JULI 2010. DET var morgon hemma i lägenheten och Markus loggade in på datorn. Han hade fått till en ganska behaglig morgonrutin, tyckte han själv. Varje gång någon köpte ett exemplar av Minecraft fick han ett mejl skickat till sig. Eftersom de flesta kunder var amerikaner så såldes flest spel medan Markus sov. När han vaknade låg alltid en drös köpbekräftelser och väntade på honom. Att klicka igenom dem hade blivit en naturlig syssla. Dessutom var det bra för humöret, tyckte Markus. Lön för mödan, och ett slags bekräftelse på gårdagens arbete. Om så många var villiga att betala för Minecraft så var det väl bevis nog för att spelet rörde sig åt rätt håll.
Den här morgonen kunde Markus konstatera att 400 personer hade köpt Minecraft under de senaste 24 timmarna. Han lutade sig tillbaka i stolen, gjorde en snabb huvudräkning och drog slutsatsen att ungefär 40 000 kronor hade rullat in på hans bankkonto sedan igår morse. Det var nytt rekord.
Bara drygt ett år hade gått sedan den där vårdagen då Markus lagt ut den första versionen av Minecraft på nätet. Då hade han inte ens i sina vildaste drömmar vågat räkna med att spelet skulle inbringa några pengar att tala om. Det var ju inte direkt enkelt att få tag på spelet. Minecraft fanns varken på Steam, Xbox Live Arcade eller i någon av de andra etablerade onlinebutikerna. De som ville testa fick leta sig fram till sajten Minecraft.net, som Markus själv hade snickrat ihop, för att sen mödosamt knappa in sitt kreditkortsnummer, ladda hem spelet och installera det på egen hand. Inte direkt användarvänligt, och knappast optimalt ur marknadsföringssynpunkt.
Men det funkade ändå. För varje dag som gick pratades det alltmer om det lilla spelet. Först att upptäcka det var de redan insnöade. Inbitna spelare och programmerare på jakt efter inspiration och nästa stora grej. Markus gjorde egentligen inget annat än att programmera vidare och dokumentera framstegen på sin blogg, men efter bara ett par månader nådde Minecraft utanför de vanliga indiekretsarna. Spelbloggar och diskussionsforum fylldes av inlägg från hänförda spelare som visade upp sina kreationer för varandra. Ju mer det skrevs om Markus skapelse, desto fler fick upp ögonen för den.
Samma sommar passerade antalet sålda exemplar av Minecraft 20 000, och med en hisnande känsla i maggropen insåg Markus att han var på väg att bli en rik man. Han minns än i dag den gång han gick till bankomaten och nöjt kunde konstatera att där fanns mer än en miljon kronor på kontot. Kontoutdraget ramade han och Elin in hemma i lägenheten. ”De brukar säga att den första är den svåraste”, sa han till Elin med ett nöjt flin på läpparna.
Så småningom började även Markus idoler lägga märke till spelet. Programmeraren Brandon Reinhart, som arbetade med Markus favoritspel Team Fortress 2, skrev ett inlägg på sin blogg om att nästa version av det sannolikt skulle bli försenad. Utvecklarteamet hade nämligen fastnat i ett djupt och allvarligt Minecraftberoende. ”Yes, you should buy this game”, skrev han och länkade till Markus webbsajt. Försäljningen mer än fördubblades över en natt.
Snart tjänade han mer pengar på Minecraft än på jobbet på Jalbum. Han arbetade kvar men gick så småningom ned i tid. Övriga dagar satt han hemma i lägenheten och filade vidare på Minecraft. Markus fortsatte intala sig att det bara var tillfälligt. Snart vänder det, tänkte han. Men siffrorna fortsatte uppåt.
Försäljningen var inte det enda som gick åt rätt håll vid den här tiden. Även hans systers problem såg till slut ut att lösas. Efter åren som hemlös narkoman hade hon fått behandling i en stad långt från tillvaron i Stockholm. Löftena om att hon skulle reda upp sitt liv hade Markus hört förr, men nu hade hon hållit sig drogfri i några år. Regelbundna besök hos Anonyma Narkomaner hjälpte. Hon hade träffat en ny man och fött en dotter. För första gången sedan de var små kunde de träffas utan att allt handlade om hennes behov av droger och pengar. Hennes samvete för den tiden gnagde, men Markus verkade inte vilja ha någon ursäkt.
Även pappa Birger lyckades hålla sig borta från drogerna under längre tidsperioder, och Markus hade börjat reparera sin relation med honom. Ibland tog Markus ledigt över helgen och hoppade på tåget till Birgers lilla hus på landet. Där kunde de sitta tillsammans på verandan och titta ut över landskapet, laga mat, bada eller sjunka ned i djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. De två hade bättre kontakt än de haft på många år. Pappans drogfria period skulle visa sig vara tillfällig, men att Markus trivdes ganska bra med tillvaron vore en underdrift.
Redan innan Minecraft slog igenom hade Markus dyrt och heligt lovat sig själv att han skulle satsa helhjärtat på den egna spelutvecklingen så fort ekonomin tillät det. Han och Jakob hade lagt oräkneliga timmar på att dagdrömma om den spelstudio de ville starta tillsammans. Det fanns redan planer på att låta pengarna från Minecraft finansiera utvecklingen av strategispelet Scrolls som de spånat på. Markus var trött på att koda ensam. Dessutom behövde han någon att bolla idéer med och umgås med på dagarna.
Men att säga upp sig från ett fast jobb är inget litet beslut, och Markus fann sig, till sin egen förvåning, ha svårare att ta det än han själv hade räknat med. Han vågade inte riktigt lita på att framgångarna skulle hålla i sig. Visst, just nu rullade pengarna in. Men om sex månader? Ett år? Till saken hör att Markus och Elin hade flyttat ihop. Markus hade lämnat den röriga lägenheten i Sollentuna och bodde nu tillsammans med sin flickvän i Kärrtorp söder om Stockholm. Det var viktigare än någonsin med en stabil ekonomi.
Jakob befann sig i en liknande situation. Till skillnad från Markus hade han stannat kvar som spelutvecklare på Midasplayer. Företaget fortsatte att dra in stora pengar. Snart fick han frågan om han ville kliva upp och bli ansvarig för hela företagets spelutvecklarverksamhet. För en småbarnsfar som Jakob var det ett mycket lockande erbjudande. En chefsroll och en bra lön, dessutom på ett företag som alla var ense gick en ljus framtid till mötes. Jakob och Markus stod inför samma vägskäl som de flesta med entreprenörsdrömmar gjort vid någon tidpunkt i sina liv. Å ena sidan: den trygga vardagen med fast jobb och månadslön. Å andra sidan: en sällsynt chans att göra verklighet av sin dröm. Med Minecraft i bagaget kunde förutsättningarna knappast vara bättre, men för att våga ta steget behövdes en liten knuff i rätt riktning.
Knuffen kom i början av augusti 2010, när Markus mobiltelefon ringde och en artig, amerikansk röst hördes i luren. Personen presenterade sig som en representant för Valve Software, gratulerade Markus till framgångarna med Minecraft och undrade om svensken måhända skulle vara intresserad av att titta förbi Valves huvudkontor i delstaten Washington för en kopp kaffe.
För att begripa varför Markus fortfarande blir uppspelt när telefonsamtalet kommer på tal måste man förstå den särskilda status Valve har i spelvärlden. Företaget framkallar där ungefär samma reaktioner som Apple och dess produkter gör bland prylälskare. Valves genombrottsspel Half-Life från 1998 hyllas än i dag som en av spelhistoriens mest stilbildande titlar, uppföljaren Half-Life 2 likaså.
Valve är i huvudsak känt för två saker. Först och främst studions kompromisslösa fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Valve har bara släppt en handfull spel under sin nästan 15 år långa historia. Inte sällan går det otroligt lång tid mellan dem. Half Life 2 släpptes till exempel nästan sex år efter den första delen i serien, men var å andra sidan slipat till perfektion när det väl var färdigt. Bland fansen har det gett upphov till uttrycket ”Valve time”, som syftar på skillnaden mellan den tid då Valve lovat att någonting ska vara klart och när det faktiskt är det. Nästa del i Half-Life-sagan skulle till exempel ha släppts till försäljning vid julafton 2007. Fansen väntar fortfarande tålmodigt på att det ska bli färdigt.
För det andra är Valve ett fristående företag, där grundaren Gabe Newell fortfarande är högsta chef. Tack vare storsäljare som Half-Life finns gott om pengar i kassan och Valve har råd att satsa på oprövade kort. För många indieutvecklare representerar Valve därmed den ”goda” sidan av storskalig spelutveckling – närmast oändliga resurser att lägga på precis de spel man vill utan inflytande från kostymklädda chefer. Valves spelserie Portal, till exempel, föddes ur ett gratisspel utvecklat av studenter på skolan Digipen Institute of Technology utanför Seattle. Anställda på Valve fick syn på spelet, då med namnet Narbacular Drop, vid en karriärdag på skolan. De gillade det så mycket att studenterna erbjöds jobb för att vidareutveckla det. Resultat blev ett av det sena 00-talets mest omtalade och kritikerrosade spelserier.
Markus förstod att personen i luren knappast bara var ute efter en fika. Bakom den artiga inbjudan dolde sig en av två möjligheter. Antingen var Valve intresserade av att köpa Minecraft, eller också ville de erbjuda Markus ett jobb. Att etablerade spelutvecklare tar sig an framgångsrika indieprojekt är inte ovanligt, och det var inte otänkbart att Valve nu bestämt sig för att försöka göra med Minecraft vad de gjort med Portal ett par år tidigare. Men amerikanen ville inte berätta mer än att Valve var imponerade av Minecraft och gärna ville träffa Markus för att lära känna honom. Om de bara kunde komma överens om en tid så skulle han ordna både flygbiljetter och hotellrum. Det vaga beskedet till trots behövde Markus inte fundera länge innan han tackade ja. Jobb eller inte, att få träffa Valve, kanske skaka hand med idolen Gabe Newell själv, var ju varje spelutvecklares dröm.
– Okej då, svarade Markus.
Han tvekade en sekund, men bestämde sig för att chansa.
– Men då vill jag ha första klass-biljetter!
Flygbiljetter i första klass blev det. Valve-rösten i telefonen tackade så mycket för sig och lovade att ordna med pappersarbetet så fort som möjligt. Besöket vid Valves huvudkontor Bellevue strax utanför Seattle bokades till första veckan i september.
Med resan i kalendern bestämde sig Markus och Jakob för att det var dags att ta ett beslut. Markus insisterade på att genomföra besöket i USA. För Jakob berättade han att planen fortfarande var densamma: till hösten skulle de göra verklighet av planerna på en egen spelstudio. Men han ville ändå hålla en dörr öppen. Ett erbjudande om jobb på Valve gick inte att bara vifta bort utan eftertanke.
– Vad skulle du säga om att flytta till USA? frågade han Elin ett par dagar senare.
DET VAR I väntan på resan till Valve som Minecraft slog igenom på allvar. Markus kunde bara häpet se på när försäljningssiffrorna klättrade mot nivåer han tidigare inte kunnat föreställa sig. Ett dygn såldes mer än 23 000 exemplar. Det motsvarar nästan ett spel var tredje sekund.
En dag fick han ett bistert mejl från företaget Paypal, som han använde för att ta emot betalningar. Företaget hade tillfälligt spärrat hans konto, hette det. Pengar flödade in med sådan fart att varningssystemen slagit larm om att verksamheten troligtvis var brottslig. Vid den tidpunkten låg nästan 6 miljoner kronor på Markus Paypalkonto. Tidningar, både svenska och internationella, började höra av sig med intervjufrågor. Inom loppet av bara ett par månader gick Markus från att vara en av tusentals okända hobbyprogrammerare till att bli en världskändis i spelvärlden.
Det var vid den här tiden som hatten gjorde entré i Markus liv. Han själv påstår att idén kom från vännen Jakob, som en dag dök upp till ett möte iförd just en sådan. Stiligt, tänkte Markus, och bestämde sig för att prova själv. Efter att ha provat flera olika modeller fastnade han för en svart hatt av Fedora-snitt. En liknande modell pryder alltid filmhjälten Indiana Jones huvud och bars ofta av Michael Jackson.
Att hatten blivit så allestädes närvarande är i det närmaste en slump, menar Markus själv. Men den är också en tacksam symbol för den plötsliga berömmelse han ställdes inför. Att programmerare arbetar under alias är inte ovanligt, men få har skapat sig ett så utpräglat alter ego som Markus gjort. Där Markus i verkligheten kan vara blyg och tystlåten är Notch frispråkig och högljudd. I verkligheten finns få saker Markus tycker mindre om än att prata inför folk. På Twitter och genom sin blogg kan Notch dra barnförbjudna vitsar och göra bitska utspel mot andra spelutvecklare inför en publik på hundratusentals människor. Markus lägger sällan ut fotografier av sig själv på nätet. I stället representeras han så gott som alltid av bilden på Notch, en tecknad karikatyr med stort yvigt skägg och den karakteristiska hatten på huvudet. Markus håller inte sin verkliga identitet hemlig på något vis. Men klart är att han – medvetet eller ej – odlar två radikalt olika sidor av sin personlighet. Den ena är privat, tillbakadragen och med begynnande flint. Den andra offentlig och uppmärksamhetssökande, alltid med hatten nedtryckt över öronen.
Valve hade bokat in Markus på lyxhotellet The Westin, en skyskrapa mitt i centrala Bellevue. Han hade fått ett rum högt upp i byggnaden. Genom fönstren kunde han se långt västerut, förbi de välmående villaförorterna intill Washingtonsjön och till storstaden Seattle på andra sidan. De vräkiga husen intill sjön hade alla pool, noterade Markus. Där skulle man kunna leva ett gott liv om man ville. Nära till vattnet. Gott om plats, både för honom och Elin. Dyrt var det säkert, men som programmerare på kreddiga Valve Software, bara en kort bilresa därifrån, tjänade man förmodligen rätt bra.
Samtidigt så gick ju saker onekligen åt rätt håll med Minecraft. Ett par veckor innan han flög till USA hade Markus ställt frågan på sin blogg om det möjligen fanns några Minecraft-spelare i Seattle-trakten som var intresserade av att träffas när han ändå var där. Hela tisdagen var han ledig. Kanske kunde man organisera någonting? ”Det behöver inte vara påkostat, kanske ett kafé någonstans. Och vi kan ju kalla det för Minecraftcon 2010 även om vi bara blir tre personer som sitter i obekväm tystnad och stirrar på varandra i 20 minuter”, skrev han.
När Markus promenerade in i den lilla parken i Bellevue på avtalad tid möttes han av mer än femtio personer som letat sig dit för att få träffa honom. Flera livesände träffen över nätet genom sina mobiltelefoner. Några av dem var utklädda till Minecraftkaraktärer. På bilder från träffen syns en ung man i heltäckande Creeper-kostym, som han själv byggt av grönmålade pappkartonger. I flera timmar svarade Markus på frågor om Minecraft, hur han tänkt kring spelets framtid och planerna för det företag han funderade på att starta med Jakob. När träffen avslutades var himlen mulen, men Markus promenerade därifrån med ett leende på läpparna.
Kvällen innan besöket på Valve hade Jakob och Markus pratat med varandra över Skype. Jakob hade frågat Markus vad han skulle säga om frågan om jobb dök upp, utan att få ett rakt svar. ”Jag vill höra efter vad de vill”, var det enda Markus hade sagt. Han förstod lika väl som vännen i Stockholm att mycket hängde på morgondagens möte. Om Markus bestämde sig för att stanna i Seattle skulle det aldrig bli någonting av deras gemensamma företag. Om inte lovade de varandra att göra slag i saken. ”Jag hör av mig om 24 timmar”, lovade Markus. Jakob avslutade samtalet och kunde inte göra annat än att vänta. I bakhuvudet insåg han att det kommande dygnet skulle vara livsavgörande. Antingen tog han chefsjobbet han blivit erbjuden på Midasplayer. Det skulle innebära fler möten, mer ansvar och mindre tid för kod och spelutveckling. Eller så drog han och bästa vännen igång sitt drömprojekt. Beslutet låg helt och hållet hos Markus.
Markus minns sitt besök på Valves huvudkontor som ett virrvarr av sinnesintryck. Innan han släpptes in i lokalerna fick han skriva på ett sekretessavtal, där han dyrt och heligt lovade att inte berätta för omvärlden om de halvfärdiga spelproduktioner han skulle få se där inne. Han fick träffa Robin Walker, mannen som skrev det ursprungliga Team Fortress-spelet och sen anställdes av Valve för att leda utvecklingsarbetet på uppföljaren. Han visades runt i lokalerna av Brandon Reinhart, som skrivit det inlägg på Team Fortress 2-bloggen som fått Minecraftförsäljningen att skjuta i höjden. Han fick till och med skaka hand med grundaren och vd:n Gabe Newell själv. Valve-chefen var väldigt stressad, minns Markus, men det faktum att Gabe Newell verkade känna till både honom och Minecraft kändes som en ära.
Därefter visades Markus in i ett konferensrum, tillsammans med en man från Valves personalavdelning. Han berättade öppenhjärtligt om kulturen på Valve och hur det var att jobba på företaget. Markus pratade om sig själv och sina planer för Minecraft, allt medan det gick upp för honom att han faktiskt befann sig mitt i en anställningsintervju. Valve hade också förberett en liten programmeringsövning. Mannen från personalavdelningen – Markus minns inte hans namn – frågade Markus hur han skulle gå till väga för att programmera en hiss. Markus funderade en stund och svarade sedan så utförligt han kunde. Valve-representanten i rummet lyssnade, nickade belåtet och sköt in motfrågor där det passade.
När övningen var klar lades pappren åt sidan. Du är en begåvad programmerare, men du är inte van vid att jobba i grupp, löd omdömet. Det kan vi hjälpa dig med. Markus lyssnade noga när möjligheterna på Valve målades upp för honom. Branschens kanske mest åtråvärda arbetsplats. En chans att påverka och vara med i spelutvecklingens absoluta framkant. Vi skulle gärna jobba med dig, fick han höra. Är du intresserad av att jobba för oss?
HÄR HADE HISTORIEN kunnat ta en annan vändning. Markus hade kunnat tacka ja och flytta till Seattle. Kanske hade han och Elin då bott i ett av de flådiga husen intill Washingtonsjön, med både pool och sjöutsikt. Kanske hade Minecraft funnits kvar som ett nedladdningsbart spel i Valves Steam-butik. Kanske hade Markus helt enkelt lämnat Minecraft bakom sig för att i stället arbeta tillsammans med ett par hundra andra Valve-programmerare på nästa del i Half-Life-serien.
Men så blev det inte. Markus beskriver det som ett av sitt livs svåraste beslut, men när den personalansvarige ställde frågan svarade han vänligt men bestämt nej.
– Någonstans kände jag att Minecraft kanske var min chans att skapa ett Valve, snarare än att jobba på Valve, säger han i dag.
På andra sidan Atlanten satt Jakob hemma i Stockholm och fingrade på sin mobiltelefon. Den pep till. Ett nytt sms från Markus: ”Du kan säga upp dig”. Morgonen därpå gjorde Jakob just det.