DET ÄR DEN 18 november 2011. En äldre man i urtvättad, grå tröja tittar upp från sin enarmade bandit. Genom kasinot strömmar en lång rad av barn, tonåringar och vuxna. Deras utstyrsel är udda till och med här. I Las Vegas får man räkna med att se det mesta. Elviskopiorna som står uppradade längs med trottoarerna, gigantiska lejon i fejkat guld, överförfriskade helgfirare och fontäner som i perfekt koordination sprutar vatten hundratals meter upp i luften till tonerna av USA:s nationalsång.
Personerna som vandrar genom kasinot på hotell Mandalay Bay har fyrkantiga kartonger på sina huvuden. Vissa har trätt lådor av papp över kroppen. Hålen för armarna sitter obekvämt och gör att deras armbågar pekar rakt ut. De ser ut som kubistiska seriefigurer, med samma hållning som kroppsbyggare. Allt de krängt på sig är målat i stora färgglada rutor. Vissa gröna och svarta. Andra ljusblå, bruna och rosa. Mannen vid den enarmade banditen begriper ingenting och återgår till sin spelmaskin, cigarett och förmiddagsdrink.
Papplådefolket är inte där för att vinna pengar. De drar vidare in mot konferensanläggningen vägg i vägg med kasinot. Om några minuter kommer de jubla högt och applådera, när en svensk 32-årig man drar i en spak och därmed släpper den färdiga versionen av deras favoritspel.
Minecraft, ett datorspel lika obegripligt för de oinvigda som älskat av tiotals miljoner människor. De som har tagit sig hit hör till spelets mest inbitna fans. Inte nog med att de har betalat för flygbiljetter. Innan de reste hit har de klippt och klistrat ihop dräkterna med spelets primitiva klossgrafik och figurer som förebild.
Och de är många. 23 länder finns representerade. Den yngsta gästen är fyra år gammal, den äldsta 77. Många är föräldrar. Vissa av dem har unnat sina barn den här resan och ser nu förundrat på en värld deras avkommor älskar, men som för dem är främmande. Andra är lika passionerade fans som sina barn.
– Vi spelar tillsammans hela tiden, säger en pappa med grönfärgat hår, iklädd grönsprejad kostym och med svart galler för ansiktet när han poserar för bilder med sin identiskt klädde son.
NÅGRA MINUTER SENARE. Konferensrummet vi befinner oss i är det största på Mandalay Bay. Det är fullsatt och nedsläckt i lokalen. Alla blickar är riktade mot scenen. Där uppe står Lydia Winters, omöjlig att inte känna igen med sitt kortklippta skrikrosa hår, och eldar upp publiken. ”Den här helgen kommer bli fantastisk!” Stora skärmar har monterats vid sidorna av scenen för att de längre bak i lokalen ska se vad som händer. Alla visar de Lydias skinande glada, nästan seriefigursaktiga leende. ”Så många människors liv har förändrats av det här spelet!”
Bredvid scenen, strax till vänster, står helgens stora stjärna och väntar på signalen att kliva upp i strålkastarljuset. Markus Persson är klädd i jeans, slitna sneakers och en svart pikétröja som smiter åt kring magen. På huvudet bär han, som alltid, en svart fedorahatt. Markus vet inte riktigt var han ska göra av sina händer medan han väntar. Han drar tafatt i den nedre kanten av pikétröjan innan händerna landar med tummarna löst hängande i jeansfickorna.
I publikhavet framför honom sitter femtusen personer. Om nu sitter är rätt ord. Många av dem reser sig upp redan när den första av Markus kollegor kommer upp på scenen. Lydia Winters ropar upp dem en efter en. De traskar upp på scenen, vinkar lite tafatt till fansen och ställer sig sedan vid sidan av henne. Där är programmeraren Jens – lång, ranglig med sitt röda hår i en hästsvans som hänger ner på ryggen. Carl – vd:n som gärna låter Lydia hålla i mikrofonen. Jakob – Markus gamla vän och medgrundare till hans företag. Grafikern Junkboy – nej hans riktiga namn nämns aldrig offentligt – som tar stora kliv upp för trappan och gör segergester mot publiken med en kartong över huvudet. Alla är de svenska killar, i 25 till 30-årsåldern. Alla jobbar de på företaget Mojang som ger ut Minecraft. En vanlig dag sitter de och jobbar framför sina datorskärmar i en sliten lägenhet på Åsögatan i Stockholm, men det här är ingen vanlig dag.
Det här är stunden då den skarpa versionen av Minecraft ska släppas till allmänheten. Det är alltså ett ofärdigt spel de femtusen i publiken och flera miljoner andra människor har spelat fram tills i dag. Ett slags prototyp, som har gett Markus närmare en halv miljard kronor på banken och skapat ett av världens mest lönsamma företag.
SPELET SLÄPPS PÅ Minecon, den första konferensen helt tillägnad Minecraft. Arrangemanget började som en förflugen tanke hemma på Mojangs Södermalmskontor. Markus Persson lade ut en fråga på sin blogg: ”Skulle du betala 90 dollar för att gå på Minecraft-konferens i Las Vegas?” Mer än 43 000 personer svarade ja inom loppet av några veckor, och Mandalay Bay bokades. Hotellet är ett monumentalt schabrak, 44 våningar högt, byggt helt i guldfärgat glas och med en svart pyramid som närmaste granne. Med dess 22 restauranger, rökiga pokerrum och vindlande inomhusgalleria kan man utan problem tillbringa flera dagar här utan att lämna hotellet, precis som det är tänkt. Kasinon i Las Vegas saknar i regel både fönster och väggklockor, allt för att spelarna ska fortsätta trycka in pengar i automaterna natten igenom. Ökenstaden som blev gamblingmekka är ingen plats för dygnsrytmsivrare.
De kommande dagarna ska bli ett makalöst skådespel, närmast bisarrt för den som inte är van vid spelmässor i allmänhet och för den som inte känner till Minecraft i synnerhet. Folk ska köa i fyra timmar för att få Markus autograf. En tävling om vem som har den bästa utklädnaden ska nära nog urarta i upploppsscener. Två brittiska killar, kända från sin Youtubekanal som följs av flera miljoner människor, ska hälsas som stjärnor när de från den största scenen spelar filmklipp som visar fungerande elektronisk musikutrustning, byggd helt inne i Minecraft.
Egentligen borde man inte bli förvånad. Siffrorna visade redan före Minecon att Minecraft är en succé som saknar motstycke i spelvärlden. Sexton miljoner personer hade då laddat hem spelet. Mer än fyra miljoner av dem hade betalat för det. Minecraft hade fått toppbetyg av så gott som alla stora speltidningar och spelbloggar. Ett spel så uppslukande att tusentals av dess mest hängivna fans rest till Las Vegas för att fira att det äntligen är färdigt.
Vi har rest hit för att förstå varför. Vi vill fråga de utklädda killarna och tjejerna vad det är i Minecraft som fått dem att älska det mer än något annat spel. Och inte minst, vi vill begripa varför Markus sällsamma skapelse dragit in så enorma summor pengar.
För visst var det pengarna som gjorde att vi först fick upp ögonen för Markus Persson. I slutet av 2010 började den blygsamme programmeraren dyka upp i intervjuer där han berättade om hur han träffat en guldåder med sitt märkliga spel. Alltid fanns där en ödmjuk, nästan överrumplad inställning till framgången. Han verkade inte ha någon aning om vad han skulle göra med sina miljoner.
Det såg ut som en osannolik affärsframgång, en historia om ett snabbt genombrott och om plötslig rikedom. Ett lysande exempel på hur den digitala utvecklingen kan skaka om affärsmodeller i grunden och skapa nya imperier inom loppet av några månader. Men ju mer vi vände och vred på fenomenet desto svårare blev det att passa in det i vanliga mallar. Det fanns inga lyckade reklamgrepp att peka på, ingen affärsplan som innehöll hemligheterna bakom genombrottet. Däremot fanns en person med en egensinnig uppfattning om vad spelvärlden behövde. Historien som framträdde hade mycket lite att göra med slipade affärsmän och snabba klipp. I stället såg vi konturerna av en idé, med rötter i barndomens lekar, som kunde blomma upp först bortom spelindustrins etablerade strukturer.
Det är egentligen först nu, när vi sitter på våra stolar några meter från scenkanten, som vi förstår vilken stjärna Markus är. Medan Lydia Winters fortsätter sin översvallande introduktion ser vi oss om. På raden framför oss, reserverad för särskilda gäster, sitter en kvinna och gråter. Hon är piercad rakt genom kinderna, har hennafärgat hår och röda ärr i komplicerade mönster på armarna. Där sitter också en kort tjej med kamera i händerna som strålar av stolthet. Strax intill en äldre svensk herre och en dam med axellångt, kritvitt hår.
– Allt det här startade tack vare en person, mässar Lydia.
Om någon just i det ögonblicket släntrat in i lokalen utan att veta vad som pågick där skulle den personen ha gissat att hon talade om en profet.
– Jag tror ni måste ropa upp honom på scenen.
Hela publiken lyder Lydias uppmaning. Vrålet de ger ifrån sig är öronbedövande. ”Notch! Notch! Notch!” Få i lokalen känner honom som Markus.
Framme vid scenen rusar tankarna genom Markus huvud. Vad ska jag säga? Han har alltid avskytt att tala offentligt. På Twitter skriver han inför en halv miljon människor åt gången, men det här är annorlunda. Från scenen finns det ingen chans att backa och sudda ut det han sagt. Allt är live, allt går ut direkt både till de på plats och de som följer sändningen på nätet.
40 minuter tidigare hade han bett om sprit för att lugna nerverna. Någon satte ett glas vodka i handen på honom. Nu står han och känner efter om han är full eller inte. Borde han inte vara mer nervös? Det var någonting med trappan också, man skulle visst inte titta ut mot publiken när man gick upp för den, hade någon sagt. Då fanns en risk att man skulle trilla.
Markus kliver försiktigt framåt och upp på scen. Han ser besvärad ut, men brister ut i ett försiktigt leende när han höjer handen och vinkar mot publiken. Strålkastarna ser ut att blända honom fullständigt. Lydia, vars neonfärgade hår accentueras ytterligare av att hon själv är klädd helt i svart, försöker få några ord ur Markus. Han säger någonting om ”grateful” och ”cool”.
– I love you Notch! skriker någon från publiken. Markus skruvar på sig.
Scenens rekvisita består av pappkonstruktioner och figurer liknande de som flera i publiken är utklädda till. En människofigur i naturlig storlek ser på pricken ut som spelets huvudperson Steve. Ett grönt monster. Några lådor, och så en stapel av klossar med en spak. Egentligen är den inte kopplad till någonting, men stämningen stiger i rummet när Markus kliver fram till den.
– Are you ready for the official release of Minecraaaaaaaaft, vrålar Lydia.
Publiken skriker rakt ut. En technotakt börjar pumpa, men Markus tvekar. Han känner på spaken, släpper den igen. Kamerablixtarna smattrar och ljudnivån i lokalen börjar närma sig gränsen för det uthärdliga. Sedan trycker Markus till. Ett inomhusfyrverkeri brakar loss och skjuter konfetti ut över publikhavet. I samma sekund höjs musiken och programmerarna börjar skutta lite på scenen. Markus nöjer sig med att vicka på huvudet, lite vid sidan av. Strax därefter rapporterar en av teknikerna att fyratusen personer nu loggar in för att spela Minecraft. I sekunden.
Jakob, den gamla programmerarkompisen från en annan tid, dansar fram till Markus och får en kram som lyfter honom från marken.