dörren och vidare genom övre hallen. Hon höll resväskan framför sig med båda händerna, och den slog hela tiden mot skenbenen på henne. Blodet rann ur den skadade foten och satte röda hälavtryck på mattan. Framme vid trappan gjorde hon helt om och skyndade snabbt ner, utan att tillåta sig en enda medveten tanke. Fast förmodligen fanns det väl inga sammanhängande tankar kvar där inne i hennes skalle, åtminstone inte för ögonblicket.

Hon kände hur något slog mot hennes ben och skrek högt.

En snabb blick gav besked om att det var remmen som dinglade där. Hon höll den fortfarande virad två varv om handen, och i den svaga belysningen verkade den mer ormliknande än någonsin. Med en min av avsmak kastade hon den över trappräcket och såg den landa som ett S på mattan i nedre hallen.

När hon kommit ner grep hon om spetsnattlinnets fåll och drog det över huvudet. Det var blodigt och hon ville inte ha det på sig en enda sekund till. Hon kastade det ifrån sig och det landade böljande på fikusen vid dörren in till vardagsrummet som en spetsprydd fallskärm. Sedan lutade hon sig naken över resväskan. Hennes bröstvårtor var kalla och hårda som gevärskulor.

”NU KOMMER DU UPP GENAST, BEVERLY!”

Hon flämtade till, men lutade sig sedan över resväskan igen. Om han var stark nog att kunna skrika på det viset hade hon avsevärt kortare tid på sig än hon hade trott. Hon öppnade väskan och rev åt sig trosor, en blus och ett par gamla jeans. Hon drog på sig kläderna stående vid dörren, med blicken riktad mot trappan. Men Tom dök inte upp. Han vrålade hennes namn ytterligare två gånger, och varje gång ryggade hon till när hon hörde honom, med hetsad blick och läpparna uppdragna så att tänderna blottades i en omedveten morrning.

Hon knäppte knapparna i blusen så snabbt hon kunde. De båda översta knapparna saknades (det var en ödets ironi att hon fick så lite tid över till att laga sina egna plagg), och hon misstänkte att hon väl förmodligen såg ut som ett deltidsfnask på jakt efter en sista snabbis innan hon lade av för natten – men det kunde inte hjälpas.

”JAG MÖRDAR DIG, DIN SLYNA! DIN SATANS FÖRBANNADE SLYNA!”

Hon slog igen resväskan och låste den. En blusärm hängde utanför som en tunga. Sedan såg hon sig snabbt omkring en enda gång, i detta hus som hon troligen aldrig skulle återse.

Tanken rymde enbart lättnad för henne, medan hon öppnade dörren och gick ut.

Hon skyndade fram utan någon klar känsla för vart hon var på väg, och hon var nästan tre kvarter från huset när hon upptäckte att hon fortfarande var barfota. Det pulserade dovt i den skadade foten – den vänstra. Hon måste få tag på något att ha på fötterna, och klockan var närmare två på natten. Hennes plånbok och kreditkorten var kvar där hemma. Hon trevade i jeansfickorna, men allt som fanns i dem var lite ludd. Så hon hade inga pengar, inte ett öre. Hon såg sig omkring i detta välbärgade bostadsområde, det som också var hennes – vackra hem, välskötta gräsmattor och rabatter, mörka fönster.

Och plötsligt började hon skratta.

Beverly Rogan satte sig på en låg stenmur, med resväskan mellan sina båda smutsiga fötter, och skrattade. Himlen var full av stjärnor, och så klart de lyste! Hon lutade huvudet bakåt och skrattade mot dem, och den där vilda upphetsningen sköljde fram genom henne igen, som en tidvattenvåg som svepte upp och förde bort och renade, en kraft så stark att varje medveten tanke dränktes i den. Det var bara hennes blod som tänkte och med sin kraftfulla röst på något oartikulerat sätt talade till henne. Det talade till henne om åtrå, men vad det var det åtrådde visste hon inte, och hon brydde sig inte heller. Det räckte med att känna hur denna värme uppfyllde henne med sin envishet. Åtrå, tänkte hon, och det var som om tidvattenvågen inom henne ökade farten alltmer och förde henne fram mot någon oundviklig sammanstötning.

Hon skrattade mot stjärnorna, rädd men fri, och hennes rädsla var vass som en smärta och god som ett moget oktoberäpple. När ljuset tändes i andra våningen i det hus som låg innanför stenmuren tog hon sin resväska och flydde in i natten, fortfarande skrattande.

6

Bill Denbrough tar en timeout

”Fara härifrån?” ekade Audra. Hon såg lite förvånat och lite skrämt på honom och drog upp de nakna fötterna under sig. För golvet var kallt. Hela stugan var kall, faktiskt. Södra England hade drabbats av en osedvanligt kall och fuktig vår, och Bill Denbrough hade mer än en gång under sina regelbundna morgon- och kvällspromenader kommit på sig själv med att tänka på Maine … Derry … på ett lite vagt och förvirrat sätt.

Stugan antogs ha centralvärme – det hade stått så i annonsen, och faktiskt fanns det också en värmepanna nere i den prydliga lilla källaren, instoppad i något som en gång varit en kolbox – men han och Audra hade snabbt upptäckt att den brittiska definitionen av centralvärme var högst olik den amerikanska. Det verkade som om britterna ansåg att man hade centralvärme om man inte behövde pissa bort en tunn nattis i toaletten när man steg upp på morgonen. Det var morgon nu, förresten – klockan var bara kvart i åtta. Och Bill hade lagt på luren för fem minuter sedan.

”Men du kan inte bara ge dig i väg, Bill. Det vet du mycket väl.”

”Jag måste”, svarade han. Det stod en hyllskänk vid rummets bortre vägg. Han gick dit, tog ner en flaska Glenfiddich från översta hyllan och hällde upp ett glas. En del av whiskyn skvalpade över kanten. ”Jävlar”, mumlade han.

”Vem var det som ringde? Och vad är du rädd för, Bill?”

”Jag är inte rädd.”

”Inte? Brukar dina händer alltid skaka på det viset? Brukar du alltid ta dig ett glas redan före frukost?”

Han återvände till sin stol, med morgonrocken flaxande kring vristerna, och satte sig. Han försökte le mot henne, men det gick så dåligt att han gav upp försöket.

I teve höll BBC-hallåmannen på att avsluta morgonens skörd av dåliga nyheter och beredde sig på att övergå till föregående dags fotbollsresultat. När Bill och Audra kom till den lilla småborgerliga byn Fleet en månad innan inspelningen skulle börja hade de båda två häpnat och förundrats över den brittiska televisionens höga tekniska kvalitet – med en bra färgteve fick man faktiskt en känsla av att man kunde gå rätt in i bilden. Fler linjer eller något sådant, hade Bill sagt. Ja, vad det beror på vet jag inte, men nog är det fint, alltid, hade Audra svarat. Men det var innan de upptäckt att en stor del av programmen bestod av amerikanska serier, typ ”Dallas”, och oändliga brittiska sportsändningar – allt från det svårfattliga och tråkiga (mästerskap i dart där alla deltagarna såg ut som hypertoniska sumobrottare) till det enbart tråkiga (den engelska fotbollen var illa, men cricket var ännu värre).

”Jag har tänkt en hel del på min gamla hemstad på sista tiden”, sa Bill och smuttade på whiskyn.

”Din gamla hemstad?” upprepade hon och såg så uppriktigt förvånad ut att han började skratta.

”Stackars Audra”, sa han. ”Gift med typen i fråga i snart elva år och vet ändå inte ett dugg om honom. Vad vet du egentligen om min barndom?” Han skrattade till på nytt och tömde resten av glasets innehåll. Men det fanns ett tonfall i hans skratt som hon tyckte lika illa om som att behöva se honom med ett glas whisky i handen vid den här tiden på morgonen. För skrattet lät som något som skulle vilja vara ett skri av smärta i stället. ”Jag undrar om de andra också har äkta män och fruar som just håller på att upptäcka hur lite de vet om sina äkta hälfter”, sa han. ”Men det måste de väl ha.”

”Jag vet i alla fall att jag älskar dig, Billy”, sa hon. ”Och det har räckt för mig de här elva åren.”

”Och det är jag tacksam för”, sa han leende – och leendet var förälskat och trött och skrämt.

”Snälla Bill. Du kan väl tala om för mig vad saken gäller.”

Hon såg på honom med sina underbara grå ögon, där hon satt i en anskrämlig hyrstugestol med fötterna i skydd under nattlinnets fåll, denna kvinna som han älskat och äktat och fortfarande älskade. Han försökte se det hela genom hennes ögon, för att försöka utröna vad hon visste och förstod. Han försökte se det som en novell. Och det gick ju att se det som en novell, men han visste att den aldrig skulle sälja.

Här har vi alltså en fattig pojke från Maine som får studera vid universitetet på stipendium. I hela sitt liv har han drömt om att bli författare, men när han väl har börjat på kurserna i författarskap känner han sig snart som om han gått vilse utan kompass i ett fjärran och skrämmande land. Här finns en snubbe som vill bli en ny Updike. En annan vill bli en New England-version av Faulkner – det är bara det att han tänker skriva romaner om de fattigas hårda liv på blankvers. Här finns en flicka som beundrar Joyce Carol Oates, men anser att eftersom Oates är född och uppvuxen i ett manschauvinistiskt samhälle är hon ”ur litterär synpunkt sett radioaktiv”. Oates är ur stånd att bli helt ren, säger flickan. Själv tänker hon bli renare än Oates. Här finns en liten tjock fil. kand. som inte kan eller inte vill yttra sig i annat än muttranden. Han har skrivit en pjäs med sex skådespelare, som bara säger ett enda ord vardera. Och så småningom går det upp för åskådarna att när man sätter samman de där sex orden på rätt sätt, får man: ”Kriget är de manschauvinistiska dödsmånglarnas redskap.” Den här figurens pjäs får ett A av mannen som undervisar i Eh-141 (Högre seminariet i kreativt författarskap). Denne universitetslektor har gett ut fyra diktsamlingar och sin egen doktorsavhandling, allt på universitetets eget förlag. Han röker gräs och har ett fredsmärke i en kedja om halsen. Den tjocke muttrarens pjäs sätts upp av en fri teatergrupp under strejken för att göra slut på kriget, då universitetet stängs i maj 1970. Deras handledare spelar en av rollerna.

Bill Denbrough har under tiden skrivit ett låsta-rummet-mysterium, tre science fiction-noveller och flera skräckhistorier som har lånat en hel del av Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och Richard Matheson – nu när han blivit äldre brukar han säga att de där novellerna verkar vara skrivna av en begravningspoesiskrivande brödskrivare från 1700-talet utrustad med en laddningskompressor och målad Day-Glo-röd.

En av SF-novellerna ger honom ett B.

”Denna novell är klart bättre”, skriver handledaren på titelbladet. ”De utomjordiskas motangrepp ger oss en bild av den onda cirkel där våld föder våld; och därutöver fäste jag mig speciellt vid utnyttjandet av det ’nålvassa’ rymdskeppet som en symbol för det socio-sexuella intrånget. Temat i fråga är och förblir visserligen föga utfört och tämligen förvirrat, men framstår dock som en intressant underton.”

Alla de andra får nöja sig med C.

Till slut en dag reser han sig i sin bänk sedan man i så där en sjuttio minuter diskuterat en prosaskiss av en gulblek ung dam som berättar om hur en ko studerar ett bortkastat motorblock ute på ett öde fält (och kanske utspelas detta efter ett kärnvapenkrig och kanske inte). Den gulbleka unga damen, som kedjeröker Winstoncigaretter och då och då pillar på de finnar som satt bo i groparna i hennes tinningar, hävdar bestämt att hennes vinjett är ett socio-politiskt ställningstagande i den tidige Orwells stil. De flesta i klassen – och deras handledare – instämmer helt, men diskussionen segar sig ändå vidare.

När Bill reser sig riktas alla de andras blickar mot honom. Han är lång och har en viss personlig framtoning.

Eftertänksamt och utan att stamma (det har gått drygt fem år sedan han senast stammade) säger han: ”Jag fattar bara inte detta. Jag förstår ingenting. Varför måste en historia alltid vara så socio-någonting, så samhällstillvänd? Politik … kultur … historia … allt det där måste väl ändå vara naturliga ingredienser i en berättelse om den alls ska vara bra. Vad jag menar är …” Han ser sig omkring, ser deras fientliga blickar och blir oklart medveten om att de tydligen betraktar detta som något slags attack. Kanske är det rent av en attack. Det går upp för honom att de sitter där och undrar om de möjligen har fått en manschauvinistisk dödsmånglare mitt ibland sig. ”Vad jag ville ha fram … Varför kan ni inte låta en berättelse vara en berättelse och ingenting annat?”

Ingen svarar. Tystnaden tänjs ut. Han står där och möter den ena bistra, fientliga blicken efter den andra. Den gulbleka puffar ut rökpustar och fimpar cigaretten i ett askfat som hon haft med sig i ryggsäcken.

Till slut säger handledaren, mjukt och stilla som om han talade till ett barn som just har fått ett oförklarligt anfall: ”Tror du att William Faulkner bara skrev berättelser? Eller att Shakespeare bara var ute efter att tjäna en hacka? Ut med språket nu, Bill. Tala om för oss vad du tror om den saken.”

”Jag tror att det där nog ligger ganska nära sanningen”, säger Bill efter ett långt ögonblick av tystnad, då han ärligt och uppriktigt övervägt frågan, och då kan han läsa ett slags förbannelse i deras ögon.

”Det tycks mig”, säger handledaren, leker med sin penna och ler mot Bill med halvslutna ögonlock, ”som om du har en hel del kvar att lära.”

Applåderna börjar någonstans bak i salen.

Bill går … men är tillbaka igen nästa vecka, fast besluten att inte ge sig. Under mellantiden har han skrivit en novell som han döpt till ”Mörkret”. Den handlar om en liten pojke som hittar ett monster i källaren i huset där han bor. Den lille pojken möter modigt monstret, kämpar mot det och lyckas till slut döda det. Bill känner ett slags helig hänförelse medan han skriver novellen; det känns som om han knappt ens berättar denna historia utan snarare låter den flöda fram genom honom. En gång lägger han ifrån sig pennan under skrivandet och går ut med sin heta och värkande hand i decembernattens tolvgradiga kyla, där temperaturväxlingen nästan får det att ryka om den. Han går omkring en stund och snön knarrar under hans gröna kängor som små gångjärn som suckar efter olja, och det känns som om historien han bär på får hans huvud att svälla alltmer. Det känns nästan lite skrämmande hur den kämpar för att komma ut. Han får en känsla av att om den inte kan ta sig ut med hjälp av hans snabbskrivande hand, så kommer den förmodligen att tränga ut hans ögon ur deras hålor och ge sig ut den vägen, i sin vilda drift att komma ut och bli verklig. ”Jag ska minsann banka skiten ur den”, anförtror han det blåsande vintermörkret och skrattar lite, men det är ett skälvande, darrande skratt. Han känner att han äntligen har upptäckt hur man gör – efter tio år av idog strävan har han plötsligt hittat startknappen på den väldiga, döda bulldozer som tar upp så stor plats inne i hans skalle. Äntligen har han fått den att starta. Nu rusar den, motorn går upp i varv. Den är ingen vacker syn, hans väldiga maskin. Den kom inte till för att göra det lättare för honom att gå på skoldanser med vackra flickor. Den är ingen statussymbol. Den menar allvar. Den kan slå det mesta sönder och samman. Om han inte aktar sig kan den slå honom själv sönder och samman.

Han störtar in igen och fullbordar ”Mörkret” i ett slags vitglödgad hetta, skriver till klockan fyra på natten och somnar till slut med huvudet mot ringpärmen. Om någon sagt honom att det i själva verket var sin bror George han berättade om skulle han ha blivit förvånad. Han har ju inte ens tänkt på George på åratal – det tror han i varje fall själv.

Novellen kommer tillbaka från handledaren med ett stort F (underkänt) över titelsidan. Nedanför finns ytterligare två ord, skrivna med stora bokstäver. SMÖRJA skriker det ena. SKRÄP instämmer det andra.

Bill går till vedspisen med sitt femtonsidiga manuskript och öppnar luckan. Men just när han ska stoppa in papperen slås han av hur löjligt han bär sig åt. Då sätter han sig i sin gungstol, tittar på en Grateful Dead-affisch och börjar skratta. Smörja? Visst, gärna det! Men var skulle världen vara utan smörja? Utan smörja skulle ju allt kärva ihop.

”Utan smörja stannar världen!” skriker Bill och skrattar tills tårarna sprutar ur hans ögon och rullar ner över hans ansikte.

Han skriver om titelsidan, den med handledarens betyg, och skickar manuset till en herrtidning som heter White Tie (men att döma av det intryck Bill fått borde den egentligen döpas om till Nakna flickor som ser ut som knarkare). Men hans luggslitna Writer’s Market vet berätta att Vita slipsen köper skräckhistorier, och de båda nummer han köpt i den lokala kvartersbutiken hade fyra skräckhistorier inklämda mellan de nakna flickorna och annonserna om porrfilmer och potensstärkande tabletter. En av dem, skriven av en viss Dennis Etchison, var rent av riktigt bra.

Han skickar i väg ”Mörkret” utan större förhoppningar – han har skickat i väg åtskilliga noveller till allehanda tidskrifter tidigare och allt han fått ut av det har varit refuseringar – men blir både häpen och överlycklig när White Ties litteraturredaktör köper den för tvåhundra dollar, att betalas vid utgivningen. Biträdande redaktören skickar med ett kort brev där han kallar ”Mörkret” den bästa jävla skräcknovellen sedan Ray Bradburys ”The Jar” i Dark Carneval. ”Synd bara”, tillägger han, ”att den bara kommer att bli läst av så där en sjuttio människor från kust till kust”, men Bill låter sig inte bekomma. Tvåhundra dollar!

Han går till sin handledare med en avanmälan från Eh-141. Hans handledare signerar kortet med sina initialer. Bill Denbrough tar kortet och biträdande litteraturredaktörens lilla lovprisning och häftar fast båda papperen bredvid varandra på anslagstavlan på handledarens dörr. En antikrigsteckning sitter uppstiftad i ett hörn av anslagstavlan. Och plötsligt, som om de rörde sig av sig själva, tar hans fingrar upp pennan ur bröstfickan och skriver tvärs över teckningen: Om litteratur och politik någonsin blir helt utbytbara tar jag livet av mig, för då vet jag inte vad jag skulle göra annars. Ni förstår, politiken är ju ständigt föränderlig. Men skönlitteraturen förändras aldrig. Där hejdar han sig och tillägger sedan: Det tycks mig som om du har en hel del kvar att lära. Han känner sig lite småsint när han skriver det (men kan inte låta bli).

Kortet återvänder till honom med internposten tre dagar senare, nu med handledarens initialer. På platsen för BETYG har mannen inte gett honom vare sig blankt eller det låga C som hans poäng hittills borde ha berättigat honom till – i stället har ett F krafsats dit lika slarvigt och ilsket som sist. Och under detta F har universitetsadjunkten skrivit: Tror du verkligen att pengar bevisar vad som helst om vad som helst, Denbrough?

”Ärligt talat ja”, säger Bill Denbrough till sitt tomma rum och brister än en gång ut i ett vansinnigt skratt.

Sista året på college vågar han sig på att skriva en roman, vågar det eftersom han inte har en aning om vad det är han ger sig in på. Han undkommer upplevelsen tämligen illa tilltygad och ordentligt skrämd … men med livet i behåll och med ett manus på närmare femhundra sidor. Han skickar det till Viking Press, väl medveten om att det förlaget bara kommer att bli den första av många anhalter för hans bok, som handlar om spöken … men han gillar Vikings logotyp med drakskeppet, och man kan ju lika gärna börja med det förlaget som med något annat. Men faktiskt blir den där första hållplatsen också den sista. Viking antar hans bok … och därmed börjar sagan för Bill Denbrough. Pojken som kallades Stammar-Bill blir bestsellerförfattare vid tjugotre års ålder. Tre år senare och femhundra mil från norra New England blir han ett slags kändis genom att gifta sig med en kvinnlig filmstjärna som är fem år äldre än han, i Church in the Pines i Hollywood.

Skvallerkåsörerna ger deras äktenskap på sin höjd sju månader att leva. Enda frågan i sammanhanget är, säger de, om det ska sluta med skilsmässa eller med att äktenskapet upplöses. Vänner (och fiender) på båda hållen är inne på samma linje. Alldeles bortsett från åldersskillnaden är de ju så skriande olika. Han är lång, börjar bli skallig och har redan börjat lägga på hullet en del. Han är föga talför i sällskap och tycks ibland ha direkt svårt att uttrycka sig. Medan Audra med det kastanjebruna håret är en stilig, vacker kvinna; hon är skön som en gudinna, som om hon tillhörde ett släkte av halvgudar i stället för att vara en vanlig jordisk kvinna.

Han har engagerats att skriva manuskriptet till filmversionen av sin andra roman, De svarta forsarna (i första hand därför att rätten att skriva åtminstone det första scenariot ingick som ett oeftergivligt villkor när det gällde filmrättigheterna, trots att hans agent ylade vilt om att han måste vara helgalen) och det första utkastet har faktiskt blivit riktigt bra. Och nu har han blivit ombedd att komma till Universal City för att medverka i det fortsatta arbetet med manuset och produktionen.

Hans agent är en mycket liten kvinna som heter Susan Brown. Hon är exakt hundrafemtio centimeter lång, enormt energisk och enormt engagerad. ”Gör det inte, Billy”, säger hon. ”Kyss dem adjö nu. De har redan lagt ner en sjuhelvetes massa pengar i den här produktionen och skaffar säkert en verkligt förstklassig manusförfattare. Kanske rent av självaste Goldman.”

”Och vem är självaste Goldman?”

”William Goldman. Den ende gode författare någonsin som lät sig lockas dit och klarade båda delarna.”

”Vad menar du med det, Suze?”

”Han stannade kvar där och förblev en bra författare”, svarar hon. ”Och oddsen för att någon ska kunna klara båda delarna är ungefär som oddsen för att klara en lungcancer – det kan göras, men vem står ut med att försöka? Man kör bara slut på sig med sex och sprit. Eller någon av de här tjusiga nya drogerna.” Susans sällsamt fascinerande bruna ögon glittrar intensivt mot honom. ”Och om det skulle bli någon ledande klantskalle som fick uppdraget och inte en Goldman, än sen? Boken står ju i hyllan där borta. De kan inte ändra ett enda ord i den.”

”Susan …”

”Nu hör du på mig, Billy! Och jag säger dig – ta dina pengar och stick! Du är ung och stark. Rena önskeoffret för deras del. Far du dit ut kommer de att börja med att ta din självaktning ifrån dig, och sedan går de vidare och befriar dig från din förmåga att skriva en rak linje från punkt A till punkt B. Och sist men inte minst snöper de dina andliga ballar. För även om du skriver som en vuxen är du ändå bara en grabb med ovanligt högt hårfäste.”

”Jag är så illa tvungen att göra det.”

”Var det någon som släppte en fjärt här nyss?” replikerar hon. ”Tydligen, för visst är det något som stinker här!”

”Jag måste, det är bara så!”

”Herregud!”

”Jag måste bort från New England.” Det känns skrämmande och farligt att säga det som nu följer högt – det är som att ge luft åt en förbannelse – men han är skyldig henne ett ärligt besked om hur det ligger till.

”Jag måste bort från Maine, långt bort.”

”Men varför, i herrans namn?”

”Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag måste därifrån.”

”Är det dagsens sanning du kör med nu, eller är det bara författarsnack?”

”Dagsens sanning.”

Samtalet förs i liggande ställning, i sängen. Hennes bröst är små som persikor, med persikors sötma. Han älskar henne, men inte på det sätt som skulle vara det allra finaste sättet att älska för bådas del. Hon sätter sig upp med en laddning lakan i famnen och tänder en cigarett. Hon gråter, men han tror inte att hon vet att han vet det. Fast det är kanske bara den där glansen i hennes ögon. Det är taktfullast att inte säga något, och alltså säger han ingenting. Han älskar henne inte på det där verkligt fina sättet, men han bryr sig enormt mycket om henne.

”Okej, ge dig i väg, då”, säger hon med ett torrt affärsmässigt tonfall och vänder ryggen till. ”Ring mig när du är mogen att livräddas, om du över huvud taget orkar göra det då. Så kommer jag över och samlar ihop bitarna. Om det finns några kvar då.”

Filmversionen av De svarta forsarna döps till Den svarta demonens avgrund, och det är Audra Phillips som spelar den kvinnliga huvudrollen. Titeln är ju usel, men filmen som sådan blir riktigt bra. Och det enda han blir av med i Hollywood är sitt hjärta.

”Bill”, upprepade Audra och ruskade upp honom ur minnena. Han upptäckte att hon hade stängt av teven. Och när han kastade en blick ut genom fönstret såg han hur dimman strök sig mot rutorna.

”Jag ska förklara så gott jag kan”, sa han. ”För du har rätt att begära en förklaring. Men först vill jag att du ska göra två saker för mig.”

”Javisst. Vilka då?”

”Häll upp en ny kopp te åt dig och tala sedan om för mig vad du vet om mig. Eller vad du tror att du vet.”

Hon såg oförstående på honom och gick bort till den högbenta byrån.

”Jag vet att du är från Maine”, sa hon och hällde upp te åt sig ur kannan. Hon var inte engelska, men lite av det korthuggna brittiska uttalet hade smugit sig in i hennes röst – en reminiscens av hennes roll i Rummet på vinden, filmen de kommit dit för att spela in. Den skulle göras efter Bills första originalmanus och han hade också blivit erbjuden regissörsjobbet. Men gudskelov hade han tackat nej, för annars skulle ju hela inspelningen ha pajat nu när han blev tvungen att ge sig i väg. Han var blott alltför medveten om vad de skulle säga om detta, hela gänget. Så nu visar Billy Denbrough till slut vad han verkligen går för. Lika opålitlig som alla andra författardjävlar, tokig som en dassråtta.

Och nog kände han sig tokig alltid. I varje fall nu.

”Jag vet att du hade en lillebror och att du tyckte mycket, mycket om honom och att han dog”, fortsatte Audra. ”Och jag vet att du är född och uppvuxen i en stad som hette Derry, flyttade till Bangor ett par år efter din brors död och vidare till Portland när du var fjorton år. Jag vet att din far dog i lungcancer när du var sjutton. Och att du skrev en bestseller medan du fortfarande gick på college, där du finansierade dina studier med ett stipendium och halvtidsjobb på en textilfabrik. Det måste väl ha känts väldigt underligt för dig … rikedomen som plötsligt ramlade över dig, menar jag. De nya framtidsperspektiven.”

Hon gick tillbaka till hans sida av rummet och han såg den avspegla sig i hennes ansikte – insikten om de dolda rymderna mellan dem.

”Jag vet också att du skrev De svarta forsarna året efter, och kom till Hollywood när den skulle filmas. Och veckan före inspelningen träffade du en höggradigt förvirrad kvinna som hette Audra Phillips och som förstod lite grann av vad du måste ha gått igenom – denna vansinniga tryckförändring – eftersom hon själv hade varit okända gamla Audrey Philpott bara fem år tidigare. Och denna Audra höll just på att drunkna …”

”Inte det nu, Audra.”

”Varför inte?” sa hon och såg honom rakt i ögonen. ”Nu säger vi som det är och låter djävulen stå där med skammen. Och nog höll jag på att drunkna alltid. Jag upptäckte uppåttjacken två år innan jag träffade dig, och ett år senare började jag med vitt och det kändes ännu mysigare. Uppåttjack på morgonen, kokain på eftermiddagen, vin på kvällen och en valium vid sänggåendet. Audras vitaminer. Alltför många viktiga intervjuer, alltför många fina roller. Jag var så lik en figur i en roman av Jacqueline Susann att det var rent löjligt. Har jag talat om för dig hur jag ser på den tiden numera, Bill?”

”Nej.”

Hon tog en klunk av sitt te, fortfarande med blicken kopplad till hans, och log. ”Den var som en enda lång språngmarsch på gångbanan på Los Angeles International. Hajar du?”

”Inte riktigt.”

”Den är ju en rullande trottoar”, sa hon. ”Så där fyrahundra meter lång.”

”Visst”, sa han, ”men jag fattar inte riktigt vad du …”

”Man behöver bara stå där så bär den en hela vägen till bagageutlämningen. Men man måste inte stå stilla, om man inte vill. Man kan gå framåt. Eller springa. Och det verkar som om man höll sin vanliga promenadtakt eller sitt normala joggar- eller löptempo eller sin vanliga spurtrusning – stryk det som ej önskas – därför att kroppen glömmer att vad man gör är att man ytterligare ökar på den fart som gångbanan redan håller. Det är därför de har de där skyltarna med SAKTA IN, RULLANDE GÅNGBANA strax innan banan slutar. Och på den tiden då jag träffade dig kände jag mig som om jag hade rusat rätt över från gångbanans slut till ett golv som inte rörde sig alls. Och plötsligt hamnat med kroppen en mil framför fötterna. I ett sådant läge kan man inte hålla balansen. Förr eller senare ramlar man framstupa. Men det gjorde inte jag. För du fångade upp mig.”

Hon ställde ifrån sig tekoppen och tände en cigarett, och hennes blick var fortfarande riktad mot hans ansikte. Att hennes händer skakade märktes bara på tändarlågans lilla fladder, där den hamnade först till höger om cigaretten och sedan till vänster om den, innan den fick kontakt med den.

Hon drog ett djupt halsbloss och blåste ut röken i en snabb stråle.

”Vad jag vet om dig, frågar du? Jag vet att du verkade ha allt under kontroll. Det vet jag bestämt. Du tycktes aldrig ha bråttom att fortsätta till nästa drink eller nästa sammanträde eller nästa party. Du verkade så säker på att allt det där bara fanns och väntade på dig … om du var intresserad. Och du talade så långsamt. Delvis var det väl din släpiga Mainedialekt, men det mesta var ändå du själv. Du var den förste jag träffade där ute som över huvud taget vågade tala långsamt. Jag blev tvungen att bromsa in för att kunna lyssna. Jag såg på dig, Bill, och då såg jag en människa som aldrig sprang på rullbandet, eftersom han visste att det ändå skulle föra honom dit han var på väg. Du verkade så helt igenom oberörd av all denna bluff och hysteri. Du hyrde aldrig en Rolls för att kunna köra Rodeo Drive fram en lördagseftermiddag med dina egna skrytskyltar på en bil från någon snobbig uthyrningsfirma. Du hade ingen pressagent som fixade in notiser om dig i Variety eller The Hollywood Reporter. Och du var aldrig med i Carsons show.”

”Författare släpps aldrig in där om de inte kan göra kortkonster eller böja skedar också”, sa han leende. ”Det är något av en federal lag.”

Han hade hoppats att hon skulle le lite grann, men det gjorde hon inte. ”Jag visste att du fanns där när jag behövde dig”, fortsatte hon. ”När jag kom farande från gångbanans slut som O. J. Simpson i den där gamla Hertzannonsen. Kanske räddade du mig från att ta fel piller ovanpå för mycket sprit. Eller också skulle jag kanske ha klarat mig över till andra sidan själv och har överdramatiserat alltsammans. Men … men det … känns inte så. Inte där inne där själva jaget finns.”

Hon fimpade cigaretten efter bara två bloss.

”Jag vet att du alltid har funnits till hands för mig alltsedan dess”, sa hon. ”Och jag har funnits till hands när du har behövt mig. Vi har det fint i sängen. Det kändes enormt viktigt för mig en gång i världen. Men vi har det fint ihop också utanför sängen, och det känns numera liksom ännu bättre. Det känns som om jag skulle kunna bli gammal tillsammans med dig. Jag vet att du dricker för mycket öl och får för lite motion, och jag vet att du kan ha hemska mardrömmar ibland …”

Det överraskade honom. Ordentligt. Skrämde honom nästan. ”Jag drömmer aldrig”, sa han.

Hon log. ”Det är vad du säger till intervjuarna när de frågar dig vad du får dina idéer från. Men det är lögn. Såvida det inte bara är dålig matsmältning när du börjar stöna mitt i natten. Och det tror jag inte, Billy.”

”Pratar jag i sömnen också?” frågade han försiktigt. Själv kunde han inte minnas några drömmar. Inga drömmar alls, varken behagliga drömmar eller mardrömmar.

”Ibland”, sa Audra och nickade. ”Men jag kan aldrig höra vad du säger. Och det har hänt ett par gånger att du har gråtit.”

Han såg uttryckslöst på henne. Han hade en otäck smak i munnen; den löpte bakåt längs tungan och ner i halsen som smakade av smält aspirin. Så nu vet du hur rädsla smakar, tänkte han. På tiden att du fick veta det, med tanke på allt som du har skrivit i ämnet. Han misstänkte att han skulle få vänja sig vid den smaken nu. Om han fick leva länge nog.

Plötsligt började en massa minnen tränga sig på. Det var som om en svart säck i hans hjärna svällde ut och hotade att spy ut farliga och fördärvliga

(drömmar)

bilder från hans undermedvetna och hälla dem i det mentala synfält som behärskades av hans rationella, vakna medvetande – och om allt det där vräktes ut samtidigt skulle han bli galen. Han försökte hålla tillbaka det och lyckades också, men först sedan han hört en röst – en röst som om någon levande begravd hade ropat från underjorden. Eddie Kaspbraks röst.

Du räddade mitt liv, Bill. De där stora grabbarna tar livet av mig. Ibland tror jag att de faktiskt är ute efter att ha ihjäl mig …

”Dina armar”, sa Audra.

Bill såg på dem. Han hade gåshud på båda två. Inte små knottror utan stora vita historier som såg ut som insektsägg. De stirrade båda på dem utan ett ord, som om de studerade ett intressant föremål på ett museum. Och så småningom smälte de små bulorna ner igen.

I tystnaden som följde sa Audra: ”Och jag vet en sak till. Någon ringde dig i morse från Staterna och sa att du måste fara ifrån mig.”

Han reste sig, kastade en snabb blick på spritflaskorna och gick sedan ut i köket och kom tillbaka med ett glas apelsinjuice. ”Du vet redan att jag hade en bror som dog”, sa han, ”men däremot vet du inte att han blev mördad.”

Audra flämtade till.

”Mördad!” utbrast hon. ”Men Bill, varför har du aldrig …”

”Talat om det för dig?” Han skrattade och återigen lät hans skratt som ett skall eller ett gläfs. ”Jag vet inte”, sa han.

”Hur gick det till?”

”Det hände medan vi fortfarande bodde kvar i Derry. Det hade varit översvämning, men den var nästan över då och George hade tråkigt. Själv låg jag i flunsan. Och han ville att jag skulle göra en pappersbåt åt honom. Jag hade lärt mig den konsten på ett pojkläger året innan. Han sa att han tänkte segla båten i rännstenarna på Witcham och Jackson Street, för där fanns det fortfarande massor av vatten. Så jag gjorde en båt åt honom och han tackade och stack ut och det var sista gången jag såg min bror George i livet. Om jag inte hade haft den där influensan skulle jag kanske ha kunnat rädda honom.”

Han tystnade och gned med högra handflatan mot vänstra kinden, som om han undersökte om det fanns någon skäggstubb där. Ögonen, förstorade genom glasögonens linser, såg eftertänksamma ut … men de såg inte på henne.

”Det hände nere på Witcham Street, inte långt från korsningen mellan den och Jackson Street. Och vem det än var som mördade honom, så slet mördaren av Georges vänstra arm som när en liten unge rycker vingarna av en fluga. Obducenten förklarade att George antingen dött av chocken eller av blodförlusten. För min del gjorde det inte den minsta skillnad vilket.”

”Herregud, Bill!”

”Du undrar väl varför jag aldrig har berättat det här för dig. Och det undrar jag faktiskt själv. Vi har varit gifta i elva år och inte förrän nu har du fått veta hur George dog. Medan jag vet allt om hela din familj – till och med alla möjliga tanter och farbröder. Jag vet att din farfar dog i sitt garage i Iowa City när han i höggradigt berusat tillstånd försökte knulla sin motorsåg. Jag vet allt det där, eftersom gifta par, hur mycket de än har att göra, så småningom får veta nästan allt om varandra. Och om de blir trötta på alltsammans och slutar upp att höra på varandra får de ändå i sig allt det där – genom osmos. Eller har jag fel där, tycker du?”

”Nej”, sa hon med låg röst. ”Du har inte fel, Bill.”

”Och vi har ju alltid kunnat tala med varandra om allt, inte sant? Ingen av oss har väl någonsin blivit så trött på den andra att vi har blivit tvungna att tillgripa osmos, menar jag?”

”Nej, det är i varje fall vad jag har trott ända till i dag”, sa hon.

”Häng med då, Audra. Du vet allt som har hänt mig under de senaste elva åren av mitt liv. Varenda affärstransaktion, varenda idé jag haft, varenda förkylning, varenda vän jag träffat, varenda ovän som någonsin burit sig illa åt mot mig eller försökt göra det. Du vet att jag har legat med Susan Browne. Du vet att jag ibland kan bli gråtmild när jag dricker och spelar musik alldeles för högt.”

”Särskilt då Grateful Dead”, sa hon och han log. Och nu besvarade hon hans leende.

”Och du vet också allt om det allra viktigaste – mina drömmar och förhoppningar.”

”Ja, det tror jag. Men detta …” Där tystnade hon och skakade på huvudet och tänkte efter. ”Vad har det här telefonsamtalet och din brors död med varandra att göra?”

”Låt mig ta det på mitt sätt. Försök inte tvinga mig att gå rätt på själva det centrala i det hela, för då blir det psyket direkt för min del. Detta är något så enormt … och så … befängt vidrigt … att jag måste försöka att liksom smyga mig på det. Du förstår … det föll mig aldrig in att berätta för dig om hur George dog.”

Hon såg på honom, rynkade pannan och skakade lite på huvudet – Jag förstår ingenting alls.

”Vad jag försöker säga dig, Audra, är att jag inte ens har tänkt på George på minst tjugo år.”

”Men du berättade ju för mig att du hade haft en bror som hette …”

”Jag redovisade ett faktum bara”, sa han. ”Det var allt. Hans namn var bara ett ord för mig. Det kastade inga som helst skuggor i mitt sinne.”

”Men det har kanske kastat en skugga över dina drömmar”, sa Audra med låg röst.

”Mina stönanden? Gråten?”

Hon nickade.

”Ja, du har kanske rätt”, sa han. ”Faktiskt är jag rent av säker på att du har rätt. Men drömmar man inte kommer ihåg räknas ju inte, eller hur?”

”Menar du verkligen att du aldrig har tänkt på honom över huvud taget?”

”Så är det.”

Hon skakade klentroget på huvudet. ”Så du har aldrig ens tänkt på det där fruktansvärda sättet han dog på?”

”Inte förrän i dag, Audra.”

Hon såg på honom och skakade på huvudet igen.

”Du frågade mig innan vi var gifta om jag hade några syskon, och då svarade jag att jag haft en bror som dog när jag var grabb. Du visste ju att båda mina föräldrar var döda och själv har du så stor familj att den upptog det mesta av dina tankar. Men det här är inte allt.”

”Vad menar du?”

”Det är inte bara George som har suttit glömd i den svarta hålan där inne. De här tjugo åren har jag aldrig tänkt på Derry heller. Och inte heller på killarna och tjejerna jag lekte med – Eddie Kaspbrak och Richie med käften, Stan Uris, Bev Marsh …” Han drog med händerna genom håret och skrattade nervöst. ”Det känns ungefär som om jag har haft en amnesi så svår att jag inte ens visste om den. Och när sedan Mike Hanlon ringde …”

”Vem är Mike Hanlon?”

”En annan av grabbarna i gänget, som jag var kompis med efter Georgies död. Fast han är ju inte någon grabb längre. Det är ingen av oss. Och det var alltså Mike som ringde, transatlantiskt. ’Hallå’, sa han. ’Är det hos Denbrough?’ och jag svarade att det stämde och då sa han: ’Mike Hanlon här.’ Och det sa mig absolut ingenting. Han kunde lika gärna ha sålt uppslagsböcker eller Burl Ives-skivor. Och sedan fortsatte han: ’Från Derry’, och vid de orden var det som om en dörr öppnades tätt inpå mig och ett hemskt, skrämmande ljus trängde ut och jag mindes vem han var. Jag kom ihåg honom och jag kom ihåg Georgie och jag kom ihåg alla de andra. Och alltsammans hände …”

Han knäppte med fingrarna.

”Så snabbt som så. Och jag visste att han skulle be mig komma över.”

”Fara hem till Derry?”

”Just det.” Han tog av sig glasögonen, gned sig i ögonen och såg på henne. Hon hade aldrig i hela sitt liv sett en man se så rädd ut som Bill just då. ”Tillbaka till Derry. Eftersom vi lovade och svor, sa han, och det gjorde vi också. Vi gjorde det. Allesammans. Alla vi ungar. Vi stod där i ån som rann genom The Barrens, stod där i ring och höll varandra i händerna, och allesammans hade vi skurit oss i handflatorna med en glasskärva och såg ut som ungar som lekte ’sluta fostbrödralag’. Det var bara det att vi blandade blod på allvar.”

Han höll upp handflatorna mot henne och hon kunde mitt i båda två skymta en liten uppsättning vita linjer som kunde vara ärrvävnad. Hon hade hållit honom i handen – i båda händerna – många gånger, men hade aldrig sett de där små ärren tidigare. Och visst var de tunna och små, men nog skulle hon väl ändå ha …

Och det där partyt! Partyt!

Inte det där de träffades första gången, även om detta andra party blev till något av en perfekt pendang till det första, ett avslutande bokstöd, eftersom det här rörde sig om stora firardagen när inspelningen av Den svarta demonens avgrund var definitivt klar. Det hade varit en högljudd och berusad tillställning, en verklig Tooanga Canyon-fest i varje tum. Kanske dock lite mind­re giftig och spydig i tonen än de flesta Los Angeles-partyn brukade vara, eftersom allting hade gått så mycket bättre än man över huvud taget hade vågat hoppas och alla var medvetna om den saken. Och för Audra Phillips del hade allt gått bättre än bra, för det var ju under arbetet med denna film som hon förälskade sig i William Denbrough.

Hon försökte komma på vad den där självutnämnda spågumman hade hetat, men allt hon mindes var att kvinnan hade varit en av sminkörens båda assistenter. Däremot mindes hon mycket väl hur flickan i fråga hade slitit av sig blusen någon gång under festen (och avslöjat en synnerligen tunn och genomskinlig behå) och knutit den över hjässan som en zigenerskas sjal. Varpå hon, hög på hasch och vin, hade ägnat resten av kvällen åt att läsa i folks handflator … ända tills hon stilla tuppade av från alltsammans.

Audra mindes inte längre om flickans spådomar hade varit bra eller dåliga, spirituella eller enfaldiga. Vad hon däremot mindes mycket väl var att flickan någon gång under kvällens lopp hade läst både hennes och Bills handflator samtidigt och sedan förklarat att de harmonierade perfekt med varandra. De hörde ihop för livet, sa hon. Hon mindes hur hon inte utan en viss svartsjuka såg på medan flickan följde linjerna i hans handflata med en utsökt målad nagel – och mindes hur löjligt det där hade verkat i denna underliga hollywoodska subkultur, där männen klappade kvinnorna där bak lika självklart som männen i New York kysste dem på kinderna. Men det hade funnits något intimt och smeksamt i den där nagelns rörelser.

Och den gången hade det inte funnits några små vita ärr i Bills handflator.

Hon hade ju följt hela förevisningen med en älskande kvinnas svartsjuka blick, och var säker på att hon mindes rätt. Säker på detta faktum. Det talade hon också om för Bill.

”Du har rätt”, sa han och nickade. ”De fanns inte där då. Och även om jag inte kan svära på det tror jag inte att de fanns där så sent som i går kväll, när jag var på Plow and Barrow. Ralph och jag bröt arm om vem som skulle stå för ölet och jag skulle säkert ha sett de där små ärren om de hade funnits där.”

Han log mot henne. Ett torrt, humorfritt och skrämt leende.

”De kom väl tillbaka när Mike Hanlon ringde”, sa han. ”Det är åtminstone vad jag tror.”

”Men det är ju omöjligt, Bill!” Men samtidigt sträckte hon sig efter en cigarett.

Bill såg på sina händer. ”Det var Stan som gjorde det”, sa han. ”Skar oss i handflatorna med en skärva av en gammal Coca-Cola-flaska. Nu minns jag det tydligt. Han såg upp mot Audra och ögonen innanför glasögonen tycktes sårade och förbryllade. ”Jag minns så väl hur skärvan glittrade i solskenet. Den kom från en av de där nya, genomskinliga flaskorna. Dessförinnan var Coca-Cola-flaskorna gröna, kommer du ihåg det?” Hon skakade på huvudet, men han såg henne inte ens. Han studerade fortfarande sina handflator. ”Jag kommer ihåg att Stan tog sina egna händer sist, hur han låtsades att han skulle skära sig i handlederna i stället för att bara rispa lite i handflatorna. Det var väl bara på låtsas, antar jag, men jag var nära att gå fram till honom och hindra honom. För ett kort ögonblick verkade det som om han menade allvar.”

”Inte så, Bill”, sa hon lågt. Nu måste hon stötta upp högra handleden med vänster hand, för att kunna tända cigaretten med tändaren hon höll i högra handen, som en polis som stöttar upp sin pistol på skjutbanan. ”Ärr kan inte försvinna och komma tillbaka igen. Antingen finns de där eller också finns de inte där.”

”Så du har sett dem tidigare, menar du? Är det vad du försöker förklara för mig?”

”De är väldigt små och tunna”, sa Audra, i hårdare ton än hon hade tänkt sig.

”Vi blödde allesammans”, sa han. ”Vi stod där i vattnet inte långt från platsen där Eddie Kaspbrak och Ben Hanscom och jag byggde en damm den där gången …”

”Menar du den berömde arkitekten?”

”Finns det en berömd arkitekt som heter så?”

”Herregud, Bill, det var ju han som byggde BBC:s nya kommunikationscentral! Experterna kan fortfarande inte bestämma sig för om den är en dröm eller en mardröm!”

”Ja, inte vet jag om det är samme man. Särskilt troligt verkar det ju inte, men kanske ändå. Den Ben jag känner var jättebra på allt byggande. Och där stod vi alltså allesammans, och jag höll Bev Marshs vänstra hand i min högra och Richie Toziers högra hand i min vänstra. Vi stod där ute i vattnet som överblivna rester från ett sydstatsdop i det fria efter ett tältmöte, och jag kommer ihåg att jag såg Derrys vattentorn borta vid horisonten. Det var lika vitt som man tänker sig att ärkeänglarnas dräkter måste vara, och där stod vi och lovade, lovade och svor att om det inte var över med detta, om det någonsin började hända sådana saker igen … så skulle vi komma tillbaka dit. Och göra om alltsammans på nytt. Och sätta stopp för det. För alltid.”

”Sätta stopp för vadå?” skrek hon och var plötsligt rasande på honom. ”Stoppa vadå? Vad i helvete pratar du om egentligen?”

”Jag skulle önska att du inte f-f-f-rågade det …”, började Bill och tvärtystnade sedan. Ett uttryck av förvirrad fasa bredde ut sig över hans ansikte som en utflytande fläck. ”Ge mig en cigarett, är du hygglig.”

Hon gav honom paketet. Han tände en cigarett. Hon hade aldrig sett honom röka tidigare.

”Jag stammade en hel del när jag var barn.”

”Har du varit stammare?”

”Javisst. Under pojkåren. Du sa för en stund sedan att jag var den ende man du någonsin träffat i Los Angeles som vågade tala långsamt. Men det berodde inte på något slags eftertänksamhet eller mognad eller klokskap. Alla botade stammare talar långsamt, mycket långsamt. Det är ett av de knep man får lära sig, som till exempel att tänka på sitt mellannamn alldeles innan man presenterar sig för någon, eftersom stammare har mer besvär med substantiv än med några andra ord, och det svåraste ordet i världen för en stammare är hans eget förnamn.”

”Så du stammade.” Hon log lite blekt, som om han sagt något skämtsamt och hon inte förstått poängen.

”Medan Georgie levde var den där stamningen ganska måttlig”, sa Bill och började redan höra sina ord dubbla, som om de var åtskilda i tiden med bråkdelen av en nanosekund. Orden kom ut helt normalt, med hans vanliga långsamma och välmodulerade sätt att tala, men inom honom liksom överlappades ord som Georgie och måttlig och blev till G-g-georgie och m-m-måttlig. ”Visst hade jag mina svåra stunder – i allmänhet när jag fick frågan i skolan och särskilt då när jag kunde svaret och gärna ville svara – men för det mesta klarade jag mig hyggligt. Men efter Georges död blev stamningen allt värre. Men i fjorton–femtonårsåldern blev det bättre igen. Jag gick på Chevrus High i Portland, och där hade de en talterapeut, mrs Thomas, som verkligen kunde sina saker. Och hon lärde mig en massa nyttiga saker. Som detta att alltid tänka på mellannamnet alldeles innan jag sa ’Hej, jag heter Bill Denbrough’ till någon. Jag hade valt franska som andraspråk och hon lärde mig att koppla över till franska om jag fastnade helt på ett ord. Om man står där och känner sig som världens största arsle och bara upprepar ’d-d-d-den här bo-bo-bo-bo-bo’ gång på gång som en skiva med hack i, växlar man bara över till franskan och ce livre kommer farande som ett skott. Det fungerade perfekt varenda gång. Och så snart man sagt det på franska var det bara att återgå till engelskan och ’den här boken’ kom fram utan minsta svårighet. Och om man fastnade på något som började med s, som smör eller skridsko eller slum, kunde man alltid läspa fram ordet: thmör, thkridthko, thlum. Ingen stamning där inte.

Allt det där var till god hjälp, men det avgörande var ändå att jag helt enkelt höll på att glömma Derry och allt som hade hänt där. För det var där och då glömskan satte in. När vi bodde i Portland och jag gick på Chevrus High. Jag glömde visserligen inte alltsammans på en gång, men så här efteråt verkar det som om det hände inom en mycket kort tidsperiod. Kanske bara fyra månader. Och stamningen och minnena bleknade bort tillsammans. Någon tvättade av svarta tavlan och alla de gamla ekvationerna suddades ut.”

Han drack det som var kvar av juicen.

”När jag stammade på det där ’frågade’ alldeles nyss var det min första stamning på så där tjugoett år.”

Han såg på henne.

”Först ärren, och sedan st-stamningen. Du h-h-hör själv.”

”Det där gör du med flit!” sa hon ordentligt uppskrämd.

”Det gör jag inte alls”, sa han. ”Och det är faktiskt sant, hur underligt det än kan låta. Att stamma kan vara rätt lustigt, Audra. Spöklikt lustigt. På en nivå vet man inte ens att man gör det. Men … men samtidigt kan man höra det inne i sin egen skalle. Det är som om en del av hjärnan hela tiden håller sig ett ögonblick före resten. Eller som de där ekogrejerna som ungarna brukade ha i sina gamla kärror på femtiotalet, när ljudet från den bakre högtalaren kom bråkdelen av en sekund efter lj-lj-ljudet i den f-f-främre.”

Han reste sig och började nervöst gå runt i rummet. Han såg trött ut, och hon tänkte lite bekymrat på hur hårt han arbetat de senaste tretton åren, som om han ville kompensera det faktum att hans talang var ganska blygsam och specialiserad genom att arbeta som en galning, nästan oavbrutet. En obehaglig tanke dök upp i hennes hjärna, och hon försökte få den att försvinna, men den höll sig envist kvar. Tänk om det där samtalet i själva verket kommit från Ralph Foster, som ville att han skulle komma till The Plow and Arrow och bryta arm en stund, eller från Freddie Firestone, producenten, som hade ett problem att diskutera? Kanske var det rent av bara ”ett felring”, som den brittiska läkarfrun en bit ner längs vägen brukade uttrycka det?

Vart kom man med sådana tankar?

Jo, naturligtvis till tanken att hela denna historia med Derry och Mike Hanlon bara var en hallucination och inget annat. En hallucination skapad av ett begynnande nervöst sammanbrott.

Men ärren, Audra – hur förklarar du ärren? Han har ju rätt där. De fanns där inte … och sedan fanns de där bara helt plötsligt. Så ligger det faktiskt till, och det vet du.

”Berätta resten också”, sa hon. ”Vem var det som mördade din bror ­George? Och vad gjorde du och de där andra barnen egentligen? Vad var det ni lovade och svor?”

Då gick han fram till henne och föll på knä framför henne som en gammaldags friare och tog hennes händer.

”Jag tror att jag skulle kunna tala om det för dig”, sa han med låg röst. ”Om jag verkligen ville skulle jag nog kunna göra det. Fortfarande minns jag bara en mindre del av det hela, men resten skulle säkert dyka upp bara jag började berätta. Jag känner att de där minnena finns där – och väntar på att födas. De är som tunga, genomvåta regnmoln. Men det regn de fäller måste vara mycket förorenat. De växter som sköt upp efter ett sådant regn skulle vara monstruösa. Men tillsammans med de andra kan jag kanske klara det …”

”Vet de?”

”Mike sa att han hade ringt allihop. Och han tror att alla kommer … kanske med undantag för Stan. Stan lät så underlig i telefon, sa han.”

”Allt det här verkar så underligt, Bill. Du gör mig så rädd.”

”Det känns svårt att höra”, sa han och kysste henne. Hon tyckte det kändes som att bli kysst av en främling hon aldrig sett förr. Hon upptäckte att hon hatade denne Mike Hanlon. ”Jag tyckte att jag borde berätta så mycket som möjligt för dig”, fortsatte Bill. ”För det måste väl ändå vara bättre än att bara försvinna i natten. En del av dem lär väl göra just det. Men att jag måste fara dit är helt klart. Och jag tror nog att Stan kommer, han också, hur underlig han än lät. Eller också tror jag det kanske för att jag inte kan föreställa mig att inte ställa upp själv.”

”För din brors skull?”

Bill skakade långsamt på huvudet. ”Nej”, sa han, ”det skulle vara lögn om jag sa att det var för hans skull. Jag älskade min bror. Jag förstår ju hur underligt det måste låta när jag nyss har talat om för dig att jag inte har ägnat honom en tanke på så där en tjugo år, men jag älskade den där lille grabben så det gjorde ont.” Han log lite blekt. ”Han var en pest, men jag älskade honom ändå. Förstår du?”

Audra hade en yngre syster. ”Jag förstår”, nickade hon.

”Men det är inte för Georges skull jag far dit. Jag kan bara inte förklara vad det rör sig om. Jag …”

Han såg ut genom fönstret på morgondimman.

”Jag känner mig som en fågel måste känna sig när hösten kommer och den vet … på något sätt vet den ju att den måste flyga söderut. Instinkt, alltså … och jag har en stark känsla av att just instinkten är själva järnskelettet bakom alla våra föreställningar om den fria viljan. Om man inte är beredd att sticka huvudet i gasugnen eller stoppa revolverpipan i munnen eller ta en lång promenad från en kort kaj, så kan man bara inte säga nej till vissa saker. Man kan inte vägra att göra sitt val, av det enkla skälet att det inte finns något val. Man kan inte hindra det som måste hända från att hända, precis lika lite som man skulle kunna stå vid hembasen med ett slagträ i näven och bara låta sig träffas av en snabbboll. Jag måste fara dit. Det där löftet – det sitter som en m-m-metkrok där inne i mig.”

Hon reste sig och gick sakta fram till honom; hon kände sig mycket bräcklig, som om hon lätt kunde brytas sönder. Hon lade en hand på hans axel och vände honom mot sig.

”Låt mig följa med, då”, sa hon.

Det uttryck av fasa som i det ögonblicket bredde ut sig över hans ansikte – fasa inte inför henne utan för vad som skulle kunna hända henne – var så naket och skrämmande att hon tog ett par steg tillbaka, för första gången verkligt skräckslagen inför detta.

”Nej”, sa han. ”Du får inte ens tänka något sådant, Audra. Aldrig någonsin. Och du får inte komma inom femhundra mils avstånd från Derry. För jag föreställer mig att Derry kommer att bli en mycket ond plats att vistas på de två närmaste veckorna. Så du stannar här och fortsätter med ditt arbete och kommer med alla de ursäkter för mig du över huvud taget kan komma på. För det lär nog komma att behövas. Lova mig det!”

”Ska jag verkligen lova något sådant?” frågade hon och såg honom hela tiden rakt i ögonen. ”Ska jag det, Bill?”

”Audra …”

”Måste jag verkligen det? Du svor ju en ed en gång, och du vet ju själv bäst vad den nu har försatt dig i. Och mig också, eftersom jag är din hustru och älskar dig.”

Hans stora händer slöt sig plågsamt om hennes axlar. ”Lova mig!” sa han. ”Du måste lova! L-l-l-l…”

Och hon uthärdade inte detta, det där sönderslagna ordet som fångats i hans mun som en slingrande fisk på en huggkrok.

”Som du vill, då! Jag lovar!” sa hon och brast i gråt. ”Kan det göra dig gladare? Herregud! Du är ju inte klok, allt det här är helt galet, men jag lovar, jag lovar!”

Han lade armen om henne och förde henne till soffan. Hämtade en liten konjak åt henne. Hon smuttade på den och återvann självbehärskningen lite i taget.

”Så när åker du?”

”I dag”, svarade han. ”Med Concorde. Om jag kör till Heathrow i stället för att ta tåget borde jag hinna. Freddie vill träffa mig direkt efter lunch. Men du kör i gång vid niotiden och vet ingenting, är det klart?”

Hon nickade motvilligt.

”Så jag bör vara i New York redan innan bråket börjar här. Och i Derry före solnedgången, om jag bara hittar de rätta f-f-förbindelserna.”

”Och när får jag se dig igen?” frågade hon lågt.

Han tog henne i famnen och höll hårt om henne, men svarade inte på hennes fråga.